Etikettarkiv: omvänd rasism

Finns rasism mot svenskar i Sverige?

Inledningsvis vill jag bara poängtera att det populära begreppet ”omvänd rasism” skulle innebära motsatsen till rasism vilket jag antar att det inte syftas till. Termen är rasism oavsett åt vilket håll och mot vilken grupp den riktas. Inom begreppet rasism ingår en samhällelig struktur som verkar förtryckande mot en minoritetsgrupp. Det kan inte påstås att så kallade etniska svenskar är en minoritet i Sverige, inte ens med den bästa av vilja.

Begreppet rasism, så som det används inom dagens diskurs avser kulturrasism, det är alltså inte fråga om någon idé om ”raser”, vilket är ett begrepp inom svenskan som vi inte använder för människor. Detta skiljer sig dock runt om i världen där exempelvis USA använder sig av rasbegreppet på människor enligt SOU 2004:048 Kategorisering och integration.

I Sverige är användningen av begreppet ”afrosvenskar” begränsat och syftar inte till att kategorisera utifrån ett ”rasbegrepp”.  T ex är begreppet ”African Americans” gängse uttryck i USA.

Strukturell rasism. För att det ska röra sig om strukturell rasism måste det förekomma samhälleliga strukturer som fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande av en folkgrupp, så som begreppet används och definieras idag. Begreppet folkgrupp omfattar alltså etnicitet, sexualitet och även religiös tillhörighet enligt åklagarmyndigheten.

Det finns idag inga strukturer som fungerar diskriminerande mot svenskar på det sätt som det finns mot invandrare som exempelvis har svårare att få arbete på grund av sitt namn, de sållas ofta bort redan vid det första urvalet.

Kulturell rasism. När dessa samhälleliga strukturer existerar omfattas även uttryck och agerande som rasism då de fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande mot aktuella folkgrupp enligt ovan givna definition. Exempel på sådana uttryck kan vara användande av ”n-ordet” eller uttryck som ”blatte” eller ”bög”. Det är viktigt att förstå att dessa diskriminerande samhällsstrukturer kan vara svåra att se och identifiera för den dessa inte drabbar.

Det kan förvisso förekomma en form av rasism mot svenskar på individnivå som exempelvis att någon kallar en person för ”svenne”, som är de gamla raggarnas och kåkfararnas slangord för ”Svensson”. Ordet ”svenne” saknar uppenbarligen den negativa värdeladdningen som ”n-ordet” har och den rasism som avses här är den samhälleliga och strukturella rasism som är väl inarbetad i vårt sätt att tänka och fungera.

Pankhurst-familjen, här Sylvia och Emmeline, var viktiga för suffragettrörelsen i början av 1900-talet. WSPU (Women’s Social and Political Union) grundades i Manchester, England.

Diskriminerande samhälleliga strukturer. Att ha ett utländskt klingande namn har ofta en negativ effekt då man söker arbete till exempel, att vara ung kvinna kan också ha en negativ effekt då arbete söks eftersom en arbetsgivare kan misstänka framtida barnledigheter och graviditeter som påverkar utförandet av arbetet och närvaron negativt. För att bättre förstå hur dessa strukturer kan verka diskriminerande och hur de dessutom kan samverka rekommenderar jag att man läser Nina Lykkes teori om intersektionalitet.

Samhället fungerar alltså diskriminerande på flera olika nivåer mot den rasifierade och tillhör man dessutom flera av dessa olika diskriminerade kategorier får man därför utstå den strukturella rasismen på flera olika sätt. Detta är något man som svensk aldrig ens kan föreställa sig.

Kategorisering. Det är upp till var folkgrupp men framför allt var individ att själv avgöra vilken form av kategorisering eller epitet som upplevs som kränkande och/eller diskriminerande, men personen ska inte själv bjudit in till kränkningen.

Som rasifierad äger man rätten att själv få tala om när man blivit kränkt, det är aldrig upp till någon annan att definiera om man som person blivit kränkt eller inte.

Sammanfattande ord. När en svensk utsätts för glåpord från en person med utländskt ursprung, eller från någon annan för den delen kan detta möjligtvis klassas som trakasseri om det sker i såna former i lagens mening. Om en svensk person skulle bli ofördelaktigt behandlad vid val av person för en anställning eller en annan liknande situation, kan det möjligtvis vara fråga om diskriminering. Det kan däremot aldrig handla om rasism mot denna svensk i landet Sverige.

Jag hoppas i och med detta att vi en gång för alla kan släppa argumentet att det i Sverige råder rasism mot svenskar.


Jag blev för några år sedan indragen i en kortare debatt där jag blev anklagad för att vara en rasifierad rasist. Eftersom det fortfarande tycks råda en viss förvirring kring begreppen tänker jag att det vore passande att lyfta in även begreppet rasifierad i denna artikel och utförligt förklara det.

Begreppet rasifierad eller etnifierad ska förstås utifrån begreppet rasism sådant det redogörs för ovan. En rasifierad person är en sådan som utifrån fördomar och/eller stereotyper kategoriseras. En rasifierad person är alltså, förenklat den person som utsätts för stereotypa fördomar. Om man utgår från Nationella sekretariatet för genusforskning så står det att läsa att en rasifierad person är den som av någon annan kategoriseras utifrån exempelvis hudfärg eller hårfärg. Förvisso är även vita människor rasifierade, men då som personer med normativa och överlägsna drag istället för som begreppet normalt används för en person som utsätts för rasistiska fördomar baserade på en föreställning om en etniskt sämre arvsmassa.

Rasister är på så vis absolut motsatsen till rasifierade, dels på grund av sin hierarkiska särställning som den högre stående normen i samhället men även på grund av sitt dikotomiska förhållningssätt mot den person mot vilken den sagda rasismen riktas.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SOU 2004:048 Kategorisering och integration

Åklagarmyndigheten: Hets mot folkgrupp

Nina Lykke: Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen

Lagen.nu: Kränkning

Nationella sekretariatet för genusforskning: Rasifiering

Det där med strukturer och generaliseringar…

Det där med strukturer är viktigt. Det finns absolut strukturella mönster i samhället som är negativa. Folk bär omkring olika fördomar som förs vidare individuellt och kollektivt. Dessa måste vi ifrågasätta. 

Tintin
rmx / Foter.com / CC BY-NC-SA

Därför var det bra att vi hade en debatt om Tintin i Kongo, kinapuffar, etc. Jag uppskattar absolut debatter om homofoba och rasistiska fördomar, och andra fördomar, även om jag som liberal är mot att förbjuda. Förbud är ingen lösning. Men det är min syn som liberal.

Jag ser mycket fördomar mot folk från olika kulturer, mot homosexuella, mot män, kvinnor, polygama, sadomasochister, religiösa och ateister, ungdomar och äldre, bara för att ta några exempel. och jag ogillar sånt, mycket.

Strukturer

Men det finns en annan sak  jag är väldigt mycket mot, och som inte beror på min liberala åskådning. Det finns en tendens att generalisera i kampen mot fördomar. Antirasister kan ibland generalisera om ”vita” och ”europeer” i sin kamp mot rasismen.

SVD nämnde det nyligen i en ledare.

”Paradoxen är att många som kallar sig antirasister ofta upprepar och befäster rastänkandets förenklade förståelse av människor som enbart vita och svarta. Man gör sig till representanter för, och uttalar sig generaliserande om, de extremt brokiga grupperna som ”vita” och ”icke-vita” är. Man vill väl men driver omedvetet in kilar i hur vi ser på varandra. Ögat tränas för att se färgen först, och människan i andra hand.”

Problemet med generaliseringar om de som man anser är i strukturellt överläge, är att man använder samma metod som rasisterna.

Rasister pratar nämligen också om strukturer.

Avpixlat, Sverigedemokraterna och olika islamofober pratar om hur ”muslimer är” och ”islam är”, och varnar för olika sociala och kulturella strukturer som de anser hotar oss ”svenskar” eller ”europeer”. Givetvis alltid med svepskälet att de anser att muslimerna är i ”överläge” och svenskarna är ”hotade”. Antisemiter anser att det finns ett judiskt ”överläge” i världen, judiska ”strukturella mönster” som finansiell och kulturell makt och att de andra (icke judar är i underläge. Folk som är mot afrikaner kan anse att de är underlägsna men ser sig ändå hotade av s.k ”strukturer, kulturella mönster, sociala mönster och ibland även av deras blotta existens här. För en del rasister är biologi och genetik också strukturbildande och de kan anse att afrikanska gener hotar att få ”överläge” här och slå ut s.k. ”svenska”.

Det kanske känns obehagligt att höra, men alla som pratar generaliserande om vita strukturer, med ett ordval som antyder att ALLA vita är på ett speciellt sätt använder exakt samma metod som rasisterna.

Osynliggörande

Det värsta med generaliseringar är att man osynliggör alla som inte är som den generalisering man målar upp.

Golliwogg1
Foter.com / Public domain

Jag har sett ”antirasister” som på allvar stått upp och sagt att EXPO.s medarbetare inte vet något om förtryck eftersom det så kallat ”inte finns nån ‘svart’ ”i deras redaktion. Därmed osynliggjordes folk som förföljts på grund av sin sexuella läggning, folk som utsatts för rasism på grund av sin latinamerikanska eller judiska bakgrund.

Jag har sett välbekant och inflytelserika antirasister som pekat finger åt en viss skribent och sagt att denne är ”vit” och inte kan veta nåt om strukturell rasism. De utgår från hudfärgen. Jag vet andra som klumpats ihop med ”vita” och ansetts tänka på ett visst sätt och tillhöra en strukturellt överlägsen grupp. Jag vet personer som pekats ut på detta sätt och varit homosexuella, funktionshindrade och som haft romsk och judisk bakgrund. Folk som varit mobbade. Folk som vet enormt mycket om vad förtryck är, som kanske varit med om mer än de okänsliga kritikerna någonsin varit med om. Jag vet en som legat sönderslagen i rännstenen för sin läggning men som ändå får höra att han minsann är vit och inte vet något om förtryck.

Generaliseringar osynliggör inidividen och klumpar ihop denne med en struktur. Det är därför rasister använder den metoden. De ser inte individen, den enskilde människan, de ser bara hudfärgen eller kulturen och ursprunget. En muslim är en muslim som är en muslim. En jude är alltid en jude. Och är man jude eller muslim har man per definition vissa egenskaper eftersom man är det, menar de.

Det finns alltid folk som anser det är jobbigt att öppna munnen utan att generalisera om vita, bögar, svarta, funktionshindrade, män eller kvinnor… Tyvärr! Det är viktigt att bena ut rasistiska mönster i vårt samhälle. Men det är enormt, enormt viktigt att göra detta utan att generalisera. Att använda ett språk som inte på minsta sätt antyder att ALLA är på ett visst sätt.

 

Antirasistiskt rasförakt

Att rasister gör ”fel” vet vi ju alla. Men gör antirasister också ”fel” ibland? Vi på Motargument har varit inne på det några gånger i artiklar om att antirasism bör vara konsekvent, dvs undvika negativa generaliseringar även mot grupper de anser vara ”i överläge” strukturell sett. Anledningen är enkel. Rasister anser nämligen att de som de hatar är i ”överläge”, att ”judar styr världen” eller att ”Eu islamiseras” och rättfärdigar sina generaliseringar med ”underläge” och ”överläge”.

(Läs också Om den välvilliga rasismen och Om bemötande av… )

En som är inne på samma sak är skribenten Per Herngren.

Dispersion prism
This file is lacking author information. / Foter.com / CC SA

Herngren har i ett blogginlägg berört frågan om antirasister kan skapa rasistiska strukturella mönster genom en missriktad antirasism.  Om man betonar ”vithet” som ett värde i sig, och som något negativt, skapar man också en skillnad mellan vi och dem, och befäster rasisiska tankemönster och stereotyper är en av hans poänger. 

Vi har fått lov att återpublicera delar av det här. Det är tankar som vi antirasister bör ta till oss och fundera över en hel del.

*****

Rasism är återskapande av rasskillnader. Detta kan döljas bland antirasister genom att rasismen riktas mot vita, mot de vita förtryckarna. Rasismen döljs som antirasism.

Bruna görs återigen annorlunda, men indirekt. De bruna görs till de andra genom rasism mot rasisterna. Rasismens syfte är ju att krossa rasisterna.

”Vita rasister.” ”White trash.” ”Judarnas ockupation.” Och liknande rasbeteckningar döljer sin produktion av rasism genom att användas mot rasisterna.

Rasismen uppfinner inverterad rasism. Genom att invertera rasismen, genom att använda rasbeteckningar på ”rasisterna” och ”förtryckarna”, kan rasuppdelning och rasförakt produceras utan att välvilliga uppfattar det som rasism. Inverterad rasism producerar ickeingripande.

Inverterad rasism gör dessutom rasismen fetischistisk. Rasismen blir lustfylld. Antirasistiskt rasförakt ger stimulerande kraft.

(Anti)rasism gör bruna till offer som behöver räddas av antirasisternas rasism. Antirasismens rasism mot förtryckarna framställer sig själv som räddningen för de bruna.

Rasism ”uppåt” producerar:

1. Rasskillnader. Uppdelning vita och bruna.
2. Rättfärdigande av rasism,
3. vilket döljs genom antirasistisk ilska.
4. Rasism tillbaka, ”nedåt”,
5. samt nya rasismer i nya oväntade riktningar.
6. Fetischistisk kraft till sig själv och till andra rasismer. Även till den rasism som (anti)rasismen vänder sig mot.

Hat uppåt

Hat uppåt, hat mot vita rasister, producerar rasism och vithet. Och samtidigt dölja detta bakom hatet mot rasism. Hat mot rasister är liknande teknik som när hat uppåt producerar sexism och döljer det bakom antisexism. Hat mot rasister liknar dynamiken i inverterad rasism, men hat mot rasister behöver inte innehålla inverterad rasism, det kan vara hat mot rasister snarare än mot vita rasister.

Hat uppåt ger fetischistisk kraft till annat hat, inklusive hat nedåt, hat tillbaka eller hat åt nya håll. Hat uppåt producerar hat i nya okontrollerbara riktningar. Hat mot hat skapar resonans, ömsesidig förstärkning. Hat ger kraft mot det som hatas.

Hat uppåt kan genom att definieras som antirasism producera en tafatthet och oförmåga hos idealistiska och välvilliga (ickehatande) antirasister i att ingripa. ”Vi vill ju egentligen samma sak!” ”Man måste ju också förstå dem!”

Ickeingripande mot hat uppåt legitimeras genom paternalistisk ”förståelse”. Ickeingripande legitimeras också av välviljans försonande idealisering av ”dom därnere”.

Förakt mot finanskapitalet som judehat

Föraktet eller hatet mot finanskapitalister bland vissa globaliseringsaktivister återskapar judehat. Bilden att finanskapitalister är mer onda än industrikapitalister är en gammal föreställning som är kopplad till att ”judarna” pekades ut som månglare och senare som bankägare och finanskapitalister.

”Det går inte att förneka att hänvisningen till en illvillig ’1%’ bara är alltför lätt att fylla” med judehat, kritiserar Rasmus Fleischer retoriken kring Occupy Wall Street. ”det betyder heller inte att det räcker att säga att man ’tar avstånd från rasism’, eller liknande – för (judehat) är inte en i raden av rasismer, utan en utpräglad krisideologi, verksam även i sammanhang där ingen nämner (eller ens tänker på) ’judarna’ som folkgrupp”.

Vita privilegier, myter och verklighet

Gästkrönika av Saladin

Innan någon spricker av ett eller annat skäl – nej, detta inlägg syftar inte till att motsäga att det skulle finnas ett vitt privilegium. Det är allmänt känt att om man kommer från vissa delar av världen och har en viss etnisk bakgrund så åtnjuter man – i vissa sammanhang – trovärdighet, yrkes- och livsförmåner som andra av annan härkomst inte gör. Från att ha varit en idé som beskrev vinstlottsdragarens sits i grav vardagsrasism när den var som värst, apartheid, har uttrycket numera utvidgats till att användas för att benämna flertalet samhällsproblem på flera plan, framförallt i västvärlden. I och med att samhällen kan ses som en kropp, med flera samverkande och nätverkande organ och funktioner, är det inte sällan så att problem på en plats ger upphov till symtom och manifestationer på flera platser.

Toki, my new Himstedt
MiriamBJDolls / Foter.com / CC BY-NC-ND

Vardagsrasismen är i min åsikt en sådan åkomma som skapar multipla och stora krusningar/vågor på samhällsvattnet. Samtidigt är begreppet inte så pass löst sittande med sin historiska förankring att det kan implementeras efter smak och tycke utan några om och men. Nuförtiden ter det sig lika rimligt bland en del antirasister att koppla ihop det vita privilegiet med slängd arbetsansökan p.g.a. namnet Fatima som med att inte ha kommit in på Handels när man egentligen hade kassa betyg. I sådana fall blir användandet en ogenomtänkt semantisk import av ett historiskt förankrat begrepp och man spränger in det i kontext där det inte är helt oproblematiskt. När detta inlägg inte kan ta sig an den stora diskussionen med globala aspekter på det vita privilegiet kan man utan tvekan grubbla över det under svenska förhållanden. I ett Sverige där ideologiska fallenheter delar upp land och rike i potentiella småemirater vågar jag påstå att manifestationen av vita privilegiet fått törnar av skakande karaktär.

Jag tycker mig se ett visst vitt privilegium som är kopplat till etnicitet/hudfärg, men även ett visst ”vitt” privilegium som är ett sociopolitiskt tillstånd. Dessa kan finnas samtidigt eller visa sig separata utan nödvändigt behov av överlappning. I det senare privilegiet är man given rang utifrån ett sociopolitiskt sammanhang och den privilegierade behöver definitivt inte sin hudfärg för att vara ”vit”. ”Vitheten” ligger i den ikonisering som följer när personen har de ”vita” rena åsikterna och politiska böjelserna i kontexten. Här är privilegiet i händerna på den som har massornas uppmärksamhet och kan orera med förmånen att ifrågasättas betydligt mindre och senare än andra. Det är en medveten favorisering med att ha fördelen av de dubbla måttstockarna. Och det är när det första privilegiets position finns tillsammans med den andra formen av privilegium — VITT privilegium (kombinationen kommer att skrivas med versaler) — som farorna börja blixtra extra mycket i kanterna. Inom antirasismen finns detta, och det skrämmer mig.

I regel verkar det medfölja vitheten/”vitheten” ett sanningsmonopol över tillvaron. Förmånen att definiera, verifiera och falsifiera det objektiva, rätten att fastslå sanningar och falskheter. Det brukar skämtas att folk med vitt privilegium inte ser rasism eftersom de själva inte drabbas. Men detta är ett påstående med modifikation, då detta är lika förankrat hos den vite/”vite”/VITE som hos den som har något av privilegierna men som menar sig kritisera det med ett utifrån-perspektiv. Med andra ord — det kanske krävs en med vitt/”vitt”/VITT privilegium att se och erkänna det vita privilegiets form och bredd, men då är man själv i en lika starkt privilegierad sits. Här har antirasistiska rörelsen i Sverige devierat. När rörelsen består av både etniska svenskar och svenskar med utländskt ursprung så omhuldas den av ett tjockt täcke med ”vithet”, och man pekar självsäkert och gärna på vitt privilegium som förklaring till rasismens överlevnad. I detta görs det inte sällan anspråk på att — just — omdefiniera vad som är/inte är rasism, oftast med argument som inte är bättre än opponents anspråk.

blue hair
merwing✿little dear / Foter.com / CC BY-NC-ND

I det uppskruvade och högt tempererade debattklimatet börjar denna konfliktartade syn bli alltmer problematisk med breda konsekvenser. Att stödet för hatiska politiska partier och organisationer ökar är en inte helt osannolik sådan konsekvens då debattklimatet handlar lika mycket om tal som om agerande ute i samhället. Här är det vita/”vita”/VITA privilegiet också självtalande i de risker som folk tar. Det är utan tvekan ett underförstått privilegium att veta att vad som än händer, vilka konsekvenser ens agerande än får, så kommer man i egenskap av vit/”vit”/VIT alltid klara sig bättre än alla andra. Därmed kan man töja och passera gränser, man kan provocera, skruva upp och attackera eftersom någonstans i en finns det en trygghet att när räkningen kommer så är det oftast andra som betalar det mesta av priset.

Det är lika illasittande att förankra konceptet med samhällsprivilegium i hudfärgen helt och hållet som att förneka att även ”vita” kan ha, och missbruka, privilegium. När problem finns så är de aggregerade och slår till med kraft för flera. Det är min klara uppfattning i dagens Sverige att när antirasisten verkligen betraktat sig själv utifrån och insett sitt eget privilegium som antirasismen kan börja förändra av egen ansträngning. För bakom varje misslyckad antirasistisk rörelse finns ett vitt, ”vitt” eller VITT okonfronterat privilegium.

Bildkälla

Befolkningsökning av vita människor – ett klargörande

På förekommen anledning publicerar Motargument.se idag en artikel som kompletterar ”Antivitismen” Del 1.

En av våra läsare har reagerat på Motarguments Facebooksida, på grund av artikeln om ”Antivitismen”. Han har anklagat oss för att ”radera källor” som påstås ”motbevisa” oss. Vi har även anklagats för att ”slänga ut folk” som ”motsäger” oss. Därefter frågar sig läsaren om Motargument.se inte tål kritik, granskning och debatt. Slutligen betraktar läsaren oss för att uppvisa ett sektliknande beteende.

I've got the blues...
ecstaticist / Foter.com / CC BY-NC-SA

Anklagelserna tycks främst bottna i ett påstående jag gjorde i den första artikeln om ”Antivitismen” och som lyder:

Vid en betraktelse av de länder i världen där människor med vit hudfärg är i majoritet, har nästan undantagslöst antalet människor med vit hudfärg ökat och det oftast dramatiskt.

Mitt påstående avfärdas som en lögn. Detta med hänvisning till ett citat i en artikel i Wikipedia om befolkningstransition.

Länder med snabbt minskande födelse- och dödsnivåer, där fertiliteten minskar snabbare än mortaliteten, vilket leder till minskade folkökningssiffor (Nord- och Västeuropa, Nordamerika och Australasien) … Länder såsom Tyskland, Italien, Spanien, Portugal, Grekland och framförallt Japan har födelsetal som ligger under dödstalen, och har därför en minskande befolkningsutveckling. Dessa länder bygger sin befolkningsökning på invandring.”

Kritikern fortsätter:

Observera att det inte existerar någon nazistisk världskonspiration som styr Wikipedia, om ni nu tror det.
Wikipedia säger helt enkelt emot er länks påstående:…

… er länk har inga källor som bekräftar ovanstående citat.
Vågar ni diskutera med källhänvisningar istället för trosargument?”

Som svar på frågan kan Motargument.se säga att vi vågar diskutera med källhänvisningar. Efterlysning av mer fakta är dessutom något vi välkomnar. Det glädjer oss även att artiklarna ger upphov till debatt.

Förklaring

Nuremberg chronicles - Nuremberga
Hartmann Schedel / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

Vår kritiker har helt rätt i att artikeln ”Antivitismen Del 1” saknar källhänvisningar gällande påståendet om att antalet människor med vit hudfärg ökat under världshistoriens gång. Det kanske var naivt av oss att se det som självklart att alla våra läsare kände till detta.

Om artikeln påstått att antalet människor med vit hudfärg ökat i alla länder där de utgör en majoritet och detta under de senaste decennierna, hade vår kritiker haft helt rätt i att vi haft fel och eventuellt varit lögnare. Men i sin iver verkade han ha glömt att fråga vilken eller vilka tidsperioder som påståendet kopplades till.

Låt oss därför förklara.

Rent generellt kan det konstateras att antalet människor med vit hudfärg i likhet med de flesta andra definierbara människogrupper ökat i antal både innan, men även efter det att mänskligheten övergått från att vara jägare och samlare till att bli jordbrukare.

Om det nu alltså rådde något tvivel kring detta.

Men artikeln om ”Antivitismen – Del 1” tar främst sikte på de demografiska förändringar som skedde i Europa, följt av Nord- och Sydamerika i samband med skapandet av världsomspännande europeiska kolonialimperier, samt den Vetenskapliga Revolutionen och den Industriella Revolutionen mellan cirka 1500-1900 e.kr.

Europas historia har sedan antiken präglats både av ökningar och minskningar i sin befolkning. Ett exempel är pestens reducering av Europas befolkning under 1300-talet. En minskning av befolkningen som det tog relativt lång tid för Europa att återhämta sig ifrån. Under 1700-talet och framåt ledde en rad unika vetenskapliga uppfinningar och samhällsförändringar i Europa till en dramatisk befolkningsökning . Därtill skall även nämnas införseln av nya former av livsmedel till Europa, såsom potatisen.

Utvandring

Panorama Paris December 2007
Rosss / Foter.com / CC BY-SA

Samma teknologiska uppfinningar, samhällsförändringar spreds till en rad europeiska kolonier och stater som uppstått ur europeiska kolonier med en befolkningsökning som följd. Till den utvecklingen skall läggas att befolkningen till ättlingar av europeiska utvandrare i Nord- och Sydamerika ökade genom ett expanderande jordbruk.

Vi hoppas att det är allmänt känt att Nord- och Sydamerika koloniserades av ett antal europeiska länder, samt att åtskilliga miljoner européer utvandrade till Nord- och Sydamerika. I annat fall kan sannolikt samtliga böcker som berör europeisk kolonialhistoria bekräfta detta.

Västeuropas befolkning fördubblades under 1700-talet från cirka 100 miljoner till 200 miljoner människor. Den fördubblades från drygt 200 miljoner människor till drygt 400 miljoner människor under 1800-talet

 

Parallellt med ökningen av européer och deras utvandrade ättlingar i Nord- och Sydamerika, minskade den ursprungliga befolkningen på de två sistnämnda kontinenterna. Befolkningsminskningen berodde huvudsakligen på grund av spridandet av sjukdomar från Europa och Afrika, samt storskaliga folkmord som följde i de koloniala erövringarnas spår. Detta är allmänt känt och oomtvistat, även om forskare är oense om exakt hur stor befolkningsminskningen var.

 

Därtill anser flertalet forskare att Afrikas befolkning stagnerade eller minskade till följd av den omfattande transatlantiska slavhandeln som pågick mellan 1500-1900 e.kr.

Sammanfattningsvis så ökade den europeiska befolkningen och deras ättlingar kraftigt i Nord- och Sydamerika, samt även Australien och vissa delar av Afrika mellan 1500-1900, samtidigt som andra befolkningrupper i världen minskade.

Framförallt några decennier efter andra världskriget som befolkningsökningen i många, kanske flertalet länder med vit majoritetsbefolkning planat ut. Det är först under de senaste decennierna som befolkningsökningen i många av världens länder med en majoritetsbefolkning av vita främst ökat genom invandring. En invandring som till stor del kommer från övriga världen.

Det är även efter andra världskriget som den del av världens befolkning som inte är vita ökat väldigt dramatiskt. Den senare befolkningsökningen ligger utanför ämnet för denna artikel. Den har beskrivits i andra artiklar på Motargument.se, men kan komma att utvecklas i framtida artiklar.

Utifrån de fakta som presenterats i denna artikel och som lätt kan stödjas av liknande uppgifter från en mängd andra källor kan följande konstateras; samma konstaterande som gjordes i artikeln ”Antivitismen Del 1”:

Vid en betraktelse av de länder i världen där människor med vit hudfärg är i majoritet, har nästan undantagslöst antalet människor med vit hudfärg ökat och det oftast dramatiskt.

”Antivitismen” Del 1 – ”Folkmord på vita människor" – en juridisk jämförelse

Reportage: Antivitism

Under det senaste året har ett antal diskussionsgrupper på Facebook dykt upp, med den gemensamma nämnare att de vill bekämpa vad de kallar för ”antivitismen”.

Antivitismen är ett uttryck vars ursprung är omtvistat, men som av många tillskrivs Bob Whitaker. Vid sidan av en varierande yrkeskarriär med höga befattningar inom den federala amerikanska statsförvaltningen, har han under lång tid varit politiskt motståndare till svarta elevers integrering i amerikanska skolor.

Whitaker har under större delen av sitt liv och särskilt efter sin pensionering 1990 varit politiskt aktiv som skribent och talare. Det är på så sätt hans politiska åsikter fått en allt större spridning som nu med kraft börjat nå Sverige. Stora delar av Whitakers texter och allmänna resonemang finns översatt till svenska.

Tesen: folkmord på vita pågår

En av Whitakers teser under senare år är vad som kan betraktas som en politisk föreställning kallad för ”antivitism”. Enligt denna ideologi är världens vita människor, betraktat som kollektiv, utsatta för ett pågående folkmord.

Den exakta definitionen av ”vita”, och världens övriga befolkning, kan för enkelhetens skull lämnas därhän. En hanterbar beskrivning av vita människor kan vara personer med relativt liten eller obefintlig pigmentering.

Såsom det får förstås består folkmordet av att vita människor å ena sidan skaffar barn med människor som inte är vita, å andra sidan en invandring av påstått hundratals miljoner människor till länder där vita idag utgör en majoritet av befolkningen.

Frågan om mängden invandrare till länder med vit majoritetsbefolkning är dels felaktig och missvisande – men framförallt irrelevant av skäl som skall beskrivas nedan.

Metoden: hjärntvätt från vagga till grav

Enligt de som förespråkar tankarna om ”antivitismen” är faktumet att människor med olika hudfärg skaffar barn med varandra och bor i närheten av varandra bara möjlig genom en hjärntvätt av vita och enbart vita människor. ”Hjärntvätten” uppges bestå av att vita människor, genom politisk och medial propaganda från vaggan till graven, övertygas att sakna respekt och integritet för sig själva som kollektiv.

Men vilka är ”gärningsmännen”? det vill säga ”de” som står för ”hjärntvätten”? I princip ger förespråkarna för ideologin om ”antivitism” inga konkreta svar. Däremot pekas vanligtvis en odefinierad grupp av styrande i samhällen med en majoritet av vita människor ut som de ansvariga.

Gärningsmännen: antirasisterna – de antivita

Ofta pekas den typen av människor ut som ”antirasister”, vilket uppges vara ett kodord för ”antivit”.

De som driver tesen om ”antivitism” stödjer sig ofta på vad som kan kallas för ett försök till juridisk argumentation, där det påstådda folkmordet på vita anges vara ett brott enligt internationell och nationell lagstiftning.

Det är främst folkmord enligt Förenta Nationernas konvention om folkmord, förordet till artikel 2, samt punkt (c), som anses passa in på hur folkmord på vita människor som grupp utförs.

Beviset: FNs konvention om folkmord

Enligt denna del av folkmordskonventionen utgör folkmord

” … vilken som helst av följande gärningar begångna med uppsåt att förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp, såsom:

– [… att] avsiktligt skapa sådana levnadsförhållanden för gruppen som förmodas åstadkomma dess fysiska utrotning i sin helhet eller i delar.”

Men hur passar invandring till länder med vit majoritetsbefolkning, umgänge och frivilligt barnafödande mellan människor av olika hudfärg in på kriteriet för folkmord?

David L. Nersessian, professor i folkrätt vid Oxford University, berör frågan och andra aspekter på lagtolkning gällande uppsåt till folkmord, i sin uppsats publicerad i Texas International Law Journal ”The Contours of Genocial Intent: Troubling Jurisprudence from the International Criminal Tribunals”.

Vad är ett folkmord egentligen?

Utifrån en rad rättsfall och normgivande rättslig litteratur bedömer Nersessian inledningsvis att definitionen av folkmord enligt detta lagrum inte är fullständig, och att den inte kräver ett fysiskt dödande av en eller flera individer tillhörande en grupp människor. Istället måste avgörandet huruvida ett folkmord begås avgöras från fall till fall utifrån de sammantagna omständigheterna.

Samtidigt påvisar Nersessian att befintlig doktrin och rättspraxis, såsom domen ”Prosecutor v. AKAYESU”, avkunnad i Internationella Krigsförbrytartribunalen för Rwanda, samt nämnda domstols åtal mot Kayishema redan utvecklat en relativt bred, om än inte fullständig definition av folkmord,. Ett folkmord genom ”skapande av livsförhållanden” för människor med uppsåt att fysiskt utrota en hel folkgrupp eller delar av den.

Som exempel nämns:

  1. Sättandet av en grupp på en diet under existensminimum.
  2. Reducerandet  av nödvändig hälsovård under ett minimum.
  3. Undanhållande av tillräckliga livsvillkor.
  4. Deporteringen av människor i syfte att begå folkmord.
  5. andra handlingar vilka förorsakar en”långsam död”, inklusive ”undanröjande av grundläggande möjligheter för överlevnad”, våldtäkter, eller ”påtvingandet av övermäktigt arbete eller fysisk överansträngning på gruppen”.

Så sker ett folkmord på vita då?

Vid en betraktelse av de länder i världen där människor med vit hudfärg är i majoritet, har nästan undantagslöst antalet människor med vit hudfärg ökat och det oftast dramatiskt. Detta parallellt med att livsmedelskonsumtion, tillgång till sjukvård, kläder, bostäder, elektricitet, vatten med mera ökat i mängd och kvalitet. I samma länder har generellt sett antalet nedlagda arbetstimmar minskat, likväl som antalet människor i fysiskt tungt arbete.

I själva verket utmärks snarare länder med en majoritetsbefolkning av människor med vit hudfärg av att ha en generellt sett högre levnadsstandard—oftast avsevärt högre—än världens övriga befolkning. Samma förhållande råder även i många länder där vita utgör en minoritet, såsom i en del forna europeiska kolonier.

Länk till en världskarta som visar levnadsstandard i världens länder. Publicerad av United Nations Development Programme.

Folkmord på vita – Ja! – om kärlek är folkmord

Så långt faller alltså teorin om att människor med vit hudfärg riskerar utrotning på grund av allvarligt försämrade livsvillkor. Något tvång till försämrade livsvillkor kan rimligtvis inte heller ha skett om livsvillkoren inte försämrats.

Så länge ingen behörig domstol eller juridisk doktrin av sakkunniga jurister betraktar ömsesidig kärlek och sexuell attraktion mellan människor som skaffar barn med varandra som folkmord, lär de som driver tesen om ”antivitismen” bli ensamma om sin definition av folkmord på vita människor.

// powered by Fotopedia

Fotnot:

Uppgifter om Bob Whitaker hämtade från hemsidan ”National Salvation Net”.

 

Det där om antirasister som använder stereotyper…

Mycket har sagts om stereotyper riktade mot folkslag under den sista tiden. Det är bra. Vi behöver göra oss medvetna om den rasism som finns i vardagsspråket. Att beskriva homosexuella som ”fjolliga fjantar”, att använda uttryck som neger eller kroknästa jude och liknande är verkligen inte bra. Själv välkomnar jag att så många har reagerat över ordet negerboll så att ordet försvinner ur språket. Det är bra och rätt. Samma sak när stereotyper om asiater försvinner, eller stereotyper om kvinnor. Men en del stereotyper anses ännu vara ok, och används till och med av antirasister ibland, som mot funktionshindrade, vita, män, amerikaner eller religiösa. Varför det?

Three magnified morons. Tres idiotas aumentados.
Xosé Castro / Foter / CC BY-NC-ND

Det är väl bara naturligt att språket ändrar sig med åren, och att alla tänker till lite. Läs på om hur vardagsspråket var för lite mer än 100 år sedan. Smålänningsjävlar, lata skåningar, dumma lappar. Ja, kroknästa judar och giriga judar var liksom allmängods i språket. Och avskyvärda ateister hatades givetvis också. Det fanns ett helt språk riktat till kvinnor. Jag har ett gäng bildjournalen från 50-talet. Försök hitta dem på loppis. Det är fascinerande. Det är ett språk som är anpassat till grundtanken att kvinnor är lite opraktiska, dumma och ointellektuella och inte kan handskas med politik (t.ex) på ett avancerat, vuxet eller manligt sätt.

Tack och lov har språket ändrat sig och vi blivit lite mer medvetna om ordens makt.

Men det finns fortfarande några områden där negativa generaliseringar och stereotyper anses vara inte bara tillåtet utan även bra. Det är på sin plats att påminna om det här.

”CP”

För det första; funktionshindrade. Ordet ”CP” verkar helt accepterat som skällsord, liksom ”mongo”. Jag har sett politiker och drivande antirasister använda stereotypen också, vilket är mycket sorgligt. Dessutom utsätts funktionshindrade med t.ex. aspergers och autism för förlöjligande i media och i skämtprogram. Massmedias skriverier om att olika massmördare hade ”den och den diagnosen” med bifogade expertutlåtanden om att ”inte alla” med den diagnosen är farliga, gör ju givetvis sitt till för att skapa problem och fördomar.

”Amerikaner”

New York New York in Las Vegas
Werner Kunz / Foter / CC BY-NC-SA

Frågan är om inte amerikaner är en av de folkgrupper som utsätts för mest fördomar idag i Sverige. Dessutom är det helt ok att driva med ”dumma och obildade” amerikaner. Som det program i radion jag hörde för nån vecka sen där programledaren beskrev en typisk ”amerikan” på besök i Sverige. Obildad, visste inget, brutal, ohyfsad och från en kultur som ansågs vara en katastrof för mänskligheten.

Hade judar eller afrikaner beskrivits så hade det blivit ramaskri!

Som det är nu ser jag till och med ofta ledande antirasister som skriver nedsättande om gruppen ”amerikaner”, speciellt om de är från vänster (tyvärr) och ogillar USA:s politik.

”Vita och män”

Att en grupp är i överläge rättfärdigar ALDRIG hat, rasism, hot eller fördomar mot just den gruppen. Män är i överläge (som grupp) och vita är i överläge (som grupp) det gör att många verkar ta sig friheten att generalisera hej vilt om ”vita” och om ”män”.

Tyvärr har jag ofta sett antirasister som generaliserar över ”vita kränkta” och säger sådant som hade fått dem att gå i taket om det sagts mot någon annan grupp som de uppfattar som varande i ”underläge”.

Det är som att det finns någon form av mental spärr. En spärr som bara ser rasism och fördomar då det drabbar de som DE anser är i underläge.

En hel del rasister anser att de inte är rasister. Många av dom funkar på exakt det sättet. De anser att ”svenskar” är i underläge och ”muslimer” och ”PK-maffian” styr Sverige. När filmen med Kent Ekeroth och Erik Almqvist spreds var det många sverigedemokrater, inklusive dem själva, som försökte rättfärdiga användandet av ord som ”babbe” och ”blatte” med att Sd, och Almqvist samt Ekeroth befann sig i någon form av underläge. Detta rättfärdigade och förklarade användandet av rasistiska stereotyper för en del åskådare.

Så funkar det även för de antirasister som verkar anse att ”vita” och ”män” som grupp ”förtrycker” andra, och att man därför får säga saker som att ”vita är rasister” eller ”män misshandlar”.

Ja, rasister anser att de befinner sig i underläge, och att detta underläge rättfärdigar grova stereotyper och rasistiska generaliseringar!

Problemet med detta är uppenbart. ALLA gör inte det. Men stereotyper gör ingen skillnad mellan män som misshandlar och män som inte gör det eller som till och med BLIR misshandlade av kvinnor; stereotyper drar alla över en kam.

Ibland hör man kritik mot Tidskriften och Stiftelsen Expo, för att de skulle ha för få ”mörkhyade” i sin medarbetarstab. Jag har läst flera som skrivit att Expo inte vet något om strukturellt förtryck på grund av just det. Och då missade dessa kritiker helt att homosexuella, judar och latinamerikaner m.fl. också utsatts för förtryck, är det inte att spotta på folk som utsatts för rasism, diskrimineringar och förtryck att påstå att de inte vet vad förtryck är?

Motargument.se fick höra liknande kritik då vi bildades hösten 2012. Vi hade ingen i gruppen eller bland skribenterna som utsatts för rasism, och som visste vad det var, menade några respekterade debattörer. Nehej. Stereotypiskt tänkande förblindar. Är man inte intresserad av individerna så ser man inte heller till individernas erfarenheter och bakgrund.

”Religiösa” vs ”ateister”

Sen sist men inte minst. Religiösa och ateister får man driva med hur mycket man vill i Sverige.

Det finns ingen hejd på det. Man verkar få påstå vad man vill om religiösa i artiklar, TV-program och bloggar att religiösa har egoproblem eller ‘tror på spöken’ och att de är sämre på vetenskapligt tänkande. Man får driva med folk som ber och folk som tror.

Nu är i och för sig inte religiösa alltid bättre. Religiösa som tar väldigt illa upp då de som grupp dras över en kam kan själva gnälla högt över, och demonisera, ateister och ateism.

Även här ser man ofta uttalade antirasister som inte kan hålla sig från att generalisera negativt.

Strunt är strunt…

Ingen är perfekt. På gott och ont har vi människor förmågan att generalisera och skapa mönster och grupper. Det är av godo för mänskligheten, men har också skapat sjuhelvetes mycket lidande i mänsklighetens historia.

Därför är det viktigt att vi som är antirasister visar vägar och möjligheter till en förändring. Stereotyper kan såra och döda. Glöm inte det. Det gäller även stereotyper mot vita eller män.

Som Gustaf Fröding skaldade:

”Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Kan man inte öppna munnen utan att dra alla afrikaner, muslimer, vita, män eller funktionshindrade över en kam, bör man fråga sig varför man överhuvudtaget ska öppna munnen.

Vi måste bli flera som visar på vägar mot en bättre värld, om inte ens vi antirasister kan sluta med generaliserandet och stereotyperna, vem ska då göra det?

"Omvänd rasism" är också rasism!

Genom alla mina 34 år har orden ”rasist” och ”rasism” varit synonymt med etniska svenskar som ogillar, trakasserar, verbalt eller fysiskt angriper andra personer för att de är mörkhyade och så kallade icke-svenskar. Men detta var inte den första rasism jag stötte på under min uppväxt. Min första kontakt med ren rasism och fördomar på grund av etnisk tillhörighet var den rakt motsatta, den ifrån icke-svenskar gentemot svenskar.

Tommy Deogan

Men inte heller då, på den tiden, för över femton år sedan var dessa hatbrott eller fördomar någonting som det lades någon vikt på ifrån vare sig skolan, kommun eller vuxenvärld. Möjligtvis för att bilden av ”rasism” är så fyrkantigt inrutat i våra sinnen att rasism kan endast Svenskar utsätta andra för. Jag minns så väl hur Greker stolt gick med sin nations flagga på jackärmen, likaså Iranier, Turkar och även Finnar. Men så fort en kvinnlig klasskompis till mig sydde fast den Svenska på sin, sågs detta som ”hets mot folkgrupp”.

Idiotin var redan då total gentemot den vuxenvärld som tillät en viss rasism, men inte en annan.

Är det en sak som jag verkligen vill lära mina barn så är det vara stolta över sitt land, Sverige. Där de kan gå till skolan utan att behöva oroa sig för regnande bomber, där de utbildar sig, där de skaffar sina egna familjer, där deras farbror ligger begravd men kanske framförallt, för att deras land hjälper — och tar emot människor i nöd ifrån andra länder. Det, om något, är verkligen någonting att vara stolt över. Oavsett om inte deras skolor sjunger den Svenska nationalsången på skolavslutningar, tar jag dom stolt i händerna och sjunger så att hela taket lyfter.

Kanske ligger det en extra motivation i detta för mig, då jag aldrig riktigt kunnat släppa de åren i min tidiga grundskola då jag fick uppleva rasism på nära håll för första gången. Under min uppväxt och bland mina vänner i Hallonbergen samt generationerna 1975 – 1980 fanns det inga som helst tankar på vem som var svensk eller inte svensk. Hallonbergen var väldigt integrerat och alla umgicks med alla. Det handlade snarare om hjärtat och vänskapen man bar på, snarare än hudfärgen.

Sedan skedde någonting som jag aldrig förstod. Etniska grupper började dra sig till varandra, Iranier med Iranier, Turkar med Turkar och Somalier med Somalier. Vad som blev tydligast var hur gruppen ”svenskfödda” ungdomar hamnade längst ner på stegen i dessa gruppers ögon. Till den grad att många med denna så kallade ”omvända” synen ofta gick bet. Bara för att en kille var svensk trodde man att han var en enkel måltavla som man både kunde kalla för ”tönt” och sedan hoppa på. Dock slutade allt för ofta dessa slagsmål i att den Svenskfödde stod upp, och tittade ner på den andre som i sin tur kom tillbaka med en armé av kompisar för att hämnas på ”svennen”.

Detta var ingen ”isolerad händelse” som jag vet att många skolor och kommuner, även min egen, ville få det till. Det var så omfattande att det nästan vallfärdade svenskfödda ungdomar som tröttnat på denna rasism till extrema högergrupperingar. Väl där satte man en stämpel på honom, att vara ”på glid”. Vad som dock från den tiden till skrivande stund konstant varit mest på glid är vuxenvärld, skola och kommun.

Denna form av rasism där svenskfödda barn och ungdomar får ta så mycket skit, dagligen, är det knappt någon som vill se eller höra talas om. Men den existerar, den existerar i bred utsträckning. Resultatet av detta hamnade, om möjligt, än mer på glid. Svenskfödda ungdomar drog sig antingen till destruktiva grupperingar eller förvandlade sig själva till, ”icke-svenskar” (?) Det totalt snedvridna i detta är att svenskfödda barn och ungdomar i invandrartäta miljöer själva började bryta och medvetet försämra sitt svenska tal. Man kunde nästan tro att de kommit ifrån mellanöstern igår när man hörde dom prata. Vilket gäller ännu idag. Att vara ”svensk” blev så synonymt med att vara en tönt, mes och svag individ. Till denna grad existerar den s.k. ”omvända” rasismen.

Enbart orden ”omvänd rasism” talar sitt tydliga språk om hur vi ser på saken. Rasism gäller endast och enbart om svenskfödda eller vita riktar den emot icke-svenskar eller icke-vita. I andra fall heter det ”omvänt”. Dock är den rasismen precis lika mycket — och lika vidrig rasism som den, i våra sinnen ”korrekta”. I allt annat gäller regeln att man själv måste kunna må bra, för att hjälpa andra. Men inte när det kommer till detta. I en nödsituation på ett flygplan handlar det om att själv sätta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper andra. Detta är inte för att man är en egoist, tvärtom. Kan man själv inte andas är sannolikheten stor att barnet bredvid inte får på sig sin mask heller.

Alla dessa populära s.k. ”coacher” skriker ut sina mantran; ”Kan du inte älska dig själv, kan du heller inte älska andra…!” och vi köper detta med hull och hår! Alla älskar sig själva, men endast lagom mycket.

Om vi implementerar detta mantra till Sverige, Svenskar och invandrare så blir det genast skrattretande. Är det någonting vi inte får vara, av någon orsak, i detta land så är det att vara stolta över det. Stolthet över Svea Rike blir genast synonymt med Nazism. På liknande trångsynta sätt blir jag lika förbluffad över människor som kallar supportrar för huliganer, för att de hejar på ett lag, bär lagets halsduk eller uttrycker sin stolthet över att heja på just det laget. Det är en skrämmande trångsynthet och okunskap, så att man blir rädd. Säga vad man vill om USA, men en sak har de lyckats med. Det är att skapa Amerikaner — såväl infödda som inflyttade. Hur kan det komma sig att det skulle klassas för ”rasistiskt” om den Svenska polisen, likt den Amerikanska, hade den Svenska flaggan på jackor, bilar och foton? Vet vi överhuvudtaget vilket land det är vi lever i själva?

De enda gånger då man får uppleva den Svenska stoltheten och gemenskapen är vid ett fotbolls-VM eller EM, eller utomlands. Utomlands blir alla tok-svenskar och både kramar samt middagsbjudningar delas ut till alla andra Svenskar, endast för att de är Svenskar. Skulle man så endast bjuda på en kaffe till någon lika okänd här hemma, i tunnelbanan skulle man troligtvis klassas som psykiskt sjuk och polis skulle tillkallas. Direkt.

Väl hemma i Sverige igen så återgår vi till vår vardag. En vardag där Svenska barn i vissa miljöer tidigt får lära sig och växer upp med det faktum att de inte får vara stolta över sitt moderland, där alla andra nationers flaggor utgör stoltheter, förutom deras egen. Framförallt, där Svenska barn och ungdomar ”emigrerar” på plats, önskar de vore av annan nationalitet och förlorar så väl tal som den viktiga Svenska kulturen.

Jag själv är född i Sverige, med föräldrar från Indien. Mina barns mamma är Svenska och mina barn är Svenskar. Det är jag förbannat stolt över, och det skulle inte förvåna mig en sekund om någon eller några läsare av denna text hädanefter även kallar mig för rasist! Men jag är inte rädd för att bli kallad ”rasist” och jag kan bara önska att många fler ”Svenskfödda” också släpper den rädslan för att ersätta den med sunt förnuft, rättvisa och en insikt på skillnaden mellan att älska, stolthet samt rasistiskt förakt.

Genom alla år har jag knappt sett en enda artikel eller nyhet som belyser den rasism i Sverige som vi kallar för ”omvänd”. Trots att tusentals barn lider av den, dagligen och bokstavligt talat skäms över att vara födda i Sverige.

Bo Hansson säger ”Svarting” i radio, och det blir ett ramaskri som heter duga. En lärare på högstadiet kallar en av sina elever för ”Svenne”, och ingen bryr sig. Vi måste börja bry oss. Vi måste visa vägen för nya generationer barn och ungdomar att det är helt okej, snudd på en självklarhet, att man skall vara stolt över — och älska sitt land. Vi, vuxna, måste börja lära oss skillnaderna. För så länge vi blundar, lider minst lika många Svenska barn och ungdomar som icke-svenska barn och ungdomar av den fula, vidriga, trångsynta och kunskapsfattiga rasismen. Den är varken ”omvänd” eller ”vänd”. Den är vad den är!

Precis som den Svenska flaggan länge, uppenbarligen, har erövrats av extrema högertankar har de även lagt monopol på ordet ”omvänd rasism.” De enda som kan neutralisera och normalisera detta är vi själva. Kanske är det så att ingen vågar tala om denna ”omvända rasism” då det har blivit ett starkt mantra för högerextrema och främlingsfientliga tankar. Tar man orden i sin mun innebär det kanske att man blir klassad som ”rasist”. Även denna extremt omfattande och snudd på feg rädsla måste också brytas. Svenska lärare vågar inte se problemet i skolkorridorer och agera, om han eller hon skulle nämna att det finns en ”omvänd rasism” är rädslan påtaglig för att denne själv blir anklagad för att vara en. Är vi verkligen så rädda om vad andra människor, som varken betalar vår hyra, ger oss mat på bordet eller bidrar med någonting i våra liv, tycker om oss?

Även för oss antirasister, så är den Svenska flaggan vår flagga. Ordet ”omvänd rasism” existerar fortfarande och den är lika vidrig som den ”andra” rasismen vi alltid talar om.

För oss är denna typ av rasism, den ”omvända”, precis lika viktig att bekämpa, belysa och prata om. För mig är rasism inte ålagd någon hudfärg eller tillhör något etniskt ursprung. Vare sig den visar sig gentemot en icke-svensk till en svensk, eller tvärtom så är den precis lika feg, okunnig och fyrkantig. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv som jag hör att Sverige skulle vara bättre utan Svenskar. Precis som jag hör att Sverige skulle vara ”bättre” utan icke-svenskar. Inget av dessa tankesätt ter sig vara mer intelligent än den andra.

I Sverige talar vi så ofta och stolt om våra demokratiska rättigheter, inte minst när vi blickar emot ”andra länder”. Men hur bra är detta egentligen när vår nations flagga knappt vågar användas, för att den anses vara ”stötande”. Likaså upplevs det vara ”rasistiskt” att sjunga vår egen nationalsång. Kanske är det därför vi super oss dyngraka och skriker ut nationalsången på charterresan, lika ofta som ett alarm på snooze. Vi vågar inte ens använda och belysa ord som ”omvänd rasism”. Allt detta har extremhögern lagt beslag på, och vi sitter snällt och tittar på helt tysta. Vi gör dom dessutom den stora tjänsten att vi accepterar att de lagt beslag på det, genom att själva vägra vifta med flaggan, sjunga vår egen nationalsång eller belysa den ”omvända rasismen”.

Personligen är jag och min granne de enda som har den Svenska flaggan på vår uteplats hissad året runt. Mina föräldrar invandrade ifrån Indien på 70-talet, och min grannes fru invandrade ifrån Thailand runt 2005. Vi har båda fått höra att den kan vara ”stötande”. Det jag finner mest stötande är; de som anmärker på att Svenska flaggan kan vara ”stötande”, hur de själva gått på extremhögerns erövringar och att de accepterat dessa. Min andra tanke är; ”Vet de själva om vilket land de bor i?” 

/ Tommy Deogan, gästkrönikör

Man väljer själv.

Ingen människa föds till rasist. Det är ett välkänt faktum att små barn är totalt ”färgblinda”.

Jag minns när dottern var knappa året och vi åkte buss hem en kväll. Bakom oss satt två damer från Etiopien, den äldre hade en vacker ring med en turkos sten. Dottern min var helt fascinerad av den vackra ringen. Höll damen i hand, pillade och klappade som små barn gör. Damen skrattade och sa något som den yngre kvinnan översatte: ”Hon säger att bebisen undrar över den mörka huden.”
Nej, blev mitt svar, det är ringen som fascinerar henne. Mitt barn har mött människor från världens alla hörn sedan den dag hon föddes, hudfärg har aldrig varit något att undra över.

Små barn är färgblinda antirasister. Det finns barn som fortsätter att se den vackra ringen före färgen på handen som bär den. Jag följde en historia på Twitter häromdagen om en 9-årig flicka som kom hem och var upprörd över att höra vuxna uttrycka sig rasistiskt. Denna klarsynta lilla tjej hade t.o.m. sagt ifrån till de vuxna. Hon sa: ”Jag tycker inte om när du kallar folk för turkjävel och neger! Det heter inte så!”
En nioårig flicka som valt att se människor, inte färg eller ursprung.

Jag valde själv i tidig ålder. Född som jag är 12 år efter andra världskrigets slut fick jag tidigt del av rasismens konsekvenser. Jag var tio år när jag hörde Martin Luther King tala, elva år när han mördades. Jag växte upp med insikten att människor massmördar andra människor endast på grund av etnicitet och jag valde att aldrig låta etnicitet vara måttstocken för hur jag bedömer andra människor.

Andra väljer annorlunda. Det finns alltid ett orsakssammanhang som formar oss, en del blir itutade från späd ålder att det är skillnad på folk och folk, de reflekterar inte över det utan formar sin perception utifrån det invanda mönstret.

Jag har en bekant som har blivit misshandlad två gånger. Den ena gången av ett gäng invandrarkillar, den andra gången av ett gäng svenska killar tillhörande samma fotbollsklubb som han själv. Hans reaktion på händelserna var väldigt olika. Den misshandel som utfördes av svenska klubbkamrater förminskade han och den utförd av invandrarna förstorade han, skrev långa arga inlägg på Facebook om jävla invandrare som borde kastas ur landet. Brottet var detsamma, men hans åsikter gjorde det ena värre än det andra.

Ibland hör man argumentet från de som är rasister att de faktiskt själva utsätts för rasism och det i sitt eget land. Det är denna upplevda rasism som gör dem rasistiska hävdar de (fast de kallar förstås aldrig sig själva för rasister). Enligt dem måste man bli rasist om man utsätts för rasism.
Nej, det måste man inte.

Man väljer själv.

Jag har själv blivit utsatt för rasism. Jag har bott i Grekland och blivit diskriminerad och illa bemött bara på grund av mitt blonda hår och mina blå ögon. Utstått sneda blickar från gamla tanter som sett en som ett falt stycke som förstör deras stackars oskyldiga söner. Blivit ignorerad i affärer etc. etc.

Jag har upplevt rasism i Sverige också, som medbjuden på en fest hos människor från Jamaica, jag var den enda vita personen på festen. Hedersgästen var en mycket politiskt engagerad man som lät mig i egenskap av vit klä skott för varenda missgärning vita människor någonsin begått mot färgade. Det var fruktansvärt. Kränkande och hemskt. Jag var inte en person för den här mannen, jag var en färg. Gjorde denna erfarenhet mig till rasist? Nej, jag valde att göra det han inte gjorde. Jag valde att se honom som den idiot och skitstövel hans beteende sa att han var, inte som en representant för alla Jamaicaner.

Man väljer själv.

En som har valt är Emerich Roth, idag 88 år gammal. När han var 19 år kom Nazister till hans stad — nuvarande Vinogradovo i Ukraina. Stadens 3 000 judar fördes till Auschwitz, där Emerich direkt förlorade sin mor och yngsta syster. Fadern och ännu en syster dog under de närmsta åren. 1945 när befrielsen kom fanns han i Theresienstadt, mer död än levande, 1.75 lång och vägandes 34 kilo.
När han låg på sjukhus efter befrielsen så kom några unga partisaner och tog med honom till en lada där de hade tre tillfångatagna SS-soldater. Partisanerna la en pistol i handen på honom och erbjöd honom att ta hämnd, att skjuta Tyskarna.
Men Emerich släppte pistolen och gick därifrån. Han kunde inte döda en annan människa. Trots allt ohyggligt han själv hade upplevt så valde han att inte hata.

Man väljer själv!

 
/ Lovisa Loan Sundman