Etikettarkiv: frihet

Funkofobi är lika illa som antisemitism och homofobi

Idag pratas det mycket om nedskärningar i de sociala rättigheterna för de med funktionsnedsättningar. En LSS-utredning föreslår nedskärningar i LSS för barn och äldre. Frågan är hur man ens kan diskutera detta? Funktionsnedsatta har diskriminerats, hatats och förintats genom seklen. De var liksom judar och romer de främsta måltavlorna för nazisternas förintelse. Att skära ner i LSS för att spara, är inte det lika illa som att föreslå husarrest för romer eller judar?

Funkofobi… vad är det?

Många förstår inte hur det känns att bli diskriminerad. Därför krävs det lite radikala jämförelser.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Tänk dig att judar hade haft samma situation som personer med funktionsnedsättningar har i Sverige idag.

– Många svenskar har fördomar om judar och vet inte riktigt hur de ska agera inför dem. Många särbehandlar judar negativt.

– Tänk dig att SJ har specialregler för dig som är jude. Om de anser att de inte kan släppa ombord dig på tåget får du inte komma ombord. Om de speciella judeplatserna ombord är sönder, samma sak.

–  Specialregler gäller för ansökan om lov för två judar att flytta samman och det är inte säkert att de får ha sex. Blir kvinnan med barn försöker sociala myndigheter oftast övertala henne att genomgå abort.

– I teorin får du flytta var du vill men du måste ansöka hos myndigheterna om det. Om myndigheterna anser att de inte har råd med ännu en jude i kommunen berövas du många av dina mänskliga rättigheter.

– Än idag anses det lite suspekt om en jude säger att hen vill ha familj och barn. Myndigheterna ser detta som en ekonomisk belastning. Fram till 90-talet pågick öppet och lagligt tvångssteriliseringar av judar och tvångsomhändertaganden av judiska barn. Många kan vittna att myndigheterna än idag utövar påtryckningar på gravida judinnor att inte fullfölja graviditeten och antyder att du kommer att förlora medborgerliga rättigheter om du gör det.

– När du är ute på stan ses får du inte ta dig runt hur du vill på gatorna. Enbart vissa gator och trottoarer är öppna för judar.

– Det står inte ”judefri zon” utanför alla kommunhus men om du försöker komma in så får du ofta inte komma in. Så är det i många kommunlokaler. I vissa fall får du komma in bakvägen, via soprummet, som är märkt med en gul stjärna ”för judar enbart”.

– Du måste ansöka om rätten att få lov att kissa, bajsa, äta och klä på dig när och hur du vill. Om myndigheterna anser att de inte har råd med ännu en jude i kommunen kanske de bestämmer att du bara får kissa, äta, gå ut på stan vissa timmar om dygnet. När du ansöker om att bland annat få lov att kissa när du vill kommer en kommuninspektör hem till dig. Denne ställer intima frågor om ditt sexliv, hur ofta och hur länge du är på toaletten och hur du äter för att bedöma om du ska få samma rättigheter som icke-judar.

– Bara vissa arbeten är öppna för dig. Oftast lågbetalda jobb där i många fall du betraktas som mindre vetande bara för att du är född jude.

Orättvis jämförelse? Fråga en del av dem som lever med funktionsnedsättning om de anser det.

Som grädden på moset pratar de som styr över samhället om att det är för dyrt med den assistans som finns. Man måste spara på LSS. Så just nu dras LSS in för många många människor. Jag vet 30-åringar som tvingats flytta hem till mamma, människor som mister sina jobb och som inte kan delta i föreningsliv och det politiska livet mer. Jag vet barn som mister assistans så föräldrarna måste sluta jobba för att vara med barnet.

Denna diskriminering pågår dagligen och alltför många vet inte att verkligheten ser ut så här. Detta trots att man borde veta bättre. För 70 år sedan förintades ju många av Europas judar i den stora nazistiska slakten på dem.

Drastiskt men korrekt

Känns detta här ovan bra, när du läser det? Nej! Ändå är detta verkligheten för många av oss med funktionsnedsättningar i Sverige idag. Det är korrekt att vi har det bättre i Sverige än andra i de flesta länder på planeten, men det är långt, långt ifrån bra, och det som ses som medborgerliga rättigheter för de flesta, ses ofta inte som det för oss.

En del av er kommer att reagera mot jämförelsen mellan judar och personer med funktionsnedsättningar och kalla det en överdrift. På det svarar vi att det bara visar hur illa ställt det är i Sverige.

Nazisternas förintelseprogram riktades även mot folk med funktionsnedsättningar. Detta kallas i funkiskretsar globalt för den ”glömda förintelsen”. Hundratusentals med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar förintades, eftersom de sågs som ”svaga” och ”mindervärdiga”.

På tal om just det…

Folk med CP-skada gasades. Folk med medfödd hörselskada, eller psykiska funktionsnedsättningar, fick knivar uppkörda i könsorgan och steriliserades för att bevara ”rasens renhet”. Medfödda funktionsnedsättningar betraktades som något ”ont” som samhället skulle göra sig av med, de ansågs tära på samhällets resurser. Sedan spelar det ingen roll om det var hörselskada, blindhet, utvecklingsstörning, autism, adhd, Aspergers eller cp- eller ryggmärgsskada. Var man född med grav funktionsnedsättning så drabbades man hårdare av nazisternas vrede, både av bråd död och sterilisering.

Den som vill veta mer kan läsa den utmärkta boken Forgotten Crimes.

Den vidriga nazistiska filmen ”Erbkranke” visar hur man resonerade. Ekonomiska argument var viktiga. De ”ärftligt sjuka” kostade för mycket, sa man.

En översättning av filmen till svenska finns här.

Precis som fallet med de homosexuella, romer och judar, ryska krigsfångar (m fl) drabbades även funkisar av nazismens terror. Att inte räkna in detta i förintelsen är lika mycket revisionism som när Ahmed Rami påstår att judar aldrig förintats.

I Sverige massförintades de inte. Men även här spärrades de in, diskriminerades och även mördades, för att de var kostsamma och ”skadliga” för samhället. Om de hade ”tur” så tvångssteriliserades de ”bara” eller utsattes för tvångsomhändertaganden och tvångsaborter om de blev gravida. Om de hade mer otur utsattes de för experiment eller dödades, även här i civiliserade Sverige.

Det är inte nog med det. I Sverige spärrades personer med funktionsnedsättningar in på långvård och hem, i princip fram till LSS-reformen 1994 då de fick frihet och personlig assistans.

Funkofobi och LSS-reformer

De måste ändras. Därför välkomnar jag en debatt kring, och medvetandegörande om, ordet funkofobi. Det som måste till i Sverige är att fler börjar betrakta diskriminering av personer med funktionsnedsättningar som lika galet och fel som t ex antisemitism, islamofobi och homofobi.

Tillgänglighet, arbetsmarknad, rätt till privatliv, rätt till frihet och rätt till liv överhuvudtaget. Allt detta som anses självklart av alla, måste ses som självklart för funkisar också. Därför behövs, tyvärr, begreppet funkofobi.

Som sagt: funkofobi är hat och fördomar om personer med funktionsnedsättning och är något som måste motverkas.

Nedskärningar i LSS som gör att personer mister friheten att kunna gå ut och ta en fika, vara politiskt aktiv eller aktiv i föreningslivet, arbeta eller t ex bajsa när man vill, känns lika illa för de som drabbas av fängelse och husarrest känns för alla utan funktionsnedsättningar.

Och därför kan vi inte bara diskutera nedskärningar i LSS av ekonomiska skäl. Vi kan inte göra det utan att diskutera sekler av statligt förtryck mot funkisar i Sverige, inte utan att diskutera hur de upplever diskrimineringen idag, och inte utan att ta i beaktande att även funkisar förintades av nazityskarna, ofta av ekonomiska skäl. De kostade för mycket.

Man vill dra in friheten för förintelsens offer, de med funktionsnedsättningar. Det är illa.

Regeringen borde be alla med funktionsnedsättningar om ursäkt för sekler av förtryck först, innan de gör något annat.

(En variant av denna artikel skrevs publicerades i Frihetssmedjan 2012 av Åsa Puide och Torbjörn Jerlerup)

Lästips:

Lika unika: Efter kritiken från Europarådet måste regeringen backa från kostnadsjakten i LSS!

Lika unika: Varning för ännu fler otillgängliga och oanvändbara bostäder! Ett oacceptabelt förslag från Boverket

Blev Sverige mångkultur år 1975?

1975 blev Sverige en mångkultur. Detta påstående cirkulerar mycket på rasistiska webbsidor, och för en gångs skull måste man ge dem rätt. Ja, 1975 blev Sverige en mångkultur. Men till skillnad från rasisterna anser jag att det var något bra.

Det finns få riksdagsbeslut som är så hatade som 1975 års ”riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken”. Så här lät det när riksdagen 1975 ersatte den tidigare assimileringspolitiken med mångkultur:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.”

Frihetsrevolutionen på 70-talet

Beslutet 1975 var en seger för individens frihet!

På 70-talet började man bejaka människors olikheter mer och mer. Idéer om att minoriteter och avvikare måste ASSIMILERAS, d v s bli som alla andra, eller stötas ut, försvann gradvis.

Svensk ”handikappolitik” på 60-talet präglades ännu av att funktionshindrade skulle bli så lika icke-funktionshindrade som möjligt, om det inte gick skulle de gömmas undan. Homosexuella skulle stanna i garderoben. Katoliker ansågs farliga. Samer skulle sluta vara ”lappar” och bli svenskar och invandrare skulle bli ”som alla andra”.

Ännu på 70-talet tvingade man polioskadade barn att lära sig ”gå” med kryckor och metallskenor. Trots mycket smärta skulle de lära sig gå. Rullstol var fel. Döva fick lära sig att de skulle läsa på läpparna och försöka prata.

Fram till ca 1975 fick hallåor och nyhetsuppläsare på TV och radio inte prata skånska. Skolan hade i uppgift att lära folk ”rikssvenska” och vänsterhänta barn skulle läras bli högerhänta.

Detta gällde även i enskilda föreningar. Svenska kyrkan var extremt likriktad långt in på 60-talet. Det första steget för att luckra upp detta togs då de första kvinnliga prästerna vigdes. Idag diskuteras ”marxismen” i Svenska kyrkan på 70-talet en hel del. Denna s k ”marxism” var att kyrkan öppnades för mångfald.  Det var kontroversiellt när prästen Ludvig Jönsson öppet stödde homosexuella med orden: ”överallt där kärlek inträffar sker ett under”.

Samma år som beslutet om mångkultur togs, 1975, avvecklades Rasbiologiska institutet (SIFR) och man slutade att exkludera personer med funktionsvariationer, man skulle nu istället inkludera och integrera dem i samhälle. Några år senare upphörde man att betrakta homosexualitet som en sjukdom, olikheter skulle bejakas, inte bestraffas bort. Den öppna diskrimineringen av samer i skolan började avvecklas.

Istället för att bekämpa rockkulturen och ”ungdomens långa hår” började man tolerera det. Man slutade att förfölja vänsterhänta barn. Människors egna initiativ i grupp och privat började bejakas. Så sent som 1980 sågs min mamma som en farlig rebell som målade sin brevlåda röd i en by där alla brevlådor skulle vara svarta eller mörkblå: ”Tänk om alla fick göra vad de ville med sina brevlådor”. Nåt år senare släppte terrorn. Den röda brevlådan ansågs inte längre farlig.

Nu växte idén fram om att demokratin kunde bygga på mångfald och olikheter!

Folkhemmet

Om man studerar svensk politik före 70-talet ser man att man hade folkhemmet som ideal. Det likformiga var att eftersträva.

Herbert Tingsten lär ha sagt detta en gång: ”Skälet till vår stabila demokrati är att det inte finns några språkliga, religiösa eller etniska skiljelinjer i Sverige.” Det är inget unikt uttalande. Att människor skulle vara ganska lika, och inte sticka ut, ansågs viktigt i bygget av det jämlika folkhemmet Sverige.

Den politiken gick igen i allt från sexualpolitik till integrationspolitik till Konsums blåvita varor.

David Schwarz

På 60-talet insåg fler och fler att Sverige måste börja bejaka olikheterna kulturellt sett. En pionjär var David Schwarz. 1966 skrev han en artikel (som ni kan läsa här som PDF).

I den artikeln påpekade han att utvecklingen gick mot ett enat Europa, med många kulturer inom dess gränser, och en värld med mer kontakt mellan folken. På sikt skulle det inte gå att hålla Sveriges gränser stängda. Den dåvarande assimileringspolitiken skapade problem, menade han. Och ledde till att parallellsamhällen, isolerade från resten av Sverige växte fram. Alternativet för invandrarna var att utplåna sin kultur och bli helsvenska  eller att isolera sig, skrev han, Istället för assimilering bör man satsa både på sådant som svenskundervisning och hemspråksundervisning, för att bejaka både det svenska och den ursprungliga kulturen.

Schwarz skrev:

”Hur mycket andligen rikare skulle inte gemenskapen inom minoriteterna, och därigenom landets kulturliv bli om man i stället försökte få dessa människor att trivas och accepterade deras kulturella och konfessionella särart som normala inslag i det svenska samhället enligt maximen: ”Rätten att vara lika innebär först och främst rätten att vara olika!””

Ni kan läsa tre andra av Schwarz artiklar i DN här: från 1964 och 1966 och 1980.

70-talet

Schwarz och många andras arbete ledde fram till mångkulturpropositionen 1975.  Åren efter ändrades svensk politik. Hemspråksundervisning tilläts och invandrares kulturella föreningar fick stöd på lika villkor med ”svenska” föreningar.

Denna utveckling kan inte isoleras från vad som hände i samhället i stort på 70-talet. Det var en frihetsrevolution som skedde. Likriktning ersattes med mångfald. Homosexuella, muslimer, katoliker, funktionsvarierade, etc, började tolereras och inkluderas mer och mer.

Det betyder inte att allt som skedde gick till på rätt sätt. Det är legitimt att prata om problem som fanns och finns.

David Schwarz själv var intill slutet av sitt liv kritisk till svensk migrationspolitik.  Han själv, som var sekulär ortodox jude, välkomnade mångkulturen, men han ansåg att Sverige inte gick tillräckligt långt. Vi försökte prata över huvudet på invandrarna, menade han, som om vi vore deras förmyndare, och borde börja behandla dem mer som jämlikar, ansåg han. Det var för mycket ”ta hand om” och bidrag och för lite möten mellan jämlikar.

Dessutom ansåg han att vi blundade för strukturella problem, främst barnfattigdomen och arbetslösheten och risken för permanent utanförskap på grund av bristande språkkunskaper. Han var dessutom en kritiker av asylsystemet som han menade missgynnade fattiga.

Att vara glad att olikheterna började bejakas, betyder inte att man måste acceptera allt som gjorts i svensk migrationspolitik sen 1975. Respekten för människors olikheter betyder inte att man behöver blunda för strukturella problem som fattigdom, arbetslöshet och segregering.

Onekligen tog Sverige några steg framåt mot individuell frihet på 70-talet.

SD Burlövs konspirationsteorier

Det finns en ständigt närvarande vilja hos en del människor, läs muslimhatare, antisemiter och ”invandringskritiker”, att sprida konspirationsteorier, lögner och myter. Vad sådant beror på är saker som vi på Motargument har skrivit om, och kommer att fortsätta skriva om. Vi kommer att fortsätta granska, och dissekera, propaganda som används i rasistiskt syfte.

SD Burlövs hemsida finns ett konspiratoriskt dokument där vi år ut och år in har kunnat ta del av hur ”Islam påverkar vårt samhälle”. Vi får ta del av det ihärdiga och repetitiva sverigedemokratiska mantrat om ”islamisering” och ”sharialagar”, vilket påstås leda till att vårt land så som vi känt det, kommer att gå under, pga illvilliga muslimer som vill inskränka demokratin och byta bort vår kultur.

”Vad innebär detta för er vanliga medborgare om sharialagar skulle införs i Sverige! Följande inskränkningar kan bli verklighet i era liv vare sig ni vill eller inte om islamisterna skulle komma till makten. Tyvärr är det inte fråga om, utan när det sker om Socialdemokraterna eller Moderaterna får fortsätta att tävla om vem som har de liberalaste lagarna angående t.ex. invandring efter valet 2014. Här finns bara en räddning, en röst på Sverigedemokraterna

För att nämna några inskränkningar som kommer att beröra er:

 1.     Inget fritt klädesval för kvinnor utomhus, utan hijab, (slöja) eller niqab kommer att gäller.

2.      Inga pubar/fester med alkohol.

3.       Inga fläskprodukter i maten.

4.       Begränsad musik.

5.       Inga kvinnlig sporter.

6.       Inga hundar. 

7.       Kvinnor ska vara hemma och fostra barnen.

8.       Kvinnor ej myndiga. I extremfall får de inte ens köra bil.

9.       Begränsad  -censurerad  TV/Radiosändning.

10.   HBT straffas hårt/ t.o.m.avrättning kan bli följden.

11.   Judar/Kristna & oliktänkande förföljts.

12.   Sharia är lagen och sist men inte minst alla icke muslimer blir 3:e klassens medborgare.”

Detta dokument är ett hopkok av lögner, myter och sammanblandningar av begrepp. Det är alarmistisk skrämselpropaganda av yppersta kaliber som obesvarat, och oförändrat, funnits på SD Burlövs hemsida år efter år. Budskapet är dåligt formulerat och saknar verklighetsförankring. Jag har skickat en förfrågan via mail till Lars-Anders Espert, ordförande i SD Burlöv, för att få klarhet i det som faktiskt står på hemsidan. Där finns nämligen inga källor på varifrån dessa uppgifter kommer ifrån.

Som en avslutande knorr på det konspiratoriska dokumentet hittar vi den obligatoriska skuldbeläggningen. SD ställer två utsatta grupper mot varandra, och denna gången är det äldre som används som politiskt slagträ:

”Redan i dag påverkas ekonomin till den grad att äldre inte har råd med sjukvård, mediciner och ett värdigt liv på sin pension efter att ha betalt skatt hela sitt liv. Däremot så ser staten till att uppfylla krav som radikala muslimer ställer.”

Mot bakgrund av att SD gärna ställer två utsatta grupper – i detta fall äldre och radikala muslimer – mot varandra i syfte att göra en politisk poäng kan det vara på sin plats med en stilla undran: Hur tänker SD när det kommer till äldre radikala muslimer?

Hur tänker sig Sverigedemokraterna att de personer som har flytt från islamistiska diktaturer, vilka i olika utsträckning lyder under sharialagar, att de flyktingarna skulle vilja implementera sådant rättssystem här i Sverige? Det är ju just en önskan om demokrati, frihet, jämlikhet, religionsfrihet, valfrihet och likabehandling inför lagen som de allra flesta flyktingar har saknat.

countries_with_sharia_rule
Länder med sharialagstiftning – klicka för större bild. (källa Wikimedia Commons)

SD Burlöv använder sig av ytterst lösa grunder då man i slutet av dokumentet försöker sig på att motivera konspirationen. Uppenbarligen räcker det enligt deras skribent med en: ”tillbakablick på vad som hänt i Sverige och norra Europa de senaste året” ! Vi blir också delgivna information om att England och Frankrike anses ligga ett par steg före Sverige i ”islamiseringsprocessen”.

Jag har ännu inte erhållit något svar från ordföranden i SD Burlöv. Men den som väntar på något gott…

Länk till dokumentet på SD Burlövs hemsida

Det där om yttrandefriheten

Få har undgått författaren Katerina Janouchs framträdande i tjeckisk webb-TV, där hon målat upp en mörk dystopisk bild av dagens Sverige. Hennes påståenden har dementerats i en artikel på Dagens Nyheter, skriven av filmvetaren Hynek Pallas som liksom Janouch har tjeckisk bakgrund. Janouchs respons på att Pallas sagt emot henne är att kräva DNs chefredaktör Peter Wolodarskis avgång, eftersom Pallas artikel inte är ”värdig ett land med 250 års yttrandefrihet”.

Att Janouchs påståenden om ”massinvandring”, ”no go-zoner” samt att ”många fler lär sig skjuta” är totalt nys är en annan femma. Men låt oss fokusera på yttrandefriheten. Den som bemödar sig att läsa på om Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469), om FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna lär upptäcka inom kort att Janouchs resonemang om yttrandefriheten är ologisk. Vi kan sammanfatta det ur tre punkter:

1. Läser man på FN-deklarationen står det följande: ”Var och en har rätt till […] yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”. Det står ingenstans om att man ska stå oemotsagd, eftersom den andra parten också omfattas av yttrandefriheten. Det vore något annat om Janouch inte hade fått skriva i svensk media, men i samma tidning som hon kritiserat har hon exempelvis fått replikera Björn Wimans söndagskrönika.

2. Om man noga studerar femte kapitlet i vår yttrandefrihetsgrundlag så ser man svart på vitt att varken Wiman, Pallas eller Wolodarski gjort sig skyldiga till någon form av olaga hot, olaga våldsskildring, högförräderi eller dylikt. Samtliga utom Wolodarski har tagit till orda mot de påståenden som Janouch spridit. Att ”attackera” påståenden och åsikter är något som man också har rätt till enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

3. Egna individer kan inte kränka andra individers yttrandefrihet. Det kan däremot stater och andra stora aktörer göra. Men inte ens där har Dagens Nyheter gått i fällan.

Summa summarum: Yttrandefriheten innebär rätten att få uttrycka vilken åsikt man vill, men den innebär inte någonstans att man har rätten att slippa bli motsagd. Yttrandefrihet är en give-and-take-frihet. Att bli emotsagd och säga emot ingår i det fria ordets värld.

Så sorry Katerina, men att läsa på lite innan skadar inte. Både dina ‘motståndare’ och du omfattas av den.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Respektera kvinnors fria rätt att välja kläder

Den feministiska kampen präglas av en grundläggande allmän­giltig princip; kvinnans självbestämmande.

Den senaste tidens burkinikontrovers har än en gång satt den muslimska huvudduken i fokus. Som alltid i det västerländska narrativet förkroppsligar slöjan islams förtryck mot kvinnor. I debatten reduceras slöjbärande till ett binärt tvång som kommer antingen direkt från auktoritära stater och förtryckande män, eller indirekt via ett patriarkalt värdesystem. Även då kvinnor själva väljer att bära slöja beror det alltså på ett underliggande förtryck, enligt kritikerna. En debattör i GP uttryckte det som att dessa kvinnor ”väljer sin ofrihet”. Och därför ska de frigöras; från den patriarkala struktur som styr deras val; från sina egna val; från sig själva. Hur detta bör ske diskuteras flitigt. Mer sällan diskuteras vem som besitter potential att med moralisk dygd – i motsats till diktatorisk tyranni – frigöra någon som redan uppfattar sig som fri. Vem kan frigöra en slöjbärande kvinna från en självbild hon är tillfreds med?

Att värderingar där kvinnans (och inte mannens) dygd beror på vilken utsträckning hon täcker sig eller visar blygsamhet bidrar till en patriarkal ordning är uppenbart. En vanlig motreaktion i ett sådant patriarkalt statssystem, Iran, är att kvinnor tänjer på gränserna för vad som är tillåtet, bland annat genom att bära smink och dra slöjan bakåt för att visa en del av håret. Till synes små, men ändå betydelsefulla tecken på protest.

Många västerländska feministiska tänkare menar dock att även det omvända förhållandet med förväntningar på kvinnans avtäckning och uppenbarelse bör förstås som en del av en patriarkal ordning som begränsar kvinnor. Populärkulturell och kommersiell objektifiering och sexualisering av kvinnor återspeglar många delar av vårt samhälle, där formell jämställdhet eftersträvas men ytterst lite görs åt den informella ojämställdheten. I väst ska kvinnan synas, på ett visst sätt, såsom vi är vana att se henne i reklamen: avklädd, slimmad, sminkad och så vidare. Den radikala författaren Andrea Dworkin påpekade tidigt att ingen del av den kvinnliga kroppen lämnas orörd i vår kultur. Från ”topp till tå är varje ansiktsdrag, varje kroppsdel, föremål för modifikation” (fritt översatt från Stanford Encyclopedia of Philosophy). I en sådan kultur kan en påklädd kvinna som poserar i sjal vara nog så provocerande, vilket Åhléns och H&M fick erfara efter en kritiserad reklamkampanj med beslöjade modeller. Kritiken är dock inte alldeles lätt att förstå eftersom huvudargumentet mot slöjan ofta bottnar i att den hindrar kvinnan från att ta plats.

Frågan är vad som återstår av ursprungsförtrycket (och kritiken) om dess materialisering (slöjan) har kommit att få en ny mening för användarna som är icke-kompatibel med det påstådda ursprungliga syftet. En del muslimska kvinnor beskriver valet att bära slöja som en protest mot ett västerländskt patriarkalt styre av kvinnors utseende. I likhet med hur kvinnor i Iran använder sig av medel som i väst har patriarkala förtecken för att utmana andra patriarkala normer som är mer dominerande i landet, blir slöjan ett sätt för en del muslimska kvinnor att vägra underkasta sig den sortens patriarkala strukturer som är så integrerade i vår kultur att de flesta missar att problematisera dem. Sällan ifrågasätts dessa strukturer av de som med påtryckningsmedel vill ”befria” de muslimska kvinnorna från valet att bära slöja.

Möjligtvis för att deras logik – om den applicerats konsekvent – skulle innebära en grov inskränkning av västerländska kvinnors liv. Att ingreppet mot muslimska kvinnors val skulle få liktydiga konsekvenser tycks inte bekymra de som propagerar för dess aktualisering, vilket signalerar att frågan i många avseenden styrs av en sorts kulturimperialism snarare än feministisk kamp.

Att motsätta sig sådana kulturimperialistiska försök handlar inte om att blankt acceptera kulturrelativism, särskilt inte kvinnoförtryck. Tvärtom handlar det om att belysa att denna slöjkritik, där den vägledande principen inte appliceras på den egna kulturen, i själva verket är ett praktexempel på kulturrelativism. Den som 1, inte ser hur den patriarkala ordningen i väst påverkar föreställningen om kvinnan och därmed hennes egna val och 2, inte är beredd att ”frigöra” henne från denna ”ofrihet” genom att inskränka det egna valet med samma metoder som förordas när det gäller muslimska kvinnors egna val, saknar trovärdighet i sin selektiva kvinnokamp.

I stark kontrast präglas den feministiska kampen av en grundläggande allmängiltig princip; kvinnans självbestämmande. De som selektivt frångår denna princip just när det gäller muslimska kvinnor leds av en annan sorts kamp, vare sig de inser det eller ej.

Denna debattartikel är tidigare publicerad på Dagens ETC.

Ett slagträ

Gästinlägg av Sarah Delshad

Den muslimska kvinnan och hennes rättigheter — eller som de främlingsfientliga säger: ”en avsaknad av rättigheter” — det skulle vi kunna skriva en bok om. Alla dessa utspel, gång på gång. I samma veva, när jag tänker i dessa banor, undrar jag hur bra koll de har på islam och dess historia av rättigheter för just kvinnor.

Samtidigt tänker jag — varför är dessa främlingsfientliga krafter inte lika intresserade av kvinnans rättigheter inom kristendom och judendom? Varför gång på gång detta tryck mot islam? De tre abrahamitiska religionerna har samma grund, samma tanke och skiljer sig egentligen inte så värst mycket. I dessa tider då det finns en minoritet som driver en tydlig antimuslimsk agenda, lever varje muslimsk kvinna under dubbelt tryck — dels för att hon är muslim, men även för att hon är kvinna. De blir i och med detta ett slagträ. Ett vapen.

Vet de ”islamkritiska” exempelvis att precis som mannen har en klädstil har kvinnan också det, att feminismen faktiskt ligger i att låta kvinnor få klä sig exakt hur de vill? Oavsett form, antal tygbitar och på vilken del av kroppen? Varför anses en kvinna vara fri nog att tvingas exponeras, men ej tillräckligt fri att slippa exponera sin kropp, om det nu är det som kvinnan ifråga vill? Frihet definieras på olika sätt och det mest grundläggande feministiska tänket som existerar är att helt enkelt få låta kvinnor få göra sin egen tolkning av frihet.

Vet de ”islamkritiska” att islam gav kvinnan rättigheter för 1400 år sedan — rättigheter som många länder i västvärlden gav kvinnan för endast 50 år sedan? T.ex. behövde en kvinna i Nordamerika för cirka 50 år sedan sin mans underskrift för att kunna köpa ett hus. Islam gav kvinnan rätt att äga egendom för 1400 år sedan.

Vet de ”islamkritiska” att äktenskap endast får ingås med ömsesidig kärlek och respekt? Så alla som anser att islam ger män rätt att gifta bort kvinnan utan hennes samtycke är ute och cyklar! Visste ni att den kvinnliga omskärelse som sker ute i världen är förbjuden, och inte nämns med ett enda ord i Koranen? Folk som yttrar sig i stil med att islam rättfärdigar denna vedervärdiga handling har väldigt fel… Och visste ni att en kvinna har lika mycket rätt som en man att begära skilsmässa? Islam gav kvinnan rätt till skilsmässa för 1400 år sedan!

Nej, det är mycket de inte vet. Men ändå envisas många att med hjälp av ren okunskap fortsätta framhäva att den muslimska kvinnan inte har en egen röst eller rättigheter.

Gästinlägg av Sarah Delshad, skribent och initiativtagare till muslimska feminister.