Etikettarkiv: arbete

Migrantens livslånga skuld

Denna krönika är tidigare publicerad på Afropé

Det är pinsamt att tänka på, ingen vill prata direkt om det. Det blir kroppsspråket, bekymmersrynkan, som avslöjar problemet när jag trevar och tassar omkring ämnet med mina arbetskamrater och vänner. Problemet som inte får finnas, men finns. Lyxproblemet som bara vi privilegierade får smaka på, men som drabbar många, om inte nästan alla immigranter och kanske synnerligen inom den afrikanska diasporan.

Det är kontroversiellt och nästan alla jag pratar med säger sig tycka att det inte är ett riktigt problem men jag ser stressen det orsakar. Det förstör folks liv och hälsa, några har till och med hamnat i klammeri med rättvisan.

Det är tråkigt att människor som vi, som ju egentligen vunnit livets lotteri, ibland inte har tid eller möjlighet att njuta av dess frukter. Tråkigt att vi ibland inte kan dela med oss fast vi vill. Skrämmande att det vi kan ge inte räcker och att vi blir familjens snåljåp fast vi redan kanske ger till bristningsgränsen.

Jag pratar om den skuld som många immigranter bär och det ansvar som vi förväntas ta för försörjning av hela släkten eller byn där hemma i hemlandet.

Jag ser människor som jobbar ihjäl sig, som förstör alla sina mänskliga förhållanden, somnar på jobbet och orsakar olyckor eller helt enkelt begår brott. Människor som går under av depression, som aldrig känner att det de gör är tillräckligt. Javisst är det så att vi som har det så här bra ska dela med oss, jag är den första att hålla med om att man ska ge pengar och presenter. Vi lägger ihop pengar till skolavgifter, kläder och skolböcker varje termin. Det är så det ska vara, den som har ska dela med sig, men jag har tur…

Mina släktingar har det ekonomiskt ganska bra så jag har ingen som ringer mig och gråter över sjuka släktingar, obetald hyra eller ingen el. Jag har ingen i min närmaste familj som får mig att känna mig skyldig, elak, snål eller otacksam. Jag har ingen som ”jagar” mig. Men tyvärr är det vardag för många av våra vänner här i Sverige och ute i världen, de jobbar hårt och skickar nästan alla sina pengar till släktingarna i hemlandet men får varje gång veta att det inte räcker. De får veta att de är odugliga som inte lyckats tjäna tillräckligt bra för att uppfylla de förväntningar som släktingarna har. Detta är en skuld som aldrig blir mindre oavsett hur många och stora avbetalningar man gör. Så vi behöver prata om detta utan skuld och skam. Och ja, jag är medveten om att mångas resor till Europa har bekostats av lån som tagits av ibland kanske hela byn. Men ofta är dessa skulder redan återbetalda efter ett antal år, men förväntningarna minskar inte.

En av de saker jag tycker många av oss gör fel är att inte vara tydliga och sanningsenliga gällande våra förhållanden här i våra nya hemländer. Det är väldigt vanligt att immigranter jobbar hårt, ofta en massa övertid eller extra jobb och sparar 11 månader om året för att kunna spendera semestern hos släktingarna i det gamla hemlandet. Ofta ser det då ut som att vi är rika personer som har råd att unna oss det mesta när vi kommer på besök, och vi själva lockas att spä på denna myt. Det är klart att man låter sig tjusas av myten om sig själv och hur lyckad och framgångsrik man är. Detta är fel och gynnar inte någon. Det leder till förväntningar som ingen kan uppfylla och besvikna släktingar. Det är bäst att vara ärlig och säga att det inte regnar manna från himlen i Europa. Förvisso har vi många fantastiska möjligheter som fri skolgång och sjukvård, men det är också dyrt att leva här på ett helt annat sätt så det blir kanske inte så mycket över för att ta hand om alla behov som släktingarna har.

Många tar lån för att kunna köpa mark och hus, samt olika rörelser i hemlandet, dels för att hjälpa släkten men även som ett eget pensionssparande då många drömmer om att repatriera på äldre dagar. Detta är självklart inte fel men det är bra att vara ärlig om hur mycket detta kostar och att man i vissa fall gör stora avkall på andra områden och inte kan unna sig själv eller sina barn något extra på grund av dessa investeringar.

Jag pratar med en arbetskamrat som berättar att hans far missade hela hans barndom eftersom han arbetade 7 dagar i veckan för att försörja släktingar och bygga hus i hemlandet. ”- Varje födelsedag och helg jobbade pappa”, säger han sorgset, ”- och till slut när pappa dog strax efter pension försvann alla tillgångar bland släkten och snart ringde man med krav riktade till oss barn. Det var mycket sorglig och relationen mellan släktingarna förstördes. Min pappa berättade inte för dem att vi bara var en vanlig familj och att han körde taxi 13 timmar om dygnet fram tills han avled.”, fortsätter han.

En av mina egna släktingar berättar att han ständigt känner sig usel för att han inte kan bidra så mycket som han skulle vilja. Han har under långa perioder brottats med depression på grund av familjens förväntningar, han känner sig misslyckad varje gång han blir tvungen att neka. Han har redan tagit flera lån och blir ledsen när omgivningen föreslår olika brottsliga verksamheter för att han ska tjäna mera pengar istället för att stötta honom när han säger att stressen gör honom sjuk.

En annan familj berättar att de under 10 år levde i en tvårumslägenhet med 3 barn, köpte alla sina kläder och möbler på second hand och unnade inte ens sina barn en glass ute på en varm dag bara för att skicka alla sina pengar till hemlandet med drömmar om att en dag äga ett litet hotell där hemma, bara för att upptäcka att deras pengar försvunnit i korruption och bedrägerier.

En kvinna i yngre 30-årsåldern anförtror mig att hon blivit tillsagd av släktingar i hemlandet att skaffa en rik pojkvän för att kunna skicka pengar till en modern TV och dator som familjen ville ha. ”- Det var min mamma som ville att jag skulle sälja mig för en platt-TV”, säger hon sorgset.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker absolut att vi ska dela med oss våra tillgångar, men jag efterlyser balans och ärlighet i relationerna med släktingar och familj i hemlandet. Om denna lilla text får oss tänka lite och kanske börja diskutera så har vi kommit lång väg. Honesty is after all the best policy (ärlighet är trots allt den bästa policyn).

Sara Safa

Föreningen HEM om tiggeriförbud

Gästinlägg av Föreningen HEM

Det har tagit oss i HEM några dagar att smälta Stefan Löfvens uttalande om tiggeriförbud i helgen och vi tvingas inse att regeringen behöver en påminnelse om Sveriges människorättsansvar. Att kriminalisera fattigdom har aldrig varit en framkomlig väg och precis som lösdriverilagar och bettleriförbud så borde den här retoriken höra hemma på historiens sopDetipp, inte i den aktuella debatten. Vi vill här samla några olika argument varför både ett tiggeriförbud och ett licenssystem för tiggeri är katastrofala idéer, för de individer som tvingas försörja sig genom att tigga och för oss som samhälle.

Sveriges rättssystem vilar på ett antal allmänna rättsprinciper, likhet inför lagen, proportionalitet och behov ska styra hur lagar utformas. Grunden för att kriminalisera ett beteende är att det beteendet i sig är förkastligt. I de fall man vill skydda enskilda från ett skadligt beteende bör man istället använda social skyddslagstiftning. Att bestraffa någon för ett beteende man anser att de bör skyddas ifrån är fullständigt omvänt eftersom det bara förvärrar personens bekymmer att tilldöma böter eller fängelse. En neutral lagstiftning måste också vända sig mot beteenden, inte grupper, vilket i det här fallet innebär att ett neutralt förbud mot tiggeri skulle förhindra organisationers insamlingar likaväl som att förbjuda den som tappat sin plånbok att be en vänlig medmänniska om pengar till bussen hem. Om dessa situationer särskiljs betyder det att fattiga, utlänningar eller romer pekas ut specifikt av lagen och hindras från beteenden som är tillåtna för andra, något som inte skulle vara förenligt med likabehandlingsprincipen.

hand-1465707_960_720Licenser kan bara ses som en form av förbud eftersom det i alla fall då tillstånd inte ges är just det. Det skulle dessutom innebära att inrätta ett register över både vilka som får och vilka som inte får tillstånd. Den typen av register bör vi ha i färskt minne hur skadliga de kan vara och hur lätta de är att missbruka. Ett licenssystem skulle också liksom alla andra hinder framförallt drabba de fattigaste och mest utsatta och skapa ett system där en något mer världsvan landsman kan ta betalt för att hjälpa en analfabet utan språkkunskaper med att fylla i blanketter.

En kriminalisering skulle även vara problematisk ur ett rättighetsperspektiv. Sverige har förbundit sig att följa en rad juridiskt bindande konventioner och dessa styr hur vi utformar vår lagstiftning. Om ett tiggeriförbud är förenligt med Europakonventionen är inte prövat än men ett sådant fall är under avgörande i ett mål mot Schweiz. Däremot har FN:s människorättskommitté uttalat att kriminalisering av fattigdom utgör grym och förnedrande behandling och kommittén som bevakar FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering påpekat att kriminalisering av fattigdom är något som drabbar minoriteter i högre grad än majoritetssamhället och är därför inte förenligt med konventionen.

För att tala lite om konsekvenserna för de grupper som drabbas av en eventuell lagstiftning är ödesdigra. Utanförskapet man befinner sig i förstärks och cementeras då man utöver sitt sociala utanförskap dessutom stämplas som kriminell. Från vårt stödarbete där vi dagligen träffar människor på gatan och i läger har vi redan kunskap om att varje utspel från politiskt håll om hårdare tag eller att inte ge i muggen omedelbart får obehagliga konsekvenser, en uppfattning som stöds av FN:s särskilda rapportör för extrem fattigdom. Det är alltid de mest utsatta, däribland kvinnor, minderåriga och funtionsnedsatta, som blir ännu mer utsatta när inkomsterna minskar och därmed beroendet av andra ökar.

Genom långsiktigt socialt arbete skulle alternativet till att tigga vara att skaffa ett jobb. Men genom att helt enkelt rycka undan den lilla möjlighet människor har till en laglig inkomst är alternativet inte att börja jobba imorgon. Alternativet är istället att tvingas in i prostitution och kriminalitet. Erfarenheter från andra länder, däribland Danmark, där förbud införts visar att tiggandet inte heller upphör. Det som händer är att människor dras nedåt i en ond spiral när skulder från böter eller anmärkningar om fängelsestraff håller fast dem i en utsatt situation som blir ännu svårare att ta sig ur.

bundesarchiv_r_165_bild-244-52_asperg_deportation_von_sinti_und_romaMed tanke på den vitbok som kom ut så sent som 2014 om övergrepp och kränkningar mot romer som Sverige begått under 1900-talet är det otroligt hur snabbt Socialdemokraterna svängt från att helt utesluta ett tiggeriförbud till att nu ha som sitt viktigaste fokus i frågan att få bort alla misshagliga människor från gatorna för att slippa se dem. Det enda ärliga argument för ett tiggeriförbud är ju faktiskt att vi som lever i ett rikt land och åtnjuter de sociala rättigheter ett medborgarskap i Sverige innebär skall slippa påminnas om alla de som inte är lika lyckligt lottade. Men erfarenheter från Norge, Danmark och England visar att det inte skulle uppnås eftersom förbud inte har avsedd effekt.

Föreningen HEM – hemlösa EU-migranter grundades i mars 2014 som ett sätt att strukturera det volontära arbetet som under några månaders tid pågått för att hjälpa marginaliserade EU-medborgare som tillfälligt befinner sig i Sverige.

Följ gärna Föreningen HEM på deras hemsida och på Facebook och Twitter

Bokrecension: Utan invandring stannar Sverige

Artikel av Polimasaren

Jesper Strömberg, professor i journalistik och politisk kommunikation har skrivit boken ”Utan invandring stannar Sverige”. I den går han igenom fördelar som invandringen har och hur den berikar Sverige.

Författaren är noga med att boken inte handlar om integration, svensk integrationspolitik och inte heller dagsaktuell flyktingpolitik. Inte heller handlar den om hans egna åsikter. Det gör han klart för oss och han skriver också att när dessa åsikter och värderingar framträder så är han tydlig och berättar det.

Han skrev denna bok för att det har saknats en bred och lätt tillgänglig genomgång av forskning som finns om hur olika länder tjänar på invandring.

9789188123169_200x_utan-invandring-stannar-sverigeBoken baseras på 200 böcker, rapporter och artiklar i ämnet. Antalet fotnoter som är över 400 och visar även det att hans bok är förankrad i befintliga forskning. Strömbäck har tidigare varit huvudsekreterare för regeringens framtidskommission under flera år. Han har även publicerat över 150 böcker, kapitel och artiklar i olika ämnen.

Bokens olika kapitel visar pedagogiskt vilka övergripande faktorer som Strömbäck berör.

Utan arbetskraft stannar Sverige

Utan kunskap stannar Sverige

Utan företagsamhet stannar Sverige

Utan globalisering stannar Sverige

Utan mångfald stannar Sverige

Varje kapitel avslutas med korta argument och jag radar upp några exempel:

  • Invandring och ökad mångfald bidrar till ökad kreativitet och ökad innovationsförmåga.
  • Invandringen bidrar till att utveckla kulturyttringar som konst, musik, litteratur och teater.
  • Invandring bidrar till ökat inflöde och utbyte av idéer, erfarenheter och perspektiv.
  • Invandring bidrar till ökade kunskaper om andra länder och kulturer och till den internationella kompetensen och konkurrensförmågan.
  • Ungefär 20 procent av alla nya företag startas av personer med utländsk härkomst.
  • Invandringen bidrar till att föryngra befolkningen och sänka medelåldern.
  • Invandring bidrar till att en större andel av befolkningen är i arbetsför ålder.
  • Invandring bidrar till en större befolkning och att fasta kostnader, exempelvis för försvaret, blir mindre per person.
  • Utan invandring sedan 1990 hade antalet invånare i Sverige varit 17 procent mindre och alla kommuner hade haft färre invånare.

Efter att ha läst boken har jag fått insyn i hur svårt det kan vara att räkna på hur Sverige tjänar på invandringen och att få ut korrekta siffror om den direkta ekonomiska vinsten.

Vi ska inte enbart se invandringen som enbart ekonomisk fråga och leta efter kortsiktig vinst. Människor som kommer till Sverige är så mycket mer än kronor och ören hit och dit.

Jag rekommenderar verkligen denna bok då den ger ett betydligt bredare perspektiv än det ”lönsam eller icke lönsam invandring” som debatten har idag.

Volante Förlag

Bokus

AdLibris 

Granskning av systemkollapsen – Del 1 – Arbetslösheten

av Thabo ‘Muso och Elias Lodin 

Sverigedemokraterna pratar om vad de kallar för en ”systemkollaps”. Det var tal om att samhället skulle tappa sina funktioner och problemen skulle öka. Det skulle bli kaos överallt. Motargument granskar nu om det är möjligt att det skulle kunna vara frågan om en ”systemkollaps” i vårt samhälle – eller ej. 

Först granskar vi arbetslösheten. En eventuell ”systemkollaps” motiveras ofta med att det kommer att bli hög arbetslöshet, människor blir utslagna, det finns inga jobb etc.

a-löshet2
Arbetslösheten var låg fram till krisen på 90-talet. Då sköt den i höjden. Därefter har den sjunkit till drygt en tredjedel. Jämfört med andra medlemsstater i EU ligger Sverige lite under genomsnittet.  Det är alltså inte frågan om någon dramatiskt ”systemkollaps” även om det inte heller är någonting att jubla över.

Sedan 1994 har arbetslösheten minskat med en tredjedel. Det senaste fem åren med 13%. Det visar på en befolkning där fler människor arbetar – även om det är långt kvar till en full sysselsättning.

De senaste fem åren har Sverige haft en ihållande – men inte dramatisk – trend med en minskande arbetslöshet. 2010 var arbetslösheten 8,7%. Idag 2016 är arbetslösheten 7,6%.

Med en arbetslöshet på nuvarande 7,6% kan några få procentenheters ökning i framtiden göra arbetslösheten i Sverige hög jämfört med resten av EU. Med några få procentenheters minskning i framtiden kommer arbetslösheten i Sverige vara låg jämfört med resten av EU.

Hur det blir under kommande år vet vi inte, men i nuläget kan nivån på arbetslösheten i Sverige knappast utgöra en indikation på att Sverige skulle befinna sig i eller vara nära en systemkollaps.
a-löshet

*Sveriges pensionsålder är 65 år. Tidsspannet räknar ända från 15 – 74 år – vilket är långt över normal arbetstidslivslängd. I Sverige är det idag väldigt ovanligt att femtonåringar börjar arbeta.

Källor:
Statistiska Centralbyrån – Arbetslöshet
Statistiska Centralbyrån – Internationell jämförelse av arbetslöshet

 

#Almedalen2016: Att maska ett nätverk

Under morgonen genomfördes ett av de kanske mest meningsfulla evenemangen under årets Almedalsvecka.

Näringslivsuppropet” är ett initiativ som startades i Malmö under hösten av Jenny Kirsten Bille (Andra Landskap) Yasemin Arhan Modéer (Altitude meetings, Media Evolution) och Navid Modiri. Syftet är att öka integration och etablering genom att skapa mötesplatser mellan nyanlända och företag. Att skapa nätverk, kan man också kalla det.

I morse var de alltså i Visby och vid utsatt starttid var både tältet och gräsmattan utanför fyllts av folk. Där var både företagare, offentliga organisationer, vanligt intresserat folk och givetvis också nyanlända som sökte efter jobb eller praktik.

Till en början en spänd förväntansfull tystnad bland de som anlänt, som genom Navid Modiris handfasta ledning fick lära känna varandra med snabba s k ”popcornpresentationer” och även ”Göteborgskramas” – och det blev genast betydligt mer tillåtande atmosfär och takhöjden ökade med säkert fem meter. Tänk vad lite humor kan göra!

Som det så ofta är med det som är framgångsrikt, var idén bakom detta också väldigt enkel: att ge plats och förutsättning för möten mellan olika människor.

Det var inte prat ”om matchning” eller ”om hur svårt det är att matcha” – istället var där arbetsgivare på plats som berättade vad de sökte för folk, och nyanlända som berättade vad de hade för kunskaper och erfarenheter. Helt enkelt; rak direktmatchning mellan de som söker jobb och de som kan erbjuda jobb.

Svårare än så är det faktiskt inte.

//Therese Maurin, Almedalen, 7 juli 2016

En hyllning till Mariefred

Det finns många fina sidor med den lilla sörmländska staden Mariefred, det pittoreska samhället som årligen lockar turister med bl a Gripsholms slott.
Rent samhälleligt finns det ytterligare något att glädjas över med just Mariefred. Gatubilden är helt förändrad. Ingen sitter och tigger längre. Anledningen bakom det är dock inte vad de flesta kan tro.

Flera högljudda röster runtom i Sverige tror att denna gatubild uppnås genom tiggeriförbud, diskriminering och allmän antiziganistisk hets. Dessa högljudda röster riktar udden mot tiggarna som ett samhällsproblem, istället för att se själva människornas situation som ett problem. Vi har ett helt riksdagsparti som har gått ut i sina kampanjer med att se människorna som tigger som problem.

I en artikel från Dagens Nyheter står det om hur Mariefred kom till bukt med det. Man såg helt enkelt att det inte höll att människors utsatthet tvingade dem till tiggeri, och i tillägg på det förbipasserande människors irritation. Man beslöt sig för att ge tiggarna arbete, vilket började med anordning av loppmarknad på församlingshemmet i december 2014. Mariefredsborna skänkte saker de inte ville ha, och behållningen blev 20 000 kr.

Sedan dess har de fortsatt med loppmarknader med bortskänkt och egentillverkat material, fönsterputsning, terrasstvätt, städning och trädgårdsarbete. Enligt romerna själva tjänar de betydligt mer på dessa arbeten än på att tigga som de gjorde förut. En framtidsoptimism har fötts i takt med detta, och ortsborna i Mariefred är också nöjda. Det är helt enkelt en winwin-situation.

Hur är detta då möjligt? Skattemyndigheten har gett besked om att arbeten för upp till 1.000 kr kan ske utan krav på att rapportera detta till myndigheten. Beskattning i hemlandet sker efter en inkomst på 18.000 kr. Ortsborna betalar efter samvete och förmåga, och 70 kr per timme rekommenderas. Enligt bestämmelser från EU får EU-medborgare vistas i ett annat EU-land högst tre månader i sträck, vilket också är så länge som romerna stannar och arbetar.

Enligt Mariefreds Tidnings ägare Anna Löfving borde fler mindre orter prova på projekt likt det som just nu äger rum i Mariefred. För projektet gör minsann skillnad. Hon har, tillsammans med Strängnäs pingstpastor Fredrik Olsson, personligen åkt ner till romernas hemstad Crovu, som ligger strax utanför Bukarest. Dit har behållningssumman på 20 000 kr från loppmarknaden hamnat, till Crovus fattigaste invånare.

Så kom inte och säg att vi inte har andra lösningar på tiggeriet än förbud och avhysningar, för här motbevisar Mariefred allt det där. Det vore eftersträvansvärt om fler orter hade tagit efter det som man kan kalla för Mariefredsmodellen. För även om den absolut inte kan hjälpa alla så kan den hjälpa många.