Etikettarkiv: värderingar

”Jag ser ut som en flicka, men känner mig som en pojke”

Krönika av Rokibath – tidigare publicerad på Afropé

Hur skulle pappa och mamma reagera om något av mina syskon blev förälskad i en individ av samma kön? Om lillebror var övertygad om att han föddes i fel kropp? Eller om syrran vägrar leva som det förväntas, för att hon istället vill leva med en annan kvinna – eller inte leva med någon för den delen. Det smärtar mig att redan nu veta de svar och reaktioner som skulle uppstå i omgivningen. Tyvärr är det den typen av reaktioner som gör att Homo-, Bi-, Trans och Queerpersoner i många delar av världen måste leva i isolering, på grund av rädsla för sina liv.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Visserligen lever mina föräldrar och syskon i en annan typ av verklighet, men de här frågorna sträcker sig över geografiska och kulturella gränser, och därför vill jag inte fastna alltför mycket i det. Det var inte heller så längesedan det var ett stort problem i Sverige.

Tidigt i mitt afrikansvenska liv märkte jag nya dimensioner kring könsidentitet och sexuell orientering. Jag började se att kärlek inte alltid är Adam möter Eva, äktenskap och barn. Från hemlandet har jag med mig att människor av lika kön kan vara vänner, men inte mer. Individer av samma  kön kan hålla hand och vara bästa vänner, men jag är född tjej och förväntas leva med en man.

Amnesty under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Amnesty International under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Tills idag finns det fortfarande inget mellanting (i allafall inte öppet), och ibland skrattar jag över världen jag lever i. Att jag hamnat i en av världens mest HBTQ-vänliga städer, med vetskap om hur det är i andra delar av världen.

Jag googlade runt kring detta ämne och ett av de argument till de hårda restriktioner som finns i andra länder är brist på social och ekonomisk utveckling. För ekonomiskt välstånd  ska tydligen påskynda modernisering och skapa liberala värderingar (?).  Tyvärr tror jag inte att den förklaringen håller då det finns ekonomisk rika länder som enligt lag förbjuder homosexualitet. Ytterligare argument som jag hittade är att många länder, särskilt på den afrikanska kontinenten, är starkt kopplade till religion.  Jag vet inte riktigt hur långt de två argumenten håller, men frågan som dyker upp är;

Babsan och Tobias Karlsson (Let's Dance) under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Babsan och Tobias Karlsson (Let’s Dance) under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

”- Vad garanterar att ett rikt land i sekularism är ett modernt land? Och vad menar vi med modernt?”

Idag är jag en aktiv samhällsmedborgare, och har vänner och bekanta som gärna dejtar över könsgränserna. Jag blir otroligt glad för den frihet det betyder för de människorna. Att kunna identifiera sig som bisexuella för sig själva och andra. Visst är det vackert att man kan attraheras och älska olika människor?! Det är just därför jag föreställer mig hur detta hade tagits emot av familjen.

På tunnelbanan ser jag en äldre person i  kvinnokläder (det som enligt samhällsnormen kallas kvinnokläder ), peruk och smink. Några blickar från nya passagerare, men inte mer. På gatan står ett lesbiskt par och kysser varandra. Folk går förbi, men ingen reagerar. På TV visas dokumentärer om ”Transgender children”, om tio-, åtta- och till och med treåringar  som säger sig leva i fel kropp.  Är detta ett nytt fenomen eller har det alltid varit så, men att samhället nu är mer accepterande? Oavsett vilket är det toppen att media börjat rapportera i större utsträckning. Observera att jag är fullt medveten om att det är en generalisering, men ibland behövs det för att få bättre grepp. Även i Sverige finns det fortfarande motsättning kring transmänniskor, men det blir  nog lättare med coola förebilder såsom Conchita Wurst, Laverne Cox och nu senast Caitlyn Jenner. Eller, ja senaste inom mainstream media. Jag tror att det är lättare att prata om både transgender och HBTQ i samhället när vi alla följt förvandlingen från Bruce till Caitlyn Jenner.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Sedan några år tillbaka används pronomenet ‘hen’ och jag känner mig alltid dum efter att ha frågat om den söta bebisen är en pojke eller flicka. Vem vet? Föräldern kanske inte vill svara på den frågan. Jag mins en kväll när artisten Yohio var på TV. Jag hade inte hängt med på sistone och undrade om det var en pojke eller flicka. Min yngre kusin svarar ”det är en hen” och vi skrattade. Inte för att det var roligt, utan för att det så tydligt visade att det faktiskt inte är självklart hur folk definierar sig.  Jag antar att det är just det som varit svårigheten med han och hon… och varför är det så viktigt för mig att köna andra människor?

Så här tänker jag; Alla människor ska få leva precis som de vill, så länge de mår bra och är lyckliga. Enligt många är det  ett ”svenskt” sätt att tänka. Well, det kan diskuteras om tron på mänskliga rättigheter är ett svenskt sätt att tänka eller inte. I slutändan handlar det om att ge andra människor respekt, kärlek och tolerans. Det är härligt att vi alla är olika!

Jag kan inte föreställa mig hur det känns att vara HBTQ-ungdom. Jag kan därför inte uttala mig om situationen, men att leva i Stockholm och uppleva Pride-veckan väcker många frågor. Jag kommer heller inte kunna förstå hur det är att leva i HBTQ-communityn i Stockholm och resterande Sverige, men det gör mig rädd att tänka på hur det ser ut på andra platser. Speciellt när det kan vara något av mina syskon. 

 

Rokibath Alassane

Rokibath Alassane

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé

Marcus Priftis: Fakta biter inte på rasisterna

Här kan man läsa hans krönika där han menar att man som antirasist bör använda andra tekniker än just fakta för att omvända en rasist. Och visst har han rätt i att fakta inte nödvändigtvis biter på den som har alltför starka åsikter, oavsett om det handlar om rasism eller något annat. Delar av den forskning som ligger bakom hans resonemang är dessutom oerhört intressant.

Malinka PerssonMen detta är en av anledningarna till att Motargument.se existerar. Vi har inte som huvudmål att omvända rasister. Vi är inte ute efter att vara några självutnämnda hjältar som får den svenska rasistiska rörelsen att förändra sina åsikter. Vi tror oss inte kunna åstadkomma detta, även om det givetvis vore en snygg fjäder i hatten.

Motargument.se har som främsta mål att bidra med just motargument för den som sitter i fikarummet på jobbet och diskuterar med en helt vanlig människa som kanske har rasistiska tendenser i sina åsikter. Som kanske köper de där argumenten som låter rumsrena, men som egentligen inte är det. Vi vill påverka den som kanske inte riktigt vet hur den ställer sig till Sverigedemokraternas argument, eller som inser att något är fel någonstans i deras matematik, men inte kan sätta fingret på vad.

För min egen del vill jag gärna också sprida insikten att rasism på ett sätt går att förstå sig på, då det endast är ett annat perspektiv på verkligheten. Förvisso ett i mina ögon snedvridet sådant, och ett som inte är humant, empatiskt eller förstående på något som helst sätt, men ett annat perspektiv och sätt att se verkligheten.

På det stora hela håller jag med Marcus Priftis när han säger att den som vill omvända en rasist måste börja prata mer om värderingar, inte bara presentera fakta som kan läsas utifrån olika perspektiv och vridas på och tolkas till sin egen fördel. Hur man tolkar och använder fakta visar dock rätt tydligt vilka värderingar man har.

Och i slutänden är det värderingarna som gör skillnad.

Om bemötande av…

Jag anser mig vara lyckligt lottad som växt upp med föräldrar som under stora delar eller hela sitt yrkesliv arbetat med barn och ungdomar med olika utvecklingsstörningar eller funktionshinder. Dessutom har jag flera nationaliteter i min familj. Det gör att min tolerans är inbyggd redan sen barnsben. Därför irriterar jag mig oerhört på när folk intar en nedlåtande attityd mot människor som inte tillhör normen.

Synliga eller trodda olikheter ger varierande bemötande.

Jag satt i baksätet på mina föräldrars bil häromdagen och vi kom in på detta med rasism och intolerans. Jag berättade att jag hade tänkt skriva om det här med bemötande, och det blev en lång diskussion om hur man använder just det ordet. Så kortfattat som möjligt tänkte jag berätta hur jag ser på ordet och dess innebörd beroende på hur det används.

I diskussioner med några av medarbetarna här på Motargument fick jag reda på att bemöta, det är minsann ett positivt laddat ord. Man bemöter människor med artighet, vett och etikett och hyfs. Typ. Jag håller inte riktigt med, men jag köper att ordet kan användas i positiva sammanhang. Däremot retar jag mig på när folk (generalisering, jag vet) i största allmänhet inte förstår eller vill förstå att ordet också kan användas i negativ mening.

Låt mig förklara hur jag menar.

Så fort en människa ställer sig utanför normen – medvetet, ofrivilligt eller utan att vara medveten om det, så ställs vi inför en utmaning. Hur ska vi bemöta den här personen. Det spelar inte så stor roll vari olikheten ligger; det kan vara att personen valt att klä sig på ett annorlunda eller utmanande sätt, att denne tillhör HBTQ-rörelsen, har ett funktionshinder vi inte vet hur vi ska hantera, eller för den delen – kommer från ett annat land. Så fort det handlar om en grupp vi kan applicera en större mängd trodda egenskaper om, förutsätter vi att alla personer inom den gruppen har alla dessa egenskaper. Som till exempel tror vi gärna att funktionshindrade är mindre intelligenta, att de inte kan kommunicera ordentligt, att de behöver hjälp, för att inte tala om att det är synd om dem.

Det här är tyvärr en attityd som finns överallt, även inom omsorgen med föregående studier där man får lära sig att bemöta framtida funktionshindrade eller utvecklingsstörda. Det vill säga; glömma bort att de är individer, och dessutom bete sig snällt på ett sätt som förnedrar och idiotförklarar personen man har framför sig.

Respektlöst och ouppfostrat, menar jag att det är.

Ungefär samma egenskaper belägger vi invandrare med, fast ur ett annat perspektiv. Oavsett om vi är rasister eller antirasister buntar vi ihop dem alla och funderar över hur vi ska bemöta dem för att ge dem vårt färdiga koncept över hur de bäst ska integreras – helst utan att fråga dem. Vi intar en nedlåtande attityd i vårt bemötande, därför att de är nya i landet, ur vårt perspektiv har de inte någon kunskap, de kan inte språket och förstår därför inte den kunskap vi försöker förmedla – gärna genom att klappa dem på huvudet. Vi vill gärna tro om oss själva att vi tar hand om dem och hjälper dem in i samhället, men vi glömmer bort att även invandrare är individer som förhoppningsvis och troligtvis har egna idéer om hur de vill komma in i vårt samhälle. Även här intar vi en attityd av snällhet som har en grundton av tycka-synd-om-syndromet. Tanken är god, men resultatet ger en passiv individ som sjunker längre och längre in i en situation där andra tar hand om allt.

Tycka-synd-om-syndromet på flera nivåer

Vi kanske inte medvetet tycker synd om exempelvis funktionshindrade och invandrare, men det är någonting som pågår i flera samhällsskikt. Som privatpersoner är det lätt att tycka synd om någon i stället för att hysa empati och förståelse för en annans situation. Tycka-synd-om och empati är två helt skilda saker, och det bör man ha i åminne.

Utöver det personliga tycka-synd-om, tycker man gärna synd om, som kommunpolitiker, landstingspolitiker och riksdags-/regeringspolitiker. Man går kanske ut på studiebesök på en dagverksamhet, på ett flyktingboende, eller kanske till och med på någon av ABF’s eftermiddagsfikaträffar för nyanlända. Man ser, reflekterar och tänker att man ändå har en himla tur som har det så bra som man har det. Och så intar man en attityd som är just nedlåtande, överdrivet snäll och förstående, även om man tror att man är sådär lagom svenskt snäll.

Tja, dumsnäll, kanske. Utan förståelse för hur den reaktion och attityd man förmedlar kan vara långt mer sårande och förnedrande än om man skulle vara elak. Ren elakhet är lättare att förstå än en dumsnäll elakhet inlindad i bomull.

snälla ni. Oavsett vem ni bemöter i framtiden – fundera på hur ni gör det, vad ni säger, och hur en individ är unik även i ett kollektiv.

Glöm aldrig det.


Relaterat

Om välviljans rasism
Antirasism bygger på rasistiska föreställningar
Antirasistisk kritik av mångkulturalism