Alla inlägg av Malinka P.

Krönikor

En fantastisk tid.

För drygt tre år sedan tackade jag ja till att delta i det här projektet. Motargument.se – för den som vill argumentera mot främlingsfientlighet. Jag har jobbat ideellt förut och visste att det skulle bli tufft – åtminstone i perioder.

[column_half]

Min tid med Motargument har lärt mig mycket. Till exempel att det är ok att andra tycker annorlunda än jag – de hatar mig inte för den sakens skull (well, ja, ok då – några kanske gör det). Jag har också fortsatt öva min förmåga att få folk att faktiskt göra det de ska – även om jag inte alltid är den smidigaste.

Det jag har gjort mest av allt, dock, är att jag har haft roligt. Jag har haft trevligt. Jag har lärt känna fantastiska människor – även om jag inte har träffat dem alla (än). Jag har känt att jag har gjort något vettigt, jag har tagit tydlig ställning mot rasism och främlingsfientlighet (hör ni att jag är lite PK och snäll nu – jag använder inte ordet nazism).

[/column_half][column_half_last]

Malinka Persson

[/column_half_last]

[column_half]

Med tiden blir dock det mesta vardag och rutin. Inget av detta tillhör mina starka sidor, och därför är det nu dags för mig att lämna över till någon som är bättre än jag på att administrera och ta hand om sånt som jag tycker är så fruktansvärt tråkigt. Jag kommer att lämna Motargument.se helt och hållet för att starta upp nya, grymt spännande projekt med lite annan inriktning, men fortfarande sociala frågor.

[/column_half][column_half_last]

Det är min stora förhoppning att Motargument.se kommer att fortsätta fungera som en kunskapsbank där man kan hitta inte bara en lösning, utan flera, och där det är lätt att förstå att ingen politisk färg har mer rätt än andra i sätt att se på och hantera rasism, nazism och fascism.

Ni kan läsa mer av mig på min egen blogg.

Så, gott folk – på återseende!

[/column_half_last]

Krönikor

Hallelujavarning på antirasismen

Jag vill poängtera att det jag skriver nu är min egen åsikt, vilket innebär att den varken är rätt eller fel. Det är en åsikt, och man kan själv välja att lägga en värdering på den – eller ej.

Min upplevelse av invandrare, rasister/nazister och antirasister, är att det är tre helt skilda grupper. Invandrarna för att de uppenbarligen kommer in i Sverige, till skillnad från oss som redan bor här. Rasisterna för att de inte gillar invandrare. Antirasisterna för att det finns en intern känsla av godhet.

Inget fel med det. Det är hur bra som helst att utöva godhet.

Men det finns sätt och det finns sätt. Under de senaste dagarna har det publicerats en ledare och en debattartikel som behandlar antirasismens språkbruk, och hur detta understryker och förstärker rasismen. Jag publicerade dessa två på FB-sidan för Motargument.se, och ni kan ju föreställa er reaktionerna.

heartHela min tanke med det här inlägget är att belysa min personliga åsikt om hur bland annat (svenska) antirasister som grupp har så otroligt svårt att ta emot kritik. Jag lägger inte nödvändigtvis en värdering i det, men så är min uppfattning. Och det förvånar mig en aning, därför att om antirasismen som grupp anser att till exempel Sverigedemokraterna eller Svenskarnas parti ska granskas i sömmarna… då måste man ju också kunna acceptera och förstå att den egna gruppen också både kan och bör granskas. För mig handlar det om att man som grupp ska kunna förändras och bli bättre, snarare än nedtryckt och utskälld.

På det viset är antirasismen väldigt kluven för mig. Kanske är det därför att den rymmer alla politiska inriktningar och att så många av dessa har antirasismen som gemensam nämnare, men allt därutöver skiljer sig åt. Hur man ska bära sig åt för att praktiskt utöva antirasism, till exempel. Jag har inte den blekaste om det finns flest vänstermänniskor i den antirasistiska rörelsen, eller om det är mer uppblandat med högerfolk och liberaler och allt annat däremellan… men som grupp upplever jag att det finns en intern godhetsstämpel, nästan en Hallelujavarning på gruppen som sådan. Samtidigt som enskilda individer eller mindre grupperingar har svårt att komma överens med andra åsikter, eller förstå andra sätt att tänka omkring rasism och antirasism.

Det här är saker jag har funderat på väldigt länge. Därför har jag också valt att hålla mig utanför nån slags offentlig debatt. Jag skriver nån enstaka text på Motargument.se, men utöver det ställer jag mig gärna så oberoende som det går – ungefär som jag valt att vara partipolitiskt obunden (jag är liberal, om någon missat det). Jag har inte för avsikt att ingå i en grupp som i mina ögon ser sig själva som den enda rätta vägen, och att varje människa med en annan åsikt har fel.

Jag vill återigen poängtera å det starkaste att detta är min personliga åsikt.
Du får stå för de värderingar du eventuellt lägger på den.

Läs mer av Malinka Persson på Eye C : Grizzly.

Krönikor

När både rasister och antirasister beter sig som barnungar

identitetDet är ju inget nytt att i princip varenda person som befinner sig på den sida om den linje som skiljer rasister och antirasister åt, ofta beter sig som dryga barnungar. Stampar i golvet, skriker och vrålar och vevar med armarna. Ja, med järnrör också, för den delen. Bortsett från uttrycket ansvarslös invandringspolitik så är ordet nationalitet väl använt hos de så kallat sverigevänliga. Det är viktigt för dem att känna en sammanhållning inom det svenska.

Där kommer antirasisten in och undrar – vaddå det svenska?

Vår rädsla att stå för nära varandra i köer, att vi super på midsommar och hoppar runt som små grodor, att vi firar jul den 24 december i stället för den 25? Att vi som folk är reserverade?

Jag tror att det kan vara svårt att själv sätta ord på det som ska vara ens nationalitet. Det man i stället kan göra om man vill hitta något att vara stolt över, är att lyssna på det bästa någon annan – i det här fallet andra länder, har att säga om det egna landet och den egna nationaliteten, och därefter förstärka det. Eller, om man ogillar det man hör, förändra det på något sätt. Det är inte nödvändigtvis svårare än att utveckla och förändra sin egen personliga identitet.

Det som ibland känns lite smålöjligt från antirasismens sida, är dess totala ovilja att se nationaliteten som viktig. Jag ställer mig neutral till en eventuell stolthet över den så kallade svenskheten, men jag tycker att det är rätt intressant att iaktta hur rasismen ser den som så otroligt viktig medan antirasismen tycks skygga vid tanken på att det finns en nationalitet och att den i så fall är värd att vara stolt över. I mina ögon är det en lite löjlig inställning och ibland får jag uppfattningen att man intar den bara för att vara tvärtemot och för att försvåra samtal med rasismens företrädare.

Tittar vi på andra länder så är de oftast oerhört stolta över sina länder. Men vi kanske är dåliga på det, överlag, häruppe i Norden.

Jag vet inte. För mig personligen är den svenska identiteten inte så viktig att hålla fast vid. Däremot tycker jag att det är oerhört viktigt att minnas vår historia, att levandegöra den så att nya generationer kan få nån slags förståelse för hur det sett ut i Sverige tidigare, och för att jag generellt är väldigt impad av historia, hantverk och hela baletten.

Men det är en helt annan historia 🙂

_____________________________________________________

Läs mer av Malinka Persson på Eye C :  Grizzly

Krönikor

Lika barn leka bäst?

Elias Sauk har skrivit en debattartikel på SVT Debatt; Inte diskriminering att bara vilja anställa svenskar. Där diskuterar han hur utlandsfödda företagare ofta anställer landsmän i sina verksamheter, vilket idag anses helt acceptabelt till skillnad från när ett företag drivet av en svensk ses som diskriminerande om det inte anställs utlandsfödda.

Det här är en intressant frågeställning som jag tycker är värd att lyftas. Jag angriper problematiken från en något annat vinkel i mina funderingar.

Det okändaJag är själv antirasist ut i fingerspetsarna – enligt min egen bedömning – men jag har inte särskilt många vänner som är födda utanför Sverige. Jag umgicks med fler när jag var yngre, men av olika skäl har de försvunnit ut ur mitt liv. Jag är sedan ett antal år tillbaka singel, och när jag föreställer mig en framtida partner ser jag honom som västerländsk. Oftast som svensk, eller kanske britt. Tänker jag mig en arbetsplats har den dock folk med varierande bakgrunder och födelseländer. Men jag kan också tänka mig att jobba med enbart svenskfödda.

Varför?

För att det är enkelt. Fördelen med att dela sin tid tillsammans med andra svenskfödda är att de vet. Man behöver inte ägna tid åt att förklara, diskutera traditioner och seder, allt flyter på med en smidighet som kanske inte finns om man jobbar tillsammans med människor som kommer från en annan kultur. Notera ordet kanske i föregående mening.

Det jag försöker säga är att det måste få vara ok att vilja ha ett umgänge med åtminstone till största delen av det ena eller det andra. Men på något sätt verkar hela den antirasistiska rörelsen ha en föreställning om att man är rasist om man inte vill dela allting med invandrare. Som liberal menar jag att även om jag personligen mer än gärna skulle umgås med fler utlandsfödda, så anser jag ändå att det måste finnas en valfrihet. Jag vill kunna tycka att invandrare har rätt att bo och leva sina liv här i Sverige samtidigt som jag vill kunna välja att jobba med, gifta mig med eller umgås med det ena eller det andra eller både och.

Är det rasism att gilla konformitet i sin personliga, privata omgivning? Är det rasism att vilja leva ett enkelt liv? Är det rasism att vilja förstå sin omgivning, att vara ”kulturellt lat”?

Det måste ju liksom få vara ok att vara det, tycker jag – även om jag också kan tycka att man missar något när man väljer bort en annan kultur till fördel för sin egen. Men man behöver inte vilja kasta ut invandrare bara för att man helst vill hänga med infödingar.

Eller?

Reportage

Tänk efter före

Trots att jag har pluggat tillsammans med Johnny, är det svårt att tro att han en gång varit en av Sveriges största nazistledare och fortfarande bedöms som en säkerhetsrisk i SÄPOs arkiv. Han är längre än jag minns, men fortfarande lika högljudd när vi träffas för att prata om rasism och nazism nu och då, Sverigedemokraternas politik och lite annat smått och gott.

Johnny Puma Höglin

Det har skrivits mycket om Johnny genom åren. I början på grund av hans plats i den nazistiska rörelsen och senare på grund av hans avhopp. Johnny ”Puma” Höglin var en del av den svenska nazismen under extremismens allra värsta period; 1990-talet. Efter åtta år med borgerligt styre menar Johnny att det svenska rasistiska klimatet idag börjar närma sig samma proportioner igen. Orsaken, enligt Johnny, är okunskapen hos politiker. Han anser att samhället har sig själv att skylla, och att politikerna vänder ryggen till.

– Det finns ingen ‘quickfix’. Det de här människorna är ute efter, är syndabockar. Någon att skylla på för sina egna tillkortakommanden, men ingen har balls att säga ifrån eller göra något, säger Johnny flera gånger. Han menar att samhället är handlingsförlamat inför Sverigedemokraterna och deras väljare. I stället för att hitta argument och lösningar på de problem rasisterna tar upp, väljer politiken att backa och steg för steg göra rasismen mer rumsren.

Det man ska göra skillnad på enligt Johnny är de som utövar rasism på nätet och de som gör det i gängform. Att komma åt och nå de som hänger i kommentarsfälten på olika rasistsajter, som Avpixlat, Fria tider med flera, är i princip omöjligt, särskilt i grupp. Att däremot nå enskilda individer, särskilt de yngre, är fullt genomförbart och något Johnny har ägnat sig åt i många år.

– På måndag åker jag ner till Gotland på föreläsningsturné tillsammans med Emerich Roth, överlevare från Auschwitz. Vi kommer att föreläsa på varenda skola på hela Gotland.

Att hjälpa personer på väg ut ur destruktiva sammanhang är något Johnny sysslat med ända sedan han själv var på väg ut. Han jobbade på Exit under sex år för att därefter föreläsa i egen regi. Jag frågar honom vad han anser vara det bästa sättet att nå ungdomar som kanske står inför valet att ge sig in i destruktiva grupper, oavsett innehåll och avsikt. Han menar att han kan ställa frågor och höra svaren utan att döma, och berätta hur det har fungerat för honom själv och vilka konsekvenserna blivit av hans handlande. Att få ungdomar att relatera det han säger till sig själva är effektivt, likaså att han kommer från den bakgrund han gör och att han inte är en akademiker som läst sig till kunskapen genom böcker och studiepoäng.

– Det gäller att tänka efter före, helt enkelt, säger Johnny.

Han lägger ingen skuld på någon annan för de val han gjort i sitt liv. Han tar själv upp frågan om ånger och säger att han inte kan svara vare sig ja eller nej, eller så måste han svara både och. Ånger för att han gjort det han gjort, men samtidigt har det format honom till den han är idag.

Den Johnny ”Puma” Höglin är idag, är intressant nog för att få en biografi skriven om sig. Börge Hellström har författat en sådan, ”Pojken som aldrig grät”, som släpps under våren/sommaren 2014. Jag tänker ta mig friheten att begära ett recensionsexemplar av den och skriva om här på Motargument. Det finns trots allt mycket jag inte vet om Johnny.

Johnny Puma Höglin

Läs mer om Johnny ”Puma” Höglin:

”Jag tömde skallen och fyllde den med nazism” DN 2003-11-25
Johnny lämnade nazismen efter nio år Arbetarbladet 2010-03-17
Johnny har blivit en nagel i ögat på nazisterna Värmlands folkblad 2009-11-28
Emerich ger inte upp sin kamp helagotland.se 2014-02-12

Krönikor

Problemlösning

När jag tänker på Sverigedemokraterna tänker jag på gnälliga snubbar i kostym som inte har något bättre för sig än leta fel hos alla andra och tro att deras egna lösningar är det enda som kommer att fungera.

Tillåt mig att harkla mig en aning och undra – vilka lösningar?

Sen när blev Sverigedemokraterna ett lösningarnas parti? Den enda lösning de har är att minska eller helst stoppa all invandring, och kanske allra helst av allt – slänga ut invandrare, oavsett generation, från Sverige.

Miljonprogrammet
Jetuma / Foter.com / CC BY-NC-ND

Ibland skulle det vara intressant att vara en fluga på väggen när SD diskuterar om lösningar på de problem som de ser i svenska samhället. Det vill säga, om de har några lösningar.

Till exempel så är min upplevelse att de ofta gnäller på boendefrågan. Invandrarna tar alla ‘våra’ lägenheter, stoppar in hela släkten och eldar på vardagsrumsgolven. Eller så hyr staten lägenheter åt dem som precis kommit hit – lägenheter som blonda svenskfödda blåögda människor hade kunnat bo i. Huvaligen, vilken misär.

På boendefrågan anser jag att det finns åtminstone ett annat alternativ som skulle kunna fungera, utöver det att minska invandringen.

Till exempel så skulle byggföretag kunna bygga lägenheter som är billigare att bo i. I stan där jag bor byggs det nytt titt som tätt – men det byggs på platser och med sådan hög standard att inte många har råd att bo där. Av bekanta som har koll, får jag veta att ett av de dyraste nybyggena har många lägenheter som står tomma därför att det inte finns någon som har ekonomi att bo där. Om man i stället sänkte standarden så att folk exempelvis kunde återgå till att handdiska, använda tvättstugan, klara sig utan golvvärme och så vidare – då kanske fler skulle ha råd. Dessutom skulle det inte bli så dyrt, och man kanske skulle kunna bygga fler bostäder samtidigt.

Dessutom skulle man kunna återgå till det här med miljonprogrammet. SD är ju sådär historieromantiska i vilket fall, så då kan det ju inte göra något om man återgår till att bygga lägenheter med lite sämre planering än dagens standard, och dessutom i så stora hyreshus att det verkligen börjar handla om människoförvaring – för både svenskfödda och utlandsfödda, oavsett om man har ett svenskt pass eller ej. I så fall kan man antingen stoppa in större svenska familjer i anpassade lägenheter, eller så kan man begränsa antalet barn som får födas i en och samma familj – fast det blir ju klurigt, med tanke på att vi inte har kärnfamilj på samma sätt idag, som för 75 år sen.

Hur svårt kan det vara?

Och vill man i det läget komma ifrån det här med klotter och annan förstörelse av nybyggda områden, så kan man se till att få dit lite konst eftersom det oftast fungerar som nån slags förstörelse-stopp. Och bara för att utmana Åkesson med bihang så skulle åtminstone jag gärna se att det var konst från världens alla hörn; en riktigt mångkulturell kulturmix så att Jimmie och hans gelikar får svettas ordentligt. Jag ser det gärna därför att jag hoppas och tror att en person som av den ena eller andra anledningen flyttar till Sverige, gärna vill vara med och känna sig delaktig. Om denne får vara med och delta i ett projekt som handlar om utsmyckning av det område där hon eller han bor, är sannolikheten större att personen i fråga känner sig mer delaktig och villig att ta hand om, skydda och bygga upp – än om hon eller han inte får vara med.

Nu tycker jag i och för sig att det här med politisk problemlösning är något som inte ett enda parti sysslar med på någon slags frekvent basis. Nu i valtider kommer vi troligen att få se och höra på samma sorts pajkastning som sist, vilket antagligen inte kommer att göra någon skillnad i slutänden.

Så hörrni, svenska folket därute. Vad sägs om att ställa lite krav på faktiska förändringar? Förändringar som skulle kunna leda till något gott och produktivt, i stället för att sitta på arslet och stoppa ned vallappen med Sverigedemokraternas namn på i valurnan, och tro att de ska göra någon skillnad.

Tro mig. Att rösta på SD kommer bara att göra saken värre.

Krönikor

Västerås älskar mångfald

En personlig reflektion från manifestationen mot rasism i Västerås, den 4 januari 2014.
/Malinka Persson
Redaktör för Motargument.se

Västerås älskar mångfald, uppslutningen var stor på Sigmatorget i Västerås.Det var stor uppslutning på Fiskartorget utanför stadshuset i Västerås, när runt ett tusental människor samlats för att tillsammans gå upp på stan och höra på både politiska och religiösa tal, samt musik och annan underhållning. Bland annat var gycklargruppen TRIX där och sträckte sig högt över alla andra, med sina styltor.

Jag blev lite blödig och tårögd när jag lyssnade på talarna som pratade om tolerans och alla människors lika värde. Det hade jag inte förväntat mig – jag är inte särskilt blödig som person. Roger Haddad, riksdagsledamot för Folkpartiet (som tidigare också har skrivit om romer för Motargument), talade om vardagsrasism och det är det bästa tal jag hört honom framföra. Det enda jag reagerade på var när det pratades om kampen. Jag har väldigt svårt för grupperingar som pratar om sig själva eller andra som befann de sig i underläge. För mig är det naturligt att alla befinner sig på samma nivå. Kampen är för mig… obegriplig och ett gammalt begrepp som behöver omformuleras och anpassas till tiden.

Roger Haddad, Folkpartiet
Roger Haddad, Folkpartiet

Det är så mycket folk. Av någon anledning hade jag inte föreställt mig det. Visst finns det skummisar i publiken – längst fram står det ett par, tre äldre män som ser ut att ha förtärt en aning för mycket alkohol i sina dagar, och en av dem ropar att det är såna som Roger Haddad man ska skylla på för allt som är fel. Tack och lov verkar ingen bry sig nämnvärt, och en av arrangörerna talar lite med dessa män och får dem att åtminstone hålla sig någotsånär tysta.

Jag och min hund Ella tog bussen ner på stan, och det första vi ser när vi kliver av är en polisbil med hund, som kommer från polisstationshållet. Det är rätt hög närvaro på polisbilar, vilket känns betryggande. När jag var tonåring var det mycket tjafs mellan vänsterfolk (framförallt) och nazisterna som hängde här då, men idag verkar rasisterna ha lyst med sin frånvaro. Jag märkte dem inte, i alla fall.

Hela manifestationen pågår i ungefär en och en halv timme, allt som allt. Under den tiden hinner vi samlas vid Fiskartorget, promenera upp till Sigmatorget och lyssna på musik och tal, samt applådera och ropa högt när talarna hyllar mångfald och tolerans. Jag blir glad när jag tänker på hur många människor sådana här frågor faktiskt verkar spela en större roll för, och hur många som trots allt engagerade sig såhär pass.

Det gör att i alla fall jag känner mig taggad att se till att Motargument.se fortsätter att producera lättfattliga argument som vem som helst kan använda när man hamnar i en situation där någon kommer med rasistiska tankar, idéer och argument. Jag tror att den antirasistiska rörelsen som sådan har en tendens att bli alltför akademisk, alltför teoretiserad, vilket inte underlättar för den vanliga människan som vill dra sitt strå till stacken.

Så vänner – vänner över hela Sverige och överallt annars.

L åt oss göra underverk. =)

Ella och Boris
Min hund Ella och hennes kompis Boris som också följt med sin matte (min kompis) för att demonstrera.

Här hittar du till Västerås älskar mångfald på Facebook.

 

Artiklar

Marcus Priftis: Fakta biter inte på rasisterna

Här kan man läsa hans krönika där han menar att man som antirasist bör använda andra tekniker än just fakta för att omvända en rasist. Och visst har han rätt i att fakta inte nödvändigtvis biter på den som har alltför starka åsikter, oavsett om det handlar om rasism eller något annat. Delar av den forskning som ligger bakom hans resonemang är dessutom oerhört intressant.

Malinka PerssonMen detta är en av anledningarna till att Motargument.se existerar. Vi har inte som huvudmål att omvända rasister. Vi är inte ute efter att vara några självutnämnda hjältar som får den svenska rasistiska rörelsen att förändra sina åsikter. Vi tror oss inte kunna åstadkomma detta, även om det givetvis vore en snygg fjäder i hatten.

Motargument.se har som främsta mål att bidra med just motargument för den som sitter i fikarummet på jobbet och diskuterar med en helt vanlig människa som kanske har rasistiska tendenser i sina åsikter. Som kanske köper de där argumenten som låter rumsrena, men som egentligen inte är det. Vi vill påverka den som kanske inte riktigt vet hur den ställer sig till Sverigedemokraternas argument, eller som inser att något är fel någonstans i deras matematik, men inte kan sätta fingret på vad.

För min egen del vill jag gärna också sprida insikten att rasism på ett sätt går att förstå sig på, då det endast är ett annat perspektiv på verkligheten. Förvisso ett i mina ögon snedvridet sådant, och ett som inte är humant, empatiskt eller förstående på något som helst sätt, men ett annat perspektiv och sätt att se verkligheten.

På det stora hela håller jag med Marcus Priftis när han säger att den som vill omvända en rasist måste börja prata mer om värderingar, inte bara presentera fakta som kan läsas utifrån olika perspektiv och vridas på och tolkas till sin egen fördel. Hur man tolkar och använder fakta visar dock rätt tydligt vilka värderingar man har.

Och i slutänden är det värderingarna som gör skillnad.

Krönikor

Källkritik av bilder

Det pratas ofta och gärna om källkritik av text, särskilt när det handlar om rasism. Man vill ha källor på allt, särskilt statistik, och finns inte det vill man gärna förhålla sig oerhört kritisk till vad det är som statistiken anses visa.

Med all rätt.

Det jag tror att de flesta av oss glömmer bort, eller inte tänker på, är att på samma sätt vi kan vara källkritiska till en text och dess innehåll, kan vi vara kritiska till en bild. Metoden ser inte likadan ut — text och bild fungerar på olika vis. Men ifrågasättande kan vi fortfarande vara, och på så vis kan vi bidra på ytterligare ett sätt när det gäller till exempel skräckexempel på misshandel, mord och andra brott som påstås ha begåtts av invandrare.

Wasser, Beton, Gewalt / Water, Concrete, Violencenocore / Foter / CC BY-NC-SA

Bilden

Jag tänker främst på fotografi när jag säger ”bilden”. Fotografiet har genom historien gått från att fungera som förlaga för måleri, till att upplevas som sanning, till att förstås som konstnärligt uttryck.

Idag används fotografiet i många olika syften, men det vi ser i till exempel tidningar (reportage, dokumentär, nyhetsfotografi) anses normalt som sanning.

Sanningshalten i ett fotografi

Ur ett perspektiv kan man säga att ett fotografi alltid visar sanningen. Det visar onekligen vad som befunnit sig framför ögonen på fotografen. Men det man ska minnas är att fotografen alltid väljer vilken vinkel hon vill fotografera från (fysisk vinkel), vilket i sin tur genererar sätt att uppfatta, förstå och tolka den slutliga bilden.

Jag menar att sanningen har minst fyra steg i betraktandet av ett fotografi.

  • sanningen för de som befinner sig i bilden (två personer som kysser varandra, slåss, grälar, en arkitekts syfte och sanning bakom en byggnad osv)
  • fotografens bild av sanningen såsom den upplevs av närvarande/agerande
  • fotografens tolkning av bildinnehållet i bildredigering (mörkrum eller dataredigering)
  • betraktarens tolkning av allt ovanstående

Om tolkning och förståelse

En teori handlar om ett sätt att tolka något. Man kan kalla det att se genom teoretiska glasögon. Ett fotografi kan tolkas genom vilken teori, ur vilket perspektiv som helst. Socioekonomiskt, Marxistiskt, feministiskt, queer, rasistiskt, terror/horror, fototekniskt, historiskt/samtida — you name it. Det här är exempel på teorier som används inom bland annat den konstvetenskapliga bildanalysen, oavsett om det gäller fotografi, målad konst, skulptur, arkitektur eller något annat.

I vanliga livet handlar det dock inte så mycket om konstvetenskapliga teorier, utan hur vi som personer tolkar allt vi ser. Det som är viktigt, menar jag, är att bli mer medveten om hur den egna tolkningen ser ut, och både att och hur den kan skilja sig från hur andra ser, uppfattar, förstår och tolkar samma sak. Det här gör att det blir väldigt svårt att säga att det finns en (1) sanning, och det blir oerhört svårt att vara objektiv.

Läsning av denna text i förhållande till rasism

Thow the Nazi's Out!!
khoogheem / Foter / CC BY-NC-ND

Det jag vill visa med den här texten är att det är viktigt att komma ihåg att du och en person som har främlingsfientliga åsikter, tänker, fungerar, agerar och reagerar på helt skilda sätt. Det visar sig i bland annat hur ni tolkar bilder. Det fotografi som för dig visar hur tragiskt det är att personer i vissa länder står på gatorna och skriker åt varandra, visar kanske en främlingsfientlig person att muslimer är ett våldsamt folkslag som grälar om allt — och att det svenska folket inte vill ha hit muslimer, enbart grundat på föreställningen från bilderna av våldsamheten.

Det är alltså oerhört viktigt att ta reda på hur dina egna glasögon fungerar, genom vilka du tolkar både din verklighet, omvärlden samt de bilder du dagligen matas med. Det gör att du lär känna dig själv bättre, och ger dig förhoppningsvis en större förståelse för att den främlingsfientlige tänker och fungerar på ett helt annat sätt än du själv. Det ger också insikten om att ingenting med nödvändighet är rätt eller fel — det är bara varierande sätt att tolka verkligheten.

Med det menar jag dock inte att alla har rätt (eller fel), bara att det finns olika sätt att se på saker.

Krönikor, Recensioner

Harry Potter & rasismen

Ingen kan ha undgått bokserien Harry Potter och filmatiseringen av alla sju böckerna. Det som däremot kan ha undgått en del, är att en tolkning av böckerna är att de faktiskt till stor del handlar om rasism.

We are only as strong as we are united
Juliana Coutinho / Foter / CC BY

Inte rasism såsom vi känner till den. Inte rasism mellan människor med olika hudfärg, religion och kultur. Snarare rasism grundad på huruvida en person är en riktig trollkarl eller häxa. För er som läst böckerna eller sett filmerna vet ni att hela historien bygger på den lille pojken Harry Potter, vars föräldrar mördats av den ondskefulla trollkarlen Voldemort. Böckerna följer Potter och hans bästa vänner Ron och Hermoine genom deras skolgång och varje år möter de utmaningar som till slut utmynnar i en kamp mellan det onda och det goda.

I min tolkning delas personerna i serien upp i två grupper; Harry Potter tillsammans med Ron, Hermoine, professor Dumbledore och många fler, utgör den goda sidan. I vår verklighet skulle man kunna kalla dem för antirasister, eller möjligen en motståndsrörelse (vilket också sker, i boken om Fenixorden). Motståndarsidan, det vill säga, rasisterna, hamnar på samma sida som Voldemort.

Det är nämligen så att när Voldemort får ett starkare grepp om trollkarlsvärlden, börjar hans anhängare att på allvar rensa upp bland levande trollkarlar och häxor. Målet är att få bort alla som är födda av mugglare (icke-magiska personer), och se till att hela trollkarlssläktet förblir rent och oblandat. Presentationen av den här inställningen kan man se bland annat genom hur rasisterna som nästlat sig in i trollkarlspolitiken och bland de styrande, registrerar vilka som har en mugglarbakgrund och vilka som är renblodiga häxor och trollkarlar. Men vi ser det också tydligt genom en staty inne i trollkarlsministeriet där mugglare avbildas krypande och krossade under förhärligade trollkarlar.

Lösningen på det här problemet löses lite annorlunda i böckerna än vi skulle göra i verkligheten. Det hela avslutas med en stor kamp mellan onda och goda, i den skola där hela bokserien till största delen utspelas. Så fungerar det inte i verkligheten, och ingenting avslutas för att en ledare dör.

Det vi däremot kan ta med oss från Harry Potter är nödvändigheten att stå upp och säga ifrån. Utan många olika förebilder som vågar stå upp för sin sak, protestera och föra kampen mot de som inte vill väl, kommer vi i slutänden att riskera att hamna i en destruktiv situation. Att lära från varierande fiktiva situationer samt att minnas historien är nödvändigt för att vi ska kunna utvecklas och nå ett samhälle där bakgrund, hudfärg, religion, kultur och så vidare, är oviktig för hur man fungerar tillsammans.