Etikettarkiv: krönika

Faktisk trygghet kontra upplevd trygghet


Att ta politiska poäng på att den upplevda otryggheten ökar är endast populistiskt och direkt olyckligt. Vi kan inte lagstifta mot upplevd otrygghet, men vi ska heller inte ignorera den upplevda otryggheten.


Det sker alltför ofta att vi debatterar i samma ämne men utifrån olika parametrar. Ett sådant tillfälle är när vi diskuterar otrygghet och försöker bemöta argumenten med fakta när vår motdebattör egentligen pratar om den upplevda otryggheten medan vi försöker att motargumentera med fakta kring brottsstatistik.

Trygghet kan förstås utifrån olika parametrar och det verkar ofta som att man pratar förbi varandra när dessa frågor diskuteras.

Exempelvis gör kommunerna ofta trygghetsundersökningar på sina invånare. Dessa undersökningar syftar till att visa på den upplevda tryggheten och har därför endast som syfte att lyfta frågor som direkt berör individuella upplevelser som exempelvis belysningen kring ett promenadstråk.

Sedan har vi mätningar av den faktiska tryggheten som exempelvis brottsstatistik som pekar på hur sannolikt det är att du ska drabbas av ett brott i ett givet område. Dessa två mätverktyg använder man inom politiken för att dels bemöta människors upplevda otrygghet med faktiska åtgärder, dels för att sätta in trygghetsskapande åtgärder som exempelvis insättande av väktarpatruller eller ökad täthet av polisnärhet i området eller för att informera invånarna om det faktiska säkerhetsläget i området.

Det är olyckligt när det i debatten höjs röster om att otryggheten ökar för att göra poänger om att den faktiska otryggheten eller brottslighet ökar. Mätningar som syftar till otrygghet handlar enkom om upplevd trygghet och inte om faktisk brottslighet medan rapporter om brottslighet har som syfte att rapportera om faktiska begångna brott inom ett område.

Screenshot-2018-4-11 Belysningsplan+A4+stående+utkast+medium+1+11+2010 pdfRent politiskt arbetar man olika utifrån de båda verktygen, men man arbetar aktivt med båda och där den upplevda otryggheten sammanfaller med den faktiska otryggheten ser man till att sätta in kraftfulla åtgärder för att motverka densamma.

I Huddinge kommun fanns en upplevd otrygghet i vissa centrum och man såg att det fanns en förhöjd risk att man utsattes för överfall och andra våldsbrott. För att råda bot på detta satte man dels in en högre polisiär närvaro i dessa centrum och dels arbetade man med trygghetsbelysning i form av utsmyckande belysning som gjorde att centrum och promenadstråk blev bättre upplysta. Trivselfaktorn ökades genom att centrumområdena gjordes snyggare rent estetiskt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Segla i motvind

Det har varit relativt tyst från Sverigedemokraterna (SD) på sistone. Att de inte har så mycket att tillföra till spelet kring Transportstyrelsen eller Anders Borg-skandalen må vara hänt, men inte ens då Kent Ekeroth dömdes för ringa misshandel tidigare i somras gjordes några särskilt uppmärksammade uttalanden från partiet, trots att Ekeroth är en viktig del av dess kärntrupp.

Helt tyst var det förstås inte, behöver kanske påpekas, men det handlade framförallt om att partiets representanter pliktskyldigt behövde svara på frågor snarare än att driva en poäng. Däremot har kusinerna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och Nordisk Ungdom (NU) gjort mer väsen av sig.

NMR, som efter första maj-tåget i Falun även visat upp sig i bl a Almedalen samt figurerat i en rättegång där tre av deras medlemmar dömts för inblandning i lika många bombattentat, har vid ett flertal tillfällen visat sina sanna nazistiska färger. Men de har också mötts av motstånd och protester.

Nordisk Ungdom har de senaste veckorna visat upp sig i åtminstone två misslyckade aktioner; först på Pride i Stockholm, där de snabbt och enkelt buntades ihop av polisen innan de hann göra någon större åverkan på firandet. Andra gången var för ett par dagar sedan, då de angrep en demonstration för ensamkommande ungdomars rättigheter på Mynttorget med slagord och en rökbomb. Även då omhändertogs de snabbt och resolut av polisen.

Förvisso är medial uppmärksamhet ett mål i sig för dessa grupper, men i dessa fall verkar uppmärksamheten snarare ha genererat en slags ökad samstämmighet i den folkliga opinionen, som nu mycket tydligare än förut har börjat sätta ner foten mot de värderingar och den ideologi NMR och NU representerar – och samtidigt markerat ett gemensamt om än ickeorganiserat ställningstagande för humanistiska värderingar, människors lika värde och en övergripande vilja att jobba för ett interkulturellt samhälle som omfattar alla människor, oberoende av deras respektive sätt att leva och tro. (Interkulturalitet handlar kortfattat om mötet mellan personer från skilda kulturer och ömsesidig förståelse dem emellan till skillnad från mångkulturalitet, som i jämförelse endast handlar om samexistens.)

Interna motsättningar

Samtidigt slits både Moderaterna och SD isär av interna motsättningar. Moderaterna står kluvna mellan å ena sidan sin SD-bejakande, konservativa del och å andra sidan den mer liberala del som fortfarande anser att det tänkta samröret med SD sviker partiets centrala, ideologiska värderingar. Samtidigt tar sig det redan välkända toppstyret inom SD alltmer sektliknande uttryck, enligt vittnesmål från avhoppade medlemmar som mellan raderna målar upp en bild av ett parti som mer eller mindre tappat både riktning och styrfart. Och mitt i allt detta publicerar både Novus och Demoskop opinionsundersökningar där stödet för SD plötsligt börjat störtdyka utan någon egentlig anledning. 

Det är förstås rimligt att tänka sig att allt detta hänger ihop. Nordiska Motståndsrörelsen och Nordisk Ungdom är båda två utmärkta exempel på SD-lightrörelser. Alla tre delar samma ideologiska grund – en kompromisslös nationalism som tar sig uttryck i bl a rasism och islamofobi och som hejvilt lånar språk, tankebilder och politik från NSDAP:s nazistiska politik i Tyskland på 30-talet – även om de skiljer sig åt i uttryck och sätt att bedriva kampen. De är alltså alla delar av samma helhet. Så när NMR och NU ökar sin synliga verksamhet, slår det förstås tillbaka på SD. Kopplingarna blir tydliga och allt mer uppenbara, eftersom de ju faktiskt tycker lika – om ensamkommande ungdomar, Pride, islam, mångkultur, integration… – och därtill på samma ideologiska grunder.

NMR och NU visar alltså med största, önskvärda tydlighet i vilken riktning SD drar Sverige redan idag. Och det i sig kanske är tillräckligt för att nästan var femte SD-sympatisör ska dra öronen åt sig.

Även om man är kritisk mot ett högt flyktingmottagande, brister i integrationen eller brister i välfärden är man alltså inte beredd att offra demokratiska grundvärderingar för att åtgärda dessa frågor i den anda NMR, NU och SD arbetar.

Sätter vi dessutom detta i kontexten av det rådande inre tumultet inom både SD och deras presumtiva samarbetspartner Moderaterna och Kent Ekeroths rättshaveristiska härdsmälta, är det egentligen självklart att presumtiva väljare lämnar partiet till förmån för stabilare alternativ med fötterna fast förankrade i demokratiska och humanistiska värderingar.

Framtida utmaningar

Den stora frågan är huruvida förlusten av väljarsympatier är början på en trend eller en tillfällig svacka. Två opinionsundersökningar genomförda ungefär samtidigt ger inget annat än en ögonblicksbild att analysera sönder. Dessutom är SD bevisligen bra på propaganda och marknadsföring – det har de visat gång på gång – och de har inte börjat kampanja inför nästa års val ännu. Men folk börjar vakna nu. Bombattentat, attacker mot HBTQ-rörelsen och mot sittstrejkande ensamkommande ungdomar som hotas av utvisning till ett av jordens just nu farligaste länder samt en partiledning som verkar isolera sig alltmer från sina gräsrötter är besvärande omständigheter för partiet och det är frågor som behöver besvaras om SD vill jobba tillbaka det här tappet.

Det ideologiska släktskapet mellan SD och NMR/NU är ett faktum. De sekteristiska tendenserna inom SD fortsätter att öka, vilket i sin tur förvärrar de interna slitningarna. Närmandet till Moderaterna, som på kort sikt såg ut som en seger, liknar alltmer en förlust. Allt detta måste SD bemöta framledes.

SD seglar plötsligt och för dem oväntat i motvind, och ska de kunna reparera den här skadan utan att ge avkall på sin ideologiska grund, måste de lyckas med konststycket att motivera ett fortsatt neutralt förhållningssätt till den militanta nationalism som lurar i bakvattnet i form av bl a NMR och NU. Och därtill måste det svenska folket acceptera denna ickehållning.

Det låter sig nog inte göras i en handvändning.

Efterspel

Knappt har jag skrivit klart min krönika förrän mitt flöde fylls med bilder av våld och kaos från en liten stad i Virginia, USA. En högerextrem demonstration har i Charlottesville urartat till en veritabel orgie i våld med trettiotalet skadade och en död (därtill dör två poliser i en helikopterolycka i anknytning till demonstrationerna).

Motreaktionerna har inte låtit vänta på sig. Redan under de första två  dygn som gått har förslag om att klassa nazistiska organisationer som terrorgrupper förts fram och på flera håll har man börjat överväga att plocka ner minnesmonument med anknytning till de s k ”Sydstaterna” och deras rasistiska historia.

Frågan är om detta får återverkningar även här i Sverige? NMR planerar en demonstration i Göteborg i slutet av september och röster har redan lyfts om att det riskerar att bli ett ”svenskt Charlottesville”. Förhoppningsvis slipper vi uppleva något sådant.

Samtidigt utläser jag i reaktionerna på Charlottesville (och även i reaktionerna på Katerina Janouch’s senaste angrepp på Rosanna Dinamarca) en genomgående känsla: Folk börjar få nog. Och de säger ifrån. På skarpen.

Det är inte en dag för tidigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Årskrönika 2016

2015 avslutades i en rutschkana. Sveriges asylpolitik havererade, gränserna stängdes, familjer inkvarterades på betonggolv och många heliga kor slaktades av våra politiker, såsom automatisk PUT för syrier och familjeåterföreningar.

Inom Motargument har vi sinsemellan olika uppfattning om vad som var rätt och fel i det läget. Det är naturligt och bra. Vi är tvärpolitiska, och representerar alla partier utom SD. Vi är socialister, liberaler och konservativa.

Det som förenar oss är synen på invandring som något i grunden positivt, och viljan att leva i ett öppet och mångkulturellt samhälle, där människor behandlas med respekt oavsett etnicitet, religion eller hudfärg.

Det som förenar oss är kampen mot rasism, fascism och främlingsfientlighet i alla former.

Om 2015 var de tvära kastens år har 2016 för Sveriges del präglats av stiltje.

Migrationspolitiken var det enda som diskuterades av politiker och ledarskribenter under 2015. Nu pratar vi istället integration, och alla partier utom SD försöker hitta vägar utifrån sin ideologi att integrera alla de människor som flytt till oss och som verkligen behövs.

SD rusade i opinionen under 2015, men under 2016 står de ganska still – i de flesta opinionsundersökningarna har de backat en smula. Faktum är att inga partier rör sig nämnvärt. Det är som om vi som är Sveriges vuxna medborgare bestämde oss för vad vi tyckte för ett år sedan, och vid den åsikten står vi sedan fast. Nationalism har i viss mån normaliserats, och många uttryck som tidigare var otänkbara att yttra är nu vardag. ”Svenska värderingar” har stötts, blötts, haussats och ratats.

Men partipolitiskt har 2016 varit en i stort sett mållös match mellan främlingsfientliga och övriga invånare. Vi har intagit våra positioner och tryckt ner våra hälar. Nu står vi där vi står och förflyttar oss inte.

I övriga världen har vi sett en tragisk normalisering av hat mot muslimer, invandrare och diverse folkgrupper. Politiska händelser i Polen, USA, Frankrike och England har visat att värden vi tagit för givna behöver försvaras även i vår generation, men för delvis nya grupper.

Antisemitismen lever kvar i vit makt-rörelser världen över och bland många kristna och muslimer från Mellanöstern som inte skiljer på staten Israel och judar överlag, muslimhatet är massivt, svarta påstås ha fått alla rättigheter de behöver och ska nu hålla tyst, annars är det omvänd rasism, HBTQ-rörelsens enorma framsteg de senaste åren riskerar att sopas undan av USAs nya presidentadministration och europeiska kvinnor förväntas å ena sidan hata samtliga flyktingar för att några enstaka individer tafsar, men samtidigt tolerera en kladdande sexist som ”Leader of the Free World”.

Terrordåd fortsätter rasera vår trygghet, och IS behåller sitt grepp om Mellanöstern, med våldtäkter, tortyr och död som följd. Diktatorer världen över plågar sina folk, och vi i de rikare länderna blundar, käbblar sinsemellan och vägrar känna ansvar.

Falska nyheter och främlingsfientlig och rasistisk propaganda och mytbildning har blivit en del av vår vardag.

Så medan svensk politik stått relativt still under 2016 har stora delar av världen tagit ett rejält kliv bakåt, in i hat och mörker.

Det finns förstås ljusglimtar. Den nya generationen som vuxit upp med mångkultur och ser HBTQ-rättigheter och frihet för kvinnor som självklarheter har världen över visat sig vara modig och medkännande med god moralisk kompass. Det ger hopp för åren som kommer.

Vi lägger 2016 till handlingarna, och blickar framåt mot en lång uppförsbacke.

Bortanför den finns en tillvaro där människor lever tillsammans i öppenhet och respekt för varandras sexuella läggning, religion och kultur, där terrordåd hör till historien och där kvinnor och minoriteter har fullständiga medborgerliga rättigheter.

För att komma dit behöver vi läsa på, källgranska, ta ställning, diskutera, motivera och övertyga släkt, vänner, medmänniskor.

Så går vi in i 2017.

Med en blandning av bävan och framtidstro, och en förvissning om att vårt engagemang behövs mer än någonsin.

Ingen är rasist, men vi har rasism överallt

Ingen är rasist, men vi har rasism överallt.
Ingen är sexist, men vi har sexism överallt.

Ingen är förmer än andra, men ingen lyssnar på andra än sig själv.
Ingen är värd mer än andra, men människor kategoriserar varandra i bra och dåliga.

Alla vill ha fred, men ändå är det alltid krig på jorden.
Ensam är stark, men ändå ska alla tvingas bry sig i vad du vill.

Du är mot förtryck, men vill ändå förbjuda folks kläder eller ta ifrån dom rätten att tro på vad dom vill.
Du pratar om ”svenska värderingar”, men utgår bara ifrån dig själv.

Du kämpar för rättvisa genom att kräva förtur.
Du kräver respekt, för din respektlöshet.

Alla har rätt att yttra sig, så länge du slipper höra kritiken mot dig.
Det är synd om dig som blir stigmatiserad, när du har som agenda att stigmatisera andra.

Du bryr dig om alla människor, som gör som du vill.
Du säger att du inte alls är som alla andra, men pratar om andra som om dom var kloner.

Du kämpar för jämlikhet, för den som du känner dig jämlik med.
Du känner dig angripen och kränkt, när du inte kommer undan med att angripa och kränka människor.

Du pratar om fördomar som om det vore en sanning, men fördömer sanningen som om det vore en fördom.

Du pratar om att hjälpa dom fattiga, men vill förbjuda tiggeri.
Solidaritet tycker du är viktigt, för dom som inte flyr.

Du pratar om att förbättra livet för människor, genom att favorisera och låtsas att dom som förlorar inte räknas.

Omvärldsuppfattningen hos många är upp och ned. Ryggradslösa är dom hycklare som försöker få oss att återigen tro att solen snurrar runt jorden. En känsla förvandlar inte månen till en ost för att den känns som en. Det är viktigt att ha koll på orsak och verkan och riktningen på den.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Sexualiseringen och objektifieringen av svarta män

Krönika av Collins Luther Zola – tidigare publicerad på Afropé

”- Collins! Normen säger att jag som svensk ung kvinna skall skaffa mig en akademisk utbildning och gifta mig med en vit svensk välutbildad man med mycket pengar”. Så sa en vit svensk tjej jag dejtade en gång. Hon fyllde på en annan gång och sa att, ”- Fan jag tror att vid äldre ålder åker jag till Västafrika, Gambia, för att få sex. Jag tror aldrig att jag kommer bli lycklig med en vit akademiskt lagd man.” (År 2014 i Lund)

Svarta män - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

År 2013 flyttade jag till Lund. Där var jag tillsammans med en tjej och i början var det inte många som visste om det. Vi valde att hålla tyst om det på grund av sportsliga skäl. Jag var ungdomstränare och hon spelade för seniorlaget på damsidan. Vi höll det hemligt för att undvika frågor och spekulationer om vem jag var och hur jag hade fått uppdraget. När det senare blev officiellt utåt blev människor runt i föreningen rätt så nyfikna. Hon fick en gång en fråga av sin lagkamrat rakt upp och ner: ”-Har din kille stor kuk?”. Hennes lagkamrat fick aldrig något svar. (År 2013 i Lund)

”- Vita män vet inte vad de skall göra i sänghalmen”. (Vit äldre kvinna i Malmö)

När jag som svart kille hör sådant här blir jag väldigt skrämd. När jag var yngre förstod jag mig inte på sexualiseringen och objektifieringen av oss svarta pojkar och män. Saker som jag fick veta och höra, när jag gick i skolan, var att man som svart man skulle vara väldigt välutrustad. När jag var yngre brukade mina klasskamrater försöka titta in i omklädningsrummet för att se om jag hade stor snopp, när jag spelade handboll samma sak.

Detta skapade förväntningar hos en själv. På det hade vi också hiphop och R’n’B-kulturens utveckling, på gott och ont. Det skall inte stickas under stol med att jag reproducerar denna bild av oss svarta män ibland och utnyttjar det. På det sätt jag har gjort det har varit att ibland om jag får frågan i vissa sammanhang så vill jag försvara att svarta män är mer välutrustade än vita män, istället för att faktiskt mena på att det är väldigt individuellt.

Tupac Shakur - Foto: Boo Rader

Alltså tidigt i ålder blev jag indoktrinerad av klasskamrater, lagkamrater och samhälle att min manlighet satt i att jag skulle ha en stor snopp och mitt sätt att som svart kille/man attrahera kvinnor, speciellt vita svenska tjejer/kvinnor som inte ”vill” eller inte attraheras av vita män. Återigen hamnade jag i en position där jag reproducerade detta genom att försöka bevisa att jag kunde ragga på svenska tjejer bäst.

Jag tror att ett stort problem med att sexualiseringen och objektifieringen av svarta män är på denna nivå handlar om att skönhetsideal har förändrats, givetvis på gott och ont.

Vi svarta män har en speciell särställning när det kommer till skönhet. Det har väldigt mycket att göra med musik, film och sportindustrin där det finns många framgångsrika män. Tupac Shakur, som är avliden idag, kommer för alltid förbli en sexsymbol med sitt androgyna utseende. Idris Elba med rötter ifrån Sierra Leone och Ghana  beskrivs ofta som drömmen av en afrikansk man med tydliga drag.

Idris Elba - Foto: Athena LeTrelle

Det sägs idag att många människor har olika preferenser. Jag har till exempel pratat med en del vita svenska kvinnor som jag vet föredrar att dejta svarta män. Oftast vill jag veta ifall det handlar om den sexuella bilden, tydligen är det inte det. Det säger de, men påvisar att preferenser till skönhet är vad den är. En annan gång fick jag höra att, ”- som svensk kvinna med större längd, större bak och större byst blir jag mer uppskattad och uppvaktad av svarta män än vita svenska män på grund av att jag inte uppfyller egentligen det västerländska skönhetsidealet en kvinna skall ha eller vara.” (År 2016 i Stockholm)

På detta vis vet jag inte om de här kvinnorna reproducerar sexualisering och objektifiering i så stor utsträckning, eller om det inte också handlar om vilka sociala konstruktioner som varit negativa, fast vi svarta män också har efterlevt, utvecklat och använt det till vår fördel inom dessa sociala konstruktioner, av många anledningar.

Jag låter det vara osagt och lämnar till er som läsare att fundera på det.

Mbote na bino

Collins Luther Zola

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé

Empatisk läsning

Gästkrönika av Robert Nilsson

”Empatisk läsning – en utrotningshotad läsart i klickonomins medielandskap”

Jag brukar försöka att vara välvillig när jag på ett eller annat sätt tar del av en människas utsaga.

När utsagan kommer i form av en text, så kallas det för empatisk läsning.

Med det följer att du som läsare försöker sätta dig in i avsändaren med allt vad det innebär – att du försöker se texten eller det sagda med avsändarens ögon eller öron.

I dagens politiska klimat så har den typen av social fingertoppskänsla – som krävs för empatisk läsning – amputerats av de sociala medierna och klickonomins kugghjul och drev.

Det finns varken tid eller vilja till att ge avsändaren något som helst utrymme att förklara eventuella missförstånd. Det har till och med gått så långt att då budskap kan tolkas på fler än ett sätt (vilket i princip alltid är fallet) så väljer många att tolka budskapet eller utsagan på det för avsändaren minst välvilliga sättet.

Halmgubbar konstrueras. Utsagor tas ur sitt sammanhang – t ex en mening som tas ur ett större textsammanhang eller ett större socialt och samhälleligt sammanhang – och sätts i ett nytt på ett sätt som ger utsagan en helt annan – från avsändarens sida – ej avsedd betydelse.

På så sätt skapar vi fiender med agendor som egentligen inte finns men som genom våra mer eller mindre medvetna feltolkningar blir till för att positionera oss som hjältar på det politiska slagfältet.

Vi omtolkar utsagornas argument så att de passar motargumenten som vi har färdiga i våra arsenaler. Kanske skriver vi en rant eller en debattartikel med utgångspunkt i denna feltolkning för att sedan riva ner folkets jubel i form av viral spridning och gilla-klick.

På samma sätt som jag valde att tro på Salahaden Raoofs förklaring till varför han visade det s k Rabia-tecknet i Almedalen – att det var av solidaritet med offren för folkmord världen över och inte för att visa lojalitet med Muslimska Brödraskapet – så väljer jag att tro på Amineh Kakabavehs förklaring: att hon handlade mot bättre vetande.

Jag tänker att om något, så har den senaste tiden åtminstone lärt mig att vi måste vara mer förlåtande och välvilligt inställda till våra medmänniskors utsagor.

Någon sa att människors utgångspunkt är att tro på andra människor när de säger något – att detta är grunden för alla mänskliga relationer. Att det är det som har gjort människan och människosläktet till skapelsens krona.

Det finns något logiskt tilltalande med det. Jag menar – vad är alternativet?

Vilken värld hade vi kunnat bygga om vår utgångspunkt hade varit alla människor ljuger tills det att motsatsen bevisats?

Då hade vi fortfarande befunnit oss i grottorna – paranoida och asociala. Bligande ut på en värld utanför grottöppningen. En värld fylld av människor som ljuger och vill oss illa.

/Gästkrönikör Robert Nilsson

Sverigedemokraternas nazistiska förflutna

Att Sverigedemokraterna grundades av ett gäng personer med nazistiska sympatier, vet många redan. Men exakt hur illa var det? Bloggaren Polimasaren har sammanställt det i ett långt blogginlägg som vi på Motargument rekommenderar varmt!

Sverigedemokraternas nazistiska forflutna, del 2

Här bjuder vi på smakprov:

Söker efter Sverigedemokraterna och kopplingen till nazism för att sätta ihop en uppföljning och mer ingående än det första inlägget jag skrev om Sverigedemokraterna och deras mörka nazistiska förflutna. Efter ett tag hittades en gammal ‘Lindholmsnazist’ vid namn Erik Walles. Han hade ett förflutet som vice ordförande i Nationalsocialistiska arbetarpartiet som bildades 1933 och Walles gick med året efter. Walles som var författare och senare fysik- och matematik-lärare gick med i Sverigedemokraterna från och med det bildades och var med i partiet tills han avled 1991. Det påstås att Walles skulle ha varit en passiv medlem i partiet och det kan stämma att han inte hade en position (har ej hittat annan info), men han var en av dom som tog med sig sin ideologi in i partiet och han var känd för sina kunskaper. I en fyrsidig artikel i Sverigekuriren, sid 18-21 i dubbelnumret #7-8, som är SD:s officiella partitidning (döptes efter det 13:e numret om till SD-Kuriren som den heter än idag) skriver Walles att nazister är inga landsförrädare och att SD inte ska skämmas för att de har samma anda som de gamla nazisterna.

I Erik Walles hem hittades efter hans död en hel del gamla dokument, bland annat en lista över 3000 judar som skulle mördas så fort Hitler hade tagit makten över Sverige. Detta visar hur pass långtgående planer det fanns bland den tidens nazister på att fullfölja förintelsen även i Sverige och till vilken nivå Walles var inblandad i den.

Detta är en av de som byggde upp ideologin i SD när de bildades och han var inte ensam. Vi har bland annat deras första revisor i Gösta Ekström som var frivillig i Waffen-SS. De som är någorlunda bevandrade i historia känner till vilka de var och vad de gjorde sig skyldiga till. Anledningen till varför han sökte sig dit frivilligt förklarade han med:

”för Hitler och mot världsjudedomen”

Under hans tid i SS arbetade Ekström bland annat i högkvarteret i Berlin under Heinrich Himmler, som var högsta ansvarig för koncentrationslägren och förintelselägren. Ekström var med och bildade Sverigedemokraternas Malmösektion i slutet av 1980-talet.

En annan som också var med från början i partiet var Gösta Bergqvist, även han gammal ‘Lindholmsnazist’ med förflutet i Nordisk ungdomSvensk socialistisk samling och under kamporganisationen Bevara Sverige Svenskt första år. Det dröjde ända till 1998 innan Bergqvist blev utesluten ur partiet för sina åsikter.

Polimasaren skriver dessutom:

SD-Bulletinen (ett nyhetsbrev som skickades ut till medlemmar) skrev Gunnar Prawitz, ledande ideolog för ‘Lindholmarna’, denna text i november 1989, med rasbiologisk underton:

”Det som vi ärvt är blodet från våra förfäder, det är det äkta svenska; det andra, det som kommit utifrån, det är osvenskt…”

I första numret av Sverige-kuriren hittar vi dikter av nationalsocialisten och antisemiten C E Carlberg. Ända fram till Klarströms tid såldes t-shirts med motiv från ‘Lindholmarnas’ valaffischer från 1930-talet. Partiet sålde även skrifter från ‘Svenska föreningen för samhällsforskning’, som bland annat drevs av antisemiten Christopher Jolin.

Läs även del ett av Polimasarens artikelserie här!

Problemlösning

När jag tänker på Sverigedemokraterna tänker jag på gnälliga snubbar i kostym som inte har något bättre för sig än leta fel hos alla andra och tro att deras egna lösningar är det enda som kommer att fungera.

Tillåt mig att harkla mig en aning och undra – vilka lösningar?

Sen när blev Sverigedemokraterna ett lösningarnas parti? Den enda lösning de har är att minska eller helst stoppa all invandring, och kanske allra helst av allt – slänga ut invandrare, oavsett generation, från Sverige.

Miljonprogrammet
Jetuma / Foter.com / CC BY-NC-ND

Ibland skulle det vara intressant att vara en fluga på väggen när SD diskuterar om lösningar på de problem som de ser i svenska samhället. Det vill säga, om de har några lösningar.

Till exempel så är min upplevelse att de ofta gnäller på boendefrågan. Invandrarna tar alla ‘våra’ lägenheter, stoppar in hela släkten och eldar på vardagsrumsgolven. Eller så hyr staten lägenheter åt dem som precis kommit hit – lägenheter som blonda svenskfödda blåögda människor hade kunnat bo i. Huvaligen, vilken misär.

På boendefrågan anser jag att det finns åtminstone ett annat alternativ som skulle kunna fungera, utöver det att minska invandringen.

Till exempel så skulle byggföretag kunna bygga lägenheter som är billigare att bo i. I stan där jag bor byggs det nytt titt som tätt – men det byggs på platser och med sådan hög standard att inte många har råd att bo där. Av bekanta som har koll, får jag veta att ett av de dyraste nybyggena har många lägenheter som står tomma därför att det inte finns någon som har ekonomi att bo där. Om man i stället sänkte standarden så att folk exempelvis kunde återgå till att handdiska, använda tvättstugan, klara sig utan golvvärme och så vidare – då kanske fler skulle ha råd. Dessutom skulle det inte bli så dyrt, och man kanske skulle kunna bygga fler bostäder samtidigt.

Dessutom skulle man kunna återgå till det här med miljonprogrammet. SD är ju sådär historieromantiska i vilket fall, så då kan det ju inte göra något om man återgår till att bygga lägenheter med lite sämre planering än dagens standard, och dessutom i så stora hyreshus att det verkligen börjar handla om människoförvaring – för både svenskfödda och utlandsfödda, oavsett om man har ett svenskt pass eller ej. I så fall kan man antingen stoppa in större svenska familjer i anpassade lägenheter, eller så kan man begränsa antalet barn som får födas i en och samma familj – fast det blir ju klurigt, med tanke på att vi inte har kärnfamilj på samma sätt idag, som för 75 år sen.

Hur svårt kan det vara?

Och vill man i det läget komma ifrån det här med klotter och annan förstörelse av nybyggda områden, så kan man se till att få dit lite konst eftersom det oftast fungerar som nån slags förstörelse-stopp. Och bara för att utmana Åkesson med bihang så skulle åtminstone jag gärna se att det var konst från världens alla hörn; en riktigt mångkulturell kulturmix så att Jimmie och hans gelikar får svettas ordentligt. Jag ser det gärna därför att jag hoppas och tror att en person som av den ena eller andra anledningen flyttar till Sverige, gärna vill vara med och känna sig delaktig. Om denne får vara med och delta i ett projekt som handlar om utsmyckning av det område där hon eller han bor, är sannolikheten större att personen i fråga känner sig mer delaktig och villig att ta hand om, skydda och bygga upp – än om hon eller han inte får vara med.

Nu tycker jag i och för sig att det här med politisk problemlösning är något som inte ett enda parti sysslar med på någon slags frekvent basis. Nu i valtider kommer vi troligen att få se och höra på samma sorts pajkastning som sist, vilket antagligen inte kommer att göra någon skillnad i slutänden.

Så hörrni, svenska folket därute. Vad sägs om att ställa lite krav på faktiska förändringar? Förändringar som skulle kunna leda till något gott och produktivt, i stället för att sitta på arslet och stoppa ned vallappen med Sverigedemokraternas namn på i valurnan, och tro att de ska göra någon skillnad.

Tro mig. Att rösta på SD kommer bara att göra saken värre.

Homofobipartiet Sverigedemokraterna

Gästinlägg från Slutpixlat

Ja, Sverigedemokrater är inte bara främlingsfientliga, rasistiska och islamofoba de är dessutom starkt homofoba också. Vilket man genom olika SD-politikers homofoba uttalanden ständigt blir påmind om.

Kiss-In (37) - 17May08, Paris (France)
°]° / Foter.com / CC BY-NC-ND

Att partiledare Jimmie Åkesson i utkastet till sin alldeles egen ‘Mein Kampf’; Satis Polito — skrev att Pridefestivalen består av smaklösa figurer och att Jonas Gardell sysslar med billig böghumor så har han naturligtvis aldrig reflekterat över det faktum att det just är i Sverigedemokraterna som de mest smaklösa figurerna befinner sig och att det är SD som står för billig rasist”humor”.

Genom åtskilliga mycket smaklösa uttalanden av just Sverigedemokratiska politiker om homosexuella genom åren så är det ju mer än väl bevisat var SD står i HBTQ-frågor. Bögskräcken hos SD är uppenbarligen stor. De är ju rädda för i princip allt som faller utanför den av dem själva uppställda normen av vad som är att anses som normalt i ett samhälle.

Och i det perspektivet så är det då inte förvånande att Åkesson ogillar Jonas Gardell:

Det betyder inte heller att jag uppskattar Jonas Gardells billiga böghumor. Tvärtom, hade jag varit homosexuell hade jag förmodligen aldrig tillåtit en sådan typ agera självutnämnd representant för mig. Snarare hade han och det han representerar hållit mig kvar i den berömda garderoben livet ut.

Uppenbart nu är att Åkesson, oavsett om Jonas Gardell varit homosexuell eller inte, aldrig skulle kunna ta till sig Gardells humor. För den är nämligen alldeles för intelligent och raffinerad för att Åkesson någonsin skulle kunna begripa sig på den.

Det hade nog varit bäst för alla om Åkesson aldrig hade klivit ut ur sin egen garderob. Ni vet den som är sprängfylld av främlingsfientlighet, rasism, islamofobi och homofobi. För de ”normerna” kan vi vara förutan.

Dock lite fegt av Åkesson att han inte tog med sina åsikter om Pridefestivalen och Gardell i sin bok. Du har ju inget att skämmas över Åkesson. Du kan ju åtminstone komma ut ur garderoben och visa vilken stor homofob du egentligen är. Sluta hyckla. För dina partikollegor hycklar då verkligen inte när de uttalar sig om homosexuella:

Vad är det som säger att den s k normaliseringen slutar med att bi- homo- och transpersoner skall normaliseras? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller pedofili? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala.

/Björn Söder, partisekreterare, skrev om Pridefestivalen 2007.

Den aidsdoftande Shamefestivalen.

/Tommy Hansson, tidigare chefredaktör för partitidningen SD-Kuriren, blogg om Pride 2009.

Avloppssex.

/Willy Christiansson, då SD-ordförande i Härryda, om homosexualitet,

ur intervju i tidningen Expo 2012. Christiansson är inte längre kvar i partiet.

Perversa tillställningar hyllas av etablissemanget som om de vore vilka nöjestillställningar som helst. Perversa och onaturliga läggningar lyfts fram av massmedierna och politikerna som normaliteter och de nästan slåss om att vara den som skriker högst till försvar av dessa sjukliga jippon.

/Björn Söder, partisekreterare, i en kommentar i anslutning till Pride 2003.

Mycket märkliga uttalanden från ledande SD-politiker som faktiskt går stick i stäv med vad SD skrev i sitt partiprogram om HBTQ-frågor: 

”Ingen människa väljer sin sexuella läggning. Trakasserier och diskriminering mot människor p.g.a. deras sexuella läggning är oacceptabelt och skall rättsligt beivras. Vidare anser Sverigedemokraterna att människors sexuella preferenser primärt är en privat fråga och ingenting partiet fäster någon vikt vid.

Gästinlägg från Slutpixlat

Rasisternas ballongdans

Finns det personer som inte känner till den legendariska ballongdansen? De som inte gör det kommer kanske att skratta gott åt klippet när de ser den.

ballongdansen1Ibland känner jag att det kan vara bortkastad tid att debattera med vissa människor som lite snyggt försöker kalla sig för ‘sverigevänliga’. De tycks vara oemottagliga för alla rationella argument, det är ibland lite som att försöka konversera med en komapatient. Man skakar på huvudet, suckar uppgivet och börjar odla gråa hår. Vid vissa tillfällen kan man få impulsen till att försöka ta någon person i kragen för att ruska om dem, eller göra som Robinson-Erold och ryta ”skämmes tammefan!”. Vid andra tillfällen vill man dunka huvudet i väggen och slita sitt hår. Med det finns knappast något konstruktivt i det, det är bara till att hoppa upp i sadeln igen.

Jag tycker inte att ett sätt att argumentera är mer ‘rätt’ eller ‘fel’ än ett annat, det är mestadels en fråga om tycke och smak. Ljussablar är i och för sig extremt tuffa, men de får sällan någon enda ‘sverigevänlig’ att ändra uppfattning. Själv argumenterar jag helst med fakta, inte med känslor — det tycker jag är vad som fungerar bäst för mig.

Duell_auf_MustafarVid ett tillfälle hamnade jag i debatt med en person på YouTube om invandrare och brottslighet. För varje inlägg hen gjorde blev hens argument sämre och sämre, för hen kunde inte motbevisa eller slå hål på den statistik jag presenterade. Till slut drämde hen till med: ”Men fattar du inte, det spelar ingen roll vad som står i dina böcker eller vad dina lärare säger!”. Då tröttnade jag, men det var samtidigt intressant eftersom jag fick se det sista halmstrået som en ‘debattör’ klamrade sig fast vid. Ett ynkligt halmstrå som tydligt visade dennes brist på logik och rationellt tänkande.

Jo, det spelar faktiskt en mycket stor roll vad som står i böcker och vad lärare säger. En professor i kriminologi har mycket högre trovärdighet, än någon som verkar dra påståenden ur luften eller slänger ur sig allehanda skit till höger och vänster. Det innebär dock inte att man ska svälja allt man läser eller hör med hull och hår, bara för att man tycker att källan verkar trovärdig. Förkastar man ett kritiskt förhållningssätt begår man ett stort misstag, något som vissa ‘sverigevänliga’ personer gärna gör.

När du och jag kan presentera kalla fakta och argument som håller, så har vi trumf på hand. När vi kan få våra medmänniskor att se hur lögn har blivit deras skenbara sanning, blir debatten en ballongdans — där vi har nålen och motståndaren har ballonger. Till slut kommer den tjurnackade rasisten stå där med rumpan bar.