Etikettarkiv: krönika

Krönikor

Krönika: Precis som du

Gästkrönikör Eza Amin skriver om stigmatisering och stereotyper. Allt innehåll och åsikter i krönikor står skribenten själv för.

Jag vet att ingen har det lätt. Jag vet att en del kanske tänker: men, hon som är så driven, eller: hon överdriver. Men alla bär vi på något, så här är någonting om mig. Ursäkta om detta är för personligt.

Jag är en kommunikatörs-student, sambo till den finaste mannen på jorden och förälder till en liten katt. För dig kanske jag är en främling på nätet. Bekant eller vän, men jag bär på en röst för alla dem som har eller haft psykisk ohälsa. Jag har nämligen en psykossjukdom. Är trött på att låtsas som om detta inte var fallet.

Det är jobbigt att ha en psykossjukdom och samtidigt vara invandrare, eller se etnisk ut, för hade du frågat mig, så känner jag mig svensk. 

Att vara sjukskriven ofta får mig att tänka att jag är stereotypen av immigranten som kom hit för bidrag, att andra ska se ner på mig eller ännu värre; se ner på andra på grund av mig, befästa fördomen.

Jag har efter 7 år av psykisk ohälsa inte tagit emot en krona i sjukbidrag, allt har närstående bekostat. Jag har fått studiebidrag från CSN för kurser men har framförallt jobbat med alla slags möjliga slitjobb.

I natt sitter jag uppe, pluggar och jag känner mig som stereotypen och nidbilden av invandrare som inte gör vad de ska. Jag önskar jag kunde för en sekund visa vad sjukdomen, förvirringen och ångesten gör.

Det smärtar i hela kroppen. Jag försöker tänka på hur minst 70 procent av psykiatripersonalen, från överläkare till skötare består av invandrare. Utkörare av snabbmat, alla företagare, artister och akademiker, mina föräldrar som betalat massor av skatt hela sina liv, också invandrare. Det är inte mitt fel att jag har en sjukdom med redan allt för mycket stigma kring. 

Det svider i hela självkänslan – att jag är bottenskrapet, parasiten i samhället. Jag var 21 år med ett drömjobb när min första psykos dök upp. Hela min verklighet vändes upp och ner – bokstavligen. Idag har jag bara mina morgonmediciner som påvisar min sjukdom. Ingen kan se det på utsidan av mig att jag inte gnäller för gnällandets skull, tankestörningarna ingen annan hör. Bara jag. Jag är fast i mig själv och lever på hoppet på att det forskas fram bättre mediciner, mer förståelse, från både samhället och omgivningen. Att fler bara kunde förstå, det som inte går att beskriva. 

Personen är mer än sin sjukdom — hur töntigt det än låter. Utöver mitt svarta hår och det klingande namnet jag bär stolt, är jag en person, med hopp, intressen och känslor. ”Precis som du”.

Eza Amin

Allt innehåll och åsikter i krönikor står skribenten själv för.

Krönikor

De invandrades tåg

Krönika av Tove Arvidson.

När jag veckopendlade en tid i höstas åkte jag med tunnelbanan klockan 05:15 från Bredäng på måndagarna. Jag är morgontrött och hade kämpat mig ur min varma säng för att dra på mig tjockkappan en novembermåndag och med bister min, styra stegen mot t-banan. Jag minns att jag tänkte, vad jobbigt att behöva gå upp så här tidigt varje morgon, fem dagar i veckan, året runt. Särskilt under vinterns iskalla och beckmörka dagar. Det var nästan så det hisnade. Med en gnutta svart humor tänkte jag, undrar vilka stackars människor som liksom jag måste ta tunnelbanan till jobbet så här tidigt denna mörka och råa gryning.

När jag klev på tåget möttes jag till min förvåning av överfulla vagnar var jag än såg. Jag fick snällt acceptera en ståplats där jag halvsovandes höll i en stång för att inte tappa balansen. Jag tittade mig omkring på människorna på tåget. Vilka är alla de som fyller ett helt tunnelbanetåg så här okristligt tidigt? De flesta satt ihopkrupna och halvsovande, lite bleka, andra stod med blicken fäst någonstans långt bort. Några förde ett lågmält samtal med varandra.

Men framförallt var det bara en sammanbiten, återhållsam, kollektiv tystnad i detta plågsamt morgontidiga tåg som färdades mot centrum. Jag tittade på ansiktena på de som satt där, plikttrogna. Kroppar som gör vad de måste göra, för att de måste. Kroppar som är i tjänst för andras bekvämlighet. Kroppar som sköter samhällets marktjänst, lyfter, skurar, tvättar och bär.

Jag tänkte, vilken enorm disciplin man måste ha för att åka med detta tåg varje morgon och sedan jobba en lång arbetsdag, år ut och år in. Varifrån kommer tåget? Jo, det kommer från förorter som Fittja, Alby och Norsborg. Det är nästan ett helt tåg fyllt med bara människor vilka har olika former av invandrarbakgrunder, som ska till sitt arbete.

Lokalvårdare, sophämtare, lagerarbetare, vårdbiträden. Fysiskt tunga jobb, slitsamma, utan status, med liten frihet, låga löner. Men jobb som efterfrågas och behövs. Som städar bort smutsen, kastar soporna, bygger det tunga och tar hand om gamla. De sköter det som ingen annan vill göra till en låg kostnad.

Jag höll mig stadigt i räcket medan tåget skumpade fram. Det skarpa ljuset från lamporna i vagnen lyste in i ögonen. Det här tåget var fyllt av människor som bär upp samhället i tysthet. Lika tyst som det var i vagnen vi färdades i.

Krönika av Tove Arvidson.

Krönikor, Recensioner

Konflikthantering

När två människor är i konflikt har deras olika behov och önskningar kolliderat. Du har fullt bestämmande över dig själv och hur du vill bli behandlad och andra över sig. Känner du dig behandlad annorlunda än vad du vill gå med på, får du visa vad du känner och uttrycka hur du vill bli behandlad.

Gästkrönikör Oskar Brandt, journalist, skriver om en bok som handlar om konflikthantering. Åsikter i krönikor står skribenten för.

Detta är min tolkning av en metod komponerad av psykolog Marshall Rosenberg, vilken kallas giraffspråket. Konflikthanteringsmodeller beskrivs i dennes bok «Non-violent communication».

Först beskriver jag motsatsen till giraffspråk, vilken kallas för vargspråk, där parterna skäller och är aggressiva. Vargspråket värderar och bedömer den andra personen genom att t.ex. angripa personens utseende eller kritisera karaktärsdrag. Vargspråk föder kedjereaktioner av negativa handlingar och utbyten från båda parter som ej löser konflikten.

Giraffspråket förespråkar att vänligt och tydligt uttrycka sina känslor inför vad den andra gjort utifrån de behov man själv har. I giraffspråket försöker en part finna någon annan lösning som bättre stämmer överens med ens egna behov. Dessa förslag är behagligare och mer funktionellt, tycker jag.

Är någon arg eller elak, är bästa sättet ändå att svara vänligt men bestämt och hävda sina gränser och behov. Svarar man konstant vänligt men bestämt och sakligt, lugnar den andre oftast ner sig eller så har man i alla fall själv inte gjort något att skämmas över. Svarar man elakt, är det svårare för alla inblandade parter att kunna avgöra vem som kan klandras och vems felet är.

Möter man dock en extra aggressiv person gäller istället spelteorin som lär oss att försöka bemöta lika med lika. Hoppa av först när någon annan gör det, samarbeta om du inviteras. Snälla och sociala människor kan ha svårare för det, men krisstrategier säger att de snälla ibland behöver bli bättre på att bemöta väldigt arga personer med en annan medicin. Korthugget och avvisande kan räcka. Extremt aggressiva personer lugnar ibland inte ner sig, förrän du visat att du inte kan trampas på.

Alla gör misstag och vi kan ändå försöka bemöta varandra med vänlighet och respekt. Ingen är bättre än någon annan. Vi får alla göra så gott vi kan.

Gästkrönikör Oskar Brandt, journalist, skriver om en bok som handlar om konflikthantering. Åsikter i krönikor står skribenten för.
www.oskarbrandt.com

I fokus, Krönikor

Trojanska hästen – del 2

Krönika av gästskribent C.S. Berglöf – åsikter som uttrycks i krönikor står skribenten för. Denna text är en fortsättning på del 1.

Det största tricket av djävulen är att få människor tro att han inte finns. Lite så har SD försökt få till sin artificiella, demokratiska metamorfos. Som ett bångstyrigt barn vilket har ertappats med bägge händerna i kakburken hävdar de ihärdigt att de är socialkonservativa (ständigt fram till idag avslöjas deras funktionärer att vara extremister, nazister, fascister och rasister).

Inte ens deras egna vitbok (det lilla som har presenterats än så länge) säger motsatsen. Bildandet av SD år 1988 var fylld till bredden av dessa element och är fortfarande aktiva. Tvätta sin egna byk offentligt har aldrig varit SD:s melodi. De införde en nolltolerans för rasism på pappret, men den har endast fungerat som ett utrensningsverktyg för att få bort misshagliga personer ut ur partiet.

Det som har varit och fortfarande är signifikativt för dem är att sanningen skulle kunna vara relativ och något man inte behöver ta hänsyn till. Det patologiska är att använda sig av nätet på plattformar och många forum. Där får deras lögner stå oemotsagda, obesvarade, okritiserade.  

Ett bra exempel på det är deras valfilm från 2018, och desinformationen de sprider på FB vilken ännu tydligare ljuger om socialdemokraterna och andra världskriget. SD lanserade att sossarna skulle ha varit nassar förr, endast för att försöka friskriva SD från kritik från deras företrädare idag, i nutid. En total historieförfalskning och fokus-förflyttning. 

Det får mig att tänka på ett Seinfeld-avsnitt, där han rådfrågar sin vän George Costanza: en notorisk lögnare, hur man ska kunna besegra ett lögndetektortest. Hans svar: om du tror på lögnen är det ingen lögn. För att sätta detta i kontext här, så är det inte en lögn om du får folk till att blint lita på att det du påstår skulle vara sanning.
 
Manipulering av vår historia. 
Demonisering av muslimer.
Notoriska klimatförnekare.
Piska upp förakt för de som är utsatta.
Vid varje tillfälle så split.
Det är verkligen en rejäl draksådd de omsorgsfullt sått. 
Om Joseph Goebbels hade levt hade han kanske gett sitt gillande till SD:s desinformation, lögner och propaganda. 
Är du beredd att ge ett sådant parti makt 11 september? 

Krönika av gästskribent C.S. Berglöf – åsikter som uttrycks i krönikor står skribenten för. Denna text är avslutningen av del 1.

Krönikor

Draksådden

Krönika av gästskribent C.S. Berglöf – åsikter som uttrycks i krönikor står skribenten för.

En sak är väldigt tydlig. Flodvågen av rasism, förakt, polarisering, illvilja och stundtals rå cynism, populism och inte att förglömma denna ständiga fokusförflyttning som SD gör sig skyldiga till, via deras olika mediabolag och hemsidor, har skapat en trojansk häst. Den giftiga bägaren är de så villiga att ge till sina väljare.

Så varför är denna typ av populism så farlig? Det finns flera orsaker: den är antipluralistisk: det är vi som är folket, och det menas även att alla andra som inte är som vi exkluderas. Historiskt har det varit judar som har blivit drabbade av exkludering men även romer, homosexuella, funktionsnedsatta, politiska motståndare med flera grupper.

Idag är det muslimerna som är i ett negativt fokus i SD:s mediafabriker. Den karbonkopian som blev Joseph Goebbels arv och semantik, använder sig idag de nämnda med att demonisera. Tro inte att något skulle vara speciellt med muslimer. Det är trots allt en kusin-religion till judendom och kristendom. Det är bara för att SD har en chans att skapa polarisering, förakt, splittring. Det är signum för de rörelser som ideologier fascism och nazism utgörs av, det är makten som är ideologin.

Inga lögner kan bli så stora att de blir moraliskt hinder i deras väg till makt. Hemsidan ‘Sverige & sanningen’ är ett annat exempel. Det stora flertalet känner nog ett obehag när de ljuger — för dessa typ av rörelser ser man inget problem att ljuga och fara med osanningar. Goebbels är som vanligt en ledstjärna för dem. Det är målet som räknas: makten.

Varför är populister så farliga? När de väl får makt är de alltid villiga att införa ett auktoritärt statsskick. Ni kan fördjupa era kunskaper som vad som har hänt i Ungern de senaste åren. De har gått ifrån vara en liberal demokrati till en illiberal demokrati. Det medger även Viktor Orban stolt. Polen har gått i stort sett samma väg.

Ett av de största misstagen man kan göra, att man inte förstår att ett parti som verkar inom demokratin kan vara odemokratiskt. Du kan hindra denna draksådd SD har planterat med omsorg – genom att rösta bort dem i september. Vi ska ha det i minnet att vi alltid är ett politiskt val ifrån diktatur.

Krönika av gästskribent C.S. Berglöf – åsikter som uttrycks i krönikor står skribenten för.

”De sliter sönder vårt land”
Krönikor

En studie av hat

Krönika av gästskribent C.S. Berglöf – åsikter som uttrycks i krönikor står skribenten för.

I höstas råkade jag av en händelse komma in på Sverigedemokraternas sida på Facebook. Jag läste inlägg efter inlägg; samma ton i hart när samtliga inlägg i alla ämnen. Indignerade inlägg – ‘Sverige är förstört’, lät det som en flodvåg av gnäll. Fastän Sverige alltid får placeringar vid toppen när det gäller livskvalitet, frihet och välfärd, i internationella mätningar. Det tycktes gått dem helt förbi.

Hm, tänkte jag, ska jag göra en helt ovetenskaplig undersökning och utgå ifrån mina värderingar och min människosyn? Det blev en subjektiv undersökning. Jag vill vara tydlig med att jag inte är ute efter att hävda det är någon sanning, utan jag vill bara påvisa symptomen som sverigedemokratiska partiet visar/visade upp i sina inlägg, inget annat. Jag gick inte längre in i någon av trådarna p.g.a att min miniräknare hade fått fnatt då.

Från den 1:a oktober till den 25:e i samma månad blev mätperioden. Jag kategoriserade de 7 olika grupper av sakfrågor som frekvent kom upp i deras inlägg, det bör påpekas att vissa inlägg blev multiprickade.


Detta blev utfallet:

  1. Populism 59 ggr.
  2. Grupp mot grupp 39 ggr.
  3. Konspiration 36 ggr.
  4. Hets mot invandrare/flyktingar/muslimer 34 ggr.
  5. Demonisering 28 ggr.
  6. Stad kontra landsbygd 19 ggr.
  7. Anti-miljö/klimat 14 ggr.

Det blev en studie av hat.
Var och en får dra sina egna slutsatser om Sverigedemokraterna.

https://www.facebook.com/sverigedemokraterna
https://freedomhouse.org/explore-the-map?type=fiw&year=2022

Krönika av gästskribent C.S. Berglöf – åsikter som uttrycks i krönikor står skribenten för.

Krönikor

Endast ett parti behöver populism

Det finns partier som lever med lögnen att utländska människor, framför allt de med en brunare hudton än de själva har, att de inte ska få tillåtas att beblanda sin ”främmande” kultur med den inrikes kulturen.

Det handlar om envåldshärskare eller män som drömmer om att leva i en enpartistat där inga andra partier existerar eller fungerar – som en falsk version av demokrati då envåldshärskaren får alla röster genom valfusk.

Sådana ledare har som mål att få total makt och att fylla sina fickor med pengar stulna ur statens skattkistor. De roffar åt sig allt de kan och pekar ut en folkgrupp som envåldshärskaren valt att vara syndabock och säger till sitt folk att de ska skynda sig att ta smulorna som finns innan syndabockarna kommer stjäla dem.

Några exempel på populistiska ledare:

  • Pol Pot, diktator i Kambodja. Pol Pot föddes den 19:e Maj 1925 under namnet Saloth Sar. Pol Pot grundade den totalitära regimen Röda khmererna, år 1976 och genomförde folkmord på meningsmotståndare. Det blinda hatet mot västvärlden i allmänhet och i synnerhet mot USA var mycket mer än urspårad ideologisk tolkning. Det berodde mest på att stora delar av kambodjanska befolkningen hade bombats och mördats i hundratusental av USA:s bombflyg. Blodtörsten och jakten på alla som misstänktes vara kollaboratörer med USA var stor. På så sätt kan man säga att Röda khmererna och deras ledare Pol Pot var populister.
  • Nicolae Ceaușescu, diktator i Rumänien, Nicolae Ceaușescu lyckades knipa makten år 1965 och 1967 lyckades han även bli statsöverhuvud och populariteten hos folket genom sin oberoende nationalistiska politik. Med sin hemliga polis motarbetade och fängslade han opposition mot hans makt och han höll den fria pressen i ett järngrepp.
  • Saddam Hussein, diktator i Irak. Saddam Hussein var son till en bondefamilj i närheten av staden Tikrit i norra Irak. Han anslöt sig tidigt till partiet Ba’ath under 1957 och 1959 deltog han i ett misslyckat försök att mörda premiärministern. Efter flera år i fängelse rymde Saddam Hussein från fängelset och kom till sist att bli ledare för Ba’ath-partiet och lyckades, via en kupp, att börja förstatliga företag i Irak.
  • Adolf Hitler, diktator i Tyskland och grundare av nazismen. 1920 engagerade sig Hitler inom sitt parti Nationalsocialistiska Tyska arbetarpartiet (Nazi). Hans framgångar inom partiet hade starka kopplingar till det enorma ekonomiska misslyckande som landet dragit på sig under första världskriget.
  • Benito Amilcare Andrea Mussolini, grundare av fascismen i Italien. 1919 steg Mussolini till partiledare och 1922 hade fascisterna tagit makten över Italien och brände ner fackföreningslokaler och förhindrade vänsterorienterande partier att få fäste inom politiken. Mussolini närde drömmen om ett nytt Romarrike där det ingick att skapa ett kolonialvälde i Afrika.

Ej att förglömma; Jimmie Åkesson, partiledare för det populistiska partiet Sverigedemokraterna. Olika sverigedemokrater har själva sagt att de önskar leva i en enpartistat där de själva har makten. Vill vi leva i ett land likt de ovan angivna eller är vårt demokratiska land bättre? De driver en linje där de endast vill ha partipolitiskt trogna domare och poliser. De vill avskaffa presstödet, förbjuda konst som de inte förstår sig på och de vill ha en television som ständigt basunerar ut hur fantastiska Sd är.

Populism kan verka lockande för människor då de populistiska partierna förslår enkla lösningar på svåra och komplexa problem. Det man får när man röstar på ett populistiskt parti är noll och intet. Det populistiska partiets enkla förslag till komplexa problem kommer aldrig att fungera och istället skrämmer de befolkningen med en partisympatisk milis som mördar motståndare och får de att försvinna. Vill vi att historien ska upprepas än en gång eller ska vi ta lärdom av historien och kasta populismen i papperskorgen en gång för alla?

Krönikor på Motargument.se är åsikts-texter där krönikören står själv för innehållet i sin krönika.

Källor

Adolf Hitler, diktator i Tyskland och grundare av nazismen

Benito Amilcare Andrea Mussolini, grundare av fascismen i Italien

Nicolae Ceaușescu, diktator i Rumänien

Pol Pot, diktator i Kambodja

Saddam Hussein, diktator i Irak

Sverigedemokraterna, Pavel Gamov

Krönikor

Att passivt möta intolerans

Vi på Motargument har länge bistått med verktyg att möta intoleransen. Bland annat genom texter som slår hål på myter, och vassa argument att möta fördomar med. Ett viktigt och beundransvärt arbete som bygger helt på ideella krafter.

Samhället blir mer polariserat. Konflikten intensifieras mellan de som tror på att mångkultur berikar, och de som tror på motsatsen. Avståndet mellan människor verkar öka.

Om vi verkligen vill främja tolerans är det dock av hög vikt att kunskapsbasen och argumenten används på rätt sätt. Risken att möta fördomar med offensiva motargument är att vi pressar in personen längre in i det intoleranta hörnet. Personen vi försöker övertyga med våra argument kommer istället söka stöd för sin världsbild hos andra likasinnade. Frågan vi behöver ställa oss är om det viktiga är att vinna argumentationen, eller om vinsten är att erbjuda alternativa sätt att tänka?

I mitt arbete som föreläsare möter jag gymnasieungdomar som ger uttryck för en stor frustration att samhället förändras. Flera förklarar att de är osäkra på hur de kan diskutera integrationsproblem. Vissa uttrycker uppriktig oro för resursbrist och hur välfärdssamhället klarar av flyktingmottagande, men med en i grunden human människosyn. Andra har en mer aggressiv inställning och en till synes obefintlig förmåga att sätta sig in i situationen hos den som flyr.

Oavsett ställs jag inför valet om jag vill slå hål på den intoleranta världsbilden med vassa faktabaserade argument, eller om jag faktiskt vill få personen att själv reflektera kring varifrån världsbilden kommer och vad den kan få för konsekvenser.

Jag använde mig länge av den första lösningen. Att rappt gå till attack med fakta om hur mycket invandring gynnar Sverige. Eller offensivt förklara hur vår kultur alltid varit en smältdegel av olika kulturer och därför omöjligt kan vara under hot.

Jag har det senaste året börjat tänka om. Startskottet kom vid en föreläsning i en gymnasieskola under vintern. Jag höll en föreläsning om flyktingars rättigheter med utgångspunkt i verkliga livsöden från Medelhavet. Plötsligt blev jag avbruten av en ung kille som suckade uppgivet att människorna vars berättelse jag framförde förtjänade att dö då de själva valde att korsa havet utan visum.

Hans uttalande genererade spridda applåder i aulan och följdes av flera instämmande påståenden om allt ifrån kostnader för invandring till en hotad svensk kultur. Det råa språkbruket och den bubblande frustrationen tog mig på sängen.

Jag tog sats för att gå till motattack med mina argument, men hade svårt att veta i vilken ände jag skulle börja. Vilken av alla åsikter skulle jag börja att bemöta?

I sökandet efter motargument backade jag ett par steg på scenen och satte mig på en stol. Jag tog ett par djupa andetag och bad eleverna förklara hur de tänkte.

Gymnasieskolan låg på en mindre ort med hög avbefolkning till större städer. Arbetslösheten var stigande. Ett äldreboende hade nyligen byggts om till flyktingboende. En kille förklarade att skolan börjat servera halalslaktat kött. En annan var upprörd över hur resurser lades på hemspråksundervisning. Frustration över samhällets förändring kanaliserades till de som flyttade in.

Utan att direkt opponera mig mot det någon av eleverna tog upp lyckades vi få en bra diskussion. Nyckeln blev just frågorna istället för förmaningar och motargument.

Vad är bakgrunden till att människor flyttar härifrån? Varför stiger arbetslösheten? På vilket sätt påverkar det dig att skolan serverar halalslaktat kött? Finns möjligheten för dig att välja annan mat? Påverkas din egen undervisning av att skolan också erbjuder hemspråksundervisning? Hur påverkar det dig i vardagen att andra söker en fristad här? Ekonomiskt? Socialt?

Att lägga locket på frustration och berätta att individen inte får tänka på ett visst sätt kommer skapa en situation där frustrationen pyser ut i andra sammanhang. Många gånger på nätet där den fångas upp av extrema organisationer, blir bekräftad, och får näring att växa sig starkare. Att möta frustration med offensiva motargument kan möjligtvis få oss själva att känna oss som vinnarna för stunden, men om målet är förståelse och tolerans blir vi i förlängningen förlorarna.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Faktisk trygghet kontra upplevd trygghet

Att ta politiska poäng på att den upplevda otryggheten ökar är endast populistiskt och direkt olyckligt. Vi kan inte lagstifta mot upplevd otrygghet, men vi ska heller inte ignorera den upplevda otryggheten.

Det sker alltför ofta att vi debatterar i samma ämne men utifrån olika parametrar. Ett sådant tillfälle är när vi diskuterar otrygghet och försöker bemöta argumenten med fakta när vår motdebattör egentligen pratar om den upplevda otryggheten medan vi försöker att motargumentera med fakta kring brottsstatistik.

Trygghet kan förstås utifrån olika parametrar och det verkar ofta som att man pratar förbi varandra när dessa frågor diskuteras.

Exempelvis gör kommunerna ofta trygghetsundersökningar på sina invånare. Dessa undersökningar syftar till att visa på den upplevda tryggheten och har därför endast som syfte att lyfta frågor som direkt berör individuella upplevelser som exempelvis belysningen kring ett promenadstråk.

Sedan har vi mätningar av den faktiska tryggheten som exempelvis brottsstatistik som pekar på hur sannolikt det är att du ska drabbas av ett brott i ett givet område. Dessa två mätverktyg använder man inom politiken för att dels bemöta människors upplevda otrygghet med faktiska åtgärder, dels för att sätta in trygghetsskapande åtgärder som exempelvis insättande av väktarpatruller eller ökad täthet av polisnärhet i området eller för att informera invånarna om det faktiska säkerhetsläget i området.

Det är olyckligt när det i debatten höjs röster om att otryggheten ökar för att göra poänger om att den faktiska otryggheten eller brottslighet ökar. Mätningar som syftar till otrygghet handlar enkom om upplevd trygghet och inte om faktisk brottslighet medan rapporter om brottslighet har som syfte att rapportera om faktiska begångna brott inom ett område.

Screenshot-2018-4-11 Belysningsplan+A4+stående+utkast+medium+1+11+2010 pdfRent politiskt arbetar man olika utifrån de båda verktygen, men man arbetar aktivt med båda och där den upplevda otryggheten sammanfaller med den faktiska otryggheten ser man till att sätta in kraftfulla åtgärder för att motverka densamma.

I Huddinge kommun fanns en upplevd otrygghet i vissa centrum och man såg att det fanns en förhöjd risk att man utsattes för överfall och andra våldsbrott. För att råda bot på detta satte man dels in en högre polisiär närvaro i dessa centrum och dels arbetade man med trygghetsbelysning i form av utsmyckande belysning som gjorde att centrum och promenadstråk blev bättre upplysta. Trivselfaktorn ökades genom att centrumområdena gjordes snyggare rent estetiskt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Segla i motvind

Det har varit relativt tyst från Sverigedemokraterna (SD) på sistone. Att de inte har så mycket att tillföra till spelet kring Transportstyrelsen eller Anders Borg-skandalen må vara hänt, men inte ens då Kent Ekeroth dömdes för ringa misshandel tidigare i somras gjordes några särskilt uppmärksammade uttalanden från partiet, trots att Ekeroth är en viktig del av dess kärntrupp.

Helt tyst var det förstås inte, behöver kanske påpekas, men det handlade framförallt om att partiets representanter pliktskyldigt behövde svara på frågor snarare än att driva en poäng. Däremot har kusinerna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och Nordisk Ungdom (NU) gjort mer väsen av sig.

NMR, som efter första maj-tåget i Falun även visat upp sig i bl a Almedalen samt figurerat i en rättegång där tre av deras medlemmar dömts för inblandning i lika många bombattentat, har vid ett flertal tillfällen visat sina sanna nazistiska färger. Men de har också mötts av motstånd och protester.

Nordisk Ungdom har de senaste veckorna visat upp sig i åtminstone två misslyckade aktioner; först på Pride i Stockholm, där de snabbt och enkelt buntades ihop av polisen innan de hann göra någon större åverkan på firandet. Andra gången var för ett par dagar sedan, då de angrep en demonstration för ensamkommande ungdomars rättigheter på Mynttorget med slagord och en rökbomb. Även då omhändertogs de snabbt och resolut av polisen.

Förvisso är medial uppmärksamhet ett mål i sig för dessa grupper, men i dessa fall verkar uppmärksamheten snarare ha genererat en slags ökad samstämmighet i den folkliga opinionen, som nu mycket tydligare än förut har börjat sätta ner foten mot de värderingar och den ideologi NMR och NU representerar – och samtidigt markerat ett gemensamt om än ickeorganiserat ställningstagande för humanistiska värderingar, människors lika värde och en övergripande vilja att jobba för ett interkulturellt samhälle som omfattar alla människor, oberoende av deras respektive sätt att leva och tro. (Interkulturalitet handlar kortfattat om mötet mellan personer från skilda kulturer och ömsesidig förståelse dem emellan till skillnad från mångkulturalitet, som i jämförelse endast handlar om samexistens.)

Interna motsättningar

Samtidigt slits både Moderaterna och SD isär av interna motsättningar. Moderaterna står kluvna mellan å ena sidan sin SD-bejakande, konservativa del och å andra sidan den mer liberala del som fortfarande anser att det tänkta samröret med SD sviker partiets centrala, ideologiska värderingar. Samtidigt tar sig det redan välkända toppstyret inom SD alltmer sektliknande uttryck, enligt vittnesmål från avhoppade medlemmar som mellan raderna målar upp en bild av ett parti som mer eller mindre tappat både riktning och styrfart. Och mitt i allt detta publicerar både Novus och Demoskop opinionsundersökningar där stödet för SD plötsligt börjat störtdyka utan någon egentlig anledning. 

Det är förstås rimligt att tänka sig att allt detta hänger ihop. Nordiska Motståndsrörelsen och Nordisk Ungdom är båda två utmärkta exempel på SD-lightrörelser. Alla tre delar samma ideologiska grund – en kompromisslös nationalism som tar sig uttryck i bl a rasism och islamofobi och som hejvilt lånar språk, tankebilder och politik från NSDAP:s nazistiska politik i Tyskland på 30-talet – även om de skiljer sig åt i uttryck och sätt att bedriva kampen. De är alltså alla delar av samma helhet. Så när NMR och NU ökar sin synliga verksamhet, slår det förstås tillbaka på SD. Kopplingarna blir tydliga och allt mer uppenbara, eftersom de ju faktiskt tycker lika – om ensamkommande ungdomar, Pride, islam, mångkultur, integration… – och därtill på samma ideologiska grunder.

NMR och NU visar alltså med största, önskvärda tydlighet i vilken riktning SD drar Sverige redan idag. Och det i sig kanske är tillräckligt för att nästan var femte SD-sympatisör ska dra öronen åt sig.

Även om man är kritisk mot ett högt flyktingmottagande, brister i integrationen eller brister i välfärden är man alltså inte beredd att offra demokratiska grundvärderingar för att åtgärda dessa frågor i den anda NMR, NU och SD arbetar.

Sätter vi dessutom detta i kontexten av det rådande inre tumultet inom både SD och deras presumtiva samarbetspartner Moderaterna och Kent Ekeroths rättshaveristiska härdsmälta, är det egentligen självklart att presumtiva väljare lämnar partiet till förmån för stabilare alternativ med fötterna fast förankrade i demokratiska och humanistiska värderingar.

Framtida utmaningar

Den stora frågan är huruvida förlusten av väljarsympatier är början på en trend eller en tillfällig svacka. Två opinionsundersökningar genomförda ungefär samtidigt ger inget annat än en ögonblicksbild att analysera sönder. Dessutom är SD bevisligen bra på propaganda och marknadsföring – det har de visat gång på gång – och de har inte börjat kampanja inför nästa års val ännu. Men folk börjar vakna nu. Bombattentat, attacker mot HBTQ-rörelsen och mot sittstrejkande ensamkommande ungdomar som hotas av utvisning till ett av jordens just nu farligaste länder samt en partiledning som verkar isolera sig alltmer från sina gräsrötter är besvärande omständigheter för partiet och det är frågor som behöver besvaras om SD vill jobba tillbaka det här tappet.

Det ideologiska släktskapet mellan SD och NMR/NU är ett faktum. De sekteristiska tendenserna inom SD fortsätter att öka, vilket i sin tur förvärrar de interna slitningarna. Närmandet till Moderaterna, som på kort sikt såg ut som en seger, liknar alltmer en förlust. Allt detta måste SD bemöta framledes.

SD seglar plötsligt och för dem oväntat i motvind, och ska de kunna reparera den här skadan utan att ge avkall på sin ideologiska grund, måste de lyckas med konststycket att motivera ett fortsatt neutralt förhållningssätt till den militanta nationalism som lurar i bakvattnet i form av bl a NMR och NU. Och därtill måste det svenska folket acceptera denna ickehållning.

Det låter sig nog inte göras i en handvändning.

Efterspel

Knappt har jag skrivit klart min krönika förrän mitt flöde fylls med bilder av våld och kaos från en liten stad i Virginia, USA. En högerextrem demonstration har i Charlottesville urartat till en veritabel orgie i våld med trettiotalet skadade och en död (därtill dör två poliser i en helikopterolycka i anknytning till demonstrationerna).

Motreaktionerna har inte låtit vänta på sig. Redan under de första två  dygn som gått har förslag om att klassa nazistiska organisationer som terrorgrupper förts fram och på flera håll har man börjat överväga att plocka ner minnesmonument med anknytning till de s k ”Sydstaterna” och deras rasistiska historia.

Frågan är om detta får återverkningar även här i Sverige? NMR planerar en demonstration i Göteborg i slutet av september och röster har redan lyfts om att det riskerar att bli ett ”svenskt Charlottesville”. Förhoppningsvis slipper vi uppleva något sådant.

Samtidigt utläser jag i reaktionerna på Charlottesville (och även i reaktionerna på Katerina Janouch’s senaste angrepp på Rosanna Dinamarca) en genomgående känsla: Folk börjar få nog. Och de säger ifrån. På skarpen.

Det är inte en dag för tidigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.