Etikettarkiv: n-ordet

#Bertgate: Därför har SVT aldrig visat ”Pettersson och Bendel” från 1933

Beslut av SVT att inte visa några gamla delar av serien Bert har väckt stor uppmärksamhet. Återigen kommer debatten igång om ”censur” av åsikter. Det antas att det är censur att sluta visa gamla filmer i  TV eller att bibliotek slutar  köpa vissa böcker då värderingar förändras.

Det skriks högt om censur då några gamla böcker eller filmer som innehåller förlegade rasistiska stereotyper rensas bort. Men samma personer som ogillar att delar av TV-serien ”Bert” inte ska visas eller att ”N-ordet” försvinner, inte protesterat mot att 70-talets vänsterflum nästan helt sorterats bort från bibliotekens bokhyllor och att de värsta uttrycken av vänsterflum i barnprogrammen på TV från den tiden inte körs i repris.

Vi ska kika på en svensk film som aldrig visats på svensk TV, detta trots att den gavs ut 1933 och är en av svensk films största succéer genom tiderna.

”Pettersson och Bendel”

”Pettersson och Bendel” är en film som kom ut 1933 och sågs av 750 000 svenskar. Den fick ett internationellt genombrott 1935. Det är en film baserad på en bok av Waldemar Hammenhög som handlar om skumraskaffärer i utanförskapsområdet Gamla Stan. Skurken i komedin är en jude, och filmen var klart antisemitisk.

Den nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels älskade filmen och bestämde att den skulle visas i Nazityskland. Filmen visades där 1935 och i dess spår följde internationella protester mot filmen och omfattande nazikravaller mot judarna.

Goebbels å sin sida påstod att kravallerna hade uppkommit genom att judarna protesterat mot filmen och inlett kravallerna, och att nazisterna bara ”försvarade sig”.

Här nedan kan ni se ett av Joseph Goebbels tal om filmen från när det begav sig. Goebbels säger i talet:

”Judar i Berlin vågar öppet protestera mot en antisemitisk film. Men nu har ögonblicket kommit när vi säger: hit men inte längre! Den utländska pressen styr inte över Tyskland och vi är inte ansvarsskyldiga inför utlandet, bara vårt eget folk. Führern befaller och vi lyder!”

Filmen blev en så stor succé i Tyskland att den återlanserades inte mindre än två gånger på de nationella biograferna. Den ena återlanseringen skedde precis efter Kristallnatten 1938. Den andra skedde i samband med att nyproducerade tyska propagandafilmer mot judarna släpptes 1940. Filmen visades då också i andra delar av det ockuperade Europa.

Vi i läser i Svenska Filminstitutets beskrivning av filmen:

Kalle Pettersson är arbetslös. För att få husrum för natten har han gått till Skeppsbron i Gamla Stan och hittat ett upplag staplade mjölsäckar med en presenning över. I mitten av detta finns ett tomrum som blir hans logi. Medan han sitter där under presenningen får han besök — en liten mörk yngre mansperson kryper in och lagar sin aftonvard genom att blanda regnvatten med mjöl från en av säckarna. Följande dialog utspinner sig:

Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”
Bendel: ”Oh nej, jag är ingen skojare. Jag ska bara göra hederliga affärer. Jag törs inget annat, för jag har inget pass. Gör jag en ohederlig affär, så kan jag bli stämd och då är det färdigt igen. Men får jag stanna i Stockholm så ska jag bli micket rik.”

Bendel har kommit med båten från Reval som fripassagerare och han har som sagt anlänt för tredje gången till Sverige. De två slår sig ihop tillsammans med Petterssons startkapital — 25 öre. Första affären rör sig om violer som de säljer på gatan. Sedan köper och säljer de en begagnad soffa. Därefter sysslar de med ett mycket suspekt skönhetsmedel…”

SVT har visat nästan alla gamla svartvita svenska filmer men inte denna, inte heller den nästan lika antisemitiska uppföljaren från 1945 (!) då åter juden spelade skurk i komedin har visats på svensk TV. Hasse Alfredsons P&B från 1983 är annorlunda, fortfarande sevärd och inte ett spår antisemitisk.

Detta må vara ett extremt exempel men det finns många, många fler exempel. Tiderna förändras och med det vad vi visar på TV och vilka böcker vi sätter fram på finhyllorna i biblioteken.

Det har aldrig ansetts OK att visa Pettersson och Bendels rasistiska stereotyper om judar i SVT, och idag visas inte heller de mest antikapitalistiska serierna från 70-talet. Att SVT drar sig för att visa filmer med infantila ”bög”- ”CP”- ”mongo”- och ”N-ordsskämt”, eller liknande,  är inte censur, det är normal utveckling.

UPPDATERAT! Artikeln nämde vissa exempel som inte visas på TV men finns tillgängliga på öppet arkiv. Jag har tagit bort de exemplen.

Vi var alla rasister

Vi som är femtio år idag växte upp som rasister.

Det är ett faktum. Det är ingen idé att neka.

Världen var rasistisk. Alla var rasister.

pippiPippi satt i sin soffa och gjorde sneda ögon och sa ”tjing tjong”, Pippis pappa var n*gerkung, och nej, det är inte i sig n-ordet som är problemet, utan bilden av de små hottentottarna i bastkjol som fick representera svarta människor. Tintin, Ture Sventon med flera framställde icke-vita människor som antingen goda men smått löjeväckande eller också onda. Icke-vita var aldrig bara vanligt folk. De var alltid en sorts lustig variant av människa: indianer i fjädrar, kineser i konhattar, afrikaner i bastkjolar, araber i lustiga små hattar.

Det var stereotypernas era.

Ord som ”zigenarnäste” och ”tattare” användes utan eftertanke, asiater kallades ”gula”, indianer kallades ”röda” och samtidigt fick vi barn påpekat för oss av skolan och media att ”n*grer är precis som vi”. Men klyschor som ”alla är lika mycket värda fast de har en annan färg på huden” funkar förstås på samma sätt som ”Kalle Svensson är inte en tjuv”. Om auktoriteter berättar vad någon INTE är blir man medvetet eller omedvetet misstänksam.

Vi sextiotalister stöptes alla i ungefär samma form, oavsett hur klarsynta våra föräldrar var. Vi växte alla upp i kölvattnet av Europas uppgörelse med andra världskrigets fasor och insikten om att det var inte bara i Tyskland judehatet grott. Det hade funnits överallt, i alla västländer. Världen hade gradvis börjat förstå att rasism var oacceptabelt, men man famlade efter mekanismer för att hantera den nya insikten. Fruktansvärda bilder från Vietnam kablades ut, Martin Luther King höll sitt tal och dödades några år senare men här hemma var det svårt att hitta någon som inte var pursvensk. Icke-vit var i princip lika med icke-svensk.

Men 80-talet kom, vi blev vuxna, invandrare och adoptivbarn började komma till Sverige i allt högre utsträckning och vi blev mer medvetna om vårt eget beteende.

Grovt räknat kan vi sedan delas upp i två kategorier:

  • Vi som gjort upp med vår uppväxt, tänkt till runt våra inre mekanismer, lyssnat, bottnat och arbetat med de fördomar vi oundvikligen hade. Vi som ansträngt oss för att slå sönder dem en efter en. Vi som öppnat våra ögon och öron, analyserat stereotyper, tagit in och bearbetat, förstått och kommit ut på andra sidan.
  • De som tycker det var bättre när man kunde kalla en spade för en spade och som känner sig svikna av alla oss andra, som inte begriper hur mycket bättre det var förr. De sörjer den bortklippta dockan i Disneys julafton-film, de är arga över att glassen”Nogger Black” dragits tillbaka och anser Tintin i Kongo måste fortsätta läsas för barn.

Självklart finns en skala däremellan, men det finns ett enkelt lackmustest, och det är huruvida du lyckats sluta säga ”n*gerboll”. Har du inte det, eller om du visserligen slutat, men innerst inne tycker det är fånigt att ordet inte används längre, är du en tvåa, för då har du inte lyssnat och förstått. I alla fall inte tillräckligt.

Vi i Generation X är föräldrar till ”the millennials”. Och de har växt upp i en värld som är avsevärt mindre rasistisk än vår. N-ordet är utrangerat, stereotyper är borttagna från barnböcker och filmer, människor av annat ursprung finns runtomkring dem och pedagogisk personal som förskollärare, lärare och fritidspedagoger arbetar oavbrutet med fördomar på ett djupare och mer medvetet plan än 70-talets svepande ”alla är lika bra”.

Det som skiljer dessa barns uppväxt åt är vi som är deras föräldrar.
Och där finns en skillnad: vår uppväxt var liksom ”snällt” rasistisk. Vi fick sällan lära oss att tycka illa om människor av annat ursprung. Vi fick bara inte lära oss att respektera dem. Vi växte upp med ett ”vi och dom”-tänk, men vi avskydde ingen.

Men föräldrar av kategori två har under årens lopp utvecklat en så stor bitterhet mot både människor av annat ursprung och mot samhället som blivit alltför ”politiskt korrekt”, att deras barn växer upp med ett hat vi sextiotalister var nästan helt förskonade från. De får lära sig att se människor av annat ursprung som snyltare, våldtäktsmän, smutsiga, cyniska och ohederliga. De får lära sig att vi etniska svenskar är utsatta för en invasion av ickesvenskar och att vi måste värna oss för att de inte ska ta över vårt land. De får lära sig att de etniska svenskar som inte delar denna uppfattning antingen är ”naiva” eller ”landsförrädare”. De får lära sig att deras jämngamla är fiender.

Men ”det goda hatet” då? Finns inte det? Jo, självklart finns en uppgiven avsky även från dem som växt upp som icke-rasister mot tvåornas barn. Deras avståndstagande mot de främlingsfientliga är ofta verbalt skoningslöst och ibland till och med fysiskt våldsamt. Även tolerans rymmer intolerans.

Där är vi nu. Det finns en grupp ”millenials” som är mer öppna, multikulturella, vidsynta och toleranta än någon annan generation någonsin, och så finns den andra gruppen, som hatar ”främlingar” minst lika mycket som nazisterna i 30-talets Tyskland.

Denna generation är förmodligen den mest splittrade någonsin. Så är det i Sverige, och så är det i de flesta västländer.

Och det är vårt fel.

Vi har stöpt våra barn i olika formar, och om tio-tjugo år ska de på något sätt samsas om att leda vårt samhälle. Och då sitter vi där, som maktlösa pensionärer, och undrar vad vi borde gjort annorlunda.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Nyhetsbrev oktober 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i oktober.

Artiklar

Granskning av systemkollapsen – Del 2 – BNP – Den så kallade systemkollapsen granskas av Elias Lodin och Thabo ‘Muso

SD vill förbjuda homosexuella att bli föräldrar – Artikel av David Ehle om hur SD vill ändra lagen och neka människor föräldraskap

I fokus

Camilla Sandelius, gotländska medborgargardet och nazismen – Artikel av Torbjörn Jerlerup om generaliserande hat i kölvattnet av gruppvåldtäkten på Gotland

Även basketförbund kan diskriminera, Ann Heberlein! – Krönika av Robin Bankel om varför slöja på basketspelare inte är en ”särrättighet”

F d SD-topp: ”Anton Lundin-Pettersson är ett offer” – Artikel av Malte Roos om hur Kenneth Söderberg skyller Trollhättanmorden på invandrare

Tomma ord i Åkessons åthutning – Artikel av Polimasaren om att Åkesson tycker att det är ”olyckligt” att ledande sverigedemokrater mobbar barn

Krönikor

Vilka är ”våra egna”? – Krönika av Helena Trotzenfeldt om att ”våra egna” handlar om människor med svensk etnicitet

Ska nazister få vara på Rättviks marknad? – We Are Dalarnas Lina Emanuelsson och Elias Lodin om hur NMR tillåts sprida propaganda på marknad

Jag vill inte definieras utifrån hur mycket svart eller vitt blod jag bär på – Krönika tidigare publicerad på Afropé

Mytknäckare

Myt: 800 000 svenskar kan inte vara rasister – Myten om att alla SD-väljare inte skulle kunna vara rasister knäcks av Anders Johansson

Korta motargument

Rosling felciterad – igen – Kort motargument av Helena Trotzenfeldt om hur Hans Rosling används av ”sverigevänner” på ett retoriskt och felaktigt sätt

Reportage

Intervju med en f d rasist: ”I viss mån är nog de flesta lite rasistiska” – Reportage av Ida Oscarsson på Afropé

Jag vill inte definieras utifrån hur mycket svart eller vitt blod jag bär på

Denna krönika är tidigare publicerad på Afropé

Vi måste prata om en sak. M-ordet och n-ordet. Jaha, vi har ju pratat om detta till förbannelse, kanske en del tänker. Ni är trötta på att höra om det. Fundera då på hur utmattande det är att ständigt leva under det. Jag tänker att om vi nu har pratat om det tillräckligt mycket, hur kommer det sig då att så många fortfarande säger att de ”inte har faaattat”. Jag är född till en svart och en vit förälder. Jag vill inte att ni refererar till mig som mulatt. Det gör ont i mig när ni gör det.

 Code noir (1742 edition) utställd på Nantes historiska museum - Foto: Selbymay

Code noir (1742 edition) utställd på Nantes historiska museum – Foto: Selbymay

Det mest problematiska med dessa klassificeringsord (ja det är fråga om klassificering) är att de definierar hur svart en är. Benämningarna – noir/negro, griffe, marabou, mulatt, kvadron osv. – kommer alla från det som kallades Code Noir (The black code). Under kolonialismen och slaveriet ansåg somliga att det var av största vikt att veta ’hur många droppar’ svart blod en bar på. ”En droppe svart blod” och du tillhörde ett folk som andra ansåg sig ha rätten att bedriva handel med. Man räknade under denna tid i 128-delar. Varje människa bar på 128 delar blod och ju färre delar som var svart blod, desto högre värde. 128 delar vitt blod var norm och renhet, för varje droppe svart blod sjönk en längre och längre ner på skalan. Vilken skala? Renlighetsskalan. Med renlighet i detta fall alltså menat vitt blod.

Låt oss titta närmare på m-ordet. Jag kommer skriva ut ordet för att alla som eventuellt inte greppar eller förstår vilket av orden jag pratar om, ska kunna hänga med. M U L A T T. There you have it. Ni kommer inte se mig skriva det igen. Jag kommer fortsättningsvis referera till det som m-ordet.

Ordet kommer från spanskans mulo/franskans mulatre, som i sin tur hämtats från latinets mulos, som betyder mulåsna/mula. Mulåsnor och mulor är hybrider, där man korsat en häst med en åsna, och de är infertila och kan därför inte föröka sig. Alla de mixade barn som kom till under slaveriet och som i de flesta fall var resultatet av de vita slavägarnas sexuella relationer med sina svarta slavinnor ansågs vara oäktingar, bastards. Man gjorde jämförelsen med den vita föräldern som ’den starka hästen’, medan den svarta föräldern sågs som den ’dumma åsnan’. Det är väl klart att m-ordet kändes som ett mycket passande ord att benämna dessa ”avkommor” med. Klart och tydligt gjorde man gällande att dessa barn är oäktingar som kommit till av en onaturlig relation och risken för att de blir bångstyriga, dumma och envisa (inte i positiv mening) ansågs vara mer regel än undantag. De borde därför inte heller få föröka sig… Att definieras med m-ordet innebar att man bar på 64 delar svart blod, 64 delar vitt blod, 50/50.

N-ordet behöver egentligen inte vädras särskilt mycket. Definitionen av 128 delar svart blod. Att ordet i sig inte står för något kränkande, på det sätt m-ordet gör, är en sak. Dock är det ett faktum att det använts i kränkande syfte, både under kolonialismen, liksom idag i vårt postkoloniala samhälle. Många är de som känner sig kränkta av att bli kallade vid n-ordet, några är de som inte blir det. En del lägger värderingar i ordet när de använder det, andra inte. Det har gjorts många försök att ta ordet tillbaka, ungefär som bögarna och flatorna gjorde, men det har inte lyckats. Jag förde själv den kampen ett bra tag. Jag har slutat. Eftersom vi nog kan enas om det faktum att det finns folk som känner sig kränkta av ordet, och de inte är någon försvinnande liten del, utan väldigt många, anser jag att vi behöver lägga ordet åt sidan. Ja, enbart på grund av det. Vill en ha ytterligare anledningar till att inte använda n-ordet så är det bara att fortsätta läsa. Jag kommer snart till del två, om varför vi skulle ha lämnat orden kvar i den tid de togs av de vita för att användas i maktutövandet mot svarta.

Alla mixade av svart och vitt, men ändå så olika. Kollage: Thegambia.nu

Alla mixade av svart och vitt, men ändå så olika. Kollage: Thegambia.nu

Bar man på 80-96 delar svart blod och 32-48 delar vitt blod, 62-75 % svart och 25-38 % vit, definierades man som griffe eller marabou. Ja, det har varit några kontroverser kring det sistnämnda namnet med ett visst chokladföretag, som dock hävdar att deras namn härstammar från storken med samma namn. Det får man hoppas. Vänder man på chokladens kakaomängd och låter mängden svart blod vara 32 delar och det vita 96 delar, 25 % svart och 75 % vit, så får vi de som definierades som kvadroner.

En komisk parentes i det hela är att det finns indikationer och viss forskning som gör gällande att folk av blandad härkomst är benägna att vara mer fertila än genomsnittet. Rimmar inte så bra med mulåsnorna.

Avdelning ett – om varför vi borde ha lämnat m-ordet kvar där det uppstod – avklarad.

Låt mig fortsätta…

Jag inledde med att jag ser en viss, för att inte säga stor problematik i att sitta och definiera människor efter mängden svart blod. Det gör vi ju inte med någon av annan härkomst än svart i den här världen, endast individer med svart arv ska vi dela in efter blodets sammansättning. Varför? Hade dessa förlegade och i många fall kränkande ord definierat en färgnyans hade det kanske varit en annan sak, men nu är det inte en nyans vi definierar, utan mängden svart blod. De flesta pålästa och erfarna vet att vi som definieras med m-ordet ser väldigt olika ut i färgnyans, med allt från helt vita till rikt chokladbruna hudtoner. Alltså ska ingen komma och säga att man refererar till en hudfärg eller ton när man använder sig av m-ordet.

Vad säger man då istället?

Det är ett minfält och i de flesta sammanhang är det inte ens relevant att säga något alls om ursprung. MEN jag vill påstå att jag tycker att det är av relevans att ha ett ord som beskriver oss med två ursprung, och framför allt när det gäller ursprung med två väldigt olika kulturer. Vi är nämligen ”fast” i en kulturkrock som gör att vi har saker som färgar oss på ett sätt som många med en eller två liknande kulturer inte har. Så ja, jag tycker att det är relevant att det finns en benämning. Ibland spelar det nämligen roll. Inte i vardagen, rent allmänt, eller för att beskriva våra utseenden – för är det några som verkligen ser helt olika ut trots samma härstamning så är det just vi – utan för att kunna prata om, koppla samman och lyfta den komplexa delen som kan komma med det dubbla kulturarvet.

Minfältet som finns gör det ibland svårt för folk att veta vad en ”får” säga. Generellt tror jag att i just detta fall så är USA en bra föregångare, eftersom de ligger långt före oss i förståelse och kunskap om individers känslor och svartas historia. USA:s nuvarande president benämns aldrig med m-ordet. Han refereras i regel till att vara, kort och gott, svart. Just på denna punkt är USA överlägsna Sverige. Där säger man biracial eller mixed om det är av relevans att prata om ett dubbelt kulturellt eller etniskt arv. Mixed i mindre officiella sammanhang och i vardagsbruk, medan biracial ofta används i mer fackliga eller rapporterande sammanhang. Här i Sverige tycker jag mig märka att många tar efter mixed och väljer att säga mixad. Jag känner själv att det är ett ord som passar mig – jag bär en mix av två olika ursprung. Dubbelursprung tycker jag också funkar fint, men det är ju lite längre ord. I de fall det är av relevans att specifikt lyfta fram en persons afrikanska ursprung, men också påtala att hen är svensk, då räknas ju afrosvensk som gångbart. Man kan sedan detaljera detta ännu mer genom att specificera vilken afrikansk nationalitet det gäller – svensk-gambier, svensk-senegales, svensk-liberian, svensk-kongoles, svensk-eritrean…

Avdelning två – om varför vi borde ha lämnat kvar m-ordet där det uppstod – avklarad.

Kollage - mixade

Kollage: Thegambia.nu

Vi lever i en vithetsnorm och den genomsyrar hela vårt samhälle och däri ligger grunden till varför det så ofta påpekas om en person är eller var av svart påbrå. Det som normaliserats är att vara vit. Övrig färg är något som skiljer sig från det som idag symboliserar normen.

Vi lever i en värld med ”vi och dom”-tänk och inte sällan hör man personer häva ur sig saker som, ” – ja men hen var svart”… ”Jo hen var nog svart, fast såg ut att vara mixad iof” … listan kan göras lång. När en vit person har gjort något eller ska refereras till, kommenterar man i regel inte utseende överhuvudtaget och man påpekar definitivt inte att personen var vit. Kommenterar man utseendet handlar det nästan uteslutande om signalement eller något som haft relevans för händelseförloppet. Man kommenterar till exempel hårfärg, hårstruktur, frisyr, klädsel eller kroppstyp.

Vi bör sträva efter att göra oss av med besattheten av att kommentera folks hudfärg, eftersom det tyvärr fortfarande ligger värderingar i människors hudfärg och därmed påverkar människor, av till exempel afrikansk härkomst, i alla möjliga situationer. Allt från arbetslivet och vardagslivet i allmänhet, till skönhetsprodukter och medias återspegling av samhället. Vi kan slåss mot problematik som hudblekning i all oändlighet, men det finns ingen chans att komma till rätta med det förrän världen slutar upp med att leva efter den vithetsnorm som just nu råder. Vilken färg hittar du på hudfärgade plåster idag? När du köper en produkt i färgen nude (naken) vilket nyans får du då med dig hem?

Efter alla dessa decennier av invandring och utvandring har vi alltså inte kommit längre? Världen har fortfarande inte förstått. När når vi fram till en norm som baseras på människan och inte på dennes hudfärg?

Jag vill klargöra en sak. Jag låter mig varken definieras eller nedslås av vad andra kallar mig, oavsett om det är baserat på hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, utseende i övrigt eller personlighet. Men jag får obehagsrysningar och nästan ångestkänsla i kroppen när jag hör m-ordet. Jag är fullt medveten om att många som använder ordet inte har kunskap om vad det egentligen är en säger. Men har du läst ända hit, så har du kunskapen nu. Använd den. Det är inte jobbigt att ändra sig.

Som ung bloggade jag under många långa år under en pseudonym där m-ordet fanns med. Detta var innan jag blivit uppmärksammad på ordets betydelse. Om jag kan inse och ändra mig, så kan alla göra det. Det handlar bara om att se hur fullkomligt ofarligt och lätt det är att faktiskt sluta med ett ord eller uttryck när man förstått att andra mår dåligt av det.

… och till er som genom hela denna text suttit och tänkt, ” – men min kompis är mixad och har inga problem med de här orden och ingen annan jag känner heller för den delen”, vill jag säga att det många gånger är lättare för individer som tillhör en minoritetsgrupp att inte göra sig obekväma, utan istället traska på i de fotspår man blivit lärd att vandra. Det finns mycket saker som en del svarta inte ”tycker” sig ha problem med, eftersom de är fostrade i en värld där de blivit fråntagna rätten att tycka och är formade av den kolonialism och det förtryck som skapat den norm vi anses ska leva efter.

Kanske kan en del av detta vara svårt att se och förstå… men jag ber er att försöka.

 

Kiqi D Minteh

Kiqi D Minteh

Nyhetsbrev september 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i september.

Artiklar

Barn som bränner bilar – deras föräldrar måste redan betala – artikel av Thabo ‘Muso om lagförslag som redan är lag

Hatbrott – vad säger lagen? – artikel av Tina Holm om hatbrott och lagstadgar

Terminologi – afrofobi – artikelserien av David Ehle har nått fram till den mest utbredda formen av rasism

I fokus

Fyraårsjubileum för Motargument.se – Vi firar 4 år!

Cry me a river, Peter J! – artikel av Alexandra Grönvall om Peter Jezewski, samvetsfrihet och yttrandefrihet

Paneldebatt om N-ordet på Bokmässan utan afrosvenskar i panelen – Gästkrönika av Fatou Darboe på Afropé

Korta motargument

Våldtäktsdefinitioner – om hur svensk lagstiftning skiljer sig från andra länders

Myt: SD är ett demokratiskt parti för att det röstades in demokratiskt – om att demokratiska val inte är en garanti för att anti-demokratiska partier kommer in i riksdagen

Mytknäckare

Granskning av systemkollapsen – del 1 – arbetslösheten – första delen i en artikelserie av Elias Lodin och Thabo ‘Muso om den s k systemkollapsen

Muslimer är främsta offret för islamistisk terror – mytknäckare av Torbjörn Jerlerup om den islamistiska terrorn och dess offer

Krönikor

Öppet brev till Kent Ekeroth – Gästkrönika av Peter Robsahm

Respektera kvinnors fria rätt att välja kläder – krönika av Robin Bankel om den senaste tidens kläddebatt

Recensioner

Bokrecension: Utan invandring stannar Sverige – Jesper Strömbäcks bok recenseras av Polimasaren

Paneldebatt om n-ordet på Bokmässan utan afrosvenskar i panelen

Krönika av Fatou Darboe – tidigare publicerad på Afropé. Om ett seminarium på Bokmässan där debattens fokus är så skevt att man bekymrar sig mer om konsekvenserna för den som använder ordet än den ordet används om. /Motargument Redaktionen

Seminarium på bokmässan. Samtalet utgick från frågeställningen: ”Får man lov att använda n-ordet?”

Utgångspunkten för samtalet var översättning och de utmaningar det är att översätta böcker från till exempel 1800-talet där n-ordet används. Det problematiska med seminariet på Bokmässan är att man valde att föra samtalet utan de som själva drabbas av n-ordet. Ja, du läste rätt, panelen saknade afrosvenska deltagare.

nordet
Höger: Boel Unnerstad (stående man som inte deltog i samtalet) Mitten: Patrik Lundberg Näst längst till vänster: Olle Wilöf. Längst till vänster: Helén Enqvist

Lördagen den 24 september 2016 och Bokmässan pågår för fullt i Göteborg. Sveriges litteraturelit anses vara på plats. På litteraturscenen arrangerar Författarcentrum och Sveriges Författarförbund ett samtal där frågeställningen är: Får man lov att använda n-ordet?

I panelen förväntar sig de flesta få se berörda personer av n-ordet representerade. Så var dock inte fallet. I panelen kunde följande personer ses: Helén Enqvist, Patrik Lundberg, Boel Unnerstad och Olle Wilöf.

Afropé har fått ta del av ljudinspelningar från seminariet där det tydligt framgår att paneldeltagare dessutom uttalar n-ordet i sin helhet vid upprepade tillfällen!

Vid ett tillfälle uttrycker sig en paneldeltagare på ett sätt som uppenbarligen visar att hon även tar sig tolkningsföreträde i debatten. Så här uttrycker hon sig:

”Och idag tycker vi naturligtvis att det är självklart att undvika rasistiska ord som kan såra andra. Men ändå tycker jag is…, asså… det är nån sorts ängslighet också som får personer i nån sorts ansvarsställning att gripa in, även i sammanhang där inget uppsåt har funnits…”

Patrik Lundberg ska enligt uppgifter till Afropé ha ifrågasatt panelens sammansättning och menade att det var symtomatiskt att det saknades representanter för de som drabbas av ordet.

Afropé har varit i kontakt med en av de personer som fanns på plats under ungefär halva panelsamtalet. Så här upplevde hen den delen:

”Årets Bokmässa har tema yttrandefrihet, Nya tider har upplåtits monterplats och utanför delar nazister från Nordiska motståndsrörelsen ut rasistiska flyers. Under lördagen kunde man se fyra panelister, ingen av dem afrikansvensk, inför en i huvudsak vit publik, samtala kring huruvida man får lov att använda sig av n-ordet eller inte. Både rubriken på samtalet och panelens sammansättning är symtomatiskt för den här typen av diskussion: man vill egentligen inte tala om konsekvenserna av att använda rasistiska ord för den som drabbas av dem, utan om den utsatthet man kan uppleva som uttalare och användare av ordet. Fokus, med andra ord, är fullkomligt skevt.” 

Panelen: Samtalsledare var Boel Unnerstad, översättare, sedan var det Helén Enqvist, förläggare, Patrik Lundberg, författare och journalist var också en av paneldeltagarna, samt Olle Wilöf, journalistförbundets upphovsrättsjurist. 

HÄR kan du finna Bokmässans programpunkt om n-ordet.

Fatou Darboe
Fatou Darboe – Afropé