Högerextremister och ”sverigevänner” på sociala medier sprider en myt om att människor som kritiserar, fördömer eller säger sig vara emot Israel och dess regims politik per automatik skulle vara antisemiter. Det de missar i sin iver att sprida detta narrativ är att även många judar i Israel och världen över fördömer och är kritiska mot Israels illgärningar i kriget mot Hamas. Att ha åsikter och synpunkter om Israels regim är inte synonymt med att vara antisemit. Vi ska komma ihåg att anklagelser om antisemitism är en strategi för att tysta människor som kritiserar, ifrågasätter och fördömer Israels pågående folkmord i Gaza.
Jag vill poängtera att det KAN vara antisemitism som ligger bakom kritik mot Israels regim, men de allra flesta som kritiserar och/eller fördömer Israels regim är inte antisemiter. Det är en ytterst förenklad slutsats som syftar till att tysta och polarisera.
OCH, det går utmärkt att BÅDE fördöma Hamas illdåd och terror och kritisera och/eller fördöma det som många ser som israeliskt folkmord i Gaza.
Det finns tre argument som de som antisemit-anklagar kritiker av regimen Israel anför:
Judar har, likt alla folk, rätt till en egen stat.
MEN när vi tänker efter vet vi att alla etniciteter INTE har en egen stat. Kurder, samer, basker, romer, katalaner, skottar, kashmirer, tibetaner, ossetier, uigurer, tamiler och många andra etniciteter har inte egna stater. Många av dessa har försökt skapa nationella rörelser men misslyckats. De lever i en eller flera stater. Att motsätta sig t ex en kurdisk, skotsk eller samisk stat betraktas sällan som rasistiskt. Att förespråka att alla folk, eller just ditt eget, borde ha en egen stat är etno-nationalism, men det är varje stats ansvar att skydda minoriteter och säkerställa att de inte diskrimineras.
Israeler har en identitet som nation likt andra nationer, t ex danskar eller nederländare.
MEN även om israeler kan känna samhörighet som israeler innebär det per automatik inte att de känner samhörighet som judar, då många judar världen över inte är israeler. Stater innehåller, som tidigare nämnts, ofta många etniciteter. Förhoppningsvis känner många människor som lever i länder med etnisk mångfald en samhörighet.
Antisionism går alltid hand i hand med antisemitism.
MEN vi vet att det finns judar i Israel och världen över som är antisionister och/eller kritiska mot Israels regering och militära handlingar.Dessutom finns det antisemiter som inte motsätter sig sionism. Vid bildandet av Israel, och än idag, finns människor som inte vill/ville ha judar i sitt eget land (för att de är judar). Detta är antisemitism, men samtidigt uttryck för sionism.
I kölvattnet av Hamas illvilliga terrorattack 7 oktober och Israels pågående folkmord i Gaza höjs röster för att Israel ska stängas av från Eurovision Song Contest. Exempelvis har 1 000 svenska artister skrivit under ett upprop för att få EBU att utesluta Israel från tävlingen. Vi har sett liknande upprop i Finland, Island och Norge. Det finns också de som vill se att Finland och Island bojkottar tävlingen. Även andra deltagande länder har öppet kritiserat Israel. Högerextremister och ”sverigevänner” på sociala medier avfärdar alla dessa artister som antisemiter.
Skärmdump från X 240129Skärmdump från X 240124
ICJ, Internationella domstolen, meddelade 26 januari 2024 att ‘Staten Israel ska vidta alla åtgärder som står i dess makt för att förhindra att handlingar som omfattas av artikel två i folkmordskonventionen begås‘. ICJ utvecklar uttalandet genom att kräva att Israel ska förbättra den humanitära situationen i Gaza samt säkerställa att israeliska styrkor inte begår brott mot folkrätten.
Med högerextremisters och ”sverigevänners” logik skulle det väl betyda att alla artister i Sverige och andra deltagarländer som kritiserar och fördömer Israels regim skulle vara antisemiter. Med samma logik skulle gissningsvis en stor majoritet av Sveriges befolkning, enligt dem, vara antisemiter. Det är ingen logisk slutledning, för det förhåller sig inte så i verkligheten.
Tre forskare skriver på DN Debatt om den växande antisemitismen som blir extra tydlig under Israel-Palestina-konfliktens våldstoppar. Alarmerande exempel den senaste tiden är uppmaningar om våld mot judar, eldbombningen av en synagoga i Tyskland och brännandet av den israeliska flaggan framför en synagoga i Malmö.
Medan förövarna av dessa antisemitiska hatbrott uppenbarligen saknar vett att skilja judar som folkgrupp från den israeliska staten, gör debattörerna rätt som lyfter behovet av en djupare insikt kring de antisemitiska föreställningar som på olika vis döljer sig i en normaliserad diskurs. En mängd exempel skulle kunna belysa vidden av detta. Olyckligtvis ägnar sig artikelförfattarna istället åt att blanda samman antisemitism med saklig, legitim kritik av staten Israel. Detta sker på flera sätt men ett av dem är särskilt oroande.
”Från floden till havet, skall Palestina bli fritt” är en fras som frekvent skanderas vid olika demonstrationer. Debattörerna menar att frasen syftar på att staten Israel ska upplösas och slår fast att det därför är ett uttryck för antisemitism. Båda påståenden är grova förenklingar och kräver nyansering.
För det första syftar frasen inte nödvändigtvis på att Israel ska upplösas som stat. Som den palestinska författaren Yousef Munayyer beskriver i tidsskriften Jewish Currents kan det handla om att palestinier ska åtnjuta lika rättigheter och friheter oavsett var i Israel-Palestina de bor. Den amerikansk-judiska organisationen Jewish Voice for Peace delar denna syn på uttrycket och har försvarat aktivister som blivit kritiserade för att ha använt det. Även israeliska människorättsorganisationen B’Tselem har använt frasen för att beskriva vad man menar är Israels systematiska förtryck av palestinier.
För det andra är det historielöst att likställa kritik mot den israeliska statens existens med antisemitism. Den israeliska historikern Ilan Pappé har i sina studier detaljerat beskrivit hur den israeliska statens tillkomst möjliggjordes genom en etnisk rensning av 750 000 palestinier, vad palestinier kallar för katastrofen, ”al-Nakba”. Är dessa palestinier, som under Israels statsbildning fördrivits från sitt land och därför anser att denna saknar legitimitet, per definition antisemiter? Är Ilan Pappé själv antisemit eller ”självhatande jude” för att han stödjer en växande folkrörelses krav på en enstatslösning ”från floden till havet” där alla invånare har samma rättigheter?
Enligt många kritiker är tvåstatslösningen död, inte minst på grund av de nu 700 000 israeliska bosättarna. Personligen ser jag fortfarande en tvåstatslösning i enlighet med folkrätten som den enda politiskt gångbara vägen. Samtidigt har jag respekt både för det historiska narrativ som beskriver den fundamentala orättvisa som ”al-Nakba” innebar och för de som ser en alternativ, rättighetsbaserad lösning på konflikten, från floden till havet.
Att stämpla detta som antisemitism är inte bara en diskvalificering av palestiniernas rätt till sin egen historia och legitim politisk kritik. Det riskerar också att bidra till vitt skilda idéer om vad antisemitism är. Antisemitism är ett alltför allvarligt problem för att behäftas med sådan förvirring.
Judar i Israel och världen ska inte skuldbeläggas, svara för eller behöva ta ansvar för de krigsbrott som regeringen i Israel gör sig skyldig till. Det är bara regeringen i Israel som ska stå till svars för dess handlingar.
Att generalisera om judar på grund av vad regimen i Israel gör är antisemitism.
Muslimer i Palestina och världen ska inte skuldbeläggas, svara för eller behöva ta ansvar för de krigsbrott som terrororganisationen Hamas gör sig skyldig till. Det är bara Hamas som ska stå till svars för sina handlingar.
Att generalisera om muslimer på grund av vad Hamas gör är islamofobi.
Båda sidor i kriget begår krigsbrott och brott mot internationell humanitär rätt. Varken Hamas eller Israel följer krigets lagar. Enligt definitionen av folkrätt är Hamas en terrororganisation och Israel en apartheidstat.
En ofattbart stor mängd oskyldiga civila drabbas och dödas på grund av dessa krigsbrott och brott mot internationell humanitär rätt. Hamas terrorattack mot civila i Israel 7 oktober 2023 är den dödligaste dagen i Israels historia, med 1 400 civila offer. Under de tre första veckorna sedan 7 oktober har det dödats fler barn i Gaza än det har gjorts i konflikter i hela världen per år sedan 2019, enligt Rädda Barnen. Det finns uppgifter på över 10 000 dödsoffer i Gaza sedan kriget inleddes.
27 oktober krävde en stor majoritet av världens länder i FN:s generalförsamling ett omedelbart eldupphör. Kriget har trots detta fortsatt.
Varken det politiska styret i Gaza, dvs Hamas, eller på Västbanken, dvs Fatah, har legitimitet då det inte har hållits politiska val på snart tjugo år. Stödet för Hamas i Gaza varierar, en del stödjer kanske Hamas på grund av israeliska bombningar, medan andra motsätter sig Hamas på grund av att de anser att Hamas har orsakat dem. Hur starkt stödet för Hamas respektive Fatah är vet vi egentligen inte förrän nästa politiska val hålls. Före terrorattacken 7 oktober genomfördes en opinionsundersökning av Washington Institute, som visade att en majoritet, 62 % av Gazaborna, ville se vapenvila mellan Hamas och Israel.
Vad gäller resultatet i det israeliska valet i november 2022 skiljde endast 30 000 röster mellan de två blocken. Likuds partiledare, tillika premiärminister, Benjamin Netanyahu fick fortsatt förtroende. Likud ingick efter valet en koalition med Religious Zionism, Shas, UTJ och Jewish Home. På grund av det elektorala systemet blev fördelningen av platserna i Knesset 64 platser för det högerextrema blocket, medan oppositionen, anti-Netanyahu-blocket, fick nöja sig med 56 platser.
Vi måste hålla i huvudet att eventuella opinionsundersökningar och resultat i politiska val gäller människor som befinner sig mitt i konflikten, inte människor som befinner sig i andra delar av världen. Detta kan spela roll i utfallet av eventuella sympatier med den israeliska regimen och Hamas.
Kollektiv skuldbeläggning av judar och muslimer i Israel, Palestina och världen mot bakgrund av vad Hamas och den israeliska regimen gör är antisemitism och islamofobi.
Hur gör man då någon lobbygrupp eller politisk ledare anser sig tala för alla som delar samma tro eller etnicitet? Får man då generalisera på samma sätt om dem när man rapporterar om dem, eller bemöter dem?
Donald Trump ska flytta USA:s ambassad i Israel till Jerusalem. Det har lett till kraftiga reaktioner och en nyhetsrapportering som tidvis är ganska extrem och bisarr.
SVT text tar nog priset, som började prata om en ”judisk lobby” i USA. Men jag har sett flera exempel på att man gör en poäng av att president Trumps svärson är jude och att olika lobbygrupper, bestående av judar, driver frågan om ambassadens flyttande.
Samma sak förekommer om motsidan, dvs de palestinier och deras allierade, som inte vill flytta ambassaden. Då pratas det om den ”muslimska världen”, den ”muslimska reaktionen”.
På radio blev en kommentar från antisemiterna i Irans regering beskriven som ”muslimernas motstånd”.
Dessutom översvämmas vi av rapportering om det ”israeler” och ”palestinier” kan tänkas tycka, lika generaliserande, fastän av en mildare form än exemplen ovan, eftersom länderna Israel och Palestina finns. SVT skriver, som synes, även om ”palestinierna” i exemplet på bilden.
Självklart måste man kunna prata om det som regeringar gör. Men man skulle kunna önska att media undviker att generalisera. Givetvis om judar och muslimer, men även om israeler och palestinier. Skriv ut ”Israels regering” eller ”Palestinas ledarskap”. Och istället för ”Israellobbyn” i USA och ”palestinavänner” i Sverige, kan man skriva ”regeringstrogna Israelvänner eller ”bland många palestinavänner”.
Visst. Det är onekligen så att det finns grupper i USA som påstår sig tala för alla judar eller israeler, som American Jewish Congress. Precis som Turkiets president just nu slår sig för bröstet och säger ”vi muslimer”, och Palestinas ledarskap säger ”vi palestinier”. Men det rättfärdigar ändå inte att vi generaliserar i vår tur då vi rapporterar om dessa grupper.
Var muslimerna och nazisterna ”jämlika” i förintelsen av judar? Det finns de som anser det. Vi ska kika på vad en person skrivit. Det handlar om Pamela Geller, en känd amerikansk muslimhatare.
Nazisterna samarbetade under andra världskriget med en del radikala islamska nätverk. Det är ingen hemlighet. Mycket har skrivits om det.
Syftet för samarbetet var att Adolf Hitler och nazisterna ville sätta igång uppror i arabvärlden mot britterna. Adolf Hitler tog emot flera antisemitiska arabiska ledare. En var ”muftin” i Jerusalem Amin al-Husseini som tillbringade lång tid under kriget i Nazityskland. En av de saker muftin hjälpte Hitler med var att sätta upp förband med SS-frivilliga i Bosnien. Men det viktigaste var att försöka elda upp araberna mot britterna. Efter kriget kom muftin att spela en viktig roll i kriget mot Israel 1948, ett krig som han själv definierade som ett krig mot judarna.
Adolf Hitler talking to Grand Mufti Haj Amin el Husseini. (Photo by Keystone/Getty Images)
Islamofoberna hävdar att det var mer än samarbete av taktiska skäl. De menar att nazisterna och muslimerna hade en liknande ideologi och att de var strategiska partners. (Det är alltid tal om ”muslimerna” som om alla muslimer tänkte och tyckte samma sak). I USA finns nättidningen Breitbart. Deras chefsideolog och ledare under många år heter Steve Bannon. Han är nu Trumps främsta rådgivare. Breitbart har ofta skrivit om muftin och Hitler och då hävdat att islam och nazismen är samma sak.
”I have found that the Mufti was involved in and may even have created the Final Solution for European Jews – and yet his central participation in the Holocaust has been covered up and forgotten…
The denial about the key role that this Muslim leader played in the Holocaust must end. The only difference between Hitler and the Mufti is that Hitler was defeated and punished…
There is no statute of limitations on genocide. I indict the Mufti and the Muslim world. They were equal partners in mass death. Not only does the ummah not own what they did (let alone, G-d forbid, apologize, as the Germans have done repeatedly), but they are still pursuing the annihilation of the Jews (not to mention all non-believers).”
Enligt myten, som sprids även på svenska nätforum, så fick Hitler idén att förinta judarna från muslimerna. Hitler ska ha älskat muslimer mer än alla andra och ska ha inspirerats av den ”muslimska ideologin”.
Vurmen för det nordiska
Detta är en grov lögn. Den är så grov att man bara kan kalla det förintelseförnekelse.
Som svensk tänker jag givetvis på de svenska frivilliga i SS, till exempel Gustav Ekström, en av Sverigedemokraternas grundare. Division Viking var nazisternas viktigaste frivilligtrupper och där fanns frivilliga från de nordiska länderna och Nederländerna. Där fanns också de ”ariska” frivilliga.
Var det de ”svartmuskiga, mörkhyade” araberna som var nazisternas idealras? Nej. Om man vet det minsta om nazister vet man att de hade en sjuklig fascination för den Nordiska rasen”, eller ”arierna”. Idealet var en lång, blond arisk hjälte. Det var blonda Nordiska människor som SS parade ihop med varandra i projektet Lebensborn, som gick ut på att öka antalet människor av den ”Nordiska typen” i Nazityskland.
Norge var ockuperat av nazisterna i samarbete med lokala quislingar, ledda av Vidkun Quisling. Dessa frivilliga gick med i division Viking. Här ser vi en rekryteringsaffisch från kriget. ”Var en viking, gå med i SS” var budskapet.
Så vad var det där med nazismen och ”muslimerna” då?
I slutet av artikeln har jag inkluderat två artiklar från norska Aftenposten under kriget. Artiklarna är från 1942. Jag har inkluderat en bild på Hitler och muftin också. Om man läser nazipressen från kriget ser man ofta de frivilliga från olika länder nämnas. Nazisterna ville ge sken av att de hade stöd av hela världen.
Men om man läser nazisternas skrifter, det Joseph Goebbels, Adolf Hitler, Alfred Rosenberg och Heinrich Himmler skrev och tänkte ser man inga tecken på så kallat muslimskt inflytande. Inte heller nazipressen, till exempel den rabiat antisemitiska Der Stürmer, visar några sådana tecken på inflytande från islam. Nazisterna odlade sitt judehat själv och förföljde judar och mördade dem långt innan ens muftin satt sin fot på tysk mark.
Breitbarts, Pamela Gellers och de svenska muslimhatarnas rasism syns tydligt i att de påstår att ALLA muslimer är kollektivt medskyldiga för antisemitismen och nazismen. Även de som stred på de allierades sida, kan man fråga? Eller alla de muslimer som räddade judar undan förintelsen?
Att påstå att muslimerna låg bakom Förintelsen av judar är galet. Det är lika galet som det antisemiterna påstår, att ”sionisterna låg bakom förintelsen”. Ja, det är lika mycket förintelseförnekelse som att påstå det.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Pamela Geller
När det gäller just Pamela Geller kan man notera en sak hon skrev 2010.
”And I pray dearly that in the ungodly event that Tehran or its jihadi proxies (Hez’ballah, Hamas etc) target Israel with a nuke, that she retaliate with everything she has at Tehran, Mecca, and Medina……………”
Hon bad alltså till Gud att Israel skulle anfallas med kärnvapen och hundratusentals judar dö, så att miljoner muslimer skulle dö om Israel besvarade attacken.
Detta är sjätte artikeln i serien om likheterna mellan muslimhatet och judehatet.
Om man går in på Facebook och läser vad antisemiter och islamofober skriver tar det inte lång tid innan man hittar myter om att judarna eller muslimerna håller på att försöka ta över världen. Det är om dessa myter denna artikel handlar.
Det brukar sägas att rasism är att slå på någon i underläge. Det är givetvis delvis rätt men rasisterna själva ser sällan på dem de hatar på det sättet. Rasister brukar istället säga att de som de hatar är i strukturellt överläge och att dessa konspirerar mot ”vanligt folk”.
Myter om att de som man utsätter för rasism konspirerar är vanliga överallt där det finns rasism. Men mest utbredda idag är myter som rör judar eller muslimer.
Judarna
De mest kända exemplen på rasister som pratar om ”den stora konspirationen” kommer utan tvekan från judehatet.
De sista 100 åren har alla dessa på ett eller annat sätt antingen citerat, eller haft sin grund i en förfalskning som är känd som Sions vises protokoll. Protokollen kan läsas på nätet, hos antisemiten Ahmed Rami.
Nazistiska Der Stürmer 1942 nr. 21. Judaskretsen,
frimurare, plutokrater och bolsjeviker.
Enligt protokollen styr en elit bestående av judar och deras medlöpare över världen. De ligger bakom revolutioner och massmord och svält.
Idag sprids myten både genom personer som direkt pekar ut judarna som ansvariga för allt ont i världen. Men myten sprids även genom personer som anser att sionisterna (eller Israel) styr världen. Att kritisera sionism (eller Israel) är inte rasistiskt men att demonisera t ex sionister genom att använda rasistiska myter som spritts om judar är rasistiskt.
Ett exempel på det sistnämnda är rörelsen ”De Frias” språkrör Carl Norberg som menar att sionisterna styr världens ekonomi. De låg bakom förintelsen av judarna och stödde nazisterna.
”Betänk att det var Anglozionisterna som anstiftade världskrigen och det var Anglozionisterna som finansierade Hitler, detta gjorde inte de religiösa Judarna i allmänhet.”
Palestinska Hamasgrundningsdomument upprepar samma teser men pekar ut både judarna direkt och sionisterna.
”De har stått bakom de franska och kommunistiska revolutionerna och bakom de flesta revolutioner vi hör talas om här eller där…. De stod också bakom andra världskriget där de skaffade sig väldiga fördelar från handel med krigsmateriel och förberedde etablerandet av sin stat. De inspirerade tillkomsten av Förenta Nationerna och säkerhetsrådet för att ersätta Nationernas förbund i syfte att styra världen genom sina ombud.
Inget krig har brutit ut någonstans utan deras fingeravtryck på det.”
Nazisternas judehat
Nazisterna ansåg att judarna förklarat krig mot Europa och väst. Deras syn på den stora konspirationen var i korthet denna:
* Judarna konspirerar för att styra världen och styr redan stora delar av den. Konspirationen är hemlig och styrs av hemliga organ.
* Judarna styr Europa direkt, men också indirekt, genom medlöpare.
* Parallellt med att de styr och vill ”judifiera” världen enligt deras synsätt, pågår ett sexuellt krig för att blanda det europeiska blodet med judiskt blod. På samma sätt infiltreras den europeiska kulturen med judisk kultur och judifieras.
* Demografiskt sett är tillväxten av antalet judar ett problem, ansåg man. Judarna vill ersätta den inhemska befolkningen med så många judar som möjligt.
* Judendomen är ingen religion, utan ett politiskt system, en politisk konspiration.
Dessa antisemitiska stereotyper går igen i en annan konspirationsteori: Eurabia.
Eurabiamyten, muslimhatarnas ”protokoll”
Muslimhatarna har en egen konspirationsteori. Den är uppbyggd på liknande sätt som Sions vises protokoll
”Det finns två varianter av det som kallas ”Eurabiateorin”.
Den ena är en konspirationsteori om en hemlig överenskommelse. Den andra är en mer generell förklaring.
Konspirationsteorin som i stort sett grundades av författaren Bat Ye´or, tar sin början i oktoberkriget 1973. Det var stor oljekris i världen och Ye´or menar att arabländerna tvingade västvärlden att gå med på ett hemligt kontrakt där väst, i utbyte mot olja, skulle vara tvungna att ta emot en stor mängd invånare från arabvärlden. De skulle också ta emot arabisk kultur, religion och seder och bruk…
Idén om att muslimer inom en snar framtid kommer att vara en majoritet i Europa är ständigt återkommande i den antimuslimska retoriken. Den stora rädslan för att detta ska ske bygger på uppfattningen att muslimer agerar kollektivt, har ett kollektivt medvetande och en gemensam agenda som utmanar det demokratiska samhället och den västerländska kulturen. Sättet detta ska ske på är genom stor muslimsk invandring i kombination med höga födelsetal, att muslimska kvinnor helt enkelt ska föda fler barn än icke-muslimer i västvärlden.”
I korthet kan man säga att Eurabiamyten är uppbyggd som myten om Sions vises protokoll. Grunden för myten är att islam är i ett krig mot väst.
* Muslimerna konspirerar för att styra världen och styr redan Europa. Konspirationen är hemlig och styrs av hemliga organ.
* Muslimerna styr Europa direkt, men också indirekt, genom medlöpare, det Breivik, Bruce Bawer och counterjihad kallar ”kulturmarxister” eller ”quislingar”.
* Parallellt med att de styr och vill ”islamifiera” Europa, enligt deras synsätt, pågår ett sexuellt krig för att blanda det europeiska blodet med muslimskt blod. På samma sätt infiltreras den europeiska kulturen med muslimsk kultur och ”berikas”.
* Demografiskt sett är tillväxten av antalet muslimer ett problem, anser man. Den dramatiska tillväxten av antalet muslimer i Europa gör att muslimerna tar över.
* Islam är ingen religion, utan ett politiskt system, en politisk konspiration. Islam är nazistiskt.
Boken ”Hur Sverige blev en mångkultur” har tesen att judiska debattörer, varav flera suttit i koncentrationsläger i Nazityskland och sen flytt hit, fick oss att öppna gränserna. Syftet var att förstöra Sverige genom att bland annat släppa in hundratusentals muslimer, påstår man.
Dödlig myt
Myten om den globala konspirationen är en dödlig myt. Den får palestinska extremister att höja sina knivar mot judar, den fick nazister att låsa dörren till förintelselägren och den fick Breivik att trycka på siktet och skjuta ungdomar i Norge.
Men det är en dödlig myt baserad på okunskap om politik och historia.
Ett första steg att bekämpa dessa myter är med kunskap. Kunskap om hur myter som dessa använts förr och kunskap om hur världen faktiskt styrs. Det sitter inte 300 skäggiga judar eller skäggiga muslimer runt ett bord någonstans som bestämmer hur världen ska se ut, vem som ska leva och vem som ska dö.
Det händer med jämna mellanrum att judar som folkgrupp skuldbeläggs för den israeliska statens politik. Inte minst förekommer sådana anklagelser ofta i kommentarsfält som följer rapporter i såväl svensk som utländsk media om Israels brott mot palestinier.
Legitim kritik mot israeliska brott är naturligtvis påkallad och berättigad, men får aldrig direkt eller indirekt blandas ihop med så omfattande begrepp som judendom, judiskhet eller judar som folkgrupp. Sådana generaliseringar är inte bara rasistiska – vilket de uppenbarligen är – utan också historielösa och bevisligen felaktiga. Trots att kollektiv skuldbeläggning baserad på religion eller etnicitet egentligen inte är värdigt ett motargument finns det av praktiska skäl anledning att belysa hur verklighetsfrånvända sådana anklagelser är.
Både inom den akademiska och politiska sfären och i den offentliga mediedebatten är många av de främsta kritikerna av Israels behandling av palestinierna själva judar. För den som stöter på rasism i form av kollektiv skuldbeläggning av judar för Israels brott kan det således räcka med en hänvisning till dessa judiska kritiker för att helt och hållet undergräva sådana tröttsamma smutskastningsförsök. Listan kan göras lång, men jag begränsar mig här till att nämna ett par av de mest framstående kritikerna.
Noam Chomsky, professor emeritus vid MIT, har under flera decennier belyst israeliska människorättskränkningar och USA:s roll i dessa. Han har även riktat hård kritik mot civilorganisationer såsom Anti-Defamation League (ADL), vilka han menar urholkar innebörden av antisemitism genom att fördunkla skiljelinjer mellan denna form av rasism och Israelkritik. Chomsky har beskrivits som vår tids viktigaste intellektuella, även av antagonister som Harvardprofessorn Alan Dershowitz.
Chomskys inlägg om fallet kring Norman Finkelstein–en statsvetare som ligger bakom vad som beskrivits som ”förmodligen den mest seriösa forskningen om [Israel-Palestina]konflikten”–handlar om hur Finkelstein försatte sig i knipa under sina år som doktorand vid Princeton. Finkelstein hade då, enligt Chomsky, blottat den intellektuella eliten i USA som ”ett gäng bedragare” genom att avslöja den av dem hyllade boken From Time Immemorial som ett verk av ren och skär historieförfalskning.
Boken, skriven av Joan Peters, var ett hopkok av selektiva urval av citat och statistik med syftet att bevisa att palestinier inte existerade som ett urfolk i Palestina, något som ansågs ge efterlängtat empiriskt stöd för illusionen om Palestina som ”ett land utan folk till ett folk utan land”. Finkelsteins kritik tillintetgjorde detta försök till politisk historierevisionism, men också, närapå, hans framtida akademiska karriär.
Norman Finkelstein
Till slut hamnade Finkelstein på relativt blygsamma DePaul University i Chicago där han var nära att få ”tenure”, vilket närmast kan beskrivas som form av arbetsrättslig livstidsgaranti för lektorer och professorer i USA. Men Finkelsteins obevekliga förakt mot apologeter för Israels brott kastade honom återigen in i rampljuset när han under en debatt i nyhetsprogrammet DemocracyNow anklagade Alan Dershowitz för att i sin senaste bok ha plagierat Joan Peters verk. I bokform visade Finkelstein senare på punkt efter punkt hur Dershowitz vilselett läsarna. Dershowitz hade försökt stoppa utgivningen av Finkelsteins bok genom upprepade stämningshot mot utgivaren University of California Press och andra försök till maktutövning men misslyckats. Däremot ödelade kontroversen Finkelsteins akademiska karriär då DePaul förvägrade honom ”tenure”, och ingen annan erbjudit honom någon stadigvarande akademisk tjänst sedan dess.
Medan både Chomsky och Finkelstein under senare år har blivit bannlysta från Israel, så har de dessutom förlorat stöd bland aktivister inom pro-palestinska BDS-rörelsen som ser ”enstatslösningen” som det enda kvarvarande alternativet för en fredlig resolution. De båda forskarnas ställning som de mest progressiva intellektuella rösterna kring konflikten har i en växande skara pro-palestinska aktivister börjat anses vara passé. På sätt och vis kan detta sägas vara indikativt för deras viktiga bidrag i att sprida kunskap om palestiniers rättigheter och Israels brott. I en tid som var mycket mer oförlåtande mot Israelkritiska röster, riskerade Chomsky och Finkelstein mycket för att bryta genom det debattklimat som dominerade i USA under många år.
Ilan Pappe, historieprofessorn som leder ett forskningscenter vid Exeters universitet i England, är idag kanske den mest välkända progressiva akademikern inom BDS-rörelsen. I sin bok The Ethnic Cleansing of Palestine kastar han ett nytt ljus på konflikten genom att beskriva konflikten som en följd av en systematisk etnisk rensning. Han har t.o.m. beskrivit situationen i Gaza som ett långsamt folkmord (incremental genocide). Till följd av sin oeftergivliga kritik har Pappe fått utstå mordhot riktade mot honom och hans familj, vilket gjorde att han till slut kände sig tvungen att lämna Israel för England. Pappe tillhör de ”nya historikerna” som reviderat den israeliska historiebeskrivningen om vad som egentligen hände under tidigare skeden av konflikten. En annan israelisk kritiker i denna kategori, om än inte fullt så radikal som Pappe, är Avi Shlaim, professor verksam vid universitetet i Oxford. Hans forskning har starkt bidragit till att utmana narrativet som beskriver Israel som en stat som beslutsamt strävar efter en hållbar fred och som endast utkämpar krig i självförsvar.
Kvar i Israel finns en lång rad skarpa judiska kritiker. För tidningen Haaretz skriver journalisterna Amira Hass och Gideon Levy ofta om de brott som den israeliska ”apartheidregimen” begår i de ockuperade områdena. Organisationer som Jewish Voice for Peace, B’tselem, Yesh Din och Breaking the Silence ger aktivister, människorättsorganisationer och forskare runtom i världen avgörande information om de internationella brott som Israels regering är ansvarig för.
Andra framstående judiska kritiker av Israel är eller var Hannah Arendt, Judith Butler, Howard Zinn, Sara Roy, Max Blumenthal, Miko Peled, Edward S. Herman, Mark Levine, Glenn Greenwald, Richard Falk, Peter Beinhart , Joseph Levine, Anna Baltzer för att bara nämna ett fåtal. I Sverige finns Helle Klein, Dror Feiler, Henry Ascher, Olle Katz, Göran Rosenberg, Bernt Hermele och många andra, som har stuckit ut hakan genom att kritisera den israeliska staten.
Dror Feiler på Ship to Gaza
Konspirationsteoretiker påstår att många av dessa (särskilt Chomsky) är så kallade gatekeepers. I sammanhanget betyder detta att deras kritik avgör ramarna för vad som är legitim kritik, i syfte att begränsa en farligare och mer omfattande plattform för civilt motstånd. Resonemanget används i antisemitisk anda som försvar mot det argument som underbygger denna text, dvs. att många judar kritiserar Israel för de brott staten begår, och att detta om något motbevisar den rasistiska idén om kollektiv skuld (som egentligen inte förtjänar denna uppmärksamhet).
Vad som är slående är dock hur dessa och andra kritiska judiska tänkare har framtvingat nya diskurser där palestiniers rättigheter får större gehör, genom att dels förhålla sig till rådande missuppfattningar om historiska fakta och motbevisa dessa, och samtidigt belysa konflikten ur samma normativa perspektiv som vi använder när vi i Väst funderar över andra konflikter. Inte sällan arbetar de i motvind, med svårigheter att publicera eller att få sina publiceringar recenserade och utan möjligheter att framträda i mainstream media.
Framförallt har de svårt att få kritiken omvandlad i politiska handlingar. Likväl står de för en syn på konflikten som makthavare med har svårt att avvärja och som är effektiv eftersom många är villiga att ge sitt stöd när de väl konfronteras med den. Till skillnad från vad de mest konspiratoriska antisemiterna hävdar är problemet knappast denna kritik, utan de strukturella hinder som gör den fortsatt relevant.
Och för detta ansvarar naturligtvis inte de judiska kritikerna själva, och därmed inte heller judar i största allmänhet.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Denna bok handlar om människor i Palestina mellan hösten 2000 och hösten 2011. Med en blandning av ögonvittnesskildringar, intervjuer, minireportage och några dikter ökar läsarens insikt i livssituationen och familjeöden i Palestina.
Vi lovade att berätta, Verbal Förlag. Klicka på bilden för att komma till förlaget.
Läsare behöver egentligen ingen förkunskap om denna konflikt, en får insyn i problematiska vardagslivet och en del insikt i metoder som Israels militära trupper och politiker nyttjar i nutid. Allt är egentligen en rad av många olika anekdoter, skrivna partiskt, av många olika skribenter som alla är eller har varit aktivister i en pro-palestinsk förening: International Solidarity Movement, ISM.
Boken förställer sig aldrig, och försöker aldrig bli vetenskaplig eller högtravande. Den är exakt vad som utlovas: vittnesmål från olika aktivister och boende i Palestina. Som bonus får man en kronologisk lista på uppslagen mellan kapitlen, som innehåller viktiga datum över större incidenter, som t.ex. byggande av mur, militär-repressalier mot obeväpnad civilbefolkning.
Man kan under läsningens gång upptäcka många detaljer av vad som verkar vara uppenbara resultat av apartheid, protektionistism och bosättningspolitiken. Möjligtvis går det att använda inspiration från vad dessa aktivister beskriver, och deras lärdomar, i andra aktiviteter emot befintligt eller hotande förtryck, fascism eller apartheid i andra länder.
De senaste månaderna har det framkommit att en, eller flera, skolor skulle ha erbjudits propalestinsk propaganda: svenska skolelever sägs ha fått ta del av ett studiematerial med en karta där Israel är raderat, det finns inte. Istället finns Palestina med på nämnda karta.
Det är Tobias Petersson, ordförande i PPI (Perspektiv på Israel), ett proisraeliskt nätverk bildat 2013, som i ett öppet brev till skolkommunalrådet i Malmö, Anders Rubin, kräver svar på vilka skolor som använder sig av det nämnda materialet. Rubin uppmanas att agera ”mot ansvariga på skolor som tillåtit detta”, samt ta reda på vilken organisation som ursprungligen ligger bakom utbildningsmaterialet.
Brevet står att läsa i sin helhet här. Det handlar om en textbok, ”Jag tillhör Palestina”, som påstås försköna terrorism och våld, samt demonisera Israel. Detta material påstås strida mot svenska skolans värdegrund, vilken kräver att undervisningen ska vara saklig och allsidig.
I brevet läser vi följande:
”Första sidan inne i den helt arabiskspråkiga boken ”Jag tillhör Palestina” pryds av en karta. ”Detta är Palestina” står det ovanför kartan. […] Det finns ingen gräns dragen efter 1949 års stilleståndslinjer (brukar också refereras till som 1967 års gränser). Israel är utraderat och Tel Aviv existerar inte”
Vid närmare efterforskning har följande framkommit: jag har, via Petersson själv, delgivits att skolan (1 skola, inte flera) i fråga är Apelgårdsskolan i Malmö. Skolan har många arabisktalande elever. Jag har kontaktat skolledningen och de hälsar att det inte har haft något samarbete med PRC (Palestinska rättvisecentret), organisationen som sägs ha varit drivande i att indoktrinera svenska barn. Märk väl att det talas om flera skolor och om ”Malmös skolelever”, och det insinueras att denna internationella palestinska kampanj ingått i den lärarledda undervisningen.
Det handlar alltså inte om att svenska skolbarn får ta del av antiisraelisk propaganda, eller att rektor eller lärare på Apelgårdsskolan har ansvar för att det arabiska studiematerialet ”Jag tillhör Palestina” har delats ut.
Det handlar om att en förening som hyr skollokalerna på helgerna har haft Palestina-studier som en del av lördagsskolan. Föreningen, Al-Hikma, har i sin tur haft besök av PRC.
Att boken är skriven på arabiska gör det orimligt att det skulle förhålla sig på det sätt som Petersson försöker påskina. Så allt detta förefaller vara en icke-fråga, då allt verkar som att den använts i endast denna förening, och då har nått endast de barn som närvarat på lördagar.
Tobias Peterssons brev, och upprördhet, kan eventuellt grunda sig i att en muslimsk förening hyr lokaler i en skola och bedriver lördagsskola med propalestinskt utbildningsmaterial.
Det rör sig alltså inte om att vinklad propaganda skulle ingå i lärarledd undervisning på ett antal kommunala skolor i Malmö, eller att svenska skolbarn får lära sig att Israel inte finns.
Att föreningar, oavsett inriktning, ser sig ha i uppdrag att sprida sin världsuppfattning, är inget märkligt, eller nytt för den delen. Om det kan man tycka vad man vill, men det är inte exklusivt för Al-Hikma eller PRC. Mer om detta går att läsa här.
Det står fastslaget i grundskolenämndens beslut från november 2014 att utomstående föreningar som vill hyra lokaler i kommunala skolor i kontraktet ska klargöra syftet med verksamheten. Kontraktet mellan Apelgårdsskolan och Al-Hikma skrevs i februari 2013.
Detta är en indikation på hur viktigt det är att vi alla är kritiska, noggranna, och granskar information. Det finns risker att vi utsätts för vinklade, falska nyheter. Många har ofta en agenda, och det är upp till oss att välja att avgöra om vi ska tro på allt vi läser, eller ser, eller om vi först vill ta reda på vad som faktiskt stämmer, innan vi tar ställning.
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på sexism. Vi fortsätter med antisemitism.
Antisemitism är en viss uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska uttryck för riktas mot judar och icke-judar och/eller deras egendom, mot judiska gruppers institutioner samt religiösa byggnader och platser.
En samling attityder och diskurser om judar som bland annat handlar om negativa differenser och uteslutning, om förträngningar, projektioner och fantasier. Vad som skiljer antisemitismen från andra liknande rasistiska och främlingsfientliga diskurser är dess långa historiska roll i den västerländska civilisationen och speciellt de starka inslagen av tro på judarnas makt, moraliska mindervärdighet och ondska. Antisemitism kan inte tolkas eller förstås utan att det sätts in i ett historiskt sammanhang.
Begreppet antisemitism är en sammansättning av förleden ”anti-” (mot), mellanleden ”semit” (användes regelmässigt under rasbiologins storhetstid för att klassificera nedanstående folkgrupper i Mellanöstern och Afrikas horn) och efterleden ”-ism” (ideologisk inriktning) och innebär rasism/hat gentemot judar, såväl ur etnisk som religiös kontext.
Det var tysken Wilhelm Marr som 1873 lanserade företeelsen och antisemitismen var en del av dåtidens ”rasvetenskap” och rasistiska föreställningar. En indelning av antisemitism i fyra historiska grundformer presenteras i boken ”Was ist Antisemitismus?” (Wolfgang Benz 2004):
Kristen antijudaism – fokuserar på kritik mot religionen
Modern/rasistisk antisemitism – fokuserar på etniciteten
Antisionistisk antisemitism – fokuserar på motstånd till den etnisk-religiösa nationalismen, dvs används som kritik mot sionism
Det förekommer diskussioner, liksom det gör för islamofobi, kring huruvida antisemitism, ska betraktas som en form av rasism. De som motsätter sig att antisemitism skulle vara rasism hänvisar till religionen. Inom forskningen har antisemitism kommit att innefatta individ- och samhällsnivå, dvs såväl individuella och kollektiva handlingar som handlingar. För att överbrygga eventuella oenigheter om huruvida antisemitism ska betraktas som rasism har sociologen Helen Fein beskrivit antisemitism på följande sätt:
Antisemitism är en bestående latent struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv, vilka på det individuella planet manifesteras som attityder, i kulturen som myter, ideologi, folkliga traditioner och bildspråk, samt i handlingar som social eller legal diskriminering, politisk mobilisering mot judarna och kollektivt eller statligt våld, vilket resulterar i och/eller syftar till att fjärma, driva bort eller tillintetgöra judar just för att de är judar.
Nazipropaganda i det ockuperade Polen 1942.
Antisemitism har existerat sedan medeltiden
Företeelsen antisemitism, ett samlande begrepp för judehat, har flera hundra år på sitt europeiska samvete. På medeltiden utsattes judar för attacker utförda av kristna kyrkan. Det mest dokumenterade, och välkända, exemplet på antisemitism är Förintelsen, folkmordet på 6 miljoner judar under andra världskriget, iscensatt av Adolf Hitler och Nazityskland. Nazisterna såg judar som ett hot mot den s k ”ariska rasen” och dess överlevnad. På senare tid har antisemitismen i Europa ökat, något som inneburit att allt fler judiska institutioner utsatts för attacker samtidigt som judiska slagord vid demonstrationer har blivit allt mer förekommande.
På Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA):s hemsida kan vi läsa en del om vilka förklaringar till antisemitism som kan tänkas finnas. Det finns ingen enskild orsak till antisemitism, utan man brukar tala om ett antal – den judefientliga tanketraditionen som utvecklades inom kristendomen och faktumet att judar inte erkänner Jesus som Messias är vedertagna förklaringar till antisemitism. Den kristna läran anser att judendomens existens skulle ha upphört i samband med Jesu födelse. Under de första århundradena efter Kristus skapades en antijudisk teologi som gav judarna skulden för korsfästelsen av Kristus.
Under medeltiden stiftades diskriminerande lagar gentemot judar. De religiösa och ekonomiska rättigheterna begränsades. Judegetton bildades och särskilda kläder och kännetecken infördes för att särskilja judar från kristna. Med tiden skapades fler och fler anklagelser och myter kring judar. Exempel på myter är att judar skulle vara Djävulens redskap som utförde ritualmord på kristna barn och förgiftade brunnar. På så sätt fick judarna skulden för pesten. Anklagelserna svartmålade judar såsom ondskefulla och farliga – och därmed mindre mänskliga.
Antijudisk propaganda 1942.
Politiska konflikter, ekonomiska kriser och sociala motsättningar gav den moderna antisemitismen bränsle i början av 1900-talet. Industrialismen med tillhörande militanta nationalism, bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland, första världskriget, massarbetslöshet, svaga demokratier och Depressionen var alla bidragande orsaker till den politiska extremism och att antijudiska strömningar och konspirationer exploderade.
Efter Förintelsen hade antisemitismen svårt att få fäste, folkmordet på judarna gjorde att judehat inte ansågs rumsrent. Icke desto mindre har den antijudiska tanketraditionen hela tiden funnits där och myter och konspirationsteorier har levt kvar. Judefientlighet har förekommit i såväl nazistiska/högerradikala grupperingar som i Sovjetunionen och andra kommunistiska stater i Östeuropa, där vi kunnat bevittna mången antijudiska politiska kampanjer.
Antisemitism i Mellanöstern
Konflikterna i Mellanöstern i allmänhet, och Israel-Palestinakonflikten i synnerhet, liksom kriget i Irak och den globala terrorismen, är några orsaker till den antisemitism vi ser idag. Mycket av antisemitismen idag har sitt ursprung i fördomar och gamla myter och konspirationer som lever kvar. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) har många antisemitiska hatbrott i Sverige sin orsak i hur människor ser på konflikten i Palestina. Det är viktigt att poängtera att kritik av Israels politik och agerande inte är antisemitism. Däremot kamoufleras ibland antisemitism som ”israelkritik”, på samma sätt som att muslimhat ibland kamoufleras som ”islamkritik”.
Antisemitismen vi idag kan se i muslimska och arabiska länder har ett flertal orsaker. Under medeltiden var judehatet hos muslimer inte lika utbrett som hos kristna, även om det förekom fördomar gentemot judar också hos muslimer. I slutet av 1800-talet ”exporterade” kristna församlingar i Mellanöstern den europeiska antisemitismen. Den ökade judiska invandringen till Palestina och det sionistiska projektet (bildandet av Israel), plussat med Nazitysklands propaganda, arabnationalismens framväxt och den europeiska kolonialismen samt det slutgiltiga utropandet av Israel 1948 bidrog till att den muslimska antisemitismen ökade.
Orsaken till att judehatet kvarstått är den eviga Israel-Palestinakonflikten och faktumet att många länder i Mellanöstern brister i både demokrati och yttrandefrihet. Flera mellanösterndiktaturer sprider officiellt antisemitism. Den radikala islamismen är en starkt bidragande faktor till den muslimska antisemitism vi kan se idag. Också religiösa grupperingar i Europa och andra delar av världen påverkas av den radikala islamismens propaganda. Förklaringar till detta kan möjligen hittas i politiskt, socialt och ekonomiskt utanförskap.
Antisemitisk graffiti i Oslo 1941.
Än idag är antisemitismen en drivande kraft i de samtida högerextrema och ultranationalistiska partier och rörelser vi kan se i Europa. I den så kallade vit makt-rörelsen är judehatet fortfarande kärnan i ideologin. Vi kan idag se två former av högerextremism; den ena med antisemitism som fokus och den andra med islamofobi som fokus.
Antisemitiska myter och konspirationsteorier
Det har genom alla tider förekommit massor med myter och konspirationer om judar. Några av de vanligast förekommande är att:
judar är giriga
judar mördade Jesus
judar styr över media och världsekonomin
alla judar ansvarar för Israels politik på Gaza
1979 såg konspirationsteorin ZOG (Zionist Occupation Government) dagens ljus. Det är, framför allt, antisemitiska, nazistiska och ultranationalistiska rörelser som hävdar att judarna i hemlighet styr ett givet land (oftast åsyftas andra länder än Israel) och att landets regering blott är en marionettregering. Teorin går ut på att judiska organisationer styr media, bankväsende, regering, militär, domstolsväsende och polis på ett diskret och ”omärkbart” sätt.
En ständigt återkommande konspirationsteori är den om Rothschild, en berömd bankfamilj, som ska symbolisera judisk makt och global sammansvärjning. Denna konspiration har fått nytt liv och används flitigt i antisemitisk propaganda än idag.
Skyltfönstret till en bokhandel (oktober 1941) som dessutom skyltar med antisemitisk litteratur.
Sions vises protokoll, som har visat sig vara en lögn, har saluförts på Adlibris hemsida fram till 2013, och på Bokus.com fram till så sent som 2014. Protokollet, som används flitigt i antijudisk propaganda före, under och efter andra världskriget, har lögnaktigt påståtts vara ett dokument från sionistkongressen 1897 i Basel. Dokumentet sägs innehålla bevis för den påstådda judiska sammansvärjningen och det planerade världsherraväldet. Så sent som 2005 presenterade Iran en nytryckt engelskspråkig utgåva av dokumentet.
Ett verktyg för antisemitismens fortlevande är förintelseförnekare, dvs människor som inte accepterar de bevis som finns för folkmordet på judar under andra världskriget. Det finns grader av förintelseförnekelse, en del avfärdar hela Förintelsen, andra menar att det var långt färre judar som mördades. De väljer att kalla sig själva revisionister. Förintelseförnekelsen började i samband med Nazitysklands fall, då tidigare förespråkare för judeutrotning ifrågasatte såväl fynd från koncentrationslägren som överlevares berättelser.
Med tanke på hur historien gjort antisemitismen en otjänst är det märkligt att det fortfarande förekommer judehat. All rasism är oförlåtlig. Konspirationerna, myterna och förintelseförnekare gör att antisemitismen kan fortleva.
Motargument 