En ständigt återkommande diskussion, som spänner över ett stort spektrum, är diskussionen om att människor förväntas ta, ofta kraftfullt, avstånd från vad andra människor hyser för åsikter eller vilka handlingar andra utför. Det kan handla om åsikter som förfäder, eller föregångare, har uttryckt eller verkat för, eller så kan det röra sig om gärningar som utförs idag, av människor som säger sig vara av samma åsikt som en själv.

En viktig ingång i det här med att ta avstånd från andras tankar och handlingar, är att det ligger en fundamental skillnad i kravet på personligt, kontra kollektivt, avståndstagande. Min tanke är i alla fall att det inte är rimligt att avkräva avståndstagande av enskilda människor beträffande vad andra gör eller tycker, utifrån att man råkar tillhöra ”samma grupp”. Däremot vill jag understryka att vi alla, oavsett bakgrund eller åsikt, har ett kollektivt ansvar att ta avstånd från andra människors ondskefulla handlingar. Men detta är INTE avhängigt vem du själv är, eller vem du råkar ha en koppling till.

Har vi ett personligt ansvar för vad andra tycker och tänker?

Ständigt återkommande diskussioner pågår om huruvida enskilda människor ska avkrävas avståndstagande för att man råkar ha samma tro som t ex radikala islamister i IS, eller Boko Haram, utger sig för att ha. Den enskilda muslimen, i detta fall, har inget personligt ansvar för vad följare av själlös radikal islamism utför i ”islams namn”. Den enskilde har aldrig något egenansvar för vad andra människor gör eller tänker. I världen finns idag ett uttalat muslimhat, vilket i mångt och mycket, grundar sig i islamistiska extremisters fruktansvärda illdåd. I samband med islamistiska terrorattentat blossar detta hat upp, och alla muslimer förväntas göra avbön och öppet ta kraftfullt avstånd från vad terroristerna gör. Personligen tycker jag inte att det är rimligt att ställa det kravet.

Ättlingar till nazister kan, på liknande vis, inte anses skyldiga att ta avstånd från vad deras förfäder har gjort eller haft för åsikter. Återigen har individen ingen del i detta. Att anse att nazistättlingar, d v s människor som, oturligt nog, råkar vara besläktade med aktiva nazister, ska ta avstånd från vad andra, brutalt och villkorslöst, har gjort är inget annat än att skuldbelägga oskyldiga. Aktuella exempel på människor som idag avkrävs avståndstagande från sina nazistiska förfäder är drottning Silvia och kronprinsessan Victoria. Personligen är jag av åsikten att de inte ska behöva göra det. Att man råkar dela samma gener är inte ett hållbart argument för ett sådant krav.

Det finns röster som uttrycker att judar ska ta kraftigt avstånd ifrån staten Israel och dess roll i Israel-Palestina-konflikten. Det är, enligt mig, lika befängt att vara av den åsikten som motsvarande i de fall jag nyss tagit upp. En jude, i Israel, eller i någon annan del av världen, har inget individuellt ansvar för Israels illdåd i kriget med Palestina. Samma sak gäller naturligtvis muslimer, som i det globala, eller lokala perspektivet, anses ha ansvar för Hamas roll i samma krig. De kan inte heller anses skyldiga avståndstagande. Beträffande judar och muslimer gäller detta naturligtvis de som inte ”ställer sig på samma sida” som Israel eller Hamas. Återigen kan inte enskilda judar eller muslimer skuldbeläggas för vad som händer i kriget mellan Israel och Hamas. Jag anser att därför kan de inte heller avkrävas aktivt avståndstagande.

I den inhemska debatten används ofta Rasbiologiska institutet, instiftat 1922 och nedlagt 1958, som argument av sympatisörer till partier som inte fanns då det begav sig. Naturligtvis var själva inrättandet av institutet, och genomförandet av idéerna grymt, ytterst rasistiskt och människofientligt. Så sent som 1976 avskaffades lagen om tvångssterilisering. Detta vidimerar, menar jag, nuvarande riksdagspartiers, inklusive Miljöpartiet och Sverigedemokraterna trots att de inte existerade då, ansvar i de vidrigheter som förekom under en väldigt lång tid i Sverige. Med ansvar avser jag inte att enskilda riksdagsledamöter ska skuldbeläggas för vad föregångare beslutat, utan snarare att de i egenskap av sina roller som folkvalda, gemensamt, har en uppgift de inte kan bortse från. Alla medlemmar i Sveriges riksdag har ett kollektivt ansvar att offentligt, beröra, kritisera och ta avstånd från Rasbiologiska institutet, mot bakgrund av att det utgör en mörk del av vår gemensamma historia, och tog sig uttryck i grymheter baserade på en fruktansvärd människosyn. Jag skulle önska en större öppenhet kring detta, och menar att riksdagspartierna har ett kollektivt ansvar för att det inte ska vara ett tabubelagt ämne.

Vi har ett kollektivt ansvar att ta avstånd från extrema tankar och handlingar

Tankegången får mig att flytta fokus från det personliga till det kollektiva avståndstagandet. Då det handlar om större grupper, politiska partier, eller organisationer där man inte pekar ut enskilt ansvar hos människor, anser jag det rimligt att man offentligt gör avbön, eller tar kraftfullt avstånd från vad andra människor gjort, gör eller har haft för åsikter. Det är en nödvändighet för att vi överhuvudtaget ska kunna skilja på vad som är gott och ont i vår värld. Märk väl att jag anser att det är gärningarna och åsikterna som ska fördömas. En åsikt är föränderlig, medan en gärning är beständig. En åsikt är påverkbar, antingen genom personlig insikt, eller genom yttre diskussion, eller genom en kombination av dessa. Kollektivt avståndstagande är, möjligen, ett sätt att få människor med extrema åsikter att förändra sitt tankesätt. De riksdagspartier som nämnts ovan, samt muslimska och judiska samfund, är exempel på instanser som har en viktig roll i arbetet med att förändra, och påverka, människors gärningar och åsikter av idag. Organisationer, politiska partier och avhoppare från extremistiska grupperingar har ett större ansvar när det gäller att fördöma, kritisera och ta avstånd från vad man har stått för tidigare. Om det har skett för länge sedan, eller alldeles nyligen, spelar ingen roll i sammanhanget.

Vi ska inte glömma att Vänsterpartiet var uttalade kommunister fram till 1990,  då kommunismen föll i Östeuropa.  I viss mån har vänsterpartister sedan dess tagit avstånd från sin historia. Men det finns mycket övrigt att önska vad gäller dagens V-politiker. Detta ser jag inte som att man har ett individuellt ansvar, undantaget de som faktiskt var med under den kommunistiska eran, utan att det föreligger ett kollektivt ansvar som delas av alla vänsterpartister. Sverigedemokraterna, och deras sympatisörer, förnekar fortfarande sin nazistiska, och rasistiska, bakgrund. I Sverigedemokraterna finns det fortfarande många som hyser dessa åsikter. Förhållningssättet till bakgrunden blir, följaktligen, att man väljer att inte tala om ”elefanten i rummet”. I fallet SD upprepar sig detta förhållningssätt oupphörligen.

Vad det beror på kan man naturligtvis diskutera i oändlighet. För att de, likt Vänsterpartiet, ska kunna betraktas som ett seriöst parti, åligger det dem att tydligt markera mot vad man har haft för åsikter i historien. Det finns annars risk att både V- och SD-politiker beskylls för att fortsatt ha samma politiska åsikter som föregångarna. Vänsterpartiet har kommit mycket längre i denna process än vad SD har gjort. Idag känns det främmande att SD faktiskt någon gång skulle ta detta ansvar. Ponera att en vänsterpartist talar sig varm för Lenin, eller att en sverigedemokrat hyser sympati för Rudolf Hess. Visst är det inte mer än rimligt att dessa inte längre kan vara en del av partiet, och därför måste uteslutas?

Vi ska inte glömma att eftersom vi alla är en del, en gemensam kollektiv del, av hela mänskligheten, så har vi alla ett ansvar att ta avstånd från illgärningar, oavsett vem eller vilka som utför dem. Vi måste alla tydligt markera, och ta avstånd från, rasism, nazism, islamism och kommunism, och alla brott och skoningslösa handlingar, samt förtryck, som dessa genererat genom historien, och än idag. Om vi väljer att göra detta avståndstagande officiellt, som t ex statsministern gjort, och måste göra, i samband med terrorattentat, eller uttalat i mindre sammanhang, spelar mindre roll. Det är viktigt för vår gemensamma, och kollektiva, identitet, att vi gör ett ställningstagande beträffande extrema åsikter och fruktansvärda, inhumana, handlingar. Det vi nu talar om är folkmord, förtryck, diktaturer och snedvridna människosyner. Någorlunda normalt funtade har väl, förhoppningsvis, uppfattningen om att detta är avskyvärda tankar och handlingar.

Alla människor bär ansvar för sina egna åsikter och handlingar. Däremot kan man aldrig bära ansvar för vad andra människor tycker eller gör. Min poäng är att generellt sett ska man inte avkrävas ansvarstagande, men vissa instanser är undantagna denna poäng. Du, eller jag, ska aldrig belastas, eller känna skuld för vad andra inom vår ”grupp” har, eller har haft, för sig. Oavsett vad det handlar om.

I denna krönika har jag behandlat muslimer, judar, nazistättlingar och rasbiologi. De tre förstnämnda är exempel på ”grupper”, på vilka kravet på avståndstagande, enligt mig, inte är rättfärdigat. Vad gäller Rasbiologiska institutet så är det ett exempel på en företeelse där ingen enskild individ ska behöva göra avbön, eller ta avstånd från den grymhet institutet innebar för människor. Däremot finns ett kollektivt ansvar hos våra folkvalda att våga beröra och diskutera det som föregångare röstat fram. Likaså finns ett kollektivt ansvar hos vänsterpartister och sverigedemokrater att inte mörka sin bakgrund. Dessa partier har lyckats olika bra med just det.

Det finns många andra människor som är offer för liknande skuldbeläggning, och som också förväntas göra avbön eller ta avstånd från vad andra människor tänker eller vilka handlingar de begår. Men de får bli ämne för en annan text.

Vi bär alla ett ansvar, på ett eller annat sätt, inför oss själva, och andra, att ta avstånd från alla tvivelaktiga åsikter och omänskliga handlingar runt omkring oss, här i Sverige och i resten av världen. Att däremot avkräva enskilda muslimer, judar eller nazistättlingar avståndstagande för vad andra gör, eller har gjort, är inte människovärdigt. Det innebär en vidrig skuldbeläggning av människor som inte har någonting med åsikterna, eller illgärningarna, att göra. Kollektivt ansvarstagande, från officiella instanser, är en helt annan sak. Där är det nödvändigt, och där ska det tas på stort allvar. Det är nämligen till gagn för hela mänskligheten.