Orden ”rasism” och ”främlingsfientlighet” används ibland som om de vore synonymer. Detta är inte så konstigt, eftersom de båda ordens betydelse överlappar varandra en hel del. Men det finns också viktiga skillnader mellan dem, så ibland passar det ena ordet mycket bättre än det andra. Dessutom har ordet ”rasism” ett par väldigt olika betydelser. Så låt oss nu ta en närmare titt på tre fenomen vi kan stöta på, och utifrån detta prata om vad vi kan kalla dessa fenomen för.
1. Fördomar, bigotteri och diskriminering, baserat på en kategorisering av människor – vilken denna kategorisering än är. Detta kan utövas på individnivå, på gruppnivå eller på samhällsnivå, och oavsett vilket så blir det förtryck när det utövas tillräckligt kraftfullt. Detta fenomen kallas ibland för ”kategorism”, men det är också vanligt att kalla det för ”rasism”. Observera att sistnämnda lägger en mycket bred innebörd i ordet rasism, ett ord som det finns goda skäl att avgränsa till en smalare betydelse. För att beteckna detta mer allmänna fenomen kan ordet ”kategorism” därför vara att föredra.
2. Kategorism baserat på föreställningar om hudfärg, ”ras” eller etnisk bakgrund. Detta är vad som brukar menas med rasism, den vanligaste betydelsen av ordet.
3. Kategorism baserat på att utpeka någon/några som ”främling”. Det är en avsiktlig uppdelning i ”oss och dem” där den utpekade personen eller gruppen per definition ”inte är en av oss”. Detta är vad som brukar menas med främlingsfientlighet.
Vi får se upp med hur vi använder ord som rasism och främlingsfientlighet, så att vi inte förstärker idéer om att raser skulle vara en grej i sig respektive om att de som blir utsatta skulle vara ”främlingar”. Just därför bör ordet ”främlingsfientlighet” endast användas som ett begränsat och specialiserat ord, tillämpligt endast när det faktiskt handlar om att den som utövar kategorismen betraktar och behandlar de utsatta personerna just som främlingar.
Begreppet främlingsfientlighet och begreppen rasism i ordets breda och smala betydelser överlappar varandra en hel del, men inte så mycket att det vore rimligt att se dem som synonyma.
Sverigedemokraterna har reviderat delar av sitt principprogram. Förändringarna rör bland annat partiets tal om ”nedärvd essens”. Det ger signaler om ett ideologiskt trött parti som försöker göra eftergifter till sina kritiker, men misslyckas skifta position gällande deras essentialistiska, rasistiska människosyn, trots ett uttalat syfte att göra just detta.
SD:s landsdagar hålls vartannat år och är partiets högst beslutande organ. Det är vid landsdagarna partistyrelsen väljs och enskilda ombud har möjlighet att få motioner behandlade. Senast hölls landsdagarna i slutet av november 2019. Vid detta tillfälle antogs fyra förändringar i principprogrammet, vilka berörde följande punkter: Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten (punkt 10), Sverigedemokraterna och nationalismen (punkt 4), Sverigedemokraterna och människan (punkt 2), samt Sverigedemokraterna och nationen (punkt 5). Denna artikel behandlar revideringarna av punkt 2.
”Nedärvd essens”
Den mest omfattande förändringen i principprogrammet berör punkt 2, Sverigedemokraterna och människan. Denna punkt redogör för partiets uppfattning om den mänskliga naturen och har fram till nu kretsat kring ”nedärvd essens”, vilket länge varit ett av de centrala begreppen att lyftas i påpekanden om Sverigedemokraternas ideologiskt grundade rasism. Partiet säger sig nu vilja ta avstånd från “essentialismens filosofiska syn på förhållandet mellan kultur och etnicitet”, vilken man menar har lett till vantolkningar av SD:s syfte, och ersätter därför den ”nedärvda essensen” med “det biologiska arvet”.
På fem platser i texten har man helt enkelt bytt ut eller plockat bort begreppet. Där det tidigare stod “nedärvd essens” står det nu “biologiskt arv” och där man tidigare talat om en “nedärvd mänsklig natur” står nu bara att läsa om en “mänsklig natur”. På samma sätt hänvisar man till ”känslor” istället för till “nedärvda känslor”, liksom “nedärvda behov” nu endast beskrivs som “behov”.
Som komplement till detta har man formulerat nya resonemang om hur det biologiska arvet gör människor olika. Precis som individers olika (biologiskt ärvda) begåvning ger dem olika möjligheter i samhället, leder även gruppers (biologiskt ärvda) skillnader till olika val, hävdar man. Därmed, menar SD, behöver exempelvis kvinnors och mäns olika livsval och -förutsättningar inte vara resultat av en könsmaktordning; det kan mycket väl vara det biologiska arvet som tar sig uttryck.
Nedärvd essens eller biologiskt arv – vad är egentligen skillnaden? (Bild: Public domain)
Två förändringar som sticker ut lite extra är dels påpekandet om hur “kollektiva egenskaper som hudfärg och etnicitet” är ”irrelevanta” för Sverigedemokraterna, och dels att man valt att ta bort kriget i Jugoslavien som exempel på vilka konsekvenser ett “kollektiv större än nationen” kan få.
Det sistnämnda kan bero på att just nationalism anses vara den drivande faktorn bakom splittringen och kriget, snarare än det lim som – enligt SD:s tidigare resonemang – förgäves sökte hålla samman landet. Vad gäller uttalandet om hudfärg och etnicitet som kollektiva egenskaper kan det handla om något så enkelt som att försöka ta ytterligare avstånd från kommande påståenden om rasism genom att hävda dessa egenskaper som irrelevanta. Dock motsägs det i samma punkts tal om behovet av “en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader”.
Det biologiska arvet tycks fortfarande vara av stor betydelse för SD i uppdelningen mellan “vi” och “dem”, även i fråga om etnicitet.
Det största enskilda ingreppet i texten till denna principprogrampunkt består dock av att hela det stycke där man tidigare förklarat sin syn på den “nedärvda essensen” nu har raderats. Istället för att förklara vad man menar och minska risken för missförstånd, har SD alltså valt att mörka såväl begreppet som den innebörd de gett detta. Det är en underlig form av självcensur, inte minst då denna innebörd lever kvar i oförändrad form i deras resonemang om människans “biologiska arv” och dess betydelse för henne på både individuell och kollektiv nivå.
En förändring som inte är en förändring
De fyra förändringar som antogs på landsdagarna ger sammanfattningsvis bilden av ett parti redo att mer än gärna kompromissa bort sina grundläggande ideologiska principer.
I en naiv förhoppning om att ny terminologi ska radera essentialismen i principprogrammets punkt om Sverigedemokraternas människosyn väljer man att ersätta den “nedärvda essensen” med det “biologiska arvet”. Detta nya begrepp knyter starkare band till genetiken/vetenskapen än vad en mänsklig ”essens” förmår göra. Och alla bär vi förstås med oss ett biologiskt arv från våra förfäder i våra kroppar.
Att peka på ett genetiskt/biologiskt arv är förstås i sig inget problem. Problemet är det sätt på vilket SD hävdar att detta biologiska arv inte bara innebär att människor är olika, utan också utgör ett argument för att människors olika möjligheter i livet är naturgivna. Jämlikhet är onaturligt, och samhället ska inte (i onödan) kompensera för de biologiskt nedärvda skillnader som kan existera mellan individer och/eller grupper.
Argumentationen i principprogrammets andra punkt dryper fortfarande av det essentialistiska tänkande SD försöker osynliggöra genom att revidera den. Det är ett tänkande och en människosyn som göder rasism, sprungen ur en rädsla att förlora egna privilegier till förmån för ett mer jämställt samhälle. Och den är en vital del av det som gör SD till SD.
Sverigedemokraterna må vara villiga att kohandla kring frågor om genus och medborgarskap/nationalitet, men när det kommer till deras människosyn verkar gränsen vara nådd. En människas värde – om du frågar Sverigedemokraterna – mäts fortfarande i kvaliteten på hennes blod, hennes kön och hennes hudfärg.
Detta är en av tre artiklar om revideringen i SD:s principprogram. De andra delarna kan du läsa här:
När du å ena sidan möter Sverigedemokrater som verkar snälla och å andra sidan hört en massa om att SD skulle vara farligt så kan det lätt kännas som att dessa båda bilder inte riktigt passar ihop.
Inför valet tittade jag förbi några av SD:s valstugor och pratade med några av deras valarbetare. Det intryck jag fick av dem var att de var trevliga och välmenande unga män som absolut inte tror på att varje ras/folkgrupp har en särskild ”nedärvd essens” eller på att varje svensk som ”inte är lojal” ska sluta räknas som svensk. Här tror jag absolut att de flesta av dem är ärliga: De är där för att de tror att de ska rädda Sverige, och i det projektet ingår inte att nörda ner sig i vad partiets principprogram egentligen innebär i praktiken.
Eftersom jag har läst det finstilta i SD:s principprogram och är en smula insatt i hur partiets toppolitiker har agerat både i riksdagen och i andra sammanhang så påverkade valstugornas glada volontärer inte min syn på själva partiet. Men jag har full förståelse för om du som läser detta har fått för dig att SD skulle vara ofarligt.
SD:s anhängare på sociala medier och volontärer i valstugorna har i de flesta fall inte någon önskan att underminera HBTQ-personers mänskliga rättigheter, att beskära kvinnors reproduktiva rättigheter eller att driva en ekonomisk politik som gynnar de rikaste på vanliga svenskars bekostnad. Ändå är det denna politik som partiet systematiskt har drivit under sina åtta år i riksdagen, och som de kommer att fortsätta driva under de kommande fyra åren också. Och ju mer själva SD får vind i seglen, desto mer vädrar också renodlat nazistiska grupper morgonluft. Grupper vars anhängare inte bara vill få stopp på Pridefestivalerna, utan även är beredda att misshandla eller mörda vem som helst som i deras ögon framstår som alltför bögig eller som inte tillräckligt vit.
Bilder av den yttersta ondskan
Visst. Jag förstår om du är trött på allt tjat om nazister. Vi som är uppväxta i åttiotalets Sverige med omnejd har växt upp i ett samhälle med två visioner om det yttersta onda, två avgrundskategorier för oss alla att definiera oss mot: Å ena sidan Nazisten, och å andra sidan Pedofilen. Naturligtvis fanns det alltid olika idéer om det yttersta onda, men de flesta var ändå överens om att sätta just idén om nazisten och idén om pedofilen som två av sina främsta idéer om vad ondska är för något. Men andra världskriget var för länge sedan, medan elfte september var mer nyligen. Allt fler började se islamistiska terrorister som ett större hot än nazistiska terrorister, och plötsligt fanns det utrymme för att börja normalisera nazism och att misstänkliggöra inte bara totalitära islamister utan även alla världens muslimer.
En enskild fanatiker kan skada många medmänniskor, och en enskild terrorist kan döda många medmänniskor. Detta oavsett om fanatikern eller terroristen är en islamist som kallar sin islamism för att vara ”äkta muslim” eller en nazist som kallar sin nazism för att vara ”äkta svensk”. Men politiskt är det de självutnämnda ”äkta svenskarna” som har makt makt nog att utgöra ett hot mot demokratin här i Sverige. En röst på SD skyddar inte mot någon muslimsk världskonspiration: Någon sådan konspiration finns inte, hur mycket islamisterna själva än önskar att de hade sådan makt. Inte heller utgör SD något skydd mot de samhällsproblem som finns på riktigt. Deras politik bygger på att utse syndabockar, inte på att faktiskt lösa de verkliga problemen.
Välvilja och sekterism
När jag möter anhängare av SD eller av än mer högerextrema grupper så är de nästan alltid artiga och trevliga. Men deras sätt att bemöta mig hänger ihop med att jag är vit, hänger ihop med att det inte syns på mig att jag är HBTQ-person, hänger ihop med att jag är socialt kodad som man, och hänger ihop med att jag oftast inte är konfrontativ med att jag inte delar SD:s värderingar. Du som också blir väl bemött av SD har förmodligen också dessa egenskaper. Mörkhyade personer och uppenbara HBTQ-personer riskerar att helt oprovcerat få helt annan typ av bemötande från SD-volontärer.
Det fina bemötande som jag fått från SD har jag för övrigt även fått från Jehovas Vittnen (vars volontärer helt ärligt ville ge mig en gemenskap och frälsa min själ), från Nordiska MotståndsRörelsen (vars volontärer helt ärligt ville ge mig en gemenskap och tyckte genuint synd om mig för att jag inte insett att de organisationer som jag är aktiv inom i själva verket styrs av judarna), från islamister (vars volontärer helt ärligt ville ge mig en gemenskap med manlig överhöghet och i det ena fallet tyckte genuint synd om mig för att jag hade en kvinnlig chef – han vägrade tro på att en man kan ha en kvinnlig chef utan att egentligen känna sig djupt förnedrad över detta brott mot den gudomliga världsordningen) och Scientologerna (vars volontärer helt ärligt ville ge mig en gemenskap och ge mig superkrafter).
Att alla dessa människor vill väl och försöker göra världen bättre utirån vad de tror är sant ändrar inte det faktum att deras trosföreställningar är felaktiga och destruktiva. Den gemenskap som de erbjuder är en illusion: Visserligen är de ärligt välkomnande just nu, men i gengäld så kommer de lika ärligt att börja hata dig när du vägrar underkasta dig deras klaustrofobiska världsbild, deras verklighetsfrånvända alternativa fakta och deras underförstådda sociala normer.
Nu kanske du invänder att sekterism existerar även inom vänstern, och att sekterismen inom SD inte alls är lika illa som den var förr. Den första biten stämmer, så klart. Det hatiska svartvita tänkandet lever även i dessa kretsar vidare på sina håll, numera oftare baserat sig på kön och hudfärg snarare än på samhällsklass. Om du vid flera tillfällen har mött människor som i föraktfullt tonläge har fräst åt dig att du ”är en vit cisman” så är du så klart väldigt trött på detta, precis som folk i tidigare generationer lätt kunde tröttna på att bli anklagade för att inte vara arbetarklass.
Men att då söka sig till SD-sfären är på lång sikt att ge sig ur askan i elden, även om det för stunden kan kännas skönt att vara i en grupp där det är övertydligt att din egen hudfärg och könstillhörighet är de som har högst status. Även om det kanske inte känns så för den som själv inte är utsatt så lever vi i ett samhälle som har utbredda problem med fördomar, bigotteri och diskriminering mot mörkhyade, mot HBTQ-personer och mot kvinnor. Det är hemskt att många far illa av detta.
Givetvis är det inte okej att vissa flippar över och börjar förakta ”vita män” istället, men lösningen på det problemet är att stå upp för alla människors lika värde – inte att söka sig till de krafter som försöker upprätthålla och förstärka det ursprungliga problemet. Och även om vi inte längre har ett klassamhälle som förr så finns det fortfarande stora problem med socioekonomisk utsatthet. För att lösa desa problem krävs sociala insatser och en juste ekonomisk politik, inte att som i SD:s retorik skapa syndabockar att vända folks vrede mot.
En illusion av trygghet
Visst är det sant att SD numera har väljare och volontärer som inte hyser den nynazistiska sekterism som förr i tiden brukade prägla partiet. Men partiledningen är fortfarande från den gamla tiden, samtidigt som SD är det mest toppstyrda av vårt lands riksdagspartier. För att det ska bli rimligt att se SD som ett okej socialkonservativt parti så behöver det först ske ett generationsskifte i partiets ledning, precis som det för länge sedan skedde inom Vänsterpartiet.
Tvärtom skapar partiet en enorm otrygghet hos många svenska HBTQ-personer, hos många svenskar som inte är vita, och hos många svenskar vars tankar och idéer inte passar in i den ”lojalitet” mot Sverigedemokraternas syn på Svenskhet som enligt partiets principprogram krävs för att ”ingå i nationen”.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tittade vi på SD:s historia och dess kopplingar till nazistiska och rasistiska rörelser. Nu är det dags att följa tråden vidare för att se hur denna bakgrund avspeglas i deras principprogram.
I denna del tittar jag närmare på SD:s principprogram för att ge exempel på hur partiet genomsyras av rasism redan på ideologisk nivå. Vi menar nämligen att en central byggsten i deras ideologi är just rasism och att denna rasism går att finna i principprogrammet.
I den första delen av vår artikelserie definierade jag begreppet ”rasism” mer utförligt. Kärnan i begreppet kan sammanfattas som uppfattningen att det finns en inneboende, oföränderlig ”essens” i människor som gör det möjligt att särskilja dem i distinkta grupper och som förklarar såväl som försvarar en samhällelig över- och underordning mellan dessa grupper. Detta är rasismens kärna och en av de ideologiska plattformar från vilken SD:s politiska arbete utgår.
I nedanstående genomgång av principprogrammet kan jag mycket riktigt konstatera att där finns en starkt rotad rasism som framförallt stammar ur partiets nationalism. Den visar sig i en syn på människan som i grunden styrd av en mänsklig essens ”som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser” (principprogrammet, s. 8). De vidare implikationerna av denna människosyn uttrycks genom idéer om bl a segregation, assimilering och rangordning i såväl värde och rättigheter som inflytande. Allt i en aura av upplevd objektivitet tack vare den mänskliga essensen. Hur denna rasistiska grundsyn kan ta sig praktiska uttryck ger jag därefter exempel på genom att bl a beskriva SD:s syn på invandring, religion, familjepolitik, sjukvård/omsorg, ekonomi och arbetsmarknadspolitik.
Men jag går händelserna i förväg. Låt oss börja med att reda ut vad det här ”principprogrammet” egentligen är för något och varför det är så viktigt att analysera.
Principprogrammet
SD:s principprogram, ibland felaktigt hänvisat till som ”partiprogrammet”, är ett åsiktsdokument där de beskriver sin politiska inriktning och i 21 punkter ger generella beskrivningar av hur denna politik kan komma att bedrivas i praktiken. Den senaste versionen, som är den som ligger till grund för min granskning, antogs vid partiets landsdagar 2011 och reviderades våren 2014.
Principprogrammets huvudsyfte är inte att beskriva detaljer, utan syftar mer till att skapa en bild av vad man i stora drag bör kunna förvänta sig av en sverigedemokratisk regering. Förutom detta skildrar principprogrammet även den ideologiska världsbild som ligger till grund för denna politiska inriktning.
Källa: Wikimedia
Man kan säga att den uppfattning någon har om hur världen och människan är beskaffad dikterar villkoren för dennes slutsatser om hur världen och människan bör förvaltas eller styras. Med utgångspunkt i detta sätt att tänka om förhållandet mellan ideologi och politik kommer denna artikel att inleda med att synliggöra rasismen i SD:s ideologiska grund för att därefter titta närmare på de politiska visioner som blir resultatet av denna grund. Det är i denna mylla vi finner rasismen.
Rasism ♥ nationalism
Jag kan dock inte ge mig i kast med att lyfta fram SD:s rasism utan att först nämna det här med nationalismen. Dessa två ideologiska aspekter lever i ett närmast symbiotiskt förhållande till varandra. Frågan om folket (vilka är folket?) är central för SD och principprogrammets första punkt – om demokratibegreppet – slutar i ett resonemang om just vilka detta ”folk” i begreppet folkstyre egentligen är, eller bör vara.
”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk(…)” -SD:s principprogram, s. 6
Källa: Wikimedia
Många blandar ihop nationalism med patriotism: Fosterlandskärlek. Men nationalism utgör en ideologisk världsbild som bygger upp helt andra premisser för vår mellanmänskliga samvaro än vad den icke-ideologiska patriotismen gör. Istället för att utgå från kärleken till en stat (Sverige) bebodd av medborgare (svenskar), utgår nationalismen från troheten till en nation (Sverige) bebodd av ett folk (svenskar). Det är en viktig, om än lite förvirrande, distinktion.
Nationen är alltså den känslomässiga aspekten av statsbildningen snarare än den formella, på samma sätt som folket kan beskrivas som medborgarskapets upplevda gemenskap snarare än dess juridiska realitet. Begreppsligt kan både nationen och folket tolkas positivt och t o m konstruktivt. Utan en nationell gemenskap att luta sig mot kan man hävda att det finns en risk att samhället faktiskt börjar krackelera och spricka i sömmarna; rentav kollapsa. Men nationen som ideologisk trossats, som nationalism, går längre än så. Den förutspår systemkollapsen likt religiösa undergångssekter förutspår jordens undergång.
Det är också i nationalismen människors olikheter blir ett dilemma. Det är i nationalismen som frågan om man kan vara både jude och svensk endast kan besvaras med ett ”antingen eller” istället för ett ”självklart kan man det”. Det är i nationalismen en stat kan upplevas som bebodd av mer än ett folk, och att detta är ett problem. Det är i nationalismen frågan om vilka som utgör det rätta folket (och vilka som inte gör det) ställs. I nationalismen – då den används som föresats – hittar vi incitament för såväl rasism som fascism. En skulle, för att låna lite av SD:s egna sätt att uttrycka det, kunna säga att rasism och fascism är en naturlig följd av att driva en nationalistisk politik.
Nationalismen är nämligen beroende av möjligheten att på ett objektivt, förment neutralt sätt, definiera den svenska folkstam som ska räddas. Och eftersom nationalismen i sig handlar om känslor – om upplevelsen av att vara svensk i Sverige, med sillamackor på Malmöfestivalen, skolavslutningar i kyrkan, pepparkaksgubbar i luciatåget, Tomas Ledin i högtalarna på skärgårdsfesten eller vad det nu är som får just mig att nå den här upplevelsen – kan rasismen kliva in som en räddande ängel. För rasismen har alltid varit mån att omge sig med ett vetenskapligt skimmer. Den, om något, kan ge nationalismen den illusion av objektivitet som krävs för att bli tagen på allvar.
Foto: Johannes Jansson/norden.org
Rasen – den mänskliga essensen
Principprogrammets andra punkt, om människan, sätter fingret på en central fråga. Här introduceras vi nämligen för idén om den mänskliga essensen. Den brukar i debatten nämnas som ett av de tydligaste exemplen på Sverigedemokraternas rasism, och det är lätt att förstå varför:
”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.” -SD:s principprogram, s. 8
Det finns förstås inga som helst vetenskapliga belägg för att en dylik essens skulle existera i människan och göra det möjligt att särskilja grupper och individer från varandra på relevant grund, men det hindrar inte SD:
”Med nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor, men inte hela mänskligheten menar vi framförallt, att det (…) finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män, som sträcker sig bortom det som kan observeras med blotta ögat. I ett samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv kommer dessa skillnader med största sannolikhet att leda till olikheter i preferenser, beteende och livsval.” -SD:s principprogram, s. 8
Viktigt att notera i citaten ovan är hur miljö, biologiskt arv och t o m den fria viljan alla väger lätt inför den nedärvda ”essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst”. Vi kan inte välja vilka vi är eller styra vilka vi vill vara i större utsträckning än den mänskliga essensen tillåter oss. SD har därmed i sin politiska idéförklaring formulerat en central princip för rasism: att individer eller grupper av människor är åtskilda genom förkroppsligade (‘biologiserade’), oföränderliga egenskaper.
Källa: Wikimedia
Det fortsatta resonemanget kring detta handlar om hur ”en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle” (principprogrammet, s. 8). För att tala klarspråk är SD:s lösning att ju mer homogen en nation är; språkligt, kulturellt, religiöst, desto tryggare och stabilare blir den. Det handlar om att bevara den svenska folkstammens nedärvda essens.
Det är ett gammalt, rasistiskt argument som ger ekon varhelst rasistiska idéer tillåtits utvecklas och som ger oss ytterligare en rasistisk princip att lägga till den första. De sedan tidigare förment biologiska/essentiella skillnaderna mellan människor – som gör dem oöverbryggbart olika – kan nämligen bara kompenseras för genom segregation och/eller assimilering. Slutmålet, oavsett metod, är upprättandet av ett i möjligaste mån homogent samhälle; mätt i kultur, etnicitet, språk, religion o s v; men oavsett vilket, möjligt att förklara med hjälp av den mänskliga, biologiska essensen. Det vill säga ”rasen”.
”Samhället bör naturligtvis uppmuntra individen att bli så bra som det är möjligt inom ramen för sina medfödda förutsättningar, men samtidigt bereda plats för de individuella olikheterna och beakta det faktum att alldeles oavsett vilka stödfunktioner samhället sätter in så kan inte alla individer nå lika långt inom alla områden.” -SD:s principprogram, s. 9
Den som väljer att läsa de nästan fyra sidorna om SD:s syn på människan i principprogrammet kommer att se hur det biologiska perspektivet genomsyrar hela texten. Den mänskliga essensen har kraften att förklara hur preferenser, beteende och livsval förmår skapa naturgivna ordningar (t ex mellan könen), för att inte tala om en i princip predestinerad plats på samhällsstegen.
Världen, dikterad av den mänskliga essensen, är ordnad, trygg och förutsägbar. Där förekommer ingen diskriminering, inget förtryck, eftersom naturen i sig är neutral och vare sig kan diskriminera eller förtrycka. Det är därför det i SD:s värld inte heller förekommer någon rasism, eftersom det i deras ögon inte är annat än naturens gång, kanaliserad genom den mänskliga essensen: ”Jag är inte rasist, jag är realist.”
Källa: Wikimedia
Över- och underordnade kulturer och folk
Vi återvänder till nationen för ett ögonblick. ”Folket” som nationalistisk idé bygger på möjligheten att kunna identifiera skillnader mellan de som tillhör och inte tillhör detta folk. Jag har ovan redogjort för hur den mänskliga essensen beskrivs som den kanske viktigaste indikatorn för detta. Men…
”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” -SD:s principprogram, s. 13
Jaha, ”öppen och ickerasistisk” skriver de. Kan jag verkligen ha så fel om SD:s rasism? Förvisso; sant är att det inte är rasism i sig att helt enkelt ordna människor utifrån termer om kultur, språk eller identitet, men nu är det inte så enkelt som att SD i sitt principprogram bara definierar människor utifrån olika gruppmarkörer. De ställer också kravet på dessa grupper av Andra att assimileras in i en för dem extern kultur och identitet samt lära sig ett annat språk för att få åtnjuta samma rättigheter som oss som redan har privilegiet att anses vara svenskar.
Därtill slår de fast att vissa människors grupptillhörighet gör det svårare för dem att assimileras:
”Det faktum att vi ser assimilering som möjlig och eftersträvansvärd är inte detsamma som att vi också ser den som okomplicerad. Assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och (…) i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget, utan leder istället till uppkomsten av segregerade och särkulturella samhällen. Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. ” -SD:s principprogram, s. 15
Det här är inte en artikel om assimileringskravet. Det kravet är en fråga som snarare handlar om SD:s nationalism. Det behöver dock nämnas, eftersom citatet ovan visar hur assimileringskravet även har en rasistisk dimension. Svårigheten att ”bli svensk” ökar med skillnaden mellan vår och de Andras kultur eller identitet, hävdar SD. Minns Martin Strids tal under SD:s landsdagar om hur muslimer enligt hans resonemang aldrig kan bli 100% människor och jämför med ovanstående citats avslutande konstaterande om assimileringens ibland oöverkomliga utmaningar. Vilka specifika kulturer/identiteter som avses i texten är oklart, men desto klarare är det att alla inte är välkomna i SD:s version av Sverige.
100% människa? (Public Domain)
Assimilering har även andra rasistiska aspekter än den ovan nämnda. SD skriver vidare i principprogrammet om det de kallar mångkulturalismen, som på många sätt är en motpol till assimileringstanken. Här är nyckelordet istället integration, vilket implicerar ett givande och ett tagande i ett slags skapande av en gemensam, svensk kultur. För SD innebär detta förlusten av en överordnad majoritetskultur (den svenska) ”som inom sig rymmer en begränsad mängd invandrade individer av annan kulturell bakgrund som ännu inte är fullt ut assimilerade och som hyser ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar” (Principprogrammet, s. 21. Min understrykning.).
Behovet av en majoritetskultur som skild från övriga kulturer stammar förstås ur uppfattningen om att svenskarna är ett folk, som är möjligt att klart definiera genom förekomsten av en inneboende mänsklig essens, och att en blandning av olika folk riskerar att degenerera detta speciella folk – denna svenska eller nordiska folkstam. Positiva och/eller harmlösa inslag från andra kulturer (t ex kebab, tacos eller pizza) som anammats av den svenska räknas inte ens som mångkultur enligt SD:s logik. Och det andra? Ja, det som inte är värt att införliva i det svenska, det ska bort.
”Kärnan i assimilationstanken är att slå fast att den svenska staten inte är ett kulturellt vakuum och att den svenska nationens kultur i kraft av sin historia, med undantag endast för de nationella minoriteterna, är överordnad andra nationers kulturer inom den svenska statens område. Som en logisk konsekvens av detta skall allt statligt och kommunalt stöd som syftar till att invandrare skall bevara och stärka sina ursprungliga kulturer och identiteter dras in. Parallellt med detta skall stödet till bevarandet och levandegörandet av det svenska kulturarvet öka.” -SD:s principprogram, s. 21
En av rasismens viktigare definitionsmässiga aspekter är det hierarkiska rangordnandet av de grupper man identifierat. D v s att man utser en grupp (den egna) att – på förment objektiva grunder, förstås – vara överordnad de andra. Ovanstående är ett tydligt exempel på hur denna aspekt av rasism är närvarande i SD:s ideologi.
Invandringsfrågan
Det brukar sägas att invandringen är SD:s enda sakfråga och att den blir svaret – eller orsaken – oavsett vad som avhandlas. Jag skulle vilja hävda att det är en sanning med modifikation. Även om frågan om invandring är central för SD (nedanstående citats inledande mening är nästan ordagrant bevarad från 2005 års principprogram) är den samtidigt bara ett symtom och en tydlig, nästan pedagogisk, illustration av hur det kommer sig att nationalism och rasism är två sidor av samma mynt.
” Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.” -SD:s principprogram, s. 23
Jag har redan visat hur den rangordning mellan kulturer/folk som beskrivs beträffande assimileringsfrågan bygger på en rasistisk princip. Här får vi en god redogörelse för de praktiska implikationerna av denna princip. På samma sätt som Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz uttryckte det nyligen, menar SD att ditt värde som invandrad till Sverige är intimt förknippat med var du kommer ifrån. Vissa länder/kulturer är sämre än andra, lyder den rasistiska sensmoralen. SD målar alltså upp en tänkt cirkel som omger nationen (Sverige) och dess grannländer och säger att om du befinner dig innanför cirkeln är du möjlig att assimilera. Du är välkommen. Men står du utanför cirkeln är du av en annan sort och därmed inte lika välkommen.
Det här skulle få efterverkningar för den asylrätt SD motsägelsefullt nog säger sig vilja värna. Individuella prövningar av de individer som kommer hit från utanför cirkeln skulle utifrån deras resonemang kunna ersättas med omedelbara, summariska nekanden av deras asylansökningar. För det handlar inte om varför du flytt, utan varifrån. Och om du mot förmodan slinker igenom nätet, kommer du att skickas tillbaka så snart det blir möjligt, eftersom ”flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar” (Principprogrammet, s. 23).
I klarspråk säger SD att de vill stoppa invandringen, stoppa flyktingmottagandet och repatriera de invandrare och flyktingar som redan befinner sig här. Återigen en påminnelse om deras strävan om ett Sverige åt svenskarna och att Bevara Sverige Svenskt. Och inte minst påminner det oss om den rasism som existerar intimt införlivad i deras politiska praktik.
Samhälleliga värden
Vi har nu kommit ungefär halvvägs in i principprogrammet. SD:s ideologiska grund och förutsättningarna för deras världsbild slås i princip fast i dess första hälft och många slutar därför läsa ungefär här. Samtidigt är det i de följande programpunkterna vi ges möjlighet att – i likhet med den just avhandlade – skapa oss en uppfattning om hur ett parti som drivs av bl a nationalism och rasism kommer att föra sin politik, i den händelse de ges tillräckligt med inflytande.
Frågan om familjen och jämställdheten står näst på tur i principprogrammet. Ur ett rasismperspektiv kan vi nöja oss med att konstatera hur den heterosexuella kärnfamiljen inte bara är ett ideal för SD, utan även uppfattas som en naturgiven ordning eller norm. Denna naturgivna ordning bör därför – i likhet med hur SD förhåller sig till andra kulturer – åtnjuta fördelar gentemot de som av onaturliga (?) anledningar lever som homo-, bi- trans- eller någon annan variant av sexualitet.
Igen spökar den mänskliga essensen som delar in människor efter medfödda/nedärvda sexuella preferenser, där den ena (i det här fallet den heterosexuella människan) är av naturen och SD:s politiska ideologi överordnad. Och samtidigt som man vänder sig starkt emot att någon skall behöva trakasseras eller förföljas på grund av sin sexuella läggning, är man lika starkt emot att låta samkönade par adoptera eller inseminera. Hur den ekvationen går ihop lämnar jag till läsaren själv att lösa.
Montage: Daniel Garpebring
När det kommer till frågan om religion visar sig SD vara något så unikt som ett icke-konfessionellt parti som hävdar att den svenska staten bör stå på konfessionell grund, och att kristendomen bör ”inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige” (Principprogrammet, s. 27). Framförallt då islam, som ”visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen” (Ibid.).
Den särställning SD ger kristendomen kommer sig av att de väljer att beskriva det mer som kultur än religion. De skriver att ”känna till och förstå det svenska kristna kulturarvet är en viktig nyckel till att förstå vårt lands historia, kultur och samtid. Bevarandet av detta kulturarv är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende”. (Principprogrammet, s. 27)
Kristendom är alltså en religion som tar sig uttryck i (konstruktiv, svensk) kultur, medan islam beskrivs som en religion, vilken tar sig uttryck som en destruktiv och främmande politisk ideologi. Det är vitt och det är svart. Enkelt att välja. Och det hänger förstås intimt samman med det tidigare talet om länder/kulturer som är lite sämre, vars folk är svårare att assimilera och som är, enligt den Mänskliga Essensens Doktrin, för annorlunda för att någonsin kunna bli tillräckligt lika oss.
”Ekonomin bärs inte upp av likriktade, anonyma produktionsenheter utan av tänkande, kännande och kulturellt präglade människor. Vanor, seder, normer och värderingar har stor inverkan på ekonomin och skiftar från kultur till kultur och från nation till nation. Stora kulturella och befolkningsmässiga förändringar inom en stat påverkar således alla aspekter av ekonomin och förmågan att skapa tillväxt.” -SD:s principprogram, s. 31
Det tål att upprepas: En behöver läsa hela principprogrammet för att kunna göra sig en samlad bedömning av partiet och dess ideologiska grunder (det finns en länk till principprogrammet i slutet av artikeln). På ett sätt plockar jag russinen ur kakan när jag på detta sätt framförallt lyfter fram de aspekter som signalerar rasism. Å andra sidan vill jag hävda att jag genom att systematiskt plocka fram just de rasistiska russinen och koppla dem samman, bidrar till en ökad tydlighet vad gäller just den aspekten.
Ta citatet ovan, t ex. Det kommer från punkten om SD:s tankar om ekonomin. I sig självt kan det framstå som odramatiskt, men satt i sitt sammanhang, där de ”tänkande, kännande och kulturellt präglade” människorna, med sina ”vanor, seder, normer och värderingar”, inte bara är olika, utan så olika att de genom sin blotta existens förmår påverka ett lands ekonomiska förutsättningar. Ja, då är det den mänskliga essensen som än en gång dyker upp, inte sällan i sällskap av sin tvilling nationalismen. Således kan vi alltså konstatera att Sverigedemokraternas fokus på området ekonomi kanske mer än något annat handlar om etnicitet och hur mångkulturen är roten till en dålig ekonomisk politik.
Foto: Andres Rueda
SD vänder sig även mot arbetskraftsinvandring, då en ”ökad kulturell heterogenitet, via stora, långväga folkomflyttningar, som regel får betydande negativa konsekvenser för det sociala kapitalet i invandringslandet” (Principprogrammet, s. 33) och förespråkar därför ”en modell med gästarbetare, där utländsk arbetskraft kan få tillfälligt uppehållstillstånd knutet till arbetsmarknadens behov” (Ibid.).
Inte ens när de gör rätt för sig genom att arbeta, är de Andra välkomna i SD:s Sverige, annat än tillfälligt. Ingen torde vara förvånad vid det här laget.
”Alla människor ska bemötas likvärdigt i landstingens och regionernas verksamheter. Man ska känna trygghet och tillit till vårdgivaren. Detta innebär bland annat att ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier och att landstingen ska tillhandahålla evidensbaserad vård.” -SD:s principprogram, s. 35
Det här är ett vackert formulerat stycke. Är det någon som inte håller med? Nej, tänkte väl inte det. Självklart ska alla bemötas likvärdigt inom vård och omsorg och ingen ska särbehandlas utifrån några ”ovidkommande” kriterier.
Foto: Holger Ellgaard
Det är bara det att om vi backar bandet lite, så ser vi klart och tydligt att vare sig nationalitet, religion, kultur eller sexuell läggning (har jag missat något?) är ovidkommande för SD. Tvärtom är de omöjliga för dem att bortse från. Vi ser också argument för att skillnader i tillgänglighet vad t ex samhällsfunktioner beträffar inte anses vara särbehandling, då skillnaderna är utlopp för den mänskliga essensen, d v s ”naturgivna”. Så vad betyder det i praktiken att ”ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier” när det är SD som säger det?
Svaret på den frågan ges av förklarliga skäl inte i principprogrammet. Dock kommer vi i de följande delarna av denna artikelserie bl a att titta närmare på det faktiska, politiska arbete SD bedriver idag, i egenskap av riksdagsparti. Kanske får vi några klargörande svar angående de praktiska implikationerna av principprogrammets rasistiska formuleringar där?
Den påstått icke-rasistiska aspekten av SD:s nationalism är byggd på en mycket lös grund. Min läsning av deras principprogram beskriver snarare motsatsen; hur kampen för att Bevara Sverige Svenskt har pågått sedan slutet av 1970-talet, via SD:s bildande 1988 och vidare till hur den skall föras idag, 2018. Detta är i sig självt ett oerhört starkt argument för att var och en av oss, inte minst de som av olika anledningar röstade på SD i det senaste valet, sätter sig ner med principprogrammet och en stor kopp kaffe och läser – och tänker – på vad som faktiskt står skrivet där. Helst innan den 9 september.
SD är ett rasistiskt parti.
I seriens nästa del kommer vi att få ta del av hur SD:s rasism tar sig uttryck i deras arbete i riksdagen.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
För att kunna slå fast ett påstående som ”SD är ett rasistiskt parti” behöver vi inleda med att klargöra vad begreppet rasism egentligen innebär, gärna med exempel på hur just rasism är en av de bärande pelarna i deras ideologi. Det inledande påståendet brukar bemötas av SD:s försvarare som kategoriskt och onyanserat. Det händer också att det beskrivs som ett för debatten kontraproduktivt påstående, då det finns röster som hävdar att en sådan svepande beskyllning bidrar till bilden av ett martyrskap som snarare gynnar SD än skadar dem och att det därför är bättre att angripa dem med sakfrågor.
Men SD:s rasism är dock en sakfråga och därför är det inledande påståendet även det en sakfråga, då rasismen är så djupt impregnerad i partiets ideologi att den är omöjlig att göra sig av med – alla fina ord om ”nolltolerans mot rasism” till trots.
SD är ett rasistiskt parti
Sverigedemokraterna bildades 1988, framförallt ur resterna av Bevara Sverige Svenskt [BSS]; en rasistisk, högerextrem och nationalrevolutionär kampanjrörelse som upplösts strax tidigare. Partiets ideologi kan beskrivas som framförallt nationalistisk, uppblandat med en dos socialkonservatism. Eller som de själva beskriver det:
”Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället.” -SD:s principprogram, s. 3
Foto: Frankie Fouganthin
Rasism ingår alltså inte formellt sett i partiets ideologiska beskrivning, men den finns alltså där ändå. Outtalat. Och vi kommer snart att bli varse både varför och hur det förhåller sig på det sättet. Men först måste vi reda ut vad rasism egentligen är och hur den kan ta sig uttryck.
Vad är rasism?
Begreppet ”rasism” förknippas fortfarande med det förra århundradets fokus på människoraser, vilket kan resultera att olika utspel från SD – t ex om muslimer eller samer – inte tas på tillräckligt stort allvar, då det inte är självklart för alla att det handlar om rasism. Jag beskriver i en tidigare artikel på ämnet hur rasism idag beskrivs i alternativa termer, som t ex antiziganism, islamofobi eller antisemitism. Dessa termer, som beskriver olika diskriminerande fenomen, innehåller aspekter som motiverar egna beteckningar. Men skrapar vi på ytan till dessa blottlägger vi snart den rasism som utgör en grund i dem alla.
De byggs upp enligt samma struktur; ett ideologiskt skelett som utgörs av teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna i termer om t ex raser, etniciteter, kulturer, religioner, sexuella identiteter m m) med förkroppsligade – essentiella – egenskaper som är specifika för just dem.
Det är en på många sätt abstrakt definition, trots sin enkelhet. Och ny fråga uppstår: Hur kan rasism rikta sig mot t ex både människor med viss hudfärg och människor med en sexualitet som avviker från heteronormen? Är det verkligen samma sak?
Frågan måste förstås besvaras med både ”ja” och ”nej”. Det är inte samma sak, men båda två kan vara rasism. Det handlar egentligen inte så mycket om de diskriminerande handlingarna i sig, även om de negativa konsekvenser som drabbar medlemmar av de utsatta grupperna självklart har betydelse och i sig behöver motverkas. Framförallt ligger svaret på frågan i den bakomliggande människosynen; att en given grupp delar en slags mänsklig essens som dikterar deras beteenden, deras värderingar, deras position i samhället. Att din hudfärg eller sexualitet gör dig till en speciell sorts människa; att du tillhör en annan ”ras” och bör behandlas därefter.
”Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.” -SD:s principprogram, s. 8, min understrykning)
Rasism är alltså ett komplicerat begrepp som spretar åt många håll samtidigt. Docent Anders Hellström, som på uppdrag av Forum för Levande Historia har sammanställt en förteckning över olika rasismer, väjer inte ens för att tala om en förvirring kring rasismbegreppets natur och påminner i och med det om vikten av att ständigt reflektera över vad rasism är och hur dess uttryck ständigt förändras. Det tidiga 2000-talets rasism ser inte likadan ut som det tidiga 1900-talets rasism: den talar hellre om etnicitet och kultur, än om raser (inte minst då den medicinska vetenskapen idag är enad i uppfattningen att det inte är möjligt att dela in människor i olika raser). Men rasism är det, trots allt. Och sättet att avgöra huruvida det är rasism eller inte handlar till stor del om hur den tar sig sina uttryck och vilka premisser man bygger sina resonemang på.
Man kan säga att när beskrivningar av olika grupper av Andra tar sig uttryck som beskriver etnicitet eller kultur som något i människan nedärvt och essentiellt, så är man ute på mycket tunn is.
Sverigedemokraterna och rasismen
Så var det det här med SD. De har en uttalad nolltolerans mot rasism och skriver t o m följande i sitt principprogram:
”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” -SD:s principprogram, s. 13 (min understrykning)
Foto: News Øresund – Johan Wessman
Trots ovanstående hävdar jag alltså motsatsen. Och det torde faktiskt var och en som visat minsta nyfikenhet på – och genomfört ett minimum av kritisk granskning av – detta enligt uppgift nationalistiska, socialkonservativa parti. Faktum är att redan i det citerade stycket, som kommer från principprogrammets avsnitt om nationalism avslöjar SD en människosyn som bygger på kulturrasistiska föreställningar, där just ”kultur, språk, identitet och lojalitet” har avgörande betydelse för din möjlighet att vistas – och röra dig – i det offentliga, svenska rummet.
Den nationella gemenskap som åsyftas i ovanstående citat utesluter redan i Sverigedemokraternas egna definition grupper av i Sverige boende människor – medborgare – av annan kultur, som talar annat språk, identifierar sig – eller identifieras – med något annat än det (nationalistiskt) ”svenska” och/eller är illojala (mot Sverige och svenskarna, kan förmodas). Du kan i SD:s värld inte vara svensk jude eller svensk same. Du måste välja, eller åtminstone rangordna dina identiteter, samhörigheter, lojaliteter. Och du måste sätta Sverige först.
Att på det här sättet utestängas enbart på premissen att man tillhör en annan kultur, att diskrimineras för att man talar ett annat språk än svenska, att förlora en eller flera av sina medborgerliga rättigheter för att man identifierar sig som t ex same och/eller kritiserar aspekter av svensk politik eller svenskt samhälle – vad är det, om inte rasism?
Att Sverigedemokraterna i samma mening dessutom lyckas med konststycket att hänvisa till förra seklets rasistiska flaggskepp ”genetisk grupptillhörighet” lägger ytterligare sten till bevisbördan. Förvisso, utropar kanske den SD-vänlige läsaren, säger de ju att de inte erkänner det som en särskiljande faktor. Och mycket riktigt, det säger de. Men ingen annanstans än i en mörkbrun, rasistisk mylla lever myten om ”genetisk grupptillhörighet” kvar i sådan styrka att det måste uttryckas explicit, i t ex ett politiskt principprogram, att man inte tillerkänner den någon större betydelse. Fråga dig själv: Vilka talar Sverigedemokraterna till i just den bisatsen, om inte kärnan i sin väljarbas – de som följt med sedan det tidiga 80-talet och ”Bevara Sverige Svenskt?
Foto: Frankie Fouganthin
Det är vetenskapligt fastslaget sedan snart 70 år tillbaka att de genetiska skillnader man kan identifiera mellan människor inte är tillräckliga för att på ett relevant sätt kunna dela in människor i avgränsade grupper (för att inte tala om biologiska raser). Ändå uttrycker sig Sverigedemokraterna som om man vore progressiva när man, nästan storsint, säger att din ”genetiska tillhörighet” inte ska behöva vara ett hinder för din strävan att ingå i den svenska nationen. Det blir t o m ett av deras argument när de försöker beskriva sig som ett ickerasistiskt parti; deras gemenskap begränsas inte av ”genetisk tillhörighet”, ergo är de ickerasistiska. Men det är ett argument som ekar tomt mellan de murar av kulturella och etniska ras-substitut SD byggt upp.
De rakade skallarna har fått hår. Bomberjackor och kängor har ersatts av kostymer och lågskor. Argumenten har vässats från brölandet om n***er som smittar våra svenska flickor med dödlig AIDS till att med orolig röst säga sig vilja värna vår bräckliga svenskhet mot böneutrop och halalslaktat kött. På ytan är SD 2018 något helt annat än SD 1988. Men deras politik är densamma. Och vissa grupper av människor kommer aldrig att vara helt välkomna i SD:s Sverige, helt enkelt för att de är födda av – enligt SD – fel föräldrar.
SD är ett rasistiskt parti.
I seriens nästa del kommer vi att gå närmare in på hur SD:s rasism har sett ut historiskt.
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
En uråldrig myt är att en kategori av människor skulle ha en nedärvd essens. Att det skulle existera någon slags gudagiven inneboende ariskhet, judiskhet, svenskhet, tyskhet eller dylik ”gruppitet”. Denna myt är inte förenlig med vetenskaplig kunskap om hur världen faktiskt fungerar, men däremot har den djup förankring i religiös fundamentalism och i den lära om ”idévärlden” som för cirka två och ett halvt millennier sedan lanserades av den djupt antidemokratiskt sinnade filosofen Platon. I dagens samhälle företräds myten om den nedärvda essensen av partiet Sverigdemokraterna. I sitt principprogram använder partiet denna myt som grundsten för sin människosyn.
Den verklighet vi faktiskt lever i fungerar på ett helt annat sätt än hur romaner och andra sagor fungerar. I romanen existerar alla karaktärer utifrån författarens tankar. En romanfigur vilken börjar som en enkel idé med en eller ett par kategorier växer i bästa fall till en karaktär som blir lite mer nyanserad och kanske även får en bakgrundshistoria. I verkligheten finns det istället alltid en enormt komplex bakgrundshistoria, och denna kommer först. Varje vuxen människa har en uppväxt och två genetiska föräldrar, vilka i sin tur har varsin uppväxt och två genetiska föräldrar vardera. Kategorierna är något som vi hittar på för att sortera oss själva och varandra, snarare än att vara grunden för vår existens som om vi hade varit romanfigurer. I sin bok ”Så gick det till: Bevisen för evolutionen” förklarar biologen Richard Dawkins att många har svårt att förstå evolutionen därför att de tror att djurarter existerar i naturen: I själva verket så existerar i naturen endast enskilda unika djur, medan djurarter är något som vi människor hittar på för att få överblick över dessa djur. Samma princip gäller även alla andra kategoriseringar: Gränser mellan olika nationer, kulturer och etniciteter är något socialt konstruerat, alltså något som vi människor har hittat på.
Att det skulle finnas olika människoraser vilka skulle ha olika ”essens” torde vara kärnan i den blodsmystik som präglade Nazityskland, och även i den pseudovetenskapliga rasbiologi som användes för att rättfärdiga denna blodsmystik. Frågan torde sålunda vara tämligen känslig rent politiskt. När Sverigedemokraterna som grund för sin människosyn fastslår att olika grupper av människor har olika nedärvda essenser så lägger de sig vinn om att linda in budskapet. De klämmer in påståendet om olika grupper skulle ha olika nedärvda essenser mellan två mycket mer lättsmälta påståenden: å ena sidan en idé om universell mänsklig essens, och å andra sidan en idé om unik individuell essens. Och när de sedan försöker framställa dessa nedärvda essenser som något vetenskapligt så handlar det exempel de utgår från försiktigtvis från idén om mänsklig essens. Idén att det även skulle vara en vetenskaplig sanning att olika kategorier av människor skulle ha olika ”nedärvda essenser” följer med på köpet: Det framgår tydligt av resonemanget, men formulerat på ett sådant sätt att de upprätthåller ett minimum av ”plausible deniability” att avfärda kritik med:
”Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få. Till hjälp med att skapa en grovkornig bild kan vi dock ta den moderna vetenskapen och den mänskliga historien. Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen.”
/Sverigedemokraternas principprogram från 2011, sid 8
En enskild människa har sitt eget sätt att vara och fungera, och oavsett om vi kallar det för ”identitet” eller ”essens” eller något annat så är det självupplevt och därför värt att respektera i egenskap av individens rätt att definiera sig själv och bestämma över sig själv. Om vi i högre grad än nödvändigt förvägrar individen dessa rättigheter så beter vi oss oetiskt och riskerar att åsamka personen i fråga stor skada. Idén att en kategori av människor skulle ha något särskilt sätt att vara och fungera, det är däremot en överförenkling även i de fall då det inte slår över i ren pseudovetenskap/mytbildning. För att en kategorisering skall kunna hållas enhetlig måste de individer som ingår i den undertryckas, de som upprätthåller denna enighet måste pressa/tvinga var och en att begränsa sig till vad som passar in i stereotypen för den kategori som hen blivit insorterad i. Idén om att inte undertrycka en individs ”essens” och idén om att ”inte undertrycka” en kategoris ”essens” är sålunda inte bara två olika idéer, utan de utgör dessutom varandras motsats.
Motargument 