Om vi tar en titt på miljösatsningar så vill Sverigedemokraterna i sitt budgetförslag sänka skatten på drivmedel till en kostnad av 0,53 miljarder kronor. De vill samtidigt pausa trängselavgifter i trafiken till en kostnad av 1,35 miljarder kronor. De vill också avskaffa flygskatten till en kostnad av 1,9 miljarder kronor.
Totalt handlar det om skattesänkningar på 3,78 miljarder kronor.
Artikel uppdaterad 201004
Expressen rapporterar att en delegation, huvudsakligen från Utrikesdepartementet (UD), återigen skickas till Syrien. Syftet är att tala med svenska familjer i IS-lägren. Kvinnorna kommer att tillfrågas om de är beredda att släppa ifrån sig sina barn, så att de ensamma kan återvända till Sverige.
Senast UD skickade en delegation till Syrien kunde den döde svenske IS-terroristen Michael Skråmos sju barn återvända till Sverige. På sikt är tanken att alla svenska barn i IS-lägren ska återvända till Sverige.
UD-ambassadören Per Örnéus skrev i juli 2020 till Expressen att
”Den autonoma administrationen har deklarerat sin avsikt att på plats rättsligt pröva de vuxna, kvinnor och män, som sitter i fångenskap för samröre med IS. Sverige arbetar för repatriering av barn med svensk koppling när och om så är möjligt”. (Källa: Expressen)
Artikel uppdaterad 191221
I torsdags 19 december tillkännagav utrikesminister Ann Linde (S) att regeringen arbetar intensivt för att få hem de svenska barn som finns i läger för IS-anhängare i Syrien.
Orsaken till att regeringen nu intensifierar arbetet är att Röda Korset kritiserat regeringen för att de gör för lite. Tidigare har även Rädda Barnen framfört kritik. Det rör sig om ungefär 70 barn, varav färre än fem ska ha förlorat sin mamma, som Sverige inte har lyckats få hem. Det är framför allt barnen som har förlorat sina föräldrar som man räknar med att få hem under de närmaste månaderna.
Livsödena i lägren för IS-anhängare är fruktansvärda. I lägren bor änkor, fruar och barn till IS-terrorister. Förutom att de sanitära förhållanden är undermåliga så präglas vardagen i lägren av våld, hot och hat. Det finns uppgifter som gör gällande att fanatiska kvinnor, änkor eller fruar till IS-terrorister, upprättat ett eget ”kalifat” i ett av lägren, al-Hol, som går att likna vid en terrorstat. Det finns rapporter om mord, övergrepp och misshandel.
Regeringen för en tät dialog med andra EU-länder som också hämtat hem barn från Syrien. I våras lyckades Sverige hämta hem sju föräldralösa barn, vilket är den totala siffran fram till dags dato.
Det är en svår situation, och varje enskilt fall måste hanteras individuellt. Orsakerna till att Sverige inte fått hem alla barn är att det finns omständigheter som försvårar, t ex svårigheter med identifiering, att reda klarhet i vårdnadshavarna och att det finns praktiska omständigheter som gör det svårt.
”IS-barn”. Så. Nu har jag skrivit det. Och kommer inte att göra det igen.
Smaka på det där ordet. Kan du tänka dig ett mer illvilligt epitet? Tyvärr är ordet medvetet valt för att skapa sensation och alarmism. Jag kan förstå att rasister, nationalister och populister gärna frekventerar epitetet, men att etablerad media också gör det är skrämmande. Det visar också på hur stor makt och inflytande som högerextremismen besitter.
Vi talar om barn. Barn får aldrig skuldbeläggas för vad deras föräldrar har gjort, eller haft för åsikter. Vi pysslar inte med arvsynd. Barn kan aldrig ställas till svars för sina föräldrars gärningar.
Vi talar om barn. Radikalisering, illgärningar och atrociteter är INTE avhängigt arv, dvs gener, eller miljö. Nu protesterar säkerligen en hel del, men låt mig förklara. Miljö är naturligtvis en påverkansfaktor och jag vet att många av dessa barn har bevittnat värsta tänkbara illdåd. Jag vet att många av dem också har indoktrinerats med en fasansfull, våldsbejakande syn på andra människor. MEN de flesta av barnen är små (enligt terrorforskare Magnus Ranstorp är nästan alla barn under tio år), och kan formas till att bli älskade barn, på samma sätt som ditt eller mitt. Även de barn som är lite äldre förtjänar att få vara älskade och leva i sammanhang där de känner sig trygga.
Vi talar om barn. Opinionsbildare som bl a Katerina magasin, Ledarsidorna och annan högerextrem alternativmedia pratar om arvsynd och ”missar” den ack så viktiga detaljen att vi pratar om oskyldiga barn. I deras propaganda finns inga som helst skrupler för hur vi ska intalas att se på dessa barn. De är i deras värld redan förlorade till våldsbejakande terrorism. För dessa aktörer är övertygelsen om att dessa barn utgör en fara för vårt samhälle oändligt stark. Retoriken de använder för att manifestera sin demagogi är ovärdig barn i allmänhet, och dessa barn i synnerhet.
Vi talar om barn. Jag kan för mitt liv inte förstå hur det ens kan vara en debatt huruvida dessa barn, med maximal otur i föräldralotteriet, ska få en fristad i det land som de antingen är födda i, eller där deras föräldrar är, eller var, medborgare.
Vi talar om barn. Många av dessa barn är föräldralösa. Det är inte värdigt. Dessa barn behöver föräldrar. Det är vår plikt att se till att de får det.
Vi talar om barn. Barn som har oantastliga rättigheter, precis som ditt, eller mitt, barn. Det handlar om mänsklig säkerhet i allmänhet, och för dessa barn i synnerhet.
Vi talar om barn. Barn är vår framtid, barn symboliserar liv och hopp därom. Dessa barn har ingen framtid. De har inget värdigt liv. Och om vi inte ser till att dessa barn sätts i ett annat sammanhang än det helvete de befinner sig i nu, ja då pulvriserar vi symbolen för liv eller hopp därom.
Vi talar om barn. Jag ställer mig frågan huruvida dessa skribenter och de läsare som tar till sig deras retorik på allvar tror att de här barnen är förutbestämda att växa upp till terrorister. Eller är det blott en rationalisering för att förklara varför man vill straffa barnen för föräldrarnas brott?
Vi talar om barn. Att låta barn bära skuld för sina föräldrars handlingar, att inte se dem som egna individer utan straffa dem för familjens brott, är att propagera för arvsynd. Det vill jag inte se i mitt Sverige.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Katerina Janouch skriver om barn, små barn, som om de vore kriminella och farliga. Hon skriver i sin text som vanligt om ett Sverige i sönderfall, även om vi vet att Sverige inte håller på att rasa samman. Hon menar att Sverige inte kommer att klara av att ta hand om en grupp barn.
Men sedan när började vi avgöra barns öde redan i förskoleåldern? När blev en femåring en farlig terrorist?
Självklart blir barn i allra högsta grad påverkade av de val som dess förälder gör. Barnets uppväxtmiljö präglar barnets verklighetsbild, värderingar och normer. Men ett barn har även framtiden framför sig. Ett barn är inte färdigutvecklat och kommer att genomgå en mängd förändringar innan det blir vuxet.
Det beräknas finnas ungefär 150 IS-återvändare i Sverige. Det finns med andra ord än färre barn. När det finns barn med i bilden, har socialtjänsten ett ansvar att utreda barnets behov och vårdnadshavarens föräldraförmåga, liksom i alla fall där det finns oro för ett barn. I det fallet är orosanmälningarna redan gjorda, av säkerhetspolisen. Det finns möjlighet för socialtjänsten att besluta om LVU och placera barnet hos någon annan än dess förälder. I vissa fall har barnets båda föräldrar redan avlidit och barnet behöver då självklart bo med någon annan. (Sveriges Radio)
När detta barn sedan placeras i förskola, eller skola om det gäller ett äldre barn, kommer det alltså eventuellt inte ens att bo med sina föräldrar. Barnet kommer troligtvis ha genomlidit traumatiska händelser, vilket givetvis kommer att ta tid att bearbeta och rehabilitera. De här barnen har både psykiska som fysiska skador. Detta hanteras genom etablerade kontakter med socialtjänst, vård, psykiatri och skola. (Omni, Sveriges Radio)
Ska en femåring redan vara dömd för livet? Ska en femåring tvingas ta ansvar och konsekvenser för något som dess förälder gjort? Detta är vad som kallas arvsynd, vilket vi inte håller på med i det här landet. I Sverige låter vi barn vara barn, skyddade bland annat av barnkonventionen.
Som Motarguments David Ehle så bra uttryckte det:
Referenser:
Expressen: Barnens nya vardag – när IS-anhängarna återvänder
Expressen: Här bor 36 svenska terroråtervändare
Katerina magasin: Vill du ha radikaliserade barn på ditt barns förskola?
Omni: Kommuner förbereds att ta emot barn till IS-anhängare
Regeringen: Barn till IS-återvändare som är i Sverige kan omhändertas
Sveriges Radio: Få IS-återvändare väntas till Sverige i år
Sveriges Radio: Kommuner förbereder sig på barn från Syrien
Sveriges Radio: Kommuner redo att ta emot barn från IS-läger
I en lång krönika målar Rolf Malm på Samhällsnytt med breda penseldrag upp en bild av Sverige som ett land på randen till ett inbördeskrig. Han pratar vidare om ett land vars regering inte bryr sig om vad han menar är en skenande brottslighet med ett dödligt våld som direkt eller indirekt drabbar hundratusentals svenskar.
Malm skriver i en krönika på den alternativa mediebloggen Samhällsnytt om ett Sverige i fritt fall. Han menar att regeringen blundar för den närvarande krissituation som Sverige står inför. Malm menar att Johansson, när varningslamporna i kontrollrummet blinkar, släcker lamporna för att ignorera problemet med den skenande brottsligheten. Sanningen är att Johansson uttalat sig officiellt på detta sätt på regeringens hemsida just om den organiserade brottsligheten.
Malm påstår:
”Landets justitieminister provocerar dagligen svenska folket genom att intill gränsen för ren mytomani förneka en allt brutalare verklighet. Nedlåtande behandlar han det svenska folk för vilkets trygghet han har ansvaret som naiva dumskallar. Hundratusentals svenskar är direkta eller indirekta offer för den kriminalitet som alltmer liknar inbördeskrig – men deras lidande bagatelliserar ministern med löjeväckande lögner till förmån för brottsligheten.” (Källa: Samhällsnytt)
På regeringens hemsida kan vi se ett klipp som motsäger Malm:
”Att knäcka den organiserade brottsligheten och förhindra nyrekryteringen dit, att förstärka kampen mot terrorismen och en långsiktigt hållbar migrationspolitik – det är de tre viktigaste frågorna under mandatperioden för justitie- och migrationsminister Morgan Johansson.” (Källa: Regeringen.se)
Om vi börjar med att bemöta Malms påstående om den dramatiskt tilltagande brottsligheten så kan vi i BRÅ:s statistik se att den brottskategori som ökat drastiskt är misshandel och sexualbrott.
Mängder av rapporter och artiklar har skrivits med analyser av dessa data. Jag lägger därför ingen energi på att återuppfinna hjulet här. Önskar man läsa mer om exempelvis sexualbrottsutvecklingen i Sverige och tänkta orsaker kring detta finns exempelvis Kristoffer Örstadius genomgående artikel i DN på ämnet som förklarar detaljerna bra. Maria Robsahm gör en mer djupgående analys i en nyligen publicerad artikel.
Robsahm redogör för hur statistiken ska förstås och går igenom statistiken och förklarar samt kopplar samman övriga relaterade argument, såsom att antalet mordoffer har minskat eftersom akutsjukvården ska ha blivit så mycket bättre. Detta argument håller inte, eftersom antalet intagna patienter utsatta för grovt våld har minskat.
Stöld, rån och misshandel tillhör de brott som har minskat. Förmögenhetsbrotten utgör merparten av all brottslighet – ca 60 procent. Om man undantar datorbedrägeri så har förmögenhetsbrotten minskat med 16 procent eller från 9 340 till 7 808 sedan 2009.
Den polisanmälda misshandeln har också minskat. Det handlar om 12 procent från 928 till 816 anmälningar per 100 000 invånare.
Detta är alltså den polisanmälda brottsligheten.
När det gäller misshandel så bekräftas minskningen av Socialstyrelsens statistikdatabas över personer som vårdats för övergrepp av annan. Det har minskat även där. (Motargument)
Vidare menar Malm att bland annat SD:s väljare inte räknas. SD har fått den representation i riksdagen som alla andra partier fått i proportion till antalet röster. Vår svenska proportionella demokrati innebär inte att alla partier ska ha proportionerlig representation i regeringen. SD har samma proportionella makt som samtliga partier i Sveriges riksdag, regeringsmakten fördelas mellan partier som förväntas kunna samarbeta med varandra.
Senare i Malms krönika hävdar han att Löfvens liknande av SD med nazister är felaktig. I en debatt i programmet Agenda 2016 sa Löfven att Sverigedemokraterna var ett nazistiskt och rasistiskt parti.
Löfven kom senare under en intervju att ta tillbaka att han kallat Sverigedemokraterna för nazister och korrigerade sitt uttalande till att istället säga att ”Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter”.
Detta påstående upprepade Löfven under en intervju med SVT:s Mats Knutsson. Det var när de väl tillskansat sig makten som nazismen utkristalliserades och blev tydligare.
Sverigedemokraterna har vid ett flertal tillfällen avslöjats att hysa medlemmar som har en nazistisk övertygelse som efter att de pekats ut av massmedia blivit uteslutna, dock lär det finnas åtskilliga medlemmar aktiva i Sverigedemokraterna kvar i partiet.
Vidare gör sig Malm skyldig till en ohederlig debatteknik, då han menar att det rör sig om en miljontals ”patrioter” i Sverige som omnämns som nazister. Det framgår inte vilka till att börja vilka ”miljoner människor” som Malm syftar på.
Malm pekar dessutom på det faktum att LO satsat miljontals kronor på Socialdemokraternas val även fast många av LO:s medlemmar röstar på SD. LO är den arbetarorganisation som grundade S. Om man som medlem inte stöttar S kanske man ska välja en fackförening som är opolitiskt bunden. LO och S brukar kallas för de två benen i arbetarrörelsen där LO står för det fackliga benet och S för det politiska.
Malm gör sedan ett nummer av att peka ut Centerpartiet som ett parti vars väljare flyr partiet som gräshoppor medan Kristdemokraterna ökat som en fenixfågel. det är en analys som är svårförståelig, då C under valet 2018 fick ett resultat på 8,61 % medan KD fick ett valresultat på 6,32 %.
Dessa resultat ger en skillnad mot föregående val på -2,5 procentenheter för C och +1,75 procentenheter för KD. Skillnaden mellan partierna innebär 4,75 procentenheter mellan valen 2014 och 2018. Vidare hävdar Malm att riksdagspartierna inte vågar tala klarspråk om de två ”elefanterna i rummet”.
Malm syftar dels på integrationsfrågan, som han menar är ett katastrofalt misslyckande, och dels på ”koldioxidskräcken”. Vilka problemen är med integrationen går Malm inte närmare in på. Inte heller framgår i hans text på vilket sätt han menar att ”koldioxidskräcken” utgör en ”elefant i rummet”.
En enkel sökning på riksdagen.se får man vid handen att det finns totalt 3 666 motioner lagda i riksdagen om integration och 1 722 motioner om koldioxid. Att säga att frågorna inte diskuteras i riksdagen är inte korrekt. Vidare menar Malm att invandrare som inte arbetat en enda dag i Sverige får en bättre pension än svenskar i samma situation vilket är helt felaktigt.
Den lägsta pension som utbetalas till alla svenskar oavsett bakgrund är garantipensionen och ligger på 8 254 kronor om man är ensamstående eller 7 363 kronor om man är gift. Motargument har tidigare knäckt myten om invandrares bidrag.
Malm gör en ansats till att skylla de sjunkande skolresultaten på utlandsfödda elever och påstår i sin krönika att så många som uppemot 70 % av alla utlandsfödda elever inte får godkända resultat i skolan. Även detta påstående kan bedömas som oärligt: efter en snabb kontroll i en rapport från Skolverket förvisso författad år 2016 så kan man se att skillnaden mellan elever födda i Sverige och elever som är utlandsfödda endast ligger på ungefär fem procentenheter.
Givetvis blir skillnaderna större om man jämför elever som invandrat efter skolstart. Dessa elever får det tuffare att ta igen åren i svensk skola som de missat. De behöver även tid för att lära sig svenska språket innan de kan tillgodogöra sig vår utbildning.
Motargument har tidigare avslöjat detta argument om att 70 % utlandsfödda elever inte får godkända resultat i skolan.En annan intressant ansats Malm gör är att påpeka att invandrare oftast väljer att bo i så kallade utanförskapsområden där en egen uppfattning om rättskipning skulle råda och där kultur och religion skiljer sig från andra områden. Jag har två frågor till Malm:
Malm lyfter frågan om hedersrelaterat våld och att ”ingen vågar tala” om problematiken kring detta. Detta är också en lögn. Med en enkel sökning kan man finna att 128 motioner lagts i riksdagen rörande hederskultur, 102 motioner rörande hedersvåld och hela 1 805 motioner kopplade till sökordet heder.
Därefter ger sig Malm i kast med våldtäkter och menar att merparten av samtliga våldtäkter begås av utlandsfödda män. Den enda uppgift av modernare snitt som återfinns och behandlar frågan, suynes vara den sammanställning som gjorts av Uppdrag Granskning.
Uppdrag Granskning undersökte 843 fall av våldtäkter och kom fram till att utomeuropeiska gärningsmän var överrepresenterade i statistiken. Vidare blandar och ger Malm mellan begreppen våldtäkt och sexuella ofredanden samt att Uppdrag Granskning tittat på antalet dömda människor medan Malm jämför med antalet anmälda våldtäkter.
Vidare hävdar Malm att i och med kvinnofridslagstiftningen som instiftades år 1280 fick kvinnor gå fria från våldtäkter då en man som dömts för kvinnofridsbrott dömdes till döden. Detta är en sanning med modifikation då denna lagstiftning snarare reglerade något som kallades brudrov där mannen kunde köpa sig fri för 40 marker, något som Motargument avhandlat i en tidigare artikel.
Malm menar vidare att mängden skjutningar och sprängningar ökat drastiskt och att antalet dödsskjutningar nu överstiger en i veckan. Enligt en artikel i Omni har det under 2018 varit 44 dödsskjutningar i Sverige, vilket innebär att detta påstående är felaktigt. Tidningsartikeln säger att vi haft fler dödsskjutningar än någonsin, så varför känner Malm sig nödgad att ljuga och spetsa statistiken?
Malm pekar vidare på att bostadslösheten har ökat drastiskt. Det är nog ett faktum som inte någon politiker har duckat för de senaste åren. Med en enkel sökning (återigen) på riksdagens hemsida bland motioner lagda på sökordet trångboddhet så får man en träfflista på 672 gjorda motioner.
Malm försöker att koppla ihop apotekens misslyckade försök att ha medicin i lager med invandringen. Det är oklart hur och varför.
På liknande sätt (?) försöker Malm koppla samman växande vårdköer med invandring utan någon förklaring hur dessa hänger samman. Malm pekar på att vi har lägst antal vårdplatser i Europa. Statistiken på området är emellertid mycket knapphändig. Sjukvård kan inte mätas i antal vårdplatser eller antal sängar som finns tillgängliga på våra sjukhus. Den måste snarare mätas genom en jämförelse mellan hur många som får vård av de som står i vårdkön. Många som arbetar i vården riktar kritik mot den här undersökningen.
Malm gör en poäng av att antalet beviljade uppehållstillstånd under 2018 är 150 000 stycken. Förutom att siffran är fel (den korrekta siffran är 132 696 stycken), har det i invandringsdebatten kommit att bli en myt som Motargument har knäckt tidigare.
Avslutningsvis slår Malm ett slag mot svensk klimatpolitik. Han menar att vårt koldioxidutsläpp tas upp av våra skogar samt att Sverige endast står för 0,2 promille av de totala utsläppen.
Sanningen kring Sveriges klimatkamp är att vi är ledande avseende våra miljömål och att om vi inte fortsätter vår kamp för att stoppa den utveckling som idag talar sitt tydliga språk om vart vi kommer att landa om vi inte gör något nu.
Sverige har idag en ledande roll i miljöarbetet vilket innebär att vi har möjlighet att ställa krav på andra nationer att göra mer med sina miljöomställningar. Det spelar ingen roll hur liten eller stor vår påverkan är globalt utan det handlar om vår trovärdighet när vi ställer krav på andra nationer.
I vanlig ordning har Rolf Malm producerat en krönika helt plockad ur luften, fullproppad av faktafel och uppenbara lögner. Många av lögnerna är upprepningar av gamla lögner som vi på Motargument redan har avslöjat medan andra är nya.
Jag uppmanar nu Rolf Malm att bemöta våra anklagelser om direkta och indirekta lögner i hans krönika.
Avslutningsvis vill vi passa på att påpeka att vi kommer att fortsätta att faktagranska och skriva uppföljande artiklar om Rolf Malms kommande alster.
Tidigare artiklar skrivna om Samhällsnytts falska Sverigebild:
Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 1)
Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 2)
Källor
BRÅ: Statistik utifrån brottstyper
Dagens Nyheter: Fakta i frågan – Har våldtäkterna ökat i Sverige
Läkartidningen: Fortsatt minskning av disponibla vårdplatser i Sverige
Metro: Här sprider SD adresser till planerade flyktingboenden
Motargument: Myt: Bidrag för invandrare
Motargument: Myten om de 132 696 uppehållstillstånden
Motargument: Påstående: ”70 % av invandrarelever i utsatta områden klarar inte godkända betyg”
Motargument: Samhällsnytt: ”Kriminaliteten i Sverige liknar alltmer inbördeskrig”
Omni: Fler dödsskjutningar i år än någonsin
Omni: SD-politiker lämnar efter folkmordsliknelse
Pensionsmyndigheten: Garantipension
Regeringen.se: Att knäcka den organiserade brottsligheten är en av de viktigaste frågorna
Samhällsnytt: Rensa ut och börja om
Skolverket: Invandringens betydelse för skolresultaten
SVT: Kallade SD för nazister – nu anmäls Löfven till KU
SVT: Löfven om SD: ”Ett parti som attackerar medier kan inte få det avgörande politiska inflytandet”
SVT: Ny kartläggning av våldtäktsdomar: 58 procent av de dömda födda utomlands
Sverigedemokraterna säger att de tar klimatfrågan och miljön på allvar. Samtidigt visar deras uttalanden och handlingar andra känslor för frågan och pekar mot att de är faktaresistenta mot forskning.
Enligt SMHI har vi upplevt den varmaste juli på minst 260 år i Sverige. Meteorolog Bengt Lindström säger så här om sommarens heta väder:
”Det som utmärker den här sommaren är att värmen håller i sig. Någon dag över 30 grader är inte märkvärdigt men det har varit otroligt ihållande, det är det som är sensationellt.”
Extremväder i sig är ingen nyhet eller något ovanligt i sig utan det är något som vi har sett genom historien, men mer och mer pekar på att vi har en större sannolikhet att få uppleva dessa extremväder på grund av klimatförändringar orsakade av oss.
Martin Kinnunen, riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson för Sverigedemokraterna säger:
”[…] jag tycker inte att man ska överdriva de eventuella konsekvenserna för svensk del”.
SD är också det enda partiet utanför det klimatpolitiska ramverket och Jimmie Åkesson, partiledare SD, var kritisk till att Sverige skrev under Parisavtalet som handlade om att hålla temperaturökningarna nere. Samtidigt plågas Sverige av rekordstora bränder i sommar samt torka under lång tid.
Forskningen visar tydligt på att våra klimatförändringar leder till mer och mer extremväder i form av torka, värmeböljor och skyfall.
Naturskyddsföreningen har gjort en granskning för att se vad de olika riksdagspartierna vill göra inom miljöpolitik år 2018-2022, och enligt deras granskning hamnade Sverigedemokraterna längst ner i rankningen. Sverigedemokraterna har bland annat svarat nej på klimatskadliga subventioner, skydd av värdefulla skogar, ekologiskt jordbruk och återvinning av plast.
Martin Kinnunens svar på granskningen lyder:
”Naturskyddsföreningen är en vänsterorganisation som i regel styrs av miljöpartister, så jag tycker inte att det säger så mycket”.
Plast bryts ner otroligt långsamt i naturen och varje år hamnar mellan 5 och 13 miljoner ton plast i haven, enligt Håll Sverige Rent. Djur kan ibland missta plast för föda vilket bryts ner och att vi i sin tur får i oss det när vi äter fisk och skaldjur. Det finns även fruktansvärda exempel på hur man har hittat valar med magar fulla av plast. Allt detta och mer påvisar vikten om att återvinna plast, något som Sverigedemokraterna anser mindre viktigt.
Samtidigt vill Sverigedemokraterna skära ned på anslagen som gäller klimat och miljö med nästan 8 miljarder under en fyra-årsperiod. Martin Kinnunen säger sig vara kritisk till regeringens mål att minska utsläppen i Sverige:
”Att göra kostsamma utsläppsminskningar i Sverige gagnar inte någon. Det kommer inte att minska utsläppen på global nivå, det kommer att skada svenska jobb och svensk tillväxt. Det finns ingen anledning till att vi minskar utsläppen mest av alla och låta andra länder minska mindre”.
Världsnaturfonden WWF säger att de gärna ser att Sverige tar en ledande ställning i klimatarbetet utifrån våra unika förutsättningar. De säger att om vi i Sverige börjar fasa ut alla fossila bränslen kan vi år 2050 klara hela vår energiförsörjning av bostäder, transport och industri med endast förnybar energi. Enligt WWF är anledningen till att Sverige bör ta ledningen i världen för att vi lättare kan ta vårt ansvar i den rikare delen av jordklotet, och omställningen behöver inte vara kostsam utan det kommer istället att ske en omfördelning mellan olika sektorer.
De stora företag som Sverige har idag behöver förändras i grunden för att klara en omställning. Sveriges invånare är också otroliga på att skapa nya, innovativa företag som både kan lösa klimatproblemet och skapa jobb samtidigt som vi är högst rankade som en av världen främsta länder på miljöinnovation.
Josef Fransson, riksdagsledamot för SD, är motståndare till vindkraft och förespråkar kärnkraft. Enligt Naturskyddsföreningen är problemet med kärnkraften i Sverige idag att den är gammal (vi har några av de äldsta reaktorerna i världen) då de reaktorer som finns behöver bytas ut inom en snar framtid, och trots att Sverige har haft kärnkraft i över 40 år så vet vi fortfarande inte vart vi ska förvara det radioaktiva avfallet. Det kommer tyvärr våra framtida generationer att behöva lösa.
Vi kan runda av med en kommentar från riksdagsledamoten Thoralf Alfsson i Sverigedemokraterna. Han skriver i sin blogg om klimatförändringar och kallar sig själv ”klimatskeptiker”:
”Jag har inte sett några problem och definitivt ingen global uppvärmning”.
Här finns det inte så mycket mer att säga än att klimatförändringar sker på global nivå och är alltså svårt för en enskild människa att känna av. Det handlar om forskning under flera års tid som pekar åt att klimatförändringar existerar på grund människors utsläpp och att detta medför att extremväder sker oftare och kraftigare. Det är även tydligt att om vi inte göra något snarast så har vi ingen jord eller Sverige kvar att värna om.
Det här är ytterligare ett exempel på att SD konsekvent driver en icke-faktabaserad politik inom olika områden.
Källor:
SVT: SMHI: Varmaste juli på minst 260 år
Expressen: ”Miljön är inte högst upp på dagordningen”
Aftonbladet: SD:s klimatskeptiker är en fara för Sveriges skogar
Ny teknik: Så mycket plast flyter omkring i haven
Aftonbladet: SD skär ner 8 miljarder på klimatet
SVT: Opinion för stöd till vindkraft
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tittade vi på SD:s historia och dess kopplingar till nazistiska och rasistiska rörelser. Nu är det dags att följa tråden vidare för att se hur denna bakgrund avspeglas i deras principprogram.
I denna del tittar jag närmare på SD:s principprogram för att ge exempel på hur partiet genomsyras av rasism redan på ideologisk nivå. Vi menar nämligen att en central byggsten i deras ideologi är just rasism och att denna rasism går att finna i principprogrammet.
I den första delen av vår artikelserie definierade jag begreppet ”rasism” mer utförligt. Kärnan i begreppet kan sammanfattas som uppfattningen att det finns en inneboende, oföränderlig ”essens” i människor som gör det möjligt att särskilja dem i distinkta grupper och som förklarar såväl som försvarar en samhällelig över- och underordning mellan dessa grupper. Detta är rasismens kärna och en av de ideologiska plattformar från vilken SD:s politiska arbete utgår.
I nedanstående genomgång av principprogrammet kan jag mycket riktigt konstatera att där finns en starkt rotad rasism som framförallt stammar ur partiets nationalism. Den visar sig i en syn på människan som i grunden styrd av en mänsklig essens ”som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser” (principprogrammet, s. 8). De vidare implikationerna av denna människosyn uttrycks genom idéer om bl a segregation, assimilering och rangordning i såväl värde och rättigheter som inflytande. Allt i en aura av upplevd objektivitet tack vare den mänskliga essensen. Hur denna rasistiska grundsyn kan ta sig praktiska uttryck ger jag därefter exempel på genom att bl a beskriva SD:s syn på invandring, religion, familjepolitik, sjukvård/omsorg, ekonomi och arbetsmarknadspolitik.
Men jag går händelserna i förväg. Låt oss börja med att reda ut vad det här ”principprogrammet” egentligen är för något och varför det är så viktigt att analysera.
SD:s principprogram, ibland felaktigt hänvisat till som ”partiprogrammet”, är ett åsiktsdokument där de beskriver sin politiska inriktning och i 21 punkter ger generella beskrivningar av hur denna politik kan komma att bedrivas i praktiken. Den senaste versionen, som är den som ligger till grund för min granskning, antogs vid partiets landsdagar 2011 och reviderades våren 2014.
Principprogrammets huvudsyfte är inte att beskriva detaljer, utan syftar mer till att skapa en bild av vad man i stora drag bör kunna förvänta sig av en sverigedemokratisk regering. Förutom detta skildrar principprogrammet även den ideologiska världsbild som ligger till grund för denna politiska inriktning.
Man kan säga att den uppfattning någon har om hur världen och människan är beskaffad dikterar villkoren för dennes slutsatser om hur världen och människan bör förvaltas eller styras. Med utgångspunkt i detta sätt att tänka om förhållandet mellan ideologi och politik kommer denna artikel att inleda med att synliggöra rasismen i SD:s ideologiska grund för att därefter titta närmare på de politiska visioner som blir resultatet av denna grund. Det är i denna mylla vi finner rasismen.
Jag kan dock inte ge mig i kast med att lyfta fram SD:s rasism utan att först nämna det här med nationalismen. Dessa två ideologiska aspekter lever i ett närmast symbiotiskt förhållande till varandra. Frågan om folket (vilka är folket?) är central för SD och principprogrammets första punkt – om demokratibegreppet – slutar i ett resonemang om just vilka detta ”folk” i begreppet folkstyre egentligen är, eller bör vara.
”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk(…)” -SD:s principprogram, s. 6
Många blandar ihop nationalism med patriotism: Fosterlandskärlek. Men nationalism utgör en ideologisk världsbild som bygger upp helt andra premisser för vår mellanmänskliga samvaro än vad den icke-ideologiska patriotismen gör. Istället för att utgå från kärleken till en stat (Sverige) bebodd av medborgare (svenskar), utgår nationalismen från troheten till en nation (Sverige) bebodd av ett folk (svenskar). Det är en viktig, om än lite förvirrande, distinktion.
Nationen är alltså den känslomässiga aspekten av statsbildningen snarare än den formella, på samma sätt som folket kan beskrivas som medborgarskapets upplevda gemenskap snarare än dess juridiska realitet. Begreppsligt kan både nationen och folket tolkas positivt och t o m konstruktivt. Utan en nationell gemenskap att luta sig mot kan man hävda att det finns en risk att samhället faktiskt börjar krackelera och spricka i sömmarna; rentav kollapsa. Men nationen som ideologisk trossats, som nationalism, går längre än så. Den förutspår systemkollapsen likt religiösa undergångssekter förutspår jordens undergång.
Det är också i nationalismen människors olikheter blir ett dilemma. Det är i nationalismen som frågan om man kan vara både jude och svensk endast kan besvaras med ett ”antingen eller” istället för ett ”självklart kan man det”. Det är i nationalismen en stat kan upplevas som bebodd av mer än ett folk, och att detta är ett problem. Det är i nationalismen frågan om vilka som utgör det rätta folket (och vilka som inte gör det) ställs. I nationalismen – då den används som föresats – hittar vi incitament för såväl rasism som fascism. En skulle, för att låna lite av SD:s egna sätt att uttrycka det, kunna säga att rasism och fascism är en naturlig följd av att driva en nationalistisk politik.
Nationalismen är nämligen beroende av möjligheten att på ett objektivt, förment neutralt sätt, definiera den svenska folkstam som ska räddas. Och eftersom nationalismen i sig handlar om känslor – om upplevelsen av att vara svensk i Sverige, med sillamackor på Malmöfestivalen, skolavslutningar i kyrkan, pepparkaksgubbar i luciatåget, Tomas Ledin i högtalarna på skärgårdsfesten eller vad det nu är som får just mig att nå den här upplevelsen – kan rasismen kliva in som en räddande ängel. För rasismen har alltid varit mån att omge sig med ett vetenskapligt skimmer. Den, om något, kan ge nationalismen den illusion av objektivitet som krävs för att bli tagen på allvar.
Principprogrammets andra punkt, om människan, sätter fingret på en central fråga. Här introduceras vi nämligen för idén om den mänskliga essensen. Den brukar i debatten nämnas som ett av de tydligaste exemplen på Sverigedemokraternas rasism, och det är lätt att förstå varför:
”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.” -SD:s principprogram, s. 8
Det finns förstås inga som helst vetenskapliga belägg för att en dylik essens skulle existera i människan och göra det möjligt att särskilja grupper och individer från varandra på relevant grund, men det hindrar inte SD:
”Med nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor, men inte hela mänskligheten menar vi framförallt, att det (…) finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män, som sträcker sig bortom det som kan observeras med blotta ögat. I ett samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv kommer dessa skillnader med största sannolikhet att leda till olikheter i preferenser, beteende och livsval.” -SD:s principprogram, s. 8
Viktigt att notera i citaten ovan är hur miljö, biologiskt arv och t o m den fria viljan alla väger lätt inför den nedärvda ”essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst”. Vi kan inte välja vilka vi är eller styra vilka vi vill vara i större utsträckning än den mänskliga essensen tillåter oss. SD har därmed i sin politiska idéförklaring formulerat en central princip för rasism: att individer eller grupper av människor är åtskilda genom förkroppsligade (‘biologiserade’), oföränderliga egenskaper.
Det fortsatta resonemanget kring detta handlar om hur ”en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle” (principprogrammet, s. 8). För att tala klarspråk är SD:s lösning att ju mer homogen en nation är; språkligt, kulturellt, religiöst, desto tryggare och stabilare blir den. Det handlar om att bevara den svenska folkstammens nedärvda essens.
Det är ett gammalt, rasistiskt argument som ger ekon varhelst rasistiska idéer tillåtits utvecklas och som ger oss ytterligare en rasistisk princip att lägga till den första. De sedan tidigare förment biologiska/essentiella skillnaderna mellan människor – som gör dem oöverbryggbart olika – kan nämligen bara kompenseras för genom segregation och/eller assimilering. Slutmålet, oavsett metod, är upprättandet av ett i möjligaste mån homogent samhälle; mätt i kultur, etnicitet, språk, religion o s v; men oavsett vilket, möjligt att förklara med hjälp av den mänskliga, biologiska essensen. Det vill säga ”rasen”.
”Samhället bör naturligtvis uppmuntra individen att bli så bra som det är möjligt inom ramen för sina medfödda förutsättningar, men samtidigt bereda plats för de individuella olikheterna och beakta det faktum att alldeles oavsett vilka stödfunktioner samhället sätter in så kan inte alla individer nå lika långt inom alla områden.” -SD:s principprogram, s. 9
Den som väljer att läsa de nästan fyra sidorna om SD:s syn på människan i principprogrammet kommer att se hur det biologiska perspektivet genomsyrar hela texten. Den mänskliga essensen har kraften att förklara hur preferenser, beteende och livsval förmår skapa naturgivna ordningar (t ex mellan könen), för att inte tala om en i princip predestinerad plats på samhällsstegen.
Världen, dikterad av den mänskliga essensen, är ordnad, trygg och förutsägbar. Där förekommer ingen diskriminering, inget förtryck, eftersom naturen i sig är neutral och vare sig kan diskriminera eller förtrycka. Det är därför det i SD:s värld inte heller förekommer någon rasism, eftersom det i deras ögon inte är annat än naturens gång, kanaliserad genom den mänskliga essensen: ”Jag är inte rasist, jag är realist.”
Vi återvänder till nationen för ett ögonblick. ”Folket” som nationalistisk idé bygger på möjligheten att kunna identifiera skillnader mellan de som tillhör och inte tillhör detta folk. Jag har ovan redogjort för hur den mänskliga essensen beskrivs som den kanske viktigaste indikatorn för detta. Men…
”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” -SD:s principprogram, s. 13
Jaha, ”öppen och ickerasistisk” skriver de. Kan jag verkligen ha så fel om SD:s rasism? Förvisso; sant är att det inte är rasism i sig att helt enkelt ordna människor utifrån termer om kultur, språk eller identitet, men nu är det inte så enkelt som att SD i sitt principprogram bara definierar människor utifrån olika gruppmarkörer. De ställer också kravet på dessa grupper av Andra att assimileras in i en för dem extern kultur och identitet samt lära sig ett annat språk för att få åtnjuta samma rättigheter som oss som redan har privilegiet att anses vara svenskar.
Därtill slår de fast att vissa människors grupptillhörighet gör det svårare för dem att assimileras:
”Det faktum att vi ser assimilering som möjlig och eftersträvansvärd är inte detsamma som att vi också ser den som okomplicerad. Assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och (…) i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget, utan leder istället till uppkomsten av segregerade och särkulturella samhällen. Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. ” -SD:s principprogram, s. 15
Det här är inte en artikel om assimileringskravet. Det kravet är en fråga som snarare handlar om SD:s nationalism. Det behöver dock nämnas, eftersom citatet ovan visar hur assimileringskravet även har en rasistisk dimension. Svårigheten att ”bli svensk” ökar med skillnaden mellan vår och de Andras kultur eller identitet, hävdar SD. Minns Martin Strids tal under SD:s landsdagar om hur muslimer enligt hans resonemang aldrig kan bli 100% människor och jämför med ovanstående citats avslutande konstaterande om assimileringens ibland oöverkomliga utmaningar. Vilka specifika kulturer/identiteter som avses i texten är oklart, men desto klarare är det att alla inte är välkomna i SD:s version av Sverige.
Assimilering har även andra rasistiska aspekter än den ovan nämnda. SD skriver vidare i principprogrammet om det de kallar mångkulturalismen, som på många sätt är en motpol till assimileringstanken. Här är nyckelordet istället integration, vilket implicerar ett givande och ett tagande i ett slags skapande av en gemensam, svensk kultur. För SD innebär detta förlusten av en överordnad majoritetskultur (den svenska) ”som inom
sig rymmer en begränsad mängd invandrade individer av annan kulturell bakgrund som ännu inte är fullt ut assimilerade och som hyser ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar” (Principprogrammet, s. 21. Min understrykning.).
Behovet av en majoritetskultur som skild från övriga kulturer stammar förstås ur uppfattningen om att svenskarna är ett folk, som är möjligt att klart definiera genom förekomsten av en inneboende mänsklig essens, och att en blandning av olika folk riskerar att degenerera detta speciella folk – denna svenska eller nordiska folkstam. Positiva och/eller harmlösa inslag från andra kulturer (t ex kebab, tacos eller pizza) som anammats av den svenska räknas inte ens som mångkultur enligt SD:s logik. Och det andra? Ja, det som inte är värt att införliva i det svenska, det ska bort.
”Kärnan i assimilationstanken är att slå fast att den svenska staten inte är ett kulturellt vakuum och att den svenska nationens kultur i kraft av sin historia, med undantag endast för de nationella minoriteterna, är överordnad andra nationers kulturer inom den svenska statens område. Som en logisk konsekvens av detta skall allt statligt och kommunalt stöd som syftar till att invandrare skall bevara och stärka sina ursprungliga kulturer och identiteter dras in. Parallellt med detta skall stödet till bevarandet och levandegörandet av det svenska kulturarvet öka.” -SD:s principprogram, s. 21
En av rasismens viktigare definitionsmässiga aspekter är det hierarkiska rangordnandet av de grupper man identifierat. D v s att man utser en grupp (den egna) att – på förment objektiva grunder, förstås – vara överordnad de andra. Ovanstående är ett tydligt exempel på hur denna aspekt av rasism är närvarande i SD:s ideologi.
Det brukar sägas att invandringen är SD:s enda sakfråga och att den blir svaret – eller orsaken – oavsett vad som avhandlas. Jag skulle vilja hävda att det är en sanning med modifikation. Även om frågan om invandring är central för SD (nedanstående citats inledande mening är nästan ordagrant bevarad från 2005 års principprogram) är den samtidigt bara ett symtom och en tydlig, nästan pedagogisk, illustration av hur det kommer sig att nationalism och rasism är två sidor av samma mynt.
” Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.” -SD:s principprogram, s. 23
Jag har redan visat hur den rangordning mellan kulturer/folk som beskrivs beträffande assimileringsfrågan bygger på en rasistisk princip. Här får vi en god redogörelse för de praktiska implikationerna av denna princip. På samma sätt som Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz uttryckte det nyligen, menar SD att ditt värde som invandrad till Sverige är intimt förknippat med var du kommer ifrån. Vissa länder/kulturer är sämre än andra, lyder den rasistiska sensmoralen. SD målar alltså upp en tänkt cirkel som omger nationen (Sverige) och dess grannländer och säger att om du befinner dig innanför cirkeln är du möjlig att assimilera. Du är välkommen. Men står du utanför cirkeln är du av en annan sort och därmed inte lika välkommen.
Det här skulle få efterverkningar för den asylrätt SD motsägelsefullt nog säger sig vilja värna. Individuella prövningar av de individer som kommer hit från utanför cirkeln skulle utifrån deras resonemang kunna ersättas med omedelbara, summariska nekanden av deras asylansökningar. För det handlar inte om varför du flytt, utan varifrån. Och om du mot förmodan slinker igenom nätet, kommer du att skickas tillbaka så snart det blir möjligt, eftersom ”flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar” (Principprogrammet, s. 23).
I klarspråk säger SD att de vill stoppa invandringen, stoppa flyktingmottagandet och repatriera de invandrare och flyktingar som redan befinner sig här. Återigen en påminnelse om deras strävan om ett Sverige åt svenskarna och att Bevara Sverige Svenskt. Och inte minst påminner det oss om den rasism som existerar intimt införlivad i deras politiska praktik.
Vi har nu kommit ungefär halvvägs in i principprogrammet. SD:s ideologiska grund och förutsättningarna för deras världsbild slås i princip fast i dess första hälft och många slutar därför läsa ungefär här. Samtidigt är det i de följande programpunkterna vi ges möjlighet att – i likhet med den just avhandlade – skapa oss en uppfattning om hur ett parti som drivs av bl a nationalism och rasism kommer att föra sin politik, i den händelse de ges tillräckligt med inflytande.
Frågan om familjen och jämställdheten står näst på tur i principprogrammet. Ur ett rasismperspektiv kan vi nöja oss med att konstatera hur den heterosexuella kärnfamiljen inte bara är ett ideal för SD, utan även uppfattas som en naturgiven ordning eller norm. Denna naturgivna ordning bör därför – i likhet med hur SD förhåller sig till andra kulturer – åtnjuta fördelar gentemot de som av onaturliga (?) anledningar lever som homo-, bi- trans- eller någon annan variant av sexualitet.
Igen spökar den mänskliga essensen som delar in människor efter medfödda/nedärvda sexuella preferenser, där den ena (i det här fallet den heterosexuella människan) är av naturen och SD:s politiska ideologi överordnad. Och samtidigt som man vänder sig starkt emot att någon skall behöva trakasseras eller förföljas på grund av sin sexuella läggning, är man lika starkt emot att låta samkönade par adoptera eller inseminera. Hur den ekvationen går ihop lämnar jag till läsaren själv att lösa.
När det kommer till frågan om religion visar sig SD vara något så unikt som ett icke-konfessionellt parti som hävdar att den svenska staten bör stå på konfessionell grund, och att kristendomen bör ”inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige” (Principprogrammet, s. 27). Framförallt då islam, som ”visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen” (Ibid.).
Den särställning SD ger kristendomen kommer sig av att de väljer att beskriva det mer som kultur än religion. De skriver att ”känna till och förstå det svenska kristna kulturarvet är en viktig nyckel till att förstå vårt lands historia, kultur och samtid. Bevarandet av detta kulturarv är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende”. (Principprogrammet, s. 27)
Kristendom är alltså en religion som tar sig uttryck i (konstruktiv, svensk) kultur, medan islam beskrivs som en religion, vilken tar sig uttryck som en destruktiv och främmande politisk ideologi. Det är vitt och det är svart. Enkelt att välja. Och det hänger förstås intimt samman med det tidigare talet om länder/kulturer som är lite sämre, vars folk är svårare att assimilera och som är, enligt den Mänskliga Essensens Doktrin, för annorlunda för att någonsin kunna bli tillräckligt lika oss.
”Ekonomin bärs inte upp av likriktade, anonyma produktionsenheter utan av tänkande, kännande och kulturellt präglade människor. Vanor, seder, normer och värderingar har stor inverkan på ekonomin och skiftar från kultur till kultur och från nation till nation. Stora kulturella och befolkningsmässiga förändringar inom en stat påverkar således alla aspekter av ekonomin och förmågan att skapa tillväxt.” -SD:s principprogram, s. 31
Det tål att upprepas: En behöver läsa hela principprogrammet för att kunna göra sig en samlad bedömning av partiet och dess ideologiska grunder (det finns en länk till principprogrammet i slutet av artikeln). På ett sätt plockar jag russinen ur kakan när jag på detta sätt framförallt lyfter fram de aspekter som signalerar rasism. Å andra sidan vill jag hävda att jag genom att systematiskt plocka fram just de rasistiska russinen och koppla dem samman, bidrar till en ökad tydlighet vad gäller just den aspekten.
Ta citatet ovan, t ex. Det kommer från punkten om SD:s tankar om ekonomin. I sig självt kan det framstå som odramatiskt, men satt i sitt sammanhang, där de ”tänkande, kännande och kulturellt präglade” människorna, med sina ”vanor, seder, normer och värderingar”, inte bara är olika, utan så olika att de genom sin blotta existens förmår påverka ett lands ekonomiska förutsättningar. Ja, då är det den mänskliga essensen som än en gång dyker upp, inte sällan i sällskap av sin tvilling nationalismen. Således kan vi alltså konstatera att Sverigedemokraternas fokus på området ekonomi kanske mer än något annat handlar om etnicitet och hur mångkulturen är roten till en dålig ekonomisk politik.
SD vänder sig även mot arbetskraftsinvandring, då en ”ökad kulturell heterogenitet, via stora, långväga folkomflyttningar, som regel får betydande negativa konsekvenser för det sociala kapitalet i invandringslandet” (Principprogrammet, s. 33) och förespråkar därför ”en modell med gästarbetare, där utländsk arbetskraft kan få tillfälligt uppehållstillstånd knutet till arbetsmarknadens behov” (Ibid.).
Inte ens när de gör rätt för sig genom att arbeta, är de Andra välkomna i SD:s Sverige, annat än tillfälligt. Ingen torde vara förvånad vid det här laget.
”Alla människor ska bemötas likvärdigt i landstingens och regionernas verksamheter. Man ska känna trygghet och tillit till vårdgivaren. Detta innebär bland annat att ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier och att landstingen ska tillhandahålla evidensbaserad vård.” -SD:s principprogram, s. 35
Det här är ett vackert formulerat stycke. Är det någon som inte håller med? Nej, tänkte väl inte det. Självklart ska alla bemötas likvärdigt inom vård och omsorg och ingen ska särbehandlas utifrån några ”ovidkommande” kriterier.
Det är bara det att om vi backar bandet lite, så ser vi klart och tydligt att vare sig nationalitet, religion, kultur eller sexuell läggning (har jag missat något?) är ovidkommande för SD. Tvärtom är de omöjliga för dem att bortse från. Vi ser också argument för att skillnader i tillgänglighet vad t ex samhällsfunktioner beträffar inte anses vara särbehandling, då skillnaderna är utlopp för den mänskliga essensen, d v s ”naturgivna”. Så vad betyder det i praktiken att ”ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier” när det är SD som säger det?
Svaret på den frågan ges av förklarliga skäl inte i principprogrammet. Dock kommer vi i de följande delarna av denna artikelserie bl a att titta närmare på det faktiska, politiska arbete SD bedriver idag, i egenskap av riksdagsparti. Kanske får vi några klargörande svar angående de praktiska implikationerna av principprogrammets rasistiska formuleringar där?
Den påstått icke-rasistiska aspekten av SD:s nationalism är byggd på en mycket lös grund. Min läsning av deras principprogram beskriver snarare motsatsen; hur kampen för att Bevara Sverige Svenskt har pågått sedan slutet av 1970-talet, via SD:s bildande 1988 och vidare till hur den skall föras idag, 2018. Detta är i sig självt ett oerhört starkt argument för att var och en av oss, inte minst de som av olika anledningar röstade på SD i det senaste valet, sätter sig ner med principprogrammet och en stor kopp kaffe och läser – och tänker – på vad som faktiskt står skrivet där. Helst innan den 9 september.
SD är ett rasistiskt parti.
I seriens nästa del kommer vi att få ta del av hur SD:s rasism tar sig uttryck i deras arbete i riksdagen.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
En uråldrig myt är att en kategori av människor skulle ha en nedärvd essens. Att det skulle existera någon slags gudagiven inneboende ariskhet, judiskhet, svenskhet, tyskhet eller dylik ”gruppitet”. Denna myt är inte förenlig med vetenskaplig kunskap om hur världen faktiskt fungerar, men däremot har den djup förankring i religiös fundamentalism och i den lära om ”idévärlden” som för cirka två och ett halvt millennier sedan lanserades av den djupt antidemokratiskt sinnade filosofen Platon. I dagens samhälle företräds myten om den nedärvda essensen av partiet Sverigdemokraterna. I sitt principprogram använder partiet denna myt som grundsten för sin människosyn.
Den verklighet vi faktiskt lever i fungerar på ett helt annat sätt än hur romaner och andra sagor fungerar. I romanen existerar alla karaktärer utifrån författarens tankar. En romanfigur vilken börjar som en enkel idé med en eller ett par kategorier växer i bästa fall till en karaktär som blir lite mer nyanserad och kanske även får en bakgrundshistoria. I verkligheten finns det istället alltid en enormt komplex bakgrundshistoria, och denna kommer först. Varje vuxen människa har en uppväxt och två genetiska föräldrar, vilka i sin tur har varsin uppväxt och två genetiska föräldrar vardera. Kategorierna är något som vi hittar på för att sortera oss själva och varandra, snarare än att vara grunden för vår existens som om vi hade varit romanfigurer. I sin bok ”Så gick det till: Bevisen för evolutionen” förklarar biologen Richard Dawkins att många har svårt att förstå evolutionen därför att de tror att djurarter existerar i naturen: I själva verket så existerar i naturen endast enskilda unika djur, medan djurarter är något som vi människor hittar på för att få överblick över dessa djur. Samma princip gäller även alla andra kategoriseringar: Gränser mellan olika nationer, kulturer och etniciteter är något socialt konstruerat, alltså något som vi människor har hittat på.
Att det skulle finnas olika människoraser vilka skulle ha olika ”essens” torde vara kärnan i den blodsmystik som präglade Nazityskland, och även i den pseudovetenskapliga rasbiologi som användes för att rättfärdiga denna blodsmystik. Frågan torde sålunda vara tämligen känslig rent politiskt. När Sverigedemokraterna som grund för sin människosyn fastslår att olika grupper av människor har olika nedärvda essenser så lägger de sig vinn om att linda in budskapet. De klämmer in påståendet om olika grupper skulle ha olika nedärvda essenser mellan två mycket mer lättsmälta påståenden: å ena sidan en idé om universell mänsklig essens, och å andra sidan en idé om unik individuell essens. Och när de sedan försöker framställa dessa nedärvda essenser som något vetenskapligt så handlar det exempel de utgår från försiktigtvis från idén om mänsklig essens. Idén att det även skulle vara en vetenskaplig sanning att olika kategorier av människor skulle ha olika ”nedärvda essenser” följer med på köpet: Det framgår tydligt av resonemanget, men formulerat på ett sådant sätt att de upprätthåller ett minimum av ”plausible deniability” att avfärda kritik med:
”Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få. Till hjälp med att skapa en grovkornig bild kan vi dock ta den moderna vetenskapen och den mänskliga historien. Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen.”
/Sverigedemokraternas principprogram från 2011, sid 8
En enskild människa har sitt eget sätt att vara och fungera, och oavsett om vi kallar det för ”identitet” eller ”essens” eller något annat så är det självupplevt och därför värt att respektera i egenskap av individens rätt att definiera sig själv och bestämma över sig själv. Om vi i högre grad än nödvändigt förvägrar individen dessa rättigheter så beter vi oss oetiskt och riskerar att åsamka personen i fråga stor skada. Idén att en kategori av människor skulle ha något särskilt sätt att vara och fungera, det är däremot en överförenkling även i de fall då det inte slår över i ren pseudovetenskap/mytbildning. För att en kategorisering skall kunna hållas enhetlig måste de individer som ingår i den undertryckas, de som upprätthåller denna enighet måste pressa/tvinga var och en att begränsa sig till vad som passar in i stereotypen för den kategori som hen blivit insorterad i. Idén om att inte undertrycka en individs ”essens” och idén om att ”inte undertrycka” en kategoris ”essens” är sålunda inte bara två olika idéer, utan de utgör dessutom varandras motsats.
Vi som följer och granskar Sverigedemokraterna finner ständigt och jämt bevis på att de befinner sig i en annan värld, ett parallellt universum.
Bakgrunden till det märkliga förhållningssätt man har till omvärlden är att sverigedemokrater i stor utsträckning baserar sin uppfattning på känslor, gissningar och fördomar. Detta kombinerat med allsköns konspirationsteorier är det som ligger till grund för den enfaldiga och verklighetsfrånvända politiken.
SD är top of the pops på att få deras sanning att förefalla vara den verkliga sanningen. Sällan backas denna sanning upp av fakta, expertis eller forskning. SD har skapat ett mantra av uttryck som:
”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”
”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”
”…är enligt vår bedömning…”
På Motargument har vi tidigare knäckt en myt som Sverigedemokraterna själva har skapat gällande orsaker till abort.
Denna gång är det klimatförnekelsen som jag tänker ge mig i kast med. SD har en enfaldig inställning till klimathotet: Det finns inte, eller i vart fall är det extremt överdrivet. F d riksdagsledamot Thoralf Alfsson fryser på sin cykeltur på väg hem, vilket han menar skulle vara ett bevis på att vi inte har någon global uppvärmning:
Har cyklat hem från Kvarnholmen ikväll och jag undrar var är den globala uppvärmningen? Vi kan läsa om den i varje tidning. TV producerar det ena efter det andra inslaget om klimatuppvärmningen, likt förbannat fryser jag som tusan när jag går ut i mitten av maj. Det är bara en dryg månad till midsommar och sedan vänder det och blir mörkar igen! Ändå fryser jag!
Alfsson fortsätter i samma blogginlägg att manifestera sin okunskap:
Alla dessa besserwissrar inom miljörörelsen var är ni nu någonstans? Vilket anser ni vara värst? Att det blir ett par grader varmare på jordklotet? Eller om det blir ett par grader kallare? Skall vi vara mer oroliga för lite ökad temperatur och att några glaciärer blir mindre eller smälter bort. Eller är det betydligt värre om det globala klimatet blir kallare med glaciärer som växer, att odlingszonerna flyttar längre söder ut, att Nordeuropa blir obeboeligt?
Vi kikar vidare på ytterligare sverigedemokratiska tokigheter om klimathotet: SD Huddinge tycker att cyklister är klimatbovar. Martin Nigals i SD Huddinge utvecklar:
SD finner det givetvis bra att man försöker få invånarna att bli mer fysiskt aktiva samtidigt som cyklande är ett billigt sätt att resa. Hur pass miljövänligt det är låter jag andra bedöma men man kan inte helt bortse från det faktum att fysisk aktivitet producerar mer koldioxid genom utandningsluften, som ju är en s.k. växthusgas.
För ett tag sedan förklarade SD för oss att SMHI sysslar med tendentiös propaganda. Martin Kinnunen, riksdagsledamot och SD:s miljöpolitiska talesperson, menar att SMHI använder forskning som ett verktyg för att opinionsbilda och att ”man har ett syfte”. Insinuerar Kinnunen att SMHI har en ondskefull dold agenda? Mot bakgrund av detta tycker SD att det är fullt rimligt att minska anslagen till SMHI med 11 miljoner kronor.
I ett annat blogginlägg i kategorin ”Klimathysteri” ger sig tidigare nämnde Alfsson in i matchen genom att raljera om att ”Länsstyrelsens tjänstemän har svalt SMHI:s propaganda om havsnivåhöjningar med hull och hår”. Han fortsätter med att kalla Länsstyrelsen för ”klimatalarmister”. SMHI avfärdar SD:s anklagelser genom att påminna om att de har fått i uppdrag av regeringen att bl a informera om klimatförändringarna och att informationen är vetenskapligt förankrad.
Vi har konstaterat att klimathotet i SD:s parallella universum är blott en PK-bluff. Mot bakgrund av denna övertygelse är det naturligt att man anser sig kunna spara en massa pengar genom att skära ner klimatinsatserna med 8 miljarder kronor. På listan över nedskärningar som SD avser att genomföra finner vi bl a att 868 miljoner kronor ska sparas in på skydd av värdefull natur och att 700 miljoner kronor ska kapas från supermiljöbilspremien. I runda slängar 700 miljoner ska dras in på klimatinvesteringar.
Återigen motiverar SD sin politik med icke-vetenskaplig fakta. Man väljer istället att bygga sin ståndpunkt på konspirationer, känslor och gissningar. Martin Kinnunen förklarar:
Att göra kostsamma utsläppsminskningar i Sverige gagnar inte någon. Det har blivit en smal korridor kring vad man får tycka i den här frågan.
På SD:s hemsida finner vi bevis på att man som sverigedemokrat är tämligen ointresserad av området. Där finns ytterst knapphändig information vad gäller partiets förhållningssätt till miljö och klimat. 2015 kunde vi få höra SD:s dåvarande miljöpolitiska talesperson Josef Fransson berätta om huruvida partiet har någon uppfattning i klimatpolitiken:
Självfallet! Vår uppfattning skiljer sig dock från övriga riksdagspartier då vi faktiskt tagit oss tid att sätta oss in noggrant i klimatvetenskapen och tagit ställning därefter, i stället för att bara följa strömmen.
Vänta lite nu. Har SD verkligen noggrant satt sig in i klimatvetenskapen och är det i så fall anledningen till att deras miljö- och klimatpolitik är verklighetsfrånvänd? Mer troligt är att SD i vanlig ordning använder sig av #alternativefacts och #fakenews, vilka de finner hos notoriska klimatskeptiker och konspirationsteoretiska bloggar.
En naturlig konsekvens av SD:s minst sagt annorlunda förhållningssätt är att de röstade nej till Parisavtalet då omröstningen genomfördes i riksdagen. Jimmie Åkesson är av uppfattningen att det ”skulle vara bättre för Sverige och för klimatet långsiktigt”. Han påpekar också att klimatavtalet är en ”dålig och ineffektiv politik”. Hur viktigt klimatet egentligen är för SD blir smärtsamt tydligt då Åkesson är snabb med att tillägga att det inte är en fråga som SD driver nu. SD menar att Sverige är så bra på klimat att vi inte behöver anstränga oss mer:
Det är väldigt dyrt att minska utsläppen och vi är redan väldigt bra globalt sett. Kina, Indien och USA släpper ut oerhört mycket mer, där är varje minskad enhet koldioxid betydligt billigare att stoppa än vad det är här, då tycker jag vi ska göra det i stället.
Att SD likt Donald Trump är klimatförnekare är ingen hemlighet. Den 1 juni 2017 lämnade USA Parisavtalet. Det är inte särskilt vågat att dra slutsatsen att SD skulle göra detsamma om de haft mandat att ta ett sådant beslut.
Ett exempel på en konspiratorisk blogg som SD förlitar sig på är Anthropocene – Ett partipolitiskt oberoende libertarianskt forum för debatt och opinionsbildning, som drivs av klimatskeptikern Lars Bern. Bern pratar ofta och gärna om ”falska klimatlarm”, och refererar till FN:s klimatmöten som vore de globala sammansvärjningar. En annan källa till SD:s verklighetsfrånvända klimatuppfattning är Per Welander, upphovsman till Stockholmsinitiativet – Klimatupplysningen. Welander har erhållit den inte så smickrande utnämningen ”Årets förvillare 2010”, utfärdad av Vetenskap och folkbildning.
SD har inga som helst skrupler, då de utan vidare eftertanke citerar klimatskeptisk propaganda. Med hjälp av denna propaganda och alternativa fakta förringar man klimathotet på ett ödesdigert sätt.
Det fanns en tid då SD:s partiledning funderade över huruvida det är klokt att profilera partiet som klimatskeptiskt. Framför allt diskuterades detta mot bakgrund av att man var orolig att presumtiva väljare skulle dra sig för att lägga sin röst på partiet. Donald Trumps framgångar kan ha varit en bidragande orsak till att SD ändå valde skepticismens gyllene väg. Den passar finfint ihop med partiets profil som den bångstyriga bråkstaken i klassen.
Att som SD ifrågasätta, och bagatellisera, klimathotet är ännu ett bevis på att SD befinner sig i ett parallellt universum. Det finns forskning som motsäger SD:s klimatförnekelse. Tyvärr visar vetenskapen på att prognoserna för klimatförändringarna måste skrivas om. Det går snabbare än vad man först trott. Det ter sig märkligt hur ett parti med ambitioner på regeringsmakt på fullt allvar blundar för de klimatförändringar som vilken oinsatt lekman som helst ser. Det finns alltför mycket vedertagen forskning och fakta på området för att SD:s förhållningssätt ska kunna tas för att vara seriöst.
Är det seriöst att bedriva politik utifrån klimatförnekares fakta, konspirationsteorier och känslor?
Vad handlar SD:s klimatskepsis om egentligen? Är det så att man är så noggrann med att vara ett parti som inte är som alla andra så att man ger blanka fan i vedertagen forskning och expertis? Tycker man att det är alltför tids- och kraftkrävande att sätta sig in i vetenskapen? Kanske tänker man att om vi intalar oss själva att klimathotet inte finns så finns det heller inte?
SD baserar sin klimatpolitik på klimatförnekande ”forskare” och konspiratoriska bloggar. Det är naturligtvis en smidig väg att gå, då man kan spara in massvis med pengar genom att förneka att vi står inför ett klimathot och att vi har en global uppvärmning. Klimatet är ingen lekstuga, SD! Det är vår framtid.
Vi tar det igen, så att alla förstår hur saker och ting blir sanna i SD:s värld:
”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”
”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”
”…är enligt vår bedömning…”
För dig som vill ha ammunition mot SD:s ”argument” rekommenderar vi på Motargument följande lista:
Global Warming & Climate Change Myths
Ytterligare läsning:
Sverigedemokraterna vill minska SMHI:s anslag för att de pratar om klimatförändringar
Riksdagsledamot (SD): I Kalmar har vi ingen global uppvärmning
SD kritiska mot cykelplan – oroar sig för miljöskadlig utandningsluft
SD säger nej till nya klimatmål
SD kritiserar SMHI för att bedriva tendentiös opinionsbildning
2016 kommer sannolikt att gå till historien som det varmaste året någonsin uppmätt, och i november var det 20 grader varmare än normalt i Arktis. Klimatförändringarna sker här och nu, och vi på Motargument bestämde oss därför för att kolla närmare på vad riksdagens tredje största parti, Sverigedemokraterna, vill göra åt det.
Motargument har redan tidigare skrivit om hur den europeiska extremhögerns dåliga miljöpolitik riskerar att leda till fler flyktingar, och hur sverigedemokratiska lokalavdelningar och sympatisörer ser klimatförändringarna som ett skäl att minska invandringen. I den här artikeln dyker vi lite djupare för att se några exempel på SD:s miljöpolitik.
Minskade statliga satsningar
Om vi inleder vår granskning med Sverigedemokraternas förslag till miljöbudget i riksdagen för åren 2017-2020 så ser vi att SD vill minska anslagen till miljö- och naturvård med nästan 2.3 miljarder kronor 2017 och ytterligare 1.9 miljarder per år till 2020. Det innebär en total minskning av miljöbudgeten med nästan 8 miljarder kronor över de kommande fyra åren.
I sin budgetmotion skriver man bland annat om regeringens förslag att:
Mot bakgrund av detta är Sverigedemokraterna avvaktande till vissa satsningar på ”klimatet”. Det är att betrakta som slöseri i en situation där listan på mer trängande behov är mycket lång.
Att kalla satsningar för att begränsa de potentiellt katastrofala effekterna av globala klimatförändringar för ”slöseri” är ett förbluffande uttalande. Att det skulle finnas en mycket lång lista av mer trängande behov än detta är också rätt tvivelaktigt.
I en debattartikel från 2015 skriver Sverigedemokraternas näringspolitiske, tidigare miljöpolitiske, talesperson Josef Fransson att ”Sverige bör hålla nere utsläppen men definitivt inte till vilket pris som helst”. Det märks tydligt i deras budgetmotion att priset de är beredda att betala är lågt.
Klimatskepsis
Ett flertal sverigedemokratiska riksdagsledamöter, lokalavdelningar och medlemmar har uttalat sig skeptiska till att människor skulle ha någon som helst påverkan på klimatet, något som webbsajten Supermiljöbloggen vid ett flertal tillfällen har uppmärksammat. Bland annat har uttalade klimatförnekare haft ett direkt inflytande över flera förslag, debattartiklar och riksdagsinlägg samt föreläst för riksdagsledamöter.
I den tidigare nämnda debattartikeln från 2015 så skriver även Josef Fransson att:
Vår uppfattning skiljer sig dock från övriga riksdagspartier då vi faktiskt tagit oss tid att sätta oss in noggrant i klimatvetenskapen och tagit ställning därefter, i stället för att bara följa strömmen. Då inser man snart att det inte finns något linjärt samband mellan temperatur och CO2, vilket inte minst 17 år utan någon uppvärmningstrend visat, trots att vi släppt ut mer än någonsin. Snarare säger detta att vetenskapen har mycket kvar att utforska och att de värsta klimatlarmen överskattats.
Även om det inte är ett rakt ut förnekande av klimatförändringarna så visar det på en klart tveksam inställning till klimatforskning. Påståendet innehåller även felaktigheter då temperaturerna visst har höjts under tidsperioden som nämns.
Lågt rankade förslag
I EU röstade Sverigedemokraterna i slutet av 2014 för att öppna upp möjligheten att slopa kravet på märkning av oljesand, vilket kritiker menar öppnar upp möjligheten för EU att importera oljesand från Kanada. Det är bara ett av många problematiska beslut på miljöområdet som SD har stött i Europaparlamentet.
I en riksdagsmotion från oktober i år så yrkade SD på att miljöorganisationers möjlighet att överklaga beslut som grundas på miljörelaterad lagstiftning ska minska, något som enligt Naturskyddsföreningen skulle vara mycket problematiskt.
I Naturskyddsföreningens ranking av riksdagspartiernas miljöpolitik under 2010-2014 kom Sverigedemokraterna sist. Även i rankingen som gällde deras vallöften för denna mandatperioden kom de sist med 0% (!) positiva svar. Lika dåligt slutade man i WWF:s ranking, där de endast fick 7/30 poäng möjliga, hälften så många som nästjumbon KD.
Intressant att notera är även att Sverigedemokraternas hemsida under fliken ”Vår politik A till Ö” inte har något avsnitt gällande klimat eller miljö. De som kommer närmast är avsnitten ”Bensinskatt”, som de vill stoppa framtida höjningar av, och ”Kärnkraft”, som de vill bygga ut.
Sverigedemokraterna var även det enda partiet i Sveriges riksdag som röstade emot att ratificera det internationella klimatavtalet som slöts i Paris 2015, något som förbryllar eftersom de regelbundet påminner om Sveriges relativt små utsläpp i sammanhanget och vikten av att Kina och USA tar sitt ansvar i frågan. Hur vill de att det ska bli verklighet utan ett globalt avtal, kan man fråga sig?
En komplett sammanställning av Sverigedemokraternas miljöpolitik är inte möjlig här och lämpar sig bäst från andra organisationer. Det är dock uppenbart redan från denna korta översikt att SD inte har en politik som är tillräcklig för att möta klimatförändringarna. Det är ett problem. Om inte klimatförändringarna bromsas så riskerar miljontals människor runt om i världen att tvingas lämna sina hem på grund av stigande havsnivåer, svält och stormar. Inte ett idealt scenario för någon, vare sig om man är den som tvingas fly eller om man inte vill ta emot flyktingar.
Vi har tidigare på Motargument redovisat de olika riksdagspartiernas ståndpunkt i HBTQ-frågor. Ett parti, Sverigedemokraterna, vill förbjuda homoadoption, även kallat samkönad adoption, och insemination för lesbiska par.
Idag är det möjligt för samkönade par att få sin rätt till adoption prövad. Det är också möjligt för lesbiska par att inseminera. SD:s ståndpunkt i frågan är orubblig. Homosexuella ska, genom en lagändring, förvägras möjligheten att bli föräldrar.
Jag har tidigare på Motargument knäckt myten om att barn behöver en mamma och en pappa. Forskning och expertis understryker det många av oss visste och andra av oss anade:
Det har ingen betydelse för ett barns utveckling om ett barn har samkönade föräldrar eller heterosexuella föräldrar.
Trots detta väljer SD att hålla fast vid att homosexuella par inte ska ges möjlighet att bli föräldrar. Jag har kontaktat Sverigedemokraterna för att höra deras motivering till denna ståndpunkt, som tydligt strider mot all forskning och expertis på området.
Svaret som Sverigedemokraternas informationsassistent har är följande:
Det är Sverigedemokraternas övertygelse att kärnfamiljen är den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö. Samtidigt är vi medvetna om att detta är en samlevnadsform som inte fungerar för alla och vill naturligtvis arbeta för ett fullgott samhällsstöd till alla samlevnadsformer där barn finns med i bilden.
Sverigedemokraternas uppfattning är att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.
Det minst komplicerade, och därmed bästa för de flesta barn, är enligt vår bedömning att få växa upp med sina biologiska föräldrar som moders- och fadersgestalter.Barn som inte växer upp i en kärnfamilj skall ha rätt att umgås med båda sina biologiska föräldrar och i de fall detta inte är möjligt skall barnet i alla fall ha rätt att få information om vilka de biologiska föräldrarna är eller var.
I de fall ett barn har förlorat båda sina biologiska föräldrar bör barnet ha rätt till både en man och en kvinna som en ersättning för den far och den mor man har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till. har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till.Med vänlig hälsning
Informationsassistent Sverigedemokraterna
Med tanke på att de två sista meningarna är en identisk upprepning samt innehåller en felaktig punktuering, kan det tänkas att detta svar är skapat av en dålig klippochklistra-ansvarig på Sverigedemokraternas informationsavdelning. (Av hänsyn till informationsassistenten har jag valt att utelämna namnet på denne)
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att SD inte har några argument för sin ovilja att ge samkönade par möjlighet att skaffa barn. Svaret jag erhöll innehåller inget spår av forskning eller expertis. De använder sig istället av ogrundade känsloargument. De utgår ifrån en redan bekräftad fördom. De tror sig veta vad som är bäst för barnen.
”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”
”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”
”…är enligt vår bedömning…”
Det är inga (sak)argument. Däremot är det normativa påståenden om hur något ”bör vara”. Det håller inte på den här nivån.
I sammanhanget kan nämnas att SD gärna utger sig för att vara ett parti som värnar om alla människors rättigheter. Beroende på partiets ståndpunkt i HBTQ-frågor är SD inte välkomna i Stockholm Pride. Att man väljer att ha ett eget Pride-tåg, Pride Järva, ger mot bakgrund av partiets åsikter en bitter eftersmak.
Frågan om föräldraskap är inte en fråga man kan leka med. Det är för många av oss livets viktigaste händelse. Då kan det vara på sin plats att kräva en bättre motivering än ”vi tycker så och därför är det så”. Men det kanske är för mycket begärt.
Fotnot: Alla riksdagspartier, utom SD, vill behålla nuvarande lagstiftning angående homoadoption, även kallat samkönad adoption, och inseminering för lesbiska par.
Lästips:
Myt: Barn behöver en mamma och en pappa
Motargument 