Etikettarkiv: NSDAP

Orbán kopierar Hitlers Lebensborn

Adolf Hitlers institutioner Lebensborn syftade till att se till att den ariska ”rasen” fortlevde och hölls ”ren”. Även SD (genom bl a Kent Ekeroth) har genom åren uttryckt detta. Idag är det Ungern och premiärminister Viktor Orbán som kopierar Hitlers ”rasprojekt”.


I Ungern talar nu Orbán om att ungerska kvinnor måste föda fler barn. Befolkningsutvecklingen i landet är negativ och eftersom de har stängt gränserna så blir läget akut när kvinnor i Ungern inte föder ”tillräckligt” många barn.

Vi har tidigare på Motargument i artikeln ”Orbáns genetiska muta: Föd fler ungerska barn!” beskrivit vad Orbáns sjupunktsprogram för att bevara den ungerska ”rasen” innefattar.

Dessa idéer har en historia. De dyker upp i alla länder där rasism och främlingsfientlighet gör sig bred. Det är närmast spöklikt hur i detalj Orbáns förslag påminner om politiken i Hitlertyskland.

För snart tio år sedan – den 9 mars 2009 – skrev Kent Ekeroth ett inlägg om detta. Men ursprunget är som sagt Nazityskland – där var den praktiska politiken mycket långt gången. Det kallades Lebensborn…

Foto: Mödra- och barnhemmet på Hurdal Verk. Lebensborn valde ut egendomar med hög standard till sina institutioner. Mödrar fick också ekonomiskt stöd till barnkläder och barnvagnar. Detta kan ha bidragit till den negativa hållningen till krigsbarnen och deras mödrar bland många norrmän. Arkivreferens: Riksarkivet, Lebensborn boks 108, RAFA2182U108_58
Om likheten mellan SD:s och de tyska nazisternas kvinnosyn

Är SD:s ideologi nazistisk? Det är ingen hemlighet att SD är ett parti med ett nazistiskt förflutet – de så omskrivna rötterna. Men hur mycket av detta arv lever kvar öppet idag?

Alltför ofta används ordet “nazist” enbart som ett skällsord, men om vi för ett ögonblick försöker se vad som finns kvar hos SD av den konkreta politik som Hitler och NSDAP förde så finner vi följande:

I en tid när Europas befolkning blir allt äldre och det är fler som dör än som föds, så skulle man rent generellt kunna tycka att det är bra med ett inflöde av människor till våra länder. Förutom den rent humanitära frågan om asyl så är fakta slående – vi behöver helt enkelt fler invandrare.

Så ser inte SD-sekten på saken.

Deras alternativ är enkelt – svenska kvinnor (äkta svenska kvinnor) måste förmås att föda fler barn. (Se Kent Ekeroths resonemang längre ner)

Och det är här vi ser en uppenbar parallell till nazitiden och Hitlers syn på kvinnornas roll i Nazityskland.

Hitler var mycket tydlig med vilken roll kvinnor i Nazityskland skulle ha. De skulle vara goda mödrar som uppfostrade sina barn hemma, medan deras män arbetade. Med ett fåtal undantag – däribland barnmorska – ansåg Hitler att det inte fanns någon anledning för kvinnor att förvärvsarbeta. En kvinnas samhälleliga uppdrag var att föda barn. Många barn.

Den nazityska skolan inpräntade också denna ideologi i tyska flickor från tidigaste år – att gifta sig i unga år med en “riktig tysk” och att sköta man och barn.

I Weimar-Tyskland hade det funnits 100 000 kvinnliga lärare, 3 000 kvinnliga läkare och 13 000 kvinnliga musiker. Inom bara några få månader efter att Hitler gripit makten 1933, fick tusentals kvinnliga läkare, lärare, jurister och tjänstemän sparken. Och i början av andra världskriget, var mycket få tyska kvinnor i heltidsarbete.

Lagstiftad kvinnofientlighet och ekonomiska mutor

Även som hemmafruar och mödrar, kontrollerades kvinnornas liv. Kvinnor fick inte bära smink eller byxor. Det var också förbjudet att färga och permanenta håret och de fick endast ha platta skor – högklackade skor var förbjudna.

En av de tidigaste lagar som Hitler instiftade när han kom till makten 1933, var lagen för främjande av äktenskap. Enligt denna lag skulle alla nygifta par få ett statligt lån på 1 000 Mark, vilket motsvarade nio månaders medelinkomst. 800 000 nygifta tog detta lån.

Återbetalningen styrdes av hur många barn det gifta paret fick. För varje barn drogs 25% av lånesumman av – och vid fyra barn ansågs hela lånet vara återbetalat.

Syftet med lagen var mycket enkel – att uppmuntra nygifta att skaffa så många barn som möjligt. Det fanns också en mer långsiktig och olycksbådande aspekt på detta: så småningom behövde Tyskland alltfler soldater och mödrar; unga pojkar som skulle tränas i att bli soldater och unga flickor som skulle tränas i att bli unga mödrar – till nya soldater.

För att det ”Lebensraum” som Hitler planerade österut skulle vara framgångsrikt, krävdes en kraftigt ökande – tysk – befolkning att fylla utrymmena efter de människor som mördats.

Det allra tydligaste exemplet på denna mycket konkreta plan för de tyska kvinnorna är ändå de utmärkelser som kvinnor med många barn fick. Dessa “Moderkors” delades ut vid en högtidlig ceremoni varje år den 12 augusti – Hitlers mors födelsedag.

Skärmdump från Facebook.

Guldkorset gick till kvinnor som hade fått åtta barn, silverkorset till dem som fött sex barn och brons till varje kvinna med fyra barn.

”Rasmässigt önskvärd folkstam”

En annan sida av detta dyrkande av barnafödande i nationens och rasens tjänst var de institutioner som kallades Lebensborn. SS-ledaren Heinrich Himmler var tydlig med vad som var det slutgiltiga målet – medan miljontals människor mördades för att de inte var ”rasmässigt önskvärda” så skulle Lebensborn-projektet skapa en helt ny och ”rasmässigt önskvärd folkstam”.

”Om vi lyckas framavla denna nordiska ras och utifrån dessa enheter få fram 200 miljoner människor, så kommer världen att tillhöra oss”, skrev Himmler.

Men den stora skalan uppnåddes aldrig. Omkring 20 000 barn föddes inom Lebensborn, eller en tiondels promille av Himmlers stolta mål.

12 000 av dem föddes i Norge där en tredjedel av alla Lebensborn-institutioner fanns.

Ett viktigt motiv var att få ner de stora abortsiffrorna i Tyskland och att förmå unga ogifta kvinnor att hellre föda fram barnet och adoptera bort det. Förutsättningen var givetvis att både den blivande mamman och pappan var rasmässigt godkända, dvs kunde bevisa att de var ”arier” flera generationer tillbaka.

Men Lebensborn fungerade också som en förening för SS-officerare. För att bli medlem av SS måste en man kunna bevisa att han var ”arier” flera generationer tillbaka. I enlighet med Lebensborn-projektets anda uppmanades SS att sätta barn till världen, minst fyra. Det var ett viktigt steg i karriären och det spelade ingen roll om dessa barn föddes inom eller utom äktenskapet. Så länge pappan var SS och ”godkänd” så handlade det bara om att mamman också kunde godkännas för att barnet skulle få ingå i den nya ”herrerasen”.

Lebensborn-institutionerna var välutrustade kombinerade förlossningskliniker och spädbarnshem med en särskild flagga – där flertalet barn adopterades bort.

Läs nu Kent Ekeroths blogginlägg.

Skärmdump från Kent Ekeroths blogg. Kredd: IRM (Inte rasist, men…)

Även Hitlers plan inleddes med det som SD nu kallar “barnbonus”. Och svaret på den inledande frågan torde nu ge sig själv.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips: Viktor Orbáns genetiska muta: Föd fler ungerska barn!

Myt: Den mystiska naziflaggan på flygplatsen

Att naziflaggan vajar i vinden i förgrunden på det svartvita fotografiet må kännas olustigt, men är inte märkligt. Det är inte heller märkligt att ett Lufthansa-plan är försett med naziflaggan. Anledningen är att naziflaggan var Tysklands nationsflagga åren 1933-1945.


Det finns ett svartvitt fotografi som cirkulerar på sociala medier. Vad är det vi ser på fotografiet? Är det ett bevis för att Sverige var nazistiskt styrt? Är det ett bevis för att Socialdemokraterna stod bakom Hitler? Motargument reder ut sanningen bakom den mytomspunna bilden som skapar såväl förvirring som olustkänslor.

Vi kikar lite närmare på det svartvita fotografiet som används i ett syfte, med en agenda. Vi återkommer till detta om en liten stund.

Det svartvita fotografiet förefaller vara taget för ett ganska bra tag sedan. Det vi kan se är ett flygplan på en landningsbana. Det står människor i närheten av flygplanet. Det står även en samling människor hitom flygplanet. Vi kan fastslå att det är en flygplats. Men vad är det mer vi ser på det svartvita fotografiet? Det första jag ser är inte landningsbanan, människorna eller flygplanet. Det första jag ser är flaggan i förgrunden till höger. Japp, det är en naziflagga. Vi ser även en brittisk och en svensk flagga. Om vi tittar noga syns två naziflaggor på flygplanets akter.

Invigningen av Bromma flygfält 1936. Foto: Okänd

De frågor vi bör ställa oss är:

  • Var är fotografiet taget?
  • När är fotografiet taget?

Dessa två frågor räcker för att slå hål på de konspirationsteorier, myter och alternativa sanningar som florerar på nätet.

Flaggan med svastikan skapar en obehagskänsla i magen, ingen tvekan om det. Inte sällan används det svartvita fotografiet med förevändningen att Sverige var nazistiskt styrt eller att den socialdemokratiska regeringen hade ett samarbete med Hitlers NSDAP. Vän av ordning vill här och nu påminna om SD:s propagandafilm om Socialdemokraternas historia, där partiet framställs som nazistiskt och att man stod bakom Hitler.

Det svartvita fotografiet cirkulerar som sagt på nätet, här i ett flertal exempel från Twitter:

Skärmdumpar från Twitter. Gunilla Gomér (SD) konspirerar. Anders Lindberg är politisk chefredaktör på Aftonbladet och Roger Sahlström är debattör som skrivit och fotograferat för ett flertal alternativa hatsajter. 181015.
Skärmdump från Twitter 181028.
Skärmdump från Twitter 181028. Jan Sjunnesson är debattör och f d redaktör för SD-organet Samtiden.
Skärmdump från Twitter 181028.
Skärmdump från Twitter 181028. Det var Gustav V som invigde Bromma, inte P A Hansson.

Svar på de två frågorna jag ställde tidigare i denna mytknäckare är att fotografiet är taget på invigningen av Bromma flygfält (sedermera Stockholm-Bromma flygplats) och året är 1936. Åren före byggandet hade man alltmer insett att Stockholm behövde en stor, någorlunda central flygplats. Barkarby flygplats låg avlägset och Lindarängens flyghamn kunde inte användas vintertid när landningsbanan var frusen. Bromma flygfält var Europas första med asfaltbanor.

Om invigningen skriver arkitekt Mats T Beckman i en essay om planeringen av flygplatsen:

Flera internationella flygbolag, olika nationers flygvapen och många flygplanstillverkare gästade Bromma med ditflugna flygplan, för att hedra invigningen men också för att delta i de flyguppvisningar och flygtävlingar, som arrangerades med anledning av ILIS. Invigningsdagen regnade det, men dagarna efteråt blev soliga, med mängder av besökare. Flyget var det nya, fantasieggande och hissnande snabba färdmedlet till fjärran mål. Stockholmarna befolkade höjderna runt flygplatsen och njöt av att kunna se fler flygplan på Stockholms himmel än vad man någonsin tidigare skådat. (Källa: Beckman s. 28)

Vid invigningen av det nya flygfältet fanns världens för tiden största landflygplan med, en Junkers G.38. Flygplanet tillhörde tyska Lufthansa.

Åren före andra världskriget hade Sverige goda relationer med Tyska Riket. Fotografiet är alltså taget 1936, tre år före krigets utbrott.

Att naziflaggan vajar i vinden i förgrunden på det svartvita fotografiet må kännas olustigt, men är inte märkligt. Det är inte heller märkligt att ett Lufthansa-plan är försett med den naziflaggan. Anledningen är att naziflaggan var Tysklands nationsflagga åren 1933-1945.

Kuriosa: Planet på fotografiet färdigställdes 1929 och typen var för tiden världens största flygplan. Just detta plan förstördes i en brittisk flygattack mot Atens flygplats 1941.

Läs också min mytknäckare om den mystiska naziflaggan på Ribersborg i Malmö.

Källor:

SvD: Bilden från Brommas invigning gav reaktioner

Wikipedia: Stockholm-Bromma flygplats

Arkitekt Mats T Beckman: Att planera Bromma flygplats

Segla i motvind

Det har varit relativt tyst från Sverigedemokraterna (SD) på sistone. Att de inte har så mycket att tillföra till spelet kring Transportstyrelsen eller Anders Borg-skandalen må vara hänt, men inte ens då Kent Ekeroth dömdes för ringa misshandel tidigare i somras gjordes några särskilt uppmärksammade uttalanden från partiet, trots att Ekeroth är en viktig del av dess kärntrupp.

Helt tyst var det förstås inte, behöver kanske påpekas, men det handlade framförallt om att partiets representanter pliktskyldigt behövde svara på frågor snarare än att driva en poäng. Däremot har kusinerna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och Nordisk Ungdom (NU) gjort mer väsen av sig.

NMR, som efter första maj-tåget i Falun även visat upp sig i bl a Almedalen samt figurerat i en rättegång där tre av deras medlemmar dömts för inblandning i lika många bombattentat, har vid ett flertal tillfällen visat sina sanna nazistiska färger. Men de har också mötts av motstånd och protester.

Nordisk Ungdom har de senaste veckorna visat upp sig i åtminstone två misslyckade aktioner; först på Pride i Stockholm, där de snabbt och enkelt buntades ihop av polisen innan de hann göra någon större åverkan på firandet. Andra gången var för ett par dagar sedan, då de angrep en demonstration för ensamkommande ungdomars rättigheter på Mynttorget med slagord och en rökbomb. Även då omhändertogs de snabbt och resolut av polisen.

Förvisso är medial uppmärksamhet ett mål i sig för dessa grupper, men i dessa fall verkar uppmärksamheten snarare ha genererat en slags ökad samstämmighet i den folkliga opinionen, som nu mycket tydligare än förut har börjat sätta ner foten mot de värderingar och den ideologi NMR och NU representerar – och samtidigt markerat ett gemensamt om än ickeorganiserat ställningstagande för humanistiska värderingar, människors lika värde och en övergripande vilja att jobba för ett interkulturellt samhälle som omfattar alla människor, oberoende av deras respektive sätt att leva och tro. (Interkulturalitet handlar kortfattat om mötet mellan personer från skilda kulturer och ömsesidig förståelse dem emellan till skillnad från mångkulturalitet, som i jämförelse endast handlar om samexistens.)

Interna motsättningar

Samtidigt slits både Moderaterna och SD isär av interna motsättningar. Moderaterna står kluvna mellan å ena sidan sin SD-bejakande, konservativa del och å andra sidan den mer liberala del som fortfarande anser att det tänkta samröret med SD sviker partiets centrala, ideologiska värderingar. Samtidigt tar sig det redan välkända toppstyret inom SD alltmer sektliknande uttryck, enligt vittnesmål från avhoppade medlemmar som mellan raderna målar upp en bild av ett parti som mer eller mindre tappat både riktning och styrfart. Och mitt i allt detta publicerar både Novus och Demoskop opinionsundersökningar där stödet för SD plötsligt börjat störtdyka utan någon egentlig anledning. 

Det är förstås rimligt att tänka sig att allt detta hänger ihop. Nordiska Motståndsrörelsen och Nordisk Ungdom är båda två utmärkta exempel på SD-lightrörelser. Alla tre delar samma ideologiska grund – en kompromisslös nationalism som tar sig uttryck i bl a rasism och islamofobi och som hejvilt lånar språk, tankebilder och politik från NSDAP:s nazistiska politik i Tyskland på 30-talet – även om de skiljer sig åt i uttryck och sätt att bedriva kampen. De är alltså alla delar av samma helhet. Så när NMR och NU ökar sin synliga verksamhet, slår det förstås tillbaka på SD. Kopplingarna blir tydliga och allt mer uppenbara, eftersom de ju faktiskt tycker lika – om ensamkommande ungdomar, Pride, islam, mångkultur, integration… – och därtill på samma ideologiska grunder.

NMR och NU visar alltså med största, önskvärda tydlighet i vilken riktning SD drar Sverige redan idag. Och det i sig kanske är tillräckligt för att nästan var femte SD-sympatisör ska dra öronen åt sig.

Även om man är kritisk mot ett högt flyktingmottagande, brister i integrationen eller brister i välfärden är man alltså inte beredd att offra demokratiska grundvärderingar för att åtgärda dessa frågor i den anda NMR, NU och SD arbetar.

Sätter vi dessutom detta i kontexten av det rådande inre tumultet inom både SD och deras presumtiva samarbetspartner Moderaterna och Kent Ekeroths rättshaveristiska härdsmälta, är det egentligen självklart att presumtiva väljare lämnar partiet till förmån för stabilare alternativ med fötterna fast förankrade i demokratiska och humanistiska värderingar.

Framtida utmaningar

Den stora frågan är huruvida förlusten av väljarsympatier är början på en trend eller en tillfällig svacka. Två opinionsundersökningar genomförda ungefär samtidigt ger inget annat än en ögonblicksbild att analysera sönder. Dessutom är SD bevisligen bra på propaganda och marknadsföring – det har de visat gång på gång – och de har inte börjat kampanja inför nästa års val ännu. Men folk börjar vakna nu. Bombattentat, attacker mot HBTQ-rörelsen och mot sittstrejkande ensamkommande ungdomar som hotas av utvisning till ett av jordens just nu farligaste länder samt en partiledning som verkar isolera sig alltmer från sina gräsrötter är besvärande omständigheter för partiet och det är frågor som behöver besvaras om SD vill jobba tillbaka det här tappet.

Det ideologiska släktskapet mellan SD och NMR/NU är ett faktum. De sekteristiska tendenserna inom SD fortsätter att öka, vilket i sin tur förvärrar de interna slitningarna. Närmandet till Moderaterna, som på kort sikt såg ut som en seger, liknar alltmer en förlust. Allt detta måste SD bemöta framledes.

SD seglar plötsligt och för dem oväntat i motvind, och ska de kunna reparera den här skadan utan att ge avkall på sin ideologiska grund, måste de lyckas med konststycket att motivera ett fortsatt neutralt förhållningssätt till den militanta nationalism som lurar i bakvattnet i form av bl a NMR och NU. Och därtill måste det svenska folket acceptera denna ickehållning.

Det låter sig nog inte göras i en handvändning.

Efterspel

Knappt har jag skrivit klart min krönika förrän mitt flöde fylls med bilder av våld och kaos från en liten stad i Virginia, USA. En högerextrem demonstration har i Charlottesville urartat till en veritabel orgie i våld med trettiotalet skadade och en död (därtill dör två poliser i en helikopterolycka i anknytning till demonstrationerna).

Motreaktionerna har inte låtit vänta på sig. Redan under de första två  dygn som gått har förslag om att klassa nazistiska organisationer som terrorgrupper förts fram och på flera håll har man börjat överväga att plocka ner minnesmonument med anknytning till de s k ”Sydstaterna” och deras rasistiska historia.

Frågan är om detta får återverkningar även här i Sverige? NMR planerar en demonstration i Göteborg i slutet av september och röster har redan lyfts om att det riskerar att bli ett ”svenskt Charlottesville”. Förhoppningsvis slipper vi uppleva något sådant.

Samtidigt utläser jag i reaktionerna på Charlottesville (och även i reaktionerna på Katerina Janouch’s senaste angrepp på Rosanna Dinamarca) en genomgående känsla: Folk börjar få nog. Och de säger ifrån. På skarpen.

Det är inte en dag för tidigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.