Etikettarkiv: Folkhemmet

What about Rasbiologiska Institutet?

När Sverigedemokraternas (SD) väldokumenterade bakgrund som en mer eller mindre öppet nynazistisk rörelse förs på tal, händer det att vi påminns om att det var Socialdemokraterna (S) som instiftade Rasbiologiska Institutet i början av 1920-talet. Att S med andra ord är minst lika goda kålsupare som SD. De sysslade ju för bövelen aktivt med rasbiologi!

Syftet är förstås att med hjälp av det retoriska tricket whataboutism – ett argumentativt “men de då!?” – förskjuta fokus från SD:s nazismkopplingar, som förstås med rätta är besvärande för partiet, till Socialdemokraternas egna och nära kopplingar till statsfinansierad rasbiologi. Men förutom att vara ett tomt motargument i sakfrågan (den om SD:s kopplingar till nazism) så är det en sanning med modifikation.

Kort historik

Statens Institut för Rasbiologi (SIFR) grundades 1922 “i syfte att erhålla en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder” (Nordstedts Uppslagsbok 1948, s. 1431). Frågan om ”ras” och ursprung hade växt fram parallellt med att nationalismen sedan slutet av 1700-talet trängt allt längre in i det politiska rummet och lyckats nå en position där den togs för given. Och där det finns en nation, där finns också ett folk. ”Rasen” – det svenska folkets ursprung och väsen – var därmed även den ett begrepp som ingen ifrågasatte på den här tiden. Tvärtom lutade man sig mot än idag välrenommerade namn som Carl von Linné och Charles Darwin för att bekräfta rasbiologins vetenskaplighet. Därtill kommer profiler som idag hamnat i skymundan, som Anders Retzius.

Retzius, som var anatom och fysionom, utvecklade på 1800-talet ett avancerat system för att mäta kranier och läsa av ansiktsvinklar. Han kunde t ex med vetenskaplig pondus konstatera att “(h)vad svenskarne beträffar, så är det satt utom allt tvifvel, att de hafva ovala hufvudskålar, med lång nacke och rak, mest lodrät profillinie, samt väl proportionerade ansiktsformer.” (Hagerman, M. – Det Rena Landet, s. 173)

Det Retzius med fleras insatser bidrog till att göra, var att förkroppsliga det tänkta bandet mellan nationen och folket. De omfattande och matematiskt precisa förteckningarna över människotyper och raser i kombination med det internationella gehör Retzius fick för sitt arbete kastade ett vetenskapligt skimmer över rasbiologin som forskningsområde. Det var på den här tiden inget anmärkningsvärt överhuvudtaget i att framträdande politiker talade om hur det svenska folket var av en sällsynt enhetlig, oblandad ”ras” eller att “idioter”, “zigenare”, “tattare”, “lappar” och andra grupper av människor som bedömdes ha undermåliga eller degenerativa egenskaper diskriminerades (även om ordet “diskriminering” inte alltid tycks räcka till för att förmedla dessa och andra gruppers utsatthet och maktlöshet i händerna på “etablissemanget”). Målet var att förhindra dessa att förgifta samhällskroppen i enlighet med nationalistisk, rasistisk logik. Att bevara Sverige svenskt, rentav.

Så när riksdagen enhälligt den 13 maj 1921 beslutade att upprätta ett statligt institut för rasbiologi utifrån en tidigare motion, underskriven av bl a socialdemokraten Hjalmar Branting och högerledaren Arvid Lindman och framträdande liberaler som Jacob Pettersson, Raoul Hamilton och Knut Kjellberg, samt understödd av t ex Nils Wohlin från Jordbrukarnas riksförbund innebar det att samtliga politiska riktningar i riksdagen vid denna tid var representerade och arbetade aktivt för att underblåsa vad man skulle kunna kalla statsunderstödd rasbiologi.

Frågan om ”rasens” betydelse för nationen – och för nationalstaten – var alltså både central och förgivettagen i Sverige i början av 1920-talet. Få kunde invända mot dess synbara logik och det var egentligen först i takt med att rasbiologins implementering under naziststyret i Tyskland blev alltmer besvärande som de kritiska rösterna gavs tillräckligt med luft för att kunna börja höras. Under 30-talet tonade SIFR ned rasbiologin till förmån för ärftlighetsforskning och folkhälsa och 1958 bytte man namn till “Institutionen för medicinsk genetik” i samband med att institutet till slut lades ned och istället knöts till Uppsala universitet. Vid det laget hade rasbiologin sedan flera år tillbaka avfärdats internationellt som den pseudovetenskap den är.

Självsvåldig motargumentation

Att ursäkta SD:s nazism på 1980-talet med hur det politiska landskapet i Sverige såg ut på 1920-talet i syfte att måla upp en bild av “lika goda kålsupare” är helt felaktigt och har inget annat syfte än att avleda uppmärksamheten från sakfrågan. Att vidare påstå eller åtminstone antyda att S ensamt låg bakom skapandet av Statens Institut för Rasbiologi är dessutom även det helt felaktigt, vilket ovanstående redogörelse bör ha klargjort.

Sant är att om SD funnits som politiskt alternativ på 20-talet hade de sannolikt passat bättre in i etablissemanget än de gör idag. Det politiska Sverige var på den tiden starkt influerat av nationalistiska idéströmningar där raslära och -biologi sågs som legitim och progressiv vetenskap.

SD:s principprogram, s.13

Sant är också att även SD rört sig från de mest extrema uttrycken för dessa idéströmningar (läs: nazismen) sedan partiet bildades. Dock får vi inte glömma att den nationalism som för nästan exakt 100 år sedan alltså öppnade dörren för statsfinansierad och -understödd rasbiologi fortfarande är en uttryckligt central del i deras politiska ideologi.

SD:s principprogram, s. 34

Argumentet om Statens Institut för Rasbiologi – om det nu ens skall tas på allvar i en diskussion – är med andra ord framförallt en slags självsvåldig motargumentation. Argumentet i sig ger nämligen en tydlig fingervisning om de värden och ideal SD strävar efter att återgå till: Tiden före Per Albin Hanssons folkhemsbildande, då fortfarande bara “äkta” svenskar sågs som svenskar och s k “tattare” eller “zigenare” kunde såväl diskrimineras som förföljas med statens goda minne.

Lästips:

  • Trollsnack
  • Hagerman, M. (2006) – Det Rena Landet
  • Hagerman, M. (2015) – Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta
  • Lundborg, H. (1921) – Degenerationsfaran
  • Wikipedia om Statens Institut för Rasbiologi

 

"Folkhemmet” misshandlas av Sverigedemokraterna!

Gästinlägg av Slutpixlat

Begreppet folkhemmet har tyvärr fått en något kantstött betydelse då nu Sverigedemokraterna har anammat det.

Röd stuga
Darkangels / Foter.com / CC BY-NC-ND

Ursprungligen betydde ”folkhemmet” ett ställe där fattiga kunde få tillgång till litteratur och samhällsinformation i form av tidningar med mera, till reducerat pris. Dessa slags inrättningar förekom i större städer i Sverige från 1890-talet.

I den utvidgade betydelse som senare socialdemokraterna skulle ge ordet, är begreppet influerat av högerpolitikern och statsvetaren Rudolf Kjellén, som på den tiden var en ansedd statsteoretiker, inte minst i Tyskland, där hans idéer var som mest spridda, genom en omfattande utgivning. Den tyska motsvarigheten under mellankrigstiden kallades Volksgemeinschaft (”Folkgemenskap”), vilken kom att förknippas lika starkt med det Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet som Folkhemmet med Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.

Under en remissdebatt 1928 införlivades begreppet ”Folkhemmet” i den socialdemokratiska retoriken av Per Albin Hansson; dessförinnan hade han även övervägt det alternativa, och mer demokratiskt klingande, ”Medborgarhemmet”, men kom slutligen ändå att lägga tonvikten på det förra och mer slagfärdiga begreppet (talet hade rubriken Folkhemmet, medborgarhemmet), och i kontrast till Kjellén och hans – med Wigforss karakteristik – extremt konservativa eller högerradikala kretsar där begreppet tidigare florerat, hade han redan 1921 betonat att det socialdemokratiska ”hemmet” skulle etableras på ”demokratins fasta grund” och bli ett ”gott hem för alla svenskar”.

Hansson menade metaforiskt att Sverige borde bli som ett hem för hela folket, som skulle präglas av samförstånd och jämlikhet; ”Det måste en gång bli så, att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige”, som han sade. Och han fortsatte:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”

Att nu Sverigedemokraterna kapat begreppet folkhemmet, och försöker jämföra sig med socialdemokraterna i den frågan får anses som ett starkt missvisande och på gränsen till ett patetiskt beteende.

För om de är något som SD inte kan leverera i sin folkhemsdröm så är det just grundtankarna i hela folkhemstanken, som Hansson beskrev den.  Ett samhälle där likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet råder. Med andra ord ett gott samhälle för alla som lever i Sverige. Även nytillkomna medborgare, invandrare o flyktingar.

För i Sverigedemokraternas folkhem så finns det inte utrymme för likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet gentemot dina medmänniskor. SD vill gärna ruta in oss i dem och vi och på så vis särskilja sig från mängden på något slags herrefolks manér.

Tror knappast ett det är det folkhemmet som än gång Per Albin Hansson avsåg.

Bättre då att Sverigedemokraterna använder uttrycket folkgemenskap (Volksgemeinschaft) då detta mer ligger i linje med SD:s politiska ideologiska inriktning. Att som SD gör nu, försöka identifiera sig med det av Socialdemokraterna skapade folkhemmet är bara högst löjeväckande från deras sida då de står så långt ifrån den socialdemokratiska ideologin som man bara kan komma.
Låt oss istället mynta ett nytt begrepp eller slogan om ni så vill som bättre stämmer överens med dagens samhälle och det samhälle som majoriteten av svenskarna vill ha: ”Det mångkulturella hemmet.”
Karl-Johan Johansson-Svensk för Slutpixlat