Myter

Myt: Den enda etniciteten

Tyvärr är det många som tror, eller resonerar som om de tror, att varje människa har endast en enda etnicitet och endast en enda etnisk bakgrund.

I själva verket kan en person ha flera olika etniciteter, och när vi inte är öppna för detta så skapar vi ett kulturmönster där de som har flera etniska bakgrunder inte blir välkomna någonstans.

I en del debatter med mera använder deltagarna en uppdelning i “svenskar och invandrare” eller “invandrare och etniska svenskar”. Denna uppdelning förutsätter att om en person är invandrare så skulle detta innebära att hen inte skulle vara svensk, åtminstone inte etnisk svensk. Vilket blir extra illa när de samtidigt väljer att i kategorin “invandrare” inkludera personer som är uppväxta i Sverige. Eller ännu värre rentav inkluderar så kallade “andra generationens invandrare”, det vill säga personer som är födda i Sverige och kanske även har en förälder som är född i Sverige.

Här behöver vi skilja mellan etnicitet och etnisk bakgrund. En etnicitet är en grupptillhörighetskänsla som innehavaren själv väljer. Nationalencyklopedin definierar etnicitet som:

“Identifikation med och känsla av tillhörighet till en etnisk grupp.”

Diskrimineringsombudsmannens definiering, här kallat “etnisk tillhörighet”:

“Med etnisk tillhörighet menas en individs nationella eller etniska ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Det kan handla om att vara exempelvis svensk, same eller chilenare.

Etnisk tillhörighet handlar om hur du identifierar eller uppfattar dig själv. Det är alltså individen själv som definierar sin eller sina etniska tillhörigheter utifrån sin bakgrund och sin individuella historia.”

Varje människa väljer själv vilka kategorier som hen identifierar sig med och vilka gemenskaper som hen vill vara delaktig i. Däremot väljer hen inte sin egen bakgrund. En persons etniska bakgrund torde rimligtvis bestå av etniciteterna hos de personer som var viktiga för personens uppväxt och utveckling. Vilket vanligtvis inkluderar, men inte begränsar sig till, personens föräldrar. En person vars föräldrar har olika etnisk bakgrund har sålunda själv minst två olika etniska bakgrunder. Vilket i sin tur gör det lätt att ha minst två olika etniciteter.

En person som växt upp som en del av det svenska samhället måste givetvis förutsättas vara etnisk svensk, såvida hen inte själv bestämmer sig för något annat. Detta helt oavsett huruvida personen ifråga kan tänkas även ha andra etniciteter, alltså förutom den svenska. Även en person som vuxit upp utomlands och som flyttat till Sverige i vuxen ålder blir med tiden etnisk svensk, i den mån hen börjar identifiera sig som svensk. Den nya svenska etniciteten blir förutom hens gamla etnicitet (snarare än istället för den), såvida hen inte avsäger sig sin gamla etnicitet.

Föreställ dig en man, vi kan kalla honom för Andreas. Precis som sina föräldrar och som deras föräldrar före honom så är han född och uppvuxen i Sverige. Efter gymnasiet gör han lumpen, efter lumpen tar han universitetsexamen, och efter examen jobbar han ett år ideellt för en kristen församling. Därefter gifter han sig med sin flickvän, varpå de bosätter sig och skaffar jobb i den stad där han växte upp. Med tiden får de flera barn, vilka således föds och växer upp i samma svenska stad som deras pappa. Visst vore det orimligt, ja fullständigt absurt, att påstå att dessa barn inte skulle vara etniska svenskar. Givetvis är de etniska svenskar! Att den kyrka som Andreas arbetade för och träffade sin blivande fru i ligger i ett annat land än just Sverige orsakar inte att barnens svenska bakgrund och arv försvinner. De är lika svenska som alla andra, samtidigt som de förutom sin etniskt svenska bakgrund även har etnisk bakgrund från sin mammas ursprungsland.

Personer som föds i Sverige samtidigt som de har minst en förälder född i ett annat land kallas ibland för “andra generationens invandrare”. Men det är så klart bara här i Sverige som dessa personer blir kallade för “invandrare”: När de är på besök i förälderns hemland så blir de istället sedda som svenskar. Detta sätt att falla mellan stolarna kallas ibland för “mellanförskap”, och drabbar inte enbart utifrån etnicitet utan även utifrån till exempel livsåskådning och sexuell läggning/preferens/identitet. 

Sammanfattningsvis så lever vi i ett Sverige där det finns gott om:

A.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, och som har sin etniska bakgrund både i Sverige och i minst ett annat land.

B.) Etniska svenskar som har enbart svensk etnicitet och enbart svensk etnisk bakgrund.

C.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, men som har enbart svensk etnisk bakgrund och har tagit till sig den andra etniciteten i vuxen ålder.

D.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, men som har enbart utländsk etnisk bakgrund och har tagit till sig den svenska etniciteten i vuxen ålder.

E.) Medborgare som inte definierar eller identifierar sig i termer av etnicitet. Deras etniska bakgrunder kan dock spela stor roll för hur människor i omgivningen behandlar dem och betraktar dem.

Att ha flera etniska bakgrunder fungerar på samma sätt som att kunna flera språk: Det är inte något nollsummespel. Vissa behärskar bara ett enda språk, vissa talar två eller flera språk flytande. Att en person blir bättre på ett visst språk innebär inte någon försämring av hens erfarenhet och färdighet inom något annat språk. Hur väl en person behärskar ett språk påverkas inte av i vilken mån hen även behärskar andra språk, och i vilken mån en person är etnisk svensk påverkas inte av i vilken mån hen även har andra etniciteter. När någon gör en uppdelning i ”svenskar och invandrare” på ett sätt som diskvalificerar de som inte är födda här så handlar uppdelningen i själva verket om rasbiologi snarare än om etnicitet. Detta blir ännu tydligare när uppdelningen exkluderar de som har förfäder födda utanför Sverige.

Att någon använder en sådan rasistisk uppdelning innebär inte nödvändigtvis att hen har rasistiska värderingar, än mindre att hen är rasist. Men däremot innebär det att hen har tagit till sig en idé som bygger på en rasistisk världsbild, en idé som därför blir ologisk när den används frikopplad från sin underliggande rasistiska världsbild. Det är dags att tänka om.