Gästskribent Ellen Kylmänen skriver om sina upplevelser av fördomsfullt beteende emot adopterade. Gästskribenter står för åsikter i gästkrönikor.
Det finns många svenskar som inte är vita. Bli medveten om det.
Jag satt som vanligt på röda linjen mot Fruängen när en kvinna frågade om jag kunde flytta min väska: ”Excuse me, could you move your bag?”, med tydlig svenskengelska. Mitt svar: ”Ja förlåt, absolut!”. En nu lite generad kvinna spärrar upp ögonen och ber om ursäkt, fast på svenska såklart.
Nu kanske du tänker, men oj, vad jobbigt för dig då. Föreställ dig att du hela ditt liv har försökt passa in och jobbat på att känna dig svensk med tanke på ditt utseende och som grädde på moset behöva uppleva fördomsfulla scenarion.
Men det handlar inte bara om fördomar eller hur min personliga situation inte förbättras på grund av dessa människor. Det handlar om att folk kan gå så långt att de till och med startar en öppen diskussion mitt på gatan. Men inte vilken diskussion som helst, utan en rasistisk diskussion.
Bli medveten
Som adopterad från Sydkorea har jag fått uppleva fördomsfulla situationer alltför många gånger. Det är något jag alltid kommer att behöva leva med om inget förändras. Allt är baserat på mitt yttre. Problemet är att många inte är medvetna om att de är fördomsfulla eller inser hur det kan påverka andra. Låt mig visa ett antal exempel på sådana händelser utifrån personlig erfarenhet. Du kanske känner igen dig.
När folk antar att jag inte är svensktalande: —”Ja, jag kan flytta min väska” (med min mest överdrivna artikulation).
När folk känner att det är nödvändigt att berätta att de har asiatiska vänner — ”…okej?”
När folk uttrycker hur mycket de älskar Asien eller något asiatiskt land som de har varit i. Detta är lite som om jag skulle säga: —”Åh, är du adopterad från Finland? Jag älskar Europa, speciellt Danmark”. Ser ni felet?
När folk antar att man är från antingen eller: ”Är du från Kina eller Japan?” — Jag besvarar inte ens sånt.
”Åh, vad skönt att du pratar svenska! Tycker du inte att det är jobbigt när personer som dina kollegor tar våra jobb?” — Nej, du kan inte säga sådant på mitt jobb. Beställ ditt kaffe och dra härifrån.
Myndigheten för familjerätt och föräldraskap (2021) uppger att det finns omkring 60 000 internationellt adopterade svenskar i Sverige där sådana var som vanligast under 1970- och 1980-talet. Till er föräldrar som har adopterade barn: Ge tydliga exempel på att detta inte är något de ska behöva acceptera, att de ska försöka stå upp för sig själva. Inget kommer att ändras om ingen säger något eftersom folk uppenbarligen inte förstår själva att de är fördomsfulla.
Etnisk-/rasprofilering
Man ska inte hela tiden behöva jobba på att känna sig svenskare bara för att man inte ser ut som idealet. Det är bara sorgligt. När folk (svenskar) på tunnelbanan eller på stan börjar prata engelska med mig så känner jag mig utfryst från mitt eget hemland. Det landet jag vuxit upp i, och identifierat mig med. Jag tänker inte acceptera att man ska behöva handskas med fördomsfulla och rasistiska personer i resten av sitt liv. Kalla mig naiv, men jag har all rätt att hoppas och tro på att människor kan få mer vett i hjärnan och har förmågan att lära sig om hur man ska bete sig, eller skaffa mer social kompetens. Det är lätt för vissa att trivialisera, säga att jag inte ska bry mig, men om det vore så lätt skulle detta inte vara något problem. Något som däremot kan ändras är sättet vi ser på varandra och hur vi bemöter varandra.
Etnisk-/rasprofilering är olagligt men sker fortfarande i Sverige. Nu säger jag inte att fördomsfulla kommentarer är olagligt, men det påverkar fortfarande många. Min syster som är adopterad från Vietnam kom för sent till jobbet en dag bara för att personen i kassan var tvungen att starta en konversation om hennes etnicitet och snacka om Asien helt random.
Visst är det okej att fråga dina bekanta, men är det verkligen den bästa tidpunkten att ta upp med en okänd person som bara vill hämta ut sitt antihistamin på apoteket. Svar: Nej.
Gästskribent Ellen Kylmänen skriver om sina upplevelser av fördomsfullt beteende emot adopterade. Gästskribenter står för åsikter i gästkrönikor.Ellens blog LNK
Den eskalerande antisemitismen medför en risk att den återigen normaliseras. Diskrimineringen och hatet mot europeiska judar ökar. Det visar FRA:s rapport från i december 2018.
2007 inrättades FRA, EU:s byrå för grundläggande rättigheter. FRA blev efterföljaren till Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet och bistår bland annat EU-institutioner och medlemsstater med expertkunskap om situationen för Europas minoriteter. I december 2018 publicerade FRA en omfattande rapport om europeiska judars upplevelser av diskriminering, antisemitism och hatbrott. Undersökningen är den största av sitt slag i världen och innefattar erfarenheter av 16 395 människor som identifierar sig som judar. Respondenterna är bosatta i 12 av EU:s medlemsstater och tillsammans utgör de 96% av EU:s judiska befolkning. Länderna som varit med i undersökningen är Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Ungern, Italien, Nederländerna, Polen, Spanien, Sverige och Storbritannien.
Motargument har djupdykt i rapporten och reflekterar här kring några av de oroväckande resultaten.
Resultaten i korthet
85% upplever antisemitism och rasism som de mest besvärande problemen i de länder som ingår i undersökningen.
89% upplever att antisemitismen har ökat i det land där de lever under de senaste fem åren.
72% uttrycker oro över ökad intolerans gentemot muslimer.
89% upplever antisemitism på nätet som ett problem.
88% upplever att antisemitismen på nätet har ökat mycket de senaste 5 åren.
De flesta av respondenterna berättar att de regelbundet är utsatta för negativa uttalanden om judar, 80% uppger att internet är det forum där antisemitiska uttalanden förekommer mest.
FRA har sammanfattat undersökningens resultat i fyra huvudsakliga problemområden.
Antisemitismen genomsyrar vardagslivet. Rapporten visar hur antisemitismen genomsyrar hela samhället genom att stereotypa föreställningar om judar tar sig allt fler uttryck i olika forum av människors vardag. Föreställningarna återfinns över hela samhället och de som ger uttryck för hatet återfinns i många olika samhällsgrupper.
Antisemitismen undergräver judars känsla av trygghet och säkerhet vilket leder till att en tredjedel har övervägt tanken att emigrera. Hundratals av respondenterna berättar att de har blivit utsatta för fysiskt våld de senaste 12 månaderna. Mer än en fjärdedel har upplevt antisemitiska trakasserier under samma period. De som bär judiska symboler utsätts i högre utsträckning för trakasserier. En tredjedel uppger att de undviker att besöka synagogan av rädsla för trakasserier och våld.
Antisemitiska trakasserier är så vanliga att de blir normaliserade. Detta visar sig genom den låga andel trakasserier som anmäls till polisen. Respondenterna själva har uttryckt att detta dels beror på en känsla av att en anmälan inte skulle leda någon vart, och dels på en upplevelse att trakasserierna inte var så allvarliga. En annan aspekt som vittnar om normalisering av antisemitismen är att de som står bakom trakasserierna inte kommer från någon begränsad grupp utan spänner över hela samhället.
Antisemitisk diskriminering i centrala delar av samhället förblir osynlig. Antisemitismen tar sig många uttryck som inte alltid kan härledas till verbala eller fysiska trakasserier. Istället uttrycker många av respondenterna hur de upplever sig negativt särbehandlade på arbetsmarknad och bostadsmarknad på grund av sin judiska identitet.
En jämförelse mellan studien som genomfördes 2012 och den senaste 2018 visar på att andelen som upplever antisemitism som ett ”mycket stort” eller ”ganska stort” problem har ökat i alla länder utom Ungern. I Sverige har andelen ökat med 22%.
Undersökningen utgör delvis en jämförelse med en liknande undersökning som gjordes av FRA 2012. Problemområdena som lyfts i de två undersökningarna är snarlika och resultaten visar att situationen har förvärrats avsevärt. Områdena följer på varandra och riskerar att snabbt bli en nedåtgående spiral om inte trenden vänds.
Att antisemitiska trakasserier, hatbrott och diskriminering ökar i samhället leder till det normaliseras, både hos de som själva utsätts och för den passiva omgivningen. Det får också den direkta psykologiska konsekvensen att många väljer att tona ner sin identitet för att ducka hatets radar. Det är som bekant en livsfarlig utveckling. Hatet mot judar som mynnade ut i Förintelsen letade sig stegvis in i samhället. Stereotypa föreställningar normaliserades, gränser för vad som var okej att tycka och säga förflyttades, rättigheter inskränktes steg för steg och katastrofen var ett faktum.
Judar är inte något unikt exempel. Hat och rasism följer samma vansinneslogik oavsett vem som råkar befinna sig i skottgluggen. Stereotypisering och avhumanisering har våld som sin naturliga efterföljare. Även om den som sprider stereotyper och hat inte har för avsikt att själv bruka våld når det till slut någon som är beredd att gå till våldsam handling. Detta gör den dramatiska ökningen av antisemitism på nätet särskilt oroväckande.
Rapporten innehåller konkreta förslag på åtgärder för varje identifierat problemområde. Det är nu upp till medlemsstaterna att förvalta förslagen. Det är också upp till oss medborgare att ta ställning till om vi vill agera mot orättvisor, eller passivt låta dem fortsätta.
Invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, anmäls oftare, och döms hårdare, än resten av befolkningen. Detta är en orsak till varför invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken.
Vi på Motargument har tidigare gått igenom s k riskfaktorer och icke-riskfaktorer för att hamna i kriminalitet. Det finns en viktig faktor till att beakta då man talar om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.
Den strukturella diskrimineringen
Invandrare diskrimineras i tre led av rättsprocessen:
Han menar däremot att det finns fördomar och också ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Det finns också belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta resurser specifikt mot områden där man får utdelning, dvs i den operativa verksamheten. Dessa områden är de omtalade utanförskapsområdena (felaktigt ofta kallade ”no go-zoner”) där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. I Brottsförebyggande rådets rapport (BRÅ 2008:4) kan vi läsa
hur stereotyper om kriminalitet bland olika grupper i befolkningen kan påverka polisens arbete på ett sätt som leder till att personer med minoritetsbakgrund diskrimineras.
Det finns omfattande svensk polisforskning som visar att det förekommer grov rasistisk retorik i den informella kommunikationen poliser emellan. Denna typ av rasism inom poliskåren är inte unik för Sverige. Det finns belägg (BRÅ 2008:4) för att polisen fattar förhastade beslut som baserar sig på otillräcklig inhämtning av information för att kunna göra en korrekt bedömning av en brottssituation. Vi har tidigare på Motargument redogjort för fenomenet Etnisk profilering. vilket innebär att polisen vid kontroller i högre utsträckning väljer att kontrollera människor med minoritetsbakgrund.
Den oundvikliga följden av detta blir att etniska svenskar, i större utsträckning än invandrare, undkommer anmälningar och förundersökningar, vilket i sin tur innebär att fler invandrare döms. Invandrare misstänks oftare, och man innehar oftare rollen som brottsoffer. Diesen utvecklar sitt resonemang:
Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen
Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering
Diskriminering i den brottsutredande processen
Forskarrapporten Likhet inför lagen (med underrubriken ”Undermedveten strukturell diskriminering av etniska minoriteter”) är resultatet av en studie där flera tusen fall ingår. Resultatet visar att invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, oftare anmäls för brott. I rapporten kan vi också få till oss att invandrare utreds mer ingående och också under längre tid, dvs man utsätts för diskriminering i utredningsprocessen.
Det har bedrivits socialpsykologisk, juridisk och kriminologisk forskning som ger bevis för att invandrare, i jämförelse med övrig befolkning, häktas i högre grad, under en längre tid och på lösare grunder än etniska svenskar (BRÅ 2008:4, s. 32-33). Språkskillnader och stereotyper är viktiga faktorer till att invandrare diskrimineras i utredningsprocessen. Människor med sämre språkkunskaper (det kan handla om att personen stakar sig, inte finner ord, språkliga fel eller tveksamhet vid ordval) uppfattas som mindre trovärdiga. Detta blir inte minst tydligt i ”ord-mot-ord-situationer”.
Diskriminering i den dömande processen
Diskriminering i den dömande processen innebär att invandrare åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än övrig befolkning. Även här är stereotyper och språkskillnader avgörande för diskriminering. Den muntliga framställningen av en brottshändelse spelar en stor roll i den dömande processen. Såväl brottsoffer som åtalade med bristande språkkunskaper riskerar således att missgynnas även i denna process. Intervjuer med åklagare och advokater skvallrar om att domstolsförhandlingar är betydligt svårare att genomföra där en, eller flera, part/er använder tolk. (SOU 2006:30)
Det finns internationell forskning som bekräftar att människor med minoritetsbakgrund löper större risk att dömas till fängelse än människor från majoritetsbefolkningen. (BRÅ 2008:4, s. 36)
Så innan vi drar de klassiska, svepande och generaliserande argumenten om varför invandrare i högre utsträckning sägs begå brott, måste vi vara medvetna om alla parametrar kring varför statistiken visar att invandrare är överrepresenterade. Allt är inte så enkelt som det kan förefalla vid första anblicken.
Vi måste vara kritiska, forskande och lägga ner att använda oss av generalfelet kollektiv skuldbeläggning. Förfarandet polariserar samhället, och skapar allt större klyftor mellan människor. Föreställningen om vi och dom är något vi, till varje pris, måste undvika.
Denna krönika kommer att handla om ord, och hur vi väljer våra ord. Vem avgör egentligen vilka som är OK, och vilka som inte är det?
För en del av oss är det orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.
För vissa av oss är det rimligt, logiskt, nödvändigt, intelligent, behagligt, sunt, acceptabelt och begripligt.
För några av oss är det både och. Några av oss står i mitten av skalan och vet inte riktigt var vi ska ta vägen. Det är vi som tycker att ”har det inte gått lite för långt med hur mycket de klipper i Kalle Anka?” eller rör inte våra heliga kor Pippi och Tintin. Oavsett. Man rör ju inte skriven litteratur!
De sistnämnda är vi som går halva vägen, vi som har förstått att det finns betänkligheter, men vi tar dem inte på det fullaste allvar som de faktiskt förtjänar. För mig är det svårt att acceptera tankebanan, det är som om att vi som är ”halvvägare” inte riktigt har förstått, men som ändå väljer våra ord för att inte stöta oss med andra som antingen ingår i den grupp som utsätts eller med de av oss som är mer insiktsfulla, och osjälviska.
Varför så självisk?
Själviskhet, eller egoism, är för mig ett nyckelord. Egoism är en mekanism som styr vår vilja att fortsätta använda oss av uttryck som vi alltid har gjort. Det vi tappar bort på vägen är att det finns en motpart i alla sammanhang där vi använder uttryck, accepterar samma uttryck, inte reagerar då vi bevittnar dessa uttryck, vill behålla rasistiska stereotyper samt fasar över hur ”det har gått för långt”. Det håller inte. Det är inte ett giltigt argument någonstans överhuvudtaget. Det är själviskt och det tar ingen hänsyn till vad våra medmänniskor känner, tycker eller protesterar mot.
Här vill jag passa på att flika in en anekdot, som jag känner är talande för hur många av oss faktiskt tänker. Följande är hämtat från en Facebook-status jag skrev härförleden:
Vardagsrasismen. En pigg och glad kvinnlig representant för Maglarpsbullen AB – Chokladbollsfabrik stod och gjorde reklam för företagets godsaker när jag var och handlade på ICA. Två äldre kvinnor går långsamt framför mig och stannar till, medan jag med något raskare steg försöker ta mig mot kassorna. Den ena av kvinnorna frågar den andra: ”Vill du ha lite n****bullar? Fast så får man ju inte säga”. Maglarpskvinnan svarar högt och glatt: ”Jo, det får man visst det! Men inte när jag står här. Men det heter ju så!”.
Den tragiska egoismen hos oss lyser igenom och den följs av en obehaglig eftersmak såväl i anekdoten som när vi hävdar att det har gått för långt när Disney väljer att plocka bort rasistiska stereotyper i ”Jultomtens verkstad” – den svarta dockan och den äldre judiske mannen som båda figurerar i filmen – för övrigt det enda i filmen som klippts bort av humanistiska skäl. Vi ska inte tappa bort att den heliga kon ses av alla, inkluderat barn som har svårt med att vara kritiska och inte känner till den vidriga historiska kontexten. Jag är av uppfattningen att ingenting går förlorat av att dessa rasistiska nidbilder är borttagna. Jag är också av uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll om Pippis pappa är söderhavskung eller om jag inte, som barn, har tillgång till kontroversialismen i Tintin i Kongo. Återigen, det är vår egen vilja, vår egen önskan som styr att det är viktigt att vi får fortsätta läsa om, och föra vidare, rasism. Inte barnens.
Tolkningsföreträdets fällor
Om vi skulle ta och kika lite på vad vi faktiskt diskuterar här, nämligen fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:
När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
När vi inte tänker på våra medmänniskor.
När vi är själviska.
När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.
Faktum är och kvarstår: Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. Vi som ändå väljer att göra det, för att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet, förefaller likgiltiga inför att uttrycken och accepterandet av rasistiska stereotyper, överförs till nästa generation. Vi medverkar till att samhället fortsätter att vara exkluderande, när vi istället ska sträva efter att samhället ska vara inkluderande.
För vilka är det viktigt att behålla rasistiska nidbilder och uttryck?
I den eviga diskussionen om huruvida barnlitteratur ska vara fri från rasism vill jag väcka en tanke: Förlorar historien om Pippi något på att pappa Efraim är ”söderhavskung” istället för ”n****kung”? Om svaret är nej, vad är då argumentet för att behålla rasismen?*
I böckerna om Lilla Hjärtat kunde vi se hur, medvetet eller omedvetet, ”Blackface”-traditionen fördes vidare på ett klumpigt och obehagligt sätt. Författarinnan valde senare att dra tillbaka böckerna 2012. Ett bra beslut, i mina ögon.
Jag vill också väcka tanken om huruvida Tintin i Kongo är en nödvändig del av våra barns barndom? Är detta oomtvistat rasistiska seriealbum – betänk den belgiska kolonialismen – oumbärligt och tar till vara på alla viktiga funktioner som vi tycker att barnböcker bör ha?Kan våra barn klara sig utan Jan Lööfs rasistiska stereotypiska skildringar av andra kulturer? Jag vill hävda att de kan det.
Det är inte våra barn som går miste om den ”fantastiska” litteraturen, det är vi i äldre generationer som reagerar, fasar och går man ur huse för att ge vår egen själviskhet näring. Våra barn kunde inte bry sig mindre.
För oss som vill läsa böckerna så finns de fortfarande och är för evigt bevarade vid Kungliga biblioteket.
Att ge oss själva tolkningsföreträde för vad som uppfattas som kränkande, nedvärderande, rasistiskt eller stigmatiserande är själviskt. Vi kan inte fortsätta göra det om vi samtidigt hävdar alla människors lika värde och vill verka för ett inkluderande samhälle.
Det lirar inte.
Det är orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.
* Astrid Lindgren gav redan 1970 uttryck för att OM hon hade skrivit böckerna om Pippi senare hade hon aldrig gjort pappa Efraim till ”n****kung”.
Tillägg 1: Redigeringarna i ”Jultomtens verkstad”, Tintin i Kongo, Pippiböckerna och andra ”drabbade” kulturskatter har gjorts av de företag som äger rättigheterna till böckerna och filmerna.
Inledningsvis vill jag bara poängtera att det populära begreppet ”omvänd rasism” skulle innebära motsatsen till rasism vilket jag antar att det inte syftas till. Termen är rasism oavsett åt vilket håll och mot vilken grupp den riktas. Inom begreppet rasism ingår en samhällelig struktur som verkar förtryckande mot en minoritetsgrupp. Det kan inte påstås att så kallade etniska svenskar är en minoritet i Sverige, inte ens med den bästa av vilja.
Begreppet rasism, så som det används inom dagens diskurs avser kulturrasism, det är alltså inte fråga om någon idé om ”raser”, vilket är ett begrepp inom svenskan som vi inte använder för människor. Detta skiljer sig dock runt om i världen där exempelvis USA använder sig av rasbegreppet på människor enligt SOU 2004:048 Kategorisering och integration.
I Sverige är användningen av begreppet ”afrosvenskar” begränsat och syftar inte till att kategorisera utifrån ett ”rasbegrepp”. T ex är begreppet ”African Americans” gängse uttryck i USA.
Strukturell rasism. För att det ska röra sig om strukturell rasism måste det förekomma samhälleliga strukturer som fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande av en folkgrupp, så som begreppet används och definieras idag. Begreppet folkgrupp omfattar alltså etnicitet, sexualitet och även religiös tillhörighet enligt åklagarmyndigheten.
Det finns idag inga strukturer som fungerar diskriminerande mot svenskar på det sätt som det finns mot invandrare som exempelvis har svårare att få arbete på grund av sitt namn, de sållas ofta bort redan vid det första urvalet.
Kulturell rasism. När dessa samhälleliga strukturer existerar omfattas även uttryck och agerande som rasism då de fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande mot aktuella folkgrupp enligt ovan givna definition. Exempel på sådana uttryck kan vara användande av ”n-ordet” eller uttryck som ”blatte” eller ”bög”. Det är viktigt att förstå att dessa diskriminerande samhällsstrukturer kan vara svåra att se och identifiera för den dessa inte drabbar.
Det kan förvisso förekomma en form av rasism mot svenskar på individnivå som exempelvis att någon kallar en person för ”svenne”, som är de gamla raggarnas och kåkfararnas slangord för ”Svensson”. Ordet ”svenne” saknar uppenbarligen den negativa värdeladdningen som ”n-ordet” har och den rasism som avses här är den samhälleliga och strukturella rasism som är väl inarbetad i vårt sätt att tänka och fungera.
Pankhurst-familjen, här Sylvia och Emmeline, var viktiga för suffragettrörelsen i början av 1900-talet. WSPU (Women’s Social and Political Union) grundades i Manchester, England.
Diskriminerande samhälleliga strukturer. Att ha ett utländskt klingande namn har ofta en negativ effekt då man söker arbete till exempel, att vara ung kvinna kan också ha en negativ effekt då arbete söks eftersom en arbetsgivare kan misstänka framtida barnledigheter och graviditeter som påverkar utförandet av arbetet och närvaron negativt. För att bättre förstå hur dessa strukturer kan verka diskriminerande och hur de dessutom kan samverka rekommenderar jag att man läser Nina Lykkes teori om intersektionalitet.
Samhället fungerar alltså diskriminerande på flera olika nivåer mot den rasifierade och tillhör man dessutom flera av dessa olika diskriminerade kategorier får man därför utstå den strukturella rasismen på flera olika sätt. Detta är något man som svensk aldrig ens kan föreställa sig.
Kategorisering. Det är upp till var folkgrupp men framför allt var individ att själv avgöra vilken form av kategorisering eller epitet som upplevs som kränkande och/eller diskriminerande, men personen ska inte själv bjudit in till kränkningen.
Som rasifierad äger man rätten att själv få tala om när man blivit kränkt, det är aldrig upp till någon annan att definiera om man som person blivit kränkt eller inte.
Sammanfattande ord. När en svensk utsätts för glåpord från en person med utländskt ursprung, eller från någon annan för den delen kan detta möjligtvis klassas som trakasseri om det sker i såna former i lagens mening. Om en svensk person skulle bli ofördelaktigt behandlad vid val av person för en anställning eller en annan liknande situation, kan det möjligtvis vara fråga om diskriminering. Det kan däremot aldrig handla om rasism mot denna svensk i landet Sverige.
Jag hoppas i och med detta att vi en gång för alla kan släppa argumentet att det i Sverige råder rasism mot svenskar.
Jag blev för några år sedan indragen i en kortare debatt där jag blev anklagad för att vara en rasifierad rasist. Eftersom det fortfarande tycks råda en viss förvirring kring begreppen tänker jag att det vore passande att lyfta in även begreppet rasifierad i denna artikel och utförligt förklara det.
Begreppet rasifierad eller etnifierad ska förstås utifrån begreppet rasism sådant det redogörs för ovan. En rasifierad person är en sådan som utifrån fördomar och/eller stereotyper kategoriseras. En rasifierad person är alltså, förenklat den person som utsätts för stereotypa fördomar. Om man utgår från Nationella sekretariatet för genusforskning så står det att läsa att en rasifierad person är den som av någon annan kategoriseras utifrån exempelvis hudfärg eller hårfärg. Förvisso är även vita människor rasifierade, men då som personer med normativa och överlägsna drag istället för som begreppet normalt används för en person som utsätts för rasistiska fördomar baserade på en föreställning om en etniskt sämre arvsmassa.
Rasister är på så vis absolut motsatsen till rasifierade, dels på grund av sin hierarkiska särställning som den högre stående normen i samhället men även på grund av sitt dikotomiska förhållningssätt mot den person mot vilken den sagda rasismen riktas.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det är en skam och förnedrande att DN tillåter Nathan Shachar skriva ner sina tankar som inte har någon förankring med verkligheten. Han borde som minoritet förstå att ord är det som har använts för att trycka ner oss minoriteter.
Enklast förklarat är om du inte använder ordet ”rom” då är det direkt rasism! ”Z-ordet” härstammar från grekiskans xenos som betyder främling. Oavsett vart jag åker i världen så kallar icke-romer mig och mitt folk för nåt vi inte heter! I Serbien kallar dom oss för ”cigan”, i Turkiet kallar dom oss för ”chingene”, i Albanien kallar dom oss för ”majup”, i Tyskland ”Zigeuner”, i Spanien ”gitano” och i England kallar dom oss för ”gypsy”. Hur kan vi ha så många namn när vi säger ”rom” oavsett grupp eller dialekt? Trots att det finns 60 olika romska grupper med olika dialekter så säger vi följande när vi ses: ”Rom san?” – ”Är du rom?”. Även i senaste filmen ”Thor: Ragnarok” görs det narr av oss genom att filmen innehåller en karaktär som spelar en stereotypisk romsk tiggare och genom att vi kallas för ”gypsy”! Och SF väljer att göra översättningen av ”gypsy” till ”z*genare” och inte ”rom”.
Icke-romer har systematiskt använt ”Z-ordet” för att trycka ner och belägga oss romer med ett lägre människovärde. Nathan Shachar kan åka till vilket land han vill och be alla romer som kan prata någon variant av romani chib, det romska språket, och be dom översätta
”Jag är z*genare”. Alla som kan prata någon varierat av romani kommer att översätta på följande sätt: ”Me hijum Rom”. ”Z-ordet” finns inte i det romska språket. Det är ett påhitt av icke-romer och de enda som inte förstår detta är icke-romer som ivrigt inte vill ge sig.
Jag behöver inte få någon förklaring att ordet ”z*genare” inte är någonting illa menat. Ordet är en mild fetisch för en icke-rom som önskar ha ett romantiserat fritt liv som romer som reser och åker överallt, utan några bekymmer.
Här kommer lite fakta som kommer ta dig ner på jorden!
De första romerna ska ha kommit till Sverige i början av 1500-talet. Samtidigt var det vid den tiden belagt med dödsstraff för manliga romer att uppehålla sig i landet.
Gustav Vasa, som var kung i Sverige mellan 1523–1560, ville utvisa alla romer från landet. Han kallade romerna för spioner och tjuvar. De som vägrade lämna landet dödades.
Drottning Kristina, som var drottning under åren 1632 till 1654, gav order om att alla romer skulle avrättas och det blev skottpengar på romer.
År 1617 beslutades det i riksdagen att alla ”t*ttare och z*genare” i Sverige skulle utvisas. Romska kvinnor och barn skulle fördrivas ur landet samtidigt som man skulle ha rätt att döda alla romska män. Lagen kom att gälla ända in på 1800-talet.
År 1959 fick romerna, efter omkring 450 år i Sverige, rätt till fast bostad och skolgång. Innan dess hade romerna inte rätt att bo mer än tre veckor på en och samma plats.
Nathan Shachar reser till Ecuador där han går på restaurang och blir lyrisk av svarta människor som marknadsför nidbilder av sig själva. Han har funnit ”det förlorade paradiset”, i vilket svarta människor ”visste sin plats” och inte protesterade mot rasistiskt hån i en mängd former. Men Shachar bedrar sig själv. Latinamerikas svarta befolkning fortsätter att slåss mot rasismen – liksom svarta i resten av världen.
Den tionde oktober publicerade Dagens Nyheter Nathan Shachars artikel ”Mobbningens ordförråd”.
Läsare av artikel som letar efter mobbare och hur de uttrycker sig, kan bli en smula konfunderade. Artikeln inleds nämligen med en längre anekdot om hur Shachar och ett antal andra européer vandrar runt i Ecuadors huvudstad Quito, varpå de ser en restaurangskylt med orden ”Menestras del Negro”.
Felaktig översättning är grunden för Shachars argument
Shachar översätter ordet ”negro” till ordet ”neger”. Skylten översätter han till ”Negerns maträtter”.
Den korrekta översättningen är emellertid ”Den svartes grytor”.
Shachar tycks inte känna till, eller ger sken av att inte känna till att det spanska ordet ”negro” betyder ”svart”.
Utifrån en felaktig översättning från spanska till svenska, inleder Shachar en artikel överfylld av sakfel och bristande argumentation om hur svarta människor enligt honom skall reagera inför epitet som andra har givit dem.
Shachar blir rörd när svarta människor inte kritiserar rasistiska stereotyper
Namnet ”Menestras del Negro” är därtill också ett varumärke, med en logotype som enligt Shachar föreställer ”en leende svart person, men inte någon igenkännlig ortsbo, utan en hämningslös stereotyp: en vilde med en benknota flätad i sitt hår.”
Därefter skriver Shachar om sin bedömning att en restaurang med ett liknande namn och en liknande logotyp skulle ha väckt en enorm indignation i Sverige bland ”politiker och tyckare”.
Shachar frågar en svart kypare på restaurangen om huruvida hans egen arbetsgivare använde sig av kränkande företagsnamn och logotyp. Kyparen försäkrade att han ”inte var det minsta kränkt”.
Shachar gräver vidare efter ”en mer auktoritativ bedömning” genom att kontakta organisationen ASONE (Asonegros del Ecuador), som han översätter till ”Negrernas förbund i Ecuador” (istället för ”De svartas förbund i Ecuador”). Enligt Shachar hävdar talesmän för organisationen att ordet ”neger” är ett ”honnörsord” och att namnet inte är rasistiskt utan visar att ”maten där är så bra och så billig”.
Här framgår det inte heller om Shachar frågar talesmännen om det svenska ordet ”neger” eller det spanska ordet ”negro”.
Shachar bedömer att ”de svarta ecuadorianernas svar är nästan rörande i sitt sunda förnuft. De har aldrig öppnat det multikulturella giftskåpet.”
Shachars analys: Katolska samhällen har mindre rasism mot svarta människor
Som bakgrundsförklaring använder sig Shachar av en debattbok (oklart vilken) utgiven av Frank Tannenbaum, en österrikisk-amerikansk professor i latinamerikansk historia vid Columbia University.
Tannenbaum, vars bestående vetenskapliga bidrag har varit inom kriminologin, har skrivit en enda bok som explicit berör slaveri på de amerikanska kontinenterna och som utgavs 1946, det vill säga för över sjuttio år sedan; ”Slave and Citizen: The Negro in the Americas”. Boken är på 128 sidor. En hel del saker har hänt sedan dess inom forskningen gällande slaveriet på de amerikanska kontinenterna.
Enligt Tannenbaum var katolska samhällen på de amerikanska kontinenterna mindre rasistiska än de protestantiska. Som ett exempel på det påstods att brasilianska slavägare ”satte en ära” i frigivandet av slavar. Som kontrast ställer Tannenbaum det huvudsakligen protestantiska USA, där ”få vita i USA:s söder uthärdade fria svarta.”
Fruktan för en svart befolkning utan slavstatus som levde intill svarta slavar har emellertid inget med protestantisk övertygelse att göra. Slavägarna och slaveriets förespråkare visste att före detta slavar, ofta konspirerade effektivt med de som levde kvar i slaveriet för att hjälpa de senare att rymma eller starta slavuppror. Något som särskilt visade sig under det haitiska slavupproret. Mer om det längre fram i denna artikel.
Shachar vänder ryggen mot slaveriets historia och arv i Sydamerika
Tannenbaums påståenden som Shachar lutar sig mot, har alltid stridit mot väletablerade fakta som finns offentligt dokumenterade.
Även om slaveriet och dess historia på de amerikanska kontinenterna inte kan kopplas till teologiska skillnader mellan katoliker och protestanter, visar historiska fakta tydligt motsatsen till Shachars och Tannenbaums påståenden.
De delar av de amerikanska kontinenterna där slaveriet generellt sett avskaffades först och där den proportionerligt största delen slavar frigavs, hade en övervägande protestantisk befolkning. Bristen på arbetskraft i de områdena avhjälptes huvudsakligen genom ständigt ökande invandring av européer.
I motsatt riktning skedde de tidigaste såväl som de sista, flesta, största, mest återkommande och blodigaste slavupproren i amerikanska kolonier och länder med en huvudsakligen katolsk befolkning.
Frigivandet av slavar på de amerikanska kontinenterna i kolonier och länder där slaveriet fortfarande var legaliserat, var resultatet av en bristande lönsamhet, kombinerad med risken för uppror och flykt av slavar. Frigivningen av slavar i Brasilien i större skala kom sent och som sista utväg.
Jagandet och infångandet av förrymda slavar är i själva verket något som glorifieras runtom i Brasilien, genom statyer över så kallade ”Badeirantes” (slavjägare och exploatörer av ädelmetaller och diamanter).
Bild på en Badeirante i den brasilianska staden Goiãnia.
I amerikanska delstater såsom Virginia, Kentucky, North Carolina, South Carolina, Delaware och Tennessee, minskade bland annat tobaksodlingarnas lönsamhet och därmed även det ekonomiska incitamentet för slavägande. Samtidigt ledde uppfinningen av maskiner i USA som kunde behandla bomull, till att textilproduktion av bomullskläder fick en dramatisk ökning och blev billigare.
Bristande lönsamhet i produktionen av socker och tobak i flera sydamerikanska länder, ledde till ett minskat behov av slavarbetskraft, samtidigt som slavarna ofta inte kunde säljas till andra köpare .
I Syd- och Centralamerika fanns överlag betydligt bättre möjligheter för slavar att fly från sina ägare. I USA var samtliga delstater skyldiga att återlämna förrymda slavar, oavsett om de hade avskaffat slaveriet eller ej.
Varken slavägande protestanter eller katoliker satte generellt en ”ära” i frigivningen av slavar, vilket Shachar påstår.
Deras frigivning berodde på att slavägarna satte en ära i att inte gå med ekonomisk förlust, kombinerat med slavägarnas fruktan för att arbetskraften rymde från eller mördade dem.
Shachar ser Brasilien som ett föredöme i behandlingen av slavar
Shachars resonemang blir än mer absurt av att han av alla länder tar Brasilien som exempel på någon form av harmonisk utfasning av slaveriet, eller för den delen ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.”
Den franska, tillika katolska, kolonin Santo Domingo var en av de första områdena på de amerikanska kolonierna som avskaffade slaveriet. Det berodde emellertid inte på att slavägarna ”satte en ära” i att frige slavar. Det berodde på att nästan alla slavägare flydde eller dödades i samband med de haitiska slavupproren och det efterföljande grundandet av den haitiska republiken.
Under de självständighetskrig som rasade i merparten av det spanska imperiets besittningar under och efter Napoleonkrigen, frigavs stora mängder slavar i utbyte mot att de allierade sig med och stred på självständighetsrörelsernas sida. Svarta människor hade fått ett oundgängligt värde som beväpnade soldater, men var farliga för sina ägare som beväpnade och förrymda slavar.
Efter Napoleonkrigen förbjöds Västeuropas länder, inklusive det katolska Frankrike, Portugal och Spanien, att fortsätta med slavhandeln från Afrika. Detta efter påtryckningar från det huvudsakligen protestantiska Storbritannien som behärskade världshaven med sin flotta.
Slaveriet i kolonierna fortsatte, men tillgången på slavar stryptes sakta. Att sätta ”en ära i att frige slavar” hade inget med saken att göra.
I motsatt riktning var det huvudsakligen det katolska Brasilien, det sista land i västvärlden som avskaffade slaveriet, nämligen år 1888, eller tjugotre år efter USA. Brasilien var den koloni och senare det land i västvärlden som importerade fler slavar än något annat land i västvärlden.
I Brasilien var under en lång tid den genomsnittliga livstiden för en slav 6-7 år och slavar levde ofta inte längre än till tidiga tjugoårsåldern. Endast flykt, revolt, döden genom utarbetning, tortyr, mord, eller självmord kunde befria dem. Under en lång tid importerades huvudsakligen manliga slavar. De relativt få kvinnliga slavarna i Brasilien aborterade ofta sina foster för att undvika att de föddes till ett kort och plågsamt liv i slaveri.
Det storskaliga och systematiska folkmordet på svarta människor i Brasilien som löpte parallellt med slaveriet, gjorde att Brasiliens svarta befolkning under långa perioder förblev konstant.
Brasilien var det land som upplevde det största antalet och de mest omfattande slavrevolterna. Brasilien var det land i västvärlden som hade några av de största samhällena som utgjordes av förrymda slavar.
Rasismen mot svarta människor i det katolska Kongo och Belgien
Och vad kan vi säga om ”harmoniska relationer” mellan svarta och vita i andra delar av världen som huvudsakligen katolska länder har koloniserat? Var Fristaten Kongo efterträtt av Belgiska Kongo ett ”mönsterexempel” på avslappnade relationer mellan svarta och vita? Behöver Nathan Shachar och många andra lära sig om den saken?
Bild på en av miljontals kongoleser som fick sina händer avhuggna av den belgiska kolonialmakten. Ett exempel på en katolsk koloni med ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro mellan grupper”?
Vad kan Shachar tänkas tycka om chokladpraliner i Belgien som föreställer avhuggna svarta händer? Något att avnjuta till en kopp kaffe kanske? Gärna med en svart kypare och talesmän för svarta belgare som ”intygar” att sådant inte alls är rasistiskt? Var går gränsen för Nathan Shachar?
I Belgien kan de som önskar avnjuta dessa praliner som så nostalgiskt illustrerar den forna kongolesiska kolonin. Observera att bilden publicerades år 2016.
Eller är klagomålen även på Tintin i Kongo och de avhuggna-handpralinerna ytterligare exempel på det ”multikulturella giftskåp” som Shachar talar om?
Klagande, protester och gnäll från ännu fler ”lättkränkta” personer som misslyckas med att se allt det fina och roliga och sunda som Shachar ser.
Rasismen mot svarta människor i Ecuador och övriga Latinamerika är stark
Och vad säger slaveriets historia i Brasilien om svarta ecuadorianers situation? Jo, det säger väldigt mycket, men det säger det exakt motsatta som Nathan Shachar påstår. Svarta ecuadorianer har alltid nedvärderats, förtryckts och marginaliserats i Ecuador.
För bara några år sedan sändes en sång i ecuadorianska radiokanaler som beskrev svarta människor som ”kackerlackor i avloppen”, att svarta människor ”smutsade ner allt med sin svarta färg” och att svarta människor var ”skit som borde hamna i helvetet”.
Under den tid då slaveriet i Brasilien var legaliserat, omgavs bland annat staden Rio de Janeiro av samhällen av slavar som flytt och befriat sig och de samhällena utsattes ständigt för räder från polis och militär.
Rasismen och det rasistiska arvet i Brasilien är intensiv, institutionaliserad och även en integrerad del av brasiliansk kultur. Ett exempel på det är den brasilianska kampsporten capoeira, av brasilianska svarta slavar uppfunnen och kamouflerad till en dans med musik. Kampsporten fokuserar mycket på sparkar bakåt, vilket är ett utmärkt sätt för människor med fastkedjade händer och utan vapen, att slåss på. Dansen capoeira fungerade även som ett hemligt kommunikationsmedel för slavarna, fyllt av metaforer, av subtila meddelanden och med trummor som kallar till uppror och krig.
Brasilianska slavar tränar Capoeira framför en militär som tror att han får underhållning av två män som egentligen tränar på att sparka in hans tänder.
Berimbau, det pilbågsliknande instrument som är centralt för musiken i capoeiran, hade även det dubbla syftet att utnyttjas som ett vapen.
Sångerna i capoeira handlar ofta om strid för sin frihet, om att man inte skall känna fruktan inför strid, att förbereda sig inför ett stort slag mot slavägarna, att förbereda sig för att fly från slaveriet, om fruktan för slavjägarna, om sabotage av slavägares egendom, om hyllning till olika afrikanska folkgrupper, samt liknande teman.
Capoeiran fruktades av de brasilianska myndigheterna och stora delar av Brasiliens vita befolkning och var förbjuden i Brasilien fram till 1937.
Samban, den dansform som populariserats över hela världen genom Brasiliens karnevaler, har sitt ursprung i angolanska och nigerianska danser, men betraktades tidigare av de brasilianska myndigheterna som ”primitiv” och ”dekadent”. Samban var förbjuden i Brasilien fram till 1900-talets början.
Sambamusiken är inte bara den glada dans och sång som den huvudsakligen är känd för att vara utanför Brasilien. Sambasånger skrivna för den brasilianska publiken, har alltid till stor del varit fylld av kritik mot politiskt förtryck och sociala orättvisor.
Idag illustrerar samban blandad med rapmusik, allt mer grafiskt det urskiljningslösa våldet i Brasiliens favelas (slumområden) med till övervägande del svart befolkning. Något som t ex framkommer tydligt i sången Rap Das Armas, med refrängen ”Rapapapapapapapa!!” som vokaliserar och beskriver eldstrider med automatvapen mellan gatugäng och polis.
Var är de exempel på ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.” som Nathan Shachar påstår existerar?
Att låtsas trivas med förtryck – en överlevnadsstrategi
Precis som brasilianska slavar med sin capoeira kunde träna för sitt självförsvar och sin befrielse och samtidigt få sina förtryckare att slappna av och skratta, lyckas svarta ecuadorianer få Nathan Shachar och andra matgäster att slappna av i en miljö av svart servilitet, äta en måltid och på så sätt lättare acceptera svart entreprenörskap och självförsörjning.
Till skillnad från vad Nathan Shachar tror, skiljer sig situationen inte från de amerikanska sydstaterna, övriga USA eller andra delar av västvärlden där så många svarta väljer varierande former av självförnedring för att lättare accepteras och kunna försörja sig i ett systematiskt diskriminerande samhälle.
Eller vad tror Nathan Shachar att han skulle för svar om han frågat de svarta artister och skådespelare som deltog i dessa minstrelföreställningar, hur de upplevde de vita män som svartmålat sina ansikten? Skulle de säga att det var rasistiskt och därmed riskera att förlora sina arbeten?
Bild på den svarte skådespelaren, sångaren och dansaren Bert Williams, som levde mellan åren 1874-1922. Williams blev rik på Minstrelföreställningar som gjorde karikatyrer av svarta människor. Parallellt med sina uppträdanden kritiserade han rasismen i USA och hur han längtade efter en dag då den skulle försvinna. Många av hans svarta kritiker som protesterade mot hans föreställningar, prisade honom samtidigt för att han lyckats bli en av de första och den största svarta skådespelaren inom teater och film. En av hans kollegor betecknade honom som ”En av de roligaste män jag har sett – en av de sorgsnaste män jag har känt.”
Ord som tilldelas ”den andre” skall inte ifrågasättas
Shachar tar fler exempel på enligt honom orimligt moralisk indignation. Han påtalar att det riktades kritik mot en kursbok som betecknade Martin Luther King som ”negerledaren Martin Luther King”.
Han ställer sig retoriskt frågan om ordet ”neger” även bör refuseras när det används av King själv. Utan att reflektera över skillnaden i att citera en historisk text med historiska uttryck, jämfört med att i en modern använda sig av historiska uttryck som idag och av de flesta ses som nedvärderande. Har Shachar funderat över om Dr. King använt sig av samma ord om han levt vidare in i 70-talet och fram tills idag?
När går bäst-före-datumet på ord ut för Nathan Shachar? Skall uttryck var acceptabla förr i tiden alltid och av alla betraktas som acceptabla idag?
Med tanke på att Shachar stör sig på att ord som tilldelats svarta människor oavsett deras egen åsikt undrar jag; är ordet ”neger” menat att användas, för att citera Shachar, som ett ”honnörsord” i den här låten av Eddie Meduza, med titeln ”Negerjävel”?
Motargument – ett hot mot det fria ordet?
Nathan Shachar fortsätter att beklaga sig. Han nämner även att den kände komikern Jerry Seinfeld för några år sedan meddelade att han slutar uppträda vid universitet.
Vad var orsaken? Shachar förklarar: ”Humor har blivit farligt för den som skojar med folkslag, kön och fördomar.” Shachars slutsats är att ”idag är det inte kyrkan som är trångsynthetens och renlärighetens högborg, utan universiteten. I protestantiska länder är universiteten farliga platser för det fria ordet.”
Enkelt konstaterat; om Seinfelds publik på universitet ogillar och upprörs av vad han väljer att skämta om, är det fel på publiken, inte Seinfeld. De som eventuellt ogillar Seinfelds sätt att skämta ska om de inte gillar honom, åtminstone hålla tyst. Annars hotar de det ”fria ordet”.
Nathan Shachars frustration är så stark att den nästan går att ta på. Varför kan inte bara en massa människor finna sig i samma uttryck och begrepp som tidigare generationer inte har protesterat emot? Varför måste en massa andra människor känna att de skall ta en sådan stor hänsyn till andras känslor? Kan de inte bara slappna av och skratta åt samma ”skämt” och nidbilder som förut? Som Shachar inbillar sig att de gör i Equador och runtom i katolska länder i Sydamerika?
Den inställning tillika det problem som Shachar tydligt illustrerar, är att han själv tillsammans med så många andra genom tidens gång, får chansen att andas moraliskt friskare luft. Tiderna förändras och människor tänker överlag annorlunda, men Shachar och allt för många andra gillar inte förändringarna och föredrar att stanna kvar i en stinkande kloak av förakt, arrogans och unkna fördomar.
Är han också sugen på att äta på restauranger med varumärken som utgör karikatyrer av vita människor, av judar, av romer och en rad andra etniciteter? Vore det ett exempel på det ”sunda förnuft” som Shachar talar om?
Shachar trivs så pass mycket i sin ombonade kloak av fördomar, att han förnekar femhundra år av svart historia fylld av förtryck, folkmord, förföljelse, motstånd och kulturell blomstring i västvärlden. Han trivs så mycket i sin kloak av fördomar att han avsäger sig en grundläggande psykologisk förståelse och empati för svarta människor. Bristen på hans empati utsträcks även till andra etniciteter.
Insikten om det senare kan givetvis bli övermäktig att bära, varför Shachar projicerar värderingar som inte delas av honom själv, till att bli ”förtryckande”. Det är andras protester mot det språkbruk som Shachar blir så förtjust av, som Shachar ser som ”mobbbning”. Eller det ”multikulturella giftskåpet”, som han också kallar det.
Det står Shachar fritt att fortsätta leva i en kloak med nöjda svarta kypare på restauranger som ser sig nödsakade att locka honom med rasistiska nidbilder. Vi andra har också vår rätt att vilja andas frisk luft, fri från en historisk tid av förtryck och förnedring, som Shachar känner sig så bekväm i.
Thabo ‘Muso
PS.
Artikeln är full av länkar till ett stort antal dokumentärer, reportage, artiklar och musikvideor med huvudsaklig fokus på slaveriet, rasism och svart kultur i Sydamerika och Nordamerika. Läsaren av denna artikel uppmanas ta sig tid och titta på dokumentärerna och reportagen, för att få en djupare insikt.
1. Föreläsning med David W. Blight, professor i historia vid Yale University. Föreläsningen är publicerad den 21 november 2008.
”A Northern World View: Yankee Society, Antislavery Ideology and the Abolition Movement.”
4. Dokumentär av TV-kanalen WNED-DT. Publicerad på youtube den 19 december 2012.
”PBS Egalite for All: Toussaint Louverture and the Haitian Revolution (2009)”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=IOGVgQYX6SU
5. Dokumentär om slaveriet i Brasilien, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad på youtube den 26 april 2014.
”Slavery in Brazil”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RGGQJZsCog4
6. Filmen ”Qilombo”, som handlar om samhället ”Palmares” i Brasilien, som var det största samhället skapat av förrymda slavar. Publicerad på youtube den 3 maj 2017.
7. Dokumentär om den belgiska kolonisationen av Kongo, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad den 2 november 2008.
”Congo – The Brutal History”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=qx2Sj1fhSso
8. Inslag ur dokumentär om arvet från den belgiska kolonisationen av Kongo. Inslaget visar hur det säljs chokladpraliner på belgiska kaféer och konditorier, som föreställer avhuggna händer från svarta människor. Publicerat på youtube den 14 september 2013.
”The severed hands of Africa.. King Leopold II”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RfdjQaszF_U
9. Youtubeblogg om rasismen mot svarta människor i Equador, publicerad den 12 maj 2016.
”Discrimination of Afro Ecuadorians Capstone”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=_vq-V7Uf9Xk
10. Dokumentär om rasism och diskriminering av Ecuadors ursprungliga befolkning, samt svarta befolkning och den ecuadorianska regeringens satsningar på att motverka rasismen och diskrimineringen av dessa grupper. Publicerad av organisationen MDG Achievement Fund (MDG-F) (en ideell organisation skapad av spanska regeringen och Förenta Nationerna). Publicerad på Youtube den 20 augusti 2012.
”Ecuador: Fighting Racism & Discrimination”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=hJDYFvDou9E
11. Nyhetsreportage av Al Jazeera om rasismen gentemot svarta människor i Ecuador, publicerad på youtube den 24 april 2009.
”Racism In Ecuador Afro Ecuadorians Speak Out On Racial Slurs!”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=6AE27JSZIJw
12. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 11 juli 2012.
”Bolivia’s blacks fight for their rights”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=-PWtU-pKy50
13. Nyhetsinslag från Al Jazeera om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 20 maj 2016.
”Afro-Bolivians recognized as a distinct ethnic group”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tp5o956z-80
14. Youtubeinslag från youttubekanalen ”Garifunafiles” (en etnisk grupp i Centralamerika med huvudsakligen afrikanskt ursprung) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Guatemala, publicerad på youtube den 2 september 2010.
”discrimination agains Garifuna in Guatemala”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=16A4TY8k490
15. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Colombia, publicerad på youtube den 12 november 2013.
”Being black in Colombia reduces chances of getting a job”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=dJQBMLU_kpQ
16. Inslag från den Toutubekanalen Fusion, om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Mexiko, publicerad på youtube den 15 november 2016.
”Afro-Mexicans Face Racism Daily in Mexico”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tJwwQFeWnVc
17. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Peru, publicerad på youtube den 18 januari 2013.
”Peru tackles discrimination against black community”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=opdnjBngv6Y
18. Youtubeinslag med en collage av olika TV-dokumentärer och en youtubebloggg, gällande livsvillkoren, kulturen, rasosmen mot och diskrimineringen av svarta människor i Argentina, publicerad på youtube den 24 oktober 2013.
”Afro-Latino Connection (Afro-Argentines)”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=0H9nwWUlfCE
19. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor på Kuba, publicerad på youtube den 9 februari 2010.
”Battling Cuba’s racial divide”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=WJ1NnGmtunA
20. Inslag från dokumentär från Förenta Nationerna om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Costa Rica, publicerad på youtube den 2 april 2009.
”Costa-Rica: The road to equality”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=DB_VpEUsyX0
21. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Panama, publicerad på Youtube den 27 november 2013.
”Racial discrimination persists in Panama”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=UQ3LqSweGV8
22. Nyhetsartikel om slavar inom det brasilianska jordbruket, publicerad i tidningen The Guardian den 9 januari 2017.
”Brazil ordered to pay $5m to workers formerly enslaved on cattle ranch”
23. Inledande scen ur den brasilianska filmen Tropa De Elite, baserad på intervjuer med och en polispsykiatriker i Rio de Janeiros poliskår, publicerad på youtube den 14 december 2016.
”Tropa De Elite” ‘Elite Squad’ Opening Scene”.
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=9dMSN9Uby2I
24. Nyhetsinslag i Al-Jazeera om rasism inom poliskåren i Rio de Janeiro, publicerad på Youtube den 25 september 2016.
”Brazil racism: Police killing of favela residents increased during Rio games”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=CWTSNUd57iw
25. Trailer för ur den brasilianska filmen ”Tropa De Elite 2”, publicerad på Youtube den 2 juli 2010.
”Tropa De Elite 2”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=iwTiu3typeY
25. Nyhetsreportage och debatt i Al-Jazeera gällande rasismen i Brasilien, publicerad på Youtube den 22 januari 2015.
”The Stream – Being black in Brazil”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=m1xnIdtn3FI
26. Reportage i TV-kanalen Public Broadcasting Service (PBS) om rasism och etnisk kvotering i Brasilien, publicerad på Youtube den 11 mars 2012.
”WIDE ANGLE | Brazil in Black and White | PBS”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=g29P3-xj7GQ
27. Dokumentär av filmaren Steve Bartholomew om capoeiran som kampsport, kultur och historia, publicerad på Youtube den 30 maj 2013.
”CAPOEIRA THE DANCE OF FREEDOM A documentary film”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=jvf8oWHTrv0
28. Musikvideo med instrumentet Berimbau, skapad av Identitade Cultural TV, publicerad på Youtube den 16 februari 2017.
”Musicalidade: Toques de Berimbau e Cantigas de Capoeira”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=FOgG0nAn4Ww
29. Boken ”Honor – The History of African Martial Art Traditions in the Atlantic World”, publicerad av T.J. Desch Obi.
30. Kompendium av capoeirasånger, publicerad av Rutgers university i maj 2006.
34. Musikvideo till en sambaraplåten som handlar om eldstrider mellan gatugäng och polis i Rio de Janeiro.
”Rap Das Armas”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=TvdFYRYkMYY
35. Dokumentär om de i USA tidigare så populära så kallade ”Minstrel shows”, vilka centrerade kring karikatyrer och rasistiska hån av svarta människor, publicerad av TV-kanalen National Public Service (NPS) den 29 maj 2012.
I helgen firade många shiamuslimer ”ashura”. Ashura är en shiamuslimsk högtid till åminnelse av profeten Muhammeds dotterson Husayn, som anses ha dött som martyr i Karbala år 680.
För att på sitt särskilda vis uppmärksamma detta, publicerade Nyheter idag en kort artikel med rubriken ”Här smiskar muslimerna sig blodiga – Idag firar de Ashura”. Rubriken syftar på en video som uppges visa ashurafirande i Grekland, där en grupp män slår sig själva blodiga över ryggen, med hjälp av knivblad fästa i kedjor som de håller i.
Denna och liknande former av firande är förvisso inte helt ovanliga, men många väljer att istället, i en symbolisk uppvisning, slå sig lätt på bröstet. Många andra anser att alla former av självskadebeteende strider emot islams lära.
På Nyheter idag verkar man dock inte vara intresserade av att upplysa om olika typer av ashurafirande. Istället kan man efter artikelns onyanserade beskrivning läsa att ashura även firas av muslimer i Sverige, bland annat i Göteborg.
Om det hade funnits något journalistiskt intresse av att ta reda på hur ashura faktiskt firas i den lokala kontext som torde vara mer relevant för läsare av en svensk nyhetssajt, hade man kunnat rapportera om en manifestation i Göteborg utan självbestraffning med blodiga knivblad.
Den som råkade vara på plats vet nämligen att det istället för knivblad delades ut rosor och informationsblad som fördömde IS/Daesh och alla former av terrorism. I en notis rapporterade SVT om en liknande manifestation under lördagen i Stockholm, men det mediala intresset för detta avståndstagande har i all väsentlighet uteblivit.
När, om någonsin, en seriös offentlig diskussion om det mediala ansvaret för stereotypa föreställningar om muslimer tar vid, kommer detta triviala, men ändå talande exemplet, sannolikt vara lika bortglömt som det varit frånvarande i medierapporteringen.
Bilders makt är ett nytt projekt som är extremt välkommet. I projektets kunskapsbank kan man se bilder föreställande rasistiska stereotyper. Jag välkomnar projektet. Men jag tycker det är lite synd att de valt att fokusera bara på vit och europeisk rasism. Projektet Bilders Makt hade mått bra av att mer mångkulturellt perspektiv.
På den sidan kan man se hur judar, asiater, afrikaner och romer avbildats i europeisk tradition med en förklarande text om olika rasistiska myter rörande de folken.
Det är ett mycket välkommet projekt. Besök det här: https://bildersmakt.se/ Men det är i mina ögon ofullständigt. Det är bara en liten del av rasismen som visas där, den europeiska, vita.
Rasismen är inte vit
I Sverige bor nästan 2 miljoner med utländsk härkomst. De som flyttat hit har inte lämnat sina hemkulturer kvar i hemlandet. De har tagit med sig sin kultur och sitt tänkande, både på gott och ont.
Om man tittar i Bilders makt verkar det som om denna utveckling inte skett. Materialet i Bilders makt är uteslutande hämtat från den vita europeiska kultursfären.
”Materialet består i stort sett uteslutande av västerländsk, europeisk och nordamerikansk, bildproduktion, och fokuserar på det västerländska kulturarv som också präglat och präglar Sverige.”
Det finns gott om stereotyper om andra folk om man kikar på andra kulturer än Sverige. Rasism är inget som bara vita européer håller på med. Alla kulturer och alla länder har sina fördomar mot olika folk, inklusive vita.
Det finns problem med rasism mellan grupper av personer i Sverige, som härstammar från andra områden än Europa. Den rasismen hängde ofta med då de, eller deras föräldrar eller far- och morföräldrar invandrade hit. Exempel på detta är araber som har fördomar om afrikaner, eller kristna araber som hatar muslimer. Vi kan också se att vissa muslimska araber hatar kristna. Det finns fördomar mellan grupper av afrikaner. Vi kan finna shiamuslimer som hatar sunnimuslimer och sunnimuslimer som hatar shiamuslimer.
Problemet med att lägga fokus på vit och europeisk rasism är att läsarna kanske tror att det inte finns rasism i andra kulturer och att vita inte kan utsättas för rasistiska stereotyper. Och det är fel. Dessutom speglar det inte det nya mångkulturella Sverige. Sverige är inte längre bara vitt och europeiskt.
Arabisk rasism
De mest kända rasistiska stereotyperna som är icke-vita är arabisk rasism mot judar.
Det finns gott om teckningar som avbildar judar som djävlar i arabisk media. Denna här nedan som utmålar judar som råttor laddades upp på Fatahs Facebooksida för några år sedan.
Fatah är Socialdemokraternas systerparti och partiet som styr Palestina.
Det finns givetvis även en hel del rasistiska stereotyper om vita och afrikaner i arabisk press. Condoleezza Rice, f d amerikansk utrikesminister, avbildades ofta som en halvapa då hon var en maktfaktor i amerikansk politik.
Japansk rasism
Man kan också studera japansk rasism.
Vita och svarta och kineser och araber är framför allt de som utsätts för en rasistiska fördomar. Det finns massor på nätet som visar hur japaner stereotypt ser på vita. Om man söker på gaijin eller gaikokujin, vilket betyder utlänning, eller det japanska ordet 外国人 kan man hitta en hel del på nätet:
Sedan andra världskriget beskrivs ibland vita som giriga och koloniala. De vill styra över människor. Männen är potentiella våldtäktsmän.
Speciellt grov är rasismen mot afrikaner i Japan. Bildbanken pratar om blackface, vilket innebär att skådespelare målar sig svarta. Ja, det var vanligt förr, numera nästan inte alls i Europa och USA. I Asien är det alltjämt vanligt. Denna bilden är från Japan.
Annars är ett favorittema att utmåla svarta som apor, även i direktsändning i TV.
En skillnad är att det är omöjligt att i svensk TV utmåla afrikaner som apor. Det är inte omöjligt i Japan.
Kinesisk rasism
Det finns mycket rasism i Kina. Speciellt riktat mot indier och svarta. Här är en ökänd reklam för ett tvättmedel som är så starkt att det kan ”gul-tvätta” den svarte mannens skinn.
Indien och Indonesien
Även i Indien utmålas svarta som apor ibland fast den vanligaste stereotypen är att svarta är demoner, speciellt om de kommer från Afrika.
Det hänger ihop med hinduiska myter om demonguden Rakshasa.
Denna Rakshasa-mytologi har för övrigt också spridit sig till Indonesien där även afrikaner beskrivs som demoner.
Kineser beskrivs i Indien och Indonesien ofta som judar beskrivs i Europa, dvs som giriga. Det är en gammal stereotyp som har hängt med i tusentals år.
Rasism mellan folk av samma hudfärg
Sist men inte minst förekommer rasism mellan folk av samma hudfärg eller religion. Indiska stereotyper om kastlösa är avslöjande. Ett annat exempel är eritreaners och etiopiers ömsesidiga bilder av varandra. Ett bra exempel på denna form av hat är hatet mellan kombattanterna under första världskriget, ett hat som Ture Nerman beskrivit bra i sin bok Folkhatet från 1918.
Här är ett exempel från första världskriget: hat mot tyskar.
I alla tider har man beskrivit ”de andra”, eller ”fienden” som monster som vill våldta kvinnorna och barnen. Här är tre exempel. Ett från tysk press under första världskriget och två från fransk press.
Och här ser vi de franska exemplen. Tysken framställs som våldtäktsbenägen. (Flickan symboliserar även den franska nationalsymbolen Marianne.)
Exempel på detta kan vi se även här:
Bildbanken är ett bra och ytterst välkommet projekt, men den skulle må bra av ett bredare och mer mångkulturellt urval.
Pippi satt i sin soffa och gjorde sneda ögon och sa ”tjing tjong”, Pippis pappa var n*gerkung, och nej, det är inte i sig n-ordet som är problemet, utan bilden av de små hottentottarna i bastkjol som fick representera svarta människor. Tintin, Ture Sventon med flera framställde icke-vita människor som antingen goda men smått löjeväckande eller också onda. Icke-vita var aldrig bara vanligt folk. De var alltid en sorts lustig variant av människa: indianer i fjädrar, kineser i konhattar, afrikaner i bastkjolar, araber i lustiga små hattar.
Det var stereotypernas era.
Ord som ”zigenarnäste” och ”tattare” användes utan eftertanke, asiater kallades ”gula”, indianer kallades ”röda” och samtidigt fick vi barn påpekat för oss av skolan och media att ”n*grer är precis som vi”. Men klyschor som ”alla är lika mycket värda fast de har en annan färg på huden” funkar förstås på samma sätt som ”Kalle Svensson är inte en tjuv”. Om auktoriteter berättar vad någon INTE är blir man medvetet eller omedvetet misstänksam.
Vi sextiotalister stöptes alla i ungefär samma form, oavsett hur klarsynta våra föräldrar var. Vi växte alla upp i kölvattnet av Europas uppgörelse med andra världskrigets fasor och insikten om att det var inte bara i Tyskland judehatet grott. Det hade funnits överallt, i alla västländer. Världen hade gradvis börjat förstå att rasism var oacceptabelt, men man famlade efter mekanismer för att hantera den nya insikten. Fruktansvärda bilder från Vietnam kablades ut, Martin Luther King höll sitt tal och dödades några år senare men här hemma var det svårt att hitta någon som inte var pursvensk. Icke-vit var i princip lika med icke-svensk.
Men 80-talet kom, vi blev vuxna, invandrare och adoptivbarn började komma till Sverige i allt högre utsträckning och vi blev mer medvetna om vårt eget beteende.
Grovt räknat kan vi sedan delas upp i två kategorier:
Vi som gjort upp med vår uppväxt, tänkt till runt våra inre mekanismer, lyssnat, bottnat och arbetat med de fördomar vi oundvikligen hade. Vi som ansträngt oss för att slå sönder dem en efter en. Vi som öppnat våra ögon och öron, analyserat stereotyper, tagit in och bearbetat, förstått och kommit ut på andra sidan.
De som tycker det var bättre när man kunde kalla en spade för en spade och som känner sig svikna av alla oss andra, som inte begriper hur mycket bättre det var förr. De sörjer den bortklippta dockan i Disneys julafton-film, de är arga över att glassen”Nogger Black” dragits tillbaka och anser Tintin i Kongo måste fortsätta läsas för barn.
Självklart finns en skala däremellan, men det finns ett enkelt lackmustest, och det är huruvida du lyckats sluta säga ”n*gerboll”. Har du inte det, eller om du visserligen slutat, men innerst inne tycker det är fånigt att ordet inte används längre, är du en tvåa, för då har du inte lyssnat och förstått. I alla fall inte tillräckligt.
Vi i Generation X är föräldrar till ”the millennials”. Och de har växt upp i en värld som är avsevärt mindre rasistisk än vår. N-ordet är utrangerat, stereotyper är borttagna från barnböcker och filmer, människor av annat ursprung finns runtomkring dem och pedagogisk personal som förskollärare, lärare och fritidspedagoger arbetar oavbrutet med fördomar på ett djupare och mer medvetet plan än 70-talets svepande ”alla är lika bra”.
Det som skiljer dessa barns uppväxt åt är vi som är deras föräldrar.
Och där finns en skillnad: vår uppväxt var liksom ”snällt” rasistisk. Vi fick sällan lära oss att tycka illa om människor av annat ursprung. Vi fick bara inte lära oss att respektera dem. Vi växte upp med ett ”vi och dom”-tänk, men vi avskydde ingen.
Men föräldrar av kategori två har under årens lopp utvecklat en så stor bitterhet mot både människor av annat ursprung och mot samhället som blivit alltför ”politiskt korrekt”, att deras barn växer upp med ett hat vi sextiotalister var nästan helt förskonade från. De får lära sig att se människor av annat ursprung som snyltare, våldtäktsmän, smutsiga, cyniska och ohederliga. De får lära sig att vi etniska svenskar är utsatta för en invasion av ickesvenskar och att vi måste värna oss för att de inte ska ta över vårt land. De får lära sig att de etniska svenskar som inte delar denna uppfattning antingen är ”naiva” eller ”landsförrädare”. De får lära sig att deras jämngamla är fiender.
Men ”det goda hatet” då? Finns inte det? Jo, självklart finns en uppgiven avsky även från dem som växt upp som icke-rasister mot tvåornas barn. Deras avståndstagande mot de främlingsfientliga är ofta verbalt skoningslöst och ibland till och med fysiskt våldsamt. Även tolerans rymmer intolerans.
Där är vi nu. Det finns en grupp ”millenials” som är mer öppna, multikulturella, vidsynta och toleranta än någon annan generation någonsin, och så finns den andra gruppen, som hatar ”främlingar” minst lika mycket som nazisterna i 30-talets Tyskland.
Denna generation är förmodligen den mest splittrade någonsin. Så är det i Sverige, och så är det i de flesta västländer.
Och det är vårt fel.
Vi har stöpt våra barn i olika formar, och om tio-tjugo år ska de på något sätt samsas om att leda vårt samhälle. Och då sitter vi där, som maktlösa pensionärer, och undrar vad vi borde gjort annorlunda.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 