Etikettarkiv: asylrätt

SD är ett rasistiskt parti – 3. Principprogrammet


För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.

I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tittade vi på SD:s historia och dess kopplingar till nazistiska och rasistiska rörelser. Nu är det dags att följa tråden vidare för att se hur denna bakgrund avspeglas i deras principprogram.


I denna del tittar jag närmare på SD:s principprogram för att ge exempel på hur partiet genomsyras av rasism redan på ideologisk nivå. Vi menar nämligen att en central byggsten i deras ideologi är just rasism och att denna rasism går att finna i principprogrammet.

I den första delen av vår artikelserie definierade jag begreppet ”rasism” mer utförligt. Kärnan i begreppet kan sammanfattas som uppfattningen att det finns en inneboende, oföränderlig ”essens” i människor som gör det möjligt att särskilja dem i distinkta grupper och som förklarar såväl som försvarar en samhällelig över- och underordning mellan dessa grupper. Detta är rasismens kärna och en av de ideologiska plattformar från vilken SD:s politiska arbete utgår.

I nedanstående genomgång av principprogrammet kan jag mycket riktigt konstatera att där finns en starkt rotad rasism som framförallt stammar ur partiets nationalism. Den visar sig i en syn på människan som i grunden styrd av en mänsklig essens ”som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser” (principprogrammet, s. 8). De vidare implikationerna av denna människosyn uttrycks genom idéer om bl a segregation, assimilering och rangordning i såväl värde och rättigheter som inflytande. Allt i en aura av upplevd objektivitet tack vare den mänskliga essensen. Hur denna rasistiska grundsyn kan ta sig praktiska uttryck ger jag därefter exempel på genom att bl a beskriva SD:s syn på invandring, religion, familjepolitik, sjukvård/omsorg, ekonomi och arbetsmarknadspolitik.

Men jag går händelserna i förväg. Låt oss börja med att reda ut vad det här ”principprogrammet” egentligen är för något och varför det är så viktigt att analysera.

Principprogrammet

SD:s principprogram, ibland felaktigt hänvisat till som ”partiprogrammet”, är ett åsiktsdokument där de beskriver sin politiska inriktning och i 21 punkter ger generella beskrivningar av hur denna politik kan komma att bedrivas i praktiken. Den senaste versionen, som är den som ligger till grund för min granskning, antogs vid partiets landsdagar 2011 och reviderades våren 2014.

Principprogrammets huvudsyfte är inte att beskriva detaljer, utan syftar mer till att skapa en bild av vad man i stora drag bör kunna förvänta sig av en sverigedemokratisk regering. Förutom detta skildrar principprogrammet även den ideologiska världsbild som ligger till grund för denna politiska inriktning.

Orlando-Ferguson-flat-earth-map_edit
Källa: Wikimedia

Man kan säga att den uppfattning någon har om hur världen och människan är beskaffad dikterar villkoren för dennes slutsatser om hur världen och människan bör förvaltas eller styras. Med utgångspunkt i detta sätt att tänka om förhållandet mellan ideologi och politik kommer denna artikel att inleda med att synliggöra rasismen i SD:s ideologiska grund för att därefter titta närmare på de politiska visioner som blir resultatet av denna grund. Det är i denna mylla vi finner rasismen.

Rasism ♥ nationalism

Jag kan dock inte ge mig i kast med att lyfta fram SD:s rasism utan att först nämna det här med nationalismen. Dessa två ideologiska aspekter lever i ett närmast symbiotiskt förhållande till varandra. Frågan om folket (vilka är folket?) är central för SD och principprogrammets första punkt – om demokratibegreppet – slutar i ett resonemang om just vilka detta ”folk” i begreppet folkstyre egentligen är, eller bör vara.

”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk(…)” -SD:s principprogram, s. 6

Riksdag_assembly_hall_2006
Källa: Wikimedia

Många blandar ihop nationalism med patriotism: Fosterlandskärlek. Men nationalism utgör en ideologisk världsbild som bygger upp helt andra premisser för vår mellanmänskliga samvaro än vad den icke-ideologiska patriotismen gör. Istället för att utgå från kärleken till en stat (Sverige) bebodd av medborgare (svenskar), utgår nationalismen från troheten till en nation (Sverige) bebodd av ett folk (svenskar). Det är en viktig, om än lite förvirrande, distinktion.

Nationen är alltså den känslomässiga aspekten av statsbildningen snarare än den formella, på samma sätt som folket kan beskrivas som medborgarskapets upplevda gemenskap snarare än dess juridiska realitet. Begreppsligt kan både nationen och folket tolkas positivt och t o m konstruktivt. Utan en nationell gemenskap att luta sig mot kan man hävda att det finns en risk att samhället faktiskt börjar krackelera och spricka i sömmarna; rentav kollapsa. Men nationen som ideologisk trossats, som nationalism, går längre än så. Den förutspår systemkollapsen likt religiösa undergångssekter förutspår jordens undergång.

Det är också i nationalismen människors olikheter blir ett dilemma. Det är i nationalismen som frågan om man kan vara både jude och svensk endast kan besvaras med ett ”antingen eller” istället för ett ”självklart kan man det”. Det är i nationalismen en stat kan upplevas som bebodd av mer än ett folk, och att detta är ett problem. Det är i nationalismen frågan om vilka som utgör det rätta folket (och vilka som inte gör det) ställs. I nationalismen – då den används som föresats – hittar vi incitament för såväl rasism som fascism. En skulle, för att låna lite av SD:s egna sätt att uttrycka det, kunna säga att rasism och fascism är en naturlig följd av att driva en nationalistisk politik.

Nationalismen är nämligen beroende av möjligheten att på ett objektivt, förment neutralt sätt, definiera den svenska folkstam som ska räddas. Och eftersom nationalismen i sig handlar om känslor – om upplevelsen av att vara svensk i Sverige, med sillamackor på Malmöfestivalen, skolavslutningar i kyrkan, pepparkaksgubbar i luciatåget, Tomas Ledin i högtalarna på skärgårdsfesten eller vad det nu är som får just mig att nå den här upplevelsen – kan rasismen kliva in som en räddande ängel. För rasismen har alltid varit mån att omge sig med ett vetenskapligt skimmer. Den, om något, kan ge nationalismen den illusion av objektivitet som krävs för att bli tagen på allvar.

Skärgård
Foto: Johannes Jansson/norden.org

Rasen – den mänskliga essensen

Principprogrammets andra punkt, om människan, sätter fingret på en central fråga. Här introduceras vi nämligen för idén om den mänskliga essensen. Den brukar i debatten nämnas som ett av de tydligaste exemplen på Sverigedemokraternas rasism, och det är lätt att förstå varför:

”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.” -SD:s principprogram, s. 8

Det finns förstås inga som helst vetenskapliga belägg för att en dylik essens skulle existera i människan och göra det möjligt att särskilja grupper och individer från varandra på relevant grund, men det hindrar inte SD:

”Med nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor, men inte hela mänskligheten menar vi framförallt, att det (…) finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män, som sträcker sig bortom det som kan observeras med blotta ögat. I ett samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv kommer dessa skillnader med största sannolikhet att leda till olikheter i preferenser, beteende och livsval.” -SD:s principprogram, s. 8

Viktigt att notera i citaten ovan är hur miljö, biologiskt arv och t o m den fria viljan alla väger lätt inför den nedärvda ”essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst”. Vi kan inte välja vilka vi är eller styra vilka vi vill vara i större utsträckning än den mänskliga essensen tillåter oss. SD har därmed i sin politiska idéförklaring formulerat en central princip för rasism: att individer eller grupper av människor är åtskilda genom förkroppsligade (‘biologiserade’), oföränderliga egenskaper.

Human_races_according_to_Coon_(collage)
Källa: Wikimedia

Det fortsatta resonemanget kring detta handlar om hur ”en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle” (principprogrammet, s. 8). För att tala klarspråk är SD:s lösning att ju mer homogen en nation är; språkligt, kulturellt, religiöst, desto tryggare och stabilare blir den. Det handlar om att bevara den svenska folkstammens nedärvda essens.

Det är ett gammalt, rasistiskt argument som ger ekon varhelst rasistiska idéer tillåtits utvecklas och som ger oss ytterligare en rasistisk princip att lägga till den första. De sedan tidigare förment biologiska/essentiella skillnaderna mellan människor – som gör dem oöverbryggbart olika – kan nämligen bara kompenseras för genom segregation och/eller assimilering. Slutmålet, oavsett metod, är upprättandet av ett i möjligaste mån homogent samhälle; mätt i kultur, etnicitet, språk, religion o s v; men oavsett vilket, möjligt att förklara med hjälp av den mänskliga, biologiska essensen. Det vill säga ”rasen”.

”Samhället bör naturligtvis uppmuntra individen att bli så bra som det är möjligt inom ramen för sina medfödda förutsättningar, men samtidigt bereda plats för de individuella olikheterna och beakta det faktum att alldeles oavsett vilka stödfunktioner samhället sätter in så kan inte alla individer nå lika långt inom alla områden.” -SD:s principprogram, s. 9

Den som väljer att läsa de nästan fyra sidorna om SD:s syn på människan i principprogrammet kommer att se hur det biologiska perspektivet genomsyrar hela texten. Den mänskliga essensen har kraften att förklara hur preferenser, beteende och livsval förmår skapa naturgivna ordningar (t ex mellan könen), för att inte tala om en i princip predestinerad plats på samhällsstegen.

Världen, dikterad av den mänskliga essensen, är ordnad, trygg och förutsägbar. Där förekommer ingen diskriminering, inget förtryck, eftersom naturen i sig är neutral och vare sig kan diskriminera eller förtrycka. Det är därför det i SD:s värld inte heller förekommer någon rasism, eftersom det i deras ögon inte är annat än naturens gång, kanaliserad genom den mänskliga essensen: ”Jag är inte rasist, jag är realist.”

A_treatise_on_astronomy,_in_which_the_elements_of_the_science_are_deduced_in_a_natural_order,_from_the_appearances_of_the_heavens_to_an_observer_on_the_earth;_demonstrated_on_mathematica
Källa: Wikimedia

Över- och underordnade kulturer och folk

Vi återvänder till nationen för ett ögonblick. ”Folket” som nationalistisk idé bygger på möjligheten att kunna identifiera skillnader mellan de som tillhör och inte tillhör detta folk. Jag har ovan redogjort för hur den mänskliga essensen beskrivs som den kanske viktigaste indikatorn för detta. Men…

”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” -SD:s principprogram, s. 13

Jaha, ”öppen och ickerasistisk” skriver de. Kan jag verkligen ha så fel om SD:s rasism? Förvisso; sant är att det inte är rasism i sig att helt enkelt ordna människor utifrån termer om kultur, språk eller identitet, men nu är det inte så enkelt som att SD i sitt principprogram bara definierar människor utifrån olika gruppmarkörer. De ställer också kravet på dessa grupper av Andra att assimileras in i en för dem extern kultur och identitet samt lära sig ett annat språk för att få åtnjuta samma rättigheter som oss som redan har privilegiet att anses vara svenskar.

Därtill slår de fast att vissa människors grupptillhörighet gör det svårare för dem att assimileras:

”Det faktum att vi ser assimilering som möjlig och eftersträvansvärd är inte detsamma som att vi också ser den som okomplicerad. Assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och (…) i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget, utan leder istället till uppkomsten av segregerade och särkulturella samhällen. Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. ” -SD:s principprogram, s. 15

Det här är inte en artikel om assimileringskravet. Det kravet är en fråga som snarare handlar om SD:s nationalism. Det behöver dock nämnas, eftersom citatet ovan visar hur assimileringskravet även har en rasistisk dimension. Svårigheten att ”bli svensk” ökar med skillnaden mellan vår och de Andras kultur eller identitet, hävdar SD. Minns Martin Strids tal under SD:s landsdagar om hur muslimer enligt hans resonemang aldrig kan bli 100% människor och jämför med ovanstående citats avslutande konstaterande om assimileringens ibland oöverkomliga utmaningar. Vilka specifika kulturer/identiteter som avses i texten är oklart, men desto klarare är det att alla inte är välkomna i SD:s version av Sverige.

anatomy-high-tech
100% människa? (Public Domain)

Assimilering har även andra rasistiska aspekter än den ovan nämnda. SD skriver vidare i principprogrammet om det de kallar mångkulturalismen, som på många sätt är en motpol till assimileringstanken. Här är nyckelordet istället integration, vilket implicerar ett givande och ett tagande i ett slags skapande av en gemensam, svensk kultur. För SD innebär detta förlusten av en överordnad majoritetskultur (den svenska) ”som inom
sig rymmer en begränsad mängd invandrade individer av annan kulturell bakgrund som ännu inte är fullt ut assimilerade och som hyser ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar” (Principprogrammet, s. 21. Min understrykning.).

Behovet av en majoritetskultur som skild från övriga kulturer stammar förstås ur uppfattningen om att svenskarna är ett folk, som är möjligt att klart definiera genom förekomsten av en inneboende mänsklig essens, och att en blandning av olika folk riskerar att degenerera detta speciella folk – denna svenska eller nordiska folkstam. Positiva och/eller harmlösa inslag från andra kulturer (t ex kebab, tacos eller pizza) som anammats av den svenska räknas inte ens som mångkultur enligt SD:s logik. Och det andra? Ja, det som inte är värt att införliva i det svenska, det ska bort.

”Kärnan i assimilationstanken är att slå fast att den svenska staten inte är ett kulturellt vakuum och att den svenska nationens kultur i kraft av sin historia, med undantag endast för de nationella minoriteterna, är överordnad andra nationers kulturer inom den svenska statens område. Som en logisk konsekvens av detta skall allt statligt och kommunalt stöd som syftar till att invandrare skall bevara och stärka sina ursprungliga kulturer och identiteter dras in. Parallellt med detta skall stödet till bevarandet och levandegörandet av det svenska kulturarvet öka.” -SD:s principprogram, s. 21

En av rasismens viktigare definitionsmässiga aspekter är det hierarkiska rangordnandet av de grupper man identifierat. D v s att man utser en grupp (den egna) att – på förment objektiva grunder, förstås – vara överordnad de andra. Ovanstående är ett tydligt exempel på hur denna aspekt av rasism är närvarande i SD:s ideologi.

Invandringsfrågan

Invandrare_utvandrare_Sverige_1851-2008_procent.svg

Det brukar sägas att invandringen är SD:s enda sakfråga och att den blir svaret – eller orsaken – oavsett vad som avhandlas. Jag skulle vilja hävda att det är en sanning med modifikation. Även om frågan om invandring är central för SD (nedanstående citats inledande mening är nästan ordagrant bevarad från 2005 års principprogram) är den samtidigt bara ett symtom och en tydlig, nästan pedagogisk, illustration av hur det kommer sig att nationalism och rasism är två sidor av samma mynt.

” Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.” -SD:s principprogram, s. 23

Jag har redan visat hur den rangordning mellan kulturer/folk som beskrivs beträffande assimileringsfrågan bygger på en rasistisk princip. Här får vi en god redogörelse för de praktiska implikationerna av denna princip. På samma sätt som Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz uttryckte det nyligen, menar SD att ditt värde som invandrad till Sverige är intimt förknippat med var du kommer ifrån. Vissa länder/kulturer är sämre än andra, lyder den rasistiska sensmoralen. SD målar alltså upp en tänkt cirkel som omger nationen (Sverige) och dess grannländer och säger att om du befinner dig innanför cirkeln är du möjlig att assimilera. Du är välkommen. Men står du utanför cirkeln är du av en annan sort och därmed inte lika välkommen.

Det här skulle få efterverkningar för den asylrätt SD motsägelsefullt nog säger sig vilja värna. Individuella prövningar av de individer som kommer hit från utanför cirkeln skulle utifrån deras resonemang kunna ersättas med omedelbara, summariska nekanden av deras asylansökningar. För det handlar inte om varför du flytt, utan varifrån. Och om du mot förmodan slinker igenom nätet, kommer du att skickas tillbaka så snart det blir möjligt, eftersom ”flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar” (Principprogrammet, s. 23).

I klarspråk säger SD att de vill stoppa invandringen, stoppa flyktingmottagandet och repatriera de invandrare och flyktingar som redan befinner sig här. Återigen en påminnelse om deras strävan om ett Sverige åt svenskarna och att Bevara Sverige Svenskt. Och inte minst påminner det oss om den rasism som existerar intimt införlivad i deras politiska praktik.

Samhälleliga värden

Vi har nu kommit ungefär halvvägs in i principprogrammet. SD:s ideologiska grund och förutsättningarna för deras världsbild slås i princip fast i dess första hälft och många slutar därför läsa ungefär här. Samtidigt är det i de följande programpunkterna vi ges möjlighet att – i likhet med den just avhandlade – skapa oss en uppfattning om hur ett parti som drivs av bl a nationalism och rasism kommer att föra sin politik, i den händelse de ges tillräckligt med inflytande.

Frågan om familjen och jämställdheten står näst på tur i principprogrammet. Ur ett rasismperspektiv kan vi nöja oss med att konstatera hur den heterosexuella kärnfamiljen inte bara är ett ideal för SD, utan även uppfattas som en naturgiven ordning eller norm. Denna naturgivna ordning bör därför – i likhet med hur SD förhåller sig till andra kulturer – åtnjuta fördelar gentemot de som av onaturliga (?) anledningar lever som homo-, bi- trans- eller någon annan variant av sexualitet.

Igen spökar den mänskliga essensen som delar in människor efter medfödda/nedärvda sexuella preferenser, där den ena (i det här fallet den heterosexuella människan) är av naturen och SD:s politiska ideologi överordnad. Och samtidigt som man vänder sig starkt emot att någon skall behöva trakasseras eller förföljas på grund av sin sexuella läggning, är man lika starkt emot att låta samkönade par adoptera eller inseminera. Hur den ekvationen går ihop lämnar jag till läsaren själv att lösa.

Garpebring_pride
Montage: Daniel Garpebring

När det kommer till frågan om religion visar sig SD vara något så unikt som ett icke-konfessionellt parti som hävdar att den svenska staten bör stå på konfessionell grund, och att kristendomen bör ”inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige” (Principprogrammet, s. 27). Framförallt då islam, som ”visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen” (Ibid.).

Den särställning SD ger kristendomen kommer sig av att de väljer att beskriva det mer som kultur än religion. De skriver att ”känna till och förstå det svenska kristna kulturarvet är en viktig nyckel till att förstå vårt lands historia, kultur och samtid. Bevarandet av detta kulturarv är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende”. (Principprogrammet, s. 27)

Kristendom är alltså en religion som tar sig uttryck i (konstruktiv, svensk) kultur, medan islam beskrivs som en religion, vilken tar sig uttryck som en destruktiv och främmande politisk ideologi. Det är vitt och det är svart. Enkelt att välja. Och det hänger förstås intimt samman med det tidigare talet om länder/kulturer som är lite sämre, vars folk är svårare att assimilera och som är, enligt den Mänskliga Essensens Doktrin, för annorlunda för att någonsin kunna bli tillräckligt lika oss.

”Ekonomin bärs inte upp av likriktade, anonyma produktionsenheter utan av tänkande, kännande och kulturellt präglade människor. Vanor, seder, normer och värderingar har stor inverkan på ekonomin och skiftar från kultur till kultur och från nation till nation. Stora kulturella och befolkningsmässiga förändringar inom en stat påverkar således alla aspekter av ekonomin och förmågan att skapa tillväxt.” -SD:s principprogram, s. 31

Det tål att upprepas: En behöver läsa hela principprogrammet för att kunna göra sig en samlad bedömning av partiet och dess ideologiska grunder (det finns en länk till principprogrammet i slutet av artikeln). På ett sätt plockar jag russinen ur kakan när jag på detta sätt framförallt lyfter fram de aspekter som signalerar rasism. Å andra sidan vill jag hävda att jag genom att systematiskt plocka fram just de rasistiska russinen och koppla dem samman, bidrar till en ökad tydlighet vad gäller just den aspekten.

Ta citatet ovan, t ex. Det kommer från punkten om SD:s tankar om ekonomin. I sig självt kan det framstå som odramatiskt, men satt i sitt sammanhang, där de ”tänkande, kännande och kulturellt präglade” människorna, med sina ”vanor, seder, normer och värderingar”, inte bara är olika, utan så olika att de genom sin blotta existens förmår påverka ett lands ekonomiska förutsättningar. Ja, då är det den mänskliga essensen som än en gång dyker upp, inte sällan i sällskap av sin tvilling nationalismen. Således kan vi alltså konstatera att Sverigedemokraternas fokus på området ekonomi kanske mer än något annat handlar om etnicitet och hur mångkulturen är roten till en dålig ekonomisk politik.

Welcome_To_Unemployment
Foto: Andres Rueda

SD vänder sig även mot arbetskraftsinvandring, då en ”ökad kulturell heterogenitet, via stora, långväga folkomflyttningar, som regel får betydande negativa konsekvenser för det sociala kapitalet i invandringslandet” (Principprogrammet, s. 33) och förespråkar därför ”en modell med gästarbetare, där utländsk arbetskraft kan få tillfälligt uppehållstillstånd knutet till arbetsmarknadens behov” (Ibid.).

Inte ens när de gör rätt för sig genom att arbeta, är de Andra välkomna i SD:s Sverige, annat än tillfälligt. Ingen torde vara förvånad vid det här laget.

”Alla människor ska bemötas likvärdigt i landstingens och regionernas verksamheter. Man ska känna trygghet och tillit till vårdgivaren. Detta innebär bland annat att ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier och att landstingen ska tillhandahålla evidensbaserad vård.” -SD:s principprogram, s. 35

Det här är ett vackert formulerat stycke. Är det någon som inte håller med? Nej, tänkte väl inte det. Självklart ska alla bemötas likvärdigt inom vård och omsorg och ingen ska särbehandlas utifrån några ”ovidkommande” kriterier.

Nya_Karolinska_akuten,_2016
Foto: Holger Ellgaard

Det är bara det att om vi backar bandet lite, så ser vi klart och tydligt att vare sig nationalitet, religion, kultur eller sexuell läggning (har jag missat något?) är ovidkommande för SD. Tvärtom är de omöjliga för dem att bortse från. Vi ser också argument för att skillnader i tillgänglighet vad t ex samhällsfunktioner beträffar inte anses vara särbehandling, då skillnaderna är utlopp för den mänskliga essensen, d v s ”naturgivna”. Så vad betyder det i praktiken att ”ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier” när det är SD som säger det?

Svaret på den frågan ges av förklarliga skäl inte i principprogrammet. Dock kommer vi i de följande delarna av denna artikelserie bl a att titta närmare på det faktiska, politiska arbete SD bedriver idag, i egenskap av riksdagsparti. Kanske får vi några klargörande svar angående de praktiska implikationerna av principprogrammets rasistiska formuleringar där?

Den påstått icke-rasistiska aspekten av SD:s nationalism är byggd på en mycket lös grund. Min läsning av deras principprogram beskriver snarare motsatsen; hur kampen för att Bevara Sverige Svenskt har pågått sedan slutet av 1970-talet, via SD:s bildande 1988 och vidare till hur den skall föras idag, 2018. Detta är i sig självt ett oerhört starkt argument för att var och en av oss, inte minst de som av olika anledningar röstade på SD i det senaste valet, sätter sig ner med principprogrammet och en stor kopp kaffe och läser  – och tänker – på vad som faktiskt står skrivet där. Helst innan den 9 september.

SD är ett rasistiskt parti.

I seriens nästa del kommer vi att få ta del av hur SD:s rasism tar sig uttryck i deras arbete i riksdagen.

Källor i urval

Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.

Modern kolonialism

Ännu fortsätter västvärlden betrakta övriga klotet som sin buffertzon.

Världen utanför Europa har betraktats som en slags stödzon där vi kunnat hämta vad vi vill, annektera det vi önskar. Afrika är kanske värst härjat av västerlänningar, idag är det inte människor vi kidnappar utan naturresurser i form av t ex olja, guld, virke och till och med fisken i haven. Kvar finns enorma sår i naturen, korruption och konflikter.

Nu finns förslag om att använda områden utanför Europa även till asylmottagning och, i vissa förslag, också boende för de som beviljats asyl. Jag förstår inte hur en politiker av idag kan föreslå att avskaffa asylprövning vid det egna landets gräns, eller att föreslå att någon som beviljats asyl inte ska få vistas i det landet. Det strider mot FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna och europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, vilket man kan läsa mer om här.

Det skvallrar också om en otidsenlig syn på omvärlden – att vi västerlänningar fortfarande kan använda den helt efter eget behag och utan att ta i beaktande andra nationer och människor.

I dessa ”asylanläggningar” ska människor på flykt alltså befinna sig.  I väntan på att västerlänningarna bestämmer sig för vad de kan vara användbara till. Likt en enorm bemanningspool.

Är vi inte klara med att utnyttja och bestämma över människor vi anser vara tillhöriga ”dom andra”? Var vi inte klara med det efter kolonialismen? Eller efter andra världskriget?

Är vi verkligen där, att vi återigen slutat se människans oinskränkta egenvärde?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

 

 

Danmarks socialdemokrater vill överge Flyktingkonventionen

Sydsvenskan rapporterar att danska Socialdemokraterne vill skärpa möjligheterna till att få asyl i landet. Enligt förslaget ska det inte gå att söka asyl vid gränsen eller vid landets största asylmottagning, Center Sandholm. Partiet vill i stället att asylsökande skickas till ett tredje land, exempelvis i Nordafrika, där mottagningscentrum ska upprättas och som ska skötas av danskar. Där ska personerna som sökt asyl vistas under tiden deras ansökan behandlas. Men de flyktingar som beviljas asyl i det nya systemet ska heller inte få komma till Danmark. De ska i stället skickas till ett av FN:s flyktingläger, enligt förslaget.

Socialdemokraternes partiledare Mette Frederiksen säger till DR Nyheter att de föreslagna lagändringarna är ”mer humana” än Danmarks nuvarande asyllagstiftning.

Danmark har ratificerat Förenta Nationernas Flyktingkonvention och dess tilläggsprotokoll.

Av artikel 40 i Flyktingkonventionen framgår att:

”Stat må vid undertecknande eller ratifikation av konventionen eller vid anslutning till densamma förklara, att denna skall utsträckas att gälla för alla de områden för vilkas internationella förbindelser staten i fråga är ansvarig, eller till ett eller flera av dem. Förklaringen blir verkande,
då konventionen träder i kraft för sagda stat.”

Det medför att Danmark har förpliktigat sig att pröva asylansökningar på danskt territorium.

Artikel 4 ger en flykting rätt att utöva sin religion inom asyllandets territorium. Något som Danmark inte kan garantera om flyktingen förpassas utanför danskt territorium.

Artikel 5 förbjuder asyllandet att tillämpa konventionen på ett sätt som ger flyktingen sämre rättigheter enligt konventionen. Det blir inte möjligt om Danmark skickar asylsökande till ett annat lands territorium.

Artikel 6 ger flyktingen rätt att så långt som möjligt försättas i samma situation som om vederbörande inte vore flykting. Något som inte är möjligt om flyktingen förvisas från danskt territorium till ett flyktingläger.

Artikel 7 ger flyktingar rätt att inom senast tre års vistelse i asyllandet vistas där under samma förutsättningar som utlänningar i allmänhet. Något som inte är möjligt om den asylsökande skickas från Danmark till ett läger i annat land.

Artikel  13 ger flyktingen rätt till samma rätt till ägande av fast och lös egendom och hyreskontrakt som utlänningar i allmänhet. Det omöjliggörs om Danmark skulle skicka asylsökande till läger i andra länder. Artikel 15 ger en flykting rätt till föreningsfrihet i asyllandet, vilket inte blir möjligt om Danmark förvisar asylsökande beviljar asyl och tvångsbosätter flyktingen till läger i ett annat land.

Artikel 16 ger flyktingar rätt till full tillgång till nationella domstolar inom asyllandet, vilket blir omöjligt om Danmark förpassar flyktingar till ett läger i ett annat land.

Artikel 17 flyktingar rätten till ”den förmånligaste behandling” av rätten till avlönad anställning inom asyllandet. Det blir inte möjligt för flyktingar att ta anställning i Danmark och Danmark förbjuder flyktingar att vistas i Danmark, utan istället förpassar dem till läger i ett annat land.

Artikel 18-19 ger flyktingar rätt till fri näringsverksamhet och fri yrkesutövning som motsvarar utlänningar i övrigt. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar flyktingar till läger i andra länder.

Artikel 21 ger flyktingar rätt till ”så förmånlig behandling som möjligt” avseende tillgång till bostäder och på ett sätt som inte får vara sämre än för utlänningar i övrigt. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar flyktingar till läger i andra länder.

Artikel 24-25 ger flyktingar rätt till samma arbetsrättsliga skydd och stöd av asyllandets förvaltningsmyndigheter som asyllandets egna medborgare. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar flyktingar till läger i andra länder.

Artikel 26 ger flyktingar rätt att visas och röra sig fritt inom asyllandet, inklusive rätten att välja bostadsort och enbart med de begränsningar som gäller utlänningar i övrigt som vistas lagligt i asyllandet. Det blir inte möjligt om Danmark förvisar utlänningar till läger i andra länder. 

Partiledningen i det danska socialdemokratiska partiet kanske inte inser vad det innebär när ett land ratificerar en FN-konvention och det kan inte uteslutas att partiledningen inte heller är närmare bekant med FN:s Flyktingkonvention.

Partiledningen har inte föreslagit att Danmark skall frånträda eller ignorera FN-konventionen. Det är något som inget land hittills har gjort och om ett land försöker, måste det enligt artikel 38 i Flyktingkonventionen underkastas en prövning av Internationella domstolen. FN:s medlemmar av vilka Danmark är ett, riskerar att vid systematiska brott mot sina konventionsförpliktelser att i förlängningen bli föremål för FN-sanktioner.

En ratifikation av Flyktingkonventionen är därutöver ett av flera krav för att ett land skall beviljas och behålla sitt EU-medlemskap.

De danska Socialdemokraternas förslag skulle därutöver och parallellt bryta mot ett flertal artiklar i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Efterföljande av den konventionen är ett krav för medlemskap i Europeiska rådet och medlemskap i Europeiska rådet är ett krav för bibehållet EU-medlemskap.

Därutöver utgör förslaget om det realiseras i dansk lagstiftning ett flagrant åsidosättande av bland annat EU:s Asylprocedurdirektiv, familjeåterföreningsdirektiv och skyddsgrundsdirektiv. Denna artikel saknar utrymme för att gå in hur de danska Socialdemokraternes lagförslag i detalj, artikel för artikel, strider mot EU:s lagstadgade reglering av EU:s totala regelsystem för flyktingar.

De danska Socialdemokraterne ”erbjuder sig” att som ”kompensation” för förslagets genomförande att ta emot 500 kvotflyktingar om året, till skillnad från dagens noll kvotflyktingar.

Den fråga som återstår i sammanhanget, är huruvida de danska Socialdemokraternes förslag kommer att stoppas av Folketinget och om inte, av behöriga internationella domstolar till vilka asylsökande i Danmark kan vända sig.

Enligt artikel 6 i Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna har var och en rätt till en rättvis rättegång.

Om det i framtiden blir aktuellt för asylsökande i Danmark att vända sig till Europadomstolen görs det genom en ansökan från dess hemsida.

 

 

Avpixlats hafsverk till källgranskning

Artikel av Polimasaren

Trots att Avpixlat försökt att bli en seriös aktör i medievärlden och att de till och med skaffat en ansvarig utgivare så är kvaliteten på deras artiklar långt ifrån den man skulle önska sig. De påstår sig också följa de pressetiska reglerna.

källgranskning

Så vad har de gjort den här gången eller ska vi säga inte gjort? I en artikel om att statistik skulle visa att tre av fyra ensamkommande ljuger om sin ålder. Som källa använder de sig av en artikel i tidningen Göteborgs-posten. Avpixlat påstår att av de som kom 2014 vilket var runt 7 000 ensamkommande så testades ”långt ifrån alla” och det ska då ha varit för att läkarna vägrade göra den åldersbedömning som skulle fastställa barnens ålder.

Anledningen till att läkarna vägrar är att undersökningen är så pass osäker. Men det är inte hela anledningen. De som kan verifiera sin ålder och de som uppenbart inte är över arton testas inte av förklarlig orsak. Av dessa 7 049 ansågs 1 161 vara så pass osäkra så det var tvungna att bevisa sin ålder med en så kallad åldersbedömning.

Observera att det heter bedömning och inte bestämning för metoden kan inte exakt bestämma en ålder. Läs denna artikel i Dagens Juridik om den upp till fyra års felmarginal denna metod har. Så det är enbart 3/4-delar eller 77% av de 1 161 ensamkommandes ålder som höjdes. Vilket stannar på 894 personer av de som var osäkra och inte av det totala antalet som Avpixlat påstår. Vilket framgår tydligt i originalartikeln.

Vidare påstår Avpixlat att det enbart är en bråkdel av dessa ensamkommande som kommer från det krigshärjade Syrien. 2015 kom 3 777 av det totala 35 369 från Syrien. Av de övriga kom 23 480 från Afghanistan, 2 058 från Somalia, 1 939 från Eritrea och 1 097 från Irak för att nämna de största gruppernas medborgarskap.
För att få en mer rättvis bild så bör man även se till hur många barn som kom med vuxet sällskap. Sammanlagt så kom 17 596 barn från Syrien och 30 080. Utav dessa siffror kan vi se att det är vanligare att barn från Syrien kommer med vuxet sällskap och i fallet med barn från Afghanistan så kommer den övervägande delen själva.

Under 2015 steg siffran för “ensamkommande” till hisnande 35 000. Nästan alla “ensamkommande” som sökte asyl i EU 2015 gjorde det i Sverige. En helt övervägande del kom från Afghanistan. Bara en bråkdel kom från det krigshärjade Syrien. Dessa omständigheter sammantagna visar med all önskvärd tydlighet att strömmen av “ensamkommande” ingalunda handlar om flyktingskäl utan om ett systematiskt missbruk av asylrätten i allmänhet och Sveriges naivt släpphänta invandringspolitik i synnerhet

I förra stycket nämnde jag några ursprungsländer som då Avpixlat antyder inte skulle vara lika krigshärjade som Syrien och att de från de andra länderna inte skulle ha flyktingskäl. Jag skrev nyligen om hur nationalekonomen Tino Sanandaji vinklade om just afghanska ensamkommande flyktingbarn.

I januari 2014 beslutade Migrationsverket att det som sker i Afghanistan inte längre kan klassas som en väpnad konflikt. Det året blev det dödligaste året sen 2009 när de började med denna statistik. Se bild nedan

afghanistan

När det gäller Somalia så styr den militanta islamistgrupperingen Al-Shabaab som av flera länder bland annat Sverige klassas som en terrororganisation. USA:s utrikesdepartement beskriver Al-Shabaab som ”en våldsam och brutal extremistgrupp med flera medlemmar anknutna till al-Qaida”. Deras mål är att driva ut de etiopiska trupper som finns inom landet, men har inget emot att ge sig på civila mål. Ett exempel är när de den 2 april 2015 attackerade en högskola i Garissa i Kenya. Minst 147 personer dödades. Som vi ser är flera länder i närområdet också drabbade av denna terror.

Mer om säkerhetsläget i Somalia.

När det gäller diktaturen Eritrea så bryts de mänskliga rättigheterna konstant och fängslanden utan rättegång och tortyr av fritänkare är vanligt. Kritik av religiösa grupper kan sluta i fängelse. Alla icke-statliga medier är förbjudna. På reportrar utan gränsers World Press Freedom Index hamnade Eritrea på 180:e och sista plats 2014, efter Turkmenistan och Nordkorea, och enligt organisationen saknar landet helt och hållet pressfrihet. Claire Beston, Amnesty Internationals Eritrea- och Etiopienexpert beskriver dagens Eritrea

”..dagens Eritrea ser ut understryker hon att militärtjänstgöringen, som är obligatorisk för såväl kvinnor som män, spelar en nyckelroll i samhället och även är ett av myndigheternas främsta verktyg för att kontrollera befolkningen. – Den påverkar varje familj och trots att tjänstgöringen inledningsvis är en period på 18 månader, förlängs majoriteten av fallen på obestämd tid och kan pågå, också i form av tvångsarbete, under många år..”

I Irak pågår fortfarande strider mellan irakiska säkerhetsstyrkor och terrororganisationen Daesh som belägrar flera av de större städerna som Mosul och Fallujah. Huvudstaden Bagdad är fortfarande en skådeplats för ett stort antal terrordåd och då även med civilbefolkningen som mål. Resor till Irak rekommenderas icke. Mer om säkerhetsläget i Irak och här.

Författaren till artikeln hävdar alltså att de övriga asylsökande barnen inte kommer ifrån krigsdrabbade länder. Men det kan pågå konflikter som är våldsamma och dödliga utan att det är ett regelrätt krig. Att författaren sen påstår att vi har en slapp invandringspolitik stämmer inte heller vilket vi kan se på diagrammet nedan gällande året 2015.

Asylsokande-Afghanistan-1nov-1024x748

Som vi ser så får endast hälften av alla asylsökande uppehållstillstånd. Observera att denna statistik gäller alla asylsökande från Afghanistan och inte endast ensamkommande barn. Anledningen till varför 16% fått avslag är att säkerhetsläget varierar inom landet. Det är Dublinförordningen som leder till att 33% ska prövas i ett annat land. Förordningen innebär att de asylsökande ska söka asyl i det land de först kom till.

Läs mer om säkerhetsläget och se statistik i flera länder i artikeln ”Detta flyr de ifrån – och så många får stanna”.

I Avpixlat-artikeln beskrivs de asylsökande barnen ljuga om sin ålder för att få ”prinsstatus” i Sverige. Vilka rättigheter får du då som minderårig asylsökande som du inte får som vuxen? Ett barn blir inte placerat på ett boende för vuxna. Ett barn får också en gode man vilken tillgodoser det behov ett barn har av en vuxen. Inte fullt ut som en förälder, men ändå en viktig hjälp så barnets rättigheter blir säkrade. Även vid utvisning gäller särskilda regler för ett barn. Ett barn utvisas inte om det inte finns någon som tar emot barnen i hemlandet. Annars prövas ett barns asylansökan lika som en vuxen. ”Prinsstatus”? Nej, dessa regler är till för att Barnkonventionen följs och ger ingen extra lyx i tillvaron.

Den bild som används till denna artikel är en som används flitigt av ”alternativ media” när de skriver om ensamkommande flyktingbarn. Det framgår tydligt i ursprungsartikeln i gratistidningen City att personen är över arton år. Han har fått sitt uppehållstillstånd och bor i ett transitboende i väntan på att att få flytta till ett eget.

Inte helt oväntat så delas denna felaktiga artikel från Avpixlat av ledande Sverigedemokrater. Här ser vi deras partisekreterare Richard Jomshof dela den på Twitter.

screenshot-tweetdeck twitter com 2016-03-05 13-38-33

Inlägget blev längre än vad jag hade tänkt, men komplexa frågor har inga enkla svar vilket Avpixlat borde lära sig, men att förmedla fakta verkar ju inte vara Avpixlats agenda. Det handlar nog mer om propaganda som passar det parti sajten har kopplingar till. Så i frågeställningen i början av inlägget om vad Avpixlat inte gjort blir svaret att de har inte gjort en ordentligt källgranskning och de har inte kollat upp fakta. Så vilka av de pressetiska reglerna bryter detta inlägg emot?

  • Ge korrekta nyheter:
    1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
    3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.
    4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.
  • Var varsam med bilder
    12. Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.

Flyktingstatus har ingenting med pengar att göra

Det finns ett beslut som jag önskar att ingen människa skulle behöva fatta – ett val som jag önskar att ingen människa skulle behöva göra.

Att lämna sitt hem, att fly från allt man har, från sin familj, sin historia och sin trygghet, det man en gång hade men nu har kastats all världens väg, kräver ett mod, en vilja, en önskan som är svår för mig att begripa. En av anledningarna är att jag inte kan se mig själv i den livssituation som dessa människor har försatts i. Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva i ett inbördeskrig, att ständigt vara rädd för att hamna i terroristers klor, att tvingas leva i ett land sargat av årtionden av inhemska stridigheter eller i ett land där jag, förr eller senare, kommer att fängslas, torteras och misshandlas på godtyckliga grunder.

Det finns en del som är av uppfattningen att flyktingar måste vara fattiga för att ha rätt att fly. Den klassiska definitionen för många människor innefattar skräckbilder av undernärda människor utan kläder. Det finns en del som hävdar att flyktingar som söker asyl i Sverige är lyxflyktingar eftersom de haft pengar att finansiera flykten.

Sanningen är att bland flyktingar finns alla möjliga människor, alltifrån de som har ingenting till de som har någonting. Det de alla har gemensamt är att de flyr, flyr undan grymheter ingen av oss kan föreställa sig. Flyktingstatus är inte avhängig ekonomiska, eller sociala, förutsättningar.

Under 2015 sökte 162 877 asyl i Sverige. Det är en ökning med 100%. De fem största ursprungsländerna hos asylsökande är Syrien, Afghanistan, Irak, Eritrea och Somalia. Det finns också en betydande grupp statslösa som söker asyl i Sverige.

Andelen människor som når Sverige är en bråkdel av de som väljer att fly sina hem. De allra flesta tvingas att stanna antingen som internflyktingar eller i flyktingläger i grannländer. Av världens 60 miljoner människor, varav en miljon i Europa, som befinner sig på flykt har alltså 2,7‰ (promille) – knappt 163 000, sökt asyl i Sverige under 2015.

Om vi tittar på hur de ekonomiska, och sociala, förutsättningarna ser ut i de fem länder varifrån  flest andel asylsökande kommer så ser vi att det skiljer sig en hel del länderna sinsemellan.

Det senaste år som är komplett gällande BNP (i USDollar) är 2013, och jag kommer därför att redovisa siffror från detta år. Vi kan se att den ekonomiska aspekten skiljer sig mycket åt mellan de fem största länderna. Vi kan också se att Sveriges BNP är mer än 10 gånger högre än Iraks, som är det land av dessa fem som har högst BNP.

BNP
Klicka för större bild

Om vi ser till aspekter med samhällsanknytning, såsom läskunnighet hos personer över 15 år ser vi att läskunnigheten i Syrien 2013 var 86%, medan det i Somalia inte finns någon uppgift alls över läskunnighet. Som jämförelse ligger läskunnigheten i Sverige på 99%.

aLiteracy
Klicka för större bild

När vi tittar på förväntat antal år i utbildning för kvinnor kan vi se att det skiljer sig markant mellan länderna, i fallande skala från drygt 11 år i Syrien ner till 1,5 år i Somalia. I jämförelse har vi Sverige med siffran 16,35 år.

autb
Klicka för större bild

Spädbarnsdödligheten varierar kraftigt mellan de fem länderna. Vi kan se att Somalia, följt av Afghanistan och Eritrea, har den högsta spädbarnsdödligheten.

aInfantMort
Klicka för större bild

En stötesten i debatten är att så många flyktingar har mobiltelefoner. Vid närmare efterforskning ser vi att det framför allt är Eritrea som urskiljer sig, med bara 6 mobilabonnemang per 100 personer. Mobiltelefonanvändningen är hög i Irak, Afghanistan och Syrien.

aMobiler
Klicka för större bild

Som vi kan utläsa av dessa siffror, som bara är ett axplock av företeelser som kan studeras, är skillnaderna mellan länderna enorma. Det finns inga gemensamma nämnare, siffrorna spretar åt alla håll. Ett land har högre utbildningsnivå än ett annat, medan ett annat har en starkare ekonomi än det första.

Tyvärr är det så att inte alla människor kan uppbringa de ekonomiska förutsättningar som behövs för att finansiera flykten. Att betala flyktingsmugglare för en livsfarlig transport, i överlastade gummibåtar, över Medelhavet är inte billigt. En del har inga pengar alls för att kunna fly, och tvingas därför att stanna. En del har inte pengar för att kunna fly längre än till flyktingläger, som allt som oftast inte är människovärdiga, i eller utanför hemlandet. En del har för lite pengar för att kunna finansiera en någorlunda säker flykt. Det är nödvändigt, i debatten, att poängtera att ingen är ”mer” flykting än någon annan.

Även politiska flyktingar måste skyddas och dessa är inte sällan utbildade personer med pengar, kontakter och en tidigare hög ställning i sina hemländer.

Det är inte ett argument att de som faktiskt kan fly har mindre rätt att fly. Risken att dö pga krig, terrorism och naturkatastrofer är lika stor oavsett hur mycket pengar man har, eller kan uppbringa. Jag är den förste att skriva under på att det finns en hänsynslös orättvisa i att vissa kan fly och andra inte. Men att använda flyktingars ekonomiska likviditet som slagträ i flyktingdebatten är ovärdigt, och verklighetsfrånvänt.

Krig, terror och naturkatastrofer härjar urskillningslöst, och skoningslöst, i många länder. Inte heller förtryck, förföljelse eller brister i mänskliga rättigheter tar hänsyn till hur mycket pengar en människa har på sitt bankkonto eller i madrassen. Det vi med all säkerhet kan fastställa är att dessa illdåd och grymheter, med oerhörd kraft, drabbar människor i en stor del av världens länder. Flyktingstatus har ingenting med pengar att göra. Alla sorters människor, oavsett ekonomisk och/eller social status, drabbas av ofattbara grymheter som tvingar dem att lämna sina hem.

Rätten att fly och rätten att söka asyl är oantastlig. Människor flyr för att överleva. Ingen flyr för att de vill, utan för att de måste.

Videotips:

How not to be ignorant about the world (Hans och Ola Rosling)

Källor:

BNP per capita 2013 för Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien

Läskunnighet åren 2004-2013 (beroende på att det inte finns uppgifter för varje år) för Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien

Förväntat antal år i utbildning för kvinnor åren 2005-2009 (beroende på att det inte finns uppgifter för varje år) i Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien

Spädbarnsdödlighet (antal döda barn – per 1 000 – före ett års ålder) i Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien (siffror från 2013)

Antal mobilabonnemang på 100 personer i Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia, Sverige och Syrien

Tillbaka till Travemünde

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ‘Muso.

Vi skrev en artikel om stängda gränser, och varför det är en praktiskt ogenomförbar lösning för Sverige, som saknar landgränser till de länder varifrån asylsökande kommer.

Den ledde till en del debatt.

Nu har Moderaterna gått ut och förklarat att det går att genomföra stängda gränser och ändå upprätthålla asylrätten, genom att man smidigt bara puttar tillbaka den asylsökande till det land den kom från. Man menar att detta skulle upprätthålla Dublinförordningen. På ett teoretiskt plan ligger det något i det. På ett praktiskt plan gör det inte det.

Vi tar här ett praktiskt exempel: TT-line. Färjorna som går mellan Travemünde/Rostock och Trelleborg används idag av asylsökande för att ta sig till Sverige. Hundratals passagerare kommer med bil, långtradare eller till fots från Tyskland.

Väl i Trelleborg rullar alla fordon av färjan. Men om en gränskontroll ska införas måste de stoppas innan de lämnar hamnen, vilket givet hur det ser ut där kommer att kosta ett antal timmar för alla passagerare. Det är förstås möjligt, men extremt resurskrävande. Varutransporter blir försenade, semestrande svenskar blir sura, och tjänstemännen kostar pengar. Det måste vara utbildade tulltjänstemän i huvudsak. TT-line kommer att tappa kunder, för många kommer inte att tycka det är mödan värt att åka på en snabbtripp till Lübeck längre. Sverige förlorar dessutom inkomster från turistande tyskar, holländare, fransmän osv.

Men låt oss anta att man i dessa kontroller hittar asylsökande. De saknar rätt att vistas i Sverige. De begär asyl.

Det är nu det blir intressant. De befinner sig inte vid en vägbom med en fot i det land de kommer från, och kan inte viftas bort. De står med båda fötterna på svensk mark. Tyskland är långt borta. Och de använder sig av en rätt Sverige respekterat sedan 1951.

2080547020Tankefiguren hos stängdagränserförespråkarna verkar vara att Sverige nu ska köpa en biljett till de asylsökande så att de kan återvända med en båt som går tillbaka till Tyskland istället för att ta emot deras ansökan. Men gör vi det är det faktiskt VI som bryter mot Dublinförordningen.

Till skillnad mot vad många tror har ett land ingen skyldighet att aktivt tvinga den som passerar dess gränser att registrera sig. Så kallade transitländer, som ser mellan fingrarna, begår inga formella fel, förutom att man enligt Schengensamarbetet har viss skyldighet mot övriga länder att hålla koll. Även Sverige är i praktiken ett transitland för dem som söker sig till Finland och Norge.

Men när en person ”fastnat” i en kontroll i Trelleborg upphör vår möjlighet att ignorera vederbörande, oavsett om hen begär asyl eller ej. Vi kan inte låsa in dem som kommer, hålla för öronen när de begär asyl, avstå från att ta fingeravtryck och sedan med våld sätta dem på nästa båt tillbaka till Tyskland. Det är inte juridiskt möjligt. Så fort vi formellt kommunicerat med dem är de vårt ansvar.

Och om vi registrerar dem och sedan skickar dem tillbaka är det ironiskt nog vi som bryter mot Dublinförordningen.

Sverigedemokraterna gör ingen hemlighet av att de är beredda att skicka asylsökande tillbaka till hemländerna, men Moderaterna anser att återsändande till Tyskland går att kombinera med nu gällande avtal.

Vi förstår inte hur detta ska gå till.

Sverigedemokraternas flyktingförslag bryter mot internationella lagar

Artikel av Malte Roos

Den 22 april, när flyktingkatastroferna i Medelhavet var som tydligast i folks medvetande, lanserade Sverigedemokraterna, genom en debattartikel i Svenska Dagbladet, ett förslag på hur EU skulle kunna motverka massdöden. Det här förslaget försvarade man senare i en debatt i Aktuellt. Förslaget går ut på att EU:s gränsbevakning ska vända båtarna på Medelhavet och skicka tillbaka dem dit de kommit ifrån, alternativt till ett annat land som man tecknat avtal med.

Denna praktik kallas push backs. SD säger sig hämta inspiration från Australien där detta system har varit i bruk i snart två år, och där även de migranter som lyckats ta sig fram till Australien förvägras uppehållsrätt och skickas istället till Papua Nya Guinea för att där få sin asylrätt prövad. De som bedöms ha flyktingskäl flyttar man istället till Kambodja. Sverigedemokraterna hävdar att Australien på så sätt fullföljer sina internationella åtaganden och att EU skulle kunna implementera samma system. Detta är inte sant.

Tvärtemot vad SD hävdar så har FN:s flyktingorgan UNaustralia-62823_640HCR vid ett flertal tillfällen öppet kritiserat Australiens policy för att bryta mot sina internationella åtaganden, och vid ett tillfälle gick de så långt som att fördöma Australiens agerande. Även flertalet människorättsorganisationer fördömer Australien och hävdar att landet bryter mot de mänskliga rättigheterna genom sitt agerande.

Så vilka är Australiens, och EU:s, internationella åtaganden gällande flyktingar i de här fallen? Om vi bortser från EU-lagar, som inte gäller Australien och som SD i övrigt vill ändra för att kunna genomföra sin politik, så är det framförallt tre rättigheter som är relevanta för fallet: rätten att söka asyl, förbudet mot kollektiv utvisning, och principen om non-refoulement.

Rätten att söka asyl

Rätten att söka asyl finns inskriven i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, och även indirekt i Flyktingkonventionen och i ett flertal andra internationella lagar. Det är en av världens äldsta principer med anor i antiken. Den innebär kortfattat att alla människor som befinner sig inom ett lands jurisdiktion har rätt att söka asyl i det landet och få sin asylrätt individuellt prövad i en rättssäker process. Om en människa sedan har asylrätt så är landet skyldigt att ge personen asyl.

Kollektiv utvisning

En grupp människor utvisas utan att staten tar hänsyn till deras individuella behov och rättigheter. De utvisas som medlemmar av en grupp, inte på individuell basis. Förbudet mot kollektiv utvisning finns bland annat med i Protokoll 4 artikel 4 av Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna, och inbegriper förutom utvisning även förhindrande av människor att komma in i landet.

Principen om non-refoulement

Själva hörnstenen i internationell flyktingrätt. Den är formulerad i artikel 33:1 av Flyktingkonventionen och säger att: ”Fördragsslutande stat må icke, på vilket sätt det vara må, utvisa eller avvisa flykting till gränsen mot område varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning”. Den utvecklas vidare i Konventionen mot Tortyr, där artikel 3:1 slår fast att: ”Ingen konventionsstat skall utvisa, återföra eller utlämna en person till en annan stat, i vilken det finns grundad anledning att tro att han skulle vara i fara för att utsättas för tortyr”. Utöver detta finns principen implicit inskriven i bland annat artikel 3 av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och betraktas även som jus cogens, det vill säga den högsta form av internationellt bindande lag som binder alla världens stater oavsett om de ratificerat avtalet eller inte.

Principen om non-refoulement innebär att ingen människa får avvisas innan de har fått sin asylstatus prövad. Vidare får ingen människa skickas tillbaka till en plats där hen riskerar att dödas, olagligen frihetsberövas, eller torteras eller utsättas för annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling, eller riskerar att ytterligare skickas vidare till ett annat land där hen riskerar detta. Vidare slår UNHCR fast att:

”The prohibition of refoulement to a danger of persecution under international refugee law is applicable to any form of forcible removal, including deportation, expulsion, extradition, informal transfer or “renditions”, and non-admission at the border… This is evident from the wording of Article 33(1) of the 1951 Convention, which refers to expulsion or return (refoulement) “in any manner whatsoever”. It applies not only in respect of return to the country of origin or, in the case of a stateless person, the country of former habitual residence, but also to any other place where a person has reason to fear threats to his or her life or freedom related to one or more of the grounds set out in the 1951 Convention, or from where he or she risks being sent to such a risk.” (UNHCR: Advisory opinion on the Extraterritorial Application of Non-Refoulement Obligations under the 1951 Convention relating to the Status of Refugees and its 1967 Protocol, sida 3, vår betoning)

För att exemplifiera kan vi hänvisa till fallet Case of Hirsi Jamaa and other v. Italy, som 2012 togs upp i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, en domstol kopplad till Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och helt orelaterad till EU. Fallet rörde tvåhundra flyktingar, mestadels från Somalia och Eritrea, som försökte ta sig in i EU med båtar från Libyen i maj 2009. Båtarna stoppades av italiensk kustbevakning ute på havet, flyktingarna plockades upp och skeppades tillbaka till Libyen i enlighet med ett bilateralt avtal mellan Italien och Libyen. Italiens inrikesminister hävdade senare på en presskonferens, precis som SD och Australien gör idag, att detta räddade många flyktingars liv. Domstolen slog fast att Italien hade brutit mot förbudet mot kollektiv utvisning och mot principen om non-refoulement. Eftersom domstolen endast dömer utifrån Europakonventionen med dess protokoll, och dessa inte nämner rätten till asyl, så togs inte denna rätt upp i domstolen.

sd-logo_20155949Sverigedemokraternas förslag är alltså att EU ska införa ett system som är snarlikt ett som redan har slagits fast av Europadomstolen som olagligt och i strid mot de mänskliga rättigheterna, och som tar inspiration av ett system som UNHCR och ett flertal människorättsorganisationer också har slagit fast är olagligt. En väldigt intressant ståndpunkt för ett parti som säger sig värna lag och ordning.

Ingrid Carlqvists hudfärgsfundamentalism

Gästinlägg från Politifonen.

1378273_10151705651432794_652166475_n

Ingrid Carlqvist är en märklig, märklig person.

Hon är inte rasist, men rasifierar vilt när hon ser en möjlighet till det. Se till exempel den skärmdumpade kommentaren ovan.

Hon undviker att erkänna det välkända förhållandet att konstruerad korrelation inte säger något om kausalitet. Det vore intressant att få veta mer om hennes spekulationer. Framförallt om hon menar att hennes egen agenda och politiska tillhörighet är en genetisk produkt, snarare än ett rationellt val.

Det är uppenbart att hon inte tänkt igenom vad hon skrivit. För svenska förhållanden kanske det finns någon slags samvariation mellan brottsbenägenhet och hudfärg eller härkomst, åtminstone om man begränsar sitt statistiska underlag på något lömskt sätt. Det kanske också gäller för andra västländer. Däremot kan det knappast säga något om statistiska relationer mellan hudfärg och brottsbenägenhet i sig, eftersom underlaget är begränsat på så vis. Det tillkommer såklart att hon skriver att hudfärg inte spelar någon roll, men det är visst tillräckligt viktigt för att motivera rasifierande forskning. Eller vad hon nu menar, det är som vanligt högst oklart vad Ingrid egentligen försöker uttrycka.

Så att hon gör en generaliserad koppling är klassisk rasifiering. Vilket för oss vidare till att hon mer än gärna utgjuter sig över begreppet rasist.

541418_10151705651902794_2068413952_n

Likt vitmaktkulturens mantrarörelse, som försöker hävda att asylrätten innebär ett rasistiskt folkmord på “vita”, hävdar hon att demokratiska jämlikhetsivrare och antirasister är “de verkliga rasisterna”.

Frågan blir vad hon menar med det. Kanske kan hennes idoliserande recension av Bodekers film A conversation about race ge en fingervisning. Hon skrev så här i den:

“Såväl svarta som vita höll med om att svarta är betydligt bättre på basketboll än vita – och att detta beror just på deras ras. Men när Bodeker frågade om de instämde i påståendet att vita är bättre på att behålla sina jobb, slog de intervjuade ifrån sig. Detta kunde absolut inte ha med den vita rasen att göra.
På frågan om vita är bättre än svarta på IQ-tester, menade samtliga att detta beror på att testerna är utformade av vita, för vita. När Craig Bodeker påpekade att asiater alltid presterar högst, blev de intervjuade osäkra och visste inte vad de skulle svara.

Alla höll med om att det är bra att svarta har förkämpar för sin ras, men ryggade tillbaka inför tanken att vita människor skulle tala gott om sin ras.”

Här utgår hon alltså ifrån att det finns mänskliga raser, samt att dessa är intimt sammankopplade med hudfärg. De flesta, inklusive FN och andra tongivande bedömare, anser att resonemang av det här slaget är utpräglat rasideologiska. Alltså vad man i folkmun kallar för rasistiska.

Förutom att hon med sin rubriksättning och bildsättning ifrågasätter om rasism överhuvudtaget existerar hakar hon alltså på Bodeker och menar att eftersom hans intervjuobjekt rasifierar och ger uttryck för rasideologiska ståndpunkter är det helt okej för henne och Bodeker att göra det. Som om två fel vore ett rätt, en idé man normalt gör sig av med i unga år om man har tillgång till juste grundutbildning.

Mest slående är hennes förakt för problematisering och vetenskap. I den första bilden framkommer att hon vill att det ska forskas på eventuella samband mellan hudfärg och brottsbenägenhet, något som naturligtvis skett i stor omfattning. En gång i tiden var ju rasideologi legio som vetenskaplig utgångspunkt och sedan dess har såväl kulturantropologi som sociologi gått vidare efter att det visat sig att rasideologiska utgångspunkter tenderar att vara i strid med både empiri och moral. Bland annat för att biologin inte kunnat påvisa förekomsten av några egentliga människoraser, men också för att rasideologiska överväganden varit en central del av folkmordsutlösande politisk demagogi.

I allmänhet brukar man hänföra minoritetsgruppers överrepresentation i brottsstatistik till helt andra faktorer än hudfärg. Om Ingrid vore intresserad av hur det faktiskt förhåller sig enligt aktuell forskning hade hon inte uttryckt sig så svepande och insinuant. Brottsförebyggande rådet har givit ut rapporter som behandlar just detta och på ett pedagogiskt sätt erbjuder trovärdiga förklaringar. Inom marxistisk sociologi och ekonomi brukar man betrakta brottslighet som en följd av strukturella förhållanden inom det kapitalistiska systemet, där grupper på grund av diskriminering i olika grad alieneras från samhället i övrigt och därför i olika grad är lojala mot dess normer.

Liberalt inriktad sociologi och ekonomi brukar istället hänföra det till att människor som har olika förutsättningar också är i kontakt med olika incitament att bete sig på olika sätt. De grupper som oftare ser möjligheter att tjäna på att begå brott kommer också i högre grad att välja att göra det, på grund av att det är rationellt och i egenintresset att ta sådana chanser. Vidare finns också konservativa, postmodernistiska, med flera, perspektiv på brottslighet. Att trots detta veritabla smörgåsbord av livlig forskning och debatt hänge sig åt hudfärgsfundamentalism är ytterst suspekt.

Genom att inte informera sig om forskningsläget utan istället rasifiera järnet och försöka påstå att rasifiering är den sanna antirasismen företräder alltså Ingrid en vitmaktideologi vi är väl bekanta med. Frågan är när hon övergår från att kokettera med vitmaktmaterial av den typ Bodeker givit ut till en mer öppen och ärlig rasism. Radikaliseringen är tydlig. Marginaliseringen från den etablerade debatten om ras, kön, migration och andra sådana frågor, tillsammans med den ekonomiska kris hennes arbetsgivare uppenbarligen upplever, kommer garanterat att fortsätta driva henne och hennes medarbetare allt längre ut i den rasistiska kulturen.

Det är inte bara i samhället i stort som polarisering är trenden, utan även inom det nyfascistiska fältet. Sverigedemokraterna bedriver en intern häxjakt på antisemiter, radikala nationalister och liknande, samtidigt som Svenskarnas Parti gradvis går mer samman med Svenska Motståndsrörelsen och dammsuger upp missnöjda före detta sverigedemokrater som antingen blivit uteslutna eller anser att socialkonservativ ideologi inte är tillräcklig rasifiering.

Vi välkomnar att Ingrid är så explicit. Det gör det lätt för oss att använda henne som pedagogiskt exempel.

Elwa Ninpo har skrivit detta.