Etikettarkiv: skuld

Nyhetsbrev april 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under april 2017

Artiklar

Brottsutveckling i Sverige enligt BRÅ – artikel av Johan Löfström om brottsstatistik

Öva civilkurage! – artikel av Johan Löfström om hur vi bör agera när vi bevittnar ett brott

Den negativa bilden av den invandrade familjen – artikel av Tina Holm om hur vi ser på svenska respektive invandrade familjer

Korta motargument

Tips för att bemöta islamofobers ”fakta” – gästinlägg av Mats Knutsson

Åkessons ”praktskandal” – korta av Helena Trotzenfeldt om hur Jimmie Åkesson hanterade terrordådet i Stockholm

Högerpopulist-vindar i Norden? – korta av Johan Löfström om högerpopulisternas utveckling i våra grannländer

Ditt minne ljuger – korta av Helena Trotzenfeldt om hur vi luras att tro att det har ”blivit värre”

Krönikor

Migrantens livslånga skuld – i samarbete med Afropé

Är religion verkligen ”som en penis”? – krönika av Torbjörn Jerlerup om hur vi bör se på religion och ateism

Blev Sverige mångkultur år 1975? – krönika av Torbjörn Jerlerup om mångkultur

Myter

Fem myter om det dödliga våldet – gästinlägg av Maria Robsahm

 

Migrantens livslånga skuld

Denna krönika är tidigare publicerad på Afropé

Det är pinsamt att tänka på, ingen vill prata direkt om det. Det blir kroppsspråket, bekymmersrynkan, som avslöjar problemet när jag trevar och tassar omkring ämnet med mina arbetskamrater och vänner. Problemet som inte får finnas, men finns. Lyxproblemet som bara vi privilegierade får smaka på, men som drabbar många, om inte nästan alla immigranter och kanske synnerligen inom den afrikanska diasporan.

Det är kontroversiellt och nästan alla jag pratar med säger sig tycka att det inte är ett riktigt problem men jag ser stressen det orsakar. Det förstör folks liv och hälsa, några har till och med hamnat i klammeri med rättvisan.

Det är tråkigt att människor som vi, som ju egentligen vunnit livets lotteri, ibland inte har tid eller möjlighet att njuta av dess frukter. Tråkigt att vi ibland inte kan dela med oss fast vi vill. Skrämmande att det vi kan ge inte räcker och att vi blir familjens snåljåp fast vi redan kanske ger till bristningsgränsen.

Jag pratar om den skuld som många immigranter bär och det ansvar som vi förväntas ta för försörjning av hela släkten eller byn där hemma i hemlandet.

Jag ser människor som jobbar ihjäl sig, som förstör alla sina mänskliga förhållanden, somnar på jobbet och orsakar olyckor eller helt enkelt begår brott. Människor som går under av depression, som aldrig känner att det de gör är tillräckligt. Javisst är det så att vi som har det så här bra ska dela med oss, jag är den första att hålla med om att man ska ge pengar och presenter. Vi lägger ihop pengar till skolavgifter, kläder och skolböcker varje termin. Det är så det ska vara, den som har ska dela med sig, men jag har tur…

Mina släktingar har det ekonomiskt ganska bra så jag har ingen som ringer mig och gråter över sjuka släktingar, obetald hyra eller ingen el. Jag har ingen i min närmaste familj som får mig att känna mig skyldig, elak, snål eller otacksam. Jag har ingen som ”jagar” mig. Men tyvärr är det vardag för många av våra vänner här i Sverige och ute i världen, de jobbar hårt och skickar nästan alla sina pengar till släktingarna i hemlandet men får varje gång veta att det inte räcker. De får veta att de är odugliga som inte lyckats tjäna tillräckligt bra för att uppfylla de förväntningar som släktingarna har. Detta är en skuld som aldrig blir mindre oavsett hur många och stora avbetalningar man gör. Så vi behöver prata om detta utan skuld och skam. Och ja, jag är medveten om att mångas resor till Europa har bekostats av lån som tagits av ibland kanske hela byn. Men ofta är dessa skulder redan återbetalda efter ett antal år, men förväntningarna minskar inte.

En av de saker jag tycker många av oss gör fel är att inte vara tydliga och sanningsenliga gällande våra förhållanden här i våra nya hemländer. Det är väldigt vanligt att immigranter jobbar hårt, ofta en massa övertid eller extra jobb och sparar 11 månader om året för att kunna spendera semestern hos släktingarna i det gamla hemlandet. Ofta ser det då ut som att vi är rika personer som har råd att unna oss det mesta när vi kommer på besök, och vi själva lockas att spä på denna myt. Det är klart att man låter sig tjusas av myten om sig själv och hur lyckad och framgångsrik man är. Detta är fel och gynnar inte någon. Det leder till förväntningar som ingen kan uppfylla och besvikna släktingar. Det är bäst att vara ärlig och säga att det inte regnar manna från himlen i Europa. Förvisso har vi många fantastiska möjligheter som fri skolgång och sjukvård, men det är också dyrt att leva här på ett helt annat sätt så det blir kanske inte så mycket över för att ta hand om alla behov som släktingarna har.

Många tar lån för att kunna köpa mark och hus, samt olika rörelser i hemlandet, dels för att hjälpa släkten men även som ett eget pensionssparande då många drömmer om att repatriera på äldre dagar. Detta är självklart inte fel men det är bra att vara ärlig om hur mycket detta kostar och att man i vissa fall gör stora avkall på andra områden och inte kan unna sig själv eller sina barn något extra på grund av dessa investeringar.

Jag pratar med en arbetskamrat som berättar att hans far missade hela hans barndom eftersom han arbetade 7 dagar i veckan för att försörja släktingar och bygga hus i hemlandet. ”- Varje födelsedag och helg jobbade pappa”, säger han sorgset, ”- och till slut när pappa dog strax efter pension försvann alla tillgångar bland släkten och snart ringde man med krav riktade till oss barn. Det var mycket sorglig och relationen mellan släktingarna förstördes. Min pappa berättade inte för dem att vi bara var en vanlig familj och att han körde taxi 13 timmar om dygnet fram tills han avled.”, fortsätter han.

En av mina egna släktingar berättar att han ständigt känner sig usel för att han inte kan bidra så mycket som han skulle vilja. Han har under långa perioder brottats med depression på grund av familjens förväntningar, han känner sig misslyckad varje gång han blir tvungen att neka. Han har redan tagit flera lån och blir ledsen när omgivningen föreslår olika brottsliga verksamheter för att han ska tjäna mera pengar istället för att stötta honom när han säger att stressen gör honom sjuk.

En annan familj berättar att de under 10 år levde i en tvårumslägenhet med 3 barn, köpte alla sina kläder och möbler på second hand och unnade inte ens sina barn en glass ute på en varm dag bara för att skicka alla sina pengar till hemlandet med drömmar om att en dag äga ett litet hotell där hemma, bara för att upptäcka att deras pengar försvunnit i korruption och bedrägerier.

En kvinna i yngre 30-årsåldern anförtror mig att hon blivit tillsagd av släktingar i hemlandet att skaffa en rik pojkvän för att kunna skicka pengar till en modern TV och dator som familjen ville ha. ”- Det var min mamma som ville att jag skulle sälja mig för en platt-TV”, säger hon sorgset.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker absolut att vi ska dela med oss våra tillgångar, men jag efterlyser balans och ärlighet i relationerna med släktingar och familj i hemlandet. Om denna lilla text får oss tänka lite och kanske börja diskutera så har vi kommit lång väg. Honesty is after all the best policy (ärlighet är trots allt den bästa policyn).

Sara Safa
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Muftin, muslimerna och Hitler

Var muslimerna och nazisterna ”jämlika” i förintelsen av judar? Det finns de som anser det. Vi ska kika på vad en person skrivit. Det handlar om Pamela Geller, en känd amerikansk muslimhatare.

Nazisterna samarbetade under andra världskriget med en del radikala islamska nätverk. Det är ingen hemlighet. Mycket har skrivits om det.

Syftet för samarbetet var att Adolf Hitler och nazisterna ville sätta igång uppror i arabvärlden mot britterna. Adolf Hitler tog emot flera antisemitiska arabiska ledare. En var ”muftin” i Jerusalem Amin al-Husseini som tillbringade lång tid under kriget i Nazityskland. En av de saker muftin hjälpte Hitler med var att sätta upp förband med SS-frivilliga i Bosnien. Men det viktigaste var att försöka elda upp araberna mot britterna. Efter kriget kom muftin att spela en viktig roll i kriget mot Israel 1948, ett krig som han själv definierade som ett krig mot judarna.

Adolf Hitler talking to Grand Mufti Haj Amin el Husseini. (Photo by Keystone/Getty Images)
Adolf Hitler talking to Grand Mufti Haj Amin el Husseini. (Photo by Keystone/Getty Images)

Islamofoberna hävdar att det var mer än samarbete av taktiska skäl. De menar att nazisterna och muslimerna hade en liknande ideologi och att de var strategiska partners. (Det är alltid tal om ”muslimerna” som om alla muslimer tänkte och tyckte samma sak). I USA finns nättidningen Breitbart. Deras chefsideolog och ledare under många år heter Steve Bannon. Han är nu Trumps främsta rådgivare. Breitbart har ofta skrivit om muftin och Hitler och då hävdat att islam och nazismen är samma sak.

Vi ska kika på en sådan artikel. Den är från 2010. Skribenten är Pamela Geller. I den hävdar Geller att muftin av Jerusalem var mer än en allierad till nazisterna. Han var ”Förintelsens arkitekt”.

”I have found that the Mufti was involved in and may even have created the Final Solution for European Jews – and yet his central participation in the Holocaust has been covered up and forgotten…

The denial about the key role that this Muslim leader played in the Holocaust must end. The only difference between Hitler and the Mufti is that Hitler was defeated and punished…

There is no statute of limitations on genocide. I indict the Mufti and the Muslim world. They were equal partners in mass death. Not only does the ummah not own what they did (let alone, G-d forbid, apologize, as the Germans have done repeatedly), but they are still pursuing the annihilation of the Jews (not to mention all non-believers).”

Enligt myten, som sprids även på svenska nätforum, så fick Hitler idén att förinta judarna från muslimerna. Hitler ska ha älskat muslimer mer än alla andra och ska ha inspirerats av den ”muslimska ideologin”.

Vurmen för det nordiska

Detta är en grov lögn. Den är så grov att man bara kan kalla det förintelseförnekelse.

Adolf Hitler och nazisterna odlade kontakter med många olika grupper från olika länder: ukrainska nationalister, spanska nationalister, indiska nationalister (Som Indian legion), grekiska nationalister, armeniska nationalister, serbiska nationalister, georgiska nationalister, och många andra från många andra områden.

ladda-ned-1Som svensk tänker jag givetvis på de svenska frivilliga i SS, till exempel Gustav Ekström, en av Sverigedemokraternas grundare. Division Viking var nazisternas viktigaste frivilligtrupper och där fanns frivilliga från de nordiska länderna och Nederländerna. Där fanns också de ”ariska” frivilliga.

Var det de ”svartmuskiga, mörkhyade” araberna som var nazisternas idealras? Nej. Om man vet det minsta om nazister vet man att de hade en sjuklig fascination för den Nordiska rasen”, eller ”arierna”. Idealet var en lång, blond arisk hjälte. Det var blonda Nordiska människor som SS parade ihop med varandra i projektet Lebensborn, som gick ut på att öka antalet människor av den ”Nordiska typen” i Nazityskland.

Norge var ockuperat av nazisterna i samarbete med lokala quislingar, ledda av Vidkun Quisling. Dessa frivilliga gick med i division Viking. Här ser vi en rekryteringsaffisch från kriget. ”Var en viking, gå med i SS” var budskapet.

Så vad var det där med nazismen och ”muslimerna” då?

I slutet av artikeln har jag inkluderat två artiklar från norska Aftenposten under kriget. Artiklarna är från 1942. Jag har inkluderat en bild på Hitler och muftin också. Om man läser nazipressen från kriget ser man ofta de frivilliga från olika länder nämnas. Nazisterna ville ge sken av att de hade stöd av hela världen.

norge

Men om man läser nazisternas skrifter, det Joseph Goebbels, Adolf Hitler, Alfred Rosenberg och Heinrich Himmler skrev och tänkte ser man inga tecken på så kallat muslimskt inflytande. Inte heller nazipressen, till exempel den rabiat antisemitiska Der Stürmer, visar några sådana tecken på inflytande från islam. Nazisterna odlade sitt judehat själv och förföljde judar och mördade dem långt innan ens muftin satt sin fot på tysk mark.

För övrigt kämpade många muslimer på de allierades sida i kriget.

Breitbarts, Pamela Gellers och de svenska muslimhatarnas rasism syns tydligt i att de påstår att ALLA muslimer är kollektivt medskyldiga för antisemitismen och nazismen. Även de som stred på de allierades sida, kan man fråga? Eller alla de muslimer som räddade judar undan förintelsen?

Att påstå att muslimerna låg bakom Förintelsen av judar är galet. Det är lika galet som det antisemiterna påstår, att ”sionisterna låg bakom förintelsen”. Ja, det är lika mycket förintelseförnekelse som att påstå det.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Pamela Geller

När det gäller just Pamela Geller kan man notera en sak hon skrev 2010.

”And I pray dearly that in the ungodly event that Tehran or its jihadi proxies (Hez’ballah, Hamas etc) target Israel with a nuke, that she retaliate with everything she has at Tehran, Mecca, and Medina……………”

Hon bad alltså till Gud att Israel skulle anfallas med kärnvapen och hundratusentals judar dö, så att miljoner muslimer skulle dö om Israel besvarade attacken.

 

Nyhetsbrev januari 2017

Här presenteras våra artiklar som publicerats i januari.

Artiklar

Rasismens olika ansikten – vit rasism – artikel av Tina Holm om att det finns olika typer av rasism

Jämställdhet i SD – artikel av Johan Löfström om den skeva könsfördelningen hos Sverigedemokraterna

Kulturell rasism – andra delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Vithetsstudier – artikel av Tina Holm om vithetsnormer

Skuldbelägga offer? – tredje delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Att ta upp det negativa – eller inte – artikel av Hanna Bard om generaliseringar kring islamism, islam, terrorism och muslimer

I fokus

Annelie Sjöbergs text, del 2 – artikel av Helena Trotzenfeldt om den före detta centerpartisten Annelie Sjöbergs rasistiska Facebook-inlägg

Det där om yttrandefriheten – krönika av Alina Koltsova om vad yttrandefrihet faktiskt innebär

Krönikor

Om kollektiv skuldbeläggning av judar – krönika av Robin Bankel om judar, Israel och skuld

”Jag är inte islamofob, jag hatar inte muslimer” – krönika av Hanna Bard om islamkritik kontra islamofobi

”Ta avstånd från islam/det judiska” – fjärde delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Klantänkande i den nationella rörelsen – krönika av Alexandra Grönvall om kulturmönsters betydelse i formande av värderingar

Låt SD behålla stigmat – krönika av Helena Trotzenfeldt om att vi inte ska glömma SD:s nazistiska bakgrund

Mytknäckare

Pedofilmyter – första delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Antisemitism och islamofobi och USA:s presidenter – femte delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Korta motargument

Islamofobi och kristofobi – artikel av David Ehle om varför det är rätt att benämna intoleranser med efterleden -fobi

Recensioner

Bokrecension: En droppe midnattDavid Ehle recenserar Jason Timbuktu Diakités självbiografi

 

Skuldbelägga offer?

Detta är del tre i en serie artiklar som berör likheter mellan islamofobi och antisemitism.

Bär muslimer skulden för islamofobin, bär judar skulden för antisemitismen och bär vi i ”väst” skulden för att IS och Al-Qaida vuxit fram?

”Det är inte konstigt att folk blir islamofober när de ser hur arabiska länder förtrycker människor och hur islamister spränger människor i luften”. Så heter det ofta då man pratar om islamofobi. Ofta får man höra att sådant som att en del muslimer inte vill skaka hand med motsatta könet, och påståenden om muslimsk brottslighet också förklarar varför folk blir islamofober.

Tanken med att jämföra på detta sätt är ofta att försvara hat mot islam. ”Det finns skäl att hata”. När de som resonerar så pratar om hat mot muslimer säger de ofta ”vill man bli av med hatet mot muslimer ska man börja med att förbjuda islamsk extremism”.

Personer som relativiserar problemet med radikal islamism resonerar ofta på ett liknande sätt. För dem är det väst som helhet, maktpolitiker i väst och islamofoberna som anses vara orsaken till att terrorismen växer fram. Då de pratar om hur man ska kunna stoppa IS och radikal islamism säger de att man måste börja med att stoppa islamofobin.

I Norge har den extremistiska aktivisten Fahad Qureshi, aktivisten bakom nätplatsen islamnet gett följande förslag på hur man kan stoppa IS och de radikala islamisterna. Som synes vill han stoppa terrorn genom att stoppa islamofobin.

skarmklipp

Att ge offren skulden

Detta är klassisk psykologisk projicering. Att överföra på andra det man själv är och gör. Förklaringen till varför man handlar som man gör blir alltså att ”de andra” gör si eller så. Eftersom ”väst” eller ”islamofoberna” beter sig som de gör behöver vi inte göra nåt åt radikal islamism och IS, eller för att ”muslimerna” och ”IS” gör som de gör behöver vi inte göra nåt åt muslimhatet.

Samma sak dyker upp inom antisemitismen. Till exempel då hat och rasism rättfärdigas bland palestinier. Man måste ju förstå dem, heter det ofta, de lever under förtryck och man måste förstå om de hatar alla judar.

På 1920-talet fanns det en diskussion om ”östjudarna” i Europa. Man försökte förklara den tyska och nazistiska antisemitismen med att det hade migrerat judar från Östeuropa till Västeuropa under lång tid.

Enligt denna myt var de östeuropeiska judarna inte civiliserade. De var kriminella, våldtäktsbenägna och smutsiga. Den kriminalitet de spred omkring sig och deras ”smutsiga kultur”gjorde att tyskarna reagerade mot dem genom att bli antisemiter.

Återigen samma sak. Påstådda egenskaper hos en grupp judar, östjudarna, rättfärdigade och ”förklarade” hat mot alla judar

Så här kunde det se ut då Dagens Nyheter skrev om östjudarna. 1921-11-07.  Lägg märke till hur de beskriver den påstådda brottsligheten.skarmklipp

 Läs hela artikeln från 1921 här.

Det var faktiskt så illa att en hel del judar under 20-talet och 30-talet hyste fördomar om östjudarna. Även bland judar förklarade en del antisemitismen i väst på migrationen av judar från öst. (Se Flykt och överlevnad – flyktingverksamhet i Mosaiska Församlingen i Stockholm 1933-1950, av Svante Hansson)

Hat rättfärdigar inte annat hat. Problemet är hatet, att man drar andra människor över en kam. Det spelar ingen roll vad personer och grupper i den kategori man hatar har gjort, man har noll rätt att hata gruppen tillbaka. Och detta gäller oavsett vad man själv gått igenom som människa.

Om någon spottar på mig har jag inte rätt att spotta tillbaka på dennes dotter!

 

Om kollektiv skuldbeläggning av judar

Det händer med jämna mellanrum att judar som folkgrupp skuldbeläggs för den israeliska statens politik. Inte minst förekommer sådana anklagelser ofta i kommentarsfält som följer rapporter i såväl svensk som utländsk media om Israels brott mot palestinier.

Legitim kritik mot israeliska brott är naturligtvis påkallad och berättigad, men får aldrig direkt eller indirekt blandas ihop med så omfattande begrepp som judendom, judiskhet eller judar som folkgrupp. Sådana generaliseringar är inte bara rasistiska – vilket de uppenbarligen är – utan också historielösa och bevisligen felaktiga. Trots att kollektiv skuldbeläggning baserad på religion eller etnicitet egentligen inte är värdigt ett motargument finns det av praktiska skäl anledning att belysa hur verklighetsfrånvända sådana anklagelser är.

Både inom den akademiska och politiska sfären och i den offentliga mediedebatten är många av de främsta kritikerna av Israels behandling av palestinierna själva judar. För den som stöter på rasism i form av kollektiv skuldbeläggning av judar för Israels brott kan det således räcka med en hänvisning till dessa judiska kritiker för att helt och hållet undergräva sådana tröttsamma smutskastningsförsök. Listan kan göras lång, men jag begränsar mig här till att nämna ett par av de mest framstående kritikerna.

Noam Chomsky, professor emeritus vid MIT, har under flera decennier belyst israeliska människorättskränkningar och USA:s roll i dessa. Han har även riktat hård kritik mot civilorganisationer såsom Anti-Defamation League (ADL), vilka han menar urholkar innebörden av antisemitism genom att fördunkla skiljelinjer mellan denna form av rasism och Israelkritik. Chomsky har beskrivits som vår tids viktigaste intellektuella, även av antagonister som Harvardprofessorn Alan Dershowitz.

Chomskys inlägg om fallet kring Norman Finkelstein–en statsvetare som ligger bakom vad som beskrivits som ”förmodligen den mest seriösa forskningen om [Israel-Palestina]konflikten”–handlar om hur Finkelstein försatte sig i knipa under sina år som doktorand vid Princeton. Finkelstein hade då, enligt Chomsky, blottat den intellektuella eliten i USA som ”ett gäng bedragare” genom att avslöja den av dem hyllade boken From Time Immemorial som ett verk av ren och skär historieförfalskning.

Boken, skriven av Joan Peters, var ett hopkok av selektiva urval av citat och statistik med syftet att bevisa att palestinier inte existerade som ett urfolk i Palestina, något som ansågs ge efterlängtat empiriskt stöd för illusionen om Palestina som ”ett land utan folk till ett folk utan land”. Finkelsteins kritik tillintetgjorde detta försök till politisk historierevisionism, men också, närapå, hans framtida akademiska karriär.

finkelstein-non-copyright
Norman Finkelstein

Till slut hamnade Finkelstein på relativt blygsamma DePaul University i Chicago där han var nära att få ”tenure”, vilket närmast kan beskrivas som form av arbetsrättslig livstidsgaranti för lektorer och professorer i USA. Men Finkelsteins obevekliga förakt mot apologeter för Israels brott kastade honom återigen in i rampljuset när han under en debatt i nyhetsprogrammet DemocracyNow anklagade Alan Dershowitz för att i sin senaste bok ha plagierat Joan Peters verk. I bokform visade Finkelstein senare på punkt efter punkt hur Dershowitz vilselett läsarna. Dershowitz hade försökt stoppa utgivningen av Finkelsteins bok genom upprepade stämningshot mot utgivaren University of California Press och andra försök till maktutövning men misslyckats. Däremot ödelade kontroversen Finkelsteins akademiska karriär då DePaul förvägrade honom ”tenure”, och ingen annan erbjudit honom någon stadigvarande akademisk tjänst sedan dess.

Medan både Chomsky och Finkelstein under senare år har blivit bannlysta från Israel, så har de dessutom förlorat stöd bland aktivister inom pro-palestinska BDS-rörelsen som ser ”enstatslösningen” som det enda kvarvarande alternativet för en fredlig resolution. De båda forskarnas ställning som de mest progressiva intellektuella rösterna kring konflikten har i en växande skara pro-palestinska aktivister börjat anses vara passé. På sätt och vis kan detta sägas vara indikativt för deras viktiga bidrag i att sprida kunskap om palestiniers rättigheter och Israels brott. I en tid som var mycket mer oförlåtande mot Israelkritiska röster, riskerade Chomsky och Finkelstein mycket för att bryta genom det debattklimat som dominerade i USA under många år.

Ilan Pappe, historieprofessorn som leder ett forskningscenter vid Exeters universitet i England, är idag kanske den mest välkända progressiva akademikern inom BDS-rörelsen. I sin bok The Ethnic Cleansing of Palestine kastar han ett nytt ljus på konflikten genom att beskriva konflikten som en följd av en systematisk etnisk rensning. Han har t.o.m. beskrivit situationen i Gaza som ett långsamt folkmord (incremental genocide). Till följd av sin oeftergivliga kritik har Pappe fått utstå mordhot riktade mot honom och hans familj, vilket gjorde att han till slut kände sig tvungen att lämna Israel för England. Pappe tillhör de ”nya historikerna” som reviderat den israeliska historiebeskrivningen om vad som egentligen hände under tidigare skeden av konflikten. En annan israelisk kritiker i denna kategori, om än inte fullt så radikal som Pappe, är Avi Shlaim, professor verksam vid universitetet i Oxford. Hans forskning har starkt bidragit till att utmana narrativet som beskriver Israel som en stat som beslutsamt strävar efter en hållbar fred och som endast utkämpar krig i självförsvar.

Kvar i Israel finns en lång rad skarpa judiska kritiker. För tidningen Haaretz skriver journalisterna Amira Hass och Gideon Levy ofta om de brott som den israeliska ”apartheidregimen” begår i de ockuperade områdena. Organisationer som Jewish Voice for Peace, B’tselem, Yesh Din och Breaking the Silence ger aktivister, människorättsorganisationer och forskare runtom i världen avgörande information om de internationella brott som Israels regering är ansvarig för.

Andra framstående judiska kritiker av Israel är eller var Hannah Arendt, Judith Butler, Howard Zinn, Sara Roy, Max Blumenthal, Miko Peled, Edward S. Herman, Mark Levine, Glenn Greenwald, Richard Falk, Peter Beinhart , Joseph Levine, Anna Baltzer för att bara nämna ett fåtal. I Sverige finns Helle Klein, Dror Feiler, Henry Ascher, Olle Katz, Göran Rosenberg, Bernt Hermele och många andra, som har stuckit ut hakan genom att kritisera den israeliska staten.

dror_feiler_ship_to_gaza
Dror Feiler på Ship to Gaza

Konspirationsteoretiker påstår att många av dessa (särskilt Chomsky) är så kallade gatekeepers. I sammanhanget betyder detta att deras kritik avgör ramarna för vad som är legitim kritik, i syfte att begränsa en farligare och mer omfattande plattform för civilt motstånd. Resonemanget används i antisemitisk anda som försvar mot det argument som underbygger denna text, dvs. att många judar kritiserar Israel för de brott staten begår, och att detta om något motbevisar den rasistiska idén om kollektiv skuld (som egentligen inte förtjänar denna uppmärksamhet).

Vad som är slående är dock hur dessa och andra kritiska judiska tänkare har framtvingat nya diskurser där palestiniers rättigheter får större gehör, genom att dels förhålla sig till rådande missuppfattningar om historiska fakta och motbevisa dessa, och samtidigt belysa konflikten ur samma normativa perspektiv som vi använder när vi i Väst funderar över andra konflikter. Inte sällan arbetar de i motvind, med svårigheter att publicera eller att få sina publiceringar recenserade och utan möjligheter att framträda i mainstream media.

Framförallt har de svårt att få kritiken omvandlad i politiska handlingar. Likväl står de för en syn på konflikten som makthavare med har svårt att avvärja och som är effektiv eftersom många är villiga att ge sitt stöd när de väl konfronteras med den. Till skillnad från vad de mest konspiratoriska antisemiterna hävdar är problemet knappast denna kritik, utan de strukturella hinder som gör den fortsatt relevant.

Och för detta ansvarar naturligtvis inte de judiska kritikerna själva, och därmed inte heller judar i största allmänhet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Moskéer som inte tar avstånd

Patrik Engellau hos ‘Det goda samhället’ skriver att svenska moskéer inte tar avstånd från tunisiern som körde in i en folkmassa i Berlin. Han menar att ”Frågan är viktig ty en ung muslim som tänker ägna sig åt våldsamheter lever för det mesta i ett muslimskt sammanhang med andra muslimer som sina närmaste vänner, bekanta och släktingar.”.

Utgångspunkten verkar vara att den som inte tar avstånd är för. Han har därför letat sig igenom svenska moskéers webbsidor för att se vem som skriver att den tar avstånd, och drar sedan slutsatser utifrån avsaknaden av sådana texter.

Med precis samma argument kan förstås svenska kyrkor, såsom Sollentuna kyrka eller Arvika kyrka, anklagas för att vara för alla stolligheter som hittas på i min guds namn, såvida de inte tar avstånd. Det gäller abortmotstånd, HBTQ-hat, samt diverse krigsdåd utförda av kristna världen över.

Vi har förstås inte sett några sådana krav någonstans.

Tankefiguren att moskéer ska ta avstånd är grundad i synen på att alla muslimer är hopklibbade och därför är alla ansvariga för allas gärningar. De har ingen rätt att slippa undan. De har ingen rätt att känna att det är alldeles självklart att de inte står bakom massmord. Det räcker inte med att tydligt säga att man är emot IS en gång för alla. Det måste upprepas för varje dåd IS tar på sig.

Det är en finurlig strategi. Tar de avstånd erkänner de att de sitter ihop med terroristerna. Tar de inte avstånd kan de anklagas för att hålla med dem. I smyg.

Men IS-rekryteringar då? Ska inte moskéer ta ansvar för dem?

Först och främst är det ju skillnad på att ”ta ansvar för” och att ”motarbeta”. Det är fullt rimligt att förvänta sig att alla, oavsett religion eller bakgrund, som har en möjlighet att motarbeta IS-rekryteringar och andra terroraktiviteter använder sitt inflytande, närhelst de kan. Såvitt jag förstått gör de flesta muslimska organisationer också det, därför att de kan och tycker det är viktigt.

Att ”ta ansvar för” är något helt annat. Ansvarstagande förutsätter delaktighet. Företrädare för den moské som används som bas för rekrytering har förstås ett eget ansvar att stoppa detta. Därom säger jag inget. Men det är inte det Engellaus artikel handlar om. Han har inte singlat ut moskéer som kan tänkas användas för IS-rekrytering, han har inte framfört några bevis för varför de skulle göra så, och han argumenterar inte runt varför de utifrån dessa bevis borde ta ett ansvar för det som skett.

Istället är det den gemensamma religionen som är hela utgångspunkten för det påhittade ansvaret. Varje moské ska ta avstånd för varje dåd på sina webbsidor, annars har de svikit samhället. Annars är de medskyldiga.

Det finns nästan tretusen kyrkor i Sverige, och till dem kan läggas katolska kyrkor och frikyrkor. I logikens namn ska därför varje kyrka ta avstånd för varje dåd begånget av varje kristen någonstans i världen på sin webbsida, så länge förövaren kan tänkas vara religiöst motiverad.

Eller också kan de kanske förse våra webbsidor med disclaimers: ”Jag är emot terrordåd”, och så gäller det alltid. Högst uppe i högra hörnet. Kanske en liten gif, som roterar och flashar budskapet och som alla som företräder en religion behöver ha, för att inte antas vara för?

Eller också utgår vi från att människor överlag är emot besinningslöst dödande av civila så länge de inte uttalat är för.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

===
Läs mer i ämnet av David Ehle.

Nyhetsbrev oktober 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i oktober.

Artiklar

Granskning av systemkollapsen – Del 2 – BNP – Den så kallade systemkollapsen granskas av Elias Lodin och Thabo ‘Muso

SD vill förbjuda homosexuella att bli föräldrar – Artikel av David Ehle om hur SD vill ändra lagen och neka människor föräldraskap

I fokus

Camilla Sandelius, gotländska medborgargardet och nazismen – Artikel av Torbjörn Jerlerup om generaliserande hat i kölvattnet av gruppvåldtäkten på Gotland

Även basketförbund kan diskriminera, Ann Heberlein! – Krönika av Robin Bankel om varför slöja på basketspelare inte är en ”särrättighet”

F d SD-topp: ”Anton Lundin-Pettersson är ett offer” – Artikel av Malte Roos om hur Kenneth Söderberg skyller Trollhättanmorden på invandrare

Tomma ord i Åkessons åthutning – Artikel av Polimasaren om att Åkesson tycker att det är ”olyckligt” att ledande sverigedemokrater mobbar barn

Krönikor

Vilka är ”våra egna”? – Krönika av Helena Trotzenfeldt om att ”våra egna” handlar om människor med svensk etnicitet

Ska nazister få vara på Rättviks marknad? – We Are Dalarnas Lina Emanuelsson och Elias Lodin om hur NMR tillåts sprida propaganda på marknad

Jag vill inte definieras utifrån hur mycket svart eller vitt blod jag bär på – Krönika tidigare publicerad på Afropé

Mytknäckare

Myt: 800 000 svenskar kan inte vara rasister – Myten om att alla SD-väljare inte skulle kunna vara rasister knäcks av Anders Johansson

Korta motargument

Rosling felciterad – igen – Kort motargument av Helena Trotzenfeldt om hur Hans Rosling används av ”sverigevänner” på ett retoriskt och felaktigt sätt

Reportage

Intervju med en f d rasist: ”I viss mån är nog de flesta lite rasistiska” – Reportage av Ida Oscarsson på Afropé

Göteborgs-Posten stigmatiserar

I förrförra veckan skrev GP:s chefredaktör Alice Teodorescu en ledare (9/8) om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, med syftet att öka fokus på förövares kulturella rötter.

Teodorescu lyfte särskilt fram förövare med rötter i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) för att påvisa hur dessa skiljer sig från svenskar och övriga invandrargrupper när det gäller våldtäkter.

Statistiken hämtade hon ur en BRÅ-rapport från 2005. Ett problem som tycks ha passerat förbi obemärkt i det svenska mediebruset är att studien hon lutade sig mot inte ger något statistiskt underlag för det hon ville påvisa.

Ihopblandning av statistik

Alice TeodorescuDet som kanske oroar mest är att Teodorescu själv verkar vara medveten om detta. Men det hindrade henne inte från att blanda ihop allmän brottsstatistik där personer födda i MENA var överrepresenterade, och våldtäktsstatistik som gällde den samlade gruppen utrikesfödda.

Med denna vilseledande faktagrund uppmanar Teodorescu läsarna att sluta skuldbelägga alla män och invandrare ”om vi vill få bukt med den ökande andelen våldtäkter” och undvika öka polariseringen mellan invandrare och svenskar.

Istället menar Teodorescu att vi måste rikta in oss på den kulturella tillhörigheten hos den grupp som Teodorescu ser som huvudorsaken till de våldtäkter som begås.

Med andra ord bör vi fokusera på hur kulturen i Mellanöstern och Nordafrika, enligt Teodorescu, driver män att begå våldtäkter. Hur detta utpekande av en grupp som redan är föremål för allehanda fördomar skulle ”minska polariseringen” är svårt att se.

Dessutom påpekade BRÅ-rapporten som Teodorescu hänvisade till att även om t ex nordafrikaner är överrepresenterade i den allmänna brottsstatistiken, så står gruppen för en försvinnande liten del av den totala brottsligheten: 0,7 procent. Med andra ord är det osannolikt att vi kan förstå den ökande mängden anmälda våldtäkter genom att fokusera på denna grupp.

Dessutom är det särskilt viktigt i dagens debattklimat att påpeka att all statistik visar att våldtäkt och andra brott avviker från normen i alla grupper, oavsett kulturellt ursprung. I Sverige 2013 anmäldes cirka 6 våldtäkter per 10 000 invånare. (BRÅ Våldtäkt och sexualbrott)

Kollektiv skuldbeläggning

Om vi skulle låta oss vilseledas av Teodorescus resonemang och utan faktagrund anta att personer födda i MENA begår 4,5 gånger fler våldtäkter än genomsnittet, dvs 27 stycken per 10 000 så skulle detta innebära att 9 973 individer ur gruppen inte begår våldtäkter. Motsvarande siffra för genomsnittet är alltså 9 994.

Med andra ord blir resonemanget att det är kontraproduktivt att skuldbelägga alla invandrargrupper även aktuellt för den del av befolkningen med ursprung i MENA.

Socioekonomiska faktorers betydelse

Om vi vill fundera konstruktivt över preventiva åtgärder mot brott bör vi istället ta större hänsyn till socioekonomiska faktorer som enligt statistiken i BRÅ-studien har relativt stor inverkan på överrepresentationen, detta trots att många relevanta faktorer inte tagits i beaktande (inte minst eftersom många socioekonomiska faktorer är svåra att kvantifiera). (BRÅ-rapporten sid 65)

Det som gör socioekonomiska faktorer särskilt intressanta är att genuina satsningar på området kan bryta utanförskap och segregation, samt att de utgör praktiska och tillgängliga lösningar som inte innebär ett ökat stigmatiserande av en särskild grupp.

En fungerande integration där svaga grupper inlemmas i majoritetssamhället är rimligtvis ett mer effektivt sätt för att komma till bukt med vad man ser som problematiska skiljelinjer, än att bunta ihop en grupp och skuldbelägga dess kultur pga av de brott ett fåtal individer ur gruppen begår.

Detta innebär inte att man ska blunda inför problem som existerar, men att man bör – i rak motsats till Teodorescus ledare – vara specifik med vilka de problemen är och hur man kan motverka dem.

Att urskillningslöst peka ut en hel grupp är inte bara fel, det riskerar möta reflexmässigt motstånd, särskilt om vi inte kan definiera vilka kulturskillnader som finns utan att halka in på en generaliserande och fördomsfull bana.

Robin Bankel, Göteborg 23/8-2016

 

Studien finns att läsa här:

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet

Det kan vara värt att påpeka att rapporten bygger på statistik över misstänkta personer, och inte domar. Teodorescu pekar på hur personer från MENA-regionen ”sticker ut” i brottsstatistiken, vilket i viss utsträckning kan utläsas i tabeller på sid 61 och 63 i BRÅ-rapporten. Brottsstatistiken som gäller våldtäkter finns att läsa om på sid 19 i samma rapport, men gäller alltså inte specifikt dessa personer.

BRÅ: Våldtäkt och sexualbrott

 

Sluta skuldbelägga krigets offer!

Jag har sett att folk undrar varför de syriska flyktingarna har mobiler/inte ser fattiga ut/inte verkar ha samma nöd som bilder vi sett från fattiga delar i Afrika. Nåväl.

Syrien är inte lika rikt som Sverige men de som flyr (och tar sig ända hit) är de som har haft råd att fly. Det kan vi ju tycka vad vi vill om men det är liksom så det funkar med migration. De som är absolut fattigast har inte råd att betala flyktingsmugglare eller har andra möjligheter att förflytta sig på annat sätt än med sina ben (kanske utan mat och rent vatten långa sträckor).

De som flyr från Syrien flyr alltså inte från fattigdom. Ser vi på 2010 så låg Syriens BNP på $5040/capita (mycket lägre än Sverige $38 171/capita). Länder som låg på ungefär samma nivå var ex. Indien ($3419), Georgien ($5064) och Paraguay ($5208).syrien bnp

De som flyr från Syrien gör alltså det på grund av krig, inte på grund av att de var fattiga i sina hemländer och ”söker lyckan” i kalla Norden där de blir föremål för försmädelser av ”invandringskritiker” och tvingas sova i gymnastiksalar…

Vad orsakerna till kriget är kan ju gå isär beroende på vem en frågar med de som styr idag var inte så sugna på att se landet demokratiseras, speciellt inte i anslutning till den Arabiska våren som påbörjades året innan inbördeskriget bröt ut. Läs gärna mer om du är intresserad: http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Syrien/Fordjupning-Syrien/

När det gäller människor som väljer att ansluta sig till diverse extremistgrupper så är det rätt så ofta för att finna en väg ut ur misär och vara en del av makten istället för att bli utnyttjad av den… Afghanistan, Irak, Kongo, Pakistan etc. har styrts väldigt hårt och folket har sett extremister som en väg bort från det som nu råder – i utbyte mot vad som helst. Det är lätt för mig att sitta med fredagsvinet i glaset och smaska Naturchips samtidigt som jag fördömer alla som gör elaka saker i ondskans namn. I efterhand kan jag ju förstå hur ryssen sågs som positiv av vissa när det gäller krigsslutet 1945, även om vi idag vet hur det gick när de väl fick mer stabil makt över sitt rike, världen och ekonomin. Stalin är ju inte någon som vanligt folk förknippar med något positivt… Även om Ryssland var en av de mest bidragande faktorerna till att Hitler förlorade kriget…

När det gäller fattigdom och de som flyr därifrån så är bistånd såklart en del av lösningen. En annan del av lösningen är ju att västvärlden ger fan i att exploatera fattigare länder för att kunna götta sig i överflöd och konsumtion (ja, en mycket förenklad generalisering, men den är inte direkt FEL).

Bland annat har vi våra frihandelsavtal att tacka för att vi kunnat utnyttja billig arbetskraft eller förflytta våra problem till fattigare länder.

Självfallet behöver vi prata om lösningar på de storpolitiska frågorna. Vilket ansvar har vem och vad bör de nationer/organisationer med makt agera mot världens orättvisor. Men att ta ut sin frustration på människor som flyr av en eller annan anledning är utanför min begreppsvärld. Ilskan finns hos oss alla. Krig bör inte få finnas och de som är ansvariga för detta bör naturligtvis få stå till svars internationellt.

Men människor är inte så olika varandra. Se gärna klippet som gjordes för att visa ”om kriget kommer till England” (1:34 min):