Etikettarkiv: etnisk svensk

Myt: Den enda etniciteten


Tyvärr är det många som tror, eller resonerar som om de tror, att varje människa har endast en enda etnicitet och endast en enda etnisk bakgrund.


I själva verket kan en person ha flera olika etniciteter, och när vi inte är öppna för detta så skapar vi ett kulturmönster där de som har flera etniska bakgrunder inte blir välkomna någonstans.

I en del debatter med mera använder deltagarna en uppdelning i “svenskar och invandrare” eller “invandrare och etniska svenskar”. Denna uppdelning förutsätter att om en person är invandrare så skulle detta innebära att hen inte skulle vara svensk, åtminstone inte etnisk svensk. Vilket blir extra illa när de samtidigt väljer att i kategorin “invandrare” inkludera personer som är uppväxta i Sverige. Eller ännu värre rentav inkluderar så kallade “andra generationens invandrare”, det vill säga personer som är födda i Sverige och kanske även har en förälder som är född i Sverige.

Här behöver vi skilja mellan etnicitet och etnisk bakgrund. En etnicitet är en grupptillhörighetskänsla som innehavaren själv väljer. Nationalencyklopedin definierar etnicitet som:

“Identifikation med och känsla av tillhörighet till en etnisk grupp.”

Diskrimineringsombudsmannens definiering, här kallat “etnisk tillhörighet”:

“Med etnisk tillhörighet menas en individs nationella eller etniska ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Det kan handla om att vara exempelvis svensk, same eller chilenare.

Etnisk tillhörighet handlar om hur du identifierar eller uppfattar dig själv. Det är alltså individen själv som definierar sin eller sina etniska tillhörigheter utifrån sin bakgrund och sin individuella historia.”

Varje människa väljer själv vilka kategorier som hen identifierar sig med och vilka gemenskaper som hen vill vara delaktig i. Däremot väljer hen inte sin egen bakgrund. En persons etniska bakgrund torde rimligtvis bestå av etniciteterna hos de personer som var viktiga för personens uppväxt och utveckling. Vilket vanligtvis inkluderar, men inte begränsar sig till, personens föräldrar. En person vars föräldrar har olika etnisk bakgrund har sålunda själv minst två olika etniska bakgrunder. Vilket i sin tur gör det lätt att ha minst två olika etniciteter.

En person som växt upp som en del av det svenska samhället måste givetvis förutsättas vara etnisk svensk, såvida hen inte själv bestämmer sig för något annat. Detta helt oavsett huruvida personen ifråga kan tänkas även ha andra etniciteter, alltså förutom den svenska. Även en person som vuxit upp utomlands och som flyttat till Sverige i vuxen ålder blir med tiden etnisk svensk, i den mån hen börjar identifiera sig som svensk. Den nya svenska etniciteten blir förutom hens gamla etnicitet (snarare än istället för den), såvida hen inte avsäger sig sin gamla etnicitet.

Föreställ dig en man, vi kan kalla honom för Andreas. Precis som sina föräldrar och som deras föräldrar före honom så är han född och uppvuxen i Sverige. Efter gymnasiet gör han lumpen, efter lumpen tar han universitetsexamen, och efter examen jobbar han ett år ideellt för en kristen församling. Därefter gifter han sig med sin flickvän, varpå de bosätter sig och skaffar jobb i den stad där han växte upp. Med tiden får de flera barn, vilka således föds och växer upp i samma svenska stad som deras pappa. Visst vore det orimligt, ja fullständigt absurt, att påstå att dessa barn inte skulle vara etniska svenskar. Givetvis är de etniska svenskar! Att den kyrka som Andreas arbetade för och träffade sin blivande fru i ligger i ett annat land än just Sverige orsakar inte att barnens svenska bakgrund och arv försvinner. De är lika svenska som alla andra, samtidigt som de förutom sin etniskt svenska bakgrund även har etnisk bakgrund från sin mammas ursprungsland.

Personer som föds i Sverige samtidigt som de har minst en förälder född i ett annat land kallas ibland för “andra generationens invandrare”. Men det är så klart bara här i Sverige som dessa personer blir kallade för “invandrare”: När de är på besök i förälderns hemland så blir de istället sedda som svenskar. Detta sätt att falla mellan stolarna kallas ibland för “mellanförskap”, och drabbar inte enbart utifrån etnicitet utan även utifrån till exempel livsåskådning och sexuell läggning/preferens/identitet

Sammanfattningsvis så lever vi i ett Sverige där det finns gott om:

A.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, och som har sin etniska bakgrund både i Sverige och i minst ett annat land.

B.) Etniska svenskar som har enbart svensk etnicitet och enbart svensk etnisk bakgrund.

C.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, men som har enbart svensk etnisk bakgrund och har tagit till sig den andra etniciteten i vuxen ålder.

D.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, men som har enbart utländsk etnisk bakgrund och har tagit till sig den svenska etniciteten i vuxen ålder.

E.) Medborgare som inte definierar eller identifierar sig i termer av etnicitet. Deras etniska bakgrunder kan dock spela stor roll för hur människor i omgivningen behandlar dem och betraktar dem.

Att ha flera etniska bakgrunder fungerar på samma sätt som att kunna flera språk: Det är inte något nollsummespel. Vissa behärskar bara ett enda språk, vissa talar två eller flera språk flytande. Att en person blir bättre på ett visst språk innebär inte någon försämring av hens erfarenhet och färdighet inom något annat språk. Hur väl en person behärskar ett språk påverkas inte av i vilken mån hen även behärskar andra språk, och i vilken mån en person är etnisk svensk påverkas inte av i vilken mån hen även har andra etniciteter. När någon gör en uppdelning i ”svenskar och invandrare” på ett sätt som diskvalificerar de som inte är födda här så handlar uppdelningen i själva verket om rasbiologi snarare än om etnicitet. Detta blir ännu tydligare när uppdelningen exkluderar de som har förfäder födda utanför Sverige.

Att någon använder en sådan rasistisk uppdelning innebär inte nödvändigtvis att hen har rasistiska värderingar, än mindre att hen är rasist. Men däremot innebär det att hen har tagit till sig en idé som bygger på en rasistisk världsbild, en idé som därför blir ologisk när den används frikopplad från sin underliggande rasistiska världsbild. Det är dags att tänka om.


SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

Det finns de som trodde att en åtstramning av asylmottagandet skulle få SD att nöjt lägga sig till ro. Andra varnade för att det bara skulle få dem att lägga i nästa växel. SD ser möjligheterna att nu växla upp och bli största parti vid riksdagsvalet 9 september.

I en intervju med TT påpekar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att Socialdemokraterna och Moderaterna skamlöst har ”snott” deras förslag inom migrations- och kriminalpolitiken.

SD aktualiserar frågan om återvandring

Åkesson menar att SD inte har något att vinna på att dra åt tumskruvarna och istället ska arbeta för att skapa trovärdighet. Det blir motsägelsefullt när SD nu ändå ser det politiska klimatet som en möjlighet att på allvar marknadsföra frågan om repatriering, dvs återvandring av flyktingar, som egentligen inte är något nytt i SD:s politik. I intervjun säger Åkesson bl a:

Jag tror inte ett dugg på att vi vinner något på att bli tuffare eller hårdare. Vi ska fortsätta agera blåslampa på de andra. Men att börja lägga mer eller mindre ogenomtänkta förslag för att nå medial effekt, det bygger vi inte trovärdighet på.

SD har ju redan en nollvision vad gäller asylmottagande och det är svårt att driva den frågan längre. Nästa steg blir då att se till att flyktingar bereds möjlighet att återvända hem. Åkesson utvecklar resonemanget om att repatrieringsfrågan är nästa stora strid i migrationspolitiken:

Vi ska tvinga fram de andra partierna på den banan, sade Åkesson och tillade att partiet har många förslag hur människor ska återvända till länder ”där de bör bo”.

Åkessons retorik i allmänhet, och det dräpande ”där de bör bo” i synnerhet, avslöjar på ett transparent och kärnfullt sätt hela SD:s grundideologi. De fyra orden utgör essensen i SD:s politiska utspel.

Hur ska de lyckas ”tvinga fram de andra partierna på den banan”?

I takt med att andra partier stramar åt flykting- och migrationspolitiken – om än av helt andra orsaker än Sverigedemokraterna – ser Åkesson en chans att på allvar driva frågan om repatriering. Tidigare har frågan ansetts så kontroversiell att man inte velat vara öppna med den. Men nu är det dags. Nu vågar man ta bladet från munnen.

Gammalt tankegods

För oss som följer den politiska debatten och ständigt synar de politiska partiernas positionering i flykting- och migrationsfrågor är detta utspel ingen nyhet. SD har, sedan partiets grundande för 30 år sedan, talat om att flyktingar och invandrare måste repatrieras.

Som flykting, eller ättling till flyktingar, ses du inte som fullvärdig svensk, trots att du kan vara född i Sverige, ha bidragit multum till Sverige och välfärden. Du ÄR, och förblir, en främling. Det förefaller oviktigt hur länge du har bott och verkat i landet, det som fäller avgörandet i sammanhanget är att du inte är etnisk svensk. Det är obehagligt att den politiska debatten, och åsikterna hos gemene man har förändrats så att man inte längre anser utspelet vara kontroversiellt.

Paula Bieler, SD:s starkaste kvinna och migrationspolitiska talesperson, pratar om att man vill se att Migrationsverket blir ett ”återvandringsverk”. Hon utvecklar resonemanget:

Utanförskapet är varken nytt eller en fråga om ekonomi och trösklar till arbetsmarknaden. Många som lever i vårt land identifierar sig inte med Sverige och vill inte heller leva här, utan längtar till det land de fortfarande kallar hemland. Både för deras skull och för vårt samhälles skull måste vi bättre på att erbjuda reella möjligheter för personer att återvända.

Det är återigen intressant att ställa sig frågan om hur SD kan vara säkra på sin sak (i detta fall att många flyktingar vill åka till hemlandet) utan några egentliga belägg. Jag har vid två tillfällen ställt frågan till Bieler på Twitter, men hon har valt att inte svara.

Vilka flyktingar ska svikas?

Ponera att SD tänker sig att invandrare, som en gång flytt från länder där det numera är tryggt och säkert att leva och bo, är de som borde vara föremål för repatriering. Ex-jugoslaver, finländare, iranier, ungrare, balter, latinamerikaner och judar har alla varit med och bidragit till välfärdssverige och till att vårt land alltjämt är ett av världens bästa länder att leva i.

Anser SD tiden vara mogen för att säga: ”Tack för den här tiden, men nu tycker vi att ni ska åka tillbaka dit där ni bör bo”? Vore det värdigt att man i så fall sviker dem man en gång tagit under sina vingar för att de så illa behövde det? Skulle faktumet att de har integrerats och kämpat för att stå på egna ben, inte längre betyda något? Dessa människor har etablerat sig genom att bygga ett liv med familj, arbete och umgänge i Sverige. Det känns i sammanhanget nödvändigt att påpeka att dessa människor, likt alla medborgare, fyller en viktig funktion som samhällsbärare och ingår i det svenska s k samhällskontraktet.

För det kan väl omöjligen vara så att SD anser Sydsudan, Irak, Afghanistan, Eritrea, Syrien eller Somalia vara ”säkra” länder mogna för att återta människor som en gång flytt landet av en anledning? Vän av ordning vill påminna om att dessa länder alltjämt är krigshärjade, att människor förföljs och förtrycks samt att de är presumtiva offer för terror och brott mot mänskliga rättigheter. Det är otydliga direktiv angående vilka det egentligen är som kan tänkas vara de som ska ”åka hem”. Det finns så många frågor som måste besvaras.

Frågor kräver svar

Då detta är ett taktiskt och politiskt utspel som kommer under ett valår anser jag att SD är skyldig väljarna att ge klara besked över hur man tänker sig finansiera repatrieringen, hur omfattade den ska vara och vilka flyktingar som inte är värdiga att stanna kvar i det Sverige som de varit en del av och byggt. Frågan är om vi får besked, eller om SD tänker att detta ”avslöjande” i all sin kontroversialitet är tillräckliga besked inför valet i höst. Dessa frågor kräver svar:

  • Vad innebär repatrieringen i praktiken?
  • Vem kommer att beröras av repatrieringen?
  • Vart ska människorna skickas?
  • När kommer repatrieringen att ske?
  • Hur ska kalaset finansieras?
  • Varför ska människor återvända till sina hemländer?

Jag är medveten om att det finns människor som, av olika anledningar, gärna återvänder till sina hemländer. Men dessa människor behöver inga påtryckningar, inga incitament. De flyttar ändå. De har möjligheter, resurser och förutsättningar. Att svepande peka ut flyktingar som föremål för repatriering bidrar enbart till polarisering. Det går inte att komma ifrån att förslaget kan komma att uppfattas som ett tvång, oavsett hur SD väljer – om de nu gör det – att svara på frågorna.

Vi ska vara på det klara med att det redan idag finns ett s k ”återetableringsstöd” (Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar), vilket innebär att Migrationsverket har möjlighet att söka statligt bidrag åt människor som fått avslag på asylansökan och som självmant vill återvända (t ex efter att personen återkallat sin asylansökan) under förutsättning att det bedöms sannolikt att landet i fråga kommer att ta emot den som återvänder. Återetableringsstöd kan inte ges till människor som fått uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap.

Detta politiska utspel strax före ett riksdagsval kommer att skapa stark oro hos människor som är direkt berörda. Frågor som ”är det min tur nu?”, ”får jag stanna?” eller ”vad kommer att hända i hemlandet?” kommer att ställas. Utspelet får den ofrånkomliga konsekvensen av att människor, som bott, levt, verkat och till och med fötts i Sverige ändå pekas ut som främlingar. Vi vet ännu inte vad förslaget kommer att få för verkning om det blir verklighet, och människor har rätt att få veta.

Vi pratar om människor, och människors livsöde.

Detta är, för alla er som inte har förstått det innan, fundamentet i SD:s människosyn och politiska värv:

”Vi och dom”.

Svenskar och främlingar.

Etnicitet och ”nedärvd essens”.

Kristna och icke-kristna.

Tack och hej.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Politism: Nu börjar SD prata om ”återvandring”

SvD: Åkesson vill inte göra SD radikalare nu

Sveriges riksdag: Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar

SD:s parallella universum – Sverigebilden

Med lite mindre än ett år kvar till valet kickar Sverigedemokraterna igång sin valkampanj med en bombastisk och alarmistisk video som vältrar sig i överord, floskler, raljerande mantran och lögner. Jag blir spyfärdig av hur SD smutskastar mitt Sverige. Men de har inga lösningar.

Det som får mig att må illa är att SD, i vanlig ordning, inte har några som helst skrupler när de spelar på människors oro och rädsla. Jimmie Åkesson et al skyr inga medel i sin maktfullkomlighet. Det är skrämmande och det har obehagliga historiska konnotationer. Retoriken i SD:s propagandaapparat är, i många stycken, tagen rakt ur 30-talets nazism och fascism. Det var ett framgångsrecept då, och SD inbillar sig att det är ett framgångsrecept idag. Tyvärr är det det, åtminstone till dags dato.

”Snart är det val” är SD:s skräckpropagandavideo som lanserades i veckan under Landsdagarna. Vi får återigen känna på hur det känns att befinna sig i det jag brukar kalla SD:s parallella universum. Sverige beskrivs, i en förvisso snygg och vältalig paketering – Åkesson är skicklig –  som ett brinnande inferno, ett Armageddon där lagar och regler upphört att existera. Det råder fullt inbördeskrig och Sverige skakas av terror.

SD ger kolosserna Socialdemokraterna, Moderaterna och media skulden för att Sverige står vid avgrundens rand. Känns det igen? 30-talet, ringer det en klocka? I SD:s dysfunktionella Sverige passerar statsminister Löfven och moderatledare Kristersson revy. Kameran sveper över mångmiljonprogram, LO-byggnaden och en moské. Aftonbladet och Expressen pekas ut. Syftet är att smutskasta, stigmatisera och skuldbelägga. Brinnande bilar, flyktingdemos, Drottninggatan och rollatorer på sjukhus är rekvisita i det mardrömssverige SD presenterar. Allt sker under den välstajlade landsfadern Åkessons vakande öga.

Chefsideolog Mattias Karlsson hävdar kort och gott att ”Vi har rätt att vara arga”. Vad vill han att vi ska göra med den informationen? Partisekreterare Richard Jomshof dumförklarar svenska folket genom att säga att ”I Sverige är det fortfarande väldigt många människor som går runt i ett rosaglimrande töcken där man inte riktigt förstår vad politiken man fört har lett fram till”. Han säger också att det är ett medvetet grepp att spetsa till retoriken inför valet.

SD använder greppet att göra filmen till en ”dokumentär”. Dokumentärer är till sin natur verklighetsbeskrivande och berättar, i detta fall, ”den enda sanningen”. Det som är viktigt att ha med sig är att sanningen är att bilden av Sverige inte är så enfaldig, monoton eller jävlig som SD väljer att beskriva den. Men i SD:s Sverige är allting mörkt, dystopiskt och det finns ingen återvändo, så länge inte SD tillåts reda upp det helvete som S, M och media har skapat. Att stora delar av folket också är skyldiga låter de istället fotsoldaterna uttrycka. Åkesson anklagar vidare:

Folk har mördats och kommer att fortsätta att mördas till följd av er politik.

Att vädja till folket utifrån påhittade sanningar, lögner, föreställningen om Vi och Dom och ett oändligt mått av populism är en enkel match. Det som är obehagligt och skrämmande är att människor köper SD:s parallella universum med hull och hår.

Åkesson når med sin alarmistiska ”argumentation” fram till människor, människor som är rädda, oroliga och ser honom som den ende som kan rädda Sverige från att gå under. Han är deras riddare i skinande rustning:

Konflikten går mellan dom som förstör vårt land och dom som arbetar för att rädda det.
Konflikten går mellan er och oss.
Mitt namn är Jimmie Åkesson och jag kommer göra ALLT för att reda ut det kaos som ni socialdemokrater och ni moderater har skapat.
Vi kan och vi MÅSTE lösa det här.

SD väljer att ställa upp Sverige i två läger: Vi och Dom, där Vi är de så kallade ”sverigevännerna” – för övrigt ett ord som SD stulit och gjort till sitt, de borde istället kalla sig ”sverigehatarna” – och Dom är alla andra, oavsett bakgrund, som inte har samma avgrundsbild av Sverige.

Vi värnar landet, svenskarna och verkar för att bevara Sverige svenskt, medan Dom är de som söndrar landet, mångkulturen och verkar för att fortsätta förstöra Sverige. Polarisering mellan Vi och Dom är en helt avgörande förutsättning för SD att upprätthålla, och motivera, mardrömsbilden av Sverige – det parallella universumet. Det är partiets livselixir, den livsnödvändiga essensen i partiets existens.

SD har,  i sin retorik, valt att förtydliga sin människosyn: från att se etniska svenskar som elit, har de blivit mer explicita och ser etniska svenskar som tycker som dem som elit. Endast elitens intressen, väl och ve är något att värna.

De historiska konnotationerna i den svulstiga retoriken är påfallande och extremt farliga. Allt i Åkessons och SD:s världsbild handlar om ”massinvandringen”, och anledningen till att Sverige ”faller sönder” är ”massinvandringen”. Allt kokas ner i en enda sak: invandrare.

Sverige är, trots SD:s judgment day-upplevelse, ett av världens absolut bästa länder att leva i. Det kan ingen ta ifrån oss. Inte ens SD med sina lögner. SD ser sig själva som räddarna i den påhittade nöden. Att sitta vid sidan av och peka finger åt något som andra har skapat är ingen större bedrift. Däremot är det en gigantisk bedrift att, i sitt fingerpekande, lyckas sprida lögner, myter och vittna om ett Sverige i ett påstått fritt fall, lyckas övertyga såväl sig själva som delar av folket. Återigen: de historiska konnotationerna är så påtagliga och det är skamligt att inte alla ser det.

Framför allt Åkesson, men även andra i partiet, är skickliga på att paketera sin polariserande ideologi, och sitt enfaldiga tankegods, i en träffande och till synes saklig retorik.

Sanningen är att SD är antidemokrater och ett parti för enbart en liten del av folket – det ”riktiga svenska folket”, eliten. De pratar ideligen om de riktiga svenskarna som har byggt upp landet med sitt blod, sin svett och sina tårar.

Ursprung, etnicitet och religion är nödvändiga pusselbitar i SD:s bild av Sverige, och endast de med rätt ursprung, rätt etnicitet och rätt religion har rätt att till fullo utnyttja den svenska välfärden och det svenska sociala skyddsnätet.

Med mindre än ett år kvar till valet går SD ”all in”. Denna video är troligtvis bara början på en intensifierad propagandaapparat med syfte att fånga ännu fler vilsna själar. Partiet är övertygat om att svenska folket är redo för denna typ av skräckpropaganda och att det ska få partiet att växa. Vi får se om de får rätt.

Men de har inga lösningar på hur vi ska göra för att lämna det parallella universumet.

Domedagen är i antågande, och det finns inget vi kan göra åt det.

Eller?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Belägg för att Sverige är ett av världens bästa länder att leva i:

The Good Country Index

Dagens Industri: Danmark är bäst i världen

Best Countries Survey

Vilka är ”våra egna”?

”Vi måste ta hand om ‘våra egna’ först!” är ett mycket vanligt påpekande i diskussioner. Det framförs oftast av nationalister, men ibland även av helt andra, lite halvt tanklöst enligt min uppfattning. Så låt oss resonera kring detta begrepp.

Det finns en praktisk del i detta med vem ”vi”, dvs Sverige, ska ta hand om. Vi är ett av världens rikaste länder. Vår jord svämmar över av fattiga och utsatta. Vi kan omöjligt ha fri invandring, för då rasar det så kallade ”samhällskontraktet” och välfärden ihop. Det innebär i sin tur att även om vi aldrig så gärna vill hjälpa alla människor inser vi att uppehållstillstånd och medborgarskap inte kan delas ut till samtliga som vill ha. Vi måste välja bland dem som vill leva här. Och vi kan inte dela ut samhällets medel ”rättvist” över hela världen, för om gatubarn i Manila och Rio ska ha rätt till samma stöd som svenska barn töms statskassan i en blinkning.

Men den som talar om ”våra egna” brukar inte dra gränsen där, vid medborgarskapet. Istället dras den runt etnicitet. ”Våra egna” blir de som till övervägande delen har svenska förfäder.

”Vi måste ta hand om ‘våra gamla’ som byggt upp Sverige!” är en vanlig variant, och jag brukar alltid tänka ”men alla gamla har inte byggt upp Sverige”. En del gamla har varit tjuvar och våldtäktsmän. En del har av olika skäl aldrig förvärvsarbetat utan levat av andras slit. En del har skattefuskat, knyckt kollekten och slagit sina barn. Och även den gamla som faktiskt jobbade hårt och ”byggde Sverige” satt sällan där för femtio, sextio år sedan och tänkte ”nu ska jag jobba som en gris så att vårt land blir rikt”, utan den kämpade för att få ett bra liv för sig själv och sin familj, precis som alla vi andra. Det finns förstås altruister som verkligen drivits av idealism. Men ska vi verkligen försöka skilja ut dem där på vårdhemmet, så att de får särskilt god omsorg? Ska den som varit en tillgång för samhället få en extra sillbit till middagen? Hade Svartenbrandt haft mindre rätt till omsorg än Nisse som jobbat sedan han var 16, varit ungdomstränare och suttit i styrelsen i lokala hembygdsföreningen? Om ”byggandet av Sverige” verkligen varit en faktor blir svaret ja.

Men Sverige som samhälle har inte en plikt att ta hand om gamla människor för att de är etniska svenskar, eller för att de jobbat extra hårt, utan för att de är svenska medborgare eller av andra skäl bosatta i Sverige och i behov av vårt stöd. Det är inte ursprunget, samhällsinsatsen eller åren i Sverige som spelar roll, utan medborgarskapet i första hand, och uppehållstillståndet i andra hand.

Det finns en nationalistisk romantisering i begreppet ”våra egna” som är smått obehaglig. Att dina barn är viktigare för dig än mina barn är självklart. Människans överlevnad hänger på att vi tar hand om ”våra egna” barn först. Att elände som drabbar din släkt och dina vänner gör dig mer illa än elände som drabbar okända är också naturligt för de flesta.

Dessutom finns en geografisk dimension. Så kan vi känna större sorg när en person dödas i vårt bostadsområde än när hundratals dör på andra sidan jorden. Närheten gör händelser mer påtagliga. ”Det skulle ha kunnat vara jag”-känslan gör sorgen konkret.

Men när ”våra egna” betyder ”min etniskt svenska granne” till skillnad från ”min invandrade granne som är svensk medborgare” eller till och med ”min granne som är född i Sverige av invandrade föräldrar” där en finsk förälder är OK, men inte en afrikansk, blir uttrycket snabbt direkt rasistiskt.

För visst känner vi en samhörighet med andra svenskar. Det är inte i sig märkligt. Som värmlänning känner jag mig dessutom närmare en annan värmlänning än en mas, och som svensk känner jag ofta mer direkt samhörighet med en norrman än en sudanes. Men det betyder inte att om en sudanesisk flicka och en värmländsk flicka båda snubblar och skrapar upp knät framför mig bryr jag mig mer om den värmländska flickan. ”Samhörighet” handlar inte om att rangordna människors betydelse eller rätt till min medkänsla, utan enbart om hur snabbt vi kan förstå varandra.

Om din empati med okända medmänniskor hänger ihop med deras etnicitet lurar du bara dig själv genom att resonera runt vem som ”byggt upp Sverige”.

Då är det bättre du säger vad du egentligen menar: ”Sverige åt pursvenskarna och to hell with the rest.”

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myt: Svenskar snart i minoritet

”Invandringskritiker” målar gärna upp bilden av att Sverige, inom en snar framtid, kommer att vara ett land där svenskarna är i minoritet. Motargument synar siffror över Sveriges befolkningssammansättning utifrån olika kriterier vad gäller ursprung.

Siffrorna för slutet av 2015 ser ut på följande sätt:

  • Sveriges totala befolkning 9 851 017 personer
  • Utrikes födda 1 676 264 = 17% av befolkningen
  • Inrikes födda med två inrikes födda föräldrar 6 939 156 = 70,5%
  • Inrikes födda som har en inrikesfödd förälder och en utrikesfödd förälder 724 841 = 7,5%
  • Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar 510 756 = 5%

Vissa svartmålar specifikt Malmö som ett ”skräckexempel”; siffrorna för slutet av 2015:

  • Malmö stad, antal invånare: 322 574 personer
  • Utrikes födda 102 047 = 32% av invånarna
  • Inrikes födda med två inrikes födda föräldrar 155 966 = 49%
  • Inrikes födda med en inrikes och en utrikes född förälder 27 368 = 8%
  • Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar 37 193 = 11%

Lägg märke till att Malmö ligger vid gränsen till Danmark, med stor arbetspendling och migration över sundet. Jämför gärna med Haparanda kommun, som ligger vid gränsen till Finland, med folkmängd på 9 831 personer och 3 972 utrikes födda invånare. Att välja ut Malmö stad som enda exempel, är ett bedrägligt argument som brukar kallas ”Cherry picking/Plocka russin ur kakan”.

Siffrorna som redovisar svenska medborgares ursprung används av ”invandringskritiska” pga en mix av olika fördomsfulla anledningar. Bland annat används siffrorna för att skrämmas med att ”de riktiga svenskarna” inom en snar framtid definitivt kommer att bli förtryckta, i minoritet – av någon hemsk, onämnbar, homogen massa av ”de där andra” som är i maskopi och vill ta över landet.

”Invandringskritikernas” logik haltar: det finns felaktiga fördomar om att alla utrikes födda personer enbart skaffar barn med andra utrikes födda – och väldigt många barn per kvinna (fördjupa er gärna i Nativitet). Vid tillfällen då dessa argument används faller det ju alltid, för redan vid tidpunkten då varje utrikes född person föder ett barn i Sverige är detta en person som kommer ”räknas” i kategorin inrikes född. Naturligtvis skaffar inte utrikes födda personer barn enbart med andra utrikes födda – liksom personer som föddes i Sverige (av svenskfödda föräldrar) inte enbart skaffar barn med endast partners som också är födda i landet.

Enligt SCB:s prognoser beräknas Sveriges befolkning år 2060 ha ökat med en tredjedel till 12,9 miljoner, varav ca 22% av dessa beräknas vara utrikes födda. Idag ligger den andelen på ca 17%.

I Svenska Akademiens ordlista definieras etnisk på följande sätt: ”som gäller eller utmärker folkstam”. Det är en, i mina ögon, både vag och svårtolkad definition. Om vi bortser från den luddiga definitionen, och försöker oss på att vara lite kreativa: Vad innefattar vi i begreppet etnisk? Pratar vi om nationalitet, språk och kultur? Eller pratar vi om den heta potatisen ras?

Det kan vara på sin plats att ställa sig frågan om vem som egentligen gynnas av att specificera – enligt en ytterst godtycklig och luddig definition – människor utifrån ”etnicitet”. Jag är av åsikten att det är farligt att dela upp människor i samhället utifrån egenskaper som den enskilde inte har möjlighet att påverka. Det skapar hierarki mellan oss människor, hierarki som ger dåliga vibbar om man betraktar det i ett historiskt, sociologiskt och kulturellt perspektiv.

Och hur många generationer, mellan tummen och pekfingret, dröjer det innan en människa som har föräldrar med utländskt ursprung, kan föräras med benämningen ”svensk”? Är det så att dessa människor aldrig kommer att bli betraktade som ”svenskar” av de som ”bara är lite kritiska mot förd invandringspolitik”?

Eller är det så att det inte finns någon logik eller saklighet bakom argumentationen, och att det inte heller finns någon rimlighet i myten och konspirationen om att de ”riktiga” svenskarna snart kommer att vara i minoritet?

Om vi, Gud förbjude, låter den ”invandringskritiska” logiken skapa spelreglerna och begreppsdefinitionerna så har vi redan idag väldigt många medmänniskor som av vissa inte anses som ”svenska”.

Jag är av den ”anmärkningsvärda” uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll vilket land man är född i. Om man vill folkbokföra sig i Sverige så ska man få göra det, älskar man någon och vill skaffa barn med sin partner, ska man få göra det – oavsett hur många procentandelar utrikesfödda det är som redan bor i Sverige.

Så nej, svenskfödda kommer inte att vara i minoritet i Sverige snart, eftersom befolkningen förändras. Och det är inte farligt eller skadligt att ha t ex en morförälder eller en farförälder som är född utanför landets gränser.

Lästips:

Korta motargument: Födsloöverskottet

SCB:s Sveriges nuvarande befolkningsstatistik

SCB:s Sveriges framtida befolkning 2015-2060

Niklas Orrenius: Är svenskarna i minoritet i Sverige?

Bo Löfvendahl: Finns det etniska svenskar?

”Etnisk svensk”

”Ny DNA-teknik visar att det finns inga raser”