Etikettarkiv: rasifierad

”Ras” och kommunikation – hur hänger det ihop?


I min tidigare artikel ”Ras” – att synliggöra ett normsystem riktade jag strålkastarna mot normens vitöga och vilka förtjänster det innebar att uppmärksamma just begreppet ”ras”.  I artikeln förklarades det även att det finns olika former av ”vithet”, där den hegemoniska vitheten hamnar högst upp i hierarkin.  Syftet med denna artikel är att synliggöra hur ”ras” skapas och återskapas i olika former  av kommunikation, med fokus på kommunikation via språk och ord.


Ras är inte bara en historiskt skapad kategori och föreställning.  Ras upprätthålls också utifrån en social och kulturell nivå, och den upprätthålls även utifrån vad man kallar en performativ handling.  Med detta menas att ras ”görs” och pågår i olika former av kommunikation, detta oavsett om det gäller bild eller ord, eller för den delen kroppsliga framträdanden.

Vem anses vara svensk medborgare, bl*tte eller n*ger?

Uttryck som ”svensk medborgare ” skapar ras genom språket. Detta uttryck används för att benämna en icke-vit person som har ett svenskt medborgarskap. Detta har bland annat uppmärksammats i  ”Bortom Vi och Dom – Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering”.

Även ord som ”invandrare” har alltmer att kommit att bli synonymt med en icke-vit person. Detta gäller oavsett om personen i fråga har invandrat till, eller är född och uppvuxen i Sverige.

Att uttrycka nedsättande ord som exempelvis ”bl*tte” och ”n*ger” skapar och återskapar också ras. Personen som är icke- vit blir i detta ögonblick rasifierad, vilket leder till att den vita personen får en överordnad position. Här är det dock inte kroppen i sig som är underordnad. Det är alltså språket som skapar underordningen i situationen, vilket uppmärksammas i ”Om ras och vithet i det samtida Sverige”.

Bruten svenska och ”orten” = icke-vit och icke-svensk

Det finns en ytterligare rasifierad dimension som är värd att nämnas i detta sammanhang – de som förväntas eller ej, tala flytande och korrekt svenska. Att ha överseende med någon som har vad man refererar till ”bruten svenska” är svårt, det är låg tolerans för det.  Därför är det kanske inte helt oväntat att en vit kropp går hand i hand med att tala ”ren” svenska, det vill säga, utan brytning.

”Förorten” fungerar som ett lysande exempel på hur ras också görs. Förorten, det vill säga de områden som numera kommit att innefatta de stadsdelar som domineras av icke-vita personer. Dessa skiljer sig från förorter som domineras av vita, som inte längre anses vara förorter. Förorten, eller ”Orten”, har alltså kommit att uppfattas som en plats som dels en icke-svensk plats, dels där det bor icke-svenskar – ännu en indikation på att icke-vita människor inte anses vara svenskar till fullo.

Sammanfattningsvis kan vi utifrån denna artikel läsa oss till, att beroende på hur vi använder språket är det således aldrig neutralt, inte heller hur vi uttalar orden.  Det görs alltså antaganden, fördomsfulla kopplingar och kategoriseringar,  människor blir rasifierade. Det blir också ganska tydligt att om en ska accepteras som svensk utan att bli ifrågasatt behöver du prata på ett visst sätt (utan brytning), se ut på ett visst sätt (hudfärg), kopplingen mellan ”vithet” och svensk är svårt att förneka.  Det här är ett ytterligare sätt som ”ras” skapas och reproduceras på som också behöver uppmärksammas.

Vi behöver således bli mer medvetna om vilken inverkan språket faktiskt har, hur det får oss att kategorisera, diskriminera och rasifiera ”dom andra”.  Att reproducera ord vars syfte är att särskilja ”oss” från ”dom”,  skapar en verklighet som kan innebära negativa konsekvenser för ”dom andra” – de fråntas rätten att få leva på lika villkor som ”oss”.

Finns rasism mot svenskar i Sverige?

Inledningsvis vill jag bara poängtera att det populära begreppet ”omvänd rasism” skulle innebära motsatsen till rasism vilket jag antar att det inte syftas till. Termen är rasism oavsett åt vilket håll och mot vilken grupp den riktas. Inom begreppet rasism ingår en samhällelig struktur som verkar förtryckande mot en minoritetsgrupp. Det kan inte påstås att så kallade etniska svenskar är en minoritet i Sverige, inte ens med den bästa av vilja.

Begreppet rasism, så som det används inom dagens diskurs avser kulturrasism, det är alltså inte fråga om någon idé om ”raser”, vilket är ett begrepp inom svenskan som vi inte använder för människor. Detta skiljer sig dock runt om i världen där exempelvis USA använder sig av rasbegreppet på människor enligt SOU 2004:048 Kategorisering och integration.

I Sverige är användningen av begreppet ”afrosvenskar” begränsat och syftar inte till att kategorisera utifrån ett ”rasbegrepp”.  T ex är begreppet ”African Americans” gängse uttryck i USA.

Strukturell rasism. För att det ska röra sig om strukturell rasism måste det förekomma samhälleliga strukturer som fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande av en folkgrupp, så som begreppet används och definieras idag. Begreppet folkgrupp omfattar alltså etnicitet, sexualitet och även religiös tillhörighet enligt åklagarmyndigheten.

Det finns idag inga strukturer som fungerar diskriminerande mot svenskar på det sätt som det finns mot invandrare som exempelvis har svårare att få arbete på grund av sitt namn, de sållas ofta bort redan vid det första urvalet.

Kulturell rasism. När dessa samhälleliga strukturer existerar omfattas även uttryck och agerande som rasism då de fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande mot aktuella folkgrupp enligt ovan givna definition. Exempel på sådana uttryck kan vara användande av ”n-ordet” eller uttryck som ”blatte” eller ”bög”. Det är viktigt att förstå att dessa diskriminerande samhällsstrukturer kan vara svåra att se och identifiera för den dessa inte drabbar.

Det kan förvisso förekomma en form av rasism mot svenskar på individnivå som exempelvis att någon kallar en person för ”svenne”, som är de gamla raggarnas och kåkfararnas slangord för ”Svensson”. Ordet ”svenne” saknar uppenbarligen den negativa värdeladdningen som ”n-ordet” har och den rasism som avses här är den samhälleliga och strukturella rasism som är väl inarbetad i vårt sätt att tänka och fungera.

Pankhurst-familjen, här Sylvia och Emmeline, var viktiga för suffragettrörelsen i början av 1900-talet. WSPU (Women’s Social and Political Union) grundades i Manchester, England.

Diskriminerande samhälleliga strukturer. Att ha ett utländskt klingande namn har ofta en negativ effekt då man söker arbete till exempel, att vara ung kvinna kan också ha en negativ effekt då arbete söks eftersom en arbetsgivare kan misstänka framtida barnledigheter och graviditeter som påverkar utförandet av arbetet och närvaron negativt. För att bättre förstå hur dessa strukturer kan verka diskriminerande och hur de dessutom kan samverka rekommenderar jag att man läser Nina Lykkes teori om intersektionalitet.

Samhället fungerar alltså diskriminerande på flera olika nivåer mot den rasifierade och tillhör man dessutom flera av dessa olika diskriminerade kategorier får man därför utstå den strukturella rasismen på flera olika sätt. Detta är något man som svensk aldrig ens kan föreställa sig.

Kategorisering. Det är upp till var folkgrupp men framför allt var individ att själv avgöra vilken form av kategorisering eller epitet som upplevs som kränkande och/eller diskriminerande, men personen ska inte själv bjudit in till kränkningen.

Som rasifierad äger man rätten att själv få tala om när man blivit kränkt, det är aldrig upp till någon annan att definiera om man som person blivit kränkt eller inte.

Sammanfattande ord. När en svensk utsätts för glåpord från en person med utländskt ursprung, eller från någon annan för den delen kan detta möjligtvis klassas som trakasseri om det sker i såna former i lagens mening. Om en svensk person skulle bli ofördelaktigt behandlad vid val av person för en anställning eller en annan liknande situation, kan det möjligtvis vara fråga om diskriminering. Det kan däremot aldrig handla om rasism mot denna svensk i landet Sverige.

Jag hoppas i och med detta att vi en gång för alla kan släppa argumentet att det i Sverige råder rasism mot svenskar.


Jag blev för några år sedan indragen i en kortare debatt där jag blev anklagad för att vara en rasifierad rasist. Eftersom det fortfarande tycks råda en viss förvirring kring begreppen tänker jag att det vore passande att lyfta in även begreppet rasifierad i denna artikel och utförligt förklara det.

Begreppet rasifierad eller etnifierad ska förstås utifrån begreppet rasism sådant det redogörs för ovan. En rasifierad person är en sådan som utifrån fördomar och/eller stereotyper kategoriseras. En rasifierad person är alltså, förenklat den person som utsätts för stereotypa fördomar. Om man utgår från Nationella sekretariatet för genusforskning så står det att läsa att en rasifierad person är den som av någon annan kategoriseras utifrån exempelvis hudfärg eller hårfärg. Förvisso är även vita människor rasifierade, men då som personer med normativa och överlägsna drag istället för som begreppet normalt används för en person som utsätts för rasistiska fördomar baserade på en föreställning om en etniskt sämre arvsmassa.

Rasister är på så vis absolut motsatsen till rasifierade, dels på grund av sin hierarkiska särställning som den högre stående normen i samhället men även på grund av sitt dikotomiska förhållningssätt mot den person mot vilken den sagda rasismen riktas.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SOU 2004:048 Kategorisering och integration

Åklagarmyndigheten: Hets mot folkgrupp

Nina Lykke: Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen

Lagen.nu: Kränkning

Nationella sekretariatet för genusforskning: Rasifiering

Den negativa bilden av den invandrade familjen

Hanna Wikström (docent i socialt arbete) har med sin avhandling, (O)möjliga positioner, analyserat en återkommande bild av invandrarfamiljer som ”problematiska, traditionella och som offer för sin kultur. Underliggande i många av bilderna finns en okritisk diskurs om jämställdhet som ett unikt svenskt politiskt projekt.”

Effekten av detta blir att feministiska aktioner, rörelser, och ståndpunkter formulerade utanför en vit medelklass, ofta osynliggörs och marginaliseras. Ett centralt begrepp för analysen är ”vit hegemonisk feminism”. Detta begrepp introducerades av Paulina de los Reyes (professor i ekonomisk historia) och Diana Mulinari (fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap).

Begreppet ”vit hegemonisk feminism” visar hur den svenska feminismen formas kring en vit medelklassnorm samt hur konstruktionen av ”svensk jämställdhet” skapar ett normativt centrum inom den svenska feminismen.  Med detta menas att den ”svenska jämställdheten” blir till en måttstock som ”dom andra” mäts mot.

Svenskar är jämställda – dom andra är bakåtsträvande

Den intersektionella analysen – att synliggöra olika identiteter, och utifrån dess maktpositioner i förhållande till varandra har även här uppmärksammat hur det finns ett likhetstecken mellan dels jämställdhet, dels svenskhet. Utifrån detta konstrueras den svenska jämställdhetens ”andra” som tillhörande ”patriarkala familjer”, ”traditionella kulturer”,  ”dominerande invandrarmän” och ”invandrarkvinnor” som offer.

Effekten av detta blir att de könade och rasifierade diskurserna konstruerar bilden av svensk befolkning som åtminstone jämställdhetssträvande, om inte jämställt. Diskurserna i sin tur skapar en bild av den invandrande befolkningen, i förhållande till jämställdhet anses ”de andra” –  stillastående, ibland även bakåtsträvande.

Detta fenomen kan vi se genom tidigare gjorda studier som granskat hur media förmedlar representationer som å ena sidan är genuskodade, å andra sidan rasifierade. Ett viktigt bidrag som framkommit är att studierna har visat på hur mediabilderna formas kring en uppdelning mellan ”svenska kvinnor och män” samt ”invandrarkvinnor”,  även  ”invandrarmän” respektive ”invandrarkillar” och ”invandrartjejer”.

Dessa tidigare nämnda intersektionella figurer tillskrivs olika kollektiva egenskaper, men även tänkta tillhörigheter, som utifrån sammanvävda föreställningar om genus och etnicitet, gör att dessa hänger samman, och inte kan friställas från varandra.

Källa: Katarina Mattsson, Genus och vithet i den intersektionella vändningen.