Etikettarkiv: fascism

Apartheiddebattens kompromisser

Debatten för och mot sanktioner mot Sydafrika på 70-talet och 80-talet var egentligen absurd. Det fanns två huvudströmningar i debatten om hur man skulle avskaffa apartheid. En som ville använda sanktioner mot rasisterna i styret och en som var mot sanktioner och för fri handel som vapen mot rasisterna. Båda fraktionerna kompromissade. De allierade sig med vänster-, respektive högerextremister i kampen, eller TOLERERADE fascister eller kommunister som legitima aktörer i rörelserna.

More than 250,000 flags placed at Arlington
The U.S. Army / Foter.com / CC BY

Egentligen är det helt absurt!

Å ena sidan skönmålades ANC av många anti-apartheid debattörer (såväl liberala som vänster). Men ANC var inte guds bästa barn. De dödade många civila, män, kvinnor och barn, i sin kamp. Dessutom infekterades hela anti-apartheidrörelen av extremvänstern. Kommunistiska partier som hyllade Lenin, och ibland Stalin och som hyllade Sovjet sågs som legitima aktörer av rörelserna som var mot apartheid. Socialdemokrater och liberaler marscherade sida vid sida med folk som öppet ville avskaffa demokratin och som kallade Sovjet och Nordkorea för ”demokratier”.

När man kritiserade en VPK:are som hyllade Sovjet på anti-apartheid tillställningar kunde arrangörerna säga till en att vi måste ”acceptera, att man i andra länder löser sina samhällsproblem med andra metoder än våra.” Sovjets styrelseskick var lika mycket värt som vårt, deras ”demokrati” lika mycket demokrati som vår.

Detta reagerade en hel del konservativa och liberaler mot. De ogillade kommunisterna i anti-apartheidrörelsen och kommunisternas våldsmetoder i ANC.

De sa sig vilja stödja andra aktörer än ANC och var mot sanktionerna mot Sydafrika men betonade att de var mot apartheid. De ville bara bekämpa apartheid genom ”liberala metoder”. Det var bara det att de allierade sig med eller TOLERERADE rasister, fascister och nazister. I Svenska Sydafrikasällskapet och rörelserna som ville avskaffa sanktionerna kryllade det av gamla fascister. Där fanns Arvo Hrom, Birger Hagård och Åke J Ek som var medlemmar i World Anti Communist league som öppet samarbetade med gamla fascister och nazister. Där hade vi ”liberaler” som Sven Rydenfeldt som utan att blinka samarbetade med Sveriges Nationella förbund.

Sven Rydenfeldt var inte bara mot sanktioner av Sydafrika. Han ansåg att man skulle respektera diktatorerna som styrde i Spanien, Chile och Sydafrika. De styrelsesätt som fanns där var bara lite annorlunda. Vi måste ”acceptera, att man i andra länder löser sina samhällsproblem med andra metoder än våra.”  Chiles, Francodiktaturens och apartheidregimens styrelseskick var lika mycket värda som vårt, deras ”folkstyre” lika mycket demokrati som vår demokrati…

Liberaler som reagerade mot kommunism men inte mot fascism och diktatur, vänsterfolk som reagerade mot fascism och högerdiktatur men som marscherade sida vid sida med folk som hyllade Lenin och Stalin.

Hur kunde riksdagsmän och partiledare hamna sida vid sida med fascister och sovjettrogna kommunister?

Egentligen är det absurt. Hur man i kampen mot ett vidrigt rasistiskt samhällssystem var beredd att kompromissa med sådant som människovärde, demokrati och frihet. Och det är skrämmande att se hur lika de som kompromissade i den antikommunistiska rörelsen och de som kompromissade inom den antifascistiska rörelsen tänkte.

Vad kan vi lära av misstagen i hur vi bygger kampen för demokrati och frihet och mot rasism idag? Vad anser du?

Mer läsning

Läs mer om WACL här.

Den andra sidan av ANC:s historia

Antirasister och vänsterextremister. Ändamålet helgar inte medlen.

Fremskrittspartiet och dilemmat med liberal fascism

Per Ahlmark bok – Vänstern och tyranniet

PS

Citatet: ”acceptera, att man i andra länder löser sina samhällsproblem med andra metoder än våra” är Rydenfeldts.

En studie i fascism

Sverigedemokraterna har hållit sina ‘landsdagar’ nyligen. Det kan vara på sin plats att påminna vad som står i det partiets principprogram. Om man bläddrar i det så lyser det bruna arvet igenom överallt i formuleringarna och ideerna.

Principprogrammet är klart och tydligt fascistiskt. Fascism kan definieras väldigt klart och tydligt.

Spring is here
netzanette / Foter.com / CC BY-NC

Antifascisten och historikern Roger Griffin formulerade det så här:

Fascism är en typ av politisk ideologi vars mytiska kärna — i dess olika gestaltningar — är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.

Rent praktiskt betyder det att fascister pratar om den mytiska nationen som har sitt ursprung i människors blod och gener.

Arvets betydelse
Det torde inte vara kontroversiellt att diskutera arvets betydelse i en biologibok. Men i ett partipolitiskt principprogram hos ett svenskt parti som grundades av gamla, svenska nazister?

Låt oss se ordagrant på vad SD skriver:

Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få. Till hjälp med att skapa en grovkornig bild kan vi dock ta den moderna vetenskapen och den mänskliga historien. Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen.Vi tror alltså att människan är ofullkomlig, att människan förutom förnuft och rationalitet också styrs av nedärvda känslor, instinkter och drifter och att vår individuella förmåga till förnuftigt handlande och tänkande därför är begränsad.

Biologiskt arv är grunden för nationen

Blod och jord har fascister alltid pratat om. Den mytiska nationen som har sitt ursprung i arv och blod och gener, inte i idéer och mänsklig hjärnkapacitet.

Så även för SD. De fortsätter att prata om den nedärvda essensen i dessa ordalag:

För att nämna några konkreta exempel så menar vi bland annat att de flesta människor är sociala och kollektiva varelser som har ett nedärvt behov av att tillhöra en större gemenskap, att de flesta människor primärt identifierar sig med andra individer som påminner om en själv och att de flesta människor har lättare att visa solidaritet och empati med individer som man upplever är en del av samma gemenskap som man själv tillhör. Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.

Nationalism är Sd:s politiska grund

Vi läser vidare:

duce duce
antmoose / Foter.com / CC BY

I likhet med stora delar av den tidiga, europeiska socialkonservativa rörelsen ser Sverigedemokraterna nationalismen som det enskilt viktigaste verktyget i arbetet med att bejaka den gemensamma identiteten och samhällets inre solidaritet.
En av konservatismens mest centrala uppgifter är att slå vakt om välfungerande och djupt rotade gemenskaper. Nationen är enligt vår mening, vid sidan av familjen, det främsta exemplet på en sådan gemenskap. Mot bakgrund av detta betraktar Sverigedemokraterna nationalismen som en naturlig del av konservatismen och en central del av partiets politik.

Den nationalistiska ideologin är i allmänhet löst definierad och innebär i sin mest nedskalade form endast att den egna nationens intressen skall sättas i främsta rummet, att den egna nationen skall vara fri och suverän i förhållande till andra nationer och stater samt att statens gränser så långt det är möjligt skall sammanfalla med nationens utbredningsområde.

Sverigedemokraterna ställer sig bakom dessa grundläggande nationalistiska principer.

Vilka ska exkluderas?

Även om SD företräder en reformerad fascism som säger sig vara för demokrati så lyser antidemokratismen igenom i flera av skrivelserna i principprogrammet.

Precis som alla andra antidemokratiska rörelser genom århundradena — som varit kommunister, nazister, fascister och olika konservativa, totalitära militärdiktatorer — vill SD försöka exkludera vissa grupper från demokratin och pratar mycket om vilka som är de ”äkta” medborgarna i nationen.

Det där med att definiera vilka som ska exkluderas pratar fascistiska rörelser mycket om. Om kommunister brukar vilja exkludera ”klassfiender” och ”kontarevolutionärer” så har fascistiska rörelser en förkärlek till att vilja exkludera människor som inte passar in inom ramarna för den mytiska nationen och folkgemenskapen med sina i arv och blod grundade värderingar.

Så även SD:

mussolini dux
antmoose / Foter.com / CC BY

Sverigedemokraterna ser nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen. Imperier, politiska grupperingar och andra övernationella gemenskaper har kommit och gått under det senaste årtusendet, men nationer som form för mänsklig gemenskap har bestått. Den nationella samhörigheten binder samman nationens medlemmar över tid och rum och skapar band mellan de döda, levande och ofödda generationerna liksom mellan unga och gamla, olika samhällsklasser, politiska läger och geografiska regioner…

Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.

Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.

På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Medborgarskapet i nationen Sverige ska alltså enligt SD villkoras av att folk ”accepterar svenska lagar, normer och traditioner”, vad detta nu må vara?!

Vi tror att det bästa för vårt samhälle är att en så stor andel som möjligt av statens medborgare också har en svensk identitet. Vi inser och accepterar dock att det alltid kommer att finnas en viss andel av medborgarna som inte uppfattar sig som svenska. Vi ser inget större problem med detta så länge denna grupp är begränsad, accepterar svenska lagar, normer och traditioner och inte bidrar till ökad segregation och motsättningar.

Klar och tydlig fascism. Om personer anses vara osvenska ska de ses som osvenska. Allt stämmer bra med Griffins definition.

Fascism är en typ av politisk ideologi vars mytiska kärna — i dess olika gestaltningar — är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.

Man kan läsa SD:s principprogram i sin helhet här om man vill.

Fascism, diktatur & demokrati

Ibland hörs argumentet att ”Sverigedemokraterna är inte fascistiska eftersom de är för demokrati”. Detta stämmer inte. 1930-talets fascism har förändrats — liksom även kommunismen och konservatismen. Numera är man för demokrati. Ska man se släktskapet med fascism på 30-talet måste man gå djupare och se vad ideologin var mer, förutom att vara antidemokratisk rörelse.

På 30-talet fanns ingen enhetlig antifascistisk rörelse. Socialdemokratin, vars arbete mot nazismen jag läst mycket om och djupt beundrar, var aldrig en strikt antifascistisk rörelse. Det som många då arbetade mot var totalitära tendenser, dvs kommunister, fascister och nazister. Likadant med liberaler och de demokratiska konservativa grupperna. Skiljelinjerna i 30-talets debatter gick mellan demokrati, respekt för individernas frihet och diktatur, den ”starkes rätt”.

25805qg
En skribent på Realisten.se, och anhängare av SvP, förklarar deras syn på demokrati.

Socialdemokraternas tidningar och broschyrer från den tiden var fulla av varningar för kommunisters, fascisters, nazisters försök att avskaffa demokratin och deras trampande på minoriteter och majoriteter i kampen för ”den rätta saken”.

Efter kriget förändrades först kommunisterna och sen även den fascistiska högern. Kommunisterna slutade berömma Sovjet och gå över mer och mer till att prata om demokrati som något viktigt. Begreppet Proletariatets diktatur sopades under mattan som en relik från en vanvettig epok, och glömdes bort. Samma utveckling började vi kunna se på 60-talet med den nya högern i Europa. Fascistiska rörelser genomgick samma förändring. Man slutade prata om diktatur, slutade öppet förhärliga våld och krig, och sa sig vara demokratiförespråkare.

Det återstår idag bara några extrema ytterlighetsgrupper som säger sig vara mot demokrati. Närmare bestämt Kommunistiska Partiet och några kommunistiska sekter å ena sidan och nazistiska grupper som Svenska Motståndsrörelsen och Svenskarnas Parti å andra.

Henrik Arnstads bok rekommenderas för alla som vill studera denna förändring av fascismen. Arnstad lutar sig mot Roger Griffins definition av fascism idag (alltså både fascism och nazism ihop).

folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse

Fascism och nazism var antidemokratiska rörelser. Sådana fanns det gott om på 1930-talet. Svartskjortor, brunskjortor, blåskjortorna som ville ena Europa och rödskjortor som ville ha kommunism. Och en mängd konservativa rörelser som fnyste åt ”nymodigheter” som demokrati. Det unika för fascismen/nazismen var att den lutade sig mot nationen, folket, kulturen och rasen och ”de andra” som hotet mot detta.

Rasismen förändrades även efter andra världskriget. Istället för blodet och generna blev KULTUREN det som skulle upprätthållas. Den mytiska rena nationella kulturen. Även här ser man skillnader mellan mer traditionella fascistiska partier, som Svenska Motståndsrörelsen, och nyfascistiska som t.ex. Sverigedemokraterna. Nazisterna vill ‘skydda’ både blod och kultur, Sverigedemokraterna bara kulturen.

Vi har mycket att lära av 30-talets kamp mot fascism/nazism och kommunism men vi får inte göra misstaget att tro att dagens fascism ser ut som, och bekämpas på, samma sätt som den på 30-talet. Dagens fascism säger sig vara ultrademokratisk. Men kärnan i ideerna är samma: nationen och kulturen står i fokus.

Recension: Henrik Arnstads Älskade fascism

Recension av Henrik Arnstads bok Älskade fascism

Fascismens historia och dess utveckling efter 1945 i Europa har dokumenterats mycket i böcker och avhandlingar, men mindre så i Sverige. Henrik Arnstads bok fyller ett tomrum i debatten, och är mer än välkommen.

fascismBoken tar avstamp från fascismens födelse i Italien och är en beskrivning för dess utveckling i land efter land. Arnstad visar också hur fascismen förändrades efter 1945. I synnerhet i och med de idéer som skapades vartefter den nya högern vann terräng i Frankrike från 60-talets slut. Han visar hur även Sverigedemokraterna i nutid kan sägas vara ett fascistiskt parti. (Motargument har redan tidigare publicerat ett kapitel om detta ur hans bok.)

Henrik tar avstamp i den definition som Roger Griffin formulerade:

Fascism är en typ av politisk ideologi vars mytiska kärna — i dess olika gestaltningar — är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.

Det är en värdefull genomgång. Han lyckas utmärkt med att visa hur dessa idéer använts i de fascistiska rörelserna, och lever kvar idag.

Men demokratin då?

Men demokratin då, kanske läsaren undrar? Är inte hatet mot demokratin en del av definitionen av fascism? Det är ungefär det, plus rasidéerna, och nationalismen, som de flesta anser vara fascism.

Det är detta som sverigedemokrater ofta gör en poäng av. De säger ungefär så här:

Vi är inga fascister — för vi är för demokrati. Det är snarare alla de som kastar skit på SD som är fascistiska, eftersom de vill försöka censurera och stoppa ett demokratiskt parti, dvs oss.

Här hade man kunnat önska att Arnstad hade ägnat mer tid åt att beskriva hur fascismen, och med det, definitionen av fascism, förändrats efter 1945. Att han inte gör det är bokens svaghet.

Om man öppnar vilken bok som helst, eller vilken tidning som helst, som var antifascistisk, och positiv till demokrati, på 1930-talet, ser definitionen av fascism delvis annorlunda ut än den som Griffin och Arnstad använder. Alla (!) ansåg att hat mot demokrati var en del av definitionen av fascism.

Det som skett är att fascismen förändrats drastiskt. Framför allt från ca 1970 och framåt. T.ex. har de rena rasidéerna ersatts av hat mot kultur och religion. Kulturell rasism. Samma drastiska förändringar har skett när det gäller synen på demokrati. Från att ha bekämpat demokratin vill man nu ofta ha en radikal demokrati med folkomröstningar. Men det är samma mytiska kärna av ultranationalism.

Ska man försöka stoppa SD räcker det inte med att bara hasta över denna förändring snabbt. SD:s och gemene mans syn på vad som är fascism råkar nämligen sammanfalla. Det utnyttjar SD och förnekar utåt sett att de skulle vara fascister idag. De föreställer sig att det räcker med att de säger att de inte kan vara fascister, de är ju för demokrati…

Fascism och ”diktaturprincipen”

March on Rome
Unknown / Foter.com / Public domain

Som jag redan nämnt kan man öppna vilken antifascistisk skrift, bok eller tidning som helst från 1930-talet och man ser att de som definierade fascism då alltid la in att den var antidemokratisk och auktoritär.

Det är fascinerande att läsa den tidens argument mot fascismen. Den tar alltid avstamp från just demokratin, och från de hot mot demokratin som växte fram på den tiden.

Och alla antifascister som var för demokrati utgick alltid från att hotet inte bara kom från fascismen, utan från fascism och Sovjetkommunism.

För att ta ett exempel: socialdemokraten Alf Ahlberg. Hans bok ”Idealen och deras Skuggbilder” från 1935.

Ahlberg skriver att kommunister och fascister har sin gemensamma grund i synen på människan som en massmänniska. Individen var oviktig, kollektivet var det viktiga. Endast som kollektiv kunde människan civiliseras, individen var ett vilddjur, ett skadedjur. Kommunister pratade om klasskollektiv och fascister om nationen, det var skillnaden. Kollektivet var tvunget att skyddas genom kamp. Dvs dialektisk materialism eller raskamp. Kollektivet var också tvunget att skyddas från att mista sin enighet, detta skulle ske genom ”gleichgeschaltung”, dvs likriktning. Enighet var styrka och olikhet sågs som svaghet.

Och eftersom likriktning var ett mål var man tvungna att censurera press, yttranden och själva tankeprocessen. Objektivitet, evidens och vetenskapliga principer sattes åsido. Diktaturens rörelser var antiintellektuella. ”Ingen annan rätt finns än rasens/nationens” eller ”ingen annan rätt finns än klassens”.

Detta kollektiv skulle styras enligt ”diktaturprincipen” och därför var man mot demokrati.

SKILLNADEN mellan fascism och kommunism låg i hur de definierade rasen och nationen/rasen å ena sidan och klassen å andra sidan om det centrala i denna eviga mytiska kamp för att civilisera vilddjuret människan genom att göra denna till en massmänniska.

Åter till nutidens Sverigedemokraterna

Ahlberg är inte ensam. Jag har hittills inte sett en enda definition av fascism från demokratiska antifascister eller fascister från 1930-talet som utelämnat denna syn på demokrati och massmänniskan.

Den traditionella fascismen är inte död. Ännu finns fasciströrelser som t.ex. Svenska Motståndsrörelsen som har exakt samma syn på fascismen som man hade på 1930-talet. Men SD, som ursprungligen kom ur denna traditionella fascism delar numera inte den traditionella fascismens syn på demokrati. Men de övriga fascistiska idéerna finns kvar i SD, med nationalismen som mytiskt ideal, synen på människan som i grunden en massmänniska, tillvaron som kamp (kamp mellan kulturer).

Jag hade önskat att Arnstad hade ägnat lite mer plats åt denna förändring av fascismens definition, och åt att bemöta och motverka SD:s EGNA tomma argument mot att de är ett fascistparti.

Boken är ett måste att läsa. Köp den och läs den.

"Älskade fascism"…

Vi publicerar här ett utdrag ur Henrik Arnstads bok: ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia” som utkom i mars 2013.

Fascismen är en man. Detta är sant, oavsett ansträngningarna hos kvinnliga fascistiska aktivister. Att vara man i moderniteten ”är att vara normbärare”, skriver historikern Yvonne Hirdman. Detta gäller överallt. Men även Hirdman framhåller fascismen som en extremisering av maskulinum. Ingen annan ideologi har samma uttalade manifestation av manlighet, maskulinitet och virilitet som fascismen. Den stora frågan för alla fascismer – även nutidens – har i stället varit exakt vilka egenskaper som ska bygga Den nye fascistiske mannen.

Sitting Lady Falls
quas / Water Photos / CC BY-NC-SA

Den västerländska modernitetens traditionella uppfattning om män bygger på övertygelsen om att en ”verklig man” är oföränderlig. Sann maskulinitet utgår från biologi. Mannens kropp styr hans handlingar – och konstruerar vissa ”sanningar”, exempelvis att män av naturen är mer våldsamma än kvinnor eller att deras okontrollerbara sexualdrift leder till våldtäkter. På samma sätt anses den manliga kroppen medföra vissa begränsningar, till exempel i fråga om att ta hand om småbarn. Dessa uppfattningar existerade inom könspolitik var den än uppstod – inte bara inom fascismen, påpekar maskulinitetsforskaren R.W. Connell: ”Hur man än ser det är politik nästan alltid detsamma som mäns politik. Männen överväger i kabinett, generalstaber, statsförvaltning, politiska partier och påtryckningsgrupper likaväl som ledande befattningar i företagen.”

Denna generella manlighet var inget problem för fascismen när ideologin profilerade sig med maskulinitet som ett eget kännetecken. Fascismen gjorde sig ultramaskulin – på samma sätt som den var ultranationalistisk. Genom att erövra maskuliniteten som sin domän kunde fascismen omedelbart dra fördel av det samhälleliga bifall som tankarna om ”äkta män” väckte. Fascismen kunde spinna vidare på den maskulina populärkulturen. Genom att utnyttja en ideal manlighet som kunde beskådas överallt fick både fascismen som sådan och dess specifika maskulinitet ökad legitimitet. Mellankrigstidens maskulina ideal – på bioduken, i romaner och serietidningar – var cowboyer, äventyrare och privatdetektiver. Därav en del av fascismens succé under tidsperioden. Den nye fascistiske supermannen var en kraftfull bild som funnit fotfäste överallt i samhället – även hos antifascister. Genom denne idealman byggde fascismen ett varumärke: kärlek till äventyr och heroism samt hyllandet av våld. Via maskuliniteten ”tillfredsställdes både behovet av individuella hjältedåd och en önskan att sjunka ner i ett ärorikt kollektiv”, skriver historikern James Anthony Mangan.

I Italien 1919 skapade fascismen en verklighetens idealman – Benito Mussolini personligen. ”Il Duce” manifesterade aktivt och medvetet en mytisk bild som maskulin nietzscheansk övermänniska, med inflytande från futurismens kvinnohatande manlighetskult. Visuellt dramatiserades Mussolini som den perfekte fascisten utifrån teatraliska gester som var överraskande effektiva. Offentligt var han ständigt medveten om sitt manliga kroppsspråk: händerna på höfterna, fötterna brett isär, käken spänd och stirrande hård blick. Oftast filmades eller fotograferades han – som offentlig talare – nedifrån, för att ge ett överväldigande intryck. Denna mistica fascista (”fascistiska mysticism”) underströk att Mussolini hade åstadkommit sin fantastiska karriär på egen hand, en fascismens och maktpolitikens selfmade man. Han var krigshjälte, fysiskt stark och atletisk. Han avbildades som idrottsman och kraftkarl – ryttare, fäktmästare, simmare, gymnast, tennisspelare, skidåkare och boxare. ”Han lät sig fotograferas springande tillsammans med soldater, skördande druvor och råg tillsammans med bönder. Samtidigt som han exponerade sin nakna överkropp”, skriver historikern Gigliola Gori. Det var uttryckligen förbjudet att fotografera eller avbilda Mussolini i sammanhang som kunde förknippas med sjukdom eller ohälsa. Tvärtom personifierade han det antika romerska idealet om mens sana in corpore sano – ”en sund själ i en sund kropp”.

Fascismens manlighetsideal hörde nära samman med den övergripande idén om ett samhälle i förfall, om en degenererad nation på gränsen till kollaps. Om fascisterna misslyckades med att återskapa en nationell maskulinitet skulle landet möta apokalypsen. Den största delen av detta feminina förfall hade uppstått i modernitetens storstäder. Fascismen ville bota den urbant feminine mannen med hjälp av friluftsliv, fysisk aktivitet och traditionella agrara sysselsättningar – därav dessa ständiga framställningar av hur Mussolini hjälpte till med skördar på landsbygden. Den jordbrukande mannen som ”riktig karl” var en viktig del av fascismens alternativa modernitet. Denna strävade inte efter att göra Italien mer agrart, tvärtom. Däremot skulle maskuliniteten hos bonden importeras in i storstaden och den nya tiden. Även industriarbetaren – liksom till och med den rasistiska stereotypen av afrikanen – kunde framhållas som överlägset maskulina. Fascismen ansåg att de urbana tjänstemännen utmärktes av livsfarlig vekhet, eftersom de inte härdades av äldre tiders hårda tillvaro på landsbygden.

Mussolinis tankegång var att storstäderna växte eftersom de drog till sig unga män från landsbygden, men att så fort de urbaniserades så minskade dessa mäns sexuella förmåga. Till slut skulle de bli sterila och inte längre bidra till befolkningsökningen. Storstaden förvägrade mannen den hälsosamma, eviga kampen mot naturen. Urbaniteten hindrade mannen från att mäta sina krafter och sin maskulinitet mot vildmarkens grymheter och fiendskap. Samtidigt ansågs den feminine stadsmannen olycklig, eftersom den lycklige bondens naturliga liv mytifierades av Mussolinis regim.

Storm Over the Fenceline
ecstaticist / Foter.com / CC BY-NC-SA

Fascismen vid makten kunde därmed erbjuda den urbane medelklassmannen en enkel utväg från sin feminina tjänstemannatillvaro. Genom att på kvällar och helger sätta på sig sin fascistiska uniform och delta i någon maskulin aktivitet – gevärsskytte, marscherande eller liknande – blev fascismens maskulinitet ett litet söndagsäventyr.

Dessa aktiviteter beskrevs som ”terapier” för maskulinitet, precis som den styrkekrävande idrotten – som i sin tur anknöt till strid och krigföring. Historikern Sandro Bellassai skriver: ”Upphöjelsen av krigaren knöts till ett specifikt kulturellt klimat, där förlusten av viril härstamning, demografiska problem och därmed den minskade kvaliteten hos ’rasen’ samt hyllandet av spänning och ’ett liv i fara’ sattes i motsats till den tröttande monotonin i medelklassexistensen.”

Fascismen var därmed den enda ideologi som erbjöd ett motgift inom alla de fält som sammanföll inom tankegångarna om en degenerering av samhällelig maskulinitet. Den enda utvägen ur feminiseringens dödsfälla var en fascistisk uppgradering av krigiska dygder. Krigets krav på hierarki – liksom dess våldsamhet – skulle överföras på det fascistiska civila samhället. Bellassai har använt sig av fascistiska romaner som källmaterial i sin forskning. Den italienske författaren Mario Carli skrev 1930 om kriget som ”något sublimt eftersom det tvingar varje man att välja mellan heroism och feghet”. Carli fortsatte: ”På den ena sidan finns den fege, den mjuke, den hysteriske, den feminine, lipsillen, mammapojken; på den andra sidan den starke, den medvetne, idealisten, farans mystiker, den hetlevrade hjälten och viljans hjältar.”

Rent konkret uttryckte sig denne fascistiske man i squadristi, fascistiska våldsverkare som reste landsbygden runt på lastbilsflak och utövade våld mot socialister. Detta var alltså inte enbart en politisk manifestation, utan även konkret terapi för att skapa män av veka storstadsbor; feminina civilister som ifördes svart skjorta och beväpnades. Därigenom förvandlades samtliga till maskulina krigare. Den fascistiske journalisten Mino Maccari skrev att det handlade om att ”göra italienarna – av utlänningar betraktade som pastaätare, mandolinspelare, och så vidare – till män”.

Ultranationalismen, våldet och mannen skulle lyfta Italien från dekadensens avgrunder. Krig är för mannen vad moderskap är för kvinnan, fastslog Mussolini: Våldet är Guds röst! Våldet är naturens egen rättvisa!

Fascismens urbana antimaskulinitet hade en konkret manifestation som gick under benämningen ”den intellektuelle”. Modern, reflekterande och vek – ett barn av bourgeoisien. Total avsaknad av virilitet, glasögonprydd och uppblandad med rasistiska föreställningar om judiskhet. Detta tolkas ofta felaktigt som att fascismen var antiintellektuell. Så var inte fallet; kunskap och intellektuell skärpa kunde hyllas av fascismen. Men den fascistiske intellektuelle fick inte vara feminin – hans kompetens måste kombineras med maskulina förmågor och en imponerande muskulatur, som kanske inte var fysisk men åtminstone själslig. Idealet syns i män som Nietzsche, Wagner och D’Annunzio. En fascistisk och maskulin intellektuell var en orädd gestalt som strävade bortom kända gränser, en andens krigare och äventyrare. Den feminine intellektuelle däremot var ett negativ av den fascistiske maskuline idealmannen. Därmed var feminin intellektualism detsamma som ”infertil intelligens”, eller för att citera en samtida fascistisk källa: ”Dess funktion är i själva verket feminin, men utifrån fenomenets vidrigaste betydelse. För det är en femininitet som aldrig kommer att innebära moderskap.”

Ett annat begrepp som användes för att beskriva intellektualism var ”senilitet”. Motsatsen – den positiva maskuliniteten – kopplades ihop med fascismens hyllande av ungdom. Giovinezza! En dynamisk fascistisk kraft som drogs mot framtiden, som hyllade den eviga pånyttfödelsen av ständigt nya generationer. Idealfascisten var ”en ung man. Och med ung så syftar vi på djärvhet, uppriktighet, frihet i tanke och tal och handling; kärlek till faran, viljans kraft, fallenhet för våld, bekymmerslöshet, ande och tro.”

After the Storm
ToniVC / Foter.com / CC BY-NC-ND

Den unge mannen skulle spela med livet som insats och leka med döden, han borde berika sitt blod med granatsplitter och krut. Han måste återföda sig själv, som maskulinitet. Eller för att tala med fascisten Mario Carli: ”En helt ny mänsklig varelse! Ett färskt exempel på italiensk virilitet!” Detta tankesätt hade en högst påtaglig inverkan på Benito Mussolini personligen, skriver historikern Barbara Spackman: ”Mussolini rakade sin skalle så att inga grå hårstrån skulle förstöra intrycket av en man i sina bästa år. Han fick helt enkelt inte bli gammal. Ljuset hölls tänt långt in på nätterna i hans kontor vid Piazza Venezia, inte bara för att signalera hans flit utan även hans goda vigör och uthållighet. Han fick aldrig ses utföra icke-virila aktiviteter (termen non virili användes), exempelvis dans. I stället visades han upp som deltagare i virila sporter som ridning, flygning, motorcykelkörning och så vidare.”

Den uppmärksamme anar ett självhat utifrån fascismens förakt för den borgerlige mannen, det vill säga medelklassmannen. För samtidigt var det just denna lägre medelklass – bestående av lärare, affärsidkare och tjänstemän – som utgjorde fascismens tidigaste och starkaste stöd i samhället. Ändå drabbades ”den mediokra medelklassen” särskilt hårt av propagandan om maskulinitet. Medelklassens ”mellanman” beskrevs som förmedlare av feminina tendenser just genom sin vardaglighet. Lösningen blev till stor del personlig, där den enskilde manlige medelklassfascisten i sin PNF-uniform uppmuntrades till att projicera dessa värden på sina grannar. Särskilt om dessa inte var lika aktiva fascister som han själv, och exempelvis inte deltog i helgaktiviteter.

I Nazityskland byggde maskulinitetskulten på historiska arv, framför allt det tidiga 1900-talets ungdomsrörelser. Den typiske nazistledaren var född åren 1890–1900 (Adolf Hitler 1889, Hermann Göring 1893, Joseph Goebbels 1897, Heinrich Himmler 1900 och så vidare) och formades av dessa rörelser under sina tidiga levnadsår. Detta tyska manliga kamratskap – Männerbund – var huvudsakligen en medelklassrevolt mot borgerlig modernitet och hade extra starkt inflytande hos tyska unga män som med knapp marginal undslapp första världskriget. I Nazitysklands ”ungdomsverksamhet, i frikårerna och i nazistpartiet som sådant hade Männerbund en kraftfull närvaro”, skriver Martin Durham. Men kulturen kring dessa exklusivt manliga miljöer var också en källa till oro hos den nazistiska eliten, maskulinitetskulten var inte oproblematisk. En stående stereotyp – särskilt av tyska nazister inom dagens populärkultur – är homoerotiken, det vill säga att de avbildade nazisterna i hemlighet har homosexuella böjelser. Detta står i skarp kontrast till att homosexuella förföljdes och mördades av Nazityskland under Förintelsen. Paradoxen är ingen efterhandskonstruktion, framför allt SS-ledaren Heinrich Himmler hyste oro för att Männerbund skulle uppmuntra homosexualitet.

Onekligen fanns det ett starkt homoerotiskt drag hos fascismens hyllande av den manliga kroppen, som skulptural viril manifestation av den ideala maskuliniteten. Glorifieringen av brödraskapet, den exklusivt manliga sammanslutning som utförde heroiska stordåd, förutsatte villkorslös kvinnlig frånvaro. Genom att undvika kvinnor skapades virila, kamratliga och osjälviska enklaver som kontrasterades mot den könsblandade tillvaro som präglade bourgeoisien. Riktiga karlar behövde inga kvinnor. Initialt hade nazistpartiet en viss tolerans gentemot homosexualitet, framför allt inom stormtrupperna SA. Men massmordet på SA-män under de långa knivarnas natt sommaren 1934 satte stopp för denna politik. Homohatet tog vid, ideologiskt motiverat av att homosexualitet var ett hot mot folkets fortplantning och överlevnad. En tydlig gräns sattes för den exklusiva manligheten inom nazistiska organisationer. De manliga idealen – som hämtades från soldatlivet – tilläts inte gå för långt, bland annat därför att den fascistiska ideologin uppmuntrade kvinnlig aktivism.

Principen var att manliga och kvinnliga fascistiska organisationer skulle arbeta parallellt, vid varandras sida. Det hindrade inte att ord som styrka, handlingskraft och ungdom var – för en fascist – självklart maskulina. Till och med det kvinnliga moderskapet kunde tolkas maskulint, eftersom dess syfte var att producera maskulina soldater och kadrer av nya, unga och framför allt manliga fascister. Det gällde nu, det gällde i morgon – och det fortsätter att gälla inför framtiden.

Henrik Arnstad
Vi publicerar här ett utdrag ur Henrik Arnstads bok: ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia” som utkom i mars 2013.