Etikettarkiv: Iran

Myt 5: ”Främlingsinvasionen”

Gästartikel av Maria Robsahm

Detta är femte delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.

Det har verkligen skett något dramatiskt i Sverige de senaste decennierna. Under 2010-talet har Migrationsverket årligen utfärdat dubbelt så många uppehållstillstånd som på 1990-talet.
Detta är en kraftig ökning. Men den beror inte på flyktingarna.
Myten om främlingsinvasionen är seglivad. De öppna nazisterna i NMR kallar det ”folkutbyte” – att det pågår en konspiration för att byta ut det svenska folket mot ”rasfrämmande” utlänningar från de länder som brukar kallas MENA (Middle East North Africa) och syftar både på araber och judar.

Ingen skillnad mellan Iran och Irak

Låt oss vara tydliga här. Ofta likställs begreppet MENA med muslimer, men det råder ingen tvekan om att inte heller troende kristna, judar eller ateister från denna del av världen är välkomna. Ibland antyds att det som avses är ”araber” – (något som en del personer med ursprung i Iran tror innebär att de skulle klara sig undan). Men här finns inget utrymme för att vara naiv.

I de okunnigas värld är det ingen skillnad mellan Iran och Irak. ”Människorna ser likadana ut och muslimer är de allihop” – även om de skulle ha flytt från islamism eller vara övertygade ateister.
Denna ”massinvandring” exemplifieras som bekant i SD:s propaganda med kvinnor i burka (oavsett hur få de är) och tonåringar från Afghanistan. Och det är detta som de kallar den ”utomeuropeiska främlingsinvasionen”.

Flyktingar.

Men som vi redan har sett stämmer inte detta.

De personer som fått uppehållstillstånd som flyktingar är bara en fjärdedel av alla som fått uppehållstillstånd. Med anhöriga är de en tredjedel. Två tredjedelar av alla PUT under dessa tre decennier har alltså gått till andra än flyktingar – människor som exempelvis har kommit hit för att jobba eller studera.

Vad hände 1995?

Och det är nu det blir riktigt intressant. Det har verkligen skett något dramatiskt i Sverige de senaste decennierna.

Titta på grafen. Se hur det ser ut före och efter 1995.

Under 2010-talet har Migrationsverket årligen utfärdat dubbelt så många uppehållstillstånd som på 1990-talet. En kraftig ökning.
Men den beror alltså mer på vårt medlemskap i EU och att många européer sedan 1995 har kunnat röra sig alltmer fritt över våra gränser – och inte på de krig och den förföljelse som har lett till att människor måste fly för sina liv.

”Främlingar” – från Europa

Som syns i grafen är det inte flyktingarna som står för större delen av ökningen. Utan andra européer – medborgare i EU och EES.

De enda ”främlingar” som kan sägas ha invaderat vårt land har kommit från Europa.

Och de är inte flyktingar.

Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 5 juni 2018

Invandrare som röstar på SD

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att se en motsägelsefullhet i att vissa människor som har flytt krig, orättvisor, terror och andra grymheter väljer främlingsfientligheten när de ska nyttja sin demokratiska rättighet.

evstafiev-bosnia-sarajevo-woman-cries-at-grave
En kvinna sörjer vid en grav på Lav kyrkogård i Sarajevo, 1992. Foto: Mikhail Evstafiev

På 90-talet flydde Ivana* och hennes familj från Bosnien-Hercegovina. Jag har inte all bakgrundsinformation rörande familjens flykt och deras dröm om att finna ett bättre liv i Sverige. Hur som helst så är det ställt bortom allt tvivel att Ivana, tillsammans med sin make och sina barn, såg sig tvungna att ta det svåra och konsekvensfyllda beslutet att fly till Sverige i hopp om att undvika att gå under i ett av vår tids värsta krig. Känslosamt har hon tidigare beskrivit hur maken dagligen riskerade sitt liv på slagfälten då han krigade för de bosnienkroatiska styrkorna. Ivana och maken bestämde sig för att lämna sin historia, sin släkt och sitt hem. De kunde inte se någon annan utväg än att fly från ett krig som skulle komma att släcka många människoliv, och som hade iscensatts av illvilliga, nationalistiska och inhumana krafter.

Det är orättvist att vi är olika lottade

För mig är det svårt att förstå – jag kan inte sätta mig in i grymma livsöden som jag inte ens i min vildaste mardröm kan föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig i. Världen är orättvis, och det blir hänsynslöst tydligt när vi betraktar människors livsöden. Jag har haft tur, då jag är född och uppvuxen i Sverige och alltid har varit lyckligt lottad. Ivana och hennes familj, födda och uppvuxna som kristna i Bosnien-Hercegovina, var inte lyckligt lottade. Men nu är de lyckligt lottade, tack vare att de tog det avgörande beslutet att fly krigets fasor och att Sverige är ett land som historiskt sett har haft en generös flyktingpolitik. Tiden för flyktingströmmen från det forna Jugoslavien var heller inget undantag från denna humanitära generositet. Statens invandrarverk, idag Migrationsverket, godkände Ivanas och familjens asylansökan, och de blev 1995 en del av alla de 70 000 Balkanflyktingar som under denna tid beviljades asyl i Sverige.

Familjen har i Sverige funnit den fristad och den trygghet som de saknade i Bosnien-Hercegovina. Ivana arbetar, som så många andra invandrare, i vården och bidrar till samhället på ett fantastiskt sätt. Mot bakgrund av vad hon tidigare har berättat är livssituationen för övriga familjemedlemmar också bra. Familjen har integrerats väl i det svenska samhället, mycket tack vare deras egen vilja och bakgrund, men det finns andra faktorer som påverkar hur väl integration fungerar.

Balkanflyktingar har, delvis, en annan bakgrund än många av de som kommer i de flyktingströmmar vi kan se idag. Att de är inomeuropeiska invandrare gör att de generellt, diskrimineras mindre i samhället och på arbetsmarknaden än vad utomeuropeiska invandrare gör. Under 90-talet riktades också arbetsmarknadspolitiska insatser mot de nyanlända Balkanflyktingarna. Andra faktorer som påverkar integrationen är akademisk bakgrund, språk och förmåga att bygga upp ett socialt nätverk. Under tiden för flyktingströmmen från Balkan fanns ett överskott på bostäder i många svenska kommuner. Idag är situationen den motsatta – vi har brist på bostäder, och de flesta flyktingar hamnar på flyktingboenden istället. Förutsättningarna för Balkanflyktingarna var bättre än för de flyktingar vi har sett komma till Sverige på senare år.

Som så många gånger förr på min arbetsplats hamnade vi denna dag i ännu en politisk diskussion. Ofta handlar dessa diskussioner om invandring, flyktingpolitik och integration. Det är egentligen inte särskilt märkligt då de är ständigt närvarande och brännheta ämnen.

imagesI diskussionen kom vi snart in på att prata ämnen som bidragsfusk, kriminalitet och religion. Ivana klargjorde att hon faktiskt hade röstat på SD vid valet 2014. Hon förklarade sitt val med att hon anser att invandrare och flyktingar – till och med ”juggarna” (Gud förbjude) – ”tar bidrag och skiter i att jobba”, att ”det finns så många kriminella nu” (underförstått syftade hon på kriminalitet utförd av invandrare) och att hon ansåg att ”det finns för många muslimer i Malmö”.

Vi ska inte glömma vår historia

Det är i detta läge som mina varningsklockor börjar ringa. Vad är det egentligen som gör att vissa människor slutligen blir historielösa, att de faktiskt glömmer bort sin egen historia och sin egen flykt, den flykt man en gång tog för att förhoppningsvis undgå en sannolik död i krig, förtryck, politisk förföljelse eller tortyr? För mig är det svårt att blunda för valet att lägga sin röst på ett främlingsfientligt, förlåt ”invandringskritiskt”, parti som vill stänga gränserna. Är det inte ett uttryck för omedvetet självhat?

Det är en gåta för mig, som humanist och antirasist, hur vissa människor väljer att göra valet att lägga sin röst på det enda parti som inte vill ha dem här. Om SD hade varit i regeringsposition under Bosnienkriget talar det mesta för att Ivana och hennes familj aldrig hade fått asyl i Sverige. Om SD hade varit i regeringsposition idag finns en överhängande risk att SD hade haft för avsikt att repatriera Ivana och hennes familj.

SD har en ideologisk grundsyn som inte någonstans lirar med flyktingströmmar eller invandring. SD vill kraftigt begränsa asylinvandringen och man har också, på senare tid, uttryckt att man har nollvision vad beträffar invandring. Därtill kommer förslag från partiet om repatriering, dvs att människor ska beredas möjlighet, och tilldelas resurser, att återvända till sina hemländer. Orsaken till att SD vill förenkla för invandrare att ”åka hem” är att man, i så stor utsträckning som möjligt, vill se ett etniskt och kulturellt homogent Sverige.

Kan det vara så att Ivanas ilska och frustration över människor som lever på bidrag, är kriminella och utövar sin muslimska tro är större än det egna livsödet? Jag vägrar acceptera det.

Som vi redan vet är bidragsfusk och kriminalitet inte avhängigt etnicitet i sig, det finns andra bakomliggande (socio-ekonomiska) faktorer som leder till att människor hamnar i utanförskap och begår brott.

Vad gäller argumentet om ”för många muslimer” kan det vara så att Ivana, likt många andra ”islamkritiker”, inte känner sig bekväm med vad hon uppfattar som annorlunda och ociviliserat. ”De där muslimerna” ingår följaktligen inte i den föreställda religiösa, läs kristna, gemenskapen.

En röst på SD är en röst mot dig själv

Om du, som ex-flykting, lägger din röst på SD så är det en motsägelsefull och naiv handling och samtidigt så är det en röst mot dig själv. Tyvärr finns det några, som SD i själva verket motverkar med näbbar och klor och inte vill ha i ”sitt” Sverige, som har köpt SD:s skräck- och hatpropaganda.  Jag är väl medveten om att rasism, homofobi och islamofobi inte är exklusivt för vare sig sverigedemokratiska sympatisörer eller inhemska svenskar. Det förekommer självklart också bland människor som, på ena eller andra sättet, har invandrat till Sverige. Det problematiska i sammanhanget är att man av bara farten tappar bort var man själv kommer ifrån.

Det visade sig att Ivana har skrämmande dålig koll på vad SD egentligen står för, vad deras ideologi går ut på, hur de bildades och hur de har uttryckt sig också i modern tid. Hon hade inte heller pejl på att SD är sprunget ur nazistiska och rasistiska rörelser, och att partiet faktiskt en gång i tiden grundades av nazister.

Jag anpassade min argumentation i vår diskussion genom att ställa de raka och ”jobbiga” frågorna, för att se om hon satt inne med svar eller inte.

Tror du att du hade kunnat fly till Sverige om SD fick bestämma?

Varför ser du bara invandrares bidragsfusk?

Tror du att kriminaliteten bland invandrare beror på att de är just invandrare?

Tror du att SD verkligen vill att du ska bo i Sverige?

Är muslimer och islamistiska terrorister samma sak för dig?

Ivana hade inga svar.

Det behöver sägas att det finns en genuin historielöshet, en slående irrationalitet och en förvånande okunnighet hos de flyktingar som nyttjar sin demokratiska rättighet genom att rösta på SD. Detta är inte på något sätt unikt för flyktingar från forna Jugoslavien.

Vi kan se det bland en del flyktingar från andra länder också. Vi kan se det bland ”islamkritikerna” från Iran, där muslimhatet är så starkt att det tydligen inte spelar någon roll vad partiet man röstar på egentligen har för uppfattning om dig som människa.

Vi kan se det bland politiska flyktingar från Sydamerika som verkar ha glömt bort sin egen historia och hur man flydde från de fascistiska diktaturerna på 70-talet.

Vi har ironin i att en del judar väljer att rösta på SD, eftersom de utger sig för att vara ”pro-israel”. I historisk kontext är det ett hån mot dig själv som människa att rösta på ett i grunden antisemitiskt parti då du själv är jude. Inte minst mot bakgrund av att det fortfarande uttrycks antisemitiska åsikter bland företrädare för partiet.

imagesMin diskussion med Ivana blev engagerad, känslostark och givande. Givande för oss båda, hoppas jag. Ivana är en människa jag tycker mycket om. Vår diskussion har inte förändrat någonting om vad jag tycker om henne som person, hennes åsikt och politiska ställningstagande till trots. Detta beror på att jag ser på hennes röst som en föränderlig åsikt, en konsekvens av stark frustration och en stor portion okunnighet och är inte heller på något sätt kopplad till hennes person.

Oavsett om man har flytt från terror, krig, förtryck eller av politiska orsaker har man en skyldighet, gentemot både sig själv och andra, att inte glömma bort sin egen historia. Detta gäller oavsett hur frustrerad, besviken, arg eller religionskritisk du är. Alla har vi rätt att klaga och vara missnöjda över samhället och dess brister, men att köpa SD:s ensidiga och repetitiva hatpropaganda, som skyller alla problem på invandrare, är inte rätt metod.

Vi har en demokratisk rättighet att välja vilka vi vill ska bära det yttersta ansvaret för hur vårt Sverige ska se ut. Den rättigheten innebär att vi kan rösta på vilka vi vill. Detta gäller naturligtvis alla, oavsett bakgrund. Som invandrare i Sverige, oavsett orsak till att du kommit hit, kan det vara klokt att fundera över hur du ska lägga din röst. Är du en del av det etniskt och kulturellt homogena Sverige som SD förespråkar?

Ivana förkunnade att hon faktiskt tänker återgå till att rösta på Moderaterna till nästa val.

*Ivana är ett fingerat namn

EDIT: 180604

SD har inför valet 9 september 2018 hårdlanserat repatriering, dvs återvandring, något man har talat om sedan partiets grundande. Mot bakgrund av detta, och att SD trots påtryckningar om att specificera vilka invandrare som egentligen omfattas av repatriering, är det ännu svårare att förstå att människor som har flytt krig, förtryck, tortyr och diktaturer väljer att lägga sin röst på ett parti som, högst troligt, har en plan på att se till att de återvänder till sina hemländer så snart de får makt.

Eftersom det är oklart vilka som omfattas av SD:s repatrieringsplaner är det vanskligt för arbetskraftsinvandrare, eller människor vars förfäder har invandrat till Sverige, då även dessa kan komma att omfattas av återvandringskrav i framtiden. För SD är invandrare och flyktingar inte fullvärdiga svenskar, och det är svårt att sia om vad som kommer att hända den dag det blir ”skarpt läge”, dvs om/när SD bestämmer.

Jimmie Åkesson har uttryckt att invandrare bör åka ”dit de bör bo”.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

Vi kräver ett svar, SD: Vilka invandrare ska ni skicka ”hem”?

Är hijabmotståndarna mot jeans också?

Det här med människors fria val är inte enkelt. Det finns personer som anser att muslimers fria val inte skulle vara helt fritt val. Alltså tycker vissa att man måste få muslimer att sluta välja vad de själva vill.

Det låter komplicerat men mycket av debatten om muslimska slöjan är på den nivån. Hijaben, den slöja som täcker håret eller delar av håret, beskrivs som ”kvinnofientlig” och ”hatisk” och förtryckande.

Ofta hör man talas om Irans klädlagar som det yttersta beviset för att hijaben bör bekämpas och kanske förbjudas i Sverige. Men man kan undra varför motståndarna till Irans klädlagar inte vill förbjuda jeans och långa byxor också här i Sverige?

Det är nämligen så att Irans klädlagar förbjuder kjol och kortbyxor och klänningar som visar benen på kvinnor. Och kortbyxor är förbjudet på män.

Så här beskrivs Irans klädlagar på en sida på internet:

Men
Shorts are not acceptable in public places.
Wearing ties or bows is not a problem.
T-shirts are acceptable.

Women
Obeying Islamic rules including Hijab or Islamic dress-code is necessary in Iran. However these rules are not observed very strict, especially for tourists and foreigners. You must not worry about maintaining your hijab , since in times you have forgotten about it, the maximum penalty will be a request (usually in a kind way) to make it correct.
There are some minimum requirements for foreign women dress-code in public places :

1. Color : It’s a completely false belief that wearing must be dark in Iran. There is no limitation in this respect and we recommend you make sure using light colors in summer.

2. Head : Hair should be covered. It does not mean you shall have a tight scarf around your head. Don’t worry, It is very usual that some parts remain out of the cover. It’s quite acceptable for women to allow whips of their hair to frame their face. Appropriate hats & caps can do this function as well as scarves. Scarf is the most common covering for head and is called ”Roosari” in Farsi.

3. Body : Should be covered with loose clothes like man shirt, coat or manteau. Arms should not be bare.

4. Legs & feet : Legs should be covered down to ankles. Feet can be bare and you can wear sandals. Tight jeans are no problem.

Alla som anser att hijab symboliserar förtryck eftersom ”muslimska stater” och ”religiösa ledare” tvingar kvinnor att bära det, borde väl vara lika mycket mot byxor?

Nej, jag tror nog det skulle kännas integritetskränkande att någon kommer och rycker i dina jeans och kallar det en kvinnohatande förtryckssymbol, eller hur? Eller att någon kallar dig ett ”offer” för kvinnohat om du bär jeans?

Vuxnas fria val är viktigt att försvara. Rätten att bära hijab om man vill är lika viktig som rätten att INTE bära hijab om man INTE vill.

Myt: Männen lämnar kvinnorna bakom sig

Man hör ofta myten att anledningarna till att det är fler män än kvinnor och barn som flyr hit till Sverige är att männen skulle vara lata, egoistiska, brutala och lämnar sina kvinnor och barn att dö.

Så här kan det låta:

De där syrierna lämnar sina kvinnor i krigets Syrien bland bomberna och själva flyr de till tryggheten här.

En flykting jag känner på Öland fick tillfälle att besvara detta nyligen, då en person på Migrationsverket föreslog att han skulle låta sin familj komma till Sverige samma väg som han hade rest.

”Tror du verkligen att jag skulle låta min familj riskera livet som jag gjorde. Jag drunknade nästan!?”

Tvärt emot myterna, så kommer de allra flesta flyktingar från Syrien och Afghanistan inte direkt från en krigssituation. De har redan tidigare flytt från kriget till ett område en bit från sitt hem och befinner sig med sin familj i flyktingläger eller, oftare, i någon stad i ett grannland.

Det finns ca 2,5 miljoner syriska flyktingar i Turkiet. Livet är tufft. Barnen får ingen skola. Familjerna utsätts för rasism. De tvingas tigga eller ta slavarbeten. Men det är säkrare än krigets Syrien.

Flyktinglägren i t ex Libanon är värre, mycket värre, men de överlever iallafall.

Det är däremot inte en hållbar situation. Därför flyr många vidare mot Europa. Själva resan är mycket farlig. Speciellt den över Medelhavet. Men många tusen dör varje år. Uppskattningar finns om 3 600 hittills i år.

Det är en livsfarlig resa, speciellt för kvinnor och barn. Kvinnor och flickor våldtas ofta. Speciellt om de reser själva. Förutom om de har mycket pengar och kan muta sig till en något säkrare resa.

Att män från Eritrea eller Syrien eller Afghanistan ofta tvingats välja att lämna sina familjer i Turkiet, Iran eller Sudan är inte konstigt. De vet att resan kommer vara så farlig att de inte har något annat val. Så även om de har pengar väljer de ofta att låta familjerna stanna.

Men nu har inte alla syrier lyckats få med sig pengar från sitt gamla liv. Ibland har de en del, tillräckligt för att en ska kunna resa. Och har familjen pengar så att bara en kan åka så åker oftast mannen eller den äldsta sonen. För risken är för stor att kvinnan våldtas på resan eller dör i en gummibåt eller drunknar i en storm.

Så att mest män kommer hit betyder inte att t ex syriska män är okänsliga och struntar i sin familj. Det är tvärtom. De tar livsfaran och flyr trots riskerna.

Ibland flyr de med familjen, men ofta ensamma och kan de så lägger de en extra slant för att öka chansen att överleva (t ex köper flytvästar som kanske kan bli flythjälpmedel).

Och på resan drömmer de om att kunna låta sina barn gå i skola igen. Barn som kanske inte sett en skola på många år.

Motargument har tidigare bemött denna myt. Den artikeln går att läsa här.

Flykting anno 2015

Tänk dig en flykting.
Föreställ dig en bild av vad hen flydde ifrån. Vad tänker du på?
Öken? Halvnakna barn? Tält? Vatten i tunnor?

Nu är det 2015.

Flyktingar idag är inte uppvuxna i ökenläger, i tält, i misär.

Fortfarande har västvärlden en syn på sig själva som överlägsna i alla kategorier. Men världen har förändrats. Och själva utvecklingen har utvecklats.

I Sverige har kvinnor haft rösträtt i knappt 100 år. Vad som inte är lika allmänt känt är att Afghanistan kunde varit en av de första nationerna i världen med kvinnlig rösträtt. Om nu inte britterna hetsat till uppror mot kungen med argumentet att han infört för stora friheter för kvinnor… Upproret blev starten på en av de längsta och mest kvinnoförtryckande konflikter jag känner till.
Det går fort från frihet till förtryck, när makt står på spel.

De som kommer till Sverige och får asyl här, är till absolut största delen syrier. De kommer från en tillvaro som tills relativt nyligen varit fullt jämförbar med din och min; med arbete och skola, internet och TV, kylskåp och toalett. Nu har deras hem, deras samhälle, deras land, slitits sönder av konflikter.

Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.

Det kommer också många afghaner. Antalet exilafghaner i Iran är stort, mycket stort. De lever där utan uppehållstillstånd och därmed långt ner i samhällshierarkin.
Nu, 2015, har dock Iran öppnat en möjlighet (?) för exilafghanerna i landet: Genom att gå med i armén och strida för Iran i Syrien, mot IS – i utbyte mot en summa pengar och uppehållstillstånd.  Rekryteringen sker med delvis tomma löften och även med tvång. Väl i strid Syrien hamnar de i första linjen; ”kanonmat” är ett annat ord. Det är troligt att flyktingvågen av afghaner från Iran kommer öka.

Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.

Runtom i världen frodas kunskap, nya uppfinningar görs och lokal och global kultur berikar varandra. Kunskap skapas på fler ställen än i västvärlden. Internet har frigjort plats och kunskap från varandra. Med toppen av ditt finger kan du swipa dig fram över hela världen.

war-952967_960_720

När dåden i Paris genomfördes fick de flesta nyheten via sociala medier. När Aylan Kurdi spolats upp på stranden i Turkiet, var det sociala medier som spred bilden över världen och riktade allas blickar mot gränsen mellan EU och Mellanöstern. När situationen för Burmas munkar blev allt mer desperat var det via Facebook som situationen överhuvudtaget kunde uppmärksammas, och den världsomfattande röda-tröjan-manifestationen sattes i gång.
När tsunamin glufsade i sig människor på Thailands öar, var det med mobiler och internet som överlevande kunde få kontakt med omvärlden. Jag har inte hört ett enda ifrågasättande av att de lyckades få med sig sina mobiltelefoner. Tvärtom. “Vilken jäkla tur att man alltid har mobilen i fickan nuförtiden!” Men människor som ett decennium senare flyr undan krig och förföljelser, ifrågasätts då de har mobil med sig. “Är de verkligen flyktingar?”

På lärosäten runtom i världen knyts kontakter och internationella utbytesprogram mellan såväl studenter som lärare emellan skapas, eftersom det är berikande för alla som deltar.
Ändå ifrågasätts fortfarande kunskapen hos alltifrån läkare till svetsare. Jag har till och med varit med om att en personalchef inom ett landsting varit bekymrad över de blanketter (på engelska) som en utomeuropeisk läkare måste fylla i. “Det där klarar hon aldrig!” Hallå?! Vi talar om en person med åtminstone åttaårig universitetsutbildning….!

Nu är det 2015.

Vi lever i en värld som är föränderlig. Vår världsbild behöver uppdateras! Var inte förvånad över vem som har mobiler, frågar efter internet, eller för den delen, känner till Ingmar Bergman.
Människor som nu söker asyl kommer från samhällen som varit fungerande, informerade och utvecklade.
Många är utbildade. Många är välorienterade. Och alla vill fortsätta livet, som tagit en brutal vändning.

Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.

De söker trygghet. Förutsägbarhet. En förvissning om att det finns en morgondag.

Lästips

Hög kompetens hos nyanlända (Helsingborgs Dagblad)

Slöjan har olika betydelse

Journalisters okunskaper gällande muslimer och religionen islam har i en hel del fall orsakat en än större islamofobvåg som konsekvens.
Till exempel kan man läsa tidningsartikeln ”Befriade sig från ett liv med slöja” publicerad i DT, Dalarnas tidningar den 13:e maj 2013.

Design by Ida Dzanovic & Photoshop: Amela Dzafic.
BILD: Design by Ida Dzanovic & Photoshop: Amela Dzafic.

I den artikeln beskrivs en iransk kvinnas personliga upplevelse av sin väg från den religiösa regimen i Iran till Sverige och allt som hon kände sig tvungen att utföra enligt regimens förtryckande krav.
Naturligtvis är vi många som känner medlidande och solidaritet med personer som flyr från sina hemländer, från liknande förtryck i bl.a. diktaturer och/eller religiösa regimer.

När liknande artiklar försöker sammanfatta och beskriva några enstaka individers öden framkommer en tydlig oförmåga att göra åtskillnad mellan religion globalt och den iranska religiösa regimen.

I texten i DT finner man ytterligare problem: Generalisering av en religiös grupp, vilket kan vara en huvudentré till ökade fördomar, förstärkta elakartade stereotyper och till hat.

I samband med artikeln publiceras en ”faktaruta” med rubriken ”Slöjan i det muslimska samhället” och just där, genom extremt slarvig generalisering, uppges några fakta om slöjor ur den iranska regimens perspektiv, som om vore det plötsligt gällande för hela världens samtliga muslimska kvinnor. Slöja är, enligt den här ”faktarutan” enbart tvång, förtryck och en metod att kontrollera kvinnor — vilket är långt ifrån verkligheten och fakta.

Vi förnekar inte faktum att det finns kvinnor i Iran som är tvungna att bära slöja, men när man talar om ”det muslimska samhället” då existerar enorma variationer bland muslimska kvinnor och deras orsaker till att bära slöja. En del ser sin slöja som personlig, som en del av deras mode, image, klädstil. Som ett klädesplagg som de har blivit van vid och ser det som egen varumärke. En del ser på sin slöja som feminism; —”Min kropp är bara för mig” och på så sätt protesterar mot exponering av kvinnokroppar. Slöja är ibland en traditionell och ibland kulturell grej, utan att nämna en hel religions bemärkelse. Kort sagt, orsaken till att bära slöja varierar från kvinna till kvinna — liksom det är skillnad från land till land och mellan olika regioner.

Faktum är att olika grenar av islam i Saudiarabien, Indonesien och Bosnien visar upp drastiska olikheter inom sina detaljer, tolkningar och former. Men allt sådant försvinner i den här ”faktarutan” och samtliga muslimska kvinnor världen över sätts till att vara under tvång, press och bli viljelösa. Slöja är, enligt textens ”faktaruta” det som den iranska regimen förklarar och definitivt inte det som vi kan se på gatorna i Istanbul, Sarajevo, Skopje, Tirana, London, Madrid eller New York.

När du i framtiden läser liknande ”faktarutor” eller artiklar så borde du inse varför hatbrott mot muslimer har ökat, då beslöjade kvinnor allt oftare utsätts för aggressiva trakasserier och ibland även attacker. Deras slöjor slits utav dem, av personer som verkar föreställa sig att de utför en välgärning, i ”kampen för andras människors frihet”. Kvinnor som bär slöja (oavsett deras anledning) blir bespottade som ”antidemokrater”, ”regimanhängare” eller ”dem som bär på sig symbol för kvinnoförtryck”.

Med sådan desinformation i medierna är det inte svårt att se hur intoleransen, hatbrott och fördomar har fått sina framgångar.