“Jag önskar att det funnits ett forum med balanserade dialoger. Finns det något forum ni kan rekommendera eller individer som vill diskutera rasistiska synpunkter? Jag vet det finns många nättroll och andra som försöker tiga ihjäl en sund dialog. En dialog som är nödvändig för att minska polariseringen i Sverige, som på sikt leder till radikalisering med främlingsfientliga inslag.”
Detta undrar signaturen “Mikael”, som utnyttjat möjligheten att kontakta oss på Motargument genom att maila sin fråga till fraga@motargument.se. Han får nedan svar av Jan Kjellin. Undrar du över något, eller saknar en artikel om något som ligger inom vårt område; gör som Mikael och lägg en virtuell lapp i “Frågelådan”!
Hej Mikael!
I ditt mail beskriver du en situation alltför många känner till: Försök att skapa en konstruktiv dialog kring “heta” ämnen som exempelvis rasism, nationalism eller Corona kapas av individer vars enda intresse tycks vara att sabotera diskussionen och skrämma bort människor med spydiga och ibland rent hatiska kommentarer. Orsakerna till detta kan diskuteras länge, men det var inte det frågan gällde denna gång. Istället söker du tips på forum eller individer som är villiga att diskutera dessa viktiga frågor på ett hederligt, sakligt och balanserat sätt.
Min första tanke när jag läste din fråga var förstås att hänvisa till oss själva (Motargument). Men sedan kom jag att tänka på att vårt bidrag till debatten snarare handlar om verktyg och begrepp som kan användas i de diskussioner du söker. Vi försöker till exempel knäcka myter som cirkulerar i främlingsfientlig och rasistisk opinionsbildning och på vår hemsida hittar du en mängd artiklar med det gemensamma syftet att erbjuda motargument att använda i diskussioner och debatter. Vi har också en Facebooksida där det är möjligt att diskutera våra artiklar med andra läsare.
Men när det gäller själva huvudfrågan – om forum för balanserad dialog om rasism – hittar man lätt sin beskärda del av grupper, sidor och individer i sociala medier. Det är dock lite av en djungel, och de forum som passar mig kanske inte alls fungerar lika konstruktivt för andra. Jag har själv fått enstaka påpekanden om att jag uttrycker mig överlägset i debatten – något jag självklart inte avser, men en dialog består ju som bekant av såväl sändare som mottagare – och en fungerande kommunikation dem emellan.
Mitt förslag till den som söker balanserad diskussion är därför att själv börja mata den med egna, balanserade inlägg. Den egna Facebookväggen eller Twitterkontot kan vara en bra början. Kanske är det till och med värt att starta en blogg eller söka sig till någon av de befintliga webbpublikationerna som skribent (vi på Motargument är förresten alltid intresserade av fler skribenter som är intresserade av att hjälpa oss i vår mission).
Vi kan nog aldrig helt skydda oss från den toxicitet som pyr bakom skallbenet hos en del av de som väljer att kommentera andras inlägg – ibland kan det rentav vara vi själva som har en “dålig dag” och skriver något som hamnar på fel sida gränsen. Inte heller kan vi förhindra att våra inlägg bemöts med irrelevanta svar eller fula argumentationsknep som halmdockor. Men vi kan alltid ignorera eller i värsta fall blockera de röster i flödet som medvetet försöker får oss att må dåligt eller tystna. De har ingen automatisk rätt att skada oss med sina ord eller att bli lyssnade på som likvärdiga deltagare i en diskussion de aktivt försöker sabotera.
Med andra ord är det kanske inte ”rätt forum” du behöver hitta, Mikael. Det är snarare strategier för att göra de redan befintliga forum du redan besöker möjliga att använda för de balanserade dialoger du – och många andra – efterfrågar.
Med hopp om att möta dig i balanserade diskussioner framöver,
Det pågår ständigt en diskussion om huruvida språkbruket i sportvärlden ska få lov att vara en fristad, där det måste tillåtas att få vara högt i tak. Att det ens ska få lov att vara en diskussion ger oss underkänt i kampen mot homofobi, rasism och sexism.
Det var i lördags i hockeymatchen mellan Malmö Redhawks och Djurgårdens IF som en spelare i Malmö skrek ”din jävla horunge” till en motspelare. Straffet fastställdes dagen efter till två matchers avstängning.
I sportvärlden har det genom åren funnits en förkärlek för att använda sig av sexistiska, homofobiska och rasistiska tillmälen. Det handlar om en accepterad jargong och om att med alla till buds stående medel, få motståndaren att tappa fokus och hämnas genom att ”ge tillbaka”.
Att det omoderna och kränkande språkbruket fortsatt tillåts vara en del av sporten är obehagligt. Det finns ett gigantiskt mörkertal, dvs ordväxlingar mellan spelare som inte är hörbara för oss runt omkring. Problemet med att språkbruket har accepterats är att arbetet med att minska kränkningar av våra medmänniskor går förlorat när förebilder och idoler häver ur sig saker som påverkar oss negativt.
I ivern att låta sportvärlden få frisedel i föreställningen om att stridens hetta måste få lov att diktera hur vi ska uttrycka oss tappar vi bort det faktum att åskådare sitter på första parkett och serveras sexism, homofobi och rasism. När favoritspelaren skriker ”din jävla horunge” under en match kan det uppfattas som tecken på engagemang, vinnarskalle och adrenalin. Men det är det inte. Det är uttryck som får oss att fortsätta kränka våra medmänniskor.
”Om jag säger ”bögjävel” till dig på isen, då skrattar man ju bort det”
Malmös sportchef Patrik Sylvegård tvingade förvisso sonen Marcus, som är den nu avstängde Malmöspelaren, att be det egna laget om ursäkt. I en intervju med SVT Sport förringar Sylvegård språkbruket:
Man kan fråga sig var gränsen går och vad som är kränkande. Om jag säger ”bögjävel” till dig på isen, då skrattar man ju bort det. Det sägs mycket värre saker som domaren inte reagerar på. Och man kan säga mindre vulgära saker som kanske är mycket mer kränkande för en människa.
Uttalandet från sportchefen är värt att kritisera och ta avstånd ifrån. Att spelaren tvingades be om ursäkt betyder i praktiken ingenting då man i efterhand uttalar sig accepterande gentemot sexistiskt språkbruk.
Sportchefen förklarar den hetsiga situationen:
Som vanligt hör domaren bara det ena och det är otur för Marcus. Det var långt ifrån våra värderingar, men samtidigt ganska vanliga ord som sker på banan.
Vad sade han?
– Det var såhär: Spelaren i Djurgården sade något i stil med ”Vad fan håller du på med din långhåriga bögjävel” och då svarade Marcus ”Håll käften din horunge”, säger Patrik Sylvegård innan han fått veta domen mot Marcus Sylvegård.
Djurgårdsspelaren förnekar att han skulle ha sagt något till Marcus Sylvegård.
I en intervju med SVT Sport försvarar Djurgårdstränaren Robert Ohlsson Marcus Sylvegård:
Det som sägs på isen i stridens hetta ska stanna där, jag tycker inte att det är något som ska komma ut. Jag förstår att domaren reagerar och det är hans jobb, men jag tycker att det vore bäst för all sport om det som sägs på en plan stannar där.
Nu är ju problemet att det som sägs på en idrottsarena INTE stannar där. Orden tar sin väg upp på läktaren, ut i TV-rutan och in i åskådares vokabulär. Det är naivt att tro att kränkningarna stannar nere på isen, som om den vore ett vakuum.
Idrottare är förebilder
En som arbetar med att minska det kränkande språkbruket i sportvärlden är Shanga Aziz, grundare av organisation Locker Room Talk. I ett sms till SVT Sport skriver Aziz:
Jag tänker framför allt på alla unga killar vi utbildar i omklädningsrummen varje dag. Hur de ser upp till spelarna i SHL, deras förebilder. De vill vara och göra allt som dem. Därför är det otroligt viktigt att domaren tydligt visar att ett nedvärderande språk inte hör hemma på isen.
Aziz anser att sportvärlden har ett stort ansvar i att stävja det kränkande språkbruket. Sport har en oändligt stark genomslagskraft och det är viktigt att man förstår hur idrottsutövare faktiskt påverkar hur vi uttrycker oss.
Ishockeyförbundets ordförande Anders Larsson påpekar att detta är ett ärende som sticker ut. Han är av uppfattningen att detta språkbruk inte är vanligt i SHL (Svenska hockeyligan). I nästa stund motsäger han sig själv: ”Det sticker ut, men det är klart att det förekommer”. Larsson menar att det är i första hand domarna som bär ett ansvar för att det ska ge konsekvenser att uttrycka sig sexistiskt, rasistiskt och homofobiskt, men att hela hockeysverige bär ett ansvar.
Det finns många som engagerar sig i sport som tycker att man ska låta det hatiska språkbruket fortleva, eftersom det är ”naturligt” i stridens hetta, med adrenalinpåslag och viljan att störa motståndarens fokus.
Så länge domare, åskådare och företrädare inom sporten inte tar denna idioti på allvar ger vi hat och hot legitimitet i vårt samhälle. Två matchers avstängning på en enskild spelare är en början, men det krävs så oändligt mycket mer för att vi ska nå dit de flesta av oss vill:
En sportvärld, och i förlängningen en värld, fri från sexism, homofobi, rasism och kränkningar. Sport är en maktfaktor, det får vi aldrig glömma bort.
Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att se en motsägelsefullhet i att vissa människor som har flytt krig, orättvisor, terror och andra grymheter väljer främlingsfientligheten när de ska nyttja sin demokratiska rättighet.
En kvinna sörjer vid en grav på Lav kyrkogård i Sarajevo, 1992. Foto: Mikhail Evstafiev
På 90-talet flydde Ivana* och hennes familj från Bosnien-Hercegovina. Jag har inte all bakgrundsinformation rörande familjens flykt och deras dröm om att finna ett bättre liv i Sverige. Hur som helst så är det ställt bortom allt tvivel att Ivana, tillsammans med sin make och sina barn, såg sig tvungna att ta det svåra och konsekvensfyllda beslutet att fly till Sverige i hopp om att undvika att gå under i ett av vår tids värsta krig. Känslosamt har hon tidigare beskrivit hur maken dagligen riskerade sitt liv på slagfälten då han krigade för de bosnienkroatiska styrkorna. Ivana och maken bestämde sig för att lämna sin historia, sin släkt och sitt hem. De kunde inte se någon annan utväg än att fly från ett krig som skulle komma att släcka många människoliv, och som hade iscensatts av illvilliga, nationalistiska och inhumana krafter.
Det är orättvist att vi är olika lottade
För mig är det svårt att förstå – jag kan inte sätta mig in i grymma livsöden som jag inte ens i min vildaste mardröm kan föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig i. Världen är orättvis, och det blir hänsynslöst tydligt när vi betraktar människors livsöden. Jag har haft tur, då jag är född och uppvuxen i Sverige och alltid har varit lyckligt lottad. Ivana och hennes familj, födda och uppvuxna som kristna i Bosnien-Hercegovina, var inte lyckligt lottade. Men nu är de lyckligt lottade, tack vare att de tog det avgörande beslutet att fly krigets fasor och att Sverige är ett land som historiskt sett har haft en generös flyktingpolitik. Tiden för flyktingströmmen från det forna Jugoslavien var heller inget undantag från denna humanitära generositet. Statens invandrarverk, idag Migrationsverket, godkände Ivanas och familjens asylansökan, och de blev 1995 en del av alla de 70 000 Balkanflyktingar som under denna tid beviljades asyl i Sverige.
Familjen har i Sverige funnit den fristad och den trygghet som de saknade i Bosnien-Hercegovina. Ivana arbetar, som så många andra invandrare, i vården och bidrar till samhället på ett fantastiskt sätt. Mot bakgrund av vad hon tidigare har berättat är livssituationen för övriga familjemedlemmar också bra. Familjen har integrerats väl i det svenska samhället, mycket tack vare deras egen vilja och bakgrund, men det finns andra faktorer som påverkar hur väl integration fungerar.
Balkanflyktingar har, delvis, en annan bakgrund än många av de som kommer i de flyktingströmmar vi kan se idag. Att de är inomeuropeiska invandrare gör att de generellt, diskrimineras mindre i samhället och på arbetsmarknaden än vad utomeuropeiska invandrare gör. Under 90-talet riktades också arbetsmarknadspolitiska insatser mot de nyanlända Balkanflyktingarna. Andra faktorer som påverkar integrationen är akademisk bakgrund, språk och förmåga att bygga upp ett socialt nätverk. Under tiden för flyktingströmmen från Balkan fanns ett överskott på bostäder i många svenska kommuner. Idag är situationen den motsatta – vi har brist på bostäder, och de flesta flyktingar hamnar på flyktingboenden istället. Förutsättningarna för Balkanflyktingarna var bättre än för de flyktingar vi har sett komma till Sverige på senare år.
Som så många gånger förr på min arbetsplats hamnade vi denna dag i ännu en politisk diskussion. Ofta handlar dessa diskussioner om invandring, flyktingpolitik och integration. Det är egentligen inte särskilt märkligt då de är ständigt närvarande och brännheta ämnen.
I diskussionen kom vi snart in på att prata ämnen som bidragsfusk, kriminalitet och religion. Ivana klargjorde att hon faktiskt hade röstat på SD vid valet 2014. Hon förklarade sitt val med att hon anser att invandrare och flyktingar – till och med ”juggarna” (Gud förbjude) – ”tar bidrag och skiter i att jobba”, att ”det finns så många kriminella nu” (underförstått syftade hon på kriminalitet utförd av invandrare) och att hon ansåg att ”det finns för många muslimer i Malmö”.
Vi ska inte glömma vår historia
Det är i detta läge som mina varningsklockor börjar ringa. Vad är det egentligen som gör att vissa människor slutligen blir historielösa, att de faktiskt glömmer bort sin egen historia och sin egen flykt, den flykt man en gång tog för att förhoppningsvis undgå en sannolik död i krig, förtryck, politisk förföljelse eller tortyr? För mig är det svårt att blunda för valet att lägga sin röst på ett främlingsfientligt, förlåt ”invandringskritiskt”, parti som vill stänga gränserna. Är det inte ett uttryck för omedvetet självhat?
Det är en gåta för mig, som humanist och antirasist, hur vissa människor väljer att göra valet att lägga sin röst på det enda parti som inte vill ha dem här. Om SD hade varit i regeringsposition under Bosnienkriget talar det mesta för att Ivana och hennes familj aldrig hade fått asyl i Sverige. Om SD hade varit i regeringsposition idag finns en överhängande risk att SD hade haft för avsikt att repatriera Ivana och hennes familj.
SD har en ideologisk grundsyn som inte någonstans lirar med flyktingströmmar eller invandring. SD vill kraftigt begränsa asylinvandringen och man har också, på senare tid, uttryckt att man har nollvision vad beträffar invandring. Därtill kommer förslag från partiet om repatriering, dvs att människor ska beredas möjlighet, och tilldelas resurser, att återvända till sina hemländer. Orsaken till att SD vill förenkla för invandrare att ”åka hem” är att man, i så stor utsträckning som möjligt, vill se ett etniskt och kulturellt homogent Sverige.
Kan det vara så att Ivanas ilska och frustration över människor som lever på bidrag, är kriminella och utövar sin muslimska tro är större än det egna livsödet? Jag vägrar acceptera det.
Som vi redan vet är bidragsfusk och kriminalitet inte avhängigt etnicitet i sig, det finns andra bakomliggande (socio-ekonomiska) faktorer som leder till att människor hamnar i utanförskap och begår brott.
Vad gäller argumentet om ”för många muslimer” kan det vara så att Ivana, likt många andra ”islamkritiker”, inte känner sig bekväm med vad hon uppfattar som annorlunda och ociviliserat. ”De där muslimerna” ingår följaktligen inte i den föreställda religiösa, läs kristna, gemenskapen.
En röst på SD är en röst mot dig själv
Om du, som ex-flykting, lägger din röst på SD så är det en motsägelsefull och naiv handling och samtidigt så är det en röst mot dig själv. Tyvärr finns det några, som SD i själva verket motverkar med näbbar och klor och inte vill ha i ”sitt” Sverige, som har köpt SD:s skräck- och hatpropaganda. Jag är väl medveten om att rasism, homofobi och islamofobi inte är exklusivt för vare sig sverigedemokratiska sympatisörer eller inhemska svenskar. Det förekommer självklart också bland människor som, på ena eller andra sättet, har invandrat till Sverige. Det problematiska i sammanhanget är att man av bara farten tappar bort var man själv kommer ifrån.
Det visade sig att Ivana har skrämmande dålig koll på vad SD egentligen står för, vad deras ideologi går ut på, hur de bildades och hur de har uttryckt sig också i modern tid. Hon hade inte heller pejl på att SD är sprunget ur nazistiska och rasistiska rörelser, och att partiet faktiskt en gång i tiden grundades av nazister.
Jag anpassade min argumentation i vår diskussion genom att ställa de raka och ”jobbiga” frågorna, för att se om hon satt inne med svar eller inte.
Tror du att du hade kunnat fly till Sverige om SD fick bestämma?
Varför ser du bara invandrares bidragsfusk?
Tror du att kriminaliteten bland invandrare beror på att de är just invandrare?
Tror du att SD verkligen vill att du ska bo i Sverige?
Är muslimer och islamistiska terrorister samma sak för dig?
Ivana hade inga svar.
Det behöver sägas att det finns en genuin historielöshet, en slående irrationalitet och en förvånande okunnighet hos de flyktingar som nyttjar sin demokratiska rättighet genom att rösta på SD. Detta är inte på något sätt unikt för flyktingar från forna Jugoslavien.
Vi kan se det bland en del flyktingar från andra länder också. Vi kan se det bland ”islamkritikerna” från Iran, där muslimhatet är så starkt att det tydligen inte spelar någon roll vad partiet man röstar på egentligen har för uppfattning om dig som människa.
Vi kan se det bland politiska flyktingar från Sydamerika som verkar ha glömt bort sin egen historia och hur man flydde från de fascistiska diktaturerna på 70-talet.
Vi har ironin i att en del judar väljer att rösta på SD, eftersom de utger sig för att vara ”pro-israel”. I historisk kontext är det ett hån mot dig själv som människa att rösta på ett i grunden antisemitiskt parti då du själv är jude. Inte minst mot bakgrund av att det fortfarande uttrycks antisemitiska åsikter bland företrädare för partiet.
Min diskussion med Ivana blev engagerad, känslostark och givande. Givande för oss båda, hoppas jag. Ivana är en människa jag tycker mycket om. Vår diskussion har inte förändrat någonting om vad jag tycker om henne som person, hennes åsikt och politiska ställningstagande till trots. Detta beror på att jag ser på hennes röst som en föränderlig åsikt, en konsekvens av stark frustration och en stor portion okunnighet och är inte heller på något sätt kopplad till hennes person.
Oavsett om man har flytt från terror, krig, förtryck eller av politiska orsaker har man en skyldighet, gentemot både sig själv och andra, att inte glömma bort sin egen historia. Detta gäller oavsett hur frustrerad, besviken, arg eller religionskritisk du är. Alla har vi rätt att klaga och vara missnöjda över samhället och dess brister, men att köpa SD:s ensidiga och repetitiva hatpropaganda, som skyller alla problem på invandrare, är inte rätt metod.
Vi har en demokratisk rättighet att välja vilka vi vill ska bära det yttersta ansvaret för hur vårt Sverige ska se ut. Den rättigheten innebär att vi kan rösta på vilka vi vill. Detta gäller naturligtvis alla, oavsett bakgrund. Som invandrare i Sverige, oavsett orsak till att du kommit hit, kan det vara klokt att fundera över hur du ska lägga din röst. Är du en del av det etniskt och kulturellt homogena Sverige som SD förespråkar?
Ivana förkunnade att hon faktiskt tänker återgå till att rösta på Moderaterna till nästa val.
*Ivana är ett fingerat namn
EDIT: 180604
SD har inför valet 9 september 2018 hårdlanserat repatriering, dvs återvandring, något man har talat om sedan partiets grundande. Mot bakgrund av detta, och att SD trots påtryckningar om att specificera vilka invandrare som egentligen omfattas av repatriering, är det ännu svårare att förstå att människor som har flytt krig, förtryck, tortyr och diktaturer väljer att lägga sin röst på ett parti som, högst troligt, har en plan på att se till att de återvänder till sina hemländer så snart de får makt.
Eftersom det är oklart vilka som omfattas av SD:s repatrieringsplaner är det vanskligt för arbetskraftsinvandrare, eller människor vars förfäder har invandrat till Sverige, då även dessa kan komma att omfattas av återvandringskrav i framtiden. För SD är invandrare och flyktingar inte fullvärdiga svenskar, och det är svårt att sia om vad som kommer att hända den dag det blir ”skarpt läge”, dvs om/när SD bestämmer.
Jimmie Åkesson har uttryckt att invandrare bör åka ”dit de bör bo”.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Samtalsaktivisterna vill öka förmågan att föra samtal. Under Almedalsveckan fick jag nöjet att delta i deras seminarium. Jag fick också tillfälle att intervjua Niclas Hellgren och Navid Modiri, som är två av projektets frontfigurer.
Under seminariet presenterade sig alla fyra Samtalsaktivisterna; Navid Modiri, Elin Turesson, Tobias Swahn och Niclas Hellgren. Fyra personer med mycket olika bakgrund, med det gemensamt att de upptäckt vikten av det genuina samtalet. Det där man pratar med och inte om varandra. Där man också lyssnar till varandra.
Incheckningen är en del av metoden. Under seminariet får jag också ”checka in”. Navid leder själva processen och guidar oss åhörare – eller faktiskt är vi ju samtalsdeltagare. Vi får några enkla anvisningar; just att lyssna för att förstå är en av dem.
Vi får sedan tänka oss en situation när vi upplevt att vi inte blivit lyssnade på. De som vill, får dela med sig och berätta hur det kändes. Allt skrivs upp, eller skördas, som Samtalsaktivisterna hellre kallar det. Det stora plakatet blir fullt av ord och korta meningar. Ord som ”arg”, ”irriterad”, formuleringar som ”jag känner mig oviktig” eller ”har jag uttryckt mig tokigt, det verkar inte som hen har förstått”.
Vid utcheckningen har flera av oss fått en aha-upplevelse och många vill gärna ta med sig metoden hem till sina arbetsplatser – och familjer.
Niclas berättar om hur samtalen, och lyssnandet, påverkar människor:
– Människor checkar in i samtalet utifrån olika bakgrunder. Sen när vi haft samtalet, vid utcheckningen, har folk hittat en slags essens, en kärna. I samtalet inser man hur mycket man har gemensamt med de andra. Man ser inte dreadlocksen eller kostymen, utan man ser bara människan. Man ser essensen av människor; att vilja höra till.
– Människor som känner att de blir lyssnade på, brukar bli lite mjukare. Det är som att fylla en kopp. Olika människor har koppen olika mycket fylld. Om en människa aldrig blivit lyssnad på så har de en väldigt tom kopp. Och bara genom att lyssna på den människan så fylls koppen. Och så kommer de sen att komma på och fråga dig en massa grejer “oj, nu har du frågat mig en massa grejer, men vem är du, vad gör du?”
Navid flikar in:
– Du är ett levande exempel på det. När du kom till samtalsaktivisterna så var du väldigt förberedd på konfrontation. Du var ganska argumentativ. Så du kom in och var nästan såhär “nu jävlar”, liksom. Och så fick du inte det tillbaka!
– Det var inte det att jag inte fick någonting tillbaka. Jag fick någonting annat tillbaka! Det är det som är så jäkla viktigt! I ett samtal är det två sidor som möts, och jag fick en respons. Och responsen var oväntad men väldigt, väldigt trygg.
– De första tre gångerna så kändes du förvirrad, “jag vet inte…hur gör jag nu, jag är så van vid att först slänger jag ur mig saker och sen du och så börjar vi liksom bråka”. Och så tror jag att du till och med testade att slänga ur dig nånting och så bara föll det platt på marken. Du fick en fråga istället “jaha, vad spännande, hur menar du nu? berätta mer!”. Mjukhet och lyhördhet tillbaka. Det var inte så att det landade direkt, det var mer nästan jobbigt tror jag. Du var så van vid att argumentera.
Mångfald ökar kreativiteten och förmågan att lösa problem i en grupp eller i ett samhälle, men det kan också – såklart – medföra motsättningar. För att kunna stå ut med varandra, kunna umgås, och kunna lösa konflikter på ett kreativt sätt behöver vi komma fram till gemensamma regler för umgänge. Hur går det med det, om vi upplever varandra som hotfulla, eller rentav hatar varandra?
Navid fortsätter att berätta om hur det var när Niclas kom till Samtalsaktivisterna:
– Första gången Niclas kom in… jag minns energin när han kom in. Jag kände igen mycket av det. Ju mer vi har lärt känna varandra så har jag insett att vi är väldigt lika. Vi har gjort olika resor men vi har många delar som är väldigt lika. När vi är på skolbesök så ser jag bara de här längst bak, de där bråkiga stökiga jävlarna som jag kan relatera till. För det var så jag var när jag växte upp. Och det gjorde att Niclas fastnade. “Fan va kul, det här kommer bli nåt bra” liksom! Vi har haft en lite hundvalpig, buffig skön relation. Som också har utvecklats till en mogen och trygg relation. Men vi gillar ju att gnabbas och buffa och utmana varandra.
Det är ju det Samtalsaktivisterna handlar om, också. Vi praktiserar ju våra principer själva. Ju tryggare vår metod blir, desto mer börjar vi ha konflikter internt. Men trygga konflikter!
Det handlar inte om att alla ska sitta och sjunga “Kumbaya” – och det är också en vanlig missuppfattning om oss, att vi är nåt hippiekollektiv där alla ska vara överens och typ smeka varandra medhårs hela tiden. Tvärtom! Det finns jättemycket känslor och konflikter i vår värld som vi behöver hantera.
Vi vill kunna bidra till det. Vi vill kunna skapa trygga rum där vi kan ha trygga konflikter. Utan att hugga, ha ihjäl varandra, förtrycka eller härska. Det behöver vi ju testa internt också, med varann och på oss själva. Det är ju skitjobbigt! Våra energinivåer går verkligen upp och ner. Det är mycket smärta och sorg och tomhet som omsätts i det här. Det är ju våra ingredienser.
Trygghet är alltså en viktig faktor, helt enkelt. Jag uppfattar det som en förutsättning för att både våga prata och att kunna lyssna för att förstå. Men jag kan inte låta bli att fundera på vilka som kommer och inte kommer till Samtalsaktivisternas öppna samtal.
Hur når man dem som inte vill samtala, som hellre vill debattera, argumentera och egentligen inte vill ändra sin ståndpunkt? Jag hinner knappt ställa frågan förrän Navid svarar både snabbt och mycket engagerat:
– De finns inte, skulle jag vilja säga om jag får utmana lite! Det finns inte ett “dom som har svårt för det”. Vi har ALLA svårt för det, tror jag. Jag tror att den är väldigt viktig att utmana sig själv i. Det är ofta det kommer människor till våra samtal som liksom “det här var jättebra, hur får vi hit dom som inte vill?” Skit i dom en stund! Bara fokusera på att nu är DU här, och jag tror att du är nog rätt så utmanad också. Lägg inte fokus på ett abstrakt “dom därborta”. Skit i det. Vi har alla svårt för det här. Vi behöver alla öva på det här. Det finns inte “dom som har det lite svårare”. Om en grupp människor inte kommer till våra samtal då är det vårt ansvar att få dom att känna sig ännu mer välkomna, istället för “dom vill inte komma för dom är inte intresserade av samtal”. För det är inte sant. Vi har inte lyckats få dom att känna sig trygga nog att komma. Många har kommit lite såhär försiktigt… dom har varit rädda, dom tror att vi är liksom vänster-AFA-liknande aktivister som ska slå dom på käften. Det har många sagt i efterhand, att de trodde det skulle vara så. Många som har andra typer av värderingar än vad vi har, eller som kanske röstar på partier som har andra värderingar kring migration eller integration än vad vi har. De kommer lite försiktigt såhär (Navid visar försiktigheten med hela kroppen) och sen inser dom att ”det är inte hotfullt härinne, här kan jag få säga saker och människor lyssnar på riktigt. Och då funkar ju inte mina åsiktskorridorsargument och mina “pk-maffian”, det funkar inte längre, för här lyssnar faktiskt folk.”
Niclas fortsätter:
– Om vi har 60 personer som kommer till ett samtal, och de får sin kopp lite mera fylld, så åtminstone när det kommer hem så kommer de att testa på att lyssna. Och då kommer de fylla någon annans kopp. Det vi har gått igenom i Samtalsaktivisterna det är ju bara det att någon har lyssnat. Hur mäktigt det faktiskt är! Inte bara att lyssna, utan att lyssna för att förstå. Att verkligen ta in den andra människan. Folk som kommer tillbaka dom berättar ju om hur det har ändrats därhemma, med sina kompisar, eller på sin arbetsplats. Det sprider konceptet. Vår organisation kanske inte växer, men samtalet växer. Och det är ju det som är syftet.
Samtalet, ja. Det kan ju ta plats ansikte mot ansikte, på Facebook eller Twitter. Vad tänker Samtalsaktivisterna om t ex snabb 140-tecken kommunikation kontra att mötas i ett samtal? Hur påverkas vi av att mötas eller inte mötas på riktigt?
– Idag finns en slags skenval mellan snabb kommunikation som twitterflödet, 140 tecken och snabbt snabbt snabbt – eller de här djupa långsamma samtalen som aldrig landar i nånting. “Nu får ni välja, antingen det här eller det där!” Men vi kanske behöver både och?! Det är som med mat där man behöver både långsamma och snabba kolhydrater. Du behöver inte välja bort twitter för att du läser böcker också, du kan ha båda två. Det finns ingen motsättning där. Det är två typer av… nästan två typer av tidsuppfattning. Det är en del av att vara människa, det finns olika behov. En av de vanligaste missuppfattningarna med Samtalsaktivisterna är att vi vill att alla ska göra såhär hela tiden “jaha, det här är istället för debatt”. Nej! Använd debatten! Debatten är en perfekt hammare. Men vi har en skruvmejsel också. När du inser att det här inte är en spik, det här är en skruv, då kan du få låna vår dialog som en skruvmejsel. Så har du olika verktyg i din verktygslåda. Vi har vissa verktyg, debatten har andra verktyg. Twitter är ett tredje verktyg. Och du kan medvetet välja vilket av de här du vill använda.
Vad har Samtalsaktivisterna för planer för framtiden?
– Det finns jättemånga bra människor som är duktiga på att lösa konflikter, och att bidra med olika typer av verktyg i grupper som har konflikter här och nu. Det vi vill göra är att ge verktyg till lärare, coacher och gemene man att bli bättre på att ha samtal, att skapa rum och skapa samtal där vi kan ha trygga konflikter så att det inte behöver urarta. Vi jobbar proaktivt.
Och det är inte vi som ska åka runt och hålla de här samtalen, utan vi ska träna dem som ska göra det. Vi ska bidra till de verktygslådorna, öka kapaciteten av samtalsledarskap i världen, i Sverige, i skolor och på arbetsplatser.
Genom att lyssna och bekräfta kan man alltså nå en annan slags kommunikation? frågar jag.
– Bekräfta människan, inte åsikten. Och det är det många tror, att vi bekräftar människors åsikter. Det är inte relevant egentligen. Åsikten är, på riktigt, inte relevant! Det enda personen behöver är att bli bekräftad. Det vill säga “Jag ser dig och jag hör dig och du har rätt att säga och att känna”. Sen vad du tycker… det kommer alltid finnas en massa olika åsikter.
Alla människor kan träna på att förtydliga och formulera sig bättre när de argumenterar. Genom att bli bättre på att argumentera blir du också bättre på att föra fram din ståndpunkt, samt motbevisa åsiktsmotståndares argument eller försök att vilseleda debatten.
Det här är den första delen av två om argumentation och argumentationsfel. Den andra delen kan du läsa HÄR.
Med kunskap om hur argumentation, argumentationsfel, och argumentationsteknik hänger ihop kan du undvika de vanligaste fallgroparna och enklare återföra sakdebatten till den korrekta premissen.
När du argumenterar för din sak följer det av att du fört fram ett påstående mot eller till stöd för något (en tes). Du är för eller mot någonting som du vill bevisa eller motbevisa. Att då känna till hur ett argument byggs upp underlättar din förståelse för att förstå resonemang som helhet, men är även användbart i enskilda debatter när du känner igen en oetisk debatteknik.
Det du vill bevisa är vanligen en bärande teori eller en hypotes som har ett förklaringsvärde. Du vill förklara hur någonting är. Ett argument är det som du för fram till stöd för din uppfattning, det du tror på och vill bevisa, eller som du inte håller med om och istället vill motbevisa.
När vi säger att du har ett argument syftar vi vanligtvis på hela ditt resonemang eller på en av de påståenden du för fram som stöd eller som motsägelse till motpartens argument.
En argumentation kan bedömas på två sätt: dels om de premisser som argumentationen bygger på är hållbara, och dels om premisserna är relevanta för argumentationens slutsats. Om premisserna är hållbara är argumentationen som helhet hållbar. Om slutsatsen följer av premisserna är argumentationen giltig. Det kallas att göra en logisk härledning eller en deduktion.
En ogiltig argumentation där premisserna är falska blir ologisk, ett s k felslut.Ett felslut är ett ogiltigt resonemang.
Olika typer av argument
Argument kan delas in i några olika typer. De här typerna kan överlappa varandra och är i det här fallet endast ett analytiskt redskap som gör det överskådligt för oss.
Sakargument är ett argument som vilar på ett empiriskt eller logiskt underlag (se ovan). Att hänvisa till eller använda sig av lagar eller logiska resonemang hör hit. Ett sakargument kan t ex vara:”Det dör X antal människor på den här vägen varje år. Sänk hastighetsgränsen!” eller: ”Jag behöver högre lön för jag får lägre lön än mina kollegor” Ett sakargument utgår ifrån den faktiska verkligheten samt logiska härledningar från det.
Känsloargument är ett argument som vilar på ett känslomässigt antagande om hur något är eller bör (normativt) vara. Exempelvis ”Jag håller inte med dig för det känns inte rätt. Jag tror på det här andra för det känns mer rimligt” eller kan vara en ovilja att acceptera ett argument p,g,a att det upplevs provocerande. Ett känsloargument kan också vara; ”Jag behöver högre lön för då kommer jag tycka du är en bättre chef och därför arbeta bättre” eller ”Jag är osäker i trafiken. Sänk hastighetsgränsen!” Ett känsloargument utgår ifrån hur en person känner hur något är eller bör vara.
Auktoritetsargument härleds ur en person eller en källa med auktoritet på området. Det kan vara politiker, tjänstemän, forskare eller andra som kan fungera som sakargument förutsatt att källan redovisas. Sådan argumentation kan vara giltig eller ogiltig beroende på användningen av den. Det måste råda en viss grad av konsensus omkring auktoritetens legitimitet för att vara ett giltigt argument. Ett auktoritetsargument utgår ifrån ett expertutlåtande som anses ha rätt kunskap eller trovärdighet i frågan.
Värdeargument är argument som härleds ur allmänt accepterade värderingar. Exempelvis att alla människors lika rätt och värde är en fundamentalt viktig princip och går att använda som ett argument i sig självt i de fall motsatsen exponeras. ”Det här du säger är inte förenligt med alla människors lika rätt och värde. Du har fel”. Ett värdeargument utgår ifrån en allmänt erkänd uppfattning eller värdering
Ett argumentationsfel är de argument som inte hör hemma i en sakdebatt. De är irrelevanta (hör inte dit) och används både medvetet som ett sätt att avleda debatter, men även omedvetet som felaktiga generaliseringar eller som en konsekvens av bristande logisk stringens. Känsloargument kan i det här avseendet aldrig likställas med ett sakargument. Det måste alltid vara det logiska och det empiriskt säkerställda argumenten som värderas separat mot varandra medan känsloargumenten avlägsnas helt. Det går inte att förvandla månen till en ost för att det känns som det.
Att lära sig känna igen hur argument byggs upp och hur argumentationsfel fungerar i praktiken är viktigt för att undvika att hamna i avledande debatter och för att klara av att hålla sig till sakfrågan. Det finns stora vinster för den som på ett oetiskt vis använder sig av argumentationsfel för att få fram falska poänger. Lika stora vinster har du om du kan genomskåda dem.
Genom att du är medveten om olika argumentationsfel kan du också påpeka det på ett sakligt vis och därmed återföra sakdebatterna till dess rätta innehåll. Genom att hålla en logisk följdriktighet och ett konsekvent särskiljande mellan sakargument och känsloargument eller argumentationsfel går det att nå fördjupade slutsatser och vinna debatter.
En person som säger att månen känns som en ost kommer alltid ha fel oavsett hur övertygande den personen är när det gäller att förmedla sina känslor.
Det här är den första delen av två om argumentation och argumentationsfel. Den andra delen kan du läsa HÄR.
Motargument 