År 2019 beviljades 295 785 personer asyl i EU:s 27 länder. Det är mer än tjugotusen färre än 2018 (316 200).
De ursprungsländer med flest antal beviljade asylärenden är Syrien, Afghanistan och Venezuela.
Venezuela har ökat mest det senaste året. Antalet beviljade asylärenden för personer med Venezuela som ursprungsland var 40 gånger större 2019 än 2018.
Syrien är det ursprungsland med störst antal beviljade asylärenden, följt av Afghanistan, Venezuela och Turkiet.
Donald Trump håller tal i Polen. Det är sommaren 2017 och det ligger en hotfull stämning i luften, inte bara i Warszawa, utan i hela det vi kallar västvärlden. I hela världen, egentligen.
Nordkorea spänner musklerna, Venezuela balanserar på randen till sammanbrott. Och här hemma i no go-zonlandet Sverige har Sverigedemokraterna precis kickat igång sin valkampanj inför kyrkovalet med en video som uppmanar väljarna att hjälpa kyrkan (genom att rösta på SD), då den ”hamnat på avvägar”. Den samhälleliga polarisering vi talat om som en risk är ett faktum var vi än vänder blicken och den tycks bara öka i koncentration. Gråzonen är trådsmal. Fler och fler väljer sida (eller får en sida vald åt dem). Och Donald Trump, USA:s president, håller alltså tal i Polen:
”The defense of the west ultimately rests not only on means, but also on the will of it’s people to prevail and be successful /…/. The Fundamental question of our time is wether the West has the will to survive? Do we have the confidence in our values to defend them at any cost? Do we have enough respect for our citizens to protect our borders? Do we have the desire and the courage to preserve our civilization in the face of those who would subvert and destroy it?”
Skrämmande eller hoppfullt? Eller kanske både och? Bilden är varken ny eller nyanserad. Vi lever alltså under det direkta hotet om undergång. De Andra söker omstörta (subvert) och förgöra (destroy) vår civilisation, säger han. Och vi – det västerländska Folket – måste segra (prevail) och bevara (preserve) den för att överleva (survive).
Det är en hotfull bild, men den väcker också en gnista av stridslystenhet i hjärtat på de morske män som hör och förstår hans budskap. Precis som Kent Ekeroths ansikte klippts in i affischen till Rädda menige Ryan i en mem efter att han dömts för ringa misshandel i den nu ökända krogrättegången ekar Trumps ord över slagfältet utanför Minas Tirith när han likt en kung Théoden eggar sina blonda, blåögda rohirrim att ge sig in i striden och rädda just Västern och mänskligheten från de mörkhyade, krumbenta och allmänt primitiva och våldsamma orcherna. Det är en av de mäktigare sekvenserna i filmtrilogin och det vore väl själva fan om det inte skulle fungera igen. Men det kräver ett visst mindset. Det kräver att man accepterar och t o m bejakar den grundläggande förutsättningen att någon måste vara orch. Att någon måste tas ifrån sin mänsklighet och bli Den Andre.
Det här behöver dock inte vara den enda bilden. Det är sällan den enda bilden i en komplex verklighet. Den som lyssnar till Donald ”Théoden” Trump eller hans lokala motsvarighet Jimmie Åkesson behöver inte nödvändigtvis ens vara intresserad av orcher eller tro på det kommande/pågående civilisationskriget.
Vad vi vill ha och vad vi får
Lite då och då kan vi läsa analyser om att Sverigedemokraternas framgångar inte så mycket handlar om att t ex ta (eller inte ta) debatten, som den istället handlar om ökade samhällsklyftor, en djupare hopplöshet och en bristande framtidstro hos väljarna kombinerat med en total visionslöshet hos partierna i den s k ”sjuklövern”. På Vardagsrasismen kunde jag t ex helt nyligen läsa just teorin att ”framförallt växer SD för att samhället upplevs mer otryggt /…/, för att klyftorna i samhället ökat /…/ och styrande politiker helt glömt bort både klassfrågan och antirasismen”.
Det är alltså möjligt att läsa och förstå Trumps bombastiskt nationalistiska tal ovan på ett helt annat sätt än som den civilisationernas strid där vi – medelst nyckelord som ”omstörta”, ”förgöra”, ”segra” och ”bevara” – manas att dra ut i krig och vara redo att offra våra liv för Västerlandet. Och det är på samma sätt möjligt att tolka även Sverigedemokraternas nationalism på ett, vi kan kalla det ”välvilligt”, sätt.
Välvilligt, eftersom kampen istället för att föras mot en demoniserad, avhumaniserad Andre eller mot en inre, ”kulturmarxistisk” Fiende, förs mot en för dessa personer mycket reell otrygghet i vardagen. En otrygghet avseende kanske våld, fattigdom, försörjning eller bostad. Eller en kamp mot hopplösheten där alla andra verkar springa förbi en och man själv snarare hasar sig ensam fram längst därbak utan ens en utsträckt hand från Försäkringskassan – denna sista skyddsinstans innan Socialtjänsten skrapar upp resterna av det som en gång var en människa. Där gränsen som måste försvaras till varje pris inte är nationens, kulturens eller civilisationens gräns, utan utgörs av den egna självkänslan och självrespekten. Mitt ”jag”, sådan jag är och vill vara.
Jag tror det mycket väl går att läsa såväl Trumps som Sverigedemokraternas väljare på det här sättet, men… (Och det är ett väldigt viktigt ”men”.) Det är inte detsamma som att det skulle vara en korrekt läsning av vare sig Trump eller Sverigedemokraterna själva. Och den skillnaden är otroligt viktig, även om den inte alltid är uppenbar.
Sånt händer inte här
En röst på Sverigedemokraterna eller Trump även i all välmening är ändå, till syvende och sist, en röst på deras nationalism och allt den kan föra med sig. Och tro inte att det kommer att vara en lätt sak att stå emot deras världsbild när de väl fått makten att diktera den!
“Why are you so afraid of the word ‘Fascism,’ Doremus? Just a word—just a word! And might not be so bad, with all the lazy bums we got panhandling relief nowadays, and living on my income tax and yours—not so worse to have a real Strong Man, like Hitler or Mussolini—like Napoleon or Bismarck in the good old days—and have ‘em really run the country and make it efficient and prosperous again.”
I Sinclair Lewis’ roman, It can’t happen here, skriven under första halvan av 1930-talet strax efter Hitlers maktövertagande i Tyskland, möter bokens huvudperson – tidningsmannen Doremus Jessup – ungefär samma förklaring som den jag beskrivit ovan. Otrygghet och hopplöshet. Men han möter också lösningen, såsom den erbjuds av senator och sedermera president Buzz Windrip, eller i vår egen verklighet av Donald Trump och Sverigedemokraterna.
Otrygghetens orsaker ges av dem ett ansikte. Och alla tre ger den i princip samma ansikten. Det är judarna, afrikanerna, muslimerna, araberna, tiggarna, bidragstagarna (läs ”-fuskarna”) – ickesvenskarna – som är De Andra. Som är problemet. Och på detta följer förstås meningsmotståndarna som brev på posten när väl lösningen blivit till förd politik: ”Godhetsapostlarna”, ”kulturmarxisterna”, kommunisterna, journalisterna, prästerna – alltså alla vi som ifrågasätter såväl problemformuleringen som utnämnandet av syndabockarna.
Det är en enkel lösning och det är lika enkelt att förklä den i handlingskraftig dräkt och först när det är försent inse att handlingskraft på så godtyckliga former är ett brant sluttande plan rätt ned i totalitarism och fascism. För den välvilliga tolkningen ovan till trots är den enskilda människans kamp mot otrygghet, hopplöshet eller visionslöshet något helt annat än den kamp USA:s president beskriver i videon ovan.
Donald Trump, liksom Sverigedemokraterna, driver en nationalistisk agenda där varje ord de uttalar är vare sig bildligt eller ens symboliskt menade. För dem handlar det om att rent konkret försvara Västvärlden mot en Andre som på riktigt söker omstörta och förgöra oss. Till varje pris. I deras värld finns orcher på riktigt – men de har tågat hit från MENA istället för Mordor. I deras värld framstår det inte längre ens som orimligt att fängsla journalister eller bekämpa meningsmotståndare. Nej, meningsmotståndaren blir i den stunden till en Ormstunga – en mycket verklig och mycket farlig inre fiende.
Vi ser det redan nu. I Turkiet fylls fängelserna av dissidenter och människorättsförsvarare och även i USA har, på det halvår som gått sedan Trump svors in som president, en glidning inletts; där våld mot journalister förringas eller t o m välkomnas och där en växande opinion inom även den grupp som gav honom sin röst av den där välviljan jag talar om ovan alltmer bejakar och omfamnar våld och repression mot oliktänkande.
Och om vi då i vår välvilja lämnar över till nationalismen – vare sig den representeras av Trump eller Åkesson – att bekämpa vår otrygghet, växer denna istället i en ond cirkel, där för varje fängslad dissident misstänksamheten mot De Andra bara fortsätter öka och det upplevda behovet hos statsmakten av ännu hårdare kontroll, ännu starkare auktoritet, skapar än större otrygghet. Och så vidare i det branta, sluttande plan jag nämner ovan. Tills vi också börjar tro på orcher, eller utses till sådana.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor
En av de myter som cirkulerar kring flyktingar i Sverige är att det är konstigt om en flykting åker till hemlandet.
Merit Wager tycker att det är något fel med svenskars förstånd eftersom en del syrier vill återvända till Syrien eller Turkiet, i något ärende.
Hon låter sina anonyma påstådda* miggor (migga – tjänsteman på Migrationsverket) komma till tals:
Vi får dagligen samtal från syrier som vill veta om de riskerar att mista uppehållstillståndet om de åker hem till Syrien. De ska gifta sig, hälsa på släktingar, åka på semester. Semester!?
Och detta kommenterar Merit så här:
Det här är oacceptabelt. Har man sökt skydd – och fått det – och vill resa hem och hälsa på släkten i det land som man har påstått för svenska myndighetspersoner att man har skyddsbehov gentemot, då begriper till och med en åttaåring med normal intelligens att man inte har haft behov av skydd utan att anledningen till att man tagit sig till Sverige är en helt annan.
Varför skulle de vilja eller kunna åka till Syrien eller till Turkiet? Då heter det att ”de har ju flytt därifrån”.
För att förstå det måste man veta att det är krig de flesta flytt ifrån. En del har dessutom varit aktiva mot president Assad eller mot Daesh eller Al-Qaida, och det är därför de flyr. Men: de flesta flyr ifrån krig. Det ger dem en legitim flyktingstatus.
De har ofta anhöriga kvar som de försöker hjälpa så gott det går och, om det handlar om fru och barn, försöker få hit till Sverige. Männen flyr nästan alltid först. Resan till Europa är så farlig att de flesta inte vill utsätta sina barn och sin fru för det. En säker resa kostar mycket mer pengar.
Hade hela Syrien varit farligt att besöka hade det varit en sak. Men fram tills nu har det gått bra att åka tillbaka till Syrien. Det har funnits lagliga vägar in och ut.
Och varför skulle man vilja göra den resan hem till sina anhöriga?
Man kan vara flykting och ha behov av flyktingstatus men ändå känna ansvar för familj och vänner hemma. Om man kan besöka hemorten relativt säkert så återvänder man om man kan, och gör vad man kan för sina nära och kära.
En vän till mig i en förläggning på Öland valde att åka till Turkiet och Syrien direkt efter han fick permanent uppehållstillstånd. Han lånade pengar svart, till skyhög ränta, för att åka ner och rädda ett brorsbarn som blivit föräldralöst och levde i misär i ruinerna i en syrisk stad. Hon togs till släkt i Turkiet. Han passade också på att besöka sin familj som han nu försöker få hit. Hans barn har inte gått i skola på över tre år i Turkiet.
Nu bygger Turkiet en mur till Syrien, så sådana besök kan komma att bli omöjliga framöver. Men låter det som om att vi svenskar är korkade, som tror att min vän har några som helst legitima skäl att besöka Syrien igen…?
* Jag använder ordet påstådda eftersom de inte är verifierbara. Ingen av hennes miggor har trätt fram ur anonymiteten.
Man hör ofta myten att anledningarna till att det är fler män än kvinnor och barn som flyr hit till Sverige är att männen skulle vara lata, egoistiska, brutala och lämnar sina kvinnor och barn att dö.
Så här kan det låta:
De där syrierna lämnar sina kvinnor i krigets Syrien bland bomberna och själva flyr de till tryggheten här.
En flykting jag känner på Öland fick tillfälle att besvara detta nyligen, då en person på Migrationsverket föreslog att han skulle låta sin familj komma till Sverige samma väg som han hade rest.
”Tror du verkligen att jag skulle låta min familj riskera livet som jag gjorde. Jag drunknade nästan!?”
Tvärt emot myterna, så kommer de allra flesta flyktingar från Syrien och Afghanistan inte direkt från en krigssituation. De har redan tidigare flytt från kriget till ett område en bit från sitt hem och befinner sig med sin familj i flyktingläger eller, oftare, i någon stad i ett grannland.
Det finns ca 2,5 miljoner syriska flyktingar i Turkiet. Livet är tufft. Barnen får ingen skola. Familjerna utsätts för rasism. De tvingas tigga eller ta slavarbeten. Men det är säkrare än krigets Syrien.
Flyktinglägren i t ex Libanon är värre, mycket värre, men de överlever iallafall.
Det är däremot inte en hållbar situation. Därför flyr många vidare mot Europa. Själva resan är mycket farlig. Speciellt den över Medelhavet. Men många tusen dör varje år. Uppskattningar finns om 3 600 hittills i år.
Det är en livsfarlig resa, speciellt för kvinnor och barn. Kvinnor och flickor våldtas ofta. Speciellt om de reser själva. Förutom om de har mycket pengar och kan muta sig till en något säkrare resa.
Att män från Eritrea eller Syrien eller Afghanistan ofta tvingats välja att lämna sina familjer i Turkiet, Iran eller Sudan är inte konstigt. De vet att resan kommer vara så farlig att de inte har något annat val. Så även om de har pengar väljer de ofta att låta familjerna stanna.
Men nu har inte alla syrier lyckats få med sig pengar från sitt gamla liv. Ibland har de en del, tillräckligt för att en ska kunna resa. Och har familjen pengar så att bara en kan åka så åker oftast mannen eller den äldsta sonen. För risken är för stor att kvinnan våldtas på resan eller dör i en gummibåt eller drunknar i en storm.
Så att mest män kommer hit betyder inte att t ex syriska män är okänsliga och struntar i sin familj. Det är tvärtom. De tar livsfaran och flyr trots riskerna.
Ibland flyr de med familjen, men ofta ensamma och kan de så lägger de en extra slant för att öka chansen att överleva (t ex köper flytvästar som kanske kan bli flythjälpmedel).
Och på resan drömmer de om att kunna låta sina barn gå i skola igen. Barn som kanske inte sett en skola på många år.
Motargument har tidigare bemött denna myt. Den artikeln går att läsa här.
Sverigedemokraterna pratar ofta vitt och brett om att hjälpa dem i närområdet. Men vad är det? Israel tar inte emot en enda flykting medan grannländerna Libanon och Turkiet tagit emot väldigt många. Israel säger: ”hjälp dem i närområdet”. Närområdet för dem är Syrien.
Faktum är att enligt internationell lag har Libanon inte en större skyldighet att hjälpa någon från Syrien än Sverige har, men de har gjort det ändå, uppskattningsvis upp emot 1,3 miljoner flyktingar (Libanon hade ca 4,5 miljoner invånare innan kriget i Syrien). Till stor del för att de är tvingade att göra det. De kunde inte spärra gränserna så som Israel kunde göra det.
Det egentliga närområdet är området där kriget pågår. Ofta har man, genom historien, bett folk att stanna i det område de kom från.
Så resonerade svenska regeringen på 1930-talet när vi inte ville ta emot judiska flyktingar. De skulle hjälpas i närområdet (Nazityskland) eller skeppas över till Palestina, ansåg regeringen. Alltså avvisades judar tillbaka till Tyskland.
Förhållandena i flyktingläger är inte alls bra. Det är en vidrig miljö. Bättre än döden, men vidrigt. Är det så konstigt om folk som hamnat där vill fly så de kan försöka få en chans att börja LEVA – inte bara överleva?
Men vissa, som Kent Ekeroth i SD, tycks anta att alla som vill försöka komma hit är parasiter och lögnare som bara vill komma åt svenskarnas pensionspengar:
Sverigedemokraterna hävdar alltid hur mycket mer humanitärt och kostnadseffektivt det skulle vara att fokusera endast på att ”hjälpa i närområdet”. Uttrycket har kommit att bli ett mantra och ett politiskt slagträ, där SD påstår sig vara de enda som egentligen bryr sig om flyktingar och deras öde.
De sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler och Linus Bylund skrev den 7 september 2015 ett debattinlägg i Dagens Samhälle. Inlägget ger oss inget nytt, utan är en upprepning av SD:s redan inslagna väg beträffande flyktingpolitiken.
Sverigedemokraterna har under lång tid påtalat behovet av akut hjälp så nära krisområden som möjligt, av flera anledningar. Att begränsade resurser räddar fler liv i flyktingläger än i Sverige är väl känt.
Bieler och Bylund menar att det är ”inte humant att lämna de mest utsatta åt sitt öde”. Detta är ytterligare ett verktyg för SD att frenetiskt försöka övertala svenskarna om att det är endast i direkt närhet till krig och naturkatastrofer som de ekonomiska medlen ska göra mest nytta. Inget annat är, enligt SD, av godo.
Stämmer detta? Är det så att om vi väljer att öka biståndet till FN:s flyktingorgan UNHCR, som är det mest tongivande av flyktingorganen i, och kring, Syrien, kan vi alla då sedan sitta lugnt och klappa oss själva på axeln och tycka att vi har gjort vad vi kan, och ska göra, för att maximera det humana i vårt givande?
Sverige är ett av de länder som ger mest till UNHCR. Bara USA, Japan, EU och Storbritannien ger mer än Sverige. IKEA är UNHCR:s största enskilda privata biståndsgivare med ca 1 400 miljoner kronor per år sedan 2010.
SD säger sig vilja höja biståndet till UNHCR med 9 900 miljoner kronor (ackumulerat över 4 kalenderår), vilket enligt SD bör vara en lätt match då SD på samma gång säger att man vill minska allt utlandsbistånd med 39 265 miljoner kronor (ackumulerat på 4 år).
SD vill alltså minska det totala biståndet med mellan 5 586 – 9 489 miljoner kronor per kalenderår (Källa från nov 2014, diagram på sidan 13 och 87), vilket är fakta som Bieler och Bylund väljer att utelämna i sitt debattinlägg, då det skulle framställa SD i dålig (läs icke-human) dager.
Skulle det räcka om vi ökar biståndet till UNHCR? De är förvisso glada över att få in så mycket ekonomiska medel som bara är möjligt för att ha möjlighet att förbättra sitt krishanteringsarbete. MEN de tillägger att de inte vill användas som slagträ i flyktingdebatten. De vill att EU, och Sverige, ska höja flyktingkvoterna och ta emot fler flyktingar per år än de gör nu. Hjälporganisationen pekar på ihåligheten i SD:s försök, eftersom olika människor alltid kommer att vilja fly längre bort från krisen, så menar UNHCR att Sverige inte ska minska invandringen hit.
I debattinlägget menar Bieler och Bylund ”att merparten av jordens flyktingar aldrig kommer lämna närområdena, få vill och ännu färre kan”. Det finns en specifik del i detta som är intressant att ifrågasätta, nämligen att ”få vill” lämna närområdena. Hur vet de detta? Har de varit nere på plats i flyktinglägren i Syrien, Libanon, Jordanien och Turkiet och frågat flyktingar om vad de egentligen vill? Flyktingar tvingas stanna i flyktingläger i flera år. Vill de verkligen stanna kvar i flyktinglägren? Det låter på Bieler och Bylund som att livet är en dans på rosor i flyktinglägren. Det är naturligtvis långt ifrån sanningen.
En tanke som slagit mig är att jag tror att de flesta flyktingar anser att det är ohållbart att stanna i krigshärden (där det handlar om att välja mellan liv och död), och att väldigt många anser att det heller inte är säkert, eller hållbart, att stanna i flyktingläger. De vill vidare. Till något bättre. Till en tillvaro där man har större möjlighet att bygga upp en trygghet, och att inte behöva leva i ständig skräck. Närområdet är tillräckligt nära krigshärden för att inte utgöra en trygg fristad, och det är inte svårt att föreställa sig att de som befinner sig i lägren är oroliga för hur tryggt och säkert det faktiskt är. Man vet inte heller hur länge man tvingas stanna i flyktinglägret. Därför ifrågasätter jag starkt Bielers och Bylunds uttalande om att ”få vill” lämna flyktinglägren.
Människor flyr för att rädda sina, och sina näras, liv. Det är den enkla sanningen. Det har alltid varit så, det är så, och kommer alltid att vara så, så länge det finns krig, antidemokrati och förtryck. Vissa stannar i närområdet, vissa flyr vidare i hopp om en bättre tillvaro långt, långt bort från bomber, skott och minor.
Människor flyr inte för att de vill lämna sitt ursprung, sin kultur eller sitt språk (som Bieler och Bylund nämner). Det är förmodligen det sista de vill. Men ibland måste en del göra det. Det är så verkligheten, kriget och människor fungerar. Beroende på hur situationen i hemlandet utvecklar sig, så kan den inställningen hos människorna förändras. Eller så gör den det inte. Men man kan inte tvinga människor, som är desperata, har förlorat familjemedlemmar och är övertygade om att de också ska dö, att stanna kvar vare sig i krigshärden eller i flyktingläger. Genom att strypa flyktinginvandringen tvingar man människor att göra just det.
Flyktinglägret i Za’atari, Jordanien.
Deras senaste debattinlägg är ännu en påminnelse om den bild SD vill inpränta i våra huvuden: den om hur humant SD faktiskt är. Problemet är att man samtidigt glömmer bort värdet av långsiktigt utlandsbiståndsarbete eller att vara human mot alla de människor som inte vill stanna i närområdet.
I skrivande stund är ungefär 1 miljon människor på flykt i Europa. Hur gärna SD än vill så kommer flyktingströmmen till Europa alltid att finnas och variera beroende på kriser och naturkatastrofer i omvärlden. SD säger sig vilja vara humana mot människor som håller sig långt borta. På så sätt slipper SD få hit människor som har annan etnicitet, kultur och bakgrund. Praktiskt, eller hur?
Flyktingsituationen idag gör det nödvändigt att höja bistånd och samla in mer pengar till hjälporganisationer som arbetar i närområdet, det råder ingen tvekan om det. Men det är lika nödvändigt att höja flyktingkvoten, och tillfälligt ta emot fler flyktingar, och assistera med långsiktigt förebyggande demokratiseringsprojekt. Det gäller Sverige, och det gäller EU.
Det ena utesluter inte det andra. Både och är nödvändigt. Först då, Paula Bieler och Linus Bylund, kan vi börja tala om en human flyktingpolitik. Inte förr.
Motargument har tidigare berört dessa ständigt aktuella ämnen:
Motargument 