Etikettarkiv: våldtäkter

Polisanmälda våldtäkter inomhus ökar… polisanmälda våldtäkter utomhus minskar

En vanlig föreställning om våldtäkt är att en okänd person överfaller en kvinna utomhus.

Men dessa våldtäkter är ovanliga – och de blir allt ovanligare. Under 2010-talet har våldtäkter inomhus ökat medan de som skedde utomhus stadigt minskade och 2019 var på den lägsta nivån under hela 2010-talet.

Klargörande:

När det gäller sexualbrott i allmänhet och våldtäkt i synnerhet så finns det forskning som visar att sexualbrott där förövaren och brottsoffret känner varandra har ett högre mörkertal än de där förövaren är okänd.

I klartext innebär detta att andelen våldtäkter utomhus sannolikt är ännu mindre än de cirka 10-12 procent det nu handlar om.

Hur stort mörkertalet är finns det inga tillförlitliga uppgifter om.

Källa: Kriminalstatistiken över polisanmälda brott – http://statistik.bra.se/solwebb/action/index

BRÅ-rapporten: Om BRÅ och kakafonin

Det kanske inte låter som en bestseller, men intresset har varit exceptionellt stort för en vetenskaplig rapport från BRÅ. Och debatten har tidvis gränsat till kakafoni. Det finns en huvudperson i denna storm av kritik. En person som nämns överallt på sociala medier som den som har ”visat att BRÅ ljuger”.


Jag ska försöka att leda er igenom det inträffade steg för steg.

Förra året fick BRÅ regeringens uppdrag att utreda vad den rapporterade ökningen av sexualbrott kan bero på. Den 27 och 28 maj publicerar BRÅ två rapporter med koppling till detta uppdrag. Båda handlar om sexualbrott men vinkeln skiljer sig åt. Den ena handlar om att det är svårt att få fler fällande domar av de sexualbrott som blir anmälda. Det är en mycket intressant och viktig fråga med tanke på att bara cirka 5 % av alla polisanmälda sexualbrott leder till fällande dom. Den andra rapporten handlar om hur sexualbrotten har utvecklats över tid, och vad en observerad ökning beror på. Somliga redaktioner blandar ihop de båda rapporterna. Men det är den andra rapporten som egentligen väcker uppmärksamhet. Alla stora redaktioner skriver/sänder referat och intervjuer med rapportens författare. Vad är det då som väcker så stort intresse?

Om asylsökande och sexualbrott

Det handlar om en fråga som diskuteras på 6 av rapportens 116 sidor: ”Med hänsyn till den offentliga debatten om sambandet mellan flyktingtillströmningen 2015 och ökningen av polisanmälda och rapporterade sexualbrott i NTU, har Brå gjort vissa övergripande analyser för att försöka pröva frågan.”

Och BRÅ:s slutsats är att deras analyser ”inte talar för att flyktingtillströmningen 2015 skulle kunna svara för annat än en liten del av ökningen i den rapporterade utsattheten i NTU 2016.”

Detta är vad hela stormen handlar om. En hypotes och ett test och ett resultat.

Men reaktionerna från sedvanligt håll på sociala medier var omedelbara och präglades av upprörda känslor.

Rapporten måste vara fel!

Ja. Detta är alltså hela berättelsen.

Jag har själv försökt kommentera denna rapport i dels ett inlägg som reder ut vad som står på de där specifika sidorna om en eventuell koppling mellan flyktingvågen 2015 och sexualbrott, men också ett inlägg som handlar om det som jag sedan länge anser är det stora problemet – innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat måste vi först veta OM det har ökat.

Det här inlägget ska istället handla om själva debatten kring rapporten, en bitvis bisarr sak som speglar hur den offentliga debatten i Sverige har hamnat i personangrepp, konspirationsteorier och hat. Låt mig försöka bena ut VARFÖR BRÅ:s slutsatser väcker så starka känslor och HUR försöken att misskreditera BRÅ och dess representanter har sett ut.

VARFÖR väcker BRÅ:s slutsatser så starka känslor?

Den första frågan låter sig enkelt besvaras. Det finns en högljudd minoritet i Sverige som anser att det redan är avgjort att ökningen i den rapporterade utsattheten i NTU 2016 beror på flyktingtillströmningen 2015. För dem behöver saken egentligen inte utredas alls. All information som motsäger deras fast förankrade övertygelse möts med vrede – oavsett på vilket sätt eller med vilka belägg denna information framförs.

Det paradoxala är samtidigt att om BRÅ hade kommit till en annan slutsats så hade denna myndighet istället fått beröm. Det handlar här om en djupt ovetenskaplig attityd till empirisk forskning, och en tydlig politisering.

HUR har försöken att misskreditera BRÅ sett ut?

Den andra frågan är litet mer invecklad.

Hur ser försöken att misskreditera BRÅ och dess forskare ut?

Det finns tre aspekter på dessa försök att misskreditera BRÅ och dess forskare. Den första handlar om själva den vetenskapliga metoden. Den andra rör kopplingen mellan vetenskap och media. Och den tredje rör diskussionsklimatet i vårt land.

1. BRÅ:s rapport har kritiserats för att vara undermålig rent vetenskapligt. Detta är dumheter. Rapporten är mycket tydlig med hur frågan kan besvaras inom ramen för just den här studien. Och man använder standardmetoden som alltid används vid alla empiriska undersökningar: Man ställer upp en hypotes om ett möjligt samband och sedan undersöker man om man hittar något sådant samband. När man inte hittar något samband så säger man det: ”Vi hittade inget samband”.

2. När vetenskapliga resultat ska presenteras i media förenklas formuleringarna. ”Vi hittade inget samband” blir ”Det finns inget samband”. Detta är standard i media och något som man i och för sig kan ha invändningar emot. Men då bör man rikta sig till journalisterna som refererar, och man bör reagera varje gång media förenklar på detta sätt – inte bara när det handlar om en rapport vars slutsatser man ogillar.

3. Diskussionsklimatet har präglats av grova personangrepp på namngivna forskare och konspirationsteorier om att BRÅ ”mörkar” sanningen.

”Han har visat att BRÅ ljuger”

Det finns en person som mycket ofta lyfts fram av personer som har sin uppfattning klar om att det finns en koppling mellan senare års flyktingvåg och sexualbrott.

Tino Sanandaji.

Han blev intervjuad i SvD om sin kritik och han skrev också ett inlägg om saken. På kommentarsfält och i mängder av inlägg på Facebook framhålls han som ”den som vågar säga sanningen”, ”den som har avslöjat BRÅ” och ”den som har visat att BRÅ ljuger”.

Det är samtidigt ganska uppenbart att de allra flesta som hyllar honom varken har läst rapporten eller riktigt begriper vad alltihop handlar om. De ser bara att BRÅ påstår att det inte finns någon koppling mellan sexualbrott och utländska män – en koppling som utgör en av grundpelarna för många på högerkanten. Och de ser att Sanandaji påstår att BRÅ har fel.

Det räcker. De ställer sig på hans sida.

Men jag ser också en del mer sansade bedömare som tycks tro att det finns någon substans i Sanandajis kritik.

Jag tänkte därför analysera några detaljer i Sanandajis text kring BRÅ:s rapport.

Här är texten skärmdumpad med understrykningar av några saker som jag exemplifierar:

Låt oss börja med Sanandajis retorik. Han är en person som ofta framhåller att han har disputerat i nationalekonomi. Men hans retoriska nivå är knappast forskarens.

  • Han använder systematiskt negativa signalord om dem han kritiserar – de ägnar sig åt ”tricks” och ”lägger dimridåer” – allvarliga anklagelser, men här framförs de utan några som helst belägg.
  • Han blandar systematiskt ihop begrepp som en forskare på området skulle vara noga med att hålla isär, och som är nyckeltermer i detta sammanhang, som invandrare – asylsökande – flykting – utrikes född.
  • Han ägnar sig åt grova personangrepp som i de inledande orden, där han utgår från att hans läsare redan har en mycket negativ bild av professor Jerzy Sarnecki:

Detta är knappast en forskares retorik. Sanandaji exemplifierar det diskussionsklimat som förfaller till personangrepp och ogrundade insinuationer. Jerzy Sarnecki har i många år utsatts för mycket grova personangrepp, angrepp som ibland också har varit explicit antisemitiska, inte bara från öppet nazistiska grupper utan även från politiska företrädare för SD. Det Sanandaji gör här är att rida på det hat mot Sarnecki som han vet finns i den krets av följare han har.

Sanandaji citerar i (2) ett längre stycke ur rapporten med inledningsorden att ”BRÅ förklarar i sin rapport att de överhuvud taget inte undersökt invandrares sexualbrott”. I en mening är detta helt korrekt – BRÅ har inte undersökt invandrares sexualbrott. Faktum är att själva ordet ”invandrare” helt och hållet lyser med sin frånvaro i rapporten (om man undantar en referens till en studie från 1996 i litteraturförteckningen). Det rapporten genomgående diskuterar är personer som är utrikes eller inrikes födda, personer med utländsk eller svensk bakgrund samt asylsökande. Att Sanandaji tycker att dessa begrepp och distinktioner är onödiga att bry sig om visar också att han inte agerar som forskare utan som – nåt annat. Här är båda citaten:

Som synes klipper han citatet så att den sista meningen inte finns med. Där framgår att denna fråga kommer att belysas i en större studie som BRÅ har inlett under våren 2019.

Men Sanandaji fortsätter med insinuationer om avsiktlig manipulering av data: ”Tricket är att använda en noisy statistik som närmast garanterar att man inte får några samband”. Återigen – retoriken.

Men det mest anmärkningsvärda i Sanandajis text är ändå hans påståenden om vetenskapliga metoder.

Läs följande citat (3):

Låt oss titta på just detta påstående och dela upp det i två delar:

”Brå undersöker inte invandrare, de undersöker inte vem som begick brott”

Detta är helt korrekt – förutom det där med att BRÅ i rapporten aldrig pratar om invandrare över huvud taget. Att BRÅ i denna rapport inte går in i detalj på vilka som har begått specifika brott beror på det uppdrag de fick av regeringen och syftet med just denna rapport:

”I uppdraget till Brå har också ingått att i den mån det är möjligt ge en bild av gruppen gärningspersoner. Det har inte varit möjligt att närmare belysa denna grupp på grundval av vare sig genomgången av anmälningar eller analysen av uppgifter i NTU. Det beror på att uppdraget avser den självrapporterade utsatthet för brott, där det endast finns uppgifter om gärningspersonernas kön, ålder och relation till den brottsutsatta, respektive anmälda brott, där det ingår en stor andel brott där det saknas en identifierad misstänkt.”

Men för Sanandaji är detta bara ett bevis för att BRÅ mörkar. Att de tricksar och lägger dimridåer.

Att det i rapporten samtidigt påpekas att en mer fördjupad analys av ämnet har påbörjats av BRÅ, där även andra data ska plockas in – det väljer han att inte nämna.

Besynnerlig syn på vetenskap

Andra delen av citat 3 är än mer besynnerlig. Det handlar om någon sorts metodkritik. Han påstår att ”i vetenskapliga temer har deras metod extremt låg power men drar slutsatser från absence of evidence”.

Som gammal vetenskapsfilosof tar jag mig för pannan. Vad menar han?

Ända sedan Sextus Empiricus dagar år 200 f Kr, har det varit allmänt känt att en frånvaro av bevis inte är ett bevis på en frånvaro. Hela den flerhundraåriga diskussionen kring induktionsproblemet utgår från denna insikt.

I klartext betyder detta att det aldrig går att slutgiltigt bevisa att två fenomen INTE har något samband – bara att vi inte har hittat något samband trots att vi har letat väldigt noga. I de allra flesta praktiska sammanhang är detta fullt tillräckligt. Och i de empiriska vetenskaperna är detta standardmetoden.

Man försöker utröna om ett samband finns, man letar noga och hittar man inget samband, så hittar man inget samband.
Detta är elementärt. Och det är just detta som BRÅ gör.

Rapporten noga genomförd

Det är naturligtvis viktigt hur man som forskare formulerar sig. Särskilt när man lägger fram resultat av en undersökning. Men jag har inte kunnat hitta ett enda exempel på att rapportens författare skulle slarva härvidlag. De säger inte att det inte finns något samband utan är mycket noga med att ”de inte har funnit något samband”, och de är också ytterst noga med vilka data de använder sig av, vilka begränsningar dessa data har och vad de anser att man kan dra för slutsatser av undersökningen. Och de hänvisar till att en mer genomgripande studie pågår.

Tillvägagångssättet är helt korrekt och alltså standard inom alla empiriska vetenskaper. Givetvis kan en studie kritiseras för att inte ha letat tillräckligt ordentligt. Men att som Sanandaji påstå att BRÅ:s metod är ”oseriös” är nonsens. Hans påstående faller tillbaka på honom själv. Och den som har kunskap om vetenskaplig metod ser igenom hans retorik. Den är ihålig.

Sanandajis målgrupp

Sanandajis målgrupp tycks dock vara personer som inte har en aning om vad han pratar om. De tycker uppenbarligen att det låter bra – och de länkar och instämmer. Men det är oklart vad de egentligen instämmer i, mer än att Sanandaji har ”visat att BRÅ har fel”.

Som sagt – man tar sig för pannan.

Sanandajis övriga invändningar är av samma kaliber. Om han själv är fullt så okunnig som han framstår här, det låter jag vara osagt, men hans retorik är sådan att folk som vill tro att det pågår en konspiration slukar hans ord utan att tugga.

Låt mig därför bara avsluta med några ord av poeten Erik Axel Karlfeldt.

Han skrev om Fridolin att
”han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.”

Sanandaji pratar med bönder på latin.
En hemgjord variant av latin.

Källor:

BRÅ: Begränsade möjligheter att öka uppklaringen av våldtäkter

BRÅ: Utvecklingen av sexualbrott

BRÅ-rapporten: Ingen koppling mellan flyktingar och sexualbrott

BRÅ-rapporten: Innan vi svarar på VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat

SvD: Brå-rapporten om sexbrott kritiseras: ”Politiserad”

Tino Sanandajis Facebook-inlägg

Tino Sanandaji: Med BRÅs logik har en påse chips om dagen ingen effekt på övervikt så länge det inte förklarar hela viktuppgången

BRÅ-rapporten: Innan vi kan svara på VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat

En första kommentar till BRÅ:s nya rapport om våldtäkter.
Förra året fick BRÅ i uppdrag av regeringen att undersöka utvecklingen av sexualbrott i Sverige 2005 – 2017. Bakgrunden är att antalet brott tycks ha ökat. Både antalet polisanmälda sexualbrott och andelen i befolkningen som uppger sig ha blivit utsatta för sexualbrott enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU).


Häromdagen kom BRÅ:s rapport ”Utveckling av sexualbrott”, som redan har väckt stort intresse.

Här kan du lyssna på en intervju i P 1 Morgon med rapportens författare, Stina Holmberg.

En av rapportens slutsatser är att det inte finns några belägg för att koppla flyktingvågen 2015 till någon ökning av sexualbrott.

Rapporten har redan orsakat storm på somliga kommentarsfält eftersom folk anser sig veta på förhand att detta måste vara fel. De flesta har inte läst rapporten.

Min första kommentar har dock ett annat fokus.

Frågan om utvecklingen av sexualbrott är naturligtvis viktig. Det råder ingen tvekan om att de polisanmälda sexualbrotten har ökat. Om denna ökning beror på en faktisk ökning eller en kombination av förändrad lagstiftning och ökad anmälningsbenägenhet går inte att besvara på något enkelt sätt. Men polisanmälningarna har ökat – framför allt gäller detta sexuella ofredanden, en typ av sexualbrott som ju faller under allmänt åtal som bekant.

Mätfelen i NTU är mycket stora

Men det finns ett stort problem med den andra källan till att sexualbrotten har ökat, NTU. Den som har följt mig vet att jag är kritisk till NTU:s resultat. Mätfelen är mycket stora och innan vi vet vad dessa mätfel beror på bör vi vara försiktiga med att hävda att NTU visar att sexualbrotten har ökat.

Eftersom denna påstådda ökning var själva förutsättningen för BRÅ:s uppdrag inför den särskilda våldtäktsstudien är detta avgörande. Innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat.

Min första notering är att denna rapport inte använder NTU:s omräknade siffror från den senaste publiceringen i januari. Dessa nya siffror är också de som redovisas på BRÅ:s hemsida.

Enligt dessa uppgifter var det 4,7 % som år 2016 uppgav att de utsatts för sexualbrott.

BRÅ har retroaktivt räknat om alla tidigare siffror i NTU tio år tillbaka. Men det handlar inte om nytt material eller nya intervjuer – det är enbart en omräkning. För 2016 hamnade den tidigare siffran på 2,4 %.

Det handlar om en fördubbling. Om detta är en fördubbling i verkligheten eller bara i BRÅ:s excel-ark vet vi inte. På det får vi inget svar. För att verkligen förstå hur stor denna förändring är så måste vi se hur många personer dessa procentsiffror handlar om.

Hur många fler utsattes för sexualbrott år 2016 efter BRÅ:s omräkning? Det handlar om 174 000 fler.

NTU räknade om – och de utsatta för sexualbrott ökade med nästan en miljon – eller 879 000 – räknat på hela perioden. Det är mer än dubbelt så många.


Denna omräkning och hur den motiveras är ett märkligt fenomen i sig – jag ska återkomma till detta. Men här och nu vill jag fokusera på att BRÅ åtminstone borde hålla sig till den ena uträkningen – inte köra med båda. Var det enligt NTU 355 000 som utsattes för sexualbrott 2016 eller var det 181 000? Båda siffrorna kan rimligen inte vara korrekta.

På sin hemsida använder BRÅ konsekvent de nya siffrorna som i procent ligger mellan 1,4 och 4,7 procent. Men i ”Utvecklingen av sexualbrott”, den BRÅ-rapport om våldtäkt som publicerades den 28 maj, hänvisas konsekvent till de gamla siffrorna som ligger mellan 0,7 och 2,4 procent.

Som vi har skett är det en mycket stor skillnad om vi räknar det faktiska antalet utsatta personer.

Som förklaring till att de gamla siffrorna används i den nya rapporten uppges följande:

”För att möjliggöra ingående analyser av empiriska data över längre tid, används i denna studie material från gamla NTU, som genomfördes 2006–2017 och avser rapporterad utsatthet för sexualbrott 2005–2016.” (Källa: BRÅ, ”Indikatorer på sexualbrottsutveckling 2005-2017”, s. 30)

Fair enough.

Men vad betyder detta? Går de nya siffrorna alltså inte att använda för jämförelser över tid?

I den nya studien genomförs en inventering av de personer som under åren 2008 – 2016 hade svarat ja på frågan om de utsatts för sexualbrott. Med hjälp av personnummer lyckas man hitta ett antal personer som har polisanmält.

I studien uppges att det handlar om 1 362 personer ”som uppfyller kriterierna för undersökningen”. Av dessa har 120 personer identifierats som målsägare vid sexualbrott eller närliggande brott. 9 % av dem som har uppgett att de utsatts för sexualbrott har alltså faktiskt gjort en polisanmälan.

Samtidigt finns det felkällor. Bl a finns ett bortfall på 13 % av personnumren i målsägarregistret för 2015 och 2016. Och så lägger rapportförfattaren till följande:

”Detta, i kombination med att det är relativt få personer som (särskilt tidigare år) uppgett utsatthet för sexualbrott i NTU, innebär att det inte är möjligt att undersöka eventuella förändringar över tid.” (Källa: BRÅ, ”Indikatorer på sexualbrottsutvecklingen 2005-2017”, s. 34)

Frågan inställer sig – anledningen till att använda de gamla siffrorna var för att ”möjliggöra ingående analyser av empiriska data över längre tid”. Men här uppges att det i alla fall inte går att undersöka förändringar över tid. Varför använder man då siffror som gör att BRÅ håller sig med två uppsättningar statistik på exakt samma område? Det tycks finnas behov av en viss förbättring av den interna kommunikationen på myndigheten BRÅ.

Samtidigt har jag stor förståelse för att rapportförfattaren väljer att hålla sig till de tidigare siffrorna. Det tidigare materialet tillåter betydligt mer ingående analys. I NTU för åren 2006 till 2016 fanns inte bara uppgifter om antal utsatta personer utan även antal sexualbrottshändelser och hur stor andel av dessa som hade polisanmälts.

Och det är på den här punkten som de stora mätfelen kommer in.

Mätfelet i NTU är 3,5 gånger för högt

Enligt NTU polisanmäldes 71 940 sexualbrott i Sverige 2016. Men i verkligheten anmäldes 20 284. Det är ett mätfel som är 3,5 gånger för högt.


Och det är inte bara år 2016 som det är fel. Som jag har visat tidigare är dessa mätfel systematiska och genomgående för varje år som NTU har genomförts.

Detta avgörande problem med NTU måste bemötas. Innan dess är det ganska meningslöst att utreda en ökning som vi inte vet om den existerar.

Innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat.

Om att räkna brott

Det återkommer ständigt. Påståenden om att Sverige är ett av de värsta länderna i världen när det gäller våldtäkter. De som sprider detta nonsens är vanligtvis helt okunniga om enkel statistik, men de delar sin agenda med somliga som borde veta bättre. Nästa gång du ser en hänvisning till att Sverige är värst i världen när det gäller våldtäkter så kan du hänvisa till detta. Och ställa frågan – du vet väl att vi I Sverige har ett bättre och mer noggrant sätt att räkna brott?


Man kan nämligen räkna brott på olika sätt.

I Sverige räknar vi sedan 1975 varje enskild händelse. I de flesta andra länder samlas flera likartade händelser till ett brott om det exempelvis är samma förövare och samma brottsoffer. Det gör att det verkar som om det begås fler brott i Sverige jämfört med andra länder.

Ett exempel: En kvinna anmäler att hon blivit misshandlad av sin man vid upprepade tillfällen. Det handlar alltså om likartade händelser med samma gärningsman och samma brottsoffer.

I många länder räknas detta som ett (1) brott. Men enligt de svenska reglerna för redovisning av antal brott redovisas det som flera – varje händelse räknas som ett (1) brott.

Polisanmälningar om brott kan alltså räknas på litet olika sätt. Och detta blir särskilt tydligt när fler händelser eller en händelse med flera gärningsmän eller offer polisanmäls.

Det är lätt att inse att dessa tekniska detaljer får stora konsekvenser för jämförelser mellan länder. Det svenska sättet att räkna medför helt enkelt att antalet brott blir betydligt större – rent statistiskt teoretiskt. I praktiken blir det därför omöjligt att jämföra brottsnivåer mellan Sverige och länder med andra sätt att koda brott

På EU-nivå finns ingen reglering som berör statistiken över anmälda brott och därför kan vi inte jämföra brottsnivåer ens mellan länder inom EU. Naturligtvis borde en samordnad EU-reglering införas av hur man räknar brott inom kriminalstatistiken.

Men till dess kan vi fortsätta vara stolta över svensk statistik – och tala om för struntpratarna att de pratar strunt.


Här är en länk som är bra att ha koll på om man vill lära sig mer kring detta.

BRÅ (Brottsförebyggande rådet): Konsten att läsa statistik om brottlighet (2006:1)

Redan för tio år sedan påpekade BRÅ:s dåvarande generaldirektör Jan Andersson att:

”Inom den etablerade forskningen om brottsnivåer och brottsutveckling är man överens om att det inte går att bedöma och jämföra de faktiska nivåerna av våldsbrott som våldtäkt mellan länder genom att jämföra antalet polisanmälda brott. Skillnaderna mellan ländernas rättssystem och system för att skapa statistik över polisanmälda brott är nämligen inte bara stora – de är mycket stora.” (Källa: Brottsförebyggande rådet)

Ebba Busch Thor och de 100 000 våldtäkterna

I en partiledardebatt i SVT Agenda 5 maj 2019 påstår KD:s partiledare Ebba Busch Thor att 100 000 personer utsattes för våldtäkt förra året. Hennes påstående har ifrågasatts eftersom den egentliga tillförlitliga siffra som finns att tillgå är knappt 8 000. Busch Thors påstående är inte bara en lögn, det är också fördomsfullt och rasistiskt. 


Jodå. Jag har sett att det flyger omkring en massa kommentarer kring Ebba Busch Thors famösa påstående om 100 000 våldtäkter.
Jag har valt att inte reagera på detta hittills – eftersom det till största delen är okunnigt svammel.

Grundproblemet är att vi har en del olika typer av uppgifter kring det här med sexualbrott. Vi har de exakta siffrorna på antalet polisanmälda sexualbrott och så har vi NTU:s uppskattningar av det s k mörkertalet.

Jag har vid ett flertal tillfällen visat att det inte är möjligt att använda sig av NTU:s siffror. De är helt enkelt inte tillförlitliga.
Det vi VET är det exakta antalet polisanmälda fall av våldtäkt och att det finns ett mörkertal, dvs våldtäkter som aldrig blir polisanmälda. Men hur många de är, det vet vi helt enkelt inte.

I grafen ovan ser vi det vi VET. Nämligen antal polisanmälda sexualbrott. En tredjedel av dessa (35%) är våldtäkter. Det handlar alltså om knappt 8 000 polisanmälda våldtäkter förra året.

Åtta tusen.

Och långt ifrån alla går till åtal, och ännu färre leder till fällande dom. Så de där 100 000 som borde utvisas de finns bara i Busch Thors fantasi.

Busch Thors famösa påstående om 100 000 våldtäkter i TV har nu fått ett andra liv. Magasin Paragraf har gjort en föredömligt tydlig och enkel genomgång av varför det var rent svammel.

Och jag trodde att saken var utagerad.

Ebba går i svaromål

Men nu fortsätter debatten – när socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), kritiserade Busch Thor gick hon i svaromål på sin Facebook.

Låt oss försöka bena ut detta. Låt oss börja med det Busch Thor faktiskt sa i partiledardebatten:

”Vi hade 100 000 försök till våldtäkt eller riktiga fullbordade våldtäkter förra året. Nästan 8 000 kvinnor som anmälde försök eller fullbordad våldtäkt förra året. Varför ska de här männen få stanna i Sverige? Varför utvisas de inte?” (Källa: Aftonbladet)

Har hon rätt? Har hon fel?

Det enkla svaret är att hon har fel på en hel rad olika sätt.

Hennes påstående om att våldtäktsmän ska utvisas visar att hon nu torgför den allra grövsta formen av rasistiskt dravel som tidigare bara har kännetecknat SD.

Men även rent faktamässigt har hon fel. Och den enkla förklaringen till att hon har fel är att hon inte förstår – eller inte vill förstå – skillnaden mellan olika sorters statistik.

Det finns nämligen olika typer av statistik kring det här med sexualbrott. Vi har för det första de exakta siffrorna på antalet polisanmälda sexualbrott och så har vi för det andra NTU:s uppskattningar av det s k mörkertalet.

I det ena fallet – polisanmälningar – vet vi med säkerhet. Det var knappt 8 000 polisanmälda våldtäkter förra året. I det andra fallet – mörkertalet – handlar det om en uppskattning, där NTU:s resultat är omkring 100 000. Denna uppskattning baserar sig på intervjuer med ett urval personer om huruvida de har utsatts för olika typer av brott, bl a sexualbrott.

Jag har tidigare visat varför det inte går att använda siffrorna från NTU med någon större säkerhet. Det finns systematiska och mycket allvarliga mätfel som indikerar att NTU:s uppskattningar är kraftigt överdrivna.

Men nu kommer vi till det märkliga. Även om NTU:s siffror skulle vara korrekta så hamnar Ebba ändå helt fel.

Så här.

Anta att 100 000 kvinnor blev våldtagna förra året i Sverige men att bara 8 000 gjorde en polisanmälan. Hur har Ebba tänkt sig att det ska gå till att utvisa 92 000 personer som över huvud taget inte har blivit polisanmälda, än mindre åtalade, ännu mycket mindre fällda för våldtäkt?

Vilken rättsordning är det hon vill föra fram? Är lynchjustis Kristdemokraternas nya rättspolitiska policy? Det behövs inga polisanmälningar, inga utredningar, inga åtal och inga rättegångsprövningar eller fällande domar. Vi vet ju redan att det är 100 000 våldtäkter som begicks. Så får vi väl hitta 100 000 våldtäktsmän – och utvisa dem!

Ja, ni hör ju själva hur absurt det blir.

Och hur har hon tänkt sig göra med de våldtäktsmän som är svenska medborgare? Eller har hon gått på myten om att svenska män inte våldtar?

Om vi tittar på statistiken i Kriminalvårdens senaste redovisning av antalet intagna på svensk anstalt som är dömda för sexualbrott så är det 378 personer, därav 260 svenskar och 118 utlänningar.

Det är alltså en knapp tredjedel som är utländska medborgare. Som bekant är det bara utlänningar som kan utvisas ur Sverige, så om vi fortfarande utgår från Ebbas 100 000 så skulle det innebära att 70 000 våldtäktsmän är svenskar. Vart ska de utvisas?

Ebba Busch Thors märkliga utspel i partiledardebatten var djupt osmakligt. Och det är genuint svårt att veta om hon bara är okunnig eller om det var helt avsiktligt.

När det gäller NTU länkar jag till min genomgång av varför det inte går att använda denna intervjuundersökning för en bedömning av HUR stort mörkertalet är.

NTU:s systematiska mätfel

Källor:

Aftonbladet: Ebba Busch Thor (KD) i bråk med Annika Strandhäll (S)
Magasinet Paragraf: Ljuger Ebba Busch Thor medvetet eller är hon okunnig?
Kriminalvård och statistik 2017

Affes körsbärsblogg

Sedan många år har en anonym bloggare på ”Affes statistikblogg” delat med sig av ”alternativ” statistik. Där kan man bl a läsa att de polisanmälda våldtäkterna har ökat med 1 666 % sedan 1975. Det är naturligtvis en jättehög siffra. Men stämmer den? Siffran är resultatet av att Affe selektivt stryker det som inte passar och s k ”cherry picking”. Den korrekta siffran är 755 %, och den påverkas av ett antal faktorer som Affe blundar för.


Som vi alla vet finns det ett särskilt intresse för det här med våldtäkter från den bruna högern. Inte så att de engagerar sig för de kvinnor som utsätts. Nej, deras agenda handlar egentligen inte alls om detta vidriga brott och om de kvinnor som får sina liv förstörda.

För samtidigt som de pratar så mycket om våldtäkter så ägnar de som bekant ännu mer energi åt kvinnohat och att berätta för kvinnor om det sexuella våld som de tycker att kvinnor som inte håller med borde utsättas för. Dessa neandertalares retorik lämpar sig inte att återge i mer normala sammanhang men vi vet redan alla hur deras bisarra fantasier låter.

Deras påstådda engagemang för att bekämpa våldtäkter är därför lika falskt och lika lätt att genomskåda som The Jokers leende.

Deras intresse handlar – som allt annat de ägnar sig åt – om att försöka leda i bevis att allt ont beror på utlänningar, i detta fall att det är utlänningar som begår våldtäkter. Och att dessa utlänningar därför borde tvingas lämna Sverige. Bortglömda är kapten Klänning och Hagamannen.

Ända sedan SD kom in riksdagen för drygt åtta år sedan har denna propaganda varit deras stapelvara. Och i ansträngningarna att koppla ihop sexualbrott med invandring har de varit synnerligen påhittiga. Systematiskt missbrukar de den offentliga statistiken för att bevisa sin grundläggande tes – det är utlänningar som våldtar och de ska ut.

Denna Affe har sedan många år haft en blogg där han anser sig avslöja saker med statistik – Affes statistikblogg. Hans senaste alster i den här vägen handlar om polisanmälda våldtäkter.

Generellt är det så i denna bruna högervärld att de tror att det räcker att påstå saker om ökningar av sexualbrott för att skuldfördelningen därmed ska vara klar. Låt mig därför poängtera att förändringar i brottslighet – ökningar såväl som minskningar – naturligtvis inte med nödvändighet säger nånting om VILKA som begår brott. Detta förstår varje normal människa. Men dessa personer har en agenda och då är antydningar och insinuationer gott nog för att starta The Blame Game.

Förtjust i procent – ju högre desto bättre

I likhet med Mr. 700 procent (Tino Sanandaji) är Affe också omåttligt förtjust i att använda just procent – ju högre desto bättre. Och utifrån den preliminära kriminalstatistiken för 2018 har Affe kommit fram till att de polisanmälda våldtäkterna har ökat med 1 666 % sedan 1975.

Skärmdump från Affes statistikblogg.

Låt oss börja med den där siffran.

1 666 %. Den är ju typ…. jättehög.

Men stämmer den?

Låt oss skärskåda den närmare.

Affe stryker det som inte passar

Till att börja med kan vi konstatera att Affe inte utgår från kriminalstatistiken över polisanmälda våldtäkter rakt upp och ner. Där ingår nämligen både polisanmälda våldtäktsförsök och polisanmälda fullbordade våldtäkter. Om vi tittar på den gröngula grafen så kan vi se att den största delen av dessa polisanmälda brott är fullbordade våldtäkter och att våldtäktsförsöken utgör en mindre del. Dessutom har andelen våldtäktsförsök minskat kontinuerligt under dessa 43 år. 1975 var våldtäktsförsöken 45 % av alla polisanmälda våldtäktsbrott. 2018 var de bara 5 %.


Affe vill bara prata om antalet fullbordade våldtäkter och hans motiv är att den officiella kriminalstatistiken ger ”en vilseledande bild då våldtäktsförsöken har en helt annan trend än de fullbordade våldtäkterna”.

En helt annan trend? Ja, om nu någon skulle få för sig att göra en graf över utvecklingen av enbart de polisanmälda våldtäktsförsöken så skulle det bli tydligt att de uppvisar en helt annan trend. Räknat per capita har de faktiskt minskat sedan 1975. Men nu finns det ju ingen som fokuserar bara på våldtäktsförsöken – även om det vore möjligt – så varför är det så viktigt för Affe att plocka bort just dem?

Vad fyller det för funktion att göra ett avsteg från den officiella kriminalstatistiken och plocka bort anmälningarna om våldtäktsförsök? Det kan förefalla harmlöst – de polisanmälda våldtäktsförsöken utgör ju bara en liten del.

Men det är inte harmlöst.

Affe plockar körsbär

Som alla vet som då och då får anledning att använda sig av procent för att beskriva en förändring över tid så är det av avgörande betydelse var man börjar och vilken siffra det då handlar om. Ju lägre den inledande siffran är desto högre blir den procentuella förändringen. En förändring från 1 till 2 är en ökning på 100 %, medan en förändring från 10 till 11 bara är 10 %. I absoluta tal samma ökning – i procent stor skillnad.

Det är detta som förklarar varför Affe stryker våldtäktsförsöken – vill man få fram en så hög procentsiffra som möjligt ser man till att sänka den första siffran så mycket det bara går.

Detta innebär att siffran 1 666 % bara är korrekt om man bara räknar med fullbordade våldtäkter. Då blir nämligen startsiffran betydligt lägre – 421 istället för 768 – och procentsiffran blir sådär härligt hög.

Om vi istället utgår från alla polisanmälda våldtäkter så blir den procentuella ökningen 920%.

Den är ju också en rätt hög siffra – men det var inte en siffra som Affe kunde nöja sig med. Affe vet nämligen att de som följer honom inte har så bra koll på det där med procenträkning – men att alla förstår att 1 666 är mer 920. Det Affe pysslar med här är ett typexempel på det som kallas ”cherry picking”.

Det handlar om att vara så styrd av en förutfattad åsikt att man sorterar bort all information som skulle kunna motbevisa den och på ett ohederligt sätt väljer ut de data som ger stöd – i detta fall att våldtäkterna ökar dramatiskt i Sverige (och underförstått att det är utlänningarnas fel).

Att på det här sättet plocka körsbär är naturligtvis förkastligt, men något som är mycket vanligt i Affes kretsar. Ingen nämnd ingen glömd.

I samma genre påstår han att ökningen av antalet polisanmälningar mellan 2017 och 2018 är större än hela siffran för 1975. ”Precis som förra året har antalet anmälningar ökat mer (467) än vad det totala antalet våldtäkter var 1975 (421).”

Jo, just det – eftersom Affe tar bort de delar av statistiken som Affe inte vill ha med, så stämmer det. Men om vi tar med helheten så är följande det korrekta påståendet: Ökningen 2017 till 2018 var 471 fall. Totalsiffran för 1975 var 768.

Affe plockar körsbär.

Vi är två miljoner fler

Inte heller bryr sig Affe om att vi har blivit fler i Sverige på 43 år – något som även de mest okunniga av hans följare torde känna till. 1975 uppgick Sveriges befolkning till 8,2 miljoner. I höstas var vi 10,2 miljoner – alltså två miljoner fler.

För att få en rättvisande bild av de polisanmälda brotten måste naturligtvis denna information tas med – om man är hederlig. Från i genomsnitt 9 år 1975 så inkom år 2018 77 våldtäktsanmälningar per 100 000 invånare. En ökning med 68 från 9 till 77.

Vi kan nu iaktta tre saker:

  1. Här syns en långsamt ökande trend 1975 – 2004.
  2. Fr o m 2005 ser vi en kraftig ökning – det året skedde en stor förändring av sexualbrottslagstiftningen.
  3. Och den som så önskar kan få till en procentsiffra på 755.
    Även detta är förstås en substantiellt hög siffra – även om den inte är lika hög som 1 666….Låt oss nu titta närmare på vad denna ökning från 9 till 77 polisanmälda fall per 100 000 invånare berättar.

Mörkertalet

Till att börja med är det svårt att dra slutsatser om det faktiska antalet våldtäkter utifrån polisanmälningar. Omfattande forskning visar att mörkertalet kring sexualbrott är mycket stort. Detta gäller särskilt brott som sexuella övergrepp och sexuellt ofredande, men även det grövre brottet våldtäkt. Tyvärr finns det inga undersökningar som ger oss tillförlitliga siffror när det gäller detta mörkertal. BRÅ:s årliga intervjustudie NTU – vars ambition bl a är att fånga detta mörkertal – inleddes först 2006 och kan därför inte hjälpa oss med åren sedan 1975.

Dessutom är NTU behäftat med så allvarliga mätfel att det tyvärr inte går att använda siffrorna därefter heller för att med någon större exakthet precisera mörkertalet.

Det vi vet är att mörkertalet finns, och vi vet att det är stort, men vi vet inte hur stort det är. Vi kan alltså inte med utgångspunkt från polisanmälningar påstå något med säkerhet om hur det verkliga antalet våldtäkter har utvecklats i Sverige under dessa 43 år.
Detta är egentligen ett större problem än vad som ofta anges i de här sammanhanget. Vi är helt enkelt tvungna att medge att vi inte vet – vilket aldrig är särskilt bekvämt.

Skurkstan och Rättsköping

För att illustrera vad mörkertalet kan betyda – låt oss för diskussionens skull göra ett tankeexperiment och jämföra två olika städer där människors intresse för att anmäla brott skiljer sig åt markant. Vi kan kalla dem ”Skurkstan” och ”Rättsköping”:

I Skurkstan anmäls i genomsnitt bara vart tionde brott – mörkertalet är 90%. I Rättsköping gäller det omvända – där anmäls 9 av 10 brott – mörkertalet är bara 10%. I Skurkstan polisanmäldes 90 brott, men eftersom mörkertalet är 90 % så innebär det att det i verkligheten har begåtts 900 brott.

I Rättsköping anmäldes betydligt fler brott – 770. Men eftersom mörkertalet är så lågt innebär det att det bara är ett fåtal brott i denna stad som inte hamnar hos polisen. I verkligheten begicks 850 brott. Trots att den polisanmälda brottsligheten alltså är betydligt lägre i Skurkstan så kan vi nu alltså säga att brottsligheten i verkligheten är lägre i Rättsköping än i Skurkstan.

Nåväl. Jag vill här passa på att understryka att jag INTE påstår nånting om hur stort mörkertalet har varit under specifika år. Min centrala poäng är att vi faktiskt inte känner till korrelationen mellan antalet polisanmälningar och antalet verkliga brott – varken för ett visst år eller för utvecklingen över tid.

Kvinnor slutar skambelägga sig själva

En sak som vi däremot har en del kunskap om är att benägenheten att anmäla sexualbrott har förändrats över tid. Särskilt beror detta på att kvinnor alltmer har slutat skambelägga sig själva för det brott de har utsatts för. Detta är naturligtvis en mycket positiv utveckling. Att polisanmälningarna ökar kan alltså vara ett positivt tecken och det vore fel att ta en ökning som ett automatiskt bevis på att våldtäkterna har ökat.

Omfattande internationell och svensk forskning visar dessutom att anmälningsbenägenheten är större ju grövre brottet är (det är exempelvis mer sannolikt att våldtäkter anmäls än sexuellt ofredande) och att anmälningsbenägenheten är högre när förövaren är obekant än när det handlar om en förövare som brottsoffret känner.

Den förändrade lagstiftningen spelar också en avgörande roll. Grafen visar en markant ökning efter 2005. Det råder ingen tvekan om att denna ökning kan kopplas samman med den förändring av lagstiftningen som skedde då. Lagändringen innebar bl a att brott som tidigare kategoriserades som sexuella övergrepp nu hamnade i kategorin våldtäkt.

Hela ökningen sedan 2005 – våldtäkter inomhus

Men den avgörande information som vi kan få av denna statistik handlar om var dessa polisanmälda våldtäkter har begåtts. Titta på följande graf.

Den röda delen av staplarna står för de polisanmälningar som handlar om våldtäkter inomhus. Och de blå är våldtäkter utomhus.

Det visar sig nu att nästan hela ökningen (91%) av polisanmälningar sedan 1975, handlar om våldtäkter inomhus. Om vi tittar på 2005 – 2018 – de år då ökningen har varit som störst – så består hela ökningen enbart av våldtäkter inomhus. De blå staplarna har varit stabila under hela denna period – i klartext har våldtäkter utomhus inte ökat alls. Detta har stor betydelse.

Den typiska våldtäkten som polisanmäls begås av en person som brottsoffret känner och den sker oftast inomhus. Samtidigt vet vi sedan tidigare att just denna typ av våldtäkt har ett högre mörkertal än de fall där förövaren är obekant för brottsoffret. Att polisanmäla sin man, sin pojkvän eller en ”god vän” är helt enkelt förknippat med större motstånd än när det handlar om en fullständig främling.

Det är inte heller mer än drygt femtio år sedan våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades. Före 1965 var det rent juridiskt omöjligt att göra en polisanmälan om våldtäkt mot den person man var gift med. De första siffrorna i kriminalstatistiken som vi talar om här är hämtade från en tidpunkt bara tio efter denna lagändring. Vi vet att det tar tid innan attityder förändras när lagarna förändras.

Tittar vi på fördelningen av polisanmälda våldtäkter inomhus och utomhus så ser vi ytterligare en intressant detalj. 1975 var andelen som skedde inomhus ungefär lika stor som andelen utomhus. 2018 ser det helt annorlunda ut. Av de 77 våldtäkter per 100 000 invånare som polisanmäldes skedde 67 inomhus och bara 10 utomhus.

Det är inte osannolikt att denna förändring – där en allt större andel av de polisanmälda våldtäkterna sker inomhus – handlar om en förändring av mörkertalet och i benägenheten att anmäla.

Den typiska våldtäkten som polisanmäls begås alltså av en person som brottsoffret känner och den sker oftast inomhus. Trots att all kunskap visar att så är fallet är det ändå många som tror att en typisk våldtäkt är det som brukar kallas överfallsvåldtäkt, där en okänd man förgriper sig på en kvinna som är ute och promenerar, joggar eller rastar sin hund. Dessa brott väcker stor uppmärksamhet och skapar också stor oro bland kvinnor i de områden där de härjar.

Ett exempel är Hagamannen Niklas Lindgren, som satte skräck i Umeås kvinnor 1998 – 2005. Lindgren angrep kvinnor som han inte kände och han gjorde det utomhus. Som i Lindgrens fall handlar det ofta om serievåldtäktsmän som fram till DNA-tekniken var systematiskt svåra att identifiera och lagföra.

Men trots att överfallsvåldtäkter är mycket ovanliga ses de ändå av många som typiska våldtäkter. Det är värt att understryka att de är varken typiska eller vanliga.

Vi kan nu dessutom konstatera att hela den ökning av polisanmälda våldtäkter som vi har haft i Sverige i över ett decennium handlar om våldtäkter inomhus. De våldtäkter som begås utomhus – där överfallsvåldtäkter ingår – har inte ökat alls sedan 2005.

Slutsatser

Hur var det nu med Affes siffra på 1 666 %?

  1. Den som vill ge hela bilden av kriminalstatistiken kommer fram till en totalsiffra på 920 % – inte 1 666.
  2. Eftersom vi dessutom är två miljoner fler idag än 1975, så sjunker denna procentuella ökning ytterligare och hamnar på 755%.
  3. En andel av denna ökning av polisanmälningar beror på att lagstiftningen har förändrats och att kvinnor idag är mer beredda att anmäla än 1975. Vi vet ingenting om huruvida denna ökning av polisanmälningarna motsvarar en verklig ökning av antalet våldtäkter.
  4. Nästan hela ökningen av polisanmälningar sen 1975 (91%) handlar om våldtäkter inomhus. Sen 2005 är detta hela ökningen. Ingenting tyder på att överfallsvåldtäkterna har ökat. Här är siffran alltså noll.

Detta är det hederliga sättet att redovisa den offentliga kriminalstatistik om polisanmälda våldtäktsbrott som vi alla har tillgång till.

Och till sist:

Den som bara bryr sig om våldtäkter när förövaren är utlänning saknar all trovärdighet.

Rättelse:

I en tidigare version av artikeln utpekades felaktigt Thoralf Alfsson som upphovspersonen bakom ”Affes statistikblogg”.

Så är inte fallet.

Källor:

Affes statistikblogg (cachad version)

BRÅ: Officiella statistiken över polisanmälda brott

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 2)

Den alternativa mediebloggen Samhällsnytt skarvar inte sällan med sanningen. Inte sällan väljer man att undvika att belägga sina fakta med källor. Det är en praktisk och säkerligen medveten taktik, då läsarna av deras artiklar lämnar en hel del övrigt att önska vad gäller källkritik. Motargument fortsätter att avslöja Samhällsnytts lögner.


Återigen är det krönikören Rolf Malm som radar upp ett stort antal påståenden, denna gång 24 stycken. Vi kikar närmare på dem. Hur många lögner finner vi denna gång? Häng med.

I en krönika publicerad 23 januari 2019 som fått rubriken ”Nytt köldrekord och andra kalla fakta om insnöade politiker” skriver Rolf Malm, med sin unika stil, återigen en alarmistisk krönika där han radar upp påståenden. Påståendena är så många, och intressanta (läs osannolika) att vi på Motargument känner oss nödgade att syna ytterligare en Samhällsnytt-artikel i sömmarna.

Hur står det till med sanningshalten i Malms påståenden? Är de lögner, halvsanningar eller sanningar? För enkelhetens skull radar vi upp påståendena ett efter ett, och redovisar huruvida de är falska, delvis sanna eller sanna.


PÅSTÅENDE. ”Ett nytt köldrekord har uppmätts vid Sydpolen. Där var det nyligen över 90 grader kallt! Tidigare rekord var drygt 86 grader under noll.”

FALSKT. Den lägsta temperaturen som uppmätts vid en officiell väderstation är – 89,2 grader. Denna notering uppmättes vid ryska väderstationen Vostok i juli 1983. Det har gjorts uppmätningar på lägre temperaturer än så, men dessa noteringar är inte giltiga då de inte uppmätts vid officiella väderstationer. De lägre noteringarna är uppskattningar från forskare som gjorts med hjälp av data från satelliter. Mot bakgrund av detta är också Malms påstående om att tidigare rekord skulle ha varit – 86 grader felaktigt. (Källa: AGU 100)


PÅSTÅENDE: ”Lägsta uppmätta temperatur i Sverige är drygt 50 minusgrader.”

SANT. Den lägsta temperatur som uppmätts vid en officiell väderstation är – 52,6 grader. Det var den 2 februari 1966 i Vuoggatjålme som rådande köldrekord sattes. (Källa: SMHI)


PÅSTÅENDE: ”Enligt danska meteorologer kan vi i år räkna med en lång kall vinter i Skandinavien. Våren lär vänta på sig till långt in i mars.”

DELVIS SANT. I den säsongsprognos från DMI som Malm troligtvis (via andra källor) hämtar siffrorna till den ”långa kalla vintern i Skandinavien” saxar vi följande: ”Samlet set ser perioden februar til april ud til at blive ned til 1 grad koldere end gennemsnittet for de sidste 20 år, hvor især februar og første halvdel af marts trækker ned. Det er dog ikke umuligt, at vi havner på et gennemsnitligt niveau, afhængig af hvornår mildere luftmasser for alvor formår at dominere.” Det kan vara på sin plats att fråga sig när Malm anser att våren brukar anlända till Sverige? (Källa: DMI)


PÅSTÅENDE: ”De fyras gäng tänker öppna gränserna och åter öka invandringen efter en period när vi, åtminstone verbalt, anpassat oss till ”EU:s lägsta nivå”.”

FALSKT. ”De fyras gäng” är en omskrivning för den nya regeringen (S och MP) och de två partier (C och L) som stödjer denna regering. Det retoriska greppet ”öppna gränserna” är förkastligt. Det finns inga planer på att inom närmsta tiden ta bort gränskontrollerna. Det Malm åsyftar är att man tänker sig att lätta upp anhöriginvandringen. Att dra detta till ”öppna gränser” är ohederligt.

Det var i november 2015, i samband med flyktingvågen, som regeringen beslutade att återinföra gränskontroll vid inre gräns. I november 2018, tre år senare, togs beslut om tre månaders förlängning av inre gränskontroll (till den 11 februari). (Källor: Polisen och Regeringen.se)

I pressmeddelandet från regeringen 8 november 2018 läser vi att det ”fortsatt finns ett hot mot den allmänna ordningen och den inre säkerheten i Sverige. Säkerhetspolisens bedömning är också alltjämt att terrorhotnivån är fortsatt förhöjd. Det finns också brister i kontrollen av de yttre gränserna runt om i Schengen vilket gör att Sverige måste ha kvar de inre gränskontrollerna.” (Källa: Regeringen.se)

I pressmeddelandet från 7 februari 2019 kommer beskedet från regeringen om ytterligare förlängning av de inre gränskontrollerna), med samma motivering som i det tidigare pressmeddelandet från i november 2018. (Källa: Regeringen.se)

Samhällsnytt har i ett flertal artiklar använt sig av det retoriska knepet ”EU:s lägsta nivå”. Det korrekta är ”EU:s lägstanivå”. Det var i november 2015 som regeringen vidtog åtgärder vad gäller asylinvandring, som blev mer restriktiv. Efter detta har det varit i princip omöjligt att få PUT (permanent uppehållstillstånd). Istället blev TUT (tillfälligt uppehållstillstånd) norm. Gränskontroller och kontroll av ID-handlingar infördes temporärt (och finns fortfarande kvar). Året efter var Sveriges flyktinginvandring nere på nivåer vi hade före flyktingkrisen. (Källa: Delmi)

Enligt statsvetare Karin Borevi på Delmi (Delegationen för migrationsstudier) innefattar familjeåterföreningsdirektivet
fyra typer av krav och begränsningar för anhöriginvandring:

(1) krav på vistelsetid och uppehållstillstånd;
(2) åldersgräns;
(3) krav på försörjning och bostad samt
(4) språk- och integrationskrav.

Kartläggningen och analysen visar på att Sverige är något ojämn i tillgodoseendet av de fyra punkterna. Det råder inga tvivel om att Sverige generellt har intagit en position ”nedåt”. (Källa: Delmi)

Analysen ger oss resultatet att:

för punkt (1) har Sverige lagt sig på direktivets lägstanivå.
Gällande punkt (2) har Sverige lagt sig under direktivets lägstanivå.
Om vi kikar på punkt (3) har Sverige lagt sig på den absoluta miniminivån. Vad beträffar punkt (4) har det aldrig varit någon aktuell fråga i svensk policydebatt. (Källa: Delmi)


PÅSTÅENDE: ”Det rimmar illa med Löfvens löfte om den lägsta arbetslösheten i EU nästa år. Vi ligger redan långt ner på listan.”

DELVIS SANT. Löfven hade en vision, kalla det löfte, om att Sverige skulle ha den lägsta arbetslösheten i EU 2020. Det var vid Socialdemokraternas partikongress 2013 som han fastslog målet. (Källa: SR)

2018 uttalade sig Löfven om ”löftet” och menade då att vi ska ha ett tufft mål. I den senaste regeringsförklaringen, från 21 januari 2019, finns målet inte med. Enligt Eurostat ligger Sverige på 19:e plats vad gäller arbetslöshet, strax över genomsnittet (6,7 %). I november 2018 låg Sveriges arbetslöshet på 6,2 %. (Källa: Regeringen.se och Ekonomifakta)


PÅSTÅENDE: ”Under 2018 beviljades 132 696 uppehållstillstånd i Sverige – fler än invånarna i hela Jämtland.”

SANT. Antalet beviljade uppehållstillstånd under 2018 stämmer. Det vi måste betänka är att bland uppehållstillstånden finner vi att 44 844 är beviljade på anknytning, 41 065 på arbete, 25 114 på asyl, 14 102 på studier och 7 571 på EU/EES. Så siffran på den typ av invandring som bland annat Samhällsnytt och andra ogillar är 69 958. En något nättare siffra. (Källa: Migrationsverket)


PÅSTÅENDE: ”Varannan invandrare är fortsatt arbetslös efter 8 år!”.

SANT. Enligt Ekonomifakta tar det i ”[…] genomsnitt åtta år innan hälften av flyktinginvandrarna förvärvsarbetar. Det finns tendenser som tyder på att processen börjat gå något snabbare under senare år.” Det är en positiv utveckling för Sverige att tiden för processen minskar. (Källa: Ekonomifakta)


PÅSTÅENDE: ”Mörkertalet är dock stort eftersom många invandrare har olika former av subventionerade jobb och sysselsättningar som betalas av skattebetalarna.”

https://creativecommons.org/licenses/by/2.0/deed.en

FALSKT. Det går inte att tala om ”mörkertal” då det finns statistik på s k ”låtsasjobb” (ett begrepp yttrat av bl a SD:s partiledare Jimmie Åkesson och Samhällsnytt). Definitionen av ”arbetslöshet” är att man inte har en sysselsättning. Sysselsättning är ”[…] ett begrepp som i statistiken används för att visa hur många som arbetar. En person räknas som sysselsatt när denna har utfört minst en timmes arbete under en referensvecka. Arbetet kan vara som anställd, egen företagare eller att man hjälper till i familjens företag.” (Källa: ArbetsförmedlingenSR och Ekonomifakta)


PÅSTÅENDE: ”Han [Anders Ygeman, vår anm.] lovade att 80 000 illegala invandrare skulle utvisas. Polisen har klarat av 4 077. Av Migrationsverkets utvisningsbeslut (december 2018) har 17 515 inte verkställts. 9 364 personer har avvisats redan vid gränsen och aldrig kommit in i Sverige. 649 kriminella har dömts till utvisning av domstol. Det finns alltså drygt 75 000 illegala invandrare som gått under jorden och inte kan hittas.”

FALSKT. Malms sifferexercis i detta påstående förefaller något förvirrad. Det går inte att hänga med i turerna. Vi försöker bena ut siffrorna:

I en intervju med Dagens Industri i januari 2016 uttryckte Ygeman att han ”[…] tror det rör sig om 60 000 personer, men det kan också bli upp till 80 000”. (Källa: Dagens Industri)

Att påstå att Ygeman ”lovade att 80 000 ‘illegala invandrare’ [eg. irreguljära migranter] skulle utvisas” är en lögn. I sammanhanget ska vi ha med oss att det handlar om avvisningar under ”de närmaste åren”.

Siffran 4 077 är ett sakfel. Enligt Migrationsverket verkställdes under 2017 19 267 avvisningar, och, enligt Polismyndigheten verkställdes under 2018 14 077 avvisningar. Förutom att Malm begår ett direkt sakfel, så sätter han inte siffrorna i ett perspektiv. (Källa: Migrationsverket och Polisen)

Siffran på 17 515 avvisningsbeslut som inte har verkställts i december 2018 är korrekt och 12 044 är av dessa är efterlysta/avvikna. Antalet verkställda polisavvisningar är 9 364. Antalet 649 verkställda ärenden från domstol är korrekta. Däremot går de inte ihop med tidigare nämnd siffra 4 077, då antalet verkställda ärenden från Migrationsverket är 4 064 för 2018. 9 364 + 649 + 4 064 = 14 077. (Källa: Polisen)

Det har beräknats att mellan 20 000 och 50 000 sådana tillståndslösa personer för närvarande vistas i Sverige och berörda myndigheter gör bedömningen att den gruppen ökar”. (Källa: SOU 2017:93, sid. 63)


PÅSTÅENDE. ”Ylva Johansson påstod i engelsk TV att antalet våldtäkter i Sverige minskade och minskade. Är hon lika dåligt påläst om annat, så blir man mörkrädd. Sedan 1975 har antalet våldtäkter ökat i Sverige med 1 666%! Sedan år 2000 med ytterligare 315%. 1975 anmäldes 421 våldtäkter. Förra året polisanmäldes 7 840 våldtäkter! Men i Brås undersökningar säger bara 11% av dem som uppger att de blivit sexuellt ofredade att de polisanmält detta! Mörkertalet är alltså enormt.”

FALSKT. Först och främst: Malm begår kardinalfelet ”anmälda våldtäkter” = antal utförda våldtäkter. I den förra Malm-krönikan som vi dissekerade pratade han om ”att antalet våldtäkter de senaste åren ökat med 600 %!”.

Han tar inte i beaktning att definitionen av våldtäkt förändrats kraftigt i omgångar sedan 1975. Ytterligare en faktor att ta med i beräkningen är anmälningsbenägenheten. Vi ska påminna oss själva om att Sveriges befolkning har ökat med ca 25 % sedan 1975.  Hela ökningen sen millennieskiftet är våldtäkter inomhus, vilket innebär att överfallsvåldtäkter har minskat. Detta indikerar att den typiska våldtäkten som är utförd av en man som kvinnan känner anmäls i större utsträckning.

Mörkertalet kring våldtäkter har alltid varit mycket högt – det har sannolikt minskat i takt med att det blir alltmer kvinnor/tjejer som slutar skambelägga sig själv.

Om vi är snälla så tänker vi bort kardinalfelet och kikar på antalet anmälda våldtäkter. Det har förekommit siffror om 700 %, bl a via Tino Sanandaji – som, troligtvis medvetet, valde att inte sätta de 700 % i ett tidsperspektiv (1975 och framåt).

Malm har hittat siffran 1 666 % på ”Affes statistikblogg”. Vad gäller ökningen av antalet polisanmälningar så är det mycket tydligt att så gott som hela ökningen handlar om våldtäkter inomhus, samt våldtäkter mot barn. Dvs den typ av våldtäkt som såna som etc antyder – överfallsvåldtäkter av okänd utländsk man –  är INTE det som har gjort att anmälningarna har ökat.

Det troligaste är att ökningen beror på två saker: 1) förändrad lagstiftning och 2) ökad anmälningsbenägenhet rent generellt.

När det gäller alla dessa absurda procentuella ökningar som kastas runt i debatten så har jag redan i andra sammanhang påpekat att om vi utgår från en mycket låg nivå (1975) så blir varje förändring efter det astronomisk. Därför är det ohederligt att börja prata om tusentals procents ökning. Dessutom har de rent sakligt fel. I grafen återges vad siffrorna faktiskt säger om ökningen av anmälningarna. Det finns som synes en stor skillnad våldtäkter utomhus och inomhus. Och när det gäller våldtäkt mot barn (där vi vet att det uteslutande handlar om en person som står barnet nära) så är ökningen dramatisk.

Det verkligt intressanta här är att den stora ökningen är barn under 15 år som har ökat med nästan 6 000 procent. Inte överfallsvåldtäkter utan barnets närstående personer är förövare. Här ska vi ha med oss att vi vet att etniska svenskar är överrepresenterade bland pedofiler. (Källa: Officiella kriminalstatistiken över polisanmälda brott, BRÅ)


PÅSTÅENDE. ”Av dömda våldtäktsmän är utomlands födda i stor majoritet. Inte heller lär det hjälpa att PK-media med alla medel undviker detta faktum och försöker intala kvinnorna att risken för våldtäkt är störst i hemmet.  I det land som först av alla länder antog kvinnofridslagar redan år 1280. Med ytterligt stränga straff för förövarna. Att respekten för denna lag levt i hundratals år i Sverige, men bryts i samband med införandet av mångkultur lär inte vara en tillfällighet och kan ifrågasättas enbart av cyniska svenska politiker som påstår sig vara feminister stridande för kvinnors rätt!”

FALSKT. Majoritetsbefolkningen (dvs människor födda i Sverige) utgör 81,5 % av den totala befolkningen (2017). Att antalet dömda våldtäktsmän som är utlandsfödda skulle vara mycket högre (”i stor majoritet”) än antalet dömda våldtäktsmän födda i Sverige faller på sin egen orimlighet. (Källa: SCB)

Kvinnofridslagarna ingår i fridslagarna instiftade av Birger Jarl 1280. Lagen fanns kvar i svensk lag som ett speciellt kapitel till 1864. (Källa: NPPR)

Trälar var rättslösa, dvs utan rättigheter och var föremål för handel. Dessutom saknade trälar personlig säkerhet och var sin herres egendom. Eventuella övergrepp mot trälar gav inga straff, såvida man inte förgrep sig på någon annans träl. Det var belagt med böter. (Källa: Guteinfo)

Kvinnofridslagen innefattade kvinnorov och våldtäkt för att ”begränsa fejderna i samhället”. Våldtäkt sågs som en ondskefull handling riktad mot männen i kvinnans släkt, och inte som ett brott mot kvinnan. Våldtäktsbrott sågs som en ”uppgörelse mellan män” fram till mitten av 1600-talet. Orsaken till att kvinnor skulle skyddas var inte att de hade rätten till sin egen kropp. Orsaken var att de var männens egendom. Synen på våldtäkt innefattade att den som hölls ansvarig för brottet var offret (s k ”victim blaming”) och inte förövaren. Det fanns undantag för vad som ansågs som ett brott: andra mäns hustrur, egna döttrar och minderåriga. Våldtäkt inom äktenskapet (fram till 1965 var detta inte straffbart) och våldtäkt mot prostituerade var inte straffbara. (Källa: Fatta.nu)

Att Malm påstår att respekten för kvinnofrid har brutits är taget ur luften och det finns inget som styrker det påståendet.


PÅSTÅENDE. ”Justitieminister Morgan Johansson påstår att brottsligheten i Malmö minskar! Samtidigt varnar rikspolischefen Anders Thornberg för att 2019 blir ett tufft år. Vi ser inga tecken på minskning, säger han. Förra året hade vi 34 800 fler brott och 28 900 fler brott mot person. Vi hade en skjutning om dagen och en dödsskjuten i veckan. Även poliser i Malmö reagerar på Morgan Johanssons uttalande. Var ifrån får han sina siffror frågar man. Vi har 4000 ärenden om mängdbrott och det regnar in fler – 6000 varje månad! Anmälare hamnar i kö! När t.o.m. våldtäktsanmälningar läggs på hög förstår man att folk tycker det är meningslöst att anmäla ett inbrott eller ett mobilrån.”

FALSKT. Morgan Johansson twittrade 17 januari ut att ”Antalet anmälda brott minskar kraftigt i Malmö, och är lägst på 17 år. Det kan vara ett tecken på att det nu går åt rätt håll, men mycket arbete återstår.” Malm feltolkar, troligtvis medvetet, Johanssons tweet. Siffrorna som rikspolischef Thornberg levererar berör hela riket. (Källa: Twitter)

Morgan Johanssons påstående stöds av såväl Brottsförebyggande rådet som Polisen i Malmö. (Källa: Omni)


PÅSTÅENDE. ”Sverige har inte råd med ett militärt försvar trots denna goda ekonomi. ÖB beräknar att vi kan försvara landet i högst en vecka.”

FALSKT. Det är naturligtvis en fördelningsfråga vad gäller satsningarna på försvaret. Det har successivt gjorts neddragningar i försvarsbudgeten. 1975 avsattes 3,1 % av BNP för försvaret. 2016 låg samma siffra på 1,0 % av BNP. Svenskt försvar är byggt för fredstid – inte för krig. (Källa: Försvarsmakten)


PÅSTÅENDE. ”Det finns bara skyddsrum för halva befolkningen.”

FALSKT. På MSB.se, dvs Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida läser vi att ”I Sverige finns cirka 65 000 skyddsrum med plats för ungefär sju miljoner människor”. Denna siffra (ca 70 % ) motsvarar långt mer än halva befolkningen. (Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB)


PÅSTÅENDE. ”Det mesta vi behöver måste importeras. Mat, bränsle, insatsvaror räcker några dagar vid en kris.”

SANT. Den svenska krisberedskapen är föremål för utveckling. Det behövs ett nationellt grepp med tydligt politiskt ledarskap för att det ska skapas förutsättningar på alla nivåer i samhället. Sverige är inte rustat för krig, naturkatastrofer eller drivmedelsbrist.

Det är svårt att precisera hur Sverige skulle klara sig vad gäller livsmedelsförsörjning vid störningar. Störningens omfattning och karaktär är det avgörande. En uppskattning från Livsmedelsverket är att det inom dagligvaruhandeln och storköksgrossisterna finns mat för mellan en och två veckor. Tillgången till drivmedel, elektricitet och IT kommer vid en störning att försämras relativt snabbt. (Källa: LandLantbruk)

I försvarsberedningens rapport ska Sverige uthärda en säkerhetspolitisk kris i tre månader och individen klara sig utan stöd i en vecka. Idag ser det inte ut så (Källa: Försvarsdepartementet – Motståndskraft).


PÅSTÅENDE. ”1950 fanns det 252 000 bondgårdar i Sverige. 1990 fanns det 177 000. 2016 fanns 3 971 kvar!!”

FALSKT. Enligt Jordbruksverket finns idag 63 000 lantbruk i Sverige. 1970 fanns mer än dubbelt så många. Jordbruksproduktionen har däremot inte minskat.  Den genomsnittliga gården är nästan dubbelt så stor som den var 1970. Jordbruksgårdarnas produktivitet har ökat kraftigt. Idag ger ett hektar vårvete 4 – 5 ton skörd. 1970 gav samma hektar 3 ton. Idag ger en ko i genomsnitt 8 700 liter mjölk. 1970 gav genomsnittskon 4 000 liter. (Källa: Jordbruksverket)


PÅSTÅENDE. ”Sveriges självförsörjningsgrad är lika med noll! Vi är totalt beroende av att införseln från utlandet fungerar. Därmed är vi ständigt hotade. Ett skräckscenario i en värld full av terrorister och vapenskrammel.”

FALSKT. Eftersom Sverige producerar en hel del av sina egna livsmedel är inte Sveriges självförsörjningsgrad lika med noll.
Om Sverige inte hade producerat livsmedel för inrikes konsumtion överhuvudtaget, hade vår självförsörjningsgrad varit lika med noll.
Sverige har en självförsörjningsgrad på 50 %. LRF (Lantbrukarnas riksförbund) menar att självförsörjningsgraden kan höjas till 80 %. (Källa: LRF)

Att prata om att världen är full av terrorister och vapenskrammel är skräckpropaganda. Det rimmar inte med att 2017 sjönk antalet döda i terroristattacker 27 % och antalet terroristattacker med 23 %. (Källa: Forbes)

2017 fanns ca 857 miljoner privatägda skjutvapen i världen. 100 miljoner (12 %) av dessa var registrerade. USA är det land som har överlägset flest privatägda skjutvapen; 393 miljoner skjutvapen, vilket betyder 120,5 skjutvapen per 100 invånare. På andra plats finner vi Jemen med 52,8, följt av Montenegro på 39,1 och Serbien, också på 39,1. På 19:e plats kommer Sverige med 23,1 skjutvapen per 100 invånare. Vi ska påminna oss om att i siffrorna ryms även jaktvapen och sportvapen. Vi ska också påminna oss om att nästan hälften av all världens skjutvapen finns i USA. (Källa: Small Arms Survey)


PÅSTÅENDE. ”Vi har inte kapacitet att själva bekämpa större skogsbränder. Vi måste förlita oss på hjälp från utlandet och hoppas att det inte brinner där samtidigt.”

FALSKT. Det finns ett samarbete bland EU-länderna, koordinerat av ERCC (Emergency Response Coordination Centre), så att länderna kan hjälpa varandra vid krissituationer. I oktober 2014 etablerades en ”frivillig pool” bestående av 20 länder, och som tillhandahåller 82 civilskyddskapaciteter. Sverige har 7 stycken av dessa kapaciteter: Översvämningsskydd, högkapacitetspumpning, havsförorening, medicinsk luftevakuering, skyddskapacitet, teknisk assistans och support och ICT helpdesk.

Som jämförelse har Frankrike 19, Tyskland 9, Danmark 7, Italien 6, Nederländerna 6, Belgien 5, Rumänien 5, Polen 3, Tjeckien 3, Grekland 3, Spanien 2, Finland 2, Norge 1, Estland/Lettland/Litauen 1,  Slovakien 1, Slovenien 1 och Bulgarien 1. (Källa: ERCC Analytical Team)


PÅSTÅENDE. ”Vid stormar och avbruten elförsörjning slås våra mobiltelefoner och datorer snabbt ut. Mobiloperatörerna behöver inte gardera sig med reservaggregat för att hålla stationerna igång. Efter senaste stormen har politikerna yrvaket insett detta katastrofala hot mot hela vårt moderna samhälle – och kräver nu att operatörerna ska tvingas garantera fortsatt drift vid elavbrott – i EN TIMMA!”

DELVIS SANT. ”Vi kräver att man har en timmes reservkraft i tätort [med ett invånarantal som överstiger 8 000 personer, vår anmärkning] och utanför tätort ska det vara fyra timmar. Uppfyller man dom kraven kan man klara 80% av alla strömavbrott”, säger Karin Lodin, jurist på PTS (Post- och telestyrelsen). Detta beslutades 2015. (Källa: SR och PTS)


PÅSTÅENDE. ”Vi har en enorm bostadsbrist i Sverige. Bara i Stockholm står nu 556 000 personer i bostadskön. För 15 år sedan var det ”bara” 74 000.”

DELVIS SANT. Hur man än räknar och oavsett från vilken utgångspunkt, är bostadsbristen ett allvarligt problem i Sverige och i synnerhet i svenska storstadsområden. Det faktumet bör samtidigt sättas i sitt perspektiv. Enligt europeiska unionens statistikdatabas Eurostat, låg andelen personer som beräknas bo för trångt i Sverige år 2016, under genomsnittet i EU. (Källa: Eurostat)


PÅSTÅENDE. ”Det s.k. miljonprogrammets många hus kräver nu omfattande renoveringar för att inte förfalla till slumområden. Kostnaden beräknas till 500 MILJARDER kronor!”

FALSKT: Det finns olika beräkningar av kostnaden för renovering av miljonprogramsområdena, vilket också avgörs av hur pass långtgående renoveringar som görs. Olika forskare varierar kraftigt i sina beräkningar av kostnaderna, som påstås kunna uppgå till mellan 50 miljarder kronor till 275 miljarder kronor, 165 miljarder kronor, 241 miljarder kronor, 300 miljarder kronor och 300-400 miljarder kronor. (Källor: Renovering av miljonprogrammet – LTH, Fastighetsnytt, Renoveringsskulden i miljonprogrammet – TMF, Ombyggnad av miljonprogrammet – KTH och Renovering av miljonprogrammet – KTH)

Samhällsnytts påståenden om kostnaden saknar källa och eftersom tidningen har bevisbördan får deras påstående förmodas vara falskt tills dess att de bevisar motsatsen.


PÅSTÅENDE. ”Samtidigt stoppas nu nya bostadsområden beroende på att man inte klarar elförsörjningen till dessa nya områden. Vattenkraft, vindkraft och solenergi räcker helt enkelt inte till för täcka växande behov.”

FALSKT. I Sverige har vi idag vår energi tillgodosedd med till 51 % av förnybar energi: 40% vattenkraft, 11% vindkraft och 0,14% solkraft. Kärnkraften står för 40% och värmekraft för 9 %. (Källa: SCB)

Att påstå att bostadsområden i Stockholm hotas att förvandlas till slumområden för att vår energitillgång skulle vara i risk är ohederligt och alarmistiskt. Stockholm växer så det knakar, man har satt upp som målsättning att fram till år 2030 har startat upp 140 000 nya bostäder och för att en bostad ska räknas som påbörjad ska bottenplattan vara gjuten. Idag har man lyckats med bedriften att bygga 45 601 bostäder i Stockholm. (Källa: Stockholms stad)

Pågående bostäder: Bostadsprojekt där detaljplanen vunnit laga kraft och bygget är igång eller väntas starta inom kort. Skärmdump från Stockholms stad.

Bostadsbyggandet i Stockholm har inte stoppats på grund av att elförsörjningen inte är tillräcklig eller för att förnybar energi inte skulle vara tillfredsställande. Orsaken till att bostadsbyggandet har stoppats i vissa fall är att finansieringskraven har stärkts från bankerna, men även andra skäl som att kommuner har önskat bygga sjönära har stoppats av en dom i miljööverdomstolen. Denna dom avsåg inte Stockholm utan var initialt i Mariestad, dock är domen prejudicerande och kommer att ge utslag i hela landet. Även ett bygge i Telefonplan och kvarteret Kobra stoppades då man funnit miljöfarliga ämnen i marken där 500 nya bostäder skulle byggas. (Källor: DN, Branschaktuellt och Bättre stadsdel)


PÅSTÅENDE. ”Räknar man ihop alla dessa vilande behov och kostnader – till detta kommer ju enorma behov i skola, sjukvård, äldrevård, psykvård, kriminalvård etc – så är den goda svenska ekonomin en genuin lögn.”

FALSKT. Prognoser pekar på en relativt god BNP-tillväxt (en bit över 2 %) för 2018, men att den kommer att sjunka under 2019 och 2020 (strax under 2 %). Arbetslösheten spås ligga kvar på 6,3 % de närmsta åren. Inflationstakten spås hamna strax under Riksbankens mål om 2 % 2019 och 2020.

EU är en viktig faktor vad gäller svensk ekonomi. Brexit kan komma att få konsekvenser på svensk ekonomi, eftersom Storbritannien är en viktig handelspartner. Den offentliga skuldsättningen är en annan faktor att ta med i beräkningen.

I den internationella välståndsligan – som mäter köpkraftsjusterade BNP per capita och är ett ungefärligt mått på ett lands levnadsstandard – ligger Sverige på en 12:e plats, före länder som Belgien, Kanada, Finland och Japan. (Källa: Ekonomifakta)

Att kalla ”den goda svenska ekonomin en genuin lögn” är i sig en lögn.


PÅSTÅENDE. ”Till detta kommer de 258 miljarder som regeringen Göran Persson ”lånade” från pensionärerna, de 65 miljarder som skattebetalarna tvingades betala för att rädda bankerna under bankkrisen – och de oräkneliga miljarder som invandringen och alla dess allt värre effekter kostar.”

FALSKT. 1994 beslutade riksdagen, under dåvarande statsminister Carl Bildt (M), att garantipensionen, efterlevandepensionen och förtidspensionen skulle lyftas bort från det gamla ATP-systemet till statskassan för att skapa förutsättning  att klara kostnaderna för garantipension, efterlevnadspension och förtidspensionärer.

Pensionsgenomförandegruppen  enades till sist om beloppet 258 miljarder kronor, vilka fördes över till statskassan 1999-2001. Vid tiden var förvisso Göran Persson statsminister, men fem av sex riksdagspartier var överens.

Persson var alltså inte ensam i det som Malm kallar ”lån”, och andra t o m kallar ”stöld”, utan det var ett legitimt politiskt beslut. Med andra ord var det inte ett ”lån”, eller en ”stöld”, eftersom de 258 miljarderna, precis som det var tänkt, har täckt statens kostnader för trygghet för äldre, förtidspensionärer och annan välfärdspolitik. (Källa: NSD)


KÄLLOR:

AGU 100 – Köldrekord världen
SMHI – Köldrekord Sverige
DMI – långprognos vinter Skandinavien
Polismyndigheten – gränskontroller
Regeringen – fortsatta gränskontroller (november 2018)
Regeringen – fortsatta gränskontroller (februari 2019)
Delmi – invandringsnivå ”EU:s lägsta nivå”
Regeringen – regeringsförklaringen 2019 (målet om ”EU:s lägsta arbetslöshet” finns inte med)
Ekonomifakta – arbetslöshet i internationell jämförelse
Migrationsverket – beviljade uppehållstillstånd, översikter
Ekonomifakta – förvärvsfrekvens efter vistelsetid och utbildningsnivå
Arbetsförmedlingen – subventionerade anställningar
SR – Jimmie Åkesson om ”låtsasjobb”
Ekonomifakta – sysselsättning
Dagens industri – Anders Ygeman om ”utvisningar”, eg. avvisningar
Migrationsverket – årsredovisning 2017 (avvisningar)
Polismyndigheten – verkställigheter 2018 (avvisningar)
SOU 2017:93”illegala invandrare”, eg. irreguljära migranter
BRÅ officiella kriminalstatistiken över polisanmälda brott – våldtäkter i Sverige 1975-2018
SCB – befolkningsstatistik
NPPR – kvinnofridslagar
Guteinfo – sexuella övergrepp mot kvinnor i historisk kontext
Fatta.nu – sexualbrottslagen i historisk kontext
Twitter – Anders Ygeman om brottslighet i Malmö
Omni – brottsligheten minskar i Malmö (enligt BRÅ och Polisen)
Försvarsmakten – försvarets andel av BNP i Sverige
MSB – skyddsrum Sverige
LandLantbruk – Sveriges matförråd i krisläge
Försvarsdepartementet – säkerhetspolitisk kris
Jordbruksverket – lantbruk, jordbruk och produktion
LRF – Självförsörjningsgrad i Sverige
Forbes – fakta om terrorism
Small Arms Survey – Statistik om skjutvapen i världen
ERCC – skyddskapacitetssamarbete i Europa i samband med kriser
SR – reservkraft vid strömavbrott
PTS – driftsäkerhet
Eurostat – trångboddhet i EU
LTH – renovering av miljonprogrammet
Fastighetsnytt – renovering av miljonprogrammet
TMF – renoveringsskulden i miljonprogrammet
KTH – ombyggnad av miljonprogrammet
KTH – renovering av miljonprogrammet
SCB – elektricitet i Sverige
Stockholms stad – bostadsprojekt
DN – stärkta finansieringskrav från bankerna på låntagare
Branschaktuellt – prejudicerande dom i Mariestad (ville bygga sjönära) ledde till byggnadsstopp
Bättre stadsdel – byggnadsstopp pga miljöfarliga ämnen i marken
Ekonomifakta – prognoser om ekonomin
NSD – Myten om Perssons ”stöld”/”lån” från pensionärerna

 

Myter om brottsligheten (del 2): Våldtäkter – en halv procent av alla brott

Den brottslighet media allra helst talar om, och får oss att tro är vanliga, är gängskjutningar och överfallsvåldtäkter. Dessa brott är i själva verket väldigt ovanliga: de är knappt mätbara i jämförelse med andra brott.


Jag tänker ofta på Hans Roslings ord om att man inte kan bygga sin kunskap om världen på media. Inte för att media ger oss en falsk bild – snarare handlar det om att bilden inte blir komplett. Vi måste ha kunskap om helheten för att rätt kunna bedöma vad som presenteras i nyhetssändningar och i tidningsartiklar.

Ingenstans är detta tydligare än när det gäller brottsligheten och hur vi pratar om den. Gängskjutningar och överfallsvåldtäkter. Såna brott skapar rubriker men är samtidigt mycket ovanliga.

För att på allvar kunna diskutera också den grova brottsligheten är det bra att känna till omfattningen.

Visserligen talar vi mycket om brottslighet, men det är bara vissa typer av brott som finns på agendan.

Däribland gängskjutningar och överfallsvåldtäkter.

Dessa brott är så ovanliga att de knappt är mätbara som andel av brottsligheten i sin helhet.

Men det är dessa ovanliga brott som skapar rubrikerna.

All polisanmäld misshandel, våldtäkter och rån är tillsammans mindre än sju procent av all polisanmäld brottslighet. Rån och våldtäkter är vardera på mindre än en procent.

Varje våldtäkt, varje dödsskjutning är en för mycket – men för att förstå vår samtid och kunna motverka den grova brottsligheten måste vi ha kunskap.

Och inte drabbas av panik.

I den här grafen kan man se att det som kallas Brott mot person (kap 3 – 7 i brottsbalken) utgör en femtedel (19%) av alla brott. Här återfinns kap 3 – Brott mot liv och hälsa – där 94% är misshandel, inklusive grov. I kap 4 – Brott mot frihet och frid är den största andelen de två brotten olaga hot och ofredande. Kap 5 – ärekränkning – är en relativt liten kategori – men som vi ska se har denna kategori ökat med internet.

Sexualbrotten i kap 6 utgör 1,5% av alla brott och hälften av alla sexualbrott är sexuella ofredanden. Våldtäkter är omkring en tredjedel – och alltså en halv procent av den totala brottsligheten.
Kap 7 har rubriken Brott mot familj och utgör bara en promille av alla brott.

Brott mot förmögenhet (kap 8 – 12 i brottsbalken) är 60 procent av all brottslighet. Det handlar om stöld, rån, bedrägeri, förskingring, borgenärsbrott och skadegörelse.

Den här typen av brott har som helhet stadigt minskat under många år. Särskilt gäller detta kategorin stöld och rån (kap 8). Bedrägerier (kap 9) har ökat – även där har internet påverkat brottsutvecklingen. Skadegörelse (kap 12) har minskat de senaste tio åren.

De två kategorierna Brott mot allmänheten (kap 13 – 15) och Brott mot staten (16 – 22) listar brott med relativt sett få polisanmälningar per år.

Jag ska återkomma mer i detalj till dessa brott och till avdelningen Brott mot specialstraffsrättsliga förordningar som liksom Brott mot person utgör omkring en femtedel av alla brott. De två stora kategorierna där är narkotikabrott (7%) och trafikbrott (6%).

Hur alla dessa olika brottstyper har utvecklats över tid ska jag skriva om inom kort. Med särskilt fokus på vad vi vet om utvecklingen från 1975 till idag.

Den kraftiga ökningen av sexualbrott mot barn

Antalet polisanmälda sexualbrott ökar. Det är dock andra brott än våldtäkter som ökar. Den stora ökningen av sexualbrott rör sexualbrott mot barn.


All vetenskap är resultatet av en fråga. Man undrar över något och så gör man vad man kan för att få ett svar. Att utgå från att man redan har svaret är en bakvänd inställning. Då letar man källor för att bekräfta det man redan anser sig veta. Vad detta än kan kallas så är det inte en vetenskaplig attityd. Jag har sedan några år intresserat mig för våldsutvecklingen i Sverige.

Ökar våldet? Minskar det? Och hur ser våldet ut? Vilka är förövare och vilka är offer?

Mina frågor inleddes på allvar när jag upptäckte att det spreds helt absurda påståenden om det dödliga våldet, men snart kom jag att intressera mig också för statistik om det våld som inte leder till döden. Frågan om våldet har blivit en central politisk fråga i Sverige. SD påstår utan tvekan att våldet har ökat dramatiskt och blir sällan ifrågasatta. Ibland kritiseras SD:s påståenden som om det handlade om en åsikt. Men det är inte en åsikt. Vi måste se efter. Hur ser verkligheten ut? Vad vet vi och vad kan vi belägga?

I grunden finns tre olika källor för påståenden om våldsutvecklingen:

1. Polisanmälningar och rättssystemet i övrigt.

2. BRÅ:s årliga intervjuundersökning om trygghet (NTU).

3. Socialstyrelsens patientregister och övrig statistik om vården. Jag tänkte gå igenom vad dessa tre källor kan berätta om våldsutvecklingen. Jag börjar med polisanmälningarna. När jag går in i siffrorna är det en sak som slår mig extra hårt – den kraftiga ökningen av det polisanmälda sexuella våldet mot barn.

Men låt mig ta det från början. Detta vet vi om polisanmälningar av misshandel och sexualbrott:

Sen 2008 har anmälningarna om misshandel minskat och anmälningarna om sexualbrott har ökat. Till att börja med är det viktigt att påpeka att misshandel är ett betydligt vanligare brott än sexualbrott – antalet anmälningar har under åren 2008 till 2017 varierat mellan 947 och 837 per 100 000. Sexualbrotten är ungefär en fjärdedel av detta – mellan 159 och 233 under samma period. Medan de polisanmälda fallen av misshandel har minskat med 12 % från den högsta nivån 2011 så har anmälningarna om sexualbrott ökat med ca 46% sedan 2008. Om man summerar dessa två typer av polisanmälda våldsbrott så har det totalt minskat något från 1 076 till 1 070 per 100 000.

Vi kan alltså summera:

Enligt kriminalstatistiken (polisanmälningarna) så minskar våldet. Låt oss nu titta närmare på några saker. De polisanmälda sexualbrotten har ökat – men vilka sexualbrott är det som har ökat mest? Vi kan nu se att den största delen av ökningen inte handlar om våldtäkter. Den avgörande delen av denna ökning handlar om andra typer av sexualbrott.

Kategorin sexuella ofredanden har ökat från 66 till 100 per 100 000 (52 %). Och sexuella ofredanden fortsätter att vara den största kategorin med 43 % av allt sexuellt våld. Anmälningarna om våldtäkter har under dessa tio år ökat från 59 till 73 per 100 000 (24 %) men som andel av sexualbrotten har de minskat från 37 % till 32 %. Sedan tidigare vet vi att det stora mörkertalet när det gäller sexualbrott framför allt har handlat om ”lindrigare” former av sexuellt våld än våldtäkter.

Möjligen är denna relativt större ökning av sexuella ofredanden ett tecken på en ökad benägenhet att anmäla. Men nu kommer vi till det som jag anser vara den stora nyheten. Den verkligt stora ökningen finner vi bland polisanmälda sexualbrott mot barn. De senaste tio åren har dessa ökat från 543 år 2008 till 3 317 år 2017. En ökning på 510 % på tio år. Som andel av sexualbrotten handlar det om en ökning från 4% till 17%.

Låt mig exemplifiera vad detta handlar om. Det handlar om sexuella övergrepp på barn, om barnpornografi, om att köpa sexuella handlingar av barn och om att utnyttja barn för sexuell posering. Det handlar om 2 774 fler anmälningar 2017 jämför med 2008. 3 317 barn år 2017. Sexuellt våld. Låt mig till sist bara klarlägga följande. Min ambition är och har alltid varit att så noggrant och korrekt som möjligt redovisa vad offentliga register kan berätta om våldsutvecklingen.

Jag är inte intresserad av att gå i polemik med folk som redan anser sig veta hur verkligheten ser ut, utan att ha kollat först. Jag ska återkomma till de andra två källorna, NTU och Socialstyrelsen.

Men här och nu vill jag bara upprepa följande:

Den verkligt stora ökningen av det sexuella våldet är det som riktar sig mot barn. Detta borde vi prata om.

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 1)

Samhällsnytt ställer i en krönika upp 26 påståenden som ska fungera som argument för att vårt land skulle befinna sig vid avgrundens rand. De 26 påståendena består mestadels av lögner och halvsanningar.


Det retoriska greppet i krönikan ”Den politiska skrattspegeln”, signerad Rolf Malm den 31 oktober, förtjänar en alldeles egen artikel, så vi kommer inte att närmare gå in på det. Vi vill istället fokusera på de påståenden som Malm ställer upp och belägga dem med korrekt fakta. I krönikan finner vi såväl lögner som halvsanningar. Vi finner också en del som stämmer överens med verkligheten.

Vi kommer här och nu att punkta upp Malms påståenden och bena ut dem med korrekt fakta. Here goes:

PÅSTÅENDE: ”Hur kan en stor del av svenska folket annars acceptera att antalet våldtäkter de senaste åren ökat med 600 %!”

FALSKT. Det har cirkulerat siffror om 700 %. Under de senaste tio åren har våldtäktsanmälningarna ökat från 69 till 86 per 100 000 på tio år – vilket ger 25 %. (Källa: BRÅ)


PÅSTÅENDE: ”250 000 kvinnor lever under hedersförtryck här i detta påstått sekulariserade land med sin feministiska regering.”

DELVIS SANT. Hedersförtryck drabbar såväl pojkar som flickor,  kvinnor som män. Särskilt utsatta är hbtq-personer och funktionsnedsatta. Det finns ingen officiell statistik att tillgå vad gäller hedersförtryck. 2011 gjordes en bedömning i en statlig utredning att antalet människor som lever under hedersförtryck i Sverige. Enligt en bedömning 2017 av Astrid Schlytter, docent i rättssociologi, ligger denna siffra idag på ungefär 240 000. I denna siffra räknar man inte in unga med en eller ingen utlandsfödd förälder, och inte heller hedersförtryckta i kristna svenska församlingar eller vuxna. Det vi med säkerhet kan konstatera är att mörkertalet är stort. (Källa: Aftonbladet)


PÅSTÅENDE: ”Det byggs moskéer på snart sagt varje ort så att landet blir en avspegling av den brutala, kvinnoförtryckande arabvärlden.”

FALSKT. Enligt SCB:s rapport publicerad 2020-03-24, med statistik från år 2019, fanns drygt 2 000 tätorter i Sverige.

SCB definierar en ”tätort” som en ort med minst 200 invånare. Till tätorter räknas såväl våra storstäder som mindre orter. (Källa: SCB)

Det byggs inte och har inte byggts 2 000 moskéer i alla eller nästan alla tätorter i Sverige.

För övrigt kan nämnas att det enligt Sveriges Radios ekoredaktion fanns det år 2005 ungefär 120 så kallade ”källarmoskéer” i Sverige. En källarmoské är en befintlig lokal som modifierats och används som moské, alltså inte en moské som byggs för att fungera som moské. De ska inte räknas in i Malms påstående. (Källa: SR)


PÅSTÅENDE: ”Eller att antalet bilbränder har ökat med 75 %.”

FALSKT. 2009 låg antalet insatser vid avsiktliga bilbränder på 1 280. 10 år senare, 2019, låg siffran på 1 030. Det innebär en minskning på 20 %. Om man kikar på antalet insatser per 1 000 invånare är siffrorna 0,14 för 2009 och 0,10 för 2019. (Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB)


PÅSTÅENDE: ”Över 500 000 står i bostadskön i Stockholm och oräkneliga i övriga Sverige.”

SANT. Vid årsskiftet 2020/21 stod 706 632 personer i bostadskö i Stockholm. (Källa: Bostadsförmedlingen) Som jämförelse stod 248 473 personer vid årsskiftet 2020/21 i bostadskö i Göteborg. (Källa: Boplats)


PÅSTÅENDE: ”Vi har Europas längsta vårdköer.”

FALSKT. I ett Facebook-inlägg 23 april 2018 påstår SD att Sverige har Europas längsta vårdköer. Med vårdkö menar man i politisk debatt väntetiden inför en operation. SD har två ”belägg” för sitt påstående:

1). Den lagstadgade vårdgarantin säger att en behandling/operation ska påbörjas inom 90 dagar efter att beslut om åtgärden tagits. SD hänvisar till IHP:s undersökningar utförd av amerikanska stiftelsen Commonwealth Fund. Undersökningarna grundar sig på enkätundersökningar gjorda bland patienter i elva länder (sju i Europa inklusive Sverige) som snarare handlar om att det upplevs vara svårt att få kontakt med sjukvården på kvällar samt att det tar lång tid att få tid hos läkare eller sjuksköterska. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys hävdar att dessa rapporter inte kan användas för att belägga påståendet.

2). Timbrorapporten ”Vårdköer och väntetider” från 2 mars 2018, som påstår att Sverige, Irland och Polen har ”sämst väntetider i Europa”. Påståendet grundas på en undersökning gjord förra året av analysföretaget Health Consumer Powerhouse. Företagets styrelseordförande säger att analyserna inte kan användas för att belägga att Sverige har längst vårdköer i Europa? Han säger också att rubriken på den debattartikel på ämnet skriven av styrelseordföranden och en kollega på företaget som publicerades i Aftonbladet 25 januari 2016 är felaktig. (Källa: SvD)


PÅSTÅENDE: ”Vi har världens dyraste bensin näst Hong Kong.”

FALSKT. Hong Kong har världens dyraste bensin, där 1 liter kostar 19,96 SEK. Sverige hamnar på 11:e plats över bensinpriser i världen enligt en rapport från 8 februari 2021. Då kostade 1 liter bensin 15,05 SEK. Billigast är Venezuela med 0,17 SEK per liter bensin. (Källa: Globalpetrolprices.com)


PÅSTÅENDE: ”667 skolor brann under 2017.”

SANT. 2017 brann det i 667 skolor. 64 % av dessa bränder var anlagda. 2010 var siffrorna 556 och 49 %. (Källa: MSB)


PÅSTÅENDE: ”Nu finns 230 000 fattigpensionärer.”

DELVIS SANT. Eurostat, OECD och andra använder sig av begreppet ”risk för fattigdom” för hushåll med en inkomst under 60 % av medianinkomst. Pensionsmyndigheten använder inte ordet ‘fattigdom’, utan använder begreppet ”relativ låg ekonomisk standard”. Det finns två saker att betänka här:

1). Måttet innefattar inte förmögenhet, vilket innebär att ett hushåll, trots ekonomiska tillgångar, kan räknas som ”relativ låg ekonomisk standard”.

2). Måttet påverkas av vilken boendekostnad ett hushåll har: en högre boendekostnad ger högre bostadstillägg.

2017 låg 245 000 människor (162 000 kvinnor och 83 000 män) i gruppen 65 år och äldre under gränsen för ”relativ låg ekonomisk standard”. Kvinnor, ensamstående och de äldsta inom åldersgruppen över 65 år samt utrikesfödda är de grupper som har störst risk att hamna under inkomstgränsen för ”relativ låg ekonomisk standard”. Detta beror framför allt på jämförelsevis låga inkomstgrundade pensioner samt låga boendekostnader. (Källa: Pensionsmyndigheten)


PÅSTÅENDE: ”Det sker 4 gånger fler skjutningar i Sverige jämfört med Tyskland.”

DELVIS SANT. I påståendet nämns ”skjutningar”. Att hitta statistik på det är inte möjligt. Däremot är det möjligt att finna statistik på skjutningar med dödlig utgång. År 2015 var antalet skjutningar med dödlig utgång 4 gånger fler i Sverige jämfört med Tyskland. Vid sökning på länken är det siffran för ”Gun homicide” man ska beakta. (Källa: Gunpolicy.org)

45413351_728942647472605_765099401025683456_n
Sammanställning av skjutningar med dödlig utgång i Tyskland och Sverige 2010-2015. (Källa: Gunpolicy.org)

PÅSTÅENDE: ”Våldsbrotten ökar katastrofalt.”

FALSKT. Siffror från Socialstyrelsen visar att våldet i Sverige har minskat. Detta avspeglas i hur många som erhåller vård, såväl öppen som sluten, efter våld. Den totala minskningen är på 24 % de senaste tio åren. (Källa: Socialstyrelsen)

Vad gäller utsatthet för våldsbrott ligger siffran enligt NTU någorlunda konstant. 2007 uppgav 2,9 % att de hade blivit misshandlade och 0,7% att misshandeln var allvarlig (den krävde någon form av sjukvård. Samma siffror 10 år senare (2016) var 2,7 % och 0,7 %. Uppgifterna från NTU väcker dock allvarliga frågor. (Källa: NTU)

Medan den avgörande källan från Socialstyrelsen uppger att knappt 15 000 personer fick vård efter att ha utsatts för våld 2008 och drygt 12 000 år 2017 så var det enligt NTU:s intervjusvar 93 000 som skulle ha sökt vård 2007 och 153 000 år 2016. Skillnaden är så stor att den väcker legitima frågor och kräver en särskild granskning. (Källa: NTU)


PÅSTÅENDE: ”Nu finns 200 utanförskapsområden där blåljuspersonal måste ha poliseskort.”

FALSKTFörst måste vi definiera begreppen:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.

2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.

3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

2019 fanns 28 ”utsatta områden”, 10 ”riskområden” samt 22 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 60 områden 2019. Antalet områden har ökat sedan senaste rapporten, vilket tros bero på att polisen har fördjupat sin kunskap genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)


PÅSTÅENDE: ”Eller att det trots den ”restriktiva invandringspolitiken” ändå kommer minst 300 000 nya invandrare de närmaste åren”

SANT. Prognosen (från 5 februari  2021) sträcker sig över 4 år och ligger på ca 125 000 personer per år. Av dessa 125 000 är ungefär 1/6 asylinvandrare och deras anhöriga. Resterande är arbetskraftsinvandrare, studerande, EES-medborgare och anhöriga till dessa samt till svenskar. Observera också att en del av uppehållstillstånden för arbetskraftsinvandrare rör säsongsarbetare (bärplockare, skogsplanterare), och är alltså tidsbegränsade till några få månader. (Källa: Migrationsverket)


PÅSTÅENDE: ”Kanske upp mot 100 000 papperslösa invandrare lever laglöst och farligt i Sverige”.

FALSKT. Siffran 100 000 är möjligen hämtad från Rebecca Weidmo Uvells uträkning på den egna bloggen 2016. Uträkning är gjord på ett osammanhängande hopkok av olika uppgifter. Det går inte att finna statistik över antalet papperslösa, eftersom det inte finns registrerat. Följaktligen är siffror enbart spekulation. I betänkandet av återvändandeutredningen läser vi: ”Ett problem i det sammanhanget är det inte obetydliga antal personer som i den situationen ‘går under jorden’, det vill säga stannar kvar i landet, trots att beslutet om utvisning innebär en skyldighet att inom viss kortare tid lämna landet. Det har beräknats att mellan 20 000 och 50 000 sådana tillståndslösa personer för närvarande vistas i Sverige och berörda myndigheter gör bedömningen att den gruppen ökar”. (Källa: SOU 2017:93, sid. 63)


PÅSTÅENDE: ”Sverige kan försvaras militärt i högst en vecka.”

SANT. Det har successivt gjorts neddragningar i försvarsbudgeten. 1975 avsattes 3,1 % av BNP för försvaret. 2019 låg samma siffra på 1,1 % av BNP. Svenskt försvar är byggt för fredstid – inte för krig. (Källa: Försvarsmakten)


PÅSTÅENDE: ”Att vi inte har skyddsrum för mer än halva befolkningen.”

FALSKT. På MSB.se, dvs Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida läser vi att ”I Sverige finns cirka 65 000 skyddsrum med plats för ungefär sju miljoner människor”. Denna siffra (ca 70 % ) motsvarar långt mer än halva befolkningen. (Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB)


PÅSTÅENDE: ”Eller att vår krisberedskap numera är så usel att vi bara klarar oss några dagar vid avspärrning.”

SANT. Den svenska krisberedskapen är föremål för utveckling. Det behövs ett nationellt grepp med tydligt politiskt ledarskap för att det ska skapas förutsättningar på alla nivåer i samhället. Sverige är inte rustat för krig, naturkatastrofer eller drivmedelsbrist.

Det är svårt att precisera hur Sverige skulle klara sig vad gäller livsmedelsförsörjning vid störningar. Störningens omfattning och karaktär är det avgörande. En uppskattning från Livsmedelsverket är att det inom dagligvaruhandeln och storköksgrossisterna finns mat för mellan en och två veckor. Tillgången till drivmedel, elektricitet och IT kommer vid en störning att försämras relativt snabbt. (Källa: LandLantbruk)

I försvarsberedningens rapport ska Sverige uthärda en säkerhetspolitisk kris i tre månader och individen klara sig utan stöd i en vecka. Idag ser det inte ut så. Vi lever efter devisen ”just in time”. (Källa: Försvarsdepartementet – Motståndskraft)


PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige har den sämsta gränskontrollen i Europa.”

FALSKT. En opublicerad EU-rapport riktar kritik mot svenska gränskontroller. Gränskontrollanterna skriver i rapporten följande:

”Brådskande åtgärder bör vidtas av myndigheterna för att ta itu med de eftersläpningar och luckor som identifierats på såväl strategiska som operativa nivåer.”

I rapporten framförs kritik mot Sveriges uppbyggnad och organisation kring hur gränskontrollerna sköts. EU-inspektörerna menar att det saknas en gemensam struktur och enlighet mellan de olika myndigheterna. Det framkommer också att Sverige på ett antal punkter bryter mot Schengenregelverket och att kunskaps- och utbildningskraven för personal är ”not sufficient” och ”non-compliant”. (Källa: SR)

Däremot är det, trots en opublicerad rapport, inte möjligt att dra slutsatsen att Sverige skulle ha Europas sämsta gränskontroller.


PÅSTÅENDE: ”Eller att mer än varannan invandrare fortfarande är utan jobb efter 8 år.”

SANT. Det finns stora variationer kring siffrorna beroende på när personen invandrade och vilken utbildningsnivå hen har. Generellt sker en positiv utveckling. (Källa: SVT)


PÅSTÅENDE: ”Skattebetalarna betalar 30 miljoner kronor för varje konstgjort invandrarjobb – som ändå inte leder till riktiga jobb.”

FALSKT. När det gäller ”konstgjorda invandrarjobb” är påståendet uppenbart orimligt. Det finns tre typer, med olika grad av subvention:

  • Nystartjobb (60% av lönekostnaden)
  • Instegsjobb (80% av lönekostnaden)
  • Extratjänst (100% av lönekostnaden + handledning)

Instegsjobb och extratjänst kan man få max 2 år. Nystartjobb kan man få hela arbetslivet. Hur man än räknar, kan inte ”varje konstgjort invandrarjobb” kosta 30 miljoner i skattemedel. (Källa: Arbetsförmedlingen)

För den som vill kika på ekonomiska prognoser och utfall kan göra det på Arbetsförmedlingen.se.


PÅSTÅENDE: ”Eller att upp till 70% av invandrarelever i utsatta områden inte klarar godkända betyg.”

FALSKT. Siffran 70 % är cherry-picking. Det finns områden i t ex Göteborg där siffran nästan kommer upp i den nivån, men det är ett medvetet selektivt urval. Vad gäller elever som invandrat vid 13 års ålder eller senare klarar 80 % inte grundskolan med godkända betyg. Däremot så klarar sig barn som invandrat före 7 års ålder nästan lika bra som infödda: 20 respektive 10 % klarar inte godkända betyg. Vad gäller barn som invandrat mellan 7 och 12 års ålder så klarar 35 % inte godkända betyg. (Källa: Ekonomifakta)

Skärmdump från Ekonomifakta.

PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige genom främst invandring snart har över 10 miljoner invånare.”

SANT. Sveriges folkökning beror till största del på invandring just nu. 70 % av folkökningen under 2019 grundade sig i att fler personer invandrar än utvandrar. Resterande 30 % berodde på att det föds fler än det dör. I slutet av 2019 bodde 2 miljoner personer i Sverige som är födda utomlands. Det motsvarar 19 % av den svenska befolkningen. I slutet av 2019 bodde 10,3 miljoner personer i Sverige. (Källa: SCB)


PÅSTÅENDE: ”Alla dessa nya svenskar ska kommunerna enligt lag sörja för. För det tvingas de låna – snart är deras låneskuld 1000 miljarder kronor (en biljon).”

SANT. Enligt det kommunala låneinstitutet Kommuninvest, med ett stort antal av Sveriges 290 kommuner som medlemmar, beräknas de sammanlagda kommunala skulderna fördubblas mellan 2015-2024.

Den kraftigt ökande befolkningen, bland annat beroende på stora flyktingströmmar, uppges vara en av orsakerna. Kommuninvest påtalar även att kommunernas ökande skulder blir ett problem genom att de statliga bidragen till kommunerna minskat.

”Institutets VD Tomas Werngren menar dock att ökningen måste ses i ljuset av att den svenska ekonomin fortsätter att växa.

– Kommunernas skulder i förhållande till BNP är låga och ökar på tio år från 13 till 17 procent, vilket är hanterbart. Dessutom ser vi att kommunernas pensionsåtaganden kommer att minska på längre sikt, vilket ökar det ekonomiska utrymmet.” (Källa: Kommuninvest låneskulder)


PÅSTÅENDE: ”När räntan höjs, statens stöd för invandrarna snart upphör och lågkonjunkturen slår till lär de tvingas höja kommunalskatterna drastiskt – trots att vi redan har världens högsta skatter.”

FALSKT. På listan över OECD-länders skattetryck hamnar Sverige på delad 4:e plats med 43,9 %. (Källa: Ekonomifakta skattetryck)


PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige nu har EU:s lägsta BNP per capita.”

FALSKT. Sverige ligger på sjunde plats vad gäller BNP per capita. EU innefattar 28 länder. (Källa: Eurostat)


PÅSTÅENDE: ”Eller att ett litet s.k. Miljöparti bestämmer att Sverige ska bli fossilfritt.”

FALSKT. Regeringen genomför energiöverenskommelsen som slöts mellan regeringspartierna, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna 2016. (Källa: Regeringen.se)


Det är i lögnerna och myterna som splittringen i samhället får sitt bränsle. Det är splittringen som folkvalda politiker (läs sverigedemokrater) och alternativ media vill uppnå. Det är denna eskalerande och farliga utveckling vi är skyldiga att stoppa.

Källor:

Arbetsförmedlingen – Anställningsstöd

Arbetsförmedlingen – Ekonomiska prognoser och utfall

Boplats – bostadskö Göteborg

Bostadsförmedlingen – bostadskö Stockholm

BRÅ (Brottsförebyggande rådet) – våldsbrott

Ekonomifakta – grundskolan

Ekonomifakta – skattetryck

Eurostat – BNP per capita

Försvarsdepartementet – Motståndskraft

Försvarsmakten – försvaret

Globalpetrolprices.com

Gunpolicy.org – ”skjutningar”

Kommuninvest – låneskulder

LandLantbruk – livsmedelsförsörjning

Migrationsverket – prognos invandring

MSB.se – skyddsrum

MSB.se – statistikdatabas bilbränder

MSB.se – statistikdatabas skolbränder

NOA (Nationella operativa avdelningen) – utanförskapsområden

NTU (Nationella trygghetsundersökningen) – utsatt för våldsbrott

OECD – skatt på arbete

Pensionsmyndigheten – ”fattigpensionärer”

Regeringen.se – fossilfritt Sverige

SCB – in- och utvandring

SCB – tätorter

SOU 2017:93 – papperslösa

SR – grundskolan

SR – gränskontroller

SR – moskéer

SvD – hedersförtryck

SvD – vårdköer

SVT – utrikesfödda arbete