Enligt forskningsinstitutet V-Dem, som drivs av statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, är Danmark och Sverige de mest demokratiska länderna i världen. Detta fastslås i deras demokratirapport publicerad i mars 2021.
Globalt ser vi en fortsatt negativ trend vad gäller den demokratiska utvecklingen. Senaste rapporten visar att världen är tillbaka på nivåerna vi hade 1990.
De två länder med starkast negativ trend i världen är EU-länderna Polen och Ungern. Polen har sjunkit mest de senaste tio åren, men betraktas fortfarande delvis vara en demokrati, medan Ungern är det enda land i EU som inte är demokratiskt. Förra året hamnade Ungern i kategorin elektoral autokrati.
I Polen syns ett tydligt samband mellan den kraftiga minskningen i demokratinivå och att det ultranationalistiska Lag och rättvisa blev styrande parti 2015.
Rapporten tar ett stort grepp och granskar mer än 250 faktorer över långa tidsperioder för att kunna analysera utvecklingen av demokratinivån i de länder som upptas i rapporten. Ett av de s.k.”huvudmåtten” är liberal demokrati, med fokus på graden av fria och rättvisa val, yttrandefrihet, likhet inför lagen och olika former av maktbegränsningar för regeringarna.
I ”avdemokratiseringsprocessen” angrips, enligt V-Dem, i första hand den fria pressen. Därefter underkuvas den akademiska världen och civilsamhället. Det är en trend att makten föraktar politiska motståndare, med målet att öka polariseringen och sprida desinformation. När makten uppnått dessa delmål är nästa steg att attackera demokratins kärna: de demokratiska valen och formella institutioner. V-Dem menar att Ungern är ett typexempel på denna utveckling.
Enligt rapporten finns idag 32 liberaldemokratiska länder i världen. Det finns 60 s k elektorala demokratier, bl a Polen, och 62 elektorala autokratier, bl a Ungern. Antalet stängda autokratier i världen är 24. Mer om de olika regimtyperna står att läsa i en rapport från 2013 skriven av forskare vid statsvetenskapliga institutionerna i Göteborg och Lund.
Enligt rapporten över demokratiindex i världens länder hamnar alltså Danmark och Sverige på första respektive andra plats, följda av Norge, Costa Rica, Schweiz, Nya Zeeland, Finland och Tyskland.
Sämst i klassen i världen är Eritrea, Nordkorea, Jemen och Syrien, följda av Turkmenistan, Kina och Tadjikistan. Om vi räknar in länder i Europa utanför EU finner vi att Europas minst demokratiska länder är Azerbajdzjan, Belarus och Ryssland.
För Sverigedemokraterna är det ytterst praktiskt att det inte krigas i vårt närområde. Det är också ytterst praktiskt att det inte lär krigas i något av våra grannländer på väldigt länge. Därför försöker SD inbilla väljare att det går att neka människor att söka asyl i Sverige, så länge de inte kommer från Norden eller våra grannländer på andra sidan Östersjön. SD marknadsför en lögn, den påhittade ”principen om första säkra land”. En princip som, om ett land försöker tillämpa den, strider mot såväl asylrätten som internationell rätt.
I sin motion ”En hållbar och rättssäker asylpolitik” (Motion 2018/19:2990) argumenterar de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler, Jonas Andersson i Skellefteå och Jennie Åfeldt för en hållning som bryter mot internationella avtal rörande asyl och mänskliga rättigheter.
”I enlighet med FN:s flyktingkonvention så utgår Sverigedemokraternas flyktingpolitik från principen att en människa på flykt ska få skydd i det första säkra land som kan nås. Detta innebär att asylsystemet på sikt bör utformas för att motverka långväga och kostsam migration över flera länder, samt sekundärförflyttningar (så kallad asyl-shopping). Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.
Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.
Oavsett aktuell omvärldssituation är det av största vikt att tydliga regler och fungerande system finns på plats i det fall konflikter i närområdet bryter ut och att Sverige därmed kan komma att behöva hantera nya asylsökande.” (Källa: Riksdagen)
Påståendet om att flyktingkonventionen anger att människor som flyr måste söka skydd i det geografiskt närmaste säkra land som finns, är lögn. Inga sådana formuleringar eller ens antydningar om ”första säkra land”, anges i flyktingkonventionen.
Av artikel 1, punkt 2 i flyktingkonventionen, framgår endast att en flykting måste befinna sig utanför det egna landets gränser har en välgrundad fruktan för förföljelse (utifrån ett antal uppräknade kriterier), samt att personen som flyr, på grund av välgrundad fruktan, inte kan eller vill begagna sig av det egna landets skydd, för att personen skall få beviljas skydd.
Det räcker således med att befinna sig utanför sitt eget lands gränser och att söka asyl i ett annat land.
I tredje till femte stycket i preamblen (förordet) till flyktingkonventionen (markering i fetstil gjorda av mig) fastslår därutöver att det åligger det internationella världssamfundet att lösa flyktingproblematiken genom gemensamma åtaganden:
”i betraktande av att beviljandet av asyl kan medföra en utomordentligt tung börda för vissa länder och att en tillfredsställande lösning av hithörande problem, vilkas internationella räckvidd och natur erkänts av Förenta Nationerna, därför icke kan uppnås utan internationellt samarbete, under uttalande av önskemålet, att alla stater under erkännande av flyktingproblemets sociala och humanitära beskaffenhet måtte göra allt som står i deras makt för att förhindra detta problem att bliva en orsak till spänning mellan stater, samt efter tagen kännedom om att Förenta Nationernas Höge Kommissarie för flyktingar erhållit i uppdrag att övervaka tillämpningen av de internationella konventioner, som bereda flyktingarna skydd, och i insikt om att en effektiv samordning av de åtgärder, som vidtagas för att lösa flyktingsproblemet, kommer att vara avhängig av staternas samarbete med Höge Kommissarien” (Källa: Human Rights
Dublinförordningen reglerar asylsystemet
I Dublinförordningen står föreskrivet hur den internationella asylpolitiken ser ut. I förordningen regleras asylsystemet genom att en (1) s k ”Dublinstat” (EU-stat, Norge, Schweiz, Island eller Liechtenstein) ansvarar för att i det egna landet pröva en utlännings asylansökan. Dublinförordningen innehåller undantag då en ensamkommande har släkt i Sverige eller då en människa har familj i Sverige.
Om den asylsökande har uppehållstillstånd i Sverige ska asylansökan prövas här. Dublinförordningen är samtidigt enbart tillämpbar under en viss tid när en asylsökande färdas genom flera länder som omfattas av förordningen. (Källa: Migrationsverket)
I händelse av att Sverige utvisar grupper av människor utan att ta hänsyn till deras individuella behov och rättigheter strider mot Protokoll 4 artikel 4 i Europakonventionen. Det är, i enlighet med protokollet, förbjudet att förhindra människor att komma in i landet (Källa: Mänskliga rättigheter)
”Enligt svensk praxis ska Sverige påta sig ansvar för ansökan om det vore humanitärt stötande att kräva att den asylsökande förs över till den Dublinstat som enligt Dublinförordningen ska ansvara för ansökan.” (Källa: Migrationsverket)
I enlighet med asylrätten, internationell rätt och de mänskliga rättigheterna har en person rätt att söka asyl i det land hen önskar. Detta innebär i praktiken att vem som helst kan söka asyl i Sverige. Asylsökande har rätt till en (1) prövning i Sverige, förutsatt att inga andra länder kan och vill pröva en asylansökan.
I SD:s parallella universum vill man ge Sverige frisedel i förhållande till andra länder. I sin iver att slippa ta emot flyktingar anser de att Sverige ska frångå internationell rätt, asylrätten och bryta mot de mänskliga rättigheterna.
I SD:s parallella universum gäller skygglappar på. Detta illustreras monotont av mantrat, och lögnen, ”principen om första säkra land”. I själva verket menar partiet att ”vi vill inte ha några flyktingar till Sverige. Punkt”.
I nationalistiska kretsar målas Sverige inte sällan upp som en antidemokrati, demokratur* eller t o m som en diktatur. I höstas presenterades en undersökning som ger Sverige den fina utnämningen EU:s mest demokratiska land. Nu presenteras ytterligare en undersökning som visar samma sak. Om vi innefattar alla världens länder intar Sverige en tredjeplats över mest demokratiska länder.
Den 9 oktober 2018 presenterade stiftelsen Bertelsmann en sammanställning över EU- och OECD-ländernas demokratiindex för 2018. Sammanställningen innefattar tre kategorier; ”demokrati”, ”gott styre” och ”politiskt utfall”. Sammanställningen är komplex, då man har använt sig av ett hundratal olika indikatorer.
Sverige toppar i alla tre kategorier, följt av Danmark, Finland och Tyskland. De länder som ligger i botten i EU:s demokratiliga är Ungern, Rumänien och Polen.
Noterbart är att Ungern och Polen ses som föregångsländer i nationalistiska kretsar.
I sammanställningen ser vi att utvecklingen i just dessa två länder befinner sig i fritt fall vad gäller demokratisk utveckling. I fallet Ungern är kritiken svidande från såväl EU som andra organisationer. I kategorin ”demokrati” ligger Ungern klart sämst till av EU-länderna. Landet beskrivs
”vara på väg mot ett förfeodalt samhälle med korruption och nepotism där den nationalkonservativa regeringen under Viktor Orbán fortsätter att urholka demokratins institutioner”.
Polen har på ett år tappat från plats 5 till plats 27. Denna utveckling förklaras så här:
”Polen, som länge utgjorde en demokratisk förebild för central- och östeuropeiska länder, har dramatiskt försämrats under den konservativa högerregeringen Lag och rättvisa”.
Även här hamnar Sverige i topp, följt av Danmark, Irland och Finland. De länder som befinner sig i botten på demokratilistan i EU är Rumänien, Kroatien, Ungern och Polen.
11 EU-länder klassas i The Economists demokratiindex för 2018 som ”funktionella demokratier”, medan övriga 17 EU-länder klassas som ”demokrati med anmärkning”. När vi innefattar övriga länder i Europa sammanfattar Europaportalen utvecklingen så här:
”Största tappet i Europa har demokratin i Turkiet gjort. Därefter följer Georgien och Italien. ”Italien föll väsentligt på den globala rankingen i 2018 års demokratiindex till plats 33 från plats 21 2017”, skriver rapportförfattarna. Rapporten pekar bland annat på att det högerpopulistiska regeringspartiet Lega stött vräkningen av romer och fört en tuffare linje mot migranter. Även Ryssland har gjort ett stort tapp och räknas nu som mindre demokratiskt än Vitryssland som kallats Europas sista diktatur. ”I Ryssland orsakade en tydlig försämring i poängen för medborgerliga rättigheter landets övergripande ranking att halka ned väsentligt”, heter det.”
Enligt sammanställningen i The Economists demokratiindex är Norge och Island världens mest demokratiska länder, följt av Sverige. De länder som befinner sig i botten på demokratiligan i Europa är Azerbajdzjan, Ryssland och Vitryssland, som alla klassas som ”auktoritära regimer”. I majoriteten EU-länder, inklusive Sverige, är demokratiindex i stort sett oförändrat. I Armenien och Baltikum (Estland, Lettland och Litauen) är den demokratiska utvecklingen positiv. Världens minst demokratiska länder är, enligt sammanställningen, Nordkorea, Syrien och Demokratiska republiken Kongo (intressant namnval).
I sammanställningen kan vi lära oss att 20 länder (12 %) i världen klassas som ”fulla demokratier”, 55 länder (32,9 %) klassas som ”demokratier med anmärkning”, 39 länder (23,4 %) klassas som ”hybridregimer” och 53 länder (31,7 %) klassas som ”auktoritära regimer”. Merparten av de ”fulla demokratierna” ligger i Europa, medan merparten av ”auktoritära regimer” ligger i Asien och Afrika.
Rösterna som ropar om att Sverige skulle vara en antidemokrati, ”demokratur” eller t o m diktatur, motsägs med eftertryck av dessa två sammanställningar över länders demokratiindex.
I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.”
Donald Trump håller tal i Polen. Det är sommaren 2017 och det ligger en hotfull stämning i luften, inte bara i Warszawa, utan i hela det vi kallar västvärlden. I hela världen, egentligen.
Nordkorea spänner musklerna, Venezuela balanserar på randen till sammanbrott. Och här hemma i no go-zonlandet Sverige har Sverigedemokraterna precis kickat igång sin valkampanj inför kyrkovalet med en video som uppmanar väljarna att hjälpa kyrkan (genom att rösta på SD), då den ”hamnat på avvägar”. Den samhälleliga polarisering vi talat om som en risk är ett faktum var vi än vänder blicken och den tycks bara öka i koncentration. Gråzonen är trådsmal. Fler och fler väljer sida (eller får en sida vald åt dem). Och Donald Trump, USA:s president, håller alltså tal i Polen:
”The defense of the west ultimately rests not only on means, but also on the will of it’s people to prevail and be successful /…/. The Fundamental question of our time is wether the West has the will to survive? Do we have the confidence in our values to defend them at any cost? Do we have enough respect for our citizens to protect our borders? Do we have the desire and the courage to preserve our civilization in the face of those who would subvert and destroy it?”
Skrämmande eller hoppfullt? Eller kanske både och? Bilden är varken ny eller nyanserad. Vi lever alltså under det direkta hotet om undergång. De Andra söker omstörta (subvert) och förgöra (destroy) vår civilisation, säger han. Och vi – det västerländska Folket – måste segra (prevail) och bevara (preserve) den för att överleva (survive).
Det är en hotfull bild, men den väcker också en gnista av stridslystenhet i hjärtat på de morske män som hör och förstår hans budskap. Precis som Kent Ekeroths ansikte klippts in i affischen till Rädda menige Ryan i en mem efter att han dömts för ringa misshandel i den nu ökända krogrättegången ekar Trumps ord över slagfältet utanför Minas Tirith när han likt en kung Théoden eggar sina blonda, blåögda rohirrim att ge sig in i striden och rädda just Västern och mänskligheten från de mörkhyade, krumbenta och allmänt primitiva och våldsamma orcherna. Det är en av de mäktigare sekvenserna i filmtrilogin och det vore väl själva fan om det inte skulle fungera igen. Men det kräver ett visst mindset. Det kräver att man accepterar och t o m bejakar den grundläggande förutsättningen att någon måste vara orch. Att någon måste tas ifrån sin mänsklighet och bli Den Andre.
Det här behöver dock inte vara den enda bilden. Det är sällan den enda bilden i en komplex verklighet. Den som lyssnar till Donald ”Théoden” Trump eller hans lokala motsvarighet Jimmie Åkesson behöver inte nödvändigtvis ens vara intresserad av orcher eller tro på det kommande/pågående civilisationskriget.
Vad vi vill ha och vad vi får
Lite då och då kan vi läsa analyser om att Sverigedemokraternas framgångar inte så mycket handlar om att t ex ta (eller inte ta) debatten, som den istället handlar om ökade samhällsklyftor, en djupare hopplöshet och en bristande framtidstro hos väljarna kombinerat med en total visionslöshet hos partierna i den s k ”sjuklövern”. På Vardagsrasismen kunde jag t ex helt nyligen läsa just teorin att ”framförallt växer SD för att samhället upplevs mer otryggt /…/, för att klyftorna i samhället ökat /…/ och styrande politiker helt glömt bort både klassfrågan och antirasismen”.
Det är alltså möjligt att läsa och förstå Trumps bombastiskt nationalistiska tal ovan på ett helt annat sätt än som den civilisationernas strid där vi – medelst nyckelord som ”omstörta”, ”förgöra”, ”segra” och ”bevara” – manas att dra ut i krig och vara redo att offra våra liv för Västerlandet. Och det är på samma sätt möjligt att tolka även Sverigedemokraternas nationalism på ett, vi kan kalla det ”välvilligt”, sätt.
Välvilligt, eftersom kampen istället för att föras mot en demoniserad, avhumaniserad Andre eller mot en inre, ”kulturmarxistisk” Fiende, förs mot en för dessa personer mycket reell otrygghet i vardagen. En otrygghet avseende kanske våld, fattigdom, försörjning eller bostad. Eller en kamp mot hopplösheten där alla andra verkar springa förbi en och man själv snarare hasar sig ensam fram längst därbak utan ens en utsträckt hand från Försäkringskassan – denna sista skyddsinstans innan Socialtjänsten skrapar upp resterna av det som en gång var en människa. Där gränsen som måste försvaras till varje pris inte är nationens, kulturens eller civilisationens gräns, utan utgörs av den egna självkänslan och självrespekten. Mitt ”jag”, sådan jag är och vill vara.
Jag tror det mycket väl går att läsa såväl Trumps som Sverigedemokraternas väljare på det här sättet, men… (Och det är ett väldigt viktigt ”men”.) Det är inte detsamma som att det skulle vara en korrekt läsning av vare sig Trump eller Sverigedemokraterna själva. Och den skillnaden är otroligt viktig, även om den inte alltid är uppenbar.
Sånt händer inte här
En röst på Sverigedemokraterna eller Trump även i all välmening är ändå, till syvende och sist, en röst på deras nationalism och allt den kan föra med sig. Och tro inte att det kommer att vara en lätt sak att stå emot deras världsbild när de väl fått makten att diktera den!
“Why are you so afraid of the word ‘Fascism,’ Doremus? Just a word—just a word! And might not be so bad, with all the lazy bums we got panhandling relief nowadays, and living on my income tax and yours—not so worse to have a real Strong Man, like Hitler or Mussolini—like Napoleon or Bismarck in the good old days—and have ‘em really run the country and make it efficient and prosperous again.”
I Sinclair Lewis’ roman, It can’t happen here, skriven under första halvan av 1930-talet strax efter Hitlers maktövertagande i Tyskland, möter bokens huvudperson – tidningsmannen Doremus Jessup – ungefär samma förklaring som den jag beskrivit ovan. Otrygghet och hopplöshet. Men han möter också lösningen, såsom den erbjuds av senator och sedermera president Buzz Windrip, eller i vår egen verklighet av Donald Trump och Sverigedemokraterna.
Otrygghetens orsaker ges av dem ett ansikte. Och alla tre ger den i princip samma ansikten. Det är judarna, afrikanerna, muslimerna, araberna, tiggarna, bidragstagarna (läs ”-fuskarna”) – ickesvenskarna – som är De Andra. Som är problemet. Och på detta följer förstås meningsmotståndarna som brev på posten när väl lösningen blivit till förd politik: ”Godhetsapostlarna”, ”kulturmarxisterna”, kommunisterna, journalisterna, prästerna – alltså alla vi som ifrågasätter såväl problemformuleringen som utnämnandet av syndabockarna.
Det är en enkel lösning och det är lika enkelt att förklä den i handlingskraftig dräkt och först när det är försent inse att handlingskraft på så godtyckliga former är ett brant sluttande plan rätt ned i totalitarism och fascism. För den välvilliga tolkningen ovan till trots är den enskilda människans kamp mot otrygghet, hopplöshet eller visionslöshet något helt annat än den kamp USA:s president beskriver i videon ovan.
Donald Trump, liksom Sverigedemokraterna, driver en nationalistisk agenda där varje ord de uttalar är vare sig bildligt eller ens symboliskt menade. För dem handlar det om att rent konkret försvara Västvärlden mot en Andre som på riktigt söker omstörta och förgöra oss. Till varje pris. I deras värld finns orcher på riktigt – men de har tågat hit från MENA istället för Mordor. I deras värld framstår det inte längre ens som orimligt att fängsla journalister eller bekämpa meningsmotståndare. Nej, meningsmotståndaren blir i den stunden till en Ormstunga – en mycket verklig och mycket farlig inre fiende.
Vi ser det redan nu. I Turkiet fylls fängelserna av dissidenter och människorättsförsvarare och även i USA har, på det halvår som gått sedan Trump svors in som president, en glidning inletts; där våld mot journalister förringas eller t o m välkomnas och där en växande opinion inom även den grupp som gav honom sin röst av den där välviljan jag talar om ovan alltmer bejakar och omfamnar våld och repression mot oliktänkande.
Och om vi då i vår välvilja lämnar över till nationalismen – vare sig den representeras av Trump eller Åkesson – att bekämpa vår otrygghet, växer denna istället i en ond cirkel, där för varje fängslad dissident misstänksamheten mot De Andra bara fortsätter öka och det upplevda behovet hos statsmakten av ännu hårdare kontroll, ännu starkare auktoritet, skapar än större otrygghet. Och så vidare i det branta, sluttande plan jag nämner ovan. Tills vi också börjar tro på orcher, eller utses till sådana.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor
Svenskar som återvandrar har genom åren varit den klart största invandrargruppen till Sverige. Då man räknar på denna statistik utgår man ifrån vilket medborgarskap personen som invandrar har.
Med tanke på att vi nu bevittnar ett av modern tids värsta, och mest långlivade, krig i Syrien ser det tillfälligt ut som så att Syrien är det land varifrån flest människor invandrat under åren 2015 och 2016.
Prognosen är att antalet asylsökande kommer att minska, och mot bakgrund av att spelreglerna för att bevilja asyl har stramats åt betänkligt i och med den nya asyllagen som trädde i kraft 20 juli 2016 är det inte orimligt att anta att återvändande svenskar redan 2017 återigen kommer att bli den största invandrargruppen.
Källa: Statistiska Centralbyrån (SCB). Klicka på bilden för att förstora.
Siffrorna för 2015 är: Syrien 28 011, Sverige 20 372, Eritrea 7 558, Polen 5 552, Statslös 5 439, Indien 3 522, Somalia 3 500, Afghanistan 3 375, Finland 2 811, Irak 2 806. TOTAL: 134 240.
Siffrorna för 2016 är: Syrien 48 973, Sverige 20 019, Eritrea 7 580,Statslös 7 560, Polen 5 045, Indien 4 161, Afghanistan 4 081, Somalia 3 811, Irak 3 399, Finland 3 047. TOTAL: 163 005.
Vi kan se att antalet svenskar som invandrar till Sverige ligger stabilt runt 20 000, medan antalet för Syrien låg på 28 011 år 2015 och nådde sin kulmen år 2016 med 48 973 personer.
Det är viktigt att vara medveten om att återvändande svenskar normalt sett är den största invandrargruppen, men att kriget i Syrien tillfälligt kastar om placeringarna. Sverige hamnar dock med bred marginal på andra plats bland invandrargrupperna.
Motargument publicerade en liknande artikel 2012 som presenterade motsvarande fakta för 2011. Den artikeln går att finna här.
Antisemiter lider av många vanföreställningar. Beroende på antisemitens utgångspunkt kan ”Juden” vara den utsugande kapitalisten eller den förtryckande ockupanten. ”Juden” kan också vara kommunisten. Jag tänkte titta lite närmare på detta sistnämnda, myten om judebolsjevismen och jag avser att göra det utifrån ett polskt perspektiv.
I Polen tilltog myten i styrka när landet återuppstod som nation 1918 och utkämpade ett krig mot bland annat Ryssland. Judar anklagades för att vara bolsjeviker som gick fiendens ärenden. Under mellankrigsperioden levde myten vidare men det var först åren efter kriget som den fick sitt definitiva genombrott när judar beskylldes för att samarbeta med den kommunistiska säkerhetstjänsten och sovjetiska NKVD. Därtill utmålades i stort sett den kommunistiska regimen som judisk. I vissa polska kretsar talades det alltså om ”Żydokomuna” (fri översättning; judekommunism).
Efter 1945 fanns det mellan 200 000 och 250 000 judar i Polen. Majoriteten av dem hade överlevt kriget tack vare vistelse i avlägsna landändar i Sovjetunionen, till vilka de antingen flytt eller deporterats 1940 av sovjetmakten som erövrat östra Polen 1939. Alltså utgjorde judar ca 1 % av Polens befolkning efter kriget mot 10 % före. Var de då särskilt inblandade i den kommunistiska regimens strukturer? Låt oss börja uppifrån.
I det förenade polska arbetarpartiets politbyrå fanns det två polska judar med avsevärd makt, Jakub Berman (ansvarig för säkerhetsapparaten, propaganda etc), Hilary Minc (industri- och handelsminister). En tredje politbyråmedlem av judisk härkomst var Roman Zambrowski. Redan 1956 hade detta förändrats och kvar fanns endast Zambrowski. Granskar man partiets första centralkommitté (125 ledamöter) från 1948 så var 6 % judar.
Polska judar innehade viktiga positioner inom institutioner avsedda att fostra polackerna ideologiskt. 1950 initierade Adam Schaff bildandet av ett institut som skulle fostra vetenskapsmän i marxism-leninism. Aleksander Ford var fram till 1947 direktör för det statliga filmbolaget och därefter professor vid filmskolan i staden Lodz. Leon Kasman var fram till 1967 chefredaktör för den statliga dagstidningen ”Trybuna Ludu” (Folkets Tribunal). Franciszek Fiedler var redaktör (1947-52) för centralkommitténs teoretiska skrift ”Nowe Drogi” (Nya Vägar).
Många arbetade också i ”Ministeriet för inrikessäkerhet”, vars syfte var att slå ner all opposition mot regimen och upprätthålla kontroll över befolkningen. I ministeriet ingick olika myndigheter, varav en var ”Myndigheten för offentlig säkerhet”, dvs, ett slags säkerhetstjänst.
Arturs kommande bok, om upproret i Warszawas getto. ”Judarna har vapen”.
I mars 1953 fanns det totalt 33 251 funktionärer anställda inom säkerhetstjänsten. Enligt den antisemitiska myten om ”Żydokomuna” måste alltså judar mer eller mindre ha dominerat säkerhetstjänsten. Vad säger siffrorna? Av det totala antalet funktionärer var 95,7 % icke-judiska polacker, 2,3 % polska judar och 1,5 % vitryssar. Siffrorna förändras om man tittar specifikt på chefsbefattningar. Av 450 chefer, exv. avdelningsdirektörer och ställföreträdare var 167 av judisk härkomst, dvs. 37 %. I egenskap av kommunistiska funktionärer gjorde sig åtskilliga polska judar skyldiga till svåra övergrepp mot polska antikommunistiska aktivister. Här kan namn som Józef Różański (egentligen Josek Goldberg), Anatol Fejgin, Roman Romkowski (egentligen Natan Grinszpan-Kikiel) och Józef Światło (egentligen Izaak Fleischfarb) nämnas. 1957 skulle också tre av dem dömas till långa fängelsestraff eftersom de funnits skyldiga till brottsligt beteende.
Så vilken slutsats kan man dra? Bevisar inte siffrorna att polska judar var överrepresenterade i den kommunistiska regimens strukturer? Jo, onekligen var de det. Men en antisemit som lider av vanföreställningar försöker inte förstå varför. En antisemit mållåser på just judisk närvaro i kommunistiska säkerhetsstrukturer och blundar för det faktum att den absoluta majoriteten av funktionärerna inom säkerhetstjänstens olika avdelningar var icke-judiska polacker. En antisemit talar högljutt om hur polsk-judiska förhörsledare eller domare delade ut dödsstraff åt polska antikommunistiska aktivister men underlåter att omnämna det faktum att polska antikommunister misshandlades, torterades och mördades i stor utsträckning av icke-judiska funktionärer.
Vad låg då bakom den judiska överrepresentationen? Givetvis flera olika skäl. Förhoppningen att kommunismen skulle bygga ett bättre Polen var ett skäl. I det kommunistiska Polen kunde judar göra karriär på ett sätt som tidigare varit omöjligt. Ett tredje skäl var att det bland över 100 000 polska judar som återvände från Sovjetunionen efter kriget fanns en kärna av hårdföra kommunister som givetvis omedelbart kom att engageras i omvandlingen av Polen till en kommunistisk diktatur. Ytterligare en orsak som är värd att nämna och som definitivt inte kan förringas är att polska judar såg den kommunistiska regimen som en garant för deras skydd och säkerhet. Vissa sökte sig till framför allt säkerhetstjänsten för att de ville försöka hämnas, främst på tyskar. Och ett sista skäl som drev vissa polska judar (och icke-judar) var ren och skär opportunism. Att gå med i arbetarpartiet och ta statlig anställning gav flera fördelar.
Det går dock inte bortse från det faktum att de polska judarnas överrepresentation i kommunistiska strukturer åren efter kriget fördjupade antijudiska attityder bland breda polska folklager. Myten om judekommunisten byggde dock på vanföreställningen att den kommunistiska regimen var i judarnas händer, men så var ju inte alls fallet. Regimen styrdes inte av judiska intressen (vilka dessa nu skulle vara) eller några andra intressen förutom att upprätthålla den kommunistiska diktaturen. Kommunistiska judar som tjänade systemet var främst och enbart kommunister, precis som sina icke-judiska kollegor. Den som inte förmår förstå att det inte finns någon specifik ”judisk” kommunism lider av antisemitiska vanföreställningar.
I Polen tilltog myten i styrka när landet återuppstod som nation 1918 och utkämpade ett krig mot bland annat Ryssland. Judar anklagades för att vara bolsjeviker som gick fiendens ärenden. Under mellankrigsperioden levde myten vidare men det var först åren efter kriget som den fick sitt definitiva genombrott när judar beskylldes för att samarbeta med den kommunistiska säkerhetstjänsten och sovjetiska NKVD. Därtill utmålades i stort sett den kommunistiska regimen som judisk. I vissa polska kretsar talades det alltså om ”Żydokomuna” (fri översättning; judekommunism).
Motargument 