Etikettarkiv: tryckfrihet

Myter om FN:s globala ramverk om migration

I debatten florerar myter och konspirationsteorier om vad  FN:s globala ramverk om migration egentligen innebär för Sverige. Bl a sprids ”fakta” om att avtalet är bindande och att det kommer att innebära förändringar i svensk lagstiftning, inskränkningar i yttrande- och pressfrihet samt att vi kommer att bevittna en ny flyktingvåg med ”öppna gränser” och ”massinvandring”. Det mesta stämmer inte.


Det var i samband med högnivåkonferensen i Marrakech, Marocko, 10-11 december som en stor majoritet av FN:s över 160 medlemsstater röstade för ramverket ”Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration (GCM)”. Det globala migrationsramverket ska sörja för säker, ordnad och reguljär migration. Det dröjde inte länge förrän alarmistiska röster började ifrågasätta och sprida lögner, myter och konspirationsteorier om hur illa detta skulle komma att påverka Sverige.

Resultat av FN:s generalförsamlings omröstning om det globala migrationsramverket.Grönt = röstade för. Rött = röstade mot. Gult = avstod från att rösta. Grått = inte närvarande.                     By ThecentreCZ – BlankMap-World8.svg., CC BY-SA 4.0.
Vad handlar avtalet om?

Den 19 december 2018 antogs migrationsramverket via en resolution i FN:s generalförsamling. Det är, till skillnad från vad starka röster i opinionen vill göra gällande, inte ett internationellt avtal och inte heller rättsligt bindande.

Ramverket inleds med 10 grundläggande principer för global migration. I principerna ingår bl a nationell suveränitet på migrationsområdet, att avtalet inte är juridiskt bindande samt engagemanget för mänskliga rättigheter.

Vidare i ramverket läser vi beskrivningar av 23 delmål för att skapa förutsättningar för säker, ordnad och reguljär migration. I målen inbegrips bl a:

  • Förbättra samarbete om gränsbevakning
  • Bekämpa människosmuggling och människohandel på ett gränsöverskridande sätt
  • Minska grundorsaker som ger upphov till irreguljär migration
  • Stärka och skydda migrerande barn och kvinnors åtnjutande av sina mänskliga rättigheter
  • Stärka internationellt samarbete och globala partnerskap för säker, ordnad och reguljär migration
  • Säkra att alla migranter har lagliga identitetsbevis och adekvat dokumentation
  • Rädda liv och etablera koordinerade internationella insatser för försvunna migranter
  • Använda migrantförvar enbart som en sista utväg och arbeta för andra alternativ
  • Berättiga migranter och samhällen att kunna bereda full inkludering och sociala sammanhang
  • Eliminera all form av diskriminering och främja evidensbaserade offentliga samtal
  • Investera i färdighetsutveckling och underlätta ömsesidigt erkännande av färdigheter, kvalifikationer och kompetens
  • Skapa villkor för migranter och flyktingar att kunna bidra till hållbar utveckling i alla länder
  • Samarbeta för att underlätta säkra och värdiga återvandringar, återtaganden och hållbar återanpassning i hemlandet
Myterna och konspirationerna om ramverket

Det har spridits desinformation och vissa (såväl medborgare som journalister och politiker) har läst in saker i migrationsramverket som saknar sanningshalt. För att kunna hålla en sund och sansad debatt är det nödvändigt att vi utgår från korrekt fakta. Vilka är då myterna och konspirationsteorierna som spridits sedan Sverige gav sitt stöd till migrationsramverket?

MYT. ”Det är ett skriftligt bindande avtal”.

SVAR. Joanna Abramsson, pressekreterare på Justitiedepartementet, säger i en intervju till SvD att ”Det är inget avtal och det är inte bindande, det rör sig om en internationell samsyn om migration som länder kan välja att ge sitt stöd till under högnivåmötet i Marrakech”. (Källa: SvD)

MYT. ”Debatten kring ramverkets innehåll, godkännande och konsekvenser tystas medvetet i medier”.

SVAR. Joanna Abramsson menar att EU- och FN-frågor i sin komplexitet kan vara svåra att förstå. Detta kan påverka missnöjet. Hon understryker att regeringen har varit transparent och öppen i informationen och hänvisar till regeringens hemsida.

Mediearkivet (Nordens största digitala nyhetsarkiv) låter hälsa att ramverket har nämnts fler än 2 500 gånger i svenska digitala och tryckta medier sedan initiativet till ramverket togs 2016. (Källa: SvD)

MYT. ”Avtalet kommer att innebära förändringar i nationell lagstiftning”.

SVAR. Nej. Den nationella suveräniteten är en grundprincip i migrationsramverket. I avtalet läser vi följande: National sovereignty. The Global Compact reaffirms the sovereign right of States to determine their national migration policy and their prerogative to govern migration within their jurisdiction, in conformity with international law. Within their sovereign jurisdiction, States may distinguish between regular and irregular migration status, including as they determine their legislative and policy measures for the implementation of the Global Compact, taking into account different national realities, policies, priorities and requirements for entry, residence and work, in accordance with international law”. (Källa: Migrationsramverket, punkt 15c)

På regeringen.se läser vi: ”Migrationsramverket är inte ett internationellt avtal och har därför ingen rättslig inverkan på nationella rättssystem.” (Källa: Regeringen.se)

MYT. ”Migrationsramverket kommer att medföra kostnader”.

SVAR. Nej. Då avtalet inte är juridiskt bindande kommer inga obligatoriska kostnader att finnas för medlemsstaterna. (Källa: Regeringen.se)

MYT. ”Migration kommer att bli en mänsklig rättighet”.

SVAR. Nej. Medlemsstater kommer att fortsätta besluta om uppehållstillstånd, viseringar och gränsfrågor. Samtidigt understryker migrationsramverket alla migranters mänskliga rättigheter. Här ingår stöd till migranter i utsatta situationer, särskilt barn, i enlighet med gällande skyldigheter i internationell rätt. (Källa: Regeringen.se)

I november startades ett nätupprop med syfte att ”stoppa Sveriges påskrift av FN:s avtal att illegal invandring ska bli en mänsklig rättighet”. Uppropet har hittills fått över 10 000 underskrifter. (Källa: Viralgranskaren)

MYT. ”Den illegala invandringen kommer att fortsätta”.

SVAR. Migrationsramverkets avsikt är att göra migrationen säkrad, ordnad och reguljär. Till exempel ska avtalet sörja för att grundorsaker i ursprungsländerna som leder till irreguljär migration ska minimeras, att människosmuggling och människohandel ska bekämpas gränsöverskridande och att gränshantering ska samordnas bättre. (Källa: Regeringen.se)

MYT. ”Avtalet kommer att få negativa konsekvenser”.

SVAR. Migrationsramverket har förutsättningar att ge ekonomisk och social utveckling, för såväl den enskilde migranten som för dennes familj samt hem- och mottagarlandet. I Sverige råder brist på arbetskraft inom flera sektorer på arbetsmarknaden. Arbetskraftsinvandring utgör en stor del av avtalet. Migration skapar internationella kontakter som ger förutsättningar för ökade investeringar och ökad handel i såväl hem- som mottagarland. Remitteringar (ca 600 miljarder dollar 2017) från migranter till sina hemländer bidrar till nödvändiga inkomster för familjer, samt till investeringar i hälsa, boende och utbildning. 450 av de 600 miljarderna gick till utvecklingsländer, dvs tre gånger så mycket som det totala officiella utvecklingsbiståndet. (Källa: Regeringen.se)

MYT. ”Avtalet kommer att påverka yttrandefriheten”.

SVAR. Nej. Delmål 17 i migrationsramverket säkrar evidensbaserat offentligt samtal och ger fullt skydd åt yttrandefriheten. Det finns en punkt (33c) i mål 17 som har varit föremål för (medveten ?) feltolkning: Det har höjts röster som gör gällande att det skulle vara obligatoriskt att införa åtgärder vad gäller statligt stöd till medier i Sverige. Åtgärderna är frivilliga och utgår ifrån vad medlemslandet önskar och anser relevant. Det statliga stödet till medier ska fortsatt utgå ifrån förordningar som styrs av Yttrandefrihetslagen och Tryckfrihetsförordningen. (Källa: Regeringen.se)


MYT. ”Avtalet kommer att påverka pressfriheten”.

SVAR. Nej. Återigen är det delmål 17, punkt 33c, som (medvetet ?) feltolkats. I punkten läser vi: ”[…] and stopping allocation of public funding or material support to media outlets that systematically promote intolerance, xenophobia, racism and other forms of discrimination towards migrants, in full respect for the freedom of the media”. Punkten har kritiserats av såväl ett flertal europeiska (och svenska) partier som norska och svenska journalistförbundet. De menar att pressfriheten kan komma att påverkas negativt. (Källa: SvD)

Regeringen svarar på sin hemsida att ”Mål nr 17 i migrationsramverket talar om vikten av evidensbaserat offentligt samtal och fullt skydd för yttrandefriheten. Det innebär bland annat att stater, i enlighet med internationell rätt, bör arbeta mot rasism och diskriminering av migranter.” (Källa: Regeringen.se)

Sammanfattningsvis går det att konstatera att det globala migrationsramverket som antagits av en majoritet av FN:s medlemsstater (undantagen är USA, Polen, Tjeckien, Ungern och Israel som röstade mot ramverket) har blivit föremål för spridning av desinformation, myter och konspirationsteorier.

Källor:

UN: The Intergovernmental Conference to Adopt the Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration

IOM UN Migration: The Global Compact for Migration

UN General Assembly: Resolution adopted by the General Assembly on 19 December 2018

SvD: Myter florerar om FN:s ramverk om migration

Regeringen: Ett globalt ramverk för säker, ordnad och reguljär migration (Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration)

Viralgranskaren: Rykten och desinformation sprids om FN:s migrationsramverk

 

Tryckfrihetsförordningen skyddar inte nazister

När en del riksdagspolitiker får frågan om de utifrån FN:s rasdiskrimineringskonvention är beredda att kriminalisera nazistiska organisationer, brukar några av dem föreläsa om att Sverige har en 250 år gammal tryckfrihetsförordning.

Visserligen har tryckfrihet inte i sig något med politisk organisering att göra, men däremot med åsiktsfrihet. Den intressanta frågan är hur det såg ut när tryckfrihetsförordningen tillkom. Kunde skrifter tryckas hur som helst utan att det var förbjudet?

Säg t ex att någon efter tryckfrihetsförordningens införande kritiserade Gustav III. Gick det för sig?

Nej. Bara några år efter tryckfrihetsförordningens införande, gjorde kung Gustav III en revision av denna författning.

Den mest försåtliga och, med avseende på effekten, viktigaste förändringen uppträdde i den fjärde paragrafen, om boktryckarens hantering. Paragrafen var i det närmaste oförändrad. Liksom tidigare kunde boktryckaren undgå ansvar för straffbara skrifter om han uppgav och kunde bevisa författarens identitet.

En mening hade dock tillkommit: Om förseelsen gällde den form av politiska brott som definierades i den andra paragrafen kunde boktryckare inte svära sig fri utan skulle plikta lika med författaren, det vill säga han hotades med dödsstraff. Med denna förändring hade Gustav III fått ett effektivt verktyg med vilket han kunde kväsa alla oppositionella yttringar.

Orden är skrivna på sid. 35-36 av Jonas Nordin i uppsatsen ”1766 års tryckfrihetsförordning”. Nordin är forskare och historiker och hans uppsats är publicerad av Kungliga Biblioteket.

Förra året besökte jag Stockholms stadsarkiv, som höll föredraget ”Dödsdömd av kungen 1779” och som handlade om tryckfrihetsförordningen när den fyllde 250 år och då fokuserade på brottmålsrättegången mot en förläggare som i skrift hade kritiserat kung Gustav III.

Mot denna bakgrund kan vi konstatera två saker:

1. Gustav III hade med absolut största säkerhet låtit halshugga alla ansvariga för Nordiska Motståndsrörelsens hemsida och det med stöd av tryckfrihetsförordningen. Han hade även och med stöd av 1766 års tryckfrihetsförordning, kunnat döma alla som förespråkade Sveriges omvandling till republik, till döden.

Som en parentes kan nämnas att kung Gustav III var den kung som införde en lag enligt vilken judar fick rätt att bosätta sig i Sverige. Hade Nordiska Motståndsrörelsens nazister kritiserat kungen i skrift för den saken, hade också risken för halshuggning av dem allihopa, hängt i luften.

2. Alla riksdagspolitiker som i mästrande ton försvarar svenska nazisters rätt att verka politiskt med stöd av tryckfrihetsförordningens 250 år gamla historia, vet inte vad de talar om.

Jag hoppas därmed att alla riksdagspolitiker informeras om att det är irrelevant att predika om tryckfrihetsförordningen när vi talar om organisationsförbud för nazister i Sverige.

I rest my case, Your Honor!

Källa:

Jonas Nordin: 1766 års tryckfrihetsförordning – Bakgrund och betydelse

Vad man inte får säga i det här jävla landet

Visst är det jobbigt att bli sårad och ledsen? Särskilt när en massa personer uttrycker förakt och avsky för vad man säger, vad ens ord symboliserar och att man betraktas som en dålig människa? Ni vet när man känner sig sådär ensam. När rösten stockar sig, man blir tyst och vemodigt eftertänksam. Man kanske får en klump i halsen, kanske tårar i ögonen. Kanske kommer ilskan även från vänner eller andra personer man tycker om. Kanske från personer som har makt över en, från kunder eller personer vars hjälp och uppskattning man vill ha och behöver.

Det är det här skeendet som av många i Sverige uppfattas att man inte får säga vissa saker.

free speech 2
dogwelder / Foter.com / CC BY-NC

Stina Dabrowski, ordförande för Publicistklubben, professor i TV-produktion, välkänd journalist och debattör, är en av de som anser att det finns saker som man inte får säga i det här landet.

I sin artikel ”Talets gåva” beskriver hon hur journalister inte vågar skriva eller uttala sig på olika sätt av rädslan för att ”stämplas” som antifeminister eller rasister. Dabrowski framförde även samma analys av debattklimatet i Sverige i programmet ”Agenda” på SVT, där hon debatterade om att hon och andra reportrar hade svårt att säga vad de sade utan att alla gillade vad de sade.

Hon menar till och med att filosofen John Stuart Mill (som på sent 1800-tal förespråkade fri debatt i samhället) skulle bli besviken om han följde debatten i dagens Sverige. Ett Sverige som ett drygt halvsekel efter hans död förvandlades till en demokrati med allmän rösträtt, fria tidningar, därefter radio, TV och slutligen hemsidor, bloggar och chattsidor. Ett Sverige som under John Stuart Mills levnadstid såg långt mer än en miljon svenskar lämna landet på grund av åsiktsförtryck blandat med den yttersta fattigdom.

Elisabeth Höglund, som är ytterligare en av Sveriges mest kända journalister och som fått yttra sig mer än de flesta i vårt land, instämde i Dabrowskis bedömning i sin artikel ”Tystnaden banar väg för rasismen” hävdar hon bland annat:

De som tycker att debatten i stället borde föras brett, alltså även tillåta personer med avvikande uppfattningar att delta, de stämplas som rasister och potentiella sverigedemokrater. Marcus Birro kallar det åsiktsförtryck.Den som anser att Sveriges invandringspolitik har havererat har inte rätt att säga det, inte heller att flyktingmottagandet är ojämnt och orättvist fördelat över landet. Avgångna socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, påpekade ofta denna ojämna bördefördelning men stämplades som rasist, anti­semit, ja till och med fascist. Nu har Reepalu avgått och tystnadens konformism kommer att råda även i Malmö.

Så journalist efter journalist, politiker efter politiker ser sig själva ‘förbjudna’ att säga vad de vill utan att folk kan bedöma dem på olika sätt, ogilla dem för deras ord och även ogilla deras åsikter. Att Sverige enligt dem skulle vara ett land där människor förtrycks för sina åsikter?

Hur det nu än ligger till med den saken finns det många andra som vet vad man inte får säga i det här jävla landet. Alltså det där jävla landet som de kommer ifrån. Hundratusentals människor har torterats för vad de inte fick säga i det där jävla landet. De fick sina tillgångar konfiskerade, förlorade sina jobb, släktingar mördade för vad de sagt i det där jävla landet.

Vad man inte fick säga om apartheid i det där jävla landet

Författaren till denna artikel hade en far som i likhet med Stina Dabrowski och Elisabeth Höglund jobbade som socialarbetare och därefter journalist. Arbetet utfördes inte i Sverige utan i Sydafrika. Hela det politiska etablissemanget där och miljontals sydafrikaner som priviligierades av apartheidsystemet ogillade min fars åsikter. Men han flydde inte från Sydafrika på grund av att han blev ledsen av ogillandet eller kände sig stämplad för sina åsikter. Istället var det säkerhetspolisens jakt på honom som gjorde att han fick fly hals över huvud för att undgå tortyr och mord.

Han ansåg sig i likhet med Stina Dabrowski, Elisabeth Höglund, Marcus Birro och Ilmar Reepalu lida av ett visst ”åsiktsförtryck” och att han inte fick säga vad han ville i det där jävla landet.

Vad man inte får säga om ayatollahregimen i det där jävla landet

Fler än hundra tusen iranier har flytt från Iran på grund av vad man inte fick säga i det där jävla landet. Man kunde bli och man blir fortfarande torterad i det där jävla landet och förföljd av säkerhetspolisen i det där jävla landet. Under de senaste åren har den nyvaknade demokratirörelsen med den unga internetgenerationen försökt hålla demonstrationer i det där jävla landet. De har tvingats skrika ut sina protester och spela in regimkritiska dikter, från hustak i nätternas mörker, i det där jävla landet.

De har fortsatt fly till det här jävla landet på grund av vad de inte vågade säga i det där jävla landet.

I likhet med Stina Dabrowski, Elisabeth Höglund, Marcus Birro och Ilmar Reepalu anser sig iranier lida av ett visst ”åsiktsförtryck” och att de inte får säga vad de ville i det där jävla landet.

Vad man inte fick säga om Pinochet i det där jävla landet

Många tusentals chilenare flydde från Chile för att de kritiserade den statskupp och efterföljande diktatur som övertog Chile under general Augusto Pinochet. Många regimkritiker torterades och mördades i det där jävla landet. Tidningar förböjds i det där jävla landet.

Många chilenare sökte sig till Sverige för att de ansåg att de här till skillnad från där fick säga vad de inte fick säga i det där jävla landet.

Och som de flesta kanske förstår kan listan nästan göras oändlig.

Lagbok bildMånga har sökt sig till Sverige tack vare de rättigheter och friheter som Stina Dabrowski själv hänvisat till vår tryckfrihetsförordning. De sökte sig till Sverige bland annat för några vackra rader i andra kapitlets första paragraf (2 kap. 1 §) i den svenska regeringsformen:

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften, och
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Svensk grundlag skyddar friheten att utrycka sina åsikter. Men hindrar inte någon annan att få uttrycka sina åsikter om dina åsikter. Men det får man väl inte säga i det här jävla landet?

Eller? Jo, förresten, jag gjorde ju exakt just det.

Yttrandefrihetens lov

Argument: ”Vi har yttrandefrihet i Sverige så jag får säga vad jag vill!”

Just another potted plant
kevin dooley / Foter.com / CC BY

Motargument: Yttrandefrihet betyder inte att du får säga vad du vill. Det stämmer att vi har yttrandefrihet och tryckfrihet i Sverige. Det innebär bara att det vi säger eller trycker inte behöver gå igenom en censurgranskning av någon myndighet. Det innebär inte att det är ok att säga eller skriva vad som helst. Både yttrandefrihet och tryckfrihet måste förhålla sig till de tryckfrihetsbrott som finns.

Yttrandefrihetsbegränsningar

Även om det inte finns någon censurmyndighet i Sverige, betyder inte det att vad som helst är lagligt att uttrycka. Exempel på undantag i yttrandefriheten är hets mot folkgrupp, förtal, förolämpning och olaga hot.

Observera att webbsidor utan utgivningsbevis, som t.ex. bloggar, hamnar under yttrandefrihetsförordningen och inte tryckfrihetsförordningen. Yttrandefrihetsbegränsningarna gäller alltså sidor som Avpixlat eller Motargument, som båda saknar utgivningsbevis.

Den som inte klarar av sunt förnuft och artighet kan klistra upp listan på tryckfrihetsbrott på sitt skrivbord så att missförstånd över vad som får och inte får sägas finns nära till hands.

Läs gärna motarguments ”Praktika för den svenska yttrandefriheten” för en fördjupning.

Försöker SD tysta meningsmotståndare?

Gästinlägg av Kim The Cynic

På senare tid har det dykt upp något märkligt i mitt synfält. Ett företag som heter Bildombudsmannen (Staffan Teste) har börjat stämma folk som använder andras bilder utan tillstånd. Att bryta mot upphovsrätten är ju inte bra, men det som gör det här lite udda är att företaget skickar räkningar direkt, utan att först be de som (eventuellt) brutit mot upphovsrätten chansen att först ta bort bilden.

Det sistnämnda förfarandet är vad t ex Journalistförbundet rekommenderar.

Företaget dök upp i mitt blickfång efter att jag sett att det ”råkat” börja drabba antirasistiska organisationer och personer. T ex interasistmen.seNikke Lindqvist och Torbjörn Jerlerup. Tidigare har det också drabbat Genusfotografen.

När det hade drabbat InteRasistMen googlade jag lite och noterade att många har råkat ut för Bildombudsmannen. Tillvägagångssättet är alltid detsamma. Plötsligt dyker det upp ett brev med en uppmaning om att betala ett belopp som kan variera. Jag har sett allt mellan 8.900 kr (vanligaste beloppet) och 24.625 kr.

  • För privata bloggen Rockfashion gick summan från 8.900 till 4.000 via förlikning i tingsrätt.
  • För Genusfotografen gick summan från 24.625 till 15.000 efter förhandlingar två advokater mellan.

De begärda summorna verkar alltså vara mycket väl tilltagna. ”Bildombudsmannen” Staffan Teste har själv inga betänkligheter utan tycker att man ska betala om man felat. Punkt.

Företaget är med allt att döma uschligt.

Nå, tillbaka till antirasisterna.

  • Interasistmen.se fick den 9 augusti en faktura på 50.000 kr av den islamofobiska tidningen Dispatch International. Anledningen är att de publicerat en av Dispatch bilder, för att i journalistiskt syfte demonstrera tidningens rasism (bilden fanns i detta inlägg, men är tillfälligt borttagen). Interasistmen.se har valt att bestrida, så vi får se hur det slutar.
  • Den 12 september fick de en ny faktura. Från Bildombudsmannen den här gången. Beloppet var nu nedsatt till 15.000 kr.
  • Interasistmen har alltså inte uppmanats att ta bort bilden innan räkningen kom. De bestrider och har svarat genom att erbjuda ett par rikskuponger.

Jerlerup och Nikke är det än värre med. Där är det nämligen så att det politiska riksdagspartiet, Sverigedemokraterna, stämt respektive privatperson för att ha använt deras partisymbol och logotype, blåsippan.

Först och främst är det så att sverigedemokraterna själva på deras egen webb har gjort loggan tillgänglig för nedladdning. I högupplöst format för den som så önskar. Så här ser det ut på deras webb:

Så här ser det ut om man går in på SD:s webb och väljer Kontakt, Grafisk profil

  • Torbjörn Jerlerup har publicerat en tecknad satir där blåsippan avbildats på två par byxben. Personen bakom har ett hakkors på sina byxben. Personerna trampar på en svensk flagga. Jerlerups blogginlägg hittas här. Han fick ett brev och uppmanas att betala 14.500 kr.
  • Nikke Lindqvist har en teckning där en streckgubbe kastar Sverigedemokraternas blåsippa i en papperskorg. Tänk Sverker i Plus. Han har använt teckningen ett flertal tillfällen. Här är ett. Nikke uppmanas att betala 20.500 kr. Nikke uppmanar förresten att andra som råkat ut för samma sak ska höra av sig till honom.

Ingen av de kontaktade har någonsin uppmanats av Sverigedemokraterna att ta bort bilderna. De har bara helt sonika fått varsin betalningsuppmaning.

Förlåt, men jag tycker att det är häpnadsväckande.

Jag vet ärligt talat inte hur landet ligger juridiskt. En massa googlande säger att satir ger visst utrymme, men i grunden är upphovsrättsskyddet starkt. I vilket fall som helst är anspråksbeloppen sannolikt alldeles för höga. Men…

SD-logga vid kritisk text i ExpressenDet är framförallt uselt eftersom det här är så tydligt att det handlar om ett riksdagsparti som ogillar att de kritiseras. Demokratiska partier borde ha hög tolerans för politisk satir, så som det anstår en demokrati. Speciellt provocerande är det när det här kommer från Sverigedemokraterna, som alltid klagat högst av alla på nedtystning och censur. Senast nu vid kyrkovalet.

SD uppmanar alltså till att ladda ner och använda deras logga. Sen, om de av någon anledning inte gillar hur loggan har använts, verkar de ta sig rätten att skicka en faktura. Wtf? Jag gjorde en snabbgoogling och hittade den här krönikan av Anna Dahlberg i Expressen.

Såg ni blåsippan i bilden till vänster? Har Sverigedemokraterna kanske skickat en faktura till Expressen för att de använt blåsippan i ett för partiet ofördelaktigt bildmontage? Naturligtvis inte. De skulle aldrig ta den striden med en mäktig tidning.

Privata bloggare däremot går kanske att skrämma.

Gästinlägg av Kim The Cynic

Om detta med censur

De flesta av oss minns säkert barnförbjudna filmer, eller filmer med 15-årsgräns på. När vi som tonåringar inte fick se de allra häftigaste filmerna på bio, och våra föräldrar var högst restriktiva med vad vi fick se på hyrfilmboxarna. Som om STATEN skulle ha kommit med sitt långa pekfinger och fyat oss; censurerat oss.

Nu är det inte filmcensur vi ska ägna oss åt idag, utan att ta reda på vad censur är och hur den fungerar.

Enligt SAOL har ordet censur flera betydelser, men såsom vi oftast använder det idag betyder det så här:

[jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.]

granskning som ngn myndighet underkastar skrift innan den får tryckas (l. spridas), l. teaterstycke, innan det får offentligen uppföras (jfr a) anm.. nedan) äfv. om det förh., att en skrift osv. före utgifningen osv. måste underkastas granskning af offentlig myndighet.

Sverige är tillsammans med Finland, Island, Nederländerna, Norge och Schweiz på förstaplats i Reportrar utan gränsers index över pressfrihet. Det innebär enligt yttrande- och tryckfrihetsgrundlagen att ingen statlig myndighet får gå in och granska material som ska publiceras i offentlig media: text, musik, teater, konst, digitala medier, radio, video och annan film, och så vidare. Däremot kan man genom att utnyttja yttrande- och tryckfrihetslagen begå brott, om man genom dessa offentliga media exempelvis utövar hets mot folkgrupp, sprider information som kan skada staten eller ses som spioneri, eller sprider filmer med sådant sexuellt innehåll som strider mot lagen (barn- och djurporr, sexuellt våld med mera). Skillnaden mellan censur och att åka dit för brott är tidpunkten när innehållet granskas av statlig myndighet; censur sker innan någonting publiceras. Brott mot yttrandefrihets- och tryckfrihetslagen upptäcks normalt efteråt.

Censurens orsaker

Censored
Gullig / Foter.com / CC BY-SA

Det kan finnas flera orsaker till censur, men en av de vanligaste är så kallad politisk censur. Politisk censur används när en styrande regering i ett land vill förhindra andra att föra ut sitt politiska budskap. Man kan också använda censur för att ”skydda” befolkningen, eller delar av den, mot skadlig information (till exempel svordomar i musikvideor). Ofta censurerar man av hänsyn till barn, där man vill skydda dem mot ovårdat språk eller annat som kan verka förråande.

Men för att censur finns som fenomen innebär det inte att den finns i praktiken. Politisk censur har vi inte sett i Sverige sen andra världskriget. Tidningar och andra utgivare/förmedlare av information kan censurera sig själva, vilket kan ske i olika grad och av olika anledningar. Till exempel kan det bero på att en tidning vill hålla sin politiska profil och därför aktivt väljer att inte ta in material med annan inriktning. Andra orsaker kan vara att man vill begränsa den reaktion hos allmänheten en viss information, en viss bok, film, konstverk eller annat kan orsaka.

Skillnad mellan censur och censur

Den politiska censuren liksom den som används i syfte att beskydda olika grupper sköts av staten. I den ”beskyddande” censuren räknas bland annat barnförbjudna filmer in (beskydd av barn mot sånt som anses ”förråande”), liksom bortklippta scener ur filmer med extremt mycket våld eller sex (dessa scener går dock att se om man besöker Statens biografbyrå).

Självcensur, å andra sidan, sköts direkt av den som sprider information av något slag. Det kan handla om en tidningsredaktion som vill upprätthålla god publicistisk sed, undvika förtal och så vidare, men kan också vara en författare eller konstnär, eller den person som står bakom en viss information som i sin helhet kan ge upphov till starka känslor eller på annat sätt inverka negativt på befolkningen.

På sajter som Avpixlat med flera anklagar man gärna främst media för censur i bland annat kommentarsfälten i tidningarnas nätversioner. Man menar att tidningarna förvägrar så kallade oliktänkande att komma till tals men glömmer gärna att det inte handlar om censur utan vanligtvis om vanlig vett och etikett när det gäller språkbruk, liksom personliga påhopp, insinuerade hot riktade mot specifika, ibland namngivna individer och så vidare.

Något de flesta av Sverigedemokraterna och deras anhängare också verkar glömma är att i yttrandefrihetslagen gäller även att man har rätt att välja vad man vill lyssna och ta till sig av, till lika stor del som man har rätt att sprida information. Att man har rätten att säga något innebär inte att alla andra måste lyssna.

Sen ska vi ju inte glömma att de som censurerar allra mest är de som själva anklagar andra för att tysta dem; kommenterar man som antirasist ett inlägg på till exempel Avpixlat, dröjer det troligen inte länge förrän kommentaren blir bortplockad – eller att man blockas helt från möjligheten att kommentera.

Så vem censurerar vem, kan man undra!?

 


Läs också;

Yttrandefrihetslagen
Självcensur
Censur