”Invandrare” och brottslighet brukar man ibland tala om, och vissa talar ofta om det. Tal om ”invandrarnas” överrepresentation i brottsstatistiken hör man ofta sägas som om det är absolut sanning, men det är sällan som någon media eller debattör belyser det faktum att det svenska rättsystemet inte är så rättssäkert för alla människor, framförallt för dem med utomeuropeisk bakgrund.

_Pixelmaniac_ / Foter.com / CC BY-NC-ND

Tove Pettersson, docent i kriminologi, har forskat i ämnet bland annat för Statens Offentliga Utredningar. Resultaten som Pettersson visar är talande. Personer med utomeuropeisk bakgrund riskerar att kroppsvisiteras på lösare grunder, exempelvis när polis misstänker lindriga brott; som innehav av narkotika för eget bruk. Polis hittar dock sällan droger hos dessa misstänkta, vilket tyder på att det krävs en lägre grad av misstanke för att polisen ska kroppsvisitera ”invandrare”.

Personer med utomeuropeisk bakgrund löper ungefär tre gånger så hög risk att dömas till hårdare straff än svenskar när de funnits skyldiga till grova brott, som misshandel eller våldtäkt. När utomeuropéer döms, får de oftare fängelsestraff. Ett tydligt exempel är våldtäkt, där fyra av tio svenskar som döms, döms till vård, medan vård är ett undantag när det gäller dömda med utomeuropeisk bakgrund.

Sarnecki fann i en undersökning av anmälda våldtäkter och våldtäktsförsök i Stockholm mellan 1986-1990 att det var en stor skillnad mellan svenskar och människor utan svenskt medborgarskap vid påföljdsvalet. 16 procent av svenskarna dömdes till sluten psykiatrisk vård mot knappt 3 procent av utlänningarna. Till fängelse dömdes 51 procent av de svenska samt 84 procent av de utländska gärningsmännen (Sarnecki, 1994:70).

(SOU 2005:56)

Petterssons undersökning i SOU 2006:30 visar än en gång att utländsk bakgrund utgör en nackdel vid påföljdsvalet. Det har tagits hänsyn till flera faktorer som skulle kunna förklara skillnaderna, såsom ålder, tidigare fängelsedom och antal brott i domen, men det visar sig trots allt att utomeuropeisk bakgrund innebär en överrisk för fängelsedom. Enligt Pettersson är detta ”ganska graverande för det svenska rättsystemet” (SOU 2006:30, s. 138). Tidigare studier som har gjorts av andra brott, främst rattfylleri, har också visat att personer med utländsk bakgrund döms till fängelse oftare. Därför ”måste frågetecken resas kring rättsväsendet i denna fråga.”

Här passar det bäst med ett citat från Pettersson:

Ibland framförs argumentet att varje fall är unikt med specifika förhållanden att ta hänsyn till, och att detta skulle vara förklaringen till att skillnader i straff, inte en persons utländska bakgrund. Med tanke på att flera undersökningar i Sverige visat på samma resultat finner jag det svårt att tro att detta skulle handla om individuella avvikelser i det enskilda fallet.

(SOU 2006:30)

Forskningen visar om och om igen att personer med utländsk bakgrund, i synnerhet utomeuropeisk bakgrund, löper större risk att dömas till fängelse i Sverige. Resultatet stämmer även överens med internationell forskning inom området, såväl som med tidigare svensk forskning kring diskriminering inom andra områden.

Personer med utomeuropeisk bakgrund är de som känner sig mest utsatta för diskriminering, och forskningen visar att det stämmer, att de faktiskt är utsatta för diskriminering (SOU 2005:56). Detta, om något, nyanserar debatten om att strukturell rasism mer än allt annat handlar om individen och dennes eventuella ”offerkofta”.

Gästskribent: Nedim Kirlic, partipolitiskt och ideologiskt obunden kulturgeograf och statsvetare.

Länkar till Statens Offentliga Utredningar:
SOU 2005:56 ”Det blågula glashuset” (pdf)
SOU 2006:30 ”Är rättvisan rättvis” (pdf)

Fotnot:
Personer med utländsk bakgrund kan ha kommit till Sverige som flyktingar (flykting och invandrare är inte samma sak), eller så kan de rent av vara födda i Sverige. Ordet ”invandrare” skriver jag därför inom citationstecken eftersom det inte är säkert att personerna faktiskt har invandrat.