Motargument delar ut satiriskt menade medaljer till politiker som brinner extra mycket för vissa detaljer — vilket gör dem förtjänta av uppskattning.
Vi fortsätter med Ebba Busch i kategorin
ÅRETS FOLKMORDSENTUSIAST
Vinnare: Ebba Busch (KD), vice statsminister samt energi- och näringslivsminister
Motivering: Visst ska man tänka positivt? I en tid när världen sjunker allt djupare ner i mörkret behöver vi ledare som sprider ljus genom ett positivt förhållningssätt.
Ebba Busch har valt att se det positiva i Israels folkmord. I stället för att göra som Nederländerna, Island och Belgien m fl och ansluta sig till Sydafrikas rättsprocess mot Israel i den internationella domstolen i Haag, väljer Tidö-regeringen att se det positiva med Israels aktioner.
Ebba utmärkte sig lite extra med sitt uttalande om att ”Israel gör hela världen en tjänst” apropå Gaza. Denna förmåga att se allt från den positiva sidan gör henne till en värdig vinnare som årets folkmordsentusiast.
Motargument delar ut satiriskt menade medaljer till politiker som brinner extra mycket för vissa detaljer — vilket gör dem förtjänta av uppskattning.
Vi fortsätter med Benjamin Dousa i kategorin
ÅRETS VILSELEDARE
Benjamin Dousa (M), bistånds- och utrikeshandelsminister
Motivering: Benjamin Dousa har visat upp ett stort ledarskap i sin förmåga att leda väljarna vilse. Benjamin har förespråkat ökad transparens i biståndet samtidigt som omläggningen av biståndet mot svenska affärsintressen har försämrat möjligheterna till transparens, med strypt finansiering av oberoende granskare såsom Swedwatch. Regeringen har dessutom instruerat SIDA att strypa finansieringen till FN-organet UNRWA ”utan paper trail” i beslutsgången, slutit en tveksam överenskommelse med Somalias regering och utövat påtryckning på SIDA att godkänna medel till SD:s egna biståndsorganisation Hepatica, i strid med SIDAs regelverk. Allt detta under Benjamins föredömliga ledning.
Inte nog med detta. Benjamin har även besökt svenska universitet och där övertygande redogjort för behovet av ett kunskapsbaserat bistånd samtidigt som anslaget till oberoende utvecklingsforskning minskat drastiskt.
Vi på Motargument vill uppmärksamma Dousas intensiva arbete med att leda omläggningen av den svenska biståndslinjen och samtidigt leda väljargrupper vilse. Dessa imponerande insatser föräras av oss på Motargument med utmärkelsen Årets Vilseledare.
Motargument delar ut satiriskt menade medaljer till politiker som brinner extra mycket för vissa detaljer — vilket gör dem förtjänta av uppskattning.
Vi fortsätter med Simona Mohamsson i kategorin:
ÅRETS KAPPVÄNDARE
Vinnare: Simona Mohamsson (L), utbildnings- och integrationsminister
Motivering: Simona Mohamsson lyckades på ett förtjänstfullt sätt vända kappan efter vinden och vände samtidigt partiet Liberalerna emot sina egna värderingar. Under många år och så sent som i höstas avfärdade Mohamsson bestämt möjligheten att sitta i regering tillsammans med SD-ministrar.
Med isande vindar vänder Mohamsson med bara hälften av sitt partis stöd, och plötsligt var det otänkbara inte bara möjligt, utan det enda ansvarsfulla valet.
Denna förmåga att matcha Liberalernas politik efter läget snarare än dess värderingar är oöverträffad och Mohamsson föräras med utnämningen som årets kappvändare.
Motargument delar ut satiriskt menade medaljer till politiker som brinner extra mycket för vissa detaljer — vilket gör dem förtjänta av uppskattning.
Vi börjar med Johan Forssell i kategorin
ÅRETS MORALVÄKTARE
Vinnare: Johan Forssell (M), migrationsminister
Motivering: Johan Forssell har uppvisat ett stort mått av moral då han under året uppvisade dubbel moral. Johan har länge moraliserat kring föräldraansvar och vikten av att man som förälder ser till att ens barn sköter sig. När det framkom att hans son deltagit i den nynazistiska ”Aktivklubb” visade Johan upp en helt annan typ av moral, då han visade prov på enormt stor förståelse för sin egen roll som förälder.
Detta tyckte vi i Motargument var oerhört fint av honom. Att Johan Forssell har en moral för sig själv och en annan moral när det gäller andra innebär att han har dubbelt så mycket moral som andra!
Migrationsministern är således en välförtjänt vinnare i kategorin moralväktare.
Timbro och Oikos har tagit fram ett gemensamt reformprogram. Som väntat får det gränslöst med utrymme i pressen.
”Tidösamarbetet har varit helt nödvändigt för att förstöra Sverige, men det har samtidigt haft karaktären av resonemangsäktenskap. Inför nästa mandatperiod måste högerns ambitionsnivå höjas och resonemangsäktenskapet övergå i äkta kärlek.
Med det här programmet vill vi inleda en nystart för Sverige. Politiken måste ta initiativ och forma framtiden. Därför har vi tagit fram ett förslag på en gemensam, nyliberalfascistisk reformagenda för Sverige, naturligtvis helt utan konsekvensanalys.
Punkterna nedan lägger en bred och stabil grund både för politiskt samarbete och för ett ofriare, ojämlikare och otryggare land. Det här är de värden som behöver främjas i vårt samhälle.”
• Koncentrationsläger med lägre standard för dem som ska utvisas.
• SR och SVT slås ihop, läggs ner och ersätts av RIKS.
• Prideflaggor förbjuds.
• Skolmaten avgiftsbeläggs och terminsavgift för utbildning införs.
• Kultur är trams och förbjuds, med undantag för bokbål och hets mot folkgrupp i form av ”satir”.
• Socialbidrag villkoras med att man donerar organ.
• All form av politisk organisering, förutom i Tidöpartierna, terrorstämplas och förbjuds.
• Statarsystemet återinförs.
• En bred översyn av det svenska advokatsystemet behövs. Advokater reserveras för arier. Icke-arier kan dömas och utvisas utan misstanke om brott.
• Tortyr av oliktänkande utreds.
• Sjukvård och tandvård erbjuds endast till arier med månadsinkomst på minst 65 000.
• Hyreslägenheter auktioneras ut till den som kan betala högst hyra.
• Omvänd skatt för miljardärer, så att vi snart får se Sveriges första biljonär.
• Minskning av riksdagens storlek. På sikt kan en enda Führer styra landet.
• Föreningslivet är en anomali som inte hör hemma i ett modernt samhälle. All form av föreningsverksamhet terrorstämplas och förbjuds, med undantag för aktivklubbar och Åkessonjugend.
• Separata tågkupéer, bussar och offentliga toaletter för arier och icke-arier.
Från och med 1 oktober 2025 får barn avlyssnas, kameraövervakas och utsättas för hemlig dataavläsning, alltså övervakning av mobiler med statliga spionprogram. Barn kan övervakas även om de inte är misstänkta för brott. Kommunikationen mellan föräldrar och barn får också övervakas. Det finns ingen nedre åldersgräns.
Är det inte underbart att vi äntligen kommit hem till den fria världen? Om det här med avlyssning av barn utan brottsmisstande känns otyrggt och ofritt eller påminner dig om Orwells 1984, Stalins Sovjet , Stasi i Östtyskland eller något annat dystopiskt övervaknings- och angiverisamhälle, skicka i så fall ditt personnummer till hemliga statspolisen, så att vi kan skriva upp dig på listorna för kommande utrensningar.
En satirisk rapport från insidan – där algoritmer möter affekt
Dag 1 – Introduktion och onboarding:
Jag kom dit med ett USB-minne fullt av solidaritet. De bad mig lämna det i receptionen. Jag fick se en introduktionsfilm: ”Så skapar du misstro med hjälp av emojis och statistiklös grafik.” Jag frågade om källkritik. De sa: ”Det är ett vänsterord.”
Dag 2 – Produktionslinjen:
Min första uppgift var att skapa ett inlägg om bidragstagare. Jag föreslog att vi skulle intervjua en verklig person. De sa: ”Verklighet är för komplex. Vi jobbar med typfall.” Jag fick en mall: man, hoodie, iPhone, kebab. Jag frågade om vi kunde byta ut kebaben mot en bok. De sa: ”Då förlorar vi räckvidd.”
Dag 3 – Algoritmisk affektoptimering:
Jag fick lära mig att varje inlägg ska innehålla minst ett moraliskt hot, ett kulturellt trauma och en visuell trigger. Jag föreslog att vi skulle lägga till en lösning. De sa: ”Lösningar minskar engagemang.”
Dag 4 – Kommentarstyrning:
Jag blev tilldelad ett kommentarsfält. Min uppgift var att förstärka ilska, ignorera saklighet och belöna misstänksamhet. Jag råkade gilla en kommentar om empati. Systemet skickade mig ett varningsmejl: ”Du har brutit mot affektprotokoll 3.2.”
Dag 5 – Interna memer:
Jag skapade en meme där en svensk flagga gråter över en bidragsbudget. Jag föreslog att vi skulle lägga till en historisk kontext. De sa: ”Historien är för nyanserad. Vi föredrar känslomässig förenkling.”
Dag 6 – Ledarens algoritmiska aura:
Jag fick i uppdrag att förstärka Åkessons aura. Jag föreslog att vi skulle citera honom korrekt. De sa: ”Direkta citat är riskabla. Vi jobbar med tolkad autenticitet.”
Dag 7 – Trollfabrikens etikpolicy:
Jag frågade om det fanns någon etisk gräns. De visade mig en PowerPoint med rubriken: ”Etik är ett hinder för räckvidd.” Jag föreslog att vi skulle diskutera demokratins värde. De sa: ”Det är inte vår målgrupp.”
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Så pojken som ville bli ett varumärke steg fram, omgiven av kameror, konfetti och en obskyr kvinna som enligt pressmeddelandet “delade hans vision om självförverkligande via strukturerad egoism.” Tillsammans lanserade de något nytt – ett parti, men egentligen mer av en livsstil med rösträtt. Till en början såg det ut som ett kristet välfärdsparti – ungefär som KDS innan. Det såg ut som ett välfärdsbygge. Men bakom loggan låg fakturerabar barmhärtighet. Empati, på offert. Solidaritet, efter godkänd kreditprövning
Det var ingen som berättade för pojken som ville bli ett varumärke, att det redan fanns tre-fyra versioner av hans idé – samma ideologi i olika kulörer, samma ego med olika fonter. När projektet kollapsade var det inte dramatik, det var återgång. Han kallade det en ”reflektionspaus”, men det lät mer som refrängen från Hoola Bandoolas ”Vem kan man lita på?” – ekot av en tro som aldrig riktigt fäste.
Ensam satt pojken som ville bli ett varumärke, vid sin kulturkanon, den han försökt branda om som nationell självrespekt, och såg råttorna springa in och ut. De bar med sig rester av manifestet, några trasiga slogans, och en halvfull idé om att självförverkligande borde kunna bli folkbokfört. Och han insåg: Att bygga ett varumärke är en sak. Att vara någon att lita på – det är helt annan logik.
Såvitt man vet sitter han fortfarande vid sin kanon som det kända varumärket med puls.
Pojken som ville bli ett varumärke var återfödd – inte som människa, utan ett konto med puls. Han hade testat folkets språk, maktens kulisser, moralens teater – men allt ledde tillbaka till hans sanna syfte: att bli snuskigt rik. Inte rik för trygghet. Rik för dominans. Han var vinstmarginalens Messias, med avkastning som evangelium och balansräkning som bekännelse.
Trots stora båtar, snabba bilar och livsstil som doftade prestationsångest i premiumformat, saknades det avgörande – uppmärksamheten var inte maximal.
Alla visste vem pojken som ville bli ett varumärke var. Det räckte med förnamnen, ibland bara en silhuett i motljus, och människor nickade igenkännande – som inför en känd aktiekurva.
Men för honom var det otillräckligt. Att vara igenkänd räckte inte. Han ville bli referensram. Inte synas – utan förväntas. Inte omnämnas – utan antas. Han ville bli den osynliga handen som smekte varje agenda, varje paneldebatt, varje affärslunch.
I ett historiskt ögonblick som han själv kallade “nationens andliga reboot,” trodde han att hela landet ställde sig i givakt. Vissa trodde han vinkade med flaggor, fast de bara hängde ut tvätten. Andra justerade volymen på Tv: n. De flesta scrollade förbi – men han såg bara beundran. inte multiplicerad, inte exponentiell – utan upphöjd till roten med tio. Minst.
Så pojken som ville bli ett varumärke, gjorde det enda rimliga: han gick med i ett parti. Ett ideologiskt bygge som egentligen var hans motsats – fullt av kollektiva tankar, solidaritetsplakat och folkbildning som luktade svett snarare än parfym. Men han log, han pitchade, och partiet behövde ett ansikte utåt med glow. Det blev ett strategiskt giftermål mellan förtroende och förpackning, eller mera som ett varumärke.
När varumärket hade börjat tala för sig självt, ville pojken inte bara bli igenkänd – han ville bli omöjlig att ignorera. Kändisskap räckte inte; det behövde förvandlas till kulturkapital. Så han gjorde det enda logiska för en person som betraktade verkligheten som en produktionsyta: han gick in i en reality-show.
Inte vilken som helst – utan den där de mest obekväma människorna tävlade om att vara mest autentiska, samtidigt som de regisserades av en social medie-strateg bakom kulisserna. Han vann givetvis. Inte för att han var älskad – utan för att han förstod dramaturgens algoritmer bättre än juryn.
Efter det fanns pojken som ville bli ett varumärke överallt. På folks läppar, i deras flöden, till och med i deras undermedvetna när de vaknade mitt i natten och undrade om “självledarskap” var en diagnos. Dörrar öppnades. Men inte automatiskt – de hade redan stått där, han behövde bara rätt kläder, rätt tagline och en entourage som liknade ett management-bolag i konfirmationskostym. Han gick igenom dem. Inte med ödmjukhet, utan som en aktie som precis splittrats: högre värde, fler investerare, och en slogan som lät som ett citat ur en motivationskalender dopad med testosteron.
Motargument 