Etikettarkiv: Högerextremism

I fokus

”Det är så mycket djupare än bara NMR, det är vanliga människor” – Antisemitism i Sverige

BRÅ-rapporten om antisemitiska hatbrott som publicerades 29 maj 2019 visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande vad gäller ideologiskt motiverad antisemitism. Detta resultat går stick i stäv med vad nationalister vill göra gällande: att det är muslimer som står för antisemitismen i Sverige idag.

Det här ska handla om en rapport från BRÅ som INTE väckte rabalder. I tisdags 28 maj publicerade BRÅ en rapport om sexualbrott. I onsdags den 29 maj – dagen därpå -kom en rapport från BRÅ om antisemitiska hatbrott. Men medan den ena väckte mycket stor uppmärksamhet, fick den andra nästan ingen uppmärksamhet alls. Det är illa.

BRÅ-rapporten om sexualbrott visar att det inte finns något stöd för hypotesen om en koppling mellan flyktingvågen 2015 och sexualbrott och jag har skrivit flera inlägg om den här på sidan. BRÅ-rapporten om antisemitism visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande när det gäller den ideologiskt motiverade antisemitism som kommer till rättsväsendets kännedom – polisanmälningar och domar.

Kan det finnas något som förklarar skillnaden i uppmärksamhet för de två rapporterna? Kan det vara så att de som upprörs på nätet av den första rapportens resultat helst vill att den andra rapporten glöms bort helt och hållet. Jag tänkte hursomhelst bidra till att BRÅ:s rapport 2019:4 ”Antisemitiska hatbrott” inte glöms bort.
Jag tänkte här gå igenom vad rapporten kommer fram till och vad vi kan lära oss av den.

Presentation

Rapporten ”Antisemitiska hatbrott” bygger på samtliga polisanmälningar om hatbrott med antisemitiskt motiv åren 2012-2016, och 103 domar mot personer som dömts för brott med antisemitiskt motiv mellan januari 2007 och maj 2018. I materialet ingår också 92 intervjuer.

Rapporten använder begreppet antisemitiska hatbrott enligt samma definition som i den officiella statistiken:

”Brott som begås på grund av rädsla för, fientlighet eller hat mot judar och judendom som aktiverar en reaktion mot judendomen, judisk egendom, dess institutioner eller den eller dem som är, eller uppfattas vara, judar eller representanter för judar.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 16)

Men BRÅ har inte enbart tittat på de händelser som utgör brott i juridisk mening. Intervjupersonerna har tillfrå­gats om sina erfarenheter av uttryck för antisemitism generellt. Det är inte alltid självklart var gränsen går mellan icke-brottsliga uttryck för missaktning, nedsättande kommentarer eller hotfulla uttryck med anspelning på en persons grupptillhörighet och vad som är att betrakta som ett straffbart hatbrott i form av exempelvis ofre­dande, olaga hot eller hets mot folkgrupp.

Bland förövarna är unga män en särskilt framträdande grupp. Bland de utsatta drabbas kvinnor särskilt av sexualiserade hot och trakasserier. Här följer en genomgång av avsnittet mot slutet av rapporten under rubriken ”Gärningspersoner”. Detta avsnitt finns också skärmdumpat längst ner med mina förstrykningar.

”Radikalnationalismen” är totalt dominerande

Vilka är gärningspersonerna? I likhet med andra sammanställningar utgår man i rapporten från en vanlig indelning av tre typer av miljöer som i mer eller mindre grad präglas av antisemitism. Radikalnationalismen, den våldsbejakande islamismen och den radikala vänstern. Men när man går närmare in på det rättsliga materialet så är bilden klar. I några få förundersökningar finns det material som visar en koppling till islamism, men det finns inget exempel på ”radikal vänster” bland polisanmälningar eller domar. ”Radikalnationalismen” är totalt dominerande.

Rapporten ger därmed en viktig relief åt en tes som ofta framförs – att antisemitism är lika vanlig till vänster som till höger. Så är det alltså inte.

NMR och andra nazistiska grupperingar med deras personförföljelser, hot och heilande, öppna nazism i demonstrationer med ansiktsbilder på kända judar med texten ”folkförrädare” har satt ett tydligt avtryck i rättsliga sammanhang. Denna nazistiska närvaro i offentligheten har också skapat stor oro bland judar i Sverige, det framgår av intervjumaterialet. Känslan av att rättssystemet inte skyddar judar dominerar när nazister ges möjlighet att tåga fritt på gator och torg med ett uppenbart antisemitiskt budskap – ofta med symboliska kopplingar till Nazityskland. Rapporten påpekar att nazisternas agerande kan beskrivas som att de skapar och upprätthåller ett ”skrämselkapital” – de vill ge en bild av sin organisation som skrämmande och hotfull. I kraft av detta kan de sedan skapa rädsla bara genom att visa sig iförda sina munderingar vid en församling eller förening. De skapar det som rapporten kallar en ”lågmäld terror”.

Radikal vänster och islamism

Att nazisterna är tydligt dominerande innebär inte att man ska ignorera eller ta lätt på andra former av antisemitism, även om de inte syns lika tydligt i rättsliga sammanhang. Detta är oerhört viktigt att understryka.

I rapporten skriver man:

”En miljö som i forskningen förknippas med antisemitiska idéströmningar är den radikala vänstern. Exempel på detta saknas i princip helt i polis- och domstolsmaterialet, men bland BRÅ:s intervjupersoner var det däremot flera som beskrev erfarenheter av antisemitism inom bland annat vänsterorienterade politiska miljöer, främst bland unga, politiskt aktiva personer.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 67)

Här handlar det om antisemitism framför allt kopplad till ”en hätsk retorik mot staten Israel” – som en intervjuperson beskriver det. Det kan exempelvis handla om en politisk diskussion där enskilda personer får stå till svars för Israels politik för att de är judar.
När det gäller den våldsbejakande islamismen skriver rapportförfattaren:

”På samma sätt som för hatbrott med koppling till radikal vänsterideologi, finns ytterst få uppgifter i polis- och domstolsmaterialen som kopplar samman hatbrottshändelser med en våldsbejakande jihadistisk miljö.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott)

Men i intervjumaterialet framkommer samtidigt en stark oro för att det även i Sverige kan ske terrorattentat riktade mot judiska mål av den typ som under senare år begåtts i Frankrike, Belgien och Danmark. Det är också inom den här miljön som flera intervjupersoner som arbetar med säkerhet hos judiska församlingar anser att det allvarligaste hotet finns, särskilt när det gäller attacker mot judiska institutioner.

Kopplingen till Mellanöstern

Rapporten uppmärksammar också andra varianter av antisemitism som inte är lika tydligt ideologiskt motiverade. Flera intervjupersoner berättar om antisemitism från framför allt unga män med bakgrund i Mellanöstern. Det kan handla om offentliga sammanhang där den intervjuade har varit på väg till synagogan, på sociala medier men också i skolmiljö. Här kan det handla om en vägran att lära sig om Förintelsen därför att ”lärarna går judarnas ärenden”.

I rapporten framhålls att såväl forskningslitteraturen som BRÅ:s intervjuer visar att

”delar av den antisemitiska hatbrottslighet som sker, såväl i Sverige som i andra europeiska länder, sannolikt härrör från en närmast sanktionerad antisemitism som förekommer i olika länder i Mellanöstern. Enligt litteraturen rör det sig ofta om antisemitiska föreställningar och attityder som existerat redan innan staten Israel grundades”. (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 70)

Samtidigt påpekar flera intervjupersoner att även människor med bakgrund i Mellanöstern naturligtvis är olika. Liksom i befolkningen i övrigt finns stora variationer när det gäller antisemitism.

”Kan vara vem som helst”

Och rapporten från BRÅ synliggör att antisemitism varken är ett nytt eller importerat problem. Vi får en skrämmande bild av att antisemitism i Sverige inte bara finns i extrema grupperingar. En polis i en hatbrottsgrupp påpekar att de personer som utreds för antisemitiska hatbrott kan vara ”vem som helst”:

Antisemitiska strömningar förekommer i breda lager av befolkningen och skär genom olika religioner, sekulära grupper, politiska positioner och ideologier, skriver rapportförfattaren. Var antisemitismen kan dyka upp överensstämmer inte alltid med våra förutfattade meningar. En intervjuperson berättar om sin dotters skola:

”Det är mycket heilande, det är mycket skämt om judar. Och då är det ändå en vanlig vit innerstadsskola. Så när min dotter kom hem och sa de drar skämt: ”Här är det rea på hemköp, det passar väl dig bra som är jude”, och de skojar om gas. Så jag blev ju galen och ringde föräldrar, för skolan är helt flat.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)

Och en ung man berättar om sina erfarenheter som elev:

”Jag har hört folk dra nazistskämt titt som tätt, rita hakkors på bänkar eller skåp eller skriva ”judesvin” på toa. De har dragit något skämt om Förintelsen. Vissa av de här skämten är småskämt, men någonstans går gränsen för vad man ska skämta om och inte. […] Alltså det är så mycket djupare än bara NMR, det är vanliga människor.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)

BRÅ:s rapport gör ingen analys av hur omfattande antisemitismen är i Sverige, bara att den finns och att den kan finnas där vi minst anar det. Intervjupersoner från samtliga delar av landet beskriver erfarenheter av antisemitism från personer som skulle kunna vara ”vem som helst”.

Trots att den bakomliggande ideologiska motivationen kan vara mycket olika så finns det ändå något som alltid är gemensamt. Detta är ett tänkvärt resultat i rapporten och det avslutar också detta avsnitt om gärningspersonerna:

”Stora delar av det antisemitiska språkbruk och många av de antisemitiska idéer som kommer till uttryck i Brås olika material är slående lika, oavsett eventuella skillnader i gärningspersonernas kön, ålder, ideologiska bakgrund eller grupptillhörighet.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 75)

Till sist: I regeringsförklaringen i januari tog statsminister Löfven upp kampen mot antisemitismen som ett prioriterat område för regeringen, och han berättade om den planerade internationella konferensen till minne av Förintelsen och mot dagens antisemitism. För några veckor sedan kom beskedet att konferensen ska anordnas i Malmö i oktober 2020. Denna konferens kan få stor betydelse. Samtidigt är det viktigt att påminna om att vi alla har ett personligt ansvar att aldrig acceptera uttryck av antisemitism. Inte från någon och inte i något sammanhang.

Här nedanför har jag lagt ut avsnittet om gärningspersoner ur rapporten (sid 64 – 75). Med rött har jag markerat och lyft fram det jag ser som kärnan i resonemanget.

I fokus

#EUval2019: Varför ska jag rösta?

Imorgon söndag 26 maj är det val till Europaparlamentet. Om du ännu inte har bestämt dig för om du ska rösta, eller inte vet vilka du ska rösta på, är detta viktig läsning för dig. I EU-valet väljer vi vilka politiker som ska representera Sverige i EU-parlamentet de kommande 5 åren. Din röst är nödvändig för att motverka att extremister får mer makt i EU och Sverige. Jag tänker i denna artikel berätta varför det är så viktigt för oss att gå och rösta även i detta valet.

Historiskt sett är vi dåliga på att rösta i EU-val. Förra gången, 2014, röstade 51% av röstberättigade i Sverige. De två EU-länder som sticker ut och har överlägset flest antal röstare är Belgien och Luxemburg, där upp emot 90% röstade senast. (Källa: Europaparlamentet)

Det blåser hård kuling i EU. Blåsten består av högerextrema partier på frammarsch. I flera EU-länder har högerextrema partier makten. I ytterligare länder har högerextrema partier stort inflytande på den politik som förs i landet. Redan i förra EU-valet skördade högerextremismen stora framgångar.

8 partigrupper – 5 av dessa innehåller extremistpartier

Det finns i nuläget åtta partigrupper i Europaparlamentet. Högerextrema partier ingår i fyra av dessa: Nationernas och friheternas Europa (ENF), Europe of Freedom and Direct Democracy (EFDD), European Conservatives and Reformists Group (ECR) och European People’s Party (EPP). Vänsterextrema partier ingår i en av de åtta partigrupperna: European Left + Nordic Green Left (GUE/NGL).

Sverigedemokraterna bytte i juli 2018 partigrupp i EU-parlamentet. Numer ingår partiet i European Conservatives and Reformists (ECR). I denna partigrupp ingår exempelvis främlingsfientliga Dansk Folkeparti (DF), nationalkonservativa Sannfinnländarna (PS) och polska, nationalkonservativa Lag och Rättvisa (PiS).

Några av de svenska partierna som kandiderar till EU-parlamentet har valt smått anmärkningsvärda samarbetspartners i EU-partigrupperna. Vänsterpartiet har alltsedan EU-inträdet 1995 ingått i en partigrupp, European Left + Nordic Green Left (GUE/NGL), en grupp som, till två tredjedelar, består av kommunistiska partier. Flera av de partierna har den klassiska hammaren och stjärnan, ett arv från det gamla Sovjetunionen, som partisymbol.

Där ingår exempelvis Greklands Kommunistiska Parti (KKE), grekiska Populär Enighet (LAE), spanska Partido Comunista de España (PCE) och portugisiska Partido Comunista Português (PCP). Moderaterna och Kristdemokraterna, å andra sidan, är del av partigruppen European People’s Party (EPP). I denna partigrupp ingår det ungerska, ultranationalistiska partiet Fidesz.

Bland partier i Europaparlamentet som valt att inte ingå i någon partigrupp finner vi grekiska nazistliknande partiet Gyllene Gryning, som har en variant av svastikan som partisymbol, Greklands Kommunistiska Parti (KKE), med hammaren och skäran som partisymbol, italienska populisterna Femstjärnerörelsen (M5S), ungerska antisemiterna Jobbik, och tyska ultranationalisterna Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD).

Kommer V, M, KD och SD att fortsätta samarbeta med extremistpartier?

Ännu vet vi inte helt säkert vilka partigrupper som Vänsterpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kommer att välja. Kommer de att stanna i de partigrupper de är del av nu, dvs partigrupper som innehåller extremistpartier?

Exempel på ytterligare högerextrema partier som är representerade i Europaparlamentet är brittiska högerextremisterna United Kingdom Independence Party (UKIP), italienska federalisterna Lega Nord, nederländska nationalisterna Partij Voor de Vrijheid (PVV) slovakiska nationalisterna Slovakiska Nationalistpartiet (SNS), belgiska nationalisterna Vlaams Belang, franska högerextremisterna Front National och österrikiska nationalkonservativa Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ).

Det är angeläget att ha i åtanke vad din röst kan komma att bidra till i EU-samarbetet. Vänsterpartiet kommer med all säkerhet att fortsätta vara del av en partigrupp med mängder av kommunistiska partier. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer kanske att fortsätta samarbeta med ett främlingsfientligt och ultranationalistiskt parti (Fidesz), om inte Fidesz nu väljer att byta partigrupp.

60 % av vår lagstiftning är beroende av EU

Det finns flera skäl till att du ska rösta i EU-valet. Sedan Lissabonfördraget slöts 2009 har EU-parlamentarikerna fått större makt och beslutanderätten har blivit mer utbredd. Vi ska inte heller glömma att ca 60 % av all lagstiftning i Sveriges riksdag är beroende av EU.

De viktigaste skälen är att EU, oavsett vad man tycker om det, påverkar samhället och din vardag väldigt mycket. Det handlar om EU:s inre marknad, jordbrukspolitik, klimat, arbetsmarknad, kampen mot terrorism, krishjälp, migration samt fri rörlighet för arbete och studier.

De stora frågorna i såväl den svenska som den internationella debatten är klimatet och migrationen. Men det allra viktigaste argumentet för att rösta är att vara med och stoppa utvecklingen av den högerextremism som har vuxit sig allt starkare i Europa senaste decenniet.

Högerextrema VOX i Spanien och högerpopulistiska Kukiz-15 i Polen ser ut att kunna ta plats i Europaparlamentet.

Individuellt har de flesta EU-länder inte särskilt stort inflytande på världspolitiken, men genom samarbete är EU en maktfaktor globalt sett.

EU – ett fredsprojekt som innehåller antidemokrater

EU är i grunden ett fredsprojekt, med sitt ursprung i efterkrigstidens Kol- och stålunionen 1952. I valet 26 maj har vi möjlighet att säkerställa att demokratin segrar, så att representationen i Europaparlamentet stämmer överens med hur folket vill att arbetet i EU ska fortlöpa.

Vårt val och vilka vi röstar på handlar uppenbarligen inte bara  om vilket parti vi väljer. Vårt val och vilka vi röstar på, handlar även om vilka partigrupper dessa väljer att ingå i. På så sätt kan vi se till att antidemokrater på vänster- och högerflankerna inte får mer makt. Framför allt är det högerextremistiska partier som har skördat stora framgångar.


Intresset för EU-valet har ökat markant. I en SIFO-undersökning utförd av Europaportalen framgår att ca 70% av svenskar med rösträtt kommer att rösta i EU-valet. Det är glädjande siffror, som inte ligger så långt ifrån de siffror vi brukar ha i riksdagsvalen.

Vad vill du bidra med till människor i Europa? Känns det rätt att rösta på partier som samarbetar med kommunister, ultranationalister, fascister eller nazister? På söndag 26 maj röstar vi för ett öppensinnat och mänskligt Europa, ett Europa där alla får vara med. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet.

”Vi måste förändra EU och göra det mer effektivt genom att ta itu med de frågor som medborgarna anser är angelägna och bygga vidare på det som vi redan har uppnått.” (EU-parlamentets talman Antonio Tajani. Källa: Europaparlamentet)

Källor:

Europaparlamentet: EU-valet

Aftonbladet: Nio blytunga skäl att rösta i EU-valet

SKL: EU i lokalpolitiken

SvD: Fler kan rösta i EU-valet

Europaportalen: S tappar inför EU-valet – SD kan bli störst

Europe Elects: 4 scenarios for the European election

Krönikor, Recensioner

Existentiell extremism

Tänk om valet att bli vänster- eller högerextremist inte är ett fritt val som bygger på ideologiska ställningstaganden? I min läsning av Alberto Moravias roman Anpasslingen reflekterar jag över om bilden av Sverige som ett samhälle i sönderfall kanske tvingar människor att söka sig till extremer, vare sig de vill eller inte.

Marcello Clerici, huvudpersonen i Alberto Moravias roman The Conformist (på svenska: Anpasslingen), är inte bara fascist i Italien under Mussolini. Han är även besatt av att framstå som normal. Faktum är att det är just den här känslan hos honom av att han inte är som alla andra – hans upplevelse av en påtaglig diskrepans mellan självet och livsvärlden – som driver honom rakt in i den otrygga famnen på den fascistiska ideologin.

Att ingå som en kugge i det fascistiska maskineriet blir Marcellos väg in i denna åtrådda normalitet, liksom hela hans varande: Han klär sig som andra män i hans omgivning – eller som han föreställer sig att män som han ska klä sig; röker samma cigarretter, läser samma tidningar och har en fästmö att gifta sig med – en kvinna vars främsta tillgångar är hennes familjs vanlighet. Allt han tar sig för – allt han kommunicerar utåt – blir till ett slags maskering för att smälta in i samhället eller rentav i mänskligheten:

”He went up to the counter and asked for his preferred brand at the same time that three other people asked for the same cigarettes, and the tobacconist slid them rapidly across the marble of the countertop toward the four hands holding out money – four identical packs, which the four hands picked up with identical gestures. Marcello noticed that he took the pack, squeezed it to see if it was fresh enough, and then ripped off the seal the same way the other three did. He even noticed that two of the three tucked the pack back inte a small inner pocket in their jackets, as he did. Finally, one of the three stopped just outside the tobacconist’s to light a cigarette with a silver lighter exactly like his own. These observations stirred a satisfied, almost voluptuous pleasure in him. Yes, he was the same as the others, the same as everyone. The same as the men who bought the same brand of cigarettes, with the same gestures, even the men who turned at the passage of a woman dressed in red, himself among them, to eye the quiver of her solid buttocks under the thin material of the dress. Even if, as in this last gesture, the similarity was due more to willed imitation in his case than to any real personal inclination.” –The Conformist

Moravias anslag är intressant eftersom det erbjuder ett välkommet, alternativt perspektiv till gängse förklaringar om varför individer tilltalas av fascistoida, nationalistiska, rasistiska ideologier. Borta är de pseudovetenskapliga bortförklaringarna om raser, kulturer och nationer. Irrelevanta blir drömmarna om en gyllene gryning där en sedan länge svunnen storhetstid återföds. Inte ens förklaringarna om låg utbildning och en benägenhet för intolerans hos s k “sverigevänner” finns kvar att hålla fast vid. Kvar blir den enkla och högst mänskliga längtan om att höra hemma någonstans; att känna oss normala. En längtan vi alla dessutom delar och kan känna igen oss i.

I Marcellos fall handlar jakten på normalitet även om att begrava en känsla av skuld – det vill säga att han drivs av en starkt negativ självbild. Som det står någonstans i boken började hans desperata jakt på normalitet i ”the moment that being different meant being guilty”, alltså i det ögonblick annorlundaheten blev synonym med en upplevelse av skuld (eller skam, som jag som läsare nog hellre skulle översätta ordet i just det här fallet).

Anpasslingar eller övertygade nazister?
Anpasslingar eller övertygade nazister? (Bildkälla: Bundesarchiv, Bild 133-075 / Unknown / CC-BY-SA 3.0)

Att betala för denna normalitet genom att nonchalera fascismens lögner och övergrepp blir för Marcello ett överkomligt pris, även om det ytterligare lägger sten på börda genom att öka hans skam/skuld: Marcello gör sig till ett slags medskyldig till fascismens övergrepp, men han kan inte vända den fascistiska normaliteten ryggen, för då tvingas han istället konfrontera sin personliga skam/skuld vilket skulle betyda hans undergång. Så för att förbli människa har han inget (för honom synligt) val; han måste ge sig hän åt fascismen helt och hållet. Först när han gjort detta kan han landa i en upplevelse av normalitet som förvisso fortfarande bara är en mask, men som genom att han helt uppgått i fascismen sitter kvar med en mindre ansträngning än tidigare.

Svaret på frågan?

Det finns en mängd in- och utgångar i frågan om vad som gör att människor faller för fascismens blänkande fiskedrag. Vad det är som får stödet för Sverigedemokraterna att ligga kvar eller t o m öka, trots att de gång på gång avslöjas med lögner och beteenden som fått vem annan som helst att behöva lämna sina uppdrag och gå under jorden. Jag tror inte det finns några entydiga svar. Inga universallösningar som – om de applicerades – skulle neutralisera detta samhälleliga hot.

Varje människas väg är unik och även om varje förklaringsmodell har sina subjekt får vi inte låta oss luras att tänka att där finns en modell som täcker in alla – eller tillräckligt många – alternativ för att vara det rätta botemedlet. Att erbjuda motargument till fascismens lögner biter bara på vissa, att häckla fascismen är ett tillvägagångssätt med mycket begränsat resultat och detsamma gäller alla andra insatser för att på olika sätt bekämpa den. Så finns det då ingen övergripande teori om vad som driver dessa människor?

"Fascism är så gammaldags". Ett budskap som biter, eller?
Ett budskap som biter? (Foto: Alisdare Hickson, Flickr)

Nja… Både och, tänker jag. Det handlar om människor, så idén om att det skulle finnas ett enkelt Svar vore både naiv och kontraproduktiv. Men samtidigt undrar jag om inte Moravia faktiskt har en poäng här – och då talar jag inte om konformism som allmänt socialpsykologiskt fenomen, utan om högst specifika upplevelsen av att inte höra hemma. För vem av våra sverigevänner ger uttryck för att känna sig hemma i Sverige av idag? Jag kommer inte på en enda. Det är snarare tvärtom. Det är den plötsliga upplevelsen av att inte känna sig hemma i den värld man växt upp i som hela tiden återkommer till i sina uppmaningar till omvärlden att ”VAKNA SVERIGE”.

Kanske erbjuder just sverigevänskapen den normalitet som gått förlorad i ett för dem förvandlat samhälle där pojkar plötsligt kan vara lucia, där skolavslutningar inte längre hålls i kyrkan, där traditionerna dör istället för att bevaras eller åtminstone ersättas. Kanske känner de som Marcello angående fascisterna i Italien; att alldeles oavsett vad SD är, vad de gör eller står för, så erbjuder de i alla fall en normalitet som – för de här människorna – gått förlorad. En betryggande normalitet som innebär att de vet hur man ska klä sig, bete sig, prata och vara för att vara som “vanligt, hederligt folk” och att de faktiskt har möjlighet att göra/vara det.

Förstår man inte hur viktigt det är, har man kanske inte förstått någonting.

Sammanfattning

För att sammanfatta ovanstående: Moravia ser fascismen som ett symtom, snarare än en sjukdom i sig. Men han går också vidare genom att inte heller se fascisten som det egentliga problemet. Det är en förmänskligande handling, samtidigt som den i vissas ögon säkert riskerar att ta fokus från det egentliga problemet. Men det är ju själva kråksången, eller hur? En kanske inte blir fascist eller sverigevän för att en vill, utan för att en (tror att en) måste? Inte för att rädda den kristna nationen från ett islamistiskt ragnarök eller för att bevara den vita rasen vit eller för att krossa den genusfeminazistiska PK-diktaturen till förmån för små skäggiga män i shorts, utan av den enkla anledningen att man vill vara människa, som alla andra – och för att inga andra dörrar står öppna för en.

Vi vet att samhället blivit alltmer polariserat under 2000-talet för att idag vara en plats som bejakar såväl manliga lucior som rasistiska attacker på butiksanställda. Vi vet också att debatten gärna delar upp dessa ytterligheter i “goda” och “onda” – framförallt för att ogiltigförklara argumentationen från de som representerar det förment goda som känslomässig och osaklig.

Ont mot gott
Illustration: Wakoe (DeviantArt)

Men tänk om det är likadant för alla? Att jag inte har något annat val än att bejaka manliga lucior, böneutrop och interkulturalitet för att kunna känna mig normal; liksom Moravias fiktiva fascist eller sverigevännen på andra sidan inte heller har något val. Var drar vi då skiljelinjen mellan oss? Då är vi alla lika onda/goda. Lika normala i vår dragning åt ytterligheter.

Gud förbjude att det skulle vara så. Då finns det inte mycket kvar annat än konflikten mellan de två sidorna som ger mening åt våra existenser…

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Reportage

Klart att Nordfront begått brott – historiskt rättsfall

Den 28 september konstaterade Örebro tingsrätt att webbtidningen Nordfront begått brottet hets mot folkgrupp i 102 fall. Det är organisationen Juridikfronten som drivit ärendet. Här berättar Juridikfrontens Robin Enander om fallet och varför det är unikt.

Fråga: Örebro tingsrätt har dömt NMR för hets mot folkgrupp. Kan du sammanfatta domen?

Någon dom har inte kommit ännu. Prövningen i den här typen av fall sker i två steg. Först en juryprövning och därefter en prövning av rättens juristdomare. Nordiska motståndsrörelsens propagandaorgan, Nordfront, har utgivningsbevis och en ansvarig utgivare som är straffrättsligt ansvarig för allt material på Nordfronts databas. Detta innebär att särskilda regler i yttrandefrihetsgrundlagen gäller för eventuella brott. Bland annat en viss sorts process (yttrandefrihetsmål) och att Justitiekanslern är åklagare. I tryck- och yttrandefrihetsmål finns i regel en jury, bestående av politiskt tillsatta ledamöter (ungefär som nämndemän).

Denna jury tar i första hand ställning till de påstådda gärningarna och får svara JA eller NEJ på frågan om brott föreligger i varje enskilt fall. Det som juryn friar kan inte överprövas. De gärningar som juryn anser är brottsliga prövas därefter av rättens juristdomare som slutligen meddelar dom.

Det som hände i fredags var att juryn ansåg att 104 av de 106 gärningar som omfattades av åtalet utgjorde yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Nu återstår alltså juristdomarnas ställningstagande till dessa 104 fall. (https://www.juridikfronten.org/2018/09/29/svar-fran-juryn-i-rattegangen-mot-nordfronts-tidigare-utgivare/)

Åtalet gäller ett stort antal publiceringar på Nordfront och är det största åtalet för hets mot folkgrupp i svensk rättshistoria (https://www.juridikfronten.org/2018/05/07/storsta-atalet-for-hets-mot-folkgrupp-nagonsin-mot-nazistisk-sajt/). En stor del av gärningarna består av bilder på Adolf Hitler som i sitt sammanhang anses förmedla reservationslösa hyllningar av densamme. Enligt svensk rättspraxis kan reservationslösa hyllningar av Adolf Hitler, och därmed hans skoningslösa raspolitik, utgöra hets mot folkgrupp. Utöver detta återfinns i åtalet antisemitiska och homofobiska texter publicerade på Nordfront.

Fråga: Vad har domen för betydelse? På vilket sätt kommer domen kunna påverka framöver – vad händer nu?

Om den tidigare ansvarige utgivaren döms i detta mål så kan det ha betydelse för ett eventuellt framtida åtal mot den nuvarande ansvarige utgivaren som, till följd av Juridikfrontens anmälningar, är misstänkt för brott av liknande karaktär (https://www.juridikfronten.org/2018/09/19/ny-ansvarig-utgivare-for-nordfront-och-annu-en-forundersokning-inledd/).

Vad som händer längre fram i tiden vet vi inte. Risken är att den här typen av processer blir mer sällsynta om regeringens förslag på ansvarsbegränsningsregler för ansvariga utgivare passerar riksdagen (https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2017/12/prop.-20171849/). Det är ett förslag med bred politisk, blocköverskridande uppslutning, där vi menar att samtliga partier förbisett vilka konsekvenser det kommer att få i relation till intresset av att beivra hets mot folkgrupp.

Dessa regler innebär att om ett brottsligt material tillhandahållits mer än 12 månader så ska den ansvarige utgivaren kunna gå fri om hen inom 14 dagar efter en erinran från Justitiekanslern tar bort materialet (https://svjt.se/content/14-dagar-av-ostoppbar-terror). Regeln föreslås på grund av att tidningsutgivarna befarar att gamla publiceringar, på tidningarnas webbplatser, med tiden skulle kunna utgöra förtal. Man anser det orimligt att behöva överblicka så många publiceringar över oinskränkt tid. Det är kanske en rimlig invändning. Problemet med ansvarsbegränsningsreglerna är att de, förutom ärekränkningsbrott som förtal, omfattar brott som hets mot folkgrupp, olaga hot och sådana brott mot journalister och andra som kallas brott mot medborgerlig frihet, m.m. Brott som seriösa medier knappast begår i sina publiceringar. Detta äventyrar arbetet mot nazistiskt näthat (http://www.dagensjuridik.se/2017/11/regeringens-forslag-till-grundlagsandring-forsvarar-arbetet-mot-rasistiskt-nathat). Inte minst eftersom det inte sällan passerar mer än ett år innan en anmälan inkommer eller Justitiekanslern hinner väcka åtal. Dessutom kan exakt publiceringsdatum i många fall vara svårt att bevisa.

Robin Enander och Johan Nordqvist från Juridikfronten.

Regeringen har heller inte föreslagit regler som kräver angivande av korrekt publiceringsdatum. Det finns alltså goda möjligheter för nazistiska propagandaorgan med utgivningsbevis att nyttja ”kryphål” för att komma undan med allvarliga former av hets mot folkgrupp – och andra brott – straffritt. De kommer också att kunna marknadsföra brottsligt material under 14-dagarsfristen för att sedan ta bort det och återupprepa proceduren.

Fråga: Hur har arbetet med ärendet gått? Vilka svårigheter eller utmaningar har ni stött på?

Vårt arbete i den här typen av ärenden består främst i att dokumentera misstänkta brott, sammanställa dokumentationen i en anmälan och rättsligt motivera varje fall som vi anmäler. Detta arbete gjordes förra året och därefter har det varit upp till de rättsvårdande myndigheterna att sköta resten. Justitiekanslern är van vid den här typen av mål och hanterar dem i allmänhet bra, varför någon större uppföljning från vår sida sällan är nödvändig. Vi har dock kompletterat anmälan vid några tidpunkter.

Fråga: Har du något mer du vill tillägga kring domen?

Om den åtalade döms och även den nuvarande ansvarige utgivaren slutligen döms så innebär det att samtliga ansvariga utgivare för Nordfronts har dömts för hets mot folkgrupp till följd av Juridikfrontens anmälningar.

Fråga: Hur ser du/ni på att NMR har förbjudits i Finland?

Jag är inte insatt i de finska rättsregler som rör detta förbud, men kan konstatera att det inte är möjligt i dagsläget för en svensk domstol att fatta motsvarande beslut. I Sverige har föreningsfriheten ett starkare skydd. Däremot har regeringen öppnat upp för att använda en regel i regeringsformen som tillåter inskränkningar av föreningsfriheten för organisationer som bygger på rasistisk förföljelse. Om ett sådant lagförslag antas av riksdagen skulle det kanske kunna tillämpas på Nordiska motståndsrörelsen.

Fråga: Kan du beskriva Juridikfronten och det arbete som gruppen gör? Vad driver er?

Juridikfronten är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening. Vi tar alltså inte ställning i politiska frågor och vårt arbete går ut på att se till att gällande lagstiftning tillämpas på brott som begås av företrädare för nationalistiska och nazistiska rörelser. En vanlig missuppfattning är att vi ”massanmäler” allt som skulle kunna vara brottsligt och som finns på internet. Det stämmer inte. För att vi ska ta upp ett ärende krävs att det rör sig om ett misstänkt brott begånget av någon som har någon form av tongivande ställning i en högerextrem rörelse. Vi anmäler dessutom bara sådant där det finns goda skäl att anta att brott kan föreligga.

Vi bistår också enskilda som utsatts för brott av nationalister och nazister.

Utöver detta bedriver vi folkbildning kring de rättsregler vårt arbete i första hand utgår från. I detta ingår ofta att upplysa om att allt som kan te sig stötande, provocerande eller kanske rentav rasistiskt inte är straffbart. Yttrandefriheten är och bör vara vidsträckt. Det är viktigt att förstå hur lagen fungerar och att strafflagstiftning inte är det enda eller bästa verktyget för att förändra samhället.

Vi drivs av en önskan om att den svenska lagstiftningens skydd mot aggressiv raspropaganda ska tillämpas som den är tänkt. Eftersom myndigheterna sällan självmant bedriver den typ av granskning som vi utför, ser vi att ett behov av vår verksamhet föreligger.

Artiklar

SD är ett rasistiskt parti – 5. Uttalandena

För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.

I förra delen av artikelserien om SD:s rasism kunde vi konstatera att de motioner som lagts av deras ledande företrädare speglar den rasistiska grundsyn som föreligger i partiets principprogram och ideologiska grund. I denna artikel stannar vi hos dessa ledande företrädare för att se hur de de ger uttryck för partiets rasism i debatter och uttalanden.

Sverigedemokraterna har gjort många uttalanden i svensk media genom åren som milt sagt kan verka något korkade och rasistiska. Oftast väljer sverigedemokraternas talespersoner att inte stå för vad de sagt när de senare konfronteras med sina uttal och menar att det sagda har tagits ur sin kontext.

SD vill göra gällande att krig och umbäranden är ett normaltillstånd i de muslimska länderna och att olika muslimska grupper samt kristna och judar för den delen inte kan leva sida vid sida. I ett exempel från en riksdagsdebatt 2015 lyfter Kent Ekeroth (SD) fram Irak som en symbol för dessa missförhållanden.

Han påstår där att kurder, araber och kristna inte kan leva tillsammans utan att krig uppstår, vilket är problematiskt för alla som har någon som helst insyn i förhållandena i Irak. I den kurdiska delen av Irak lever exempelvis kristna, muslimer (såväl arabiska som kurdiska) och andra folkgrupper fredligt tillsammans och kyrkor och moskéer står sida vid sida och har så gjort i tusentals.

I klippet från ett torgmöte som Kent Ekeroth (SD) höll i Trelleborg 2015 sprids myten om att det till att börja med inte rör sig om flykt utan om en invasion och att man inte flyr från exempelvis Danmark eller Tyskland för att ta sig vidare till Sverige. Det Ekeroth gör sig skyldig till här är faktarevisionism där han gör gällande att Danmark och Tyskland med andra ord inte tagit emot flyktingar då flyktingarna istället valt Sverige som har ett bättre bidragssystem.

I en riksdagsdebatt mellan Björn Söder (SD) och Adnan Dibrani (S) 2013 påpekar Dibrani i ett anförande att alla människor i Sverige har invandrat någon gång under historiens tid. Han talar om effekten av att slänga ut alla invandrare och vad det skulle resultera i för vården där många invandrare idag arbetar. Detta är något som får Söder att se rött och i stället för att bemöta sakfrågan så utbrister han att han tycker att det är fräckt av Dibrani att som invandrare förringa Sverige och svenskarna och kalla dem för invandrare, vidare menar Söder att Dibrani inte är svensk, något som åter igen känns igen från debatten från 1930-talet och nazisternas ständiga kamp att avhumanisera folkgrupper.

Vidare i en debatt mellan Richard Jomshof (SD) och Christina Höj Larsen (V) i debattprogrammet Agenda 2015 ställer Jomshof utsatta grupper mot varandra när han talar om hur flyktingpolitiken får gå före skolpolitiken, äldrevården och sjukvården. Han ställer alla flyktingar skyldiga till ökat våld i form av kastade handgranater mot bilar och gruppvåldtäkter. Detta trots att problemen kring brottslighet inte har med ursprung, kultur, etnicitet eller religion att göra. Det finns en mängd andra parametrar att ta hänsyn till vad gäller kriminalitet. Åter försöker SD och Jomshof att avhumanisera flyktingar och i det här fallet förklara alla flyktingar som brottslingar.

Jimmie Åkesson (SD) beskriver i en partiledardebatt om invandring 2015 integrationsfrågan som ett totalhaveri vilket är en typisk taktik för SD. Deras beskrivning av Sverige som en dystopisk misär likt en roman av Kafka passar givetvis deras agenda som ett populistiskt parti.

Vidare i en debatt i SVT 2014 mellan Björn Söder (SD) och Jonas Sjöstedt (V) vidmakthåller Söder att om man blir för många nationaliteter i ett land, exempelvis samer, judar och kurder så blir det svårt att upprätthålla de svenska värderingarna.

I en debatt i SVT:s Aktuellt 2014 mellan Mattias Karlsson (SD) och Jonas Sjöstedt (V) menar Karlsson att det är på regeringens ansvar att man bröt mot praxis och valde att rösta på alliansens budget efter att den egna budgeten föll.

I ett framförande 2008 i Skånes regionfullmäktige talar Björn Söder (SD) om gömda flyktingar eller papperslösa som brottslingar, detta trots att det på intet sätt är brottsligt att uppehålla sig i landet utan uppehållstillstånd eller andra papper.

Även Mattias Karlsson (SD) hänvisar till papperslösa flyktingar som illegala människor i sitt anförande i Sveriges riksdag 2017. Retoriken talar sitt tydliga språk, Sverigedemokraterna för en klar rasistisk om inte direkt nazistisk politik.

Listan över SD:s rasistiska uttalanden kan göras lång, men jag tror ni förstår att ett parti med så många uttalanden som SD har som lutar sig  mot en rasistisk retorik och som aldrig har behövt stå för något av sina uttalanden utan varje gång de ställs mot väggen så är det alltid bortförklaringar om att de är feltolkade eller att man har tagit citatet ur sin kontext.

SD är ett rasistiskt parti.

I artikelseriens nästa del kommer vi att redovisa högt uppsatta SD-politiker som har fått stanna trots partiets nolltolerans mot rasism.

YouTube, Björn Söder och Adnan Dibrani

YouTube, Björn Söder och Jonas Sjöstedt

YouTube, Björn Söder i regionfullmäktige

YouTube, Jimmie Åkesson i partiledardebatt om invandring

YouTube, Kent Ekeroth torgmöte i Trelleborg

YouTube, Mattias Karlsson och Jonas Sjöstedt

YouTube, Mattias Karlsson i Sveriges riksdag

YouTube, Richard Jomshof och Christina Höj Larsen

Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.

Artiklar

SD är ett rasistiskt parti – 2. Historia

För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.

I förra delen av artikelserien om SD:s rasism redogjorde vi för vad rasism är och hur vi menar att det är relevant att kalla SD för ett rasistiskt parti. Nu är det dags att titta närmare på deras historia.

Sverigedemokraterna – bruna rötter och sköra blad

2018 fyller Sverigedemokraterna 30 år. Många försök har gjorts till uppfräschning av både retorik och utseende sedan partiets födelse. Nolltolerans mot rasism har införts och den brinnande facklan i blågult har bytts ut mot en blåsippa. Motargument har djupdykt i den bruna mylla av rasism och fascism där dagens SD sög upp sin första näring.

Anders Klarström, med bakgrund i det öppet nazistiska och Hitlerbeundrande Nordiska Rikspartiet (NRP) blev formellt partiets första partiledare 1989. Partiets officiella födelsedag hade dock föregåtts av flertalet formella möten och spontana sammankomster. Per Svensson, journalist och författare beskriver bredden av fascism i sin nya bok ”Vasakärven och Järnröret”:

”De bruna fläckarna på Sverigedemokraternas rotsystem är många. Rottrådarna löper både in i 1970- och 1980-talens rasistiska skinheadsmiljöer och ner i den djupa förkrigsmyllan.”

Överlevande nazister från andra världskriget slog sig samman med yngre representanter från den nyare extremhögern, så som Bevara Sverige Svenskt (BSS) och lade grunden till det som skulle komma att bli Sverigedemokraterna.

En av de mer framträdande profilerna i detta skede var Gustav Ekström, han utsågs till revisor när partiets första lokalförening bildades i Malmö. Ekström som vid tidpunkten var 81 år gammal var tidigare SS-korpral och hade jobbat direkt i Högkvarteret under ledning av SS-chefen Heinrich Himmler. Han var en av de uppemot 270 frivilliga SS-svenskar under andra världskriget och har i intervjuer förklarat att engagemanget syftade till att ”bekämpa världsjudendomen”.

Vid samma möte var Gösta Bergquist en annan av nyckelpersonerna. Bergquist tillhörde under 40-talet nazistpartiet Lindholmarna, därefter fortsatte han i andra nazistiska grupperingar.

Året efter mötet i Malmö närvarade Bergquist vid ett hemligt SS-möte i Tyskland tillsammans med andra svenska nynazister och Hitlerfans. Vid mötet klargjorde han att han blivit föreningskonsult åt det nyfödda Sverigedemokraternas lokalavdelning i Malmö. Hans främsta uppdrag var då att söka ekonomiska medel från staten och ordna fram möteslokaler. Bergquist har bland annat i ETC:s granskning beskrivits som:

”Den siste nazisten i Sverige som vågade gå omkring i Stockholm i nazistuniform. Den 1 maj 1945, när Hitler tagit livet av sig och världen chockats av bilderna från nazisternas utrotningsläger, stod han som 17-åring på Stureplan och sålde nazisttidningen ¨Den Svenske Folksocialisten.”

Fyra år senare bildades ungdomsförbundet SDU med nazisten Robert Vesterlund i täten. Han lämnade enligt Per Svensson partiet några år senare och blev en centralgestalt i den nynazistiska subkulturen. Vid denna tidpunkt var det fortfarande vanligt med Hitlerhälsningar och bruna nazistuniformer på partiets sammankomster.

Det var i detta parti som Jimmie Åkesson valde att bli medlem, han har själv hävdat att det var partiets EU-motstånd som lockade och att partiet vid denna tidpunkt vilade på en helt annan ideologisk grund än det gjort några år tidigare. Enligt Aftonbladets granskning var Tina Hallgren Bengtsson en av de första partikollegorna som Åkesson kom i kontakt med och enligt egen utsago ska hon ha lämnat över det första informationsmaterialet till Åkesson. Året därpå ledde hon ett nazistmöte i skånska Höör, iklädd nazistuniform med brun skjorta med koppel och svart slips.

Listan på kopplingar till både övervintrad nazism och nyfödd högerextremism kan göras lång, så kan även listan på försök till uppfräschning av den ruffa fasaden. Till sådana initiativ hör bland annat uniformsförbud på möten och nolltolerans mot rasism. Faktum kvarstår dock att det var i en sammanslagning av högerextrema rörelser som Sverigedemokraterna växte fram, och trots försök till ny fasad letar sig de bruna rötterna fram mellan blåsippans skira blad.

SD är ett rasistiskt parti.

I nästa del av artikelserien kommer vi att redogöra för SD:s rasism i principprogrammet.

Källor:

ETC: Nazisterna som skapade Sverigedemokraterna

VK: SD bildades av nazister

Aftonbladet: Sanning 2 – SD 1995

Fokus: Fadersmordet

GP Kultur: Per Svensson – Vasakärven och järnröret

Expressen: Här är SD:s mörka bakgrund i nazism

Expressen: Här bildar nazisterna partiet SD i Malmö

Expo: Bevara Sverige svenskt (BSS)

Expo: Vitt ariskt motstånd (VAM)

Expo: Nordiska rikspartiet (NRP)

Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.

I fokus

Alternativ för Sverige (AfS) gör alternativa broschyrer och loggor

Partiet för avhoppade och uteslutna sverigedemokrater, Alternativ för Sverige (AfS) är ytterst tydliga med vad de vill åstadkomma: ett etniskt homogent Sverige, Sverige åt svenskarna, tvångsdeportering och totalstopp på invandring. De tar avstånd från det SD kallar ”öppen svenskhet”.

Det var den 3/7 2018 som  Alternativ för Sverige valde (AfS) att twittra ut några bilder från Almedalsveckan. Bilderna är tagna som provokation och i propagandasyfte utanför #migrationsplatsen, som är Migrationsverkets tillhåll under Almedalsveckan.

Skärmdump 1 från AfS_riks twitterkonto 3/7 2018
Skärmdump 2 från AfS_riks twitterkonto 3/7 2018

Tweeten lyder som följer:

Vi står utanför @Migrationsverk i #Almedalen och delar ut vår folder -Information till dig som ska återvandra!

#AfS2018 #migpol #återvandringsverket #svpol #val2018

Svaren på AfS tweet ser ut som förväntat:

Mycket bra initiativ!

Mycket bra, återvandring av minst en miljon + avkomma, i ett första steg.

Ska båtflyktingarna tillbaka till ön?

Härliga folders! När får vi aktivister tillgång till dem? #SugenPåAttKampanja

Hahahaha! Mer sånt!. Ett deporteringsverk är vad det här landet behöver.

AFS: ”Integrationen har misslyckats i 30 år” !?
Integration vet ju även ni betyder FOLKUTBYTE, så hur kan den ha misslyckats, för om inte MINST 500.000 skickas tillbaka varifrån de kom, pronto, så kommer folkutbytet att rulla på som en svart snöboll.

AfS partiledare är den från SD uteslutne Gustav Kasselstrand. Partiet beskrivs som nationalistiskt, högerpopulistiskt, högerextremt och EU-skeptiskt. AfS anser att SD har blivit alltmer som ”sjuklövern” (övriga riksdagspartier). Därför ser de sin chans att nå besvikna SD-sympatisörer och kampanjar stenhårt för att komma in i riksdagen. Det återstår att se om de lyckas.

Till skillnad från Sverigedemokraterna är AfS tydliga med sin repatriering.

När Kasselstrand lanserade partiet i början av mars 2018 iklädde han sig rollen som illa vald landsfader (Källa: the Swedish Paleocon – Nordisk Alternativhöger) och uttryckte tre huvudpunkter som partiet arbetar för:

  1. Återvandring
  2. Politikerförakt
  3. Lag och ordning

Kasselstrand talade varmt om det svenska folket (underförstått etniska svenskar) och hur partiet värnar dessa. Han spinner vidare på de alarmistiska domedagsprofetiorna som kännetecknar högerpopulismen: Sverige befinner sig i ett förfall och det är icke-svenskar och anti-svenskar som är skyldiga. Icke-svenskarna är kriminella utsugare som vägrar anpassa sig. Det är de som i praktiken utgör det folkutbyte (hotet mot vår framtida existens) som sägs pågå i vårt land. Anti-svenskarna är de som svikit svenskarna och låter folkutbytet ske. Han anser att om icke-svenskarna är det ”bidragsberoende trasproletariatet” så är anti-svenskarna ”utsugarna i toppen”.

Han slår på stora trumman när han säger att den ”härskande klassens psykologiska, och materiella, korruption gör den liberala aristokratin villig att offra sina egna rötter för den tillfälliga materiella vinningens skull”.

Kasselstrands lanseringstal 5 mars 2018 går att se här.

AfS kampanj följer ett alt-högermönster där partiets högerextrema politik och åsikter förpackas i en slags ironisk klädnad i och med att man gör narr av t ex Migrationsverket med hjälp av just loggor och broschyrer.

AfS namn är kopierat från tyska Alternative für Deutschland (AfD), som tillsammans med österrikiska Freiheitliches Partei Österreichs (FPÖ) och franska Front National (FN) fungerar som förebilder för partiet. De tre partierna har gemensamt att de är nationalistiska, EU-skeptiska, högerpopulistiska och högerextrema.

Reflektion: Är det seriöst av ett parti som siktar på att ta sig in i riksdagen att trycka upp falska broschyrer och t-shirtar där man gjort om en statlig myndighets logga?  Vid en första anblick kan det uppfattas som en genuin logga, då själva symbolen i loggan (de röda linjerna) är identisk med Migrationsverkets symbol. Enda skillnaden är att det står ”Återvandringsverket” istället för ”Migrationsverket”. Det är tydligt att dessa högerextrema populister inte skyr några medel i sitt maktbegär. Det återstår att se om det är ett vinnande koncept. AfS riktar sitt kampanjande framför allt mot SD-sympatisörer. Dessa har, i jämförelse med andra partisympatisörer, en högre toleransnivå vad gäller oegentligheter i partiet de sympatiserar med.

Fotnot: 15 april 2015 offentliggjorde SD det största antal uteslutningar någonsin i svensk politisk historia. 24 stycken har, enligt Richard Jomshof på presskonferensen, blivit kartlagda. 6-7 stycken har valt att själva lämna sina uppdrag, eftersom man funnit tydliga bevis på antisemitiska åsikter (bl a uttryckt sig positivt om Hitler) och ”dubbel-anslutning”, d v s medlemskap i både SDU (Sverigedemokratisk Ungdom) och NU (Nordisk Ungdom). SDU ska också ha samarbetat med främlingsfientliga nätbloggen Fria Tider. SD väljer att inte offentliggöra namn på de 7 som idag har uteslutits. De namngivna är, än så länge, Gustav Kasselstrand och William Hahne. Dessa två bildade tidigare i år AfS.

Källor:

The Swedish Paleocon

Kasselstrand lanserar AfS

@AfS_riks tweet från 3/7 2018

I fokus

Österrikes förbundskansler uttrycker rasism

Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz berättar i en intervju med ORF att han anser att varje land ska ha möjlighet att välja hur många, och vilka, flyktingar man ska ta emot. Att särskilja flyktingar mot bakgrund av vilka de är – ursprungsland, etnicitet, religion t ex – är rasism.

Sedan december 2017 är 31-årige Sebastian Kurz, partiledare för kristdemokratiska och konservativa ÖVP, Österrikes förbundskansler. Han har satt avtryck med sin strama syn på migrations- och flyktingpolitik. Det senaste utspelet som gjordes i en intervju i statliga TV-kanalen ORF 2 handlar om att EU-länder ska ha möjligheten att välja hur många, och vilka, flyktingar man vill ta emot.

Österrikes regeringschef väljer sina flyktingar med hjälp av rasism

Han väljer att inte specificera ”vilka” det är han menar. Det spelar egentligen ingen roll, eftersom att i samma andetag som han väljer att göra skillnad på människor mot bakgrund av religion, etnicitet, ursprung eller kultur så begår han en rasistisk handling.

Intervjun går att se genom att klicka på klippet nedan.

Vidare i intervjun betonar Kurz att han vill välja ut exakt vilka människor som flyr från krigszoner. Han vill också begränsa antalet flyktingar. Han menar att EU hjälper bäst på plats. Det är förvisso så att bistånd till organisationer i krigsutsatta områden och flyktingläger gör otroligt mycket nytta, men salig Hans Rosling var ”spot on” då han menade på att det är ingen diskussion: Vi ska hjälpa här och där.

Rosling använde Libanon som ett exempel där man kan tala om att det är legitimt att tala om att gränsen för vad ett land klarar av är nådd vad gäller flyktingmottagande. Men Sverige, och i detta fall Österrike, samt övriga EU-länder är långt ifrån att ha nått den gränsen.

Det trötta argumentet om ”alla flyktingar är unga män”

Kurz menar att man kan välja bort ”unga män” och istället ta emot familjer. Är det så enkelt? Är det inte så att ”unga män” ofta är de som, av många anledningar, är de som har bäst förutsättningar att fly? Många kommer hit och hoppas på att, på ett någorlunda säkert sätt, få återförenas med sin familj.

Afghanistan brukar användas som ett typexempel på denna könsmässiga obalans. Under åren 2000 till 2017 var nettoinvandringen från Afghanistan till Sverige drygt 40 000 personer.  Av dessa var 64 % män och 36 % kvinnor. En tredjedel kvinnor är utan tvekan en könsmässig obalans. Under samma år var nettoinvandringen från Thailand till Sverige knappt 32 000. Av dessa var 20 % män och 80 % kvinnor. En femtedel män är utan tvekan en könsmässig obalans.

Vidare är den österrikiske förbundskanslern av uppfattningen att han anser att EU-länder har rätt att på eget bevåg avgöra om, eller hur många, flyktingar deras länder ska ta emot. Han anser att det är ”omöjligt att alla som är förföljda kan söka asyl i EU”.

Kurz menar att de flyktingar som tilldelas t ex Polen och Ungern inte kommer att stanna i dessa länder, utan stannar så länge de behöver och sedan tar sig vidare till de länder de vill. I intervjun hör vi följande från Kurz (intervjuad på tyska, men i videon finns en engelsk översättning):

In my opinion every country should have the possibility to decide for themselves how many and what kind of people they want to accept. Maybe Viktor Orban will take fewer and exclusively Christians and maybe other countries will take in more.

”…hur många och vilken sorts människor man vill acceptera”…

Hur minskar trycket på EU då man ”väljer” sina flyktingar?

Kurz ser alltså möjligheten att använda sig av rasism som den enda vägen att lösa den situation som råder i EU. Argumentationen haltar betänkligt. Hur tänker han sig att en rasistisk selektion av människor skulle minska trycket på EU?

Eftersom det inte är särskilt många EU-länder som är sugna på att ta emot fler flyktingar än de gör idag är det svårt att se hur Kurz argumentation håller. Han nämner Luxemburg som ett exempel på ett land som har uttryckt att de kan tänka sig att emot fler flyktingar, men det räcker inte särskilt långt när de flesta länder har stramat åt migrationspolitiken.

Kurz hyser förhoppningar om att Österrike kan vara det land som går i täten och vara ett statuerande exempel som i förlängningen skulle kunna bli rådande ordning i EU. Det var, enligt Kurz, samma visa när Österrike var drivande i att stänga ”Balkanrutten”, då man först var emot att stänga, men sedan enhälligt beslutade att rutten skulle stängas.

I en artikel i The Straits Times kan vi läsa om Kurz tillkännagivande om att de hårdföra inrikesministrarna i Tyskland, Italien och Österrike har ingått en allians mot ‘illegal immigration’. Detta har skapat en hel del turbulens i övriga EU. Kurz tillkännagivande i Berlin,  är en varning gentemot andra ledare, såsom Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som försöker ta fram en EU-överenskommelse om samarbete kring hur asylsökare ska fördelas.

Alliansen mot ”illegal immigration”

På Kurz sida står även Tysklands inrikesminister Horst Seehofer, som befinner sig i en öppen migrationsstrid med Merkel, något som äventyrar den tyska koalitionsregeringen. Tidigare i veckan har Seehofer tillsammans med sina högerextrema motsvarigheter i Österrike och Italien, Herbert Kickl och Matteo Salvini, format en allians. Samarbetet länderna emellan syftar till att ta tag i säkerhets- och terrorhot. Det är dock oklart vad samarbetet i praktiken betyder.

Österrike tar den 1 juli i år över EU-presidentskapet från Bulgarien. Kurz välkomnar det ”goda samarbetet som vi vill utveckla mellan Rom, Wien och Berlin”. Kurz utvecklar sitt resonemang:

I think it marks very sensible cooperation that will contribute to reducing illegal migration to Europe, We believe an axis of the willing is needed to fight illegal migration.

Merkel har försökt vara tydlig med att hon inte kommer att acceptera den plan som Seehofer presenterat. Planen innefattar krav på att Tyskland sätter stopp för asylsökare som redan registrerats i annat EU-land. Merkels argument är att hon anser att Tyskland inte ska hänfalla åt att vara ensamma i sådana åtgärder när EU arbetar på en gemensam policy vad gäller migrationen.

Alliansen mellan Seehofer, Kickl och Salvini har redan burit frukt: I måndags vägrade Salvini att ta emot ett räddningsfartyg med hundratals migranter.

Enligt Flyktingkonventionen har alla människor rätt att söka asyl och få sin ansökan prövad oavsett etnicitet, religion, ursprung och kultur. Kurz förslag kan inte bli verklighet så länge inte hela EU frångår Flyktingkonventionen.

Att folkvalda regeringschefer börjar använda rasism i sin politiska gärning illustrerar på ett obehagligt sätt hur kallt delar av det nationalistiska Europa är.

Källor:

Intervju med Sebastian Kurz i ORF 2

The Straits Times: EU ministers form ‘axis’ against illegal migrants

Krönikor

Den högerextrema identitetspolitiken

Ett försvar av den naturliga men svartmålade identitetspolitiken samt ett nytt perspektiv på den multikulturella högerextremismens identitetspolitik.

I den svenska samhällsdebatten har det förekommit mycket kritik mot vad som kallas ”identitetspolitik”. Kritiker och försvarare av identitetspolitik verkar dock inte överens om vad identitetspolitik är.

Vad exakt är då identitetspolitik?

Identitetspolitik är politisk teori och praktik baserad på erfarenheterna och intressena hos en viss grupp människor där den gemensamma nämnaren kan vara t ex klass, kön, yrke, religion, kultur, könsidentitet, partitillhörighet, etnicitet, sexuell läggning, etc. (Källa)

Ett exempel på identitetspolitik kan då alltså vara arbetarrörelsen, som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos arbetare.

Ett annat exempel är feminismen, som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos kvinnor.

Ett tredje exempel är HBTQ-rörelsen som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos HBTQ-folk.

Ett fjärde exempel är Svenskt Näringsliv som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos svenska företagsledare.

Identitetspolitik är alltså en naturlig del av politiken.

Det är först nu på senare år när identitetspolitik som metod  används mer och mer av rasifierade människor (dvs de som ofta eller alltid bedöms som icke-svenskar pga exempelvis sin hudfärg) som  ”identitetspolitik” har kritiserats riktigt hårt. Inte alla som ”kritiserar identitetspolitik” är rasister givetvis, men att denna kraftiga ökning av ”kritik mot identitetspolitik” skett just nu i denna kontext är för mig ett uppenbart symptom av den normaliserade rasismen i samhället. Det finns krafter i samhället som inte vill att de som utsätts för rasism ska organisera sig, för de vet att organisering betyder inflytande och gör skillnad.

Högerextrem identitetspolitik

Högerextrem identitetspolitik är då enligt samma definition ovan, politik som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos högerextremister.

Men det finns en aspekt av identitetspolitik som har en intressant funktion inom högerextrem identitetspolitik.

En väldigt vanlig del av identitetspolitiken är att det krävs respekt för viss personlig bakgrund hos de som är en del av rörelsen. Det behöver inte vara något konstigt, utan självklara saker som t ex att en homosexuell person oftast vet bättre än en heterosexuell person hur det är att utsättas för homofobi.

Eller att en kvinna oftast vet bättre än en man om hur det är att utsättas för sexistiskt förtryck.

Eller att en fabriksarbetare oftast vet bättre än en fabriksägare hur slitsamt och hårt fabriksjobb kan vara.

Oftast, men inte alltid givetvis.

Multikulturell högerextremism

Den högerextrema identitetspolitiken använder i sin tur folk med invandrarbakgrund, gärna med samma eller liknande bakgrund som de som högerextremisterna vill demonisera, i syfte att legitimera sina egna fördomar och hat. Det kan t ex handla om iranska invandrare som delar högerextremisters avsky för araber. Det kan handla om kurder som delar högerextremisters muslimhat.  Det kan handla om somalier som delar högerextremisters flyktingfientlighet. Dessa invandrare blir då en del av den högerextrema rörelsen. Detta kan man tycka är konstigt, eftersom många är kvar i gammalt tänk om rasism, dvs att det endast handlar om vita mot svarta. Men man måste förstå att de rasistiska rörelserna idag är på många sätt ironiskt nog multikulturella, dvs rörelserna kan bestå av folk med många olika sorters bakgrunder, och de samarbetar och nätverkar ofta över landsgränserna världen över. 

Saker jag väldigt ofta hört av vita högerextremister, efter att en person tillhörande en invandrargrupp t ex skriver en rasistisk status på Facebook om muslimer, är olika variationer av följande:

”Så bra att du vågar säga sanningen om detta! Hade jag sagt det så hade jag kallats för rasist!”

Sen delas statusen gärna friskt av vita högerextremister och invandrarens bakgrund används som en slags sköld för att skydda budskapet och ge det legitimitet. I samma anda kan sen vita antirasister pekas ut som naiva och oerfarna och att de borde lyssna på den här invandraren som ”faktiskt vet hur muslimer är på riktigt!”.

Men borde då inte detta identitetspolitiska fenomen ge rasistiska budskap legitimitet?

Borde t ex inte en ex-muslim ”veta sanningen” om hur ”sjuka och onda” muslimer är?

Borde inte en före detta flykting veta hur ”lögnaktiga och vidriga” flyktingar som kommer till Sverige är?

Borde inte en invandrare från Mellanöstern veta sanningen om hur ”aggressiva och äckliga” araber är?

Nej självklart inte! En invandrare kan ha precis lika mycket fel som en infödd svensk om muslimer, araber, svarta, flyktingar och andra! En invandrare kan självklart vara lika rasistisk som vilken infödd svensk som helst!

Detta är givetvis något som högerextrema identitetspolitiker vill undvika att prata om i samband med att de visar upp invandrares rasistiska åsikter som stöd för sina egna rasistiska åsikter.

Däremot är högerextremister ofta väldigt ivriga med att uppmärksamma rasistiska invandrare så länge rasismen kommer från en muslim och är riktad mot judar! I det fallet talas det gärna om att invandrare minsann också kan vara rasister, gärna med rubriker som ”Vi måste våga tala om …”, och ofta med en ytlig och falsk omtanke om judar, som ofta avslöjas.

Antisemitismen i Malmö är något som har uppmärksammats väldigt mycket både i Sverige och världen över, och det är bra i sig. Vi kan dock inte låta samhällsdebatten fokusera enbart på VISSA rasistiska invandrare, vi ”måste även våga prata om” t ex islamofober med kurdisk, iransk, somalisk, afghansk och andra bakgrunder. Detta är en grupp som den högerextrema identitetspolitiken har stor nytta av, och detta fenomen med högerextrem identitetspolitik måste avslöjas och kritiskt granskas betydligt mer än vad som görs idag! 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Korta motargument

Högerpopulist-vindar? [del 3]

I Motarguments lilla artikel-serie om opinionsstödet för högerpopulism och euro-skeptiska grupperingar i Norden och i Sverige, så tar vi en kort utblick i några utvalda länder i nordvästra Europa.

Btw17afdTyskland: Alternative für Deutschland/AfD ligger just nu i en stigande trend upp mot nära 15%. En enstaka gallup indikerar ett väljarstöd till AfD som är marginellt högre än SPD/Socialdemokraterna. Men partiet som grundades i april 2013 och hittills haft sitt största stöd i sydöstra delen av östra Tyskland, runtom staden Dresden. (se kartillustrationen till höger)

Storbritannien: United Kingdom Independence Party/UKIP fick i senaste ”General Election” i juni 2017 cirka 1,9% och ligger just nu vintern 2017/2018 på genomsnittligt opinionsstöd under 5%. I EU-parlamentsvalet 2014 fick UKIP 27,5% av rösterna. (Observera att endast cirka 35,6% av alla röstberättigade i UK röstade i det valet)

Nederländerna: Partij Voor de Vrijheid/PPV hade i gallupundersökningarna en temporär topp under augusti 2017 vid 22% men har fallit stadigt till under 14% nu i februari 2018. Deras storhetstid förefaller ha varit 2009-2010 med ca 17% i EU-parlamentsvalet och 15,45% i deras representantshus-val, då de kom in som stödparti i en minoritetskoalition. (Observera att endast cirka 36,75% av alla röstberättigade i Nederländerna röstade i EU-parlamentsvalet 2009)

Belgien: Vlaams Belang/VB är största euro-fientliga och populistiska gruppen i Belgiens norra halva – Flandern. Vlaams Belang åtnjuter mellan 6,4% – 10,4% i galluparna under de senaste 6 månaderna. År 2004 fick de 930.000 röster i EU-parlamentsvalet och lite mer än 981.000 röster i lokala flamländska parlamentsvalet vilket då motsvarade 24,2% och betydde att de blev största parti med 32 mandat av de totalt 124 ledamöterna.

I södra halvan av Belgien – Vallonien – finns Partie Populaire/PP vilka håller till under 5% i det senaste halvårets opinionsundersökningar.

Källor:
Wikipedia: Opinion Polling UK

Wikipedia: Opinion Polling Nederländerna

Wikipedia: Opinion Polling Belgien

Wikipedia: Opinion Polling Tyskland

och respektive partis egna informationssidor och wikipedia-artiklarna om dem.