Etikettarkiv: nationalitet

Artiklar

SD är ett rasistiskt parti – 5. Uttalandena

För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.

I förra delen av artikelserien om SD:s rasism kunde vi konstatera att de motioner som lagts av deras ledande företrädare speglar den rasistiska grundsyn som föreligger i partiets principprogram och ideologiska grund. I denna artikel stannar vi hos dessa ledande företrädare för att se hur de de ger uttryck för partiets rasism i debatter och uttalanden.

Sverigedemokraterna har gjort många uttalanden i svensk media genom åren som milt sagt kan verka något korkade och rasistiska. Oftast väljer sverigedemokraternas talespersoner att inte stå för vad de sagt när de senare konfronteras med sina uttal och menar att det sagda har tagits ur sin kontext.

SD vill göra gällande att krig och umbäranden är ett normaltillstånd i de muslimska länderna och att olika muslimska grupper samt kristna och judar för den delen inte kan leva sida vid sida. I ett exempel från en riksdagsdebatt 2015 lyfter Kent Ekeroth (SD) fram Irak som en symbol för dessa missförhållanden.

Han påstår där att kurder, araber och kristna inte kan leva tillsammans utan att krig uppstår, vilket är problematiskt för alla som har någon som helst insyn i förhållandena i Irak. I den kurdiska delen av Irak lever exempelvis kristna, muslimer (såväl arabiska som kurdiska) och andra folkgrupper fredligt tillsammans och kyrkor och moskéer står sida vid sida och har så gjort i tusentals.

I klippet från ett torgmöte som Kent Ekeroth (SD) höll i Trelleborg 2015 sprids myten om att det till att börja med inte rör sig om flykt utan om en invasion och att man inte flyr från exempelvis Danmark eller Tyskland för att ta sig vidare till Sverige. Det Ekeroth gör sig skyldig till här är faktarevisionism där han gör gällande att Danmark och Tyskland med andra ord inte tagit emot flyktingar då flyktingarna istället valt Sverige som har ett bättre bidragssystem.

I en riksdagsdebatt mellan Björn Söder (SD) och Adnan Dibrani (S) 2013 påpekar Dibrani i ett anförande att alla människor i Sverige har invandrat någon gång under historiens tid. Han talar om effekten av att slänga ut alla invandrare och vad det skulle resultera i för vården där många invandrare idag arbetar. Detta är något som får Söder att se rött och i stället för att bemöta sakfrågan så utbrister han att han tycker att det är fräckt av Dibrani att som invandrare förringa Sverige och svenskarna och kalla dem för invandrare, vidare menar Söder att Dibrani inte är svensk, något som åter igen känns igen från debatten från 1930-talet och nazisternas ständiga kamp att avhumanisera folkgrupper.

Vidare i en debatt mellan Richard Jomshof (SD) och Christina Höj Larsen (V) i debattprogrammet Agenda 2015 ställer Jomshof utsatta grupper mot varandra när han talar om hur flyktingpolitiken får gå före skolpolitiken, äldrevården och sjukvården. Han ställer alla flyktingar skyldiga till ökat våld i form av kastade handgranater mot bilar och gruppvåldtäkter. Detta trots att problemen kring brottslighet inte har med ursprung, kultur, etnicitet eller religion att göra. Det finns en mängd andra parametrar att ta hänsyn till vad gäller kriminalitet. Åter försöker SD och Jomshof att avhumanisera flyktingar och i det här fallet förklara alla flyktingar som brottslingar.

Jimmie Åkesson (SD) beskriver i en partiledardebatt om invandring 2015 integrationsfrågan som ett totalhaveri vilket är en typisk taktik för SD. Deras beskrivning av Sverige som en dystopisk misär likt en roman av Kafka passar givetvis deras agenda som ett populistiskt parti.

Vidare i en debatt i SVT 2014 mellan Björn Söder (SD) och Jonas Sjöstedt (V) vidmakthåller Söder att om man blir för många nationaliteter i ett land, exempelvis samer, judar och kurder så blir det svårt att upprätthålla de svenska värderingarna.

I en debatt i SVT:s Aktuellt 2014 mellan Mattias Karlsson (SD) och Jonas Sjöstedt (V) menar Karlsson att det är på regeringens ansvar att man bröt mot praxis och valde att rösta på alliansens budget efter att den egna budgeten föll.

I ett framförande 2008 i Skånes regionfullmäktige talar Björn Söder (SD) om gömda flyktingar eller papperslösa som brottslingar, detta trots att det på intet sätt är brottsligt att uppehålla sig i landet utan uppehållstillstånd eller andra papper.

Även Mattias Karlsson (SD) hänvisar till papperslösa flyktingar som illegala människor i sitt anförande i Sveriges riksdag 2017. Retoriken talar sitt tydliga språk, Sverigedemokraterna för en klar rasistisk om inte direkt nazistisk politik.

Listan över SD:s rasistiska uttalanden kan göras lång, men jag tror ni förstår att ett parti med så många uttalanden som SD har som lutar sig  mot en rasistisk retorik och som aldrig har behövt stå för något av sina uttalanden utan varje gång de ställs mot väggen så är det alltid bortförklaringar om att de är feltolkade eller att man har tagit citatet ur sin kontext.

SD är ett rasistiskt parti.

I artikelseriens nästa del kommer vi att redovisa högt uppsatta SD-politiker som har fått stanna trots partiets nolltolerans mot rasism.

YouTube, Björn Söder och Adnan Dibrani

YouTube, Björn Söder och Jonas Sjöstedt

YouTube, Björn Söder i regionfullmäktige

YouTube, Jimmie Åkesson i partiledardebatt om invandring

YouTube, Kent Ekeroth torgmöte i Trelleborg

YouTube, Mattias Karlsson och Jonas Sjöstedt

YouTube, Mattias Karlsson i Sveriges riksdag

YouTube, Richard Jomshof och Christina Höj Larsen

Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.

Artiklar

Till flyktingsmugglarnas försvar

Flyktingsmugglarna krävde ungefär en tredjedels årslön för att smuggla över en person med fiskebåt. Men priserna varierade. Ibland tog smugglarna med folk nästan gratis, men de flesta fick betala. De rika fick betala mer. Om de betalade bra fick flyktingarna flytvästar. Många av smugglarna blev rika på sitt smugglande. De flesta fick medalj av kungen efteråt!

Nej, jag pratar inte om smugglingen mellan Turkiet och Grekland 2015 utan om smugglingen av de danska judarna över Öresund 1943.

”Genomsnittspriset för en överfart var omkring 1000 kronor per person. Det var en tredjedel eller fjärdedel av årslönen för en yrkesskicklig arbetare, och nästan hälften av de flyende tillhörde arbetarklassen”…. (Källa)

Flyktingsmuggling är ett komplext fenomen. Att flyktingsmuggling finns beror på att den mänskliga viljan att överleva, eller att skapa ett bättre liv åt sig själv och sina barn, är stark. Så stark att man kan ta risken att dö av att bli smugglad. Men få smugglar sig själv över vatten och gränser, någon måste hjälpa dem över, det är smugglarna.

Deras verksamhet är komplex. När de danska judarna flydde över till Sverige 1943 bestod smuggelkedjan av ett första nätverk som fick flyktingarna till kusten, ett andra som förberedde överfarten och ett tredje som var själva smugglaren som hade båten de åkte i. I det andra och tredje ledet kostade det pengar. Flykten kostade alltid pengar. Det fanns ideella nätverk som samlade pengar för att rädda folk över till Sverige. Men det fanns dessutom långivare som till ockerräntor lånade ut pengar till judarna om de behövde det. Fiskarna som skeppade dem över till friheten i Sverige hade olika drivkrafter. En del gjorde det för att hjälpa, andra för att tjäna pengar. En del av fiskarna var notoriska svin, andra var självuppoffrande hjältar, men de flesta var nånstans mittemellan.

Och allt kostade pengar. Även fiskare med de mest humanitära avsikter krävde judarna på pengar. Som en försäkring för sig, sin båt och sin familj. Ingen visste om tyska patrullbåtar lurade där ute i mörkret i Öresund. Oftast fick inte fiskaren hela betalningen förrän man var i säkerhet i Sverige, man ville ju inte bli lurad.

”Turen over vandet var heller ikke gratis. Langt de fleste fiskere ville have betaling for den risikofyldte overfart, og jøderne optog lån og solgte, hvad de ejede af værdigenstande for at kunne betale en billetpris på mellem 1000 og 5000 kroner pr person. Til sammenligning tjente en faglært arbejder dengang ca. 414 kroner om måneden. Halvdelen af den dansk-jødiske befolkning tilhørte arbejderklassen, så det var priser, der ruinerede mange familier. På den anden side er det ikke kommet frem, at nogen blev nægtet overfart, fordi de ikke kunne betale – i mange tilfælde betalte mere velstående familier for de fattigste…  Som i alle nødsituationer var der folk, der misbrugte dem, der var i en desperat situation, men der var også mange, der spontant hjalp deres medmennesker, så godt de kunne.” (Källa)

En del smugglare var alltså rövhål, andra var änglar. Rövhålen begärde överpriser för att smuggla.

Efter kriget fick både rövhålen och änglarna medalj och danska staten gick in och hjälpte de flyktingar som hade lånat pengar för att komma över. Staten betalade kort och gott det de var skyldiga lånehajen. Men både fiskarna och lånehajarna och alla andra hade tagit stora risker. Rätt eller fel? Goda eller onda? Kanske varken eller?

”Vi visste att det fanns ungefär 100 flyktingar i privata hem runt Snekkersten. Vårt jobb var inte att skeppa gruppen över sundet, utan att flytta dem till Gilleleje utan att Gestapo upptäckte det. Vi använde fyra lastbilar och tre bilar för att transportera dem. Förvånade upptäckte vi att de betalade resan över sundet till oss också, där och då.  60 000 kronor. En svindlande summa på den tiden. Pengarna skulle ges till skepparn och andra inblandade. Vi noterade hur mycket var och en hade betalt och väntade sedan. ” (Källa)

Från Danmark till Vietnam och Medelhavet

Grundproblemet är givetvis krig, fattigdom och stängda gränser. Så länge det finns kommer det att finnas en rent mänsklig vilja att leva och överleva. Och det kommer att finnas människor som specialiserar sig på att hjälpa dem leva och överleva. Den senare gruppen tar ofta stora risker. Men får de lite pengar i handen kan de ta risken.

”The price for obtaining exits permits, documentation, and a boat or ship, often derelict, to leave Vietnam was reported to be the equivalent of $3,000 for adults and half that for children. These payments were often made in the form of gold bars. Many poorer Vietnamese left their country secretly without documentation and in flimsy boats, and these were the most vulnerable to pirates and storms while at sea.” (Vietnamflyktingarna 1975. Källa)

Skillnaden mellan de danska judarnas situation 1943 och situationen för flyktingar idag är att man även behöver köpa papper för att kunna fly. Men det finns en parallelll med förintelsens flyktingar även där. När judar flydde innan andra världskriget köpte de ofta förfalskade papper. Lotte Laserstein, en judisk konstnär som till slut hamnade i Kalmar, flydde 1936 med hjälp av köpta papper och dessutom arrangerade man ett fejkat bröllop i Sverige så att hon skulle kunna stanna. George Soros historia är intressant. Familjen köpte kristna ID handlingar så de skulle kunna överleva. De låtsades vara kristna. Många inblandade fick pengar för att ta risken att hålla käften. George Soros överlevde.

Under många år har det varit så för flyktingarna som tar sig in i det stängda EU. De måste ha falska papper. ID-handlingar som de gör sig av med innan de kommer till Sverige. De kanske är från Syrien men har passerat Europas gränser som spanjorer, tyskar, britter eller italienare…

Rätt eller fel, gott eller ont?

”Abu Hamada’s men claim they charge a fixed price of $1,900 (£1,250) a person, but in reality the price fluctuates. Some pay as much as $3,500, some as low as $1,500. The more you pay, the sooner you get to the boat.

All the money will eventually flow into a central fund controlled by Abu Hamada, from which he pays for the ship, the crew, his staff, transport costs and other expenses. But first the migrant usually pays the money to a third party trusted by both sides. Only when the passenger successfully reaches Italy should the third party release the money to Abu Hamada. “If the ship sinks or it goes to Greece, we lose all the money,” says Abu Uday, an engineer, like his uncle, in a past life. “It’s harder to get to [the rest of] Europe from Greece.”” (Källa)

Ju mer man kan betala, ju säkrare resa får man. Så enkelt är det. Det finns VIP-biljetter men det finns också ståplats på läktaren, för att göra den liknelsen. Om du är afrikan och vill komma till Europa via Nordafrika måste du smugglas över två hav. Det första havet är Sahara. Det är farligast. Det andra havet är Medelhavet. De afrikanska flyktingarna söder om Sahara är fattigast och hamnar oftast på de överfulla båtarna med de verkliga rötäggen till smugglare. Har du mer pengar kan du köpa dig säkerhet.

Flyktingarna från Syrien som under åren valt den södra rutten har ofta mer pengar. De kan ta en båt som är säkrare.  I de senare fallen har man ofta en tredje part som betalar ut merparten av pengarna till smugglaren, för att garantera säkerheten på resan. Dessutom slipper de resan över Sahara.

De som flyr har ofta dubbla känslor om smugglarna. Utom i de värsta fallen givetvis. Har man varit nära döden på en överfull båt hyser man oftast inga varmare känslor för smugglaren. Men ibland delar smugglarna de smugglades vedermödor. De har fått stora pengar och löper risken att fängslas och ibland att dödas. Då kan man hysa blandade känslor.

”De flesta är på flykt från Saddam Hussein. Några av dem är irakiska regimkritiker, andra är som familjen Atroushi kurder. Nästan alla har betalat 2 500 dollar för resan från Riga. För familjen Atroushi, två föräldrar och sex barn, är pengarna slut… För flyktingarna väntade senare en tältsäng och varm soppa. För besättningen väntade polisförhör och rättegång. Tre av dem dömdes till fängelse i sex till nio månader samt utvisning. Tjugo år senare har familjen blandade känslor för smugglarna. ”Visst tjänade de massvis med pengar och utsatte oss för en fruktansvärd båtresa. Men samtidigt räddade de livet på oss och lät min pappa följa med gratis, säger Shoresh.”” (Flykt över Östersjön 1993)

En smugglares berättelse

Det är inte ofta smugglarens egna röster hörs. Jag har pratat med en 2016. Han bad om total anonymitet. Vilken nationalitet han har kan jag inte skriva om. Men han har starka band till Sverige. Då ni hör talas om att någon flykting flytt direkt från Kairo till nån svensk hamn ombord på en båt kan man vara säker på att han eller hans nära kollegor står för transporten. Så mycket kan jag säga.

Är han god eller ond? Jag vet inte. Han är människa och vi är komplexa varelser. Han är beredd att stundtals riskera sitt eget liv, och riskera fängelse, för att smuggla folk för pengar. Komplext!

”Jag började smuggla flyktingar för några år sen. Jag fick frågan om jag kunde smuggla över. Och det kunde jag. Min idé redan från början har varit att erbjuda lite extra säkerhet och komfort. Jag tar lite mer betalt också. Jag har också kontakt med Turkiets bästa producenter av ID-kort och pass. Det erbjuder jag som en extra service för kunderna. Jag fortsätter med det eftersom det finns behov. Marknaden efterfrågar det.

Jag ska säga dig att det är få smugglare jag hört talas om som bara smugglar för pengarna. Jag har hjälpt många att komma över. Gratis eller rabatterat. Jag har tagit stora risker bara för att jag fattat tycke för en familj någonstans. De smugglare man pratar om i massmedia är de som packar 60 kunder in i båtar för 20. De som sätter 20 i båtar för 20 hör man sällan om, men de finns också.”

Personer han smugglat har dött på färden.

”Havet är farligt. Du som lever ett lugnt liv i ditt skyddade Sverige kan inte ana hur verkligheten ser ut. Ja det är ett skitjobb. Jag har EU medborgarskap och kan komma in i EU utan problem. Mina barn lever ett tryggt liv. De lever inte på en soptipp i Sudan eller Libanon. De är inte flyktingar i Turkiet, utan skola och där både barnen och föräldrarna tvingas jobba och bli förnedrade för nån liten dollar i månaden. Du kan inte tänka dig hur livet är för en fattig människa i Afrika eller Asien. Du lever trygg i Sverige.

Det finns många vägar in för en rik människa. De bara betalar så kommer de in i EU. De får nåt italienskt eller ungerskt pass och flygs bekvämt in i första klass. Men de som är fattiga eller bara medelklass kan inte det. Om de vill lyfta sin familj ur dynghögen eller soptippen får de ta risker.”

Kommer dagens flyktingsmugglare också att få medalj någon gång i framtiden? Det får framtiden avgöra.

Men en sak är säker. Vi vinner inget på att betrakta alla som smugglar flyktingar för pengar som onda. Människan är mer komplex än så. Världen är galen, ibland måste människor göra desperata saker för att leva och överleva i en galen värld. Att det finns andra människor som då ser en möjlighet att hjälpa dem göra det, men mot att de själva tar enorma risker och därmed att de kräver pengar, kan kännas fel. Men som världen ser ut är det inte konstigt att det är så.

MER LÄSNING

Bo Lidegaard, Landsmän, de danska judarnas flykt i oktober 1943, 2013.

Intervju med en flyktingsmugglare

Trading in souls: inside the world of the people smugglers – The Guardian

Libya’s people smugglers: military action won’t stop this multifaceted trade – The Guardian

Hiding in plain sight: inside the world of Turkey’s people smugglers – The Guardian

Libya’s people smugglers: inside the trade that sells refugees hopes of a better life – The Guardian

Syrians in Turkey: The Human Smuggler and the Young Refugee – The New York Times

Myter

Myt: ”Invandrarna tar svenskarnas pengar!”

På Motargument är vi extra glada för mytknäckare, gärna sådana som ger motargument mot falska, vinklade, rasistiska och fördomsspäckade myter om invandrare och bidrag. Faktum är att just den sortens artiklar är de mest lästa och delade på Motargument. Mot bakgrund av att lögnerna aldrig upphör, den totala bristen på källkritik och att hetspropaganda kring invandrare sprids som en löpeld på Internet, så kommer vi på Motargument aldrig att sluta skriva dessa mytknäckare.

I den invandringskritiska debatten föreligger inga större svårigheter att skönja ett starkt missnöje, baserat på ett oärligt feltänk hos en del av oss.

Missnöjet handlar om att ”svenskfödda som lever på ekonomiskt bistånd är få och får ut få antal kronor” och att ”utrikesfödda (läs utomeuropeiska invandrare) får för stor procentandel av allt det totala ekonomiska biståndet från socialen”.

Om vi dristar oss till att dissekera dessa ständigt förekommande påståenden så skulle det kunna se ut ungefär så här:

Feltänket består i att den sammanlagda pengapott som socialen betalar ut i ekonomiskt bistånd skulle vara en fast summa, som de tänker är ”100%”. Sedan räknar de falskeligen ut att utomeuropeiska invandrare ”tar för stor procentandel från de svenskfödda som behöver hjälp”.

Det går inte att finna någon logik i detta, eftersom det fina med socialen är att:

  • de inte bedömer utifrån din hudfärg
  • de inte bryr sig om vilken religion du tillhör
  • de inte tar i beaktning var du är född eller vilken nationalitet du har

Socialen bryr sig bara om hushållens disponibla inkomster och utgifter. Inget annat.

En positiv inställning till saker och ting gör livet så mycket enklare. Visst är det väl en fördel att det inte finns särskilt många hushåll där alla är svenskfödda som är så fattiga och utsatta att de har behov av att få socialt ekonomiskt bistånd? Å andra sidan skulle det vara tragiskt om det var fler hushåll som behövde ekonomiskt bistånd.

Och vi strävar väl efter att alla fattiga och utsatta hushåll ska få det bättre, oavsett människornas hudfärg, religion, nationalitet eller födelseort?

Vi sätter oss in i följande situation: en vuxen i ett hushåll har sysselsättning eller äger en bostadsrättslägenhet eller har försörjning från en enskild firma. Då kan andra vuxna i samma hushåll inte ha full rätt till ekonomiskt bistånd från socialen, eftersom hushållet räknas som en helhet, om det är make/maka eller sambos med/utan barn i hushållet.

I många invandrade familjer är kvinnan ”hemmafru”, och de har varken behov av eller ambitionen att deras familj ska ha två sysselsatta försörjare. I ärlighetens namn anser jag att de själva faktiskt får avgöra huruvida kvinnan ska vara jämställd mannen ur arbetsmarknadssynpunkt.

Alla måste inte jobba i Sverige om de inte vill, såtillvida att de inte har personligt behov för det. Alla är nämligen inte fysiskt kapabla till att ta en sysselsättning utan vidare. Detta gäller för alla, oavsett bakgrund. Tyvärr så är den bistra verkligheten så att många invandrare lider av psykisk ohälsa och har permanenta funktionsnedsättningar i fötter, händer och armar pga krig, kroppsbestraffning och tortyr.

Vi ska vara försiktiga med att falla i den etnocentriska och eurocentriska fällan. Det blir farligt när vi ger oss själva mandat att döma andra människors familje- och arbetsförhållanden samt ambitioner, förutsättningar och potential mot bakgrund av en självupplevd nyckelbarns-uppväxt.

Vilka är vi att avgöra för andra vad som är rätt eller fel i familje- och arbetslivet?

Vilka är vi att avgöra vilka människor som ska ha socialt ekonomiskt bistånd?

Lästips:

Myt: Asylsökande och bidrag

Källa:

Socialtjänstlagen

Krönikor

Vad är ”förorten”?

Det tål att upprepas. Förorten är en geografisk plats. Förorten är inte en kultur. Förorten är inte en religion. Förorten är inte en nationalitet. Förorten är inte en inkomst. Förorten är inte en social tillhörighet.

Jag växte upp under en stor del av min barndom i den förort där den här villan ligger. Jag spenderade många dagar och ibland veckor varje månad i den här villan. Jag var med när den byggdes.

Garaget till vänster i bilden byggdes av min kära, numera bortgångne morfar medans jag lekte byggarbetare. Min morfar lade stenplattorna runt villan. Min mormor och morfar planterade växterna runt huset och min morfar planterade gräsmattan, medans jag lekte markägare och strängt beordrade min skrattande morfar att jobba hårt eller försökte hjälpa honom att klippa gräsmattan, eller klängde på hans rygg när han klippte rabatterna.

Både när mina morföräldrar flyttade in i villan, vilket var år 1979 och fram tills idag, ligger villan i en av Sveriges rikaste kommuner.

Förr i tiden bodde nästan enbart etniska svenskar i den kommunen. Idag utgör de fortfarande en klar majoritet, även om det har flyttat in massor av människor från andra länder samtidigt som kommunen är ändå rikare.

Mina morföräldrar gjorde karriär efter kriget, men hade växt upp i fattigdom och marginalisering, men i deras fall i Västerbottens skogsland. Som för de flesta miljontals andra svenskar och människor som invandrade från andra länder, blev förorten vägen till ett bra liv.

Den svenska medelklassen och en större del av den så kallade överklassen skapades i förorterna, oavsett vad nyhetsrapporteringen och förfasade debattskribenter krönikörer vill ge sken av.

Mina närmaste grannbarn som jag ständigt lekte med, var i ena fallet ett antal etniskt svenska, alla blonda och blåögda pojkar och i andra fallet en pojke och en flicka med en finsk och en sydkoreansk förälder.

Som tur var, hade vi inga vuxna som tutade i oss att vi skulle vara annorlunda från varandra mer än att vi var individer. Vi kände oss varken mångkulturella bara för att vi samtidigt hade olika ursprung och umgicks, eller ”marginaliserade” bara för att vi levde i en förort. Vi behövde varken ”integreras”, ”assimileras”, försvenskas eller lära oss vara ”toleranta” .

Inte heller kände vi oss ”privilegierade” som levde i ett höginkomsttagarområde där de flesta var egenföretagare eller högavlönade statstjänstemän.

Vi var glada så länge vi kunde bada tillsammans, åka pulka tillsammans, äta lördagsgodis tillsammans, leka kurragömma tillsammans, gå på varandras födelsedagskalas, titta på TV och videofilmer tillsammans, bygga kojor tillsammans. leka i skogarna tillsammans och både gräla, skratta och glädjas tillsammans.

Vi var bara barn som just då för det mesta var förskonade från vuxenvärldens alla förgiftande metadebatter om huruvida vi var bra eller dåliga eller hur vi levde våra liv.

Inte ens merparten av de som bor i förorternas så kallade miljonprogramsområden bor i höghus, eftersom miljonprogrammens hus till största delen utgörs av tvåvåningsbostäder.

Över femtio år innan Jimmie Åkesson började varna oss för systemkollapsen, byggde ett då betydligt fattigare Sverige en miljon hyresbostäder, villor, samt skolor och dagis, centrum, bibliotek, kontor, garage, parkeringsplatser, vägar och sjukhus åt de nästan två miljoner människor som flyttade in till Sveriges storstäder.

Det var den utmaningen som Olof Palme i ett av sina tal som dåvarande kommunikationsminister, kallade för ”Sveriges största invandring”. Den invandring som skedde inne i Sverige. Svenskarna hade övergått från att vara ekonomiska välfärdsmigranter till USA till att bli ekonomiska migranter till svenska städer.

Den migrationen sågs som en utmaning och som även medförde problem, men inte ett problem i sig.

Många av de som antingen ondgör sig över förorter eller de som på något sätt vill tala om eller ”försvara Orten”, talar inte om förorter alls, utan enbart om en begränsad del.

Sluta generalisera om förorter och när du talar om förorter, kom ihåg att de är lika mångskiftande som ”frukter” och ”blommor” och ”väder”.

Oavsett var du bor i Sverige, nästa gång du letar efter en socialt och kulturellt isolerad människa, pröva att titta dig själv i spegeln. Kanske är det du själv? Du som tror att människor i fattigare områden eller rikare områden skulle vara så fundamentalt annorlunda än dig själv, försök lära känna människor i en helt annan miljö.

De människorna kommer ofta att visa sig vara de finaste människorna som du har träffat.

PS
Jag glömde att säga att det får man väl inte säga i det här jävla landet!

Image may contain: house, sky and outdoor

 

Artiklar

SD:s Sverige – kartläggning och åsiktsregistrering

Artikel av Polimasaren

Alla kommer väl ihåg vilket rabalder det blev när Kent Ekeroth la en motion där han ville registrera människor efter ursprungsnationalitet. Han ville inte bara registrera de som är födda utomlands utan även de vars föräldrar är födda utomlands. Även om bara en förälder är född utomlands så skulle deras barn registreras. Detta har gjorts tidigare i historien och vi vet att det slutade väldigt illa. Nu är det ett steg mellan att registrera någons nationalitet och det som skedde då på 1930- och 1940-talen, men det var så det började. Ekeroth har också motionerat att det ska vara straffbart för utländska människor att tigga, men inte för svenskar. Det ska också vara skillnad på vilken typ av fängelse människor ska sitta i, och även det ska vara avhängigt vilken etnicitet personen har. Som svensk ska du ha en status och som utlänning ska du ha en annan.

2011 begär Sverigedemokraterna att Riksdagens utredningstjänst ska kartlägga vilka riksdagsledamöter som besitter dubbla medborgarskap, något som SD fick avslag på. Inte helt oväntat lade Ekeroth och Thoralf Alfsson, ni vet han som uppmanade sina fotsoldater att ge sig på en myndighet, in en motion om att förbjuda människor med dubbla medborgarskap att bli riksdagsledamöter. Då var vi där igen: enligt Nürnberglagarna, som kom 1935, så gjordes det skillnad på de ”riktiga” tyskarna och ett minoritetsfolk. I de tillägg som kom i november det året så förlorade judarna sin rösträtt och de förbjöds att inneha offentliga ämbeten eller att vara statstjänstemän.

Alldeles nyligen gick partiledaren Jimmie Åkesson ut med att han vill kartlägga muslimer och deras åsikter. Viljan att kartlägga är alltså förankrad i den absoluta partitoppen, men enligt rättsexperter så är det olagligt att föra register på människor beroende på politisk och religiös grund. Det verkar inte hindra partiledaren att det skulle bryta mot både regeringsformen och Europakonventionen.

Då det framkom att polisen hade fört register på romer för ett par år sedan så var alla partier emot detta. Det fanns ett undantag och det var Thoralf Alfsson som var riksdagsledamot på den tiden. Han försvarade ett register som det  fanns oskyldiga och till och med små barn i. Detta enbart för att de hade romskt ursprung.

Även journalister ska åsiktsregistreras enligt en lokalpolitiker i Norrtälje. Anledningen är att han vill att journalister ska kvoteras in efter partitillhörighet. Kent Ekeroths blogg går steget längre och vill även förfölja journalister:

När journalisterna nu på riktigt börjar förfölja folk och åsiktsregistrera dem, kommer vi snart att börja använda exakt samma metoder mot dem själva. Vi gissar att det inte kommer att uppskattas. Fortsättning följer.

Att detta är en verklighet för många journalister och även för andra som granskar eller skriver negativt om Sverigedemokraterna kan ni läsa om här. Riksdagsledamot Kent Ekeroth, som även är ledamot i justitieutskottet, har vid flera tillfällen uttalat sig om att han vill byta ut eller stoppa media. ”I sinom tid” hette det i ett av hans tweets för ett tag sen och då passar det bra om den yrkeskåren redan är registrerad?

klarRiksdagsledamoten Robert Stenqvist, mer känd som den som bar nazistiska symboler i Almedalen 2014, och som gjorde så även i riksdagen, påbörjade 2009 ett register över meningsmotståndare, feminister och fackligt aktiva. Personindexet innehöll såväl persondata som åsikter.

En annan riksdagsledamot vill i en motion utöka en myndighets möjlighet att kartlägga människors ”ras, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse och sexualliv”. Visserligen vill han att uppgifterna ska avkodas personuppgifter, men att myndigheten ska kunna härleda de anonymiserade kodnumret tillbaks till ett personnummer.

Sverigedemokraterna har lagt motioner om att styra media med hot om att dra in presstödet. De vill se över ledningen i SVT och SR eftersom de rapporterar felaktigt om Sverigedemokraterna, de vill sparka polisledningen när de tar makten, de vill likrikta folkbildningen, de vill förbjuda viss konst, de vill förbjuda fackliga stridsåtgärder (strejker) och de vill förbjuda adoption och insemination för samkönade. Allt detta och mer därtill är något Sverigedemokraterna vill inskränka i den framtid där människor alltså är registrerade efter ursprung, åsikter, politisk hemvist och religiös åskådning.

Denna bild är en bild av den framtid som vi kan förvänta oss om Sverigedemokraterna får egen majoritet i Sveriges riksdag. Det är en framtid med åsiktsregistrering och med kartläggning av människor. Det är en förbannat otäck framtid som jag absolut inte vill ha.

Krönikor, Myter

Att kleta etikett på människor

Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.

Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.

Olika etiketter för olika människor

blank-labels-coloured-largeJag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.

Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.

Att kleta etiketter för politisk vinning

I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.

Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?

SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.

Alternativ medias roll

En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.

groups-29097_640Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.

Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.

Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.

Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:

Vem är svensk?

”Allas lika värde”?

Tillsammans kan vi

Krönikor

Déjà-vu: nationalitetsregistrering

Under året har det förekommit ett veritabelt motionsregn från Sverigedemokraternas sida. Många av motionerna handlar om invandring, och hur synen på invandrare bör förändras. Förslagen handlar, exempelvis, om medborgarskap, fängelsestandard och trohetsförklaring till kungen för nysvenskar. Det är ingen slump att det är just SD som lägger fram motioner av detta slag.

Det är nu tredje året i rad som sverigedemokraten Kent Ekeroth skriver samma motion. I korta ordalag går motionen, som kallas ”Reformering av lag om behandling av personuppgifter”, ut på att Kriminalvården och andra myndigheter ska ges laglig rätt att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser som har en, eller två, utlandsfödda föräldrar, eller som själva invandrat. Orsaken till förslaget är att Ekeroth menar att värderingar och kultur spelar roll för benägenheten att begå brott.

Ekeroth bygger sin motion på att han är av uppfattningen att mer än 50 % av Sveriges fängelsekunder faller inom ramen för nationalitetsregistrering. Förslaget innebär att människor med annan bakgrund ska urskiljas och sedan särbehandlas. Genom att föra statistik över dömdas ursprung skulle man kunna härleda att vissa nationaliteter skulle komma att begå fler brott än andra. Idag registrerar inte Kriminalvården interners ursprungsnationalitet eller deras föräldrars nationalitet.

Enligt Sverigedemokraternas pressansvarige, Martin Kinnunen, avviker inte Ekeroths motion från partilinjen. Jag avser här och nu reda ut vad motionen egentligen innebär och vad den kan komma att få för konsekvenser i framtiden.

Är brottslighet kulturellt betingat?

Ekeroth vill med förslaget till lagförändring kunna föra statistik över ”brottsbenägna” nationaliteter. Det Ekeroth inte tar med i beräkningen är att många som döms i Sverige förvisso är utländska medborgare, men de är inte med säkerhet invandrare. En del av dem är med i internationella ligor som reser runt och begår brott, men de bor inte i landet de begår brott i. En överrepresentation av en nationalitet behöver därför inte vara ett ”invandringsproblem”. Svenskar finns representerade i utländska fängelser, liksom att utlänningar finns representerade i svenska fängelser.

Med rådande lag finns möjlighet för BRÅ att forska, men incitamentet för Ekeroth, och SD, är att kunna ges tillgång till rådata som kan ge dem möjlighet att extrahera egna, optimerade tabeller som, exempelvis, ”från 12 februari 2014 till 5 januari 2015 begicks alla brott i östra Kalmar av afrikaner”.

För att kunna förstå trender, mönster och hur samhället utvecklas kan vi inte blunda för den invandrarrelaterade brottsligheten eller de ekonomiska konsekvenserna bland den första eller andra generationens invandrare som erhållit svenskt medborgarskap.

Registreringen av egen eller föräldrars nationalitet motiveras av Ekeroth med att det ska finnas tillgång till statistiska underlag för att kunna se hur brottsbenägenheten skiljer sig åt mellan olika grupper. Förslaget understryker skillnaderna mellan olika ursprung, det vill säga att kultur och värderingar, och i samma andemening brottsbenägenheten, inte försvinner på grund av att man erhållit svenskt medborgarskap.

Problemet är att motiveringen till förslaget om nationalitetsregistrering baserar sig på Ekeroths egenhändigt hopsnickrade tes, sprungen ur egna fördomar om människors olikheter utifrån etnicitet, i detta fall omskrivet till nationalitet, för att framstå mer rumsrent. Att kleta etnicitet, eller nationalitet, på människor i brottsstatistiska sammanhang är inget annat än främlingsfientlighet, byggd på fördomar om det som upplevs främmande och skrämmande. De lagar som omfattas av motionen är Lagen om behandling av personuppgifter inom Kriminalvården, Personuppgiftslagen och Lagen om den officiella statistiken.

EkerothMotionen nöjer sig alltså inte med att registrera ursprungsnationalitet på utländska medborgare, utan innefattar också första, och andra, generationens invandrare. De omfattar alltså människor som bara haft svenskt medborgarskap.

Anledningen till att Ekeroth för tredje gången skriver denna motion är att han menar att det finns tydliga bevis på att invandrare är mer brottsbenägna än svenskar. Men, som tidigare påpekats, är det inte bara invandrare som fångas upp av denna lagförändring, utan även utländska medborgare som inte ens bor i Sverige.

Registrering av nationalitet, eller etnicitet, ger en déjà-vu-upplevelse. 1935 gjordes detta i Nazityskland (Nürnberglagarna) för att urskilja judar från andra medborgare. Särbehandlingen blev nästa steg. Ekeroths förslag innebär urskiljning av människor. Det finns ingen enhetlig kriminologisk forskning som säger att kriminalitet är kulturellt betingat, men SD, och Ekeroth är övertygade om, och vill bestyrka, att invandrare är kriminella. Förslaget grundas i en önskan om att stärka fördomarna om, misstänkliggörandet av och generaliseringarna kring invandrare och brottslighet.

Det motsägelsefulla i motionen är att Kent Ekeroth själv har en mamma med icke-svensk nationalitet, och att han själv, om lagförslaget blir verklighet, skulle komma att bli ämne för denna registrering. Är det kanske så att Ekeroth själv är mer brottsbenägen än en människa som är alltigenom svensk? Ekeroths mormor flydde från nazisterna och hamnade i Sibirien. Hon tog sig sedermera tillbaka till Polen och 1969 kom hon och Ekeroths mamma till Malmö. Mot bakgrund av den förföljelse som mormodern råkade ut för tycker man att Ekeroth borde ha lärt sig att slik registrering är början på en hierarkisk indelning av människor utifrån etnicitet.

En möjlig förklaring till Ekeroths vilja att registrera människors ursprungsnationalitet och dess betydelse för kriminalitet kan ha sin grund i att Ekeroths uppväxtår präglas av invandrartäta klasser och en tidig åsikt om människor med annan bakgrund, vilka han i en öppenhjärtig intervju i Ystads Allehanda väljer att benämna ”packet”.

”Kultur” är det nya ”ras”.

Statsvetare Ann-Cathrine Jungar menar att, istället för att, som på 1930-talet, särskilja människor utifrån ras, innebär motionen att man särskiljer människor utifrån kultur. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg twittrar: ”SD:s Kent Ekeroth motionerar om att Kriminalvården ska registrera ursprungsnationalitet på intagna. Varför inte ett tygmärke på jackan också?”.

Ekeroths motion spär ytterligare på den stigmatisering, och de fördomar, som finns gentemot invandrare. Den bidrar till att skapa större exkludering av vissa grupper, som redan befinner sig i utanförskap, i svenska samhället. Människor som redan har fördomar får ytterligare vatten på sin kvarn, då Ekeroth utgår ifrån att människor med annat ursprung begår fler brott än de med svenskt ursprung. Det finns ingen enhetlig forskning som styrker Ekeroths ogrundade tes, och det är vedervärdigt att gå händelserna i förväg och peka ut vissa människor som andra klassens medborgare, som människor som begår fler brott än andra. Att peka finger åt människor, och att hävda att de är kriminella beroende på kultur och ursprung är ytterligare ett led i att skapa en skiljelinje mellan vad som är svenskt och vad som inte är det. Ur integrationssynpunkt är det förkastligt att ställa grupper mot varandra på detta sätt.

På den ena planhalvan hittar vi de riktiga svenskarna, och på den andra finner vi invandrarna. Integrationsarbetet försvåras då man misstänkliggör vissa människor, eftersom integration bygger på ett ömsesidigt förtroende. Forskning säger, däremot, att det finns en kriminell överrepresentation på grund av låg socioekonomisk status, psykisk funktionsnedsättning, arbetslöshet, låg utbildning och missbruksproblematik. Mer om detta finns att läsa i Kriminalvårdens klientkartläggning.

Det är inte så att data saknas. BRÅ kan exempelvis dra slutsatser och skriva rapporter. Forskare och övriga intresserade kan begära ut domar, intervjua intagna och göra egna analyser.

Sverige har i EU förbundit sig att följa det som brukar kallas The Data Protection Directive, och som sedan 1995 reglerar vad som får och inte får sparas i register med persondata. Direktivet ligger till grund för svenska personuppgiftslagen, och där framgår tydligt att persondata inte får sparas, såvida det inte finns ett tydligt syfte och en ”nödvändighet” – de kan inte bara sparas för att det ”kan vara intressant”. Att i kriminalvårdens persondatabaser registrera nationalitet skulle enligt all rimlig bedömning vara ett brott mot detta direktiv. Den lagändring Ekeroth föreslår står därmed i strid med europeisk lag.

Kent Ekeroth vill göra det möjligt för Statistiska Centralbyrån (SCB) och Kriminalvården att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser. Statistiken ska ge underlag för att styrka att invandrare är kriminella. Med ett sådant underlag blir det enkelt, och naturligt, att propagera för att invandringen ska minskas med 90 %. Det är svårt att hitta någon annan anledning till varför Ekeroth, och SD, väljer att, gång på gång, föreslå denna lagförändring. Jag ser det som ytterligare ett led i polariseringen, mellan svenskar och invandrare, som SD arbetar för att stärka. För Ekeroth och hans partivänner är detta början på drömmen om det etniskt homogena Sverige. Vari ligger annars den ständiga tjusningen att etikettera människor utifrån ursprung? Det troliga är att motionen avslås. Men vi kan räkna med att motionen läggs fram nästa år igen.