Alla inlägg av Klara Ljungberg

Arbetar med arbetsmarknadsfrågor och nyanlända flyktingar i Göteborg. Skriver och föreläser om migrationsfrågor och antirasism.
Artiklar

Ny rapport om antisemitism erbjuder försiktig optimism

Forum för levande historia har under 2020 genomfört en större undersökning som belyser antisemitiska attityder. Rapporten, som publicerades i juni 2021, visar dels i vilken grad attityderna är utbredda i det svenska samhället och dels hur de har förändrats över tid. En snarlik undersökning gjordes 2005 vilken de nya resultaten jämförts mot. Glädjande är att antisemitiska attityder i stort har minskat i jämförelse med studien 2005.

I studien har tre kategorier av antisemitism undersökts; Förintelserelaterad antisemitism, Israelrelaterad antisemitism och social distans. En viss minskning av antisemitiska attityder har kunnat ses i alla kategorier.

Precis som Motargument belyst i tidigare artiklar om antisemitism så framgår tydligt att antisemitiska attityder återfinns i hela samhället – bland majoritetsbefolkningen i stort, i olika politiska opinioner och i grupper med olika religionstillhörighet. Dock visar rapporten att attityderna varierar i både omfattning och form beroende på var i samhället den förekommer. Här tydliggörs bland annat att det finns något fler män än kvinnor i den Förintelserelaterade kategorin av antisemitiska attityder medan motsatt förhållande råder i den Israelrelaterade. Högre ålder kan också knytas till mer negativa attityder samtidigt som högre utbildningsnivå kan kopplas till en lägre nivå av antisemitiska attityder. Vidare visar rapporten att antisemitiska attityder är något mer utbredda bland befolkningsgrupper födda utanför Europa med muslimsk religionstillhörighet samt bland grupper som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Rapporten betonar dock att attityderna inte kan isoleras till dessa grupper utan förekommer på bred front.

Forskarna bakom studien har också använt sig av ett perspektiv som tillåter dem att se olika attityders intensitet genom att låta respondenterna uppge antalet antisemitiska påståenden de instämmer med. Det har kunnat visa att 5% instämde i 5 eller fler antisemitiska påståenden och beskrivs därför hysa starka antisemitiska åsikter. Detta är en minskning med en procentenhet i jämförelse med rapporten 2005. 14 procent av respondenterna har instämt i 2–4 antisemitiska påståenden och beskrivs därför bära på en antisemitisk inställning med svagare intensitet. Ytterligare 14 procent instämde  i ett påstående.

Trots en viss minskning av antisemitiska attityder från undersökningen 2005 kvarstår alltså faktum att antisemitism i olika former fortsatt återfinns hos en inte obetydlig andel av befolkningen. Tidigare rapporter bland annat från Brottsförebyggande Rådet och Malmö stad visar på konsekvenserna när antisemitiska attityder kommer till uttryck i form av hatbrott både i skolan och i samhället i stort, vilket på många olika plan påverkar den judiska befolkningen.

Forskarna till rapporten spekulerar i huruvida minskningen kan kopplas till ett ökat fokus på frågorna i samhällsdebatten under det senaste decenniet och därigenom ökad kunskap och medvetenhet. De pekar även på omfattande utbildningsinsatser från olika samhällsaktörer kopplat till både Förintelsen och övriga folkmord vilket kan ha höjt kunskapsnivån och därmed bidragit till minskningen av antisemitiska attityder.

Rapporten i sin helhet: Antisemitism i Sverige – En jämförelse av attityder och föreställningar 2005 och 2020

I fokus

Danmark skickar asylsökare till Afrika

I veckan har Danska Folketinget klubbat igenom en lagförändring som gör det juridiskt möjligt att skicka asylsökande till asylcentrum i tredje land. Syftet är att flytta asylprocessen utanför EU. Ännu har inget avtal upprättats med något mottagarland men samtal har förts med bland annat Egypten, Tunisien och Rwanda.

I Aktuellt i torsdags uppgav danska invandrings- och integrationsministern Mattias Tesfaye (S) följande:

– Vår tanke är att om man söker asyl i Danmark så ska man uppehålla sig utanför Europa medan asylansökan behandlas. Om man har ett skyddsbehov så ska man få asyl utanför Europa. (Källa: SVT)

Tesfaye förklarar vidare att Danmark endast ska ta emot kvotflyktingar via FN och menar att det nya lagförslaget vilar på en humanitär grund.

Förslaget har mött hård kritik från bland andra FN, EU och Amnesty för att undergräva internationellt samarbete och strida mot asylrätten. Hur det kan argumenteras för att vara mer humanitärt är också obegripligt. Ett skäl som angivits är att det skulle slå undan benen för människosmugglare, även om åtgärder mot just människosmuggling saknas i förslaget. Det ska inte heller vara möjligt att söka asyl vid centret, istället ska de som når Danmarks gräns och vill ansöka om asyl skickas till centret. Oavsett personens ursprungsland.

Nils Muižnieks, Europe Director vid Amnesty International, säger:

– Föreställningen om att rika länder kan betala sig ur internationella åtaganden och frånta asylsökande människor deras rätt att ens få sin sak prövad i Danmark är djupt oroande. (Källa: Reliefweb)

Förslaget är extremt i sin utformning men bör inte komma som någon större överraskning. Danmarks asyl- och invandringspolitik har länge kantats av kontroverser och inhumana förslag. Beslutet har också föregåtts av liknande åtgärder som kraftigt begränsar asylrätten både i EU och globalt. Bland annat ingick EU ett avtal med Turkiet 2016 som innebär stora befogenheter för Turkiet att stoppa flyktingströmmen mot Europa mot ersättning från EU. Ett samarbete som hittills kostat EU runt 60 miljarder kronor. Liknande avtal har upprättats mellan Australien och angränsande ögruppsnationer där hårt kritiserade asylcentrum upprättats för att hantera asylansökningar utanför Australiens gränser.

Utöver det humanitärt förkastliga i att Danmark nu kringgår grundläggande mänskliga rättigheter och utövar direkt osmaklig signalpolitik, så tappar de också kontrollen över asylprocessen. Förslaget tydliggör inte hur Danmark ska kunna säkerställa en rättssäker prövning i tredje land, och inte heller hur de asylsökandes säkerhet ska garanteras i väntan. De riskerar också att hamna i beroendeställning till mer eller mindre autoritära stater. Detta är något som Motargument tidigare har belyst där EU:s beroendeställning till transitlandet Marocko diskuterades. Marocko uttryckte då sitt missnöje över politiska beslut i EU genom att öppna upp sina gränser under 24 timmar och släppa igenom de migranter man mot betalning åtagit sig att hålla kvar utanför EU.

Det danska förslaget är således i linje med tidigare åtstramningar, men tar den rättsliga våldsföringen mot migranter till nya nivåer.  I slutändan handlar det om att avskräcka människor från att fly och migrera över landsgränser, ett beteendemönster som sträcker sig lika långt tillbaka som människans historia. 

Artiklar

Antisemitism i Malmö-skolor

I februari publicerades rapporten Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap – En rapport som undersöker antisemitism och det judiska minoritetskapet i Malmös skolor. Rapporten är skriven av Miriam Katzin som en del av samverkansöverenskommelsen mellan Malmö stad och Judiska Församlingen i Malmö.

I rapporten lyfter Katzin judiska barns utsatthet i Malmös skolor. Hon sätter fingret på en betydande problematik som bekräftats i annan religions-och utbildningsvetenskaplig forskning – nämligen att religion tenderar att porträtteras som något förlegat och avvikande i relation till den ateistiska eller protestantiska normen. Beskrivningen av den troende baseras ofta på stereotypa föreställningar och polariserande exempel. Katzin lyfter hur det främst förmedlas två judiska berättelser i skolan; en om ortodox judendom som eleverna möter i religionsundervisningen, och en kopplad till Förintelsen. Detta gör det svårt för det judiska att ses som en del av den svenska självbilden, och förstärker föreställningen judendom som något avvikande.

Rapporten visar att fenomenet inte är unikt för judendomen utan att arbetet med de nationella minoriteterna på många skolor är underutvecklat. Katzin beskriver att bristande arbete med de nationella minoriteterna innebär en missad chans att ge eleverna fler berättelser av vad det innebär att höra till någon av minoriteterna än de stereotypa bilderna som förmedlas både i skolan och i samhället i stort.

Studien visar vidare hur lärare i Malmös skolor upplever det svårt att ta upp frågor om antisemitism men även andra frågor som kan upplevas känsliga eller konfliktfyllda. Katzin efterlyser bland annat kompetensutveckling kring hur lärare kan arbeta med Israel/Palestina-frågan på sätt för att motarbeta antisemitism, men också ökad kunskap kring konspirationsteorier i allmänhet och i synnerhet varför antisemitiska konspirationsteorier fått så starkt fäste.

Den svåra situationen för Malmös judar har länge diskuterats och beskrivs som en antisemitism med tydliga kopplingar till konflikter i Mellanöstern. Antisemitismen är dock närvarande i hela landet och hatet kommer från olika håll. Ungdomar jag har mött vid skolbesök i Göteborgs kranskommuner vittnar om hur de valt att dölja sin judiska identitet för att ducka hat och hot från extremhögern som historiskt vuxit sig starka i områdena. Precis som DN:s ledarredaktion konstaterade i mars; ”Vi har vetat. Ändå fortsätter det. Antisemitismen i Malmö, liksom i landet i stort, kommer från flera håll. Den frodas hos nazistgrupper som NMR, den pyr bland vissa av vänsterns ”Israelkritiker” och den får ny luft av konspirationsteorier hos allt från svenska Trumpanhängare till vaccinmotståndare.”

Låt oss hoppas att initiativet från Malmö stad och Judiska Församlingen i Malmö ger ringar på vattnet. Skolpersonal behöver stöd, strukturer och verktyg för att hantera dessa svåra frågor i skolan. Det kan omöjligt bäras fram av enskilda eldsjälar utan måste genomsyra hela verksamheten och all skolans personal.

Artiklar

Signalpolitik på minoriteters bekostnad

Motargument har gjort en översyn av de motioner som SD i Skurups kommun lagt fram i kommunfullmäktige. Den röda tråden är svår att missa. Det handlar om signalpolitik på bekostnad av minoriteters grundläggande rättigheter. Samtidigt signalerar de att majoritetsbefolkningen skulle få det bättre.

Flera av motionerna har uppmärksammats nationellt, bland annat förbud mot huvudduk i skolan (bifallen) och en policy som förbjuder andra språk än svenska i skolan. Andra motioner som SD i Skurup skrivit under året handlar om migrationsstopp till kommunen, minskade kostnader för tolkar, begränsning av religiös aktivitet på arbetstid, förslag om modell där nyanlända erbjuds boende i delade husvagnar och avskaffande av religiös specialkost i skolorna (genomförd under motionstiden).

Flera av förslagen baseras på faktaresistens och en förenklad bild av hur ett samhälle byggs. Ett exempel är förslaget om att inga andra språk än svenska ska få talas i korridorer och klassrum i kommunens skolor. Utöver det opraktiska och även obehagliga i hur förbudet ska följas upp och kontrolleras vilar förslaget på en felaktig föreställning om att flerspråkighet skulle hindra elevernas inlärning av svenska. Motargument har tidigare skrivit artiklar om modersmålsundervisning och dess positiva effekter på inlärning i övriga ämnen. Forskningsrapporterna om de kognitiva fördelarna med flerspråkighet är många. Trots tydliga studier som talar emot föreställningen om att bättre resultat skulle uppnås genom inskränkning av språk envisas partiet om att driva frågan. 

Varför lägga så mycket tid och kraft på att ta fram motioner som bygger på direkta felaktigheter? De motioner som argumenterar för att pengar skulle sparas, som begränsning av rätt till tolk och specialkost, skulle också i praktiken innebära en förhållandevis liten ekonomisk vinning.

Det handlar om signalpolitik. Genom att lägga fram politiska förslag som så tydligt inskränker minoriteters rättigheter skickar partiet signaler till majoriteten om att denne skulle få det bättre. Det är givetvis förödande för minoriteten som skulle få sina rättigheter kraftigt begränsade, men förslagen saknar också positiva fördelar för majoriteten. 

Frågan som väljarna i Skurups kommun, men också i landet i stort, behöver ställa sig är – hur påverkar det mig? Hur påverkar det mig att mina barns klasskamrater ges möjlighet att äta den kost som dennes religion tillåter? Eller tillåts tala med sin syster i korridoren på familjens modersmål? Hur påverkar det mig som medarbetare att min kollega avviker en stund för att tillbe den Gud som denne tror på?

Allas människors lika värde och rättigheter innebär inte att mina rättigheter blir färre. 

Krönikor

Att passivt möta intolerans

Vi på Motargument har länge bistått med verktyg att möta intoleransen. Bland annat genom texter som slår hål på myter, och vassa argument att möta fördomar med. Ett viktigt och beundransvärt arbete som bygger helt på ideella krafter.

Samhället blir mer polariserat. Konflikten intensifieras mellan de som tror på att mångkultur berikar, och de som tror på motsatsen. Avståndet mellan människor verkar öka.

Om vi verkligen vill främja tolerans är det dock av hög vikt att kunskapsbasen och argumenten används på rätt sätt. Risken att möta fördomar med offensiva motargument är att vi pressar in personen längre in i det intoleranta hörnet. Personen vi försöker övertyga med våra argument kommer istället söka stöd för sin världsbild hos andra likasinnade. Frågan vi behöver ställa oss är om det viktiga är att vinna argumentationen, eller om vinsten är att erbjuda alternativa sätt att tänka?

I mitt arbete som föreläsare möter jag gymnasieungdomar som ger uttryck för en stor frustration att samhället förändras. Flera förklarar att de är osäkra på hur de kan diskutera integrationsproblem. Vissa uttrycker uppriktig oro för resursbrist och hur välfärdssamhället klarar av flyktingmottagande, men med en i grunden human människosyn. Andra har en mer aggressiv inställning och en till synes obefintlig förmåga att sätta sig in i situationen hos den som flyr.

Oavsett ställs jag inför valet om jag vill slå hål på den intoleranta världsbilden med vassa faktabaserade argument, eller om jag faktiskt vill få personen att själv reflektera kring varifrån världsbilden kommer och vad den kan få för konsekvenser.

Jag använde mig länge av den första lösningen. Att rappt gå till attack med fakta om hur mycket invandring gynnar Sverige. Eller offensivt förklara hur vår kultur alltid varit en smältdegel av olika kulturer och därför omöjligt kan vara under hot.

Jag har det senaste året börjat tänka om. Startskottet kom vid en föreläsning i en gymnasieskola under vintern. Jag höll en föreläsning om flyktingars rättigheter med utgångspunkt i verkliga livsöden från Medelhavet. Plötsligt blev jag avbruten av en ung kille som suckade uppgivet att människorna vars berättelse jag framförde förtjänade att dö då de själva valde att korsa havet utan visum.

Hans uttalande genererade spridda applåder i aulan och följdes av flera instämmande påståenden om allt ifrån kostnader för invandring till en hotad svensk kultur. Det råa språkbruket och den bubblande frustrationen tog mig på sängen.

Jag tog sats för att gå till motattack med mina argument, men hade svårt att veta i vilken ände jag skulle börja. Vilken av alla åsikter skulle jag börja att bemöta?

I sökandet efter motargument backade jag ett par steg på scenen och satte mig på en stol. Jag tog ett par djupa andetag och bad eleverna förklara hur de tänkte.

Gymnasieskolan låg på en mindre ort med hög avbefolkning till större städer. Arbetslösheten var stigande. Ett äldreboende hade nyligen byggts om till flyktingboende. En kille förklarade att skolan börjat servera halalslaktat kött. En annan var upprörd över hur resurser lades på hemspråksundervisning. Frustration över samhällets förändring kanaliserades till de som flyttade in.

Utan att direkt opponera mig mot det någon av eleverna tog upp lyckades vi få en bra diskussion. Nyckeln blev just frågorna istället för förmaningar och motargument.

Vad är bakgrunden till att människor flyttar härifrån? Varför stiger arbetslösheten? På vilket sätt påverkar det dig att skolan serverar halalslaktat kött? Finns möjligheten för dig att välja annan mat? Påverkas din egen undervisning av att skolan också erbjuder hemspråksundervisning? Hur påverkar det dig i vardagen att andra söker en fristad här? Ekonomiskt? Socialt?

Att lägga locket på frustration och berätta att individen inte får tänka på ett visst sätt kommer skapa en situation där frustrationen pyser ut i andra sammanhang. Många gånger på nätet där den fångas upp av extrema organisationer, blir bekräftad, och får näring att växa sig starkare. Att möta frustration med offensiva motargument kan möjligtvis få oss själva att känna oss som vinnarna för stunden, men om målet är förståelse och tolerans blir vi i förlängningen förlorarna.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Erfarenheter av antisemitism, hatbrott och diskriminering mot judar i Europa

Den eskalerande antisemitismen medför en risk att den återigen normaliseras. Diskrimineringen och hatet mot europeiska judar ökar. Det visar FRA:s rapport från i december 2018.

En genomgång av FRA:s rapport Experiences and perceptions of antisemitism – Second survey on discrimination and hate crime against Jews in the EU

2007 inrättades FRA, EU:s byrå för grundläggande rättigheter. FRA blev efterföljaren till Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet och bistår bland annat EU-institutioner och medlemsstater med expertkunskap om situationen för Europas minoriteter. I december 2018 publicerade FRA en omfattande rapport om europeiska judars upplevelser av diskriminering, antisemitism och hatbrott. Undersökningen är den största av sitt slag i världen och innefattar erfarenheter av 16 395 människor som identifierar sig som judar. Respondenterna är bosatta i 12 av EU:s medlemsstater och tillsammans utgör de 96% av EU:s judiska befolkning. Länderna som varit med i undersökningen är Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Ungern, Italien, Nederländerna, Polen, Spanien, Sverige och Storbritannien.

Motargument har djupdykt i rapporten och reflekterar här kring några av de oroväckande resultaten.

Resultaten i korthet

  • 85% upplever antisemitism och rasism som de mest besvärande problemen i de länder som ingår i undersökningen.
  • 89% upplever att antisemitismen har ökat i det land där de lever under de senaste fem åren.
  • 72% uttrycker oro över ökad intolerans gentemot muslimer.
  • 89% upplever antisemitism på nätet som ett problem.
  • 88% upplever att antisemitismen på nätet har ökat mycket de senaste 5 åren.
  • De flesta av respondenterna berättar att de regelbundet är utsatta för negativa uttalanden om judar, 80% uppger att internet är det forum där antisemitiska uttalanden förekommer mest.

FRA har sammanfattat undersökningens resultat i fyra huvudsakliga problemområden.

  • Antisemitismen genomsyrar vardagslivet. Rapporten visar hur antisemitismen genomsyrar hela samhället genom att stereotypa föreställningar om judar tar sig allt fler uttryck i olika forum av människors vardag. Föreställningarna återfinns över hela samhället och de som ger uttryck för hatet återfinns i många olika samhällsgrupper.
  • Antisemitismen undergräver judars känsla av trygghet och säkerhet vilket leder till att en tredjedel har övervägt tanken att emigrera. Hundratals av respondenterna berättar att de har blivit utsatta för fysiskt våld de senaste 12 månaderna. Mer än en fjärdedel har upplevt antisemitiska trakasserier under samma period. De som bär judiska symboler utsätts i högre utsträckning för trakasserier. En tredjedel uppger att de undviker att besöka synagogan av rädsla för trakasserier och våld.
  • Antisemitiska trakasserier är så vanliga att de blir normaliserade. Detta visar sig genom den låga andel trakasserier som anmäls till polisen. Respondenterna själva har uttryckt att detta dels beror på en känsla av att en anmälan inte skulle leda någon vart, och dels på en upplevelse att trakasserierna inte var så allvarliga. En annan aspekt som vittnar om normalisering av antisemitismen är att de som står bakom trakasserierna inte kommer från någon begränsad grupp utan spänner över hela samhället.
  • Antisemitisk diskriminering i centrala delar av samhället förblir osynlig. Antisemitismen tar sig många uttryck som inte alltid kan härledas till verbala eller fysiska trakasserier. Istället uttrycker många av respondenterna hur de upplever sig negativt särbehandlade på arbetsmarknad och bostadsmarknad på grund av sin judiska identitet.
En jämförelse mellan studien som genomfördes 2012 och den senaste 2018 visar på att andelen som upplever antisemitism som ett ”mycket stort” eller ”ganska stort” problem har ökat i alla länder utom Ungern. I Sverige har andelen ökat med 22%.

Undersökningen utgör delvis en jämförelse med en liknande undersökning som gjordes av FRA 2012. Problemområdena som lyfts i de två undersökningarna är snarlika och resultaten visar att situationen har förvärrats avsevärt. Områdena följer på varandra och riskerar att snabbt bli en nedåtgående spiral om inte trenden vänds.

Att antisemitiska trakasserier, hatbrott och diskriminering ökar i samhället leder till det normaliseras, både hos de som själva utsätts och för den passiva omgivningen. Det får också den direkta psykologiska konsekvensen att många väljer att tona ner sin identitet för att ducka hatets radar. Det är som bekant en livsfarlig utveckling. Hatet mot judar som mynnade ut i Förintelsen letade sig stegvis in i samhället. Stereotypa föreställningar normaliserades, gränser för vad som var okej  att tycka och säga förflyttades, rättigheter inskränktes steg för steg och katastrofen var ett faktum.

Judar är inte något unikt exempel. Hat och rasism följer samma vansinneslogik oavsett vem som råkar befinna sig i skottgluggen. Stereotypisering och avhumanisering har våld som sin naturliga efterföljare. Även om den som sprider stereotyper och hat inte har för avsikt att själv bruka våld når det till slut någon som är beredd att gå till våldsam handling. Detta gör den dramatiska ökningen av antisemitism på nätet särskilt oroväckande.

Rapporten innehåller konkreta förslag på åtgärder för varje identifierat problemområde. Det är nu upp till medlemsstaterna att förvalta förslagen. Det är också upp till oss medborgare att ta ställning till om vi vill agera mot orättvisor, eller passivt låta dem fortsätta.

Artiklar

SD är ett rasistiskt parti – 2. Historia

För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.

I förra delen av artikelserien om SD:s rasism redogjorde vi för vad rasism är och hur vi menar att det är relevant att kalla SD för ett rasistiskt parti. Nu är det dags att titta närmare på deras historia.

Sverigedemokraterna – bruna rötter och sköra blad

2018 fyller Sverigedemokraterna 30 år. Många försök har gjorts till uppfräschning av både retorik och utseende sedan partiets födelse. Nolltolerans mot rasism har införts och den brinnande facklan i blågult har bytts ut mot en blåsippa. Motargument har djupdykt i den bruna mylla av rasism och fascism där dagens SD sög upp sin första näring.

Anders Klarström, med bakgrund i det öppet nazistiska och Hitlerbeundrande Nordiska Rikspartiet (NRP) blev formellt partiets första partiledare 1989. Partiets officiella födelsedag hade dock föregåtts av flertalet formella möten och spontana sammankomster. Per Svensson, journalist och författare beskriver bredden av fascism i sin nya bok ”Vasakärven och Järnröret”:

”De bruna fläckarna på Sverigedemokraternas rotsystem är många. Rottrådarna löper både in i 1970- och 1980-talens rasistiska skinheadsmiljöer och ner i den djupa förkrigsmyllan.”

Överlevande nazister från andra världskriget slog sig samman med yngre representanter från den nyare extremhögern, så som Bevara Sverige Svenskt (BSS) och lade grunden till det som skulle komma att bli Sverigedemokraterna.

En av de mer framträdande profilerna i detta skede var Gustav Ekström, han utsågs till revisor när partiets första lokalförening bildades i Malmö. Ekström som vid tidpunkten var 81 år gammal var tidigare SS-korpral och hade jobbat direkt i Högkvarteret under ledning av SS-chefen Heinrich Himmler. Han var en av de uppemot 270 frivilliga SS-svenskar under andra världskriget och har i intervjuer förklarat att engagemanget syftade till att ”bekämpa världsjudendomen”.

Vid samma möte var Gösta Bergquist en annan av nyckelpersonerna. Bergquist tillhörde under 40-talet nazistpartiet Lindholmarna, därefter fortsatte han i andra nazistiska grupperingar.

Året efter mötet i Malmö närvarade Bergquist vid ett hemligt SS-möte i Tyskland tillsammans med andra svenska nynazister och Hitlerfans. Vid mötet klargjorde han att han blivit föreningskonsult åt det nyfödda Sverigedemokraternas lokalavdelning i Malmö. Hans främsta uppdrag var då att söka ekonomiska medel från staten och ordna fram möteslokaler. Bergquist har bland annat i ETC:s granskning beskrivits som:

”Den siste nazisten i Sverige som vågade gå omkring i Stockholm i nazistuniform. Den 1 maj 1945, när Hitler tagit livet av sig och världen chockats av bilderna från nazisternas utrotningsläger, stod han som 17-åring på Stureplan och sålde nazisttidningen ¨Den Svenske Folksocialisten.”

Fyra år senare bildades ungdomsförbundet SDU med nazisten Robert Vesterlund i täten. Han lämnade enligt Per Svensson partiet några år senare och blev en centralgestalt i den nynazistiska subkulturen. Vid denna tidpunkt var det fortfarande vanligt med Hitlerhälsningar och bruna nazistuniformer på partiets sammankomster.

Det var i detta parti som Jimmie Åkesson valde att bli medlem, han har själv hävdat att det var partiets EU-motstånd som lockade och att partiet vid denna tidpunkt vilade på en helt annan ideologisk grund än det gjort några år tidigare. Enligt Aftonbladets granskning var Tina Hallgren Bengtsson en av de första partikollegorna som Åkesson kom i kontakt med och enligt egen utsago ska hon ha lämnat över det första informationsmaterialet till Åkesson. Året därpå ledde hon ett nazistmöte i skånska Höör, iklädd nazistuniform med brun skjorta med koppel och svart slips.

Listan på kopplingar till både övervintrad nazism och nyfödd högerextremism kan göras lång, så kan även listan på försök till uppfräschning av den ruffa fasaden. Till sådana initiativ hör bland annat uniformsförbud på möten och nolltolerans mot rasism. Faktum kvarstår dock att det var i en sammanslagning av högerextrema rörelser som Sverigedemokraterna växte fram, och trots försök till ny fasad letar sig de bruna rötterna fram mellan blåsippans skira blad.

SD är ett rasistiskt parti.

I nästa del av artikelserien kommer vi att redogöra för SD:s rasism i principprogrammet.

Källor:

ETC: Nazisterna som skapade Sverigedemokraterna

VK: SD bildades av nazister

Aftonbladet: Sanning 2 – SD 1995

Fokus: Fadersmordet

GP Kultur: Per Svensson – Vasakärven och järnröret

Expressen: Här är SD:s mörka bakgrund i nazism

Expressen: Här bildar nazisterna partiet SD i Malmö

Expo: Bevara Sverige svenskt (BSS)

Expo: Vitt ariskt motstånd (VAM)

Expo: Nordiska rikspartiet (NRP)

Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.

Recensioner

Bokrecension: ”Kommer de, så skjuter jag oss”

Bernt Hermeles nya bok ”Kommer de, så skjuter jag oss” är en välbehövlig kalldusch av antisemitisk historia. Hermele tar oss med på en resa genom århundraden av hat och förföljelse, där vissa valde att stå upp och säga emot, medan andra försökte ducka undan hatet och istället smälta in i mängden.

Min farmor är en av alla judar som med fasa följde upptrappningen av antisemitism under 30- och 40-talen. Hon är en av alla dem som levde med hotet hängande över sig, som höll andan vid nyhetssändningarna. Skulle tyskarna komma hit? Hatet har dock vare sig begränsats till Tyskland eller till andra världskriget. Farmor är uppvuxen i centrala Stockholm där hon sedan bott under merparten av sitt hittills 93-åriga liv. Farmor har beskrivit hur antisemitismen följt henne under hela tiden. Som barn var hon inte välkommen hem till klasskamrater efter skolan, barnens föräldrar ville inte ha en judinna i sitt hem. Senare i livet förlorade min farfar sin anställning efter att ha gift sig med farmor. Företagets ledning ville inte ha en judinna kopplad till företaget. Idag är farmor livrädd för den utveckling hon ser där rasism normaliseras och nazistiska organisationer växer sig starkare.

Hermele påminner oss om att antisemitismen inte på något sätt är  nytt och visar på alla de tydliga kopplingar som fanns mellan Sverige och Nazityskland. Han sveper över århundrade av kristna tvångsdop, stigmatisering och ”forskning” som sades bevisa judarnas opålitlighet. Han beskriver ett samhälle där antisemitismen varit ett helt accepterat inslag i samhällsdebatten, där uttalade antisemiter återfunnits i såväl kungahuset som inom den politiska eliten. 

Utöver den välbehövliga uppdateringen på antisemitismens historia väcker Hermele många tankar kring vår samtid. Jag har i mitt arbete varit i kontakt med många nyanlända flyktingar som börjat rätta sig i de rasistiska leden.

De har lyckats komma hit, få sitt uppehållstillstånd, och vill nu snabbt distansera sig från kollektivet ”nyanlända” för att själva undgå den växande främlingsfientligheten. De är tydliga med att vilja betala skatt, att göra rätt för sig, att ”betala tillbaka till Sverige”.

I nästa andetag kommer svepande generaliseringar kring hur deras forna landsmän eller andra nysvenskar inte tillför något till det nya samhället. Vissa har gått så långt som att förespråka helt stängda gränser.

Hermele beskriver liknande fenomen bland judar i Sverige som snabbt assimilerats och släppt sin religiösa och kulturella identitet för att ducka undan antisemitismens radar. 

Farmor har 2 barn, 7 barnbarn och 6 barnbarnsbarn. Hon pratar mer om judendomen sedan hon blivit äldre, som att den delen av hennes identitet blivit ännu viktigare att inte glömma. Hon pratar ofta om sin rädsla för den värld hon lämnar efter sig till oss. En värld där nazister återigen marscherar på gatorna. Och där allt fler verkar tycka att människans värde avgörs av hennes religion och ursprung. 

Debatt, Myter

Myt: Vår svenska kultur och identitet försvinner

1 kommentar

Frågor om svensk identitet och kultur utgör ofta ett slagträ i debatten om invandring och integration. Rädsla för den svenska identiteten och kulturens avveckling har varit på tapeten länge.

Såhär i valårets första skede är det hög tid att bringa klarhet i den eventuella hotbilden.

I ovan nämnda debatt beskrivs ofta svensk identitet och kultur som något konstant och statiskt. Något som sett likadant ut under lång tid men som nu hotas av något nytt. Detta nya hot beskrivs som influenser från andra kulturer, främst genom invandring.

Låt oss börja med den första föreställningen, idén om att kultur är något statiskt och enhetligt. Svensk identitet och kultur har alltid påverkats och formats genom influenser från andra länder och kulturer. Vi behöver inte göra särskilt djupa historiska analyser för att se hur svenska högtider, konstnärer och övriga kulturutövare hämtat inspiration utanför Sveriges gränser.

För att ta ett exempel kan vi se hur bildkonstnärer som Ernst Josephson och Carl Larsson drev frågan om modernisering av synen på konst redan vid sekelskiftet. Josephson och Larsson är skaparna bakom några av våra svenska kulturskatter som ”Näcken”, ”Strömkarlen” och ”Frukost under stora björken”. De frustrerades över den traditionella syn på konst som genomsyrade det svenska utbildningsväsendet och reste ner till kontinenten för att inspireras av andra kulturer.

Vidare kan vi slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Den svenska befolkningen har alltid präglats och formats av både utvandring och invandring. Som exempel kan nämnas hansatyskar som kom till Sverige under medeltiden, romer som började invandra under 1500-talet, valloner som bjöds hit för att lära ut järnhantering i slutet av 1600-talet, Savolaxfinnar som under 1600-talet beviljades viss skattefrihet om de bosatte sig i urskogen, det som vi idag kallar för finnmarkerna. Under 1700-talet invandrade franska intellektuella, filosofer och konstnärer som satte sin prägel på kulturlivet, även judar kom under detta sekel. När vi sedan började bygga stenhus på 1800-talet bjöd vi hit italienare som var experter på stuckaturer som satte sin prägel på den svenska arkitekturen. Under samma period kom en hel del skottar som fick fart på bryggeriverksamheten i landet och därmed bidragit till det breda utbudet av öl vi avnjuter på pubar och restauranger runt om i landet.

Det var först vid slutet av 1960-talet som vi i Sverige införde en reglerad invandring där den som ville invandra till landet i princip behövde ha sitt uppehållstillstånd klart före inresan alternativt ansöka om asyl. Detta resulterade i att invandringen skedde mer stötvis, ofta till följd av kriser. Exempelvis i samband med militärkuppen i Chile 1973 och Jugoslaviens sammanbrott under början av 90-talet. Båda perioderna har varit av stor vikt för utveckling av den svenska industrin.

Sammantaget kan vi alltså konstatera att föreställningen om svensk identitet och kultur som något statiskt är direkt felaktig. Vår matkultur, arkitektur, bildkonst, musik och högtider ser ut som de gör på grund av influenser från andra håll. Vi kan också slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Sverige har alltid varit både ett invandrings- och utvandringsland och det är just de egenskaperna som har format det som idag är den svenska identiteten och kulturen.

I fokus

Jeff Ahl (SD) vill kunna dra in medborgarskap för arbetslösa

”Utrikes födda med permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap som är arbetslösa och som varit utan arbete till och från under en längre tidsperiod utan rimliga skäl, eller har anställningar som saknar kollektivavtalsenliga villkor bör få sitt medborgarskap eller permanenta uppehållstillstånd omprövat rättsligt.”

Detta föreslog Jeff Ahl i en motion under Sverigedemokraternas landsdagar förra veckan. Förslaget vittnar om både okunskap och en förkastlig människosyn.

Till att börja med skulle förslaget kräva en ändring av grundlagen. Regeringsformen fastslår att ”ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap”.

Att vår lagstiftning är tydlig på den punkten är en förutsättning för den mänskliga rättigheten om att vi alla är lika inför lagen. Om jag som är född i Sverige begår ett brott ska jag möta samma konsekvenser som en medborgare med annan bakgrund. Om vi börjar tumma på den principen skapar vi genast en första- och en andra klassens medborgare. Detta medför i förlängningen att klyftan mellan inrikes- och utrikesfödda fördjupas.

Frågan om att återkalla medborgarskap drivs redan av partiet men då på andra grunder än vad Ahl föreslår i sin motion. Bland annat diskuteras att medborgarskap ska kunna dras tillbaka vid grov brottslighet. Ahl väljer i sin motion att gå ett steg längre än vad partiet tidigare gjort. Han föreslår alltså att långvarig arbetslöshet eller avsaknad av kollektivavtalsenliga anställningsformer skulle utgöra en grund för att dra tillbaka medborgarskap.

Utöver det djupt diskriminerande och inhumana i att behandla arbetslösa människor olika baserat på födelseland är Ahls förslag förkastligt utifrån hur arbetsmarknaden ser ut idag. Höga språktrösklar, krav på gymnasiekompetens och långa processer för att få utländsk kompetens och betyg validerad och bedömd gör den svenska arbetsmarknaden snårig att ta sig in på. Detta i kombination med diskriminering på både bostads-och arbetsmarknad gör situationen än mer problematisk för nyanlända arbetssökande.

Om Ahl hade haft insikt i den arbetsmarknad som möter nyanlända och kunskap om kollektivavtalets syfte hade han också förstått att bestraffning av den som arbetar utan kollektivavtal utgör ytterligare en spark nedåt. Kollektivavtal är ett skriftligt avtal mellan arbetstagarorganisationen och arbetsgivaren som reglerar löner och andra anställningsvillkor. Att arbeta utan kollektivavtal innebär ofta stor otrygghet för individen. Dessvärre är det det enda alternativ som många nyanlända idag möter när de tar sina första steg in på den snåriga svenska arbetsmarknaden. Ny lagstiftning om tillfälliga uppehållstillstånd som regel, samt krav på egenförsörjning för att få återförenas med sin familj skapar också en situation där individen ofta är beredd att ta vilket arbete som helst. Ahl hade förmodligen agerat likadant om rollerna varit ombytta.

Ahl stannar inte där i sin motion. Han ger också förslag på var människorna som får sina medborgarskap indragna ska ta vägen. För att möjliggöra utvisningar av människor som inte tas emot i sina ursprungsländer samt människor som saknar statstillhörighet utöver den svenska vill Ahl med hjälp av biståndspengar sluta avtal med transitländer. Till dessa länder skulle då människor deporteras i väntan på att kunna slussas vidare till sin slutdestination. Alternativt på obestämd framtid om de inte har något land att återvända till. Detta skulle alltså i praktiken innebära att människor skulle skickas till länder som de inte har någon koppling till. Vilka länder Ahl hade tänkt sig nämns inte i motionen.

Ahls motion vittnar om en djup okunskap om svensk arbetsmarknad, internationella relationer och ett rasistiskt synsätt som riskerar att fördjupa och cementera klyftan mellan utrikes- och inrikes födda. Den vittnar också om en skev människosyn som tillåter gradering av medborgarskap där den som är född i ett annat land alltid kommer att leva på andra villkor än den som fötts i Sverige.

Länk till motionen ”SO04 Socialförsäkrings- och migrationsfrågor – Nödstopp för asyl- och anhöriginvandring”

Länk till Sveriges riksdags ”Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform”