Alla inlägg av Klara Ljungberg

Arbetar med arbetsmarknadsfrågor och nyanlända flyktingar i Göteborg. Skriver och föreläser om migrationsfrågor och antirasism.

SD är ett rasistiskt parti – 2. Historia


För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.

I förra delen av artikelserien om SD:s rasism redogjorde vi för vad rasism är och hur vi menar att det är relevant att kalla SD för ett rasistiskt parti. Nu är det dags att titta närmare på deras historia.


Sverigedemokraterna – bruna rötter och sköra blad

2018 fyller Sverigedemokraterna 30 år. Många försök har gjorts till uppfräschning av både retorik och utseende sedan partiets födelse. Nolltolerans mot rasism har införts och den brinnande facklan i blågult har bytts ut mot en blåsippa. Motargument har djupdykt i den bruna mylla av rasism och fascism där dagens SD sög upp sin första näring.

Anders Klarström, med bakgrund i det öppet nazistiska och Hitlerbeundrande Nordiska Rikspartiet (NRP) blev formellt partiets första partiledare 1989. Partiets officiella födelsedag hade dock föregåtts av flertalet formella möten och spontana sammankomster. Per Svensson, journalist och författare beskriver bredden av fascism i sin nya bok ”Vasakärven och Järnröret”:

”De bruna fläckarna på Sverigedemokraternas rotsystem är många. Rottrådarna löper både in i 1970- och 1980-talens rasistiska skinheadsmiljöer och ner i den djupa förkrigsmyllan.”

Överlevande nazister från andra världskriget slog sig samman med yngre representanter från den nyare extremhögern, så som Bevara Sverige Svenskt (BSS) och lade grunden till det som skulle komma att bli Sverigedemokraterna.

En av de mer framträdande profilerna i detta skede var Gustav Ekström, han utsågs till revisor när partiets första lokalförening bildades i Malmö. Ekström som vid tidpunkten var 81 år gammal var tidigare SS-korpral och hade jobbat direkt i Högkvarteret under ledning av SS-chefen Heinrich Himmler. Han var en av de uppemot 270 frivilliga SS-svenskar under andra världskriget och har i intervjuer förklarat att engagemanget syftade till att ”bekämpa världsjudendomen”.

Vid samma möte var Gösta Bergquist en annan av nyckelpersonerna. Bergquist tillhörde under 40-talet nazistpartiet Lindholmarna, därefter fortsatte han i andra nazistiska grupperingar.

Året efter mötet i Malmö närvarade Bergquist vid ett hemligt SS-möte i Tyskland tillsammans med andra svenska nynazister och Hitlerfans. Vid mötet klargjorde han att han blivit föreningskonsult åt det nyfödda Sverigedemokraternas lokalavdelning i Malmö. Hans främsta uppdrag var då att söka ekonomiska medel från staten och ordna fram möteslokaler. Bergquist har bland annat i ETC:s granskning beskrivits som:

”Den siste nazisten i Sverige som vågade gå omkring i Stockholm i nazistuniform. Den 1 maj 1945, när Hitler tagit livet av sig och världen chockats av bilderna från nazisternas utrotningsläger, stod han som 17-åring på Stureplan och sålde nazisttidningen ¨Den Svenske Folksocialisten.”

Fyra år senare bildades ungdomsförbundet SDU med nazisten Robert Vesterlund i täten. Han lämnade enligt Per Svensson partiet några år senare och blev en centralgestalt i den nynazistiska subkulturen. Vid denna tidpunkt var det fortfarande vanligt med Hitlerhälsningar och bruna nazistuniformer på partiets sammankomster.

Det var i detta parti som Jimmie Åkesson valde att bli medlem, han har själv hävdat att det var partiets EU-motstånd som lockade och att partiet vid denna tidpunkt vilade på en helt annan ideologisk grund än det gjort några år tidigare. Enligt Aftonbladets granskning var Tina Hallgren Bengtsson en av de första partikollegorna som Åkesson kom i kontakt med och enligt egen utsago ska hon ha lämnat över det första informationsmaterialet till Åkesson. Året därpå ledde hon ett nazistmöte i skånska Höör, iklädd nazistuniform med brun skjorta med koppel och svart slips.

Listan på kopplingar till både övervintrad nazism och nyfödd högerextremism kan göras lång, så kan även listan på försök till uppfräschning av den ruffa fasaden. Till sådana initiativ hör bland annat uniformsförbud på möten och nolltolerans mot rasism. Faktum kvarstår dock att det var i en sammanslagning av högerextrema rörelser som Sverigedemokraterna växte fram, och trots försök till ny fasad letar sig de bruna rötterna fram mellan blåsippans skira blad.

SD är ett rasistiskt parti.

I nästa del av artikelserien kommer vi att redogöra för SD:s rasism i principprogrammet.

Källor:

ETC: Nazisterna som skapade Sverigedemokraterna

VK: SD bildades av nazister

Aftonbladet: Sanning 2 – SD 1995

Fokus: Fadersmordet

GP Kultur: Per Svensson – Vasakärven och järnröret

Expressen: Här är SD:s mörka bakgrund i nazism

Expressen: Här bildar nazisterna partiet SD i Malmö

Expo: Bevara Sverige svenskt (BSS)

Expo: Vitt ariskt motstånd (VAM)

Expo: Nordiska rikspartiet (NRP)

Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.

Bokrecension: ”Kommer de, så skjuter jag oss”


Bernt Hermeles nya bok ”Kommer de, så skjuter jag oss” är en välbehövlig kalldusch av antisemitisk historia. Hermele tar oss med på en resa genom århundraden av hat och förföljelse, där vissa valde att stå upp och säga emot, medan andra försökte ducka undan hatet och istället smälta in i mängden.


Min farmor är en av alla judar som med fasa följde upptrappningen av antisemitism under 30- och 40-talen. Hon är en av alla dem som levde med hotet hängande över sig, som höll andan vid nyhetssändningarna. Skulle tyskarna komma hit? Hatet har dock vare sig begränsats till Tyskland eller till andra världskriget. Farmor är uppvuxen i centrala Stockholm där hon sedan bott under merparten av sitt hittills 93-åriga liv. Farmor har beskrivit hur antisemitismen följt henne under hela tiden. Som barn var hon inte välkommen hem till klasskamrater efter skolan, barnens föräldrar ville inte ha en judinna i sitt hem. Senare i livet förlorade min farfar sin anställning efter att ha gift sig med farmor. Företagets ledning ville inte ha en judinna kopplad till företaget. Idag är farmor livrädd för den utveckling hon ser där rasism normaliseras och nazistiska organisationer växer sig starkare.

Hermele påminner oss om att antisemitismen inte på något sätt är  nytt och visar på alla de tydliga kopplingar som fanns mellan Sverige och Nazityskland. Han sveper över århundrade av kristna tvångsdop, stigmatisering och ”forskning” som sades bevisa judarnas opålitlighet. Han beskriver ett samhälle där antisemitismen varit ett helt accepterat inslag i samhällsdebatten, där uttalade antisemiter återfunnits i såväl kungahuset som inom den politiska eliten. 

Utöver den välbehövliga uppdateringen på antisemitismens historia väcker Hermele många tankar kring vår samtid. Jag har i mitt arbete varit i kontakt med många nyanlända flyktingar som börjat rätta sig i de rasistiska leden.

De har lyckats komma hit, få sitt uppehållstillstånd, och vill nu snabbt distansera sig från kollektivet ”nyanlända” för att själva undgå den växande främlingsfientligheten. De är tydliga med att vilja betala skatt, att göra rätt för sig, att ”betala tillbaka till Sverige”.

I nästa andetag kommer svepande generaliseringar kring hur deras forna landsmän eller andra nysvenskar inte tillför något till det nya samhället. Vissa har gått så långt som att förespråka helt stängda gränser.

Hermele beskriver liknande fenomen bland judar i Sverige som snabbt assimilerats och släppt sin religiösa och kulturella identitet för att ducka undan antisemitismens radar. 

Farmor har 2 barn, 7 barnbarn och 6 barnbarnsbarn. Hon pratar mer om judendomen sedan hon blivit äldre, som att den delen av hennes identitet blivit ännu viktigare att inte glömma. Hon pratar ofta om sin rädsla för den värld hon lämnar efter sig till oss. En värld där nazister återigen marscherar på gatorna. Och där allt fler verkar tycka att människans värde avgörs av hennes religion och ursprung. 

Myt: Vår svenska kultur och identitet försvinner

Frågor om svensk identitet och kultur utgör ofta ett slagträ i debatten om invandring och integration. Rädsla för den svenska identiteten och kulturens avveckling har varit på tapeten länge.

Såhär i valårets första skede är det hög tid att bringa klarhet i den eventuella hotbilden.

I ovan nämnda debatt beskrivs ofta svensk identitet och kultur som något konstant och statiskt. Något som sett likadant ut under lång tid men som nu hotas av något nytt. Detta nya hot beskrivs som influenser från andra kulturer, främst genom invandring.

Låt oss börja med den första föreställningen, idén om att kultur är något statiskt och enhetligt. Svensk identitet och kultur har alltid påverkats och formats genom influenser från andra länder och kulturer. Vi behöver inte göra särskilt djupa historiska analyser för att se hur svenska högtider, konstnärer och övriga kulturutövare hämtat inspiration utanför Sveriges gränser.

För att ta ett exempel kan vi se hur bildkonstnärer som Ernst Josephson och Carl Larsson drev frågan om modernisering av synen på konst redan vid sekelskiftet. Josephson och Larsson är skaparna bakom några av våra svenska kulturskatter som ”Näcken”, ”Strömkarlen” och ”Frukost under stora björken”. De frustrerades över den traditionella syn på konst som genomsyrade det svenska utbildningsväsendet och reste ner till kontinenten för att inspireras av andra kulturer.

Vidare kan vi slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Den svenska befolkningen har alltid präglats och formats av både utvandring och invandring. Som exempel kan nämnas hansatyskar som kom till Sverige under medeltiden, romer som började invandra under 1500-talet, valloner som bjöds hit för att lära ut järnhantering i slutet av 1600-talet, Savolaxfinnar som under 1600-talet beviljades viss skattefrihet om de bosatte sig i urskogen, det som vi idag kallar för finnmarkerna. Under 1700-talet invandrade franska intellektuella, filosofer och konstnärer som satte sin prägel på kulturlivet, även judar kom under detta sekel. När vi sedan började bygga stenhus på 1800-talet bjöd vi hit italienare som var experter på stuckaturer som satte sin prägel på den svenska arkitekturen. Under samma period kom en hel del skottar som fick fart på bryggeriverksamheten i landet och därmed bidragit till det breda utbudet av öl vi avnjuter på pubar och restauranger runt om i landet.

Det var först vid slutet av 1960-talet som vi i Sverige införde en reglerad invandring där den som ville invandra till landet i princip behövde ha sitt uppehållstillstånd klart före inresan alternativt ansöka om asyl. Detta resulterade i att invandringen skedde mer stötvis, ofta till följd av kriser. Exempelvis i samband med militärkuppen i Chile 1973 och Jugoslaviens sammanbrott under början av 90-talet. Båda perioderna har varit av stor vikt för utveckling av den svenska industrin.

Sammantaget kan vi alltså konstatera att föreställningen om svensk identitet och kultur som något statiskt är direkt felaktig. Vår matkultur, arkitektur, bildkonst, musik och högtider ser ut som de gör på grund av influenser från andra håll. Vi kan också slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Sverige har alltid varit både ett invandrings- och utvandringsland och det är just de egenskaperna som har format det som idag är den svenska identiteten och kulturen.

Jeff Ahl (SD) vill kunna dra in medborgarskap för arbetslösa

”Utrikes födda med permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap som är arbetslösa och som varit utan arbete till och från under en längre tidsperiod utan rimliga skäl, eller har anställningar som saknar kollektivavtalsenliga villkor bör få sitt medborgarskap eller permanenta uppehållstillstånd omprövat rättsligt.”

Detta föreslog Jeff Ahl i en motion under Sverigedemokraternas landsdagar förra veckan. Förslaget vittnar om både okunskap och en förkastlig människosyn.

Till att börja med skulle förslaget kräva en ändring av grundlagen. Regeringsformen fastslår att ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap.

Att vår lagstiftning är tydlig på den punkten är en förutsättning för den mänskliga rättigheten om att vi alla är lika inför lagen. Om jag som är född i Sverige begår ett brott ska jag möta samma konsekvenser som en medborgare med annan bakgrund. Om vi börjar tumma på den principen skapar vi genast en första- och en andra klassens medborgare. Detta medför i förlängningen att klyftan mellan inrikes- och utrikesfödda fördjupas.

Frågan om att återkalla medborgarskap drivs redan av partiet men då på andra grunder än vad Ahl föreslår i sin motion. Bland annat diskuteras att medborgarskap ska kunna dras tillbaka vid grov brottslighet. Ahl väljer i sin motion att gå ett steg längre än vad partiet tidigare gjort. Han föreslår alltså att långvarig arbetslöshet eller avsaknad av kollektivavtalsenliga anställningsformer skulle utgöra en grund för att dra tillbaka medborgarskap.

Utöver det djupt diskriminerande och inhumana i att behandla arbetslösa människor olika baserat på födelseland är Ahls förslag förkastligt utifrån hur arbetsmarknaden ser ut idag. Höga språktrösklar, krav på gymnasiekompetens och långa processer för att få utländsk kompetens och betyg validerad och bedömd gör den svenska arbetsmarknaden snårig att ta sig in på. Detta i kombination med diskriminering på både bostads-och arbetsmarknad gör situationen än mer problematisk för nyanlända arbetssökande.

Om Ahl hade haft insikt i den arbetsmarknad som möter nyanlända och kunskap om kollektivavtalets syfte hade han också förstått att bestraffning av den som arbetar utan kollektivavtal utgör ytterligare en spark nedåt. Kollektivavtal är ett skriftligt avtal mellan arbetstagarorganisationen och arbetsgivaren som reglerar löner och andra anställningsvillkor. Att arbeta utan kollektivavtal innebär ofta stor otrygghet för individen. Dessvärre är det det enda alternativ som många nyanlända idag möter när de tar sina första steg in på den snåriga svenska arbetsmarknaden. Ny lagstiftning om tillfälliga uppehållstillstånd som regel, samt krav på egenförsörjning för att få återförenas med sin familj skapar också en situation där individen ofta är beredd att ta vilket arbete som helst. Ahl hade förmodligen agerat likadant om rollerna varit ombytta.

Ahl stannar inte där i sin motion. Han ger också förslag på var människorna som får sina medborgarskap indragna ska ta vägen. För att möjliggöra utvisningar av människor som inte tas emot i sina ursprungsländer samt människor som saknar statstillhörighet utöver den svenska vill Ahl med hjälp av biståndspengar sluta avtal med transitländer. Till dessa länder skulle då människor deporteras i väntan på att kunna slussas vidare till sin slutdestination. Alternativt på obestämd framtid om de inte har något land att återvända till. Detta skulle alltså i praktiken innebära att människor skulle skickas till länder som de inte har någon koppling till. Vilka länder Ahl hade tänkt sig nämns inte i motionen.

Ahls motion vittnar om en djup okunskap om svensk arbetsmarknad, internationella relationer och ett rasistiskt synsätt som riskerar att fördjupa och cementera klyftan mellan utrikes- och inrikes födda. Den vittnar också om en skev människosyn som tillåter gradering av medborgarskap där den som är född i ett annat land alltid kommer att leva på andra villkor än den som fötts i Sverige.

Länk till motionen ”SO04 Socialförsäkrings- och migrationsfrågor – Nödstopp för asyl- och anhöriginvandring

Länk till Sveriges riksdags ”Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform

Är din hjärna rasist?

Vi är många som definierar oss som antirasister och försvarare av det öppna samhället. Men hur ser egentligen våra undermedvetna tankemönster ut? Det vill säga de processer som försiggår i våra huvuden utan vår kännedom. Är vi rakt igenom fördomsfria även där?

De flesta av oss skulle säkerligen medge att vi visst bär på fördomar, men att vi är medvetna om dem och därför inte agerar utifrån dem.

För att våra hjärnor ska kunna hantera det enorma informationsflödet som möter oss varje dag behöver de kategorisera de intryck vi får. Hjärnorna behöver förenkla och skapa ordning, göra vår omgivning mer greppbar och förutsägbar. Detta är processer vi delvis är medvetna om, men som också pågår utan vår kännedom.

Det innebär att vi riskerar att särbehandla människor utan att vara medveten om att vi faktiskt gör det. Det kan exempelvis handla om hur vänliga vi är mot nya människor vi möter, vilken uppmärksamhet vi tillägnar dem, eller hur benägna vi är att lita på dem. Trots att vi själva tror oss agera helt fördomsfritt.

Hur hjärnorna kategoriserar våra intryck beror på vår redan existerande världsbild. Våra hjärnor kommer nämligen i högre utsträckning att registrera information som bekräftar vår världsbild än sådan som står i konflikt med den.

Har vi inga tidigare erfarenheter vi kan koppla till den eller det vi möter riskerar hjärnan som bekant att reagera med rädsla eller fientlighet.

Självrannsakan och reflektion sägs vara en första viktig hemmakur mot fenomenet rasism. För ju större medvetenhet vi har om de kategorier våra hjärnor skapar, desto mindre är risken att vi agerar rasistiskt utifrån dem.

Lyssningstips:

SR P1: Konflikt – Rasismens politiska kraft

Integration på orimliga villkor

Aldrig förr har så många människor varit inskrivna i Arbetsförmedlingens etableringsprogram. Det har resulterat i allt mindre tid och resurser för respektive deltagare. Detta samtidigt som ett arbete aldrig har varit viktigare för den som vill stanna i Sverige, och få hit sin familj.

2010 fick Arbetsförmedlingen uppdraget att ansvara för etableringsreformens implementering. En reform där flyktingar och skyddsbehövande med familjer under två års tid har rätt till en individuellt anpassad etableringsplan som ska föra dem närmare antingen ett arbete eller högre studier. Syftet var att tidigt komma in med resurser för att korta tiden det tar att etablera sig på arbetsmarknaden.

I uppdraget ingår att ha djupgående kartläggningssamtal där individen tillsammans med arbetsförmedlare ska lägga upp en planering för att föra denne närmare arbetsmarknaden. Ofta innefattar etableringsplanen översättning och bedömning av utländska betyg, svenskastudier och olika typer av praktikplatser. Samtalen handlar både om att kartlägga tidigare erfarenheter och att blicka framåt:

Hur ser du på din nya tillvaro i Sverige? Vad vill du arbeta med? Eller vill du titta på möjligheten att fortsätta studera? Kanske har du praktiska yrkeskunskaper vi behöver validera för att på bästa sätt matcha dig mot arbetsmarknaden?

I och med den nya lagen om tillfälliga uppehållstillstånd som trädde i kraft den 20 juli 2016 förändrades uppdraget drastiskt. Det var också något som Arbetsförmedlingen var tydliga med skulle hända i sitt remissvar till regeringen under våren samma år. I och med den nya lagen blev tillfälliga uppehållstillstånd regel där möjligheten att få återförenas med familjen i Sverige avgörs av individens möjlighet till försörjning. Ett arbete möjliggör också förlängning av uppehållstillståndet.

Styrkan i etableringsuppdraget är att deltagaren tillåts tänka både långsiktigt och kortsiktigt vilket ett permanent uppehållstillstånd skapar utrymme för. Långsiktigheten möjliggör att läkare ges den tid som krävs för att få sin legitimation och arbeta just som läkare. Hantverkare tillåts genom validering ute på arbetsplatser få yrkesbevis för att kunna fortsätta inom sin bransch. Studenter ges möjligheter att komplettera sina universitetsstudier för att få ett arbete där deras kompetenser tas tillvara på bästa sätt. Något som givetvis berikar både individen och hela samhället.

När människorna som nu hör till etableringsuppdraget ska upprätta en etableringsplan är det med vetskapen om att de eventuellt inte kommer att få stanna kvar när uppehållstillståndet löper ut. Det är också med vetskapen om att en snabb anställning kan innebära ett förlängt uppehållstillstånd och därmed möjlighet till familjeåterförening.

Vad finns då för incitament att försöka få läkarlegitimation som tar lång tid? Varför skulle en då satsa på en valideringsprocess för att få yrkesbevis om det riskerar att dra ut på tiden? Varför inte rikta allt fokus mot branscher utan några krav på förkunskaper om det kan ge ett anställningsavtal för att ersätta det tillfälliga uppehållstillståndet med ett permanent?

Risken är stor att det är just där vi kommer att hamna. Kompetens kommer gå till spillo och vi får ett ännu tydligare klassamhälle där människor som flytt till Sverige är överrepresenterade i osäkra anställningar med låga krav på förkunskaper och låga löner. Den nya lagen tvingar människor att lära sig ett nytt språk, ett nytt samhälle och ta sig in på arbetsmarknaden under mycket osäkra och pressade förhållanden. Detta med stöd av en myndighet som aldrig förr arbetat under så hög press. Det är inhumant för individen, och förkastligt ur ett samhällsperspektiv.

Marocko öppnar eld mot Europa – med migranter som ammunition

Den 11 augusti öppnade Marocko sina gränser mot Europa under 48 timmar. Över 1.000 migranter lyckades ta sig över till den spanska kusten utan att stoppas av gränspolisen. Transitlandet Marocko signalerar därigenom tydligt sin maktposition till Europa – dansa efter vår pipa, annars släpper vi på migrationsspärrarna. Migranterna blir till spelbrickor i det smutsiga gränspolitiska spelet, samtidigt som Europa hamnar i knät på den marockanska regimen.

María José Venceslá som arbetar för den humanitära organisationen TAM i Tanger berättar:

Det var helt ofattbart. Jag var på väg till jobbet på morgonen och ser massor med migranter som kånkar på plastbåtar och paddlar på väg mot stranden. Helt öppet! I vanliga fall försöker de ju ta sig över sundet under natten, och då inte från stranden mitt i stan. Men ingen försökte stoppa dem.

Startskottet för de 48 timmarna gick tidigt på morgonen den 11 augusti. Civilklädd marockansk polis besökte då caféer, restauranger och bostadsområden där många migranter håller till. Man spred ut ryktet att man under 48 timmar skulle upphöra med all gränsbevakning, vägen till europeiskt territorium låg öppen. Ryktet tog sMarokko_von_Spanien-5nabbt fart och tusentals migranter tog sig upp till den marockanska kuststaden Tanger för att paddla sig över de 14 kilometer som skiljer Marocko från den spanska kuststaden Tarifa. Över 1000 migranter lyckades ta sig över innan gränskontrollen återupptogs.

Spekulationerna kring orsaker till upphörandet av gränskontrollerna har inte låtit vänta på sig. María José Venceslá på TAM förklarar för Artikel 14 hur Marocko har en unik maktposition genom sitt geografiska läge i nordöstra Afrika, det utgör den sista anhalten för främst västafrikanska migranter som har Europa som mål. EU pumpar in pengar i Marocko för att stärka gränskontrollen från marockanskt territorium. Man har också slutit flertalet avtal som stärker samarbetet mot den ”irreguljära migrationen”.

EU vill såklart att migranterna ska stoppas innan de når europeiskt territorium för att de inte ska bli EU:s ansvar att testa deras skyddsskäl. Det ger ju Marocko ett drömläge för förhandlingar. Får man inte sin vilja igenom så släpper man igenom migranter.

Denna metod är något både EU och Spanien verkar högst medvetna om. En spansk gränspolis förklarade Marockos agerande för den spanska tidningen El País:

Vad gör man när ett badkar håller på att bli fullt? Man öppnar proppen lite för att det inte ska svämma över och dränka allt, eller hur?

Att Marocko valde att öppna upp sina gränser denna gång har av spanska migrationsexperter förklarats med att det spanska regeringspartiet har slutit överenskommelser med Marockos största opinionsparti. Spanien har också nyligen givit sitt tillåtande till det spanska oljebolaget Repsol att bedriva oljeprospektering i vattnen vid de östligaste Kanarieöarna. Marocko har uttryckt stort missnöje kring detta då delar av arbetet kommer genomföras på marockanskt vatten.

Oavsett om Marocko öppnat sina gränser för att uttrycka missnöje över spanskt samarbete med opinionspartier, eller om det har att göra med oljeprospektering på marockanskt vatten, eller om det är ett generellt missnöje över det stigande antalet strandsatta migranter i Marocko är maktdemonstrationen mycket tydlig. Det väcker också viktiga frågor kring vilka konsekvenser upprätthållandet av Fortet Europa får. Utöver det enorma mänskliga lidande som EU:s gränspolitik orsakar, skapar också gränskontrollerna en situation där EU hamnar i knät på mer eller mindre autoritära regimer, som inte är sena på att utnyttja sin strategiska position till att tillgodose sina egna intressen.

/Klara Ljungberg

De missnöjda massornas makt

Det är hög tid för självrannsakan. Vi som tror på ett inkluderande samhälle måste hitta bättre metoder för att övertyga de som tror på motsatsen. Det räcker inte längre med att berätta vad vi är för, när så många människor fortsätter vara emot. För att få en människa att ändra åsikt måste vi nämligen först förstå varifrån åsikten kommer. Missnöjda väljare måste fångas upp och erbjudas humanare alternativ, för att inte riskera att följa de vindar av hat och splittring som sveper över Europa.

EU 2Efter månader av spekulationer inför EU-valet fick vi valresultatet svart på vitt. Trots den uppmärksammade vågen av antirasism och feminism valde 359 610 väljare att lägga sin röst på SD. Röster som vittnar om ett utbrett missnöje med överstatlighet och den fria rörligheten inom EU. Politiska krav på ökade resurser till tull och kustbevakning vittnar även om en stark vilja att göra det än svårare för utomeuropeiska asylsökande och arbetssökande människor att ta sig in i Europa, trots Lampedusa-katastrofer och ett brinnande Syrien.

Reaktionerna på valresultatet lät inte vänta på sig. Många initiativ har tagits för att visa att vi trots allt är många fler som inte står bakom den politik som SD står för. Vi är många som genom sociala medier har velat tydliggöra att SD-politiker inte åker till Bryssel ”i vårt namn”, vi är många som har vänt Jimmie Åkesson ryggen i tyst protest mot rasism och intolerans, vi är många som lagt våra pannor i djupa veck över hur vi bäst kan manifestera vår kamp för ett samhälle fritt från rasism och diskriminering.

Efter EU-parlamentsvalets nedslående resultat kan jag dock inte undgå att tänka den självrannsakande tanken; vilka effekter har vårt antirasistiska arbete haft? Hur har de 359 610 väljarna resonerat när de valt att stoppa SD:s valsedel i kuvertet och hur har de påverkats av de antirasistiska manifestationerna?

Kampsportaren och den blivande politikern Musse Hasselvall lyfte något som är lätt att glömma i det antirasistiska arbetet: ”Vakna och lukta på kaffet. Sverigedemokraterna har förstått något som många av oss andra glömt: Att makten i en demokrati utgår från de som väljer att rösta i valen.”

Jimmie Åkesson valtalar på Norrmalmstorg inför EU-valet 2014Och givetvis är det så. Under de senaste åren borde vi kanske ha lärt oss att de grodor som hoppar ur sverigedemokraters munnar inte verkar skrämma deras väljare, och att makten till syvende och sist ligger i väljarnas händer. Då räcker det inte med att vi som inte tror på SD:s splittringspolitik manifesterar detta, så länge manifestationerna inte når fram till de som faktiskt verkar tro på splittringspolitiken. Vänder vi ryggen åt sverigedemokraterna vänder vi även ryggen åt de sverigedemokratiska väljarna. Vi vänder också ryggen åt de orsaker som får dem att rösta på SD. Dessa väljare kommer förmodligen sluta sig än mer till varandra och krypa in i den offerkofta som SD som parti sedan länge bär.

Det antirasistiska arbetet måste därför föras på två nivåer. Å ena sidan måste vi stå upp för, och visa vilket samhälle vi vill ha och på vilket sätt det står i bjärt kontrast till det samhälle som SD strävar efter, framförallt för att rasistisk politik aldrig får normaliseras. Å andra sidan måste potentiella SD-väljare erbjudas ett humanare och mer hållbart alternativ. Här har de etablerade partierna ett enormt ansvar.

359 610 röster i EU-valet vittnar om att nu är det allvar, det räcker inte att vända Åkesson ryggen och anklaga honom för att inte ha något hjärterum för syriska flyktingar. Sittande politiker måste tydliggöra de verkliga orsakssambanden: visa att stigande arbetslöshet, bostadsbrist och kriminalitet inte är ett resultat av invandring. De måste visa hur Sverige och svenskhet inte är något som hotas av influenser från andra kulturer, utan tvärtom. För ska vi leva i en demokrati där all makt utgår från folket, måste vi också vara medvetna om den farliga makt ett missnöjt folk besitter.

/Klara Ljungberg

Utanförskapets förbannelse

De svarta människorna på gatorna blir bara fler och fler, de bidrar inte alls till samhället. Det bekymrar mig extra mycket när jag ser dem tigga på gatorna i våra turiststäder som Agadir och Marrakech, vad ska turisterna tro om Marocko?”

Mannen arbetar för en statligt finansierad välgörenhetsorganisation som erbjuder socialt och ekonomiskt stöd till marockanska familjer. Trots att humanitet är ett av ledorden för organisationen har han inte mycket till övers för de migranter från Afrika söder om Sahara som idag lever som papperslösa i Marocko.

”De skapar en negativ bild av vårt land, de bidrar inte och de integreras inte i vårt samhälle”, förklarar mannen för mig när vi möts på ett café i Tangers myller.

Mannen är inte ensam i sin frustration. Migranterna själva berättar för mig hur glåpord, stenkastning och andra kränkningar hör till deras vardag.

”Vi kritiseras alltid för att inte bidra till samhället. Det ironiska i kritiken är att vi inte tillåts bidra, vi vill ju inget hellre än att arbeta men vi får inte”, säger en ung man från Senegal som lever som papperslös i Marocko sedan tre år.

I Marocko är det i princip omöjligt för flyktingar att få legal status idag; migranterna som anländer med arbete i Europa som mål blir ofta kvar i Marocko efter att Europas gränsbevakning intensifierats. Här lever de utan möjlighet att arbeta och söka bostad. Alternativet som kvarstår blir att tigga ihop pengar på gatan eller sälja pappersnäsdukar för ett par kronor. Utanförskapet och utsattheten blir ett faktum, och rasism och våld kommer som ett brev på posten.

Trots att Marocko är ett extremfall är kopplingen mellan utanförskap och rasism dessvärre inte något unikt för Marocko. När människor inte ses som en del av samhället, utan som någon som är här ”på nåder”, en belastning, då skapas de första hindren för ett inkluderande samhälle.

Migranterna som kommer till Marocko vill arbeta och skapa sig en ljusare framtid, men byråkratiska hinder och en växande rasism i det marockanska samhället håller dem kvar i ett allt djupare utanförskap.
Migranterna som kommer till Marocko vill arbeta och skapa sig en ljusare framtid, men byråkratiska hinder och en växande rasism i det marockanska samhället håller dem kvar i ett allt djupare utanförskap.

Politikerna har länge lagt sina pannor i djupa veck för att bryta utanförskapet. Arbete och språkträning hävdas vara den bästa medicinen. För de senegalesiska männen jag pratat med i Marocko är detta också universallösningen; de vill inget hellre än att arbeta. Givetvis är arbete och språkkunskap centrala delar i skapandet av ett inkluderande samhälle. Men det finns en fara i att stirra sig blind på dessa delar. Risken finns att de människor som inte klarar av de krav som dagens etableringsprogram ställer, istället hamnar i ett än djupare utanförskap.

48 % av de som ansöker om asyl i Sverige idag åberopar att man utsatts för tortyr i sitt hemland. Den typen av erfarenheter har en enorm inverkan på individens förmåga att studera och arbeta. En psykolog som arbetar med tortyrskadade flyktingar har beskrivit det som att: ”flyktingarna som kommer till Sverige har just sprungit ett maratonlopp, dagens etableringsprogram innebär för många att de tvingas springa ytterligare ett maratonlopp innan man hunnit hämta andan”.

En drömtillvaro hade givetvis varit ett samhälle där det finns utrymme för dessa olika förutsättningar att delta, utan att någon lämnas isolerad utanför. Men hur kan vi skapa förutsättningar där de som vill bidra tillåts göra det och inte bryts ner av negativa attityder? Och hur kan vi skapa utrymme för tortyrskadade och traumatiserade människor att få bearbeta sina erfarenheter och ”hämta andan”?

Med våra röster i årets viktiga politiska val har vi möjlighet att visa vilket samhälle vi vill leva i. Men låt oss även visa detta under årets övriga dagar, genom att bemöta människor som söker både skydd och arbete i Sverige, med medmänsklighet och respekt för de erfarenheter som många bär på.

/Klara Ljungberg

Drömmen om Europa

Invandring och gränspolitik står högt på agendan detta valår. Trots höstens Lampedusakatastrofer har snart alla europeiska länder invandringsfientliga partier i sina parlament. Argumenten som används för minskad invandring är många, det handlar om kulturer som ska bevaras, det handlar om välfärdssamhällen som ska upprätthållas och det handlar om rädsla för kriminalitet och främmande värderingar. Dock missar man ofta att ta med den andra sidans perspektiv i debatten. Vilka är människorna som står på andra sidan gränsen och vill in? Och hur långt är de redo att gå för sin rätt till liv, frihet och personlig säkerhet?

Ebrima från Gambia är en av dem som befinner sig vid Europas gräns, utan möjlighet att komma in. Han har under fyra år försökt ta sig över gränsen från Marocko till Spanien, men vid varje försök har han stoppats, misshandlats och flera gånger även fängslats och deporterats. Senast förra veckan drunknade tolv av hans vänner efter att deras gummibåt kantrat i Medelhavet. Idag lever han som papperslös i den Marockanska hamnstaden Tanger.

Ebrima befinner sig fortfarande i Tanger, trots flera försök att korsa gränsen mot Europa.
Ebrima befinner sig fortfarande i Tanger, trots flera försök att korsa gränsen mot Europa.
I Europa finns frihet, jobb, mänskliga rättigheter, möjligheter att utvecklas. Det finns det inte i mitt hemland. Jag vet inte om jag vill leva resten av mitt liv i Europa, men jag vill i alla fall ha samma rätt att flytta och söka lyckan på annat håll som ni européer har.

Sedan 2004 har gränskontrollerna intensifierats. De stängsel som skiljer Marocko från de spanska enklaverna Ceuta och Melilla är idag sex meter höga och försedda med rakbladsliknande föremål. De fjorton kilometer av Medelhavet som skiljer Marocko från Spanien bevakas hårt från både Marocko, Spanien och EU. Man beräknar att fyra till fem människor avlider varje dygn i sina försök att nå Europa.

Bild 8-2Trots dessa kostsamma initiativ från EU:s sida fortsätter människor att försöka korsa gränsen. Drömmen om ett bättre liv är för stark för att kunna släckas. Människor som Ebrima kommer fortsätta försöka förverkliga sina drömmar tills den dag de lyckas. Försöken från Europas sida att stoppa dessa människor kommer bara resultera i fler drunknade människor i Medelhavet. Fler människor kommer att skadas och avlida i försöken att klättra över stängslen. Och fler människor kommer att plågas av diskriminering och maktlöshet i transitländer som Marocko.

Hur långt är Europa berett att gå för att hindra dessa människor från att förverkliga sina drömmar? Hur många människoliv är man beredd att låta gå till spillo? Hur många fler drömmar kommer vi låta sjunka i Medelhavet innan vi inser att fri rörlighet inte är något som kan begränsas till den rika delen av världen? När det är den fattiga delen av världen som behöver den fria rörligheten allra mest.

Europa har mycket att vinna på att låta den drivkraft migranterna bär på omvandlas till legal arbetskraft på den europeiska arbetsmarknaden. Och att låta drömmarna omvandlas till kreativitet på de europeiska lärosätena. En liberalare europeisk gränspolitik skulle dessutom föra oss närmare idealet om universella mänskliga rättigheter, där rätten till liv, frihet och personlig säkerhet inte begränsas till den rika delen av världen, och till oss som har turen att ha rätt sorts pass.

”Jag kommer inte sluta förrän jag når den andra sidan, det finns ingen väg tillbaka”, säger Ebrima.

/Klara Ljungberg