Psykolog Håkan Järvå har skrivit en ny bok om sekter, radikalisering, extremism som utkom i år. Motargument tipsar att ni läser den om ni har intresse för något i dessa områden, eller om ni arbetar i skolan.
Motargument har tidigare recenserat boken ”Påverkan & manipulation” av Håkan Järvå och Peter M. Dahlgren. Den var en generell grund-handbok om beteendevetenskap kring massmedier, denna nya bok är mer specialiserad och fördjupande.
En stor del av kapitlen riktar sig till personer som i sin yrkesroll kan komma i kontakt med radikaliserade individer, eller som arbetar med att förebygga, motverka rekrytering till extrema eller våldsbejakande grupper. Järvå beskriver olika tidiga varningstecken, och förklaringar om olika metoder som används vid interventioner – som visat sig mindre lyckade och om vilka förtroendevinnande metoder som rekommenderas.
Beskrivningarna genom hela boken är lätta att förstå även för en amatör med intresse för beteenden som kan ligga bakom lockelsen med radikala nätverk. Hur man kan förstå värvningen till extremism, deras interna gruppbyggande och även avhoppningarna från sekter och kulter.
Legitimerade psykologen och experten på sekter, Håkan Järvå, har mycket tydliga formuleringar och pedagogiska exemplifieringar. Sättet boken är skriven på gör att jag får tänka lite bredare, och får helt nya infallsvinklar och upptäcker unika perspektiv på de ofantligt viktiga detaljerna som förklaras.
Boken går att köpa i nätbutiker och från förlaget Studentlitteratur. Man kan läsa litet ”smakprov” ur boken som är en del ur ett kapitel som handlar om språkets viktiga roll bakom ideologi och manipulation.
Motargument tipsar er om denna bok för att den är mycket intressant och ett viktigt bidrag till allmänbildningen.
Recensenten har inte fått någon ersättning från förlaget eller författaren för att skriva detta boktips. Boken kan lånas på många bibliotek.
I sin bok No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech gör Evan Smith en historisk genomgång över hur taktiken “no platform” använts av studentgrupper på brittiska universitet som en metod för att försvåra för rasistiska och fascistiska idéer att uttryckas. Bokens mest värdefulla bidrag för den svenske läsaren är dock snarare hur den parallellt med detta lyckas beröra den samtida debatten om yttrandefrihet.
Boken, som släpptes på Routledge i början av april, samlar berättelsen om “no platform” i Storbritannien och hur denna taktik använts av studentorganisationer för att motarbeta radikal- och extremhögerns strävan att infiltrera brittiska universitet. Samtidigt målas en historia upp, där denna antifascistiska kamp löpt parallellt med en livlig diskussion om yttrandefriheten och hur “no platform” – enligt taktikens kritiker – sätter gränser för denna viktiga, demokratiska frihet.
Smith argumenterar i boken för att de till synes indignerade röster som lyfts om “no platform” som ett hot mot yttrandefriheten ofta är en reaktion från radikal- och extremhögern på hur ett ökat och synligt motstånd mot röster som sprider hat i form av bland annat rasism, misogyni, homofobi och transfobi faktiskt ger effekt. Det handlar alltså egentligen inte om att dessa aktörer är intresserade av att försvara en förment hotad yttrandefrihet i sig, utan om att de dels söker bevara en samhällsordning där dessa typer av yttranden (och de som yttrar dem) sällan ifrågasätts, och dels använder idéer om en absolut/extrem yttrandefrihet som ett slags vapen för att ohejdat kunna sprida radikal- och extremhögerns idéer om exempelvis ras, sexualitet och genus.
Men samtidigt som förstås även radikal- och extremhögern, liksom alla andra, har en grundläggande demokratisk rätt att ge uttryck för sina idéer och åsikter finns det ingen skyldighet för universiteten att faktiskt erbjuda någon detta utrymme, menar man och hänvisar till strategin som en slags förebyggande åtgärd.
Argument och motargument
Ett vanlig argument från kritikerna är att “no platform” (liksom besläktade strategier som “cancel culture” och “safe spaces”) utgör ett trubbigt och oprecist vapen som hotar det fria samtalet genom att slå urskillningslöst och godtyckligt mot vadhelst som råkar passera som en för kontroversiell åsikt eller ett för provokativt uttalande. Och som Smiths bok visar, finns det visst fog för denna kritik – det finns exempel på föredragshållare som stoppats, trots att de inte representerat någon av de åsikter som “no platform” avser stoppa.
Samtidigt är ett bärande syfte med “no platform” inte att slutgiltigt tysta någon. Det handlar snarare om att göra – i det här fallet – brittiska universitet till inkluderande miljöer där alla studenter, oavsett hudfärg, etnicitet, könsidentitet eller kön, ska kunna känna sig välkomnade och trygga. Och eftersom man hävdar att man, genom att tillåta röster som argumenterar mot denna inkluderingstanke, i förlängningen öppnar för exklusion av – och i värsta fall diskriminering och våld mot – dessa grupper finns en gråzon som är svår att bemästra. Och det är här det ibland kan gå fel.
“No platform” är ingen enkel eller självklar strategi. Ibland stoppas fel person från att föreläsa, ibland lyckas fel person slinka igenom nätet. Detta dilemma är ständigt närvarande och därför påpekar Smith hur varje beslut om att genomföra en “no platform”-aktion bör föregås av diskussion för att minska risken att just fel personer drabbas.
Det är också värt att påminna sig om att de som stoppas från att föreläsa som ett resultat av “no platform” (eller genom att sparkas från något uppdrag på, säg, TV4 efter att ha skrivit en osedvanligt explicit tweet om svarta människor) ofta ges alternativa plattformar i media, där de tillåts både ge sin syn på saken och sprida de åsikter de – enligt egen utsago – förhindrats att sprida. Detta kan ses som ett argument för att “no platform” faktiskt inte inskränker någons yttrandefrihet i praktiken, utan snarare ger dem ännu större möjligheter att nå ut med sina budskap – bara inte i en universitetsmiljö. Det är också viktigt att i en diskussion om detta påminna sig om att protester i sig är fullt legitima sätt att använda sin yttrandefrihet – säkerligen en självklarhet för de flesta, men en aspekt som ofta hamnar i skymundan bakom de känsloladdade påståendena om hur “no platform” är en yttrandefrihetsfientlig strategi och en påminnelse om att den absoluta yttrandefrihet som åberopas inte nödvändigtvis är tänkt att omfatta alla – sin absolutism till trots.
Yttrandefrihetsflagga, skapad av John Marcotte (Public Domain)
Ett annat argument som brukat lyftas mot “no platform” är att det generellt finns lagar som skyddar medborgarna och förhindrar olika former av hatpropaganda. I både teori och praktik sätter dessa lagar formella gränser för vad som är tillåtet och inte, vilket torde göra “no platform” och liknande strategier överflödiga (och, upprepar man, farligt godtyckliga). Dock bortser man då från att lagarna bara “kickar in” när skadan redan är skedd – ett brott kan ju i lagens ögon bara konstateras efter att det ägt rum.
En dylik juridifiering av frågan riskerar också att leda till ett tillstånd av det Gavan Titley kallar “the debatability of racism”: Den för det mesta fruktlösa och distraherande diskussionen om vad som på formell väg faktiskt konstituerar rasism eller fascism. The debatability of racism ser vi mängder av exempel på i den vardagliga debatten även här i Sverige, där representanter för radikal- och extremhögern – tillsammans med individer i gråzonen mot den “vanliga” konservativa högern – gång på gång söker förskjuta gränserna för det tillåtna genom att vända diskussionerna om vad som sades till diskussioner om huruvida det är exempelvis rasism eller inte (eller om ett visst riksdagsparti är fascistiskt eller inte). Kärnfrågan – budskapet – undviks skickligt.
Frihet under ansvar eller frihet utan ansvar?
Evan Smiths bok väcker också den till viss del filosofiska frågan om huruvida de vanliga principerna för yttrandefriheten verkligen bör gälla de, vars mål är att begränsa eller förneka delar av befolkningen grundläggande rättig- och friheter. Som filosofer som Karl Popper eller John Rawls frågar sig: Har ett tolerant samhälle verkligen råd att tolerera de intoleranta?
Strategin “No platform” kan inte i sig bekämpa rasism och hat, men den kan begränsa dess fysiska räckvidd. Omsatt till förhållanden online kan strategin innebära kampanjer för att få sociala medie-tjänster att stänga konton som sprider och underblåser hat. Det hindrar förstås inte enskilda individer från att fortsätta uttrycka sin rasism, misogyni eller homo- och transfobi via andra kanaler – deras frihet att yttra sig har alltså inte på något sätt inskränkts, men det sätter nödvändiga ramar för dessa yttranden. Det sätter dem i ett större, samhälleligt sammanhang och signalerar något om den illegitimitet vi kan och bör tillskriva de grupper som representerar dessa synsätt? Framförallt markerar det ett viktigt ställningstagande mot dessa uttryck, och solidaritet med en humanistisk människosyn som utgår från tanken om alla människors lika värde.
Bok: No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech Författare: Evan Smith Förlag:Routledge
Krav reses då och då både i kommentarsfält på sociala medier och genom politiska motioner från högerpartier och extremhögern – att människor som är misstänkta eller åtalade för misstänkta brott här i Sverige och inte har svenska språket som sitt modersmål – de ska själva betala kostnaden för tolk och översättare i förhör och i rättegångar.
Det finns en detalj som alla sådana förslag går på tvärs emot, och det är en punkt i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheterna:
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.
Om en person skulle behöva betala för en tolk eller översättare, för att kunna säkerställa att hen har förstått frågor och alla juridiska teknikaliteter fullständigt korrekt – kan vi anse att den personen har blivit berättigad samma villkor till rättvis förhandling och prövning av anklagelserna?
I Motarguments lilla artikel-serie om opinionsstödet för högerpopulism och euro-skeptiska grupperingar i Norden och i Sverige, så tar vi en kort utblick i några utvalda länder i nordvästra Europa.
Tyskland: Alternative für Deutschland/AfD ligger just nu i en stigande trend upp mot nära 15%. En enstaka gallup indikerar ett väljarstöd till AfD som är marginellt högre än SPD/Socialdemokraterna. Men partiet som grundades i april 2013 och hittills haft sitt största stöd i sydöstra delen av östra Tyskland, runtom staden Dresden. (se kartillustrationen till höger)
Storbritannien: United Kingdom Independence Party/UKIP fick i senaste ”General Election” i juni 2017 cirka 1,9% och ligger just nu vintern 2017/2018 på genomsnittligt opinionsstöd under 5%. I EU-parlamentsvalet 2014 fick UKIP 27,5% av rösterna. (Observera att endast cirka 35,6% av alla röstberättigade i UK röstade i det valet)
Nederländerna: Partij Voor de Vrijheid/PPV hade i gallupundersökningarna en temporär topp under augusti 2017 vid 22% men har fallit stadigt till under 14% nu i februari 2018. Deras storhetstid förefaller ha varit 2009-2010 med ca 17% i EU-parlamentsvalet och 15,45% i deras representantshus-val, då de kom in som stödparti i en minoritetskoalition. (Observera att endast cirka 36,75% av alla röstberättigade i Nederländerna röstade i EU-parlamentsvalet 2009)
Belgien: Vlaams Belang/VB är största euro-fientliga och populistiska gruppen i Belgiens norra halva – Flandern. Vlaams Belang åtnjuter mellan 6,4% – 10,4% i galluparna under de senaste 6 månaderna. År 2004 fick de 930.000 röster i EU-parlamentsvalet och lite mer än 981.000 röster i lokala flamländska parlamentsvalet vilket då motsvarade 24,2% och betydde att de blev största parti med 32 mandat av de totalt 124 ledamöterna.
I södra halvan av Belgien – Vallonien – finns Partie Populaire/PP vilka håller till under 5% i det senaste halvårets opinionsundersökningar.
Med anledning av att våra grannländers högerpopulistiska och euroskeptiska partiers stöd fallit kraftigt kan man inte längre prata om ”kraftiga högervindar”. Vi kan se att de sympatierna fallit kraftigt tillbaka.
FAKTA:
SD fick 12,86% i riksdagsvalet 2014.
SD fick 801 178 röster i riksdagsvalet 2014, 581 475 röster i kommunval 2014, 561 611 röster i landstingsval 2014.
Den trenden syns även i svenska opinionsundersökningar. Sverigedemokraterna har INTE längre medvind. Läs även den tredje delen i denna artikelserie.
Ett genomsnittligt hopräknat stöd för SD i de 6 största opinionsinstituten, januari/februari 2018, indikerar att SD skulle kunna få röster från ungefär 15,97% av väljarna. SD skulle rent teoretiskt kunna få fler antal röster än i senaste riksdagsvalet, det stämmer. Men i SCB:s senaste Partisympatiundersökning där man frågar vilket parti som väljarna främst sympatiserar med, eller anser sig stå närmast. Den siffran är enligt SCB endast 11,9% av alla röstberättigade, till skillnad från de 14,8% som i samma undersökning uppger att de skulle rösta på SD om det hade varit riksdagsval den dagen de tillfrågades. (inkluderar man SCB:s ”PSU” i SD:s ”poll-of-polls-genomsnitt” = 15,8%)
I YouGovs ”Väljaropinion” så har SD rört sig ner, från 25,3% i september 2017 till 20,5% (januari 2018) och 22,1% (februari 2018).
Sverigedemokraterna har länge haft ambition att bilda regering, eller vinna makt i någon framtida regering. Med tanke på att nästa valdag snart är här, förefaller de inte kunna bli det största partiet eller ens det andra största under överskådlig framtid.
SD har inte haft positiv vind i opinionen sedan hösten 2015, de rapporterar inte längre om stigande antal medlemmar. De brottas ständigt med ett enormt stort antal avhopp, politiska vildar, uteslutningar och tomma stolar i hela landet.
(Anledningen att Sentio inte är med i genomsnittsuträkningen är att i deras senaste undersökning var det cirka 30% ”osäkra väljare”. De har trovärdighetsproblem med att inte ha tillräckligt statistiskt säkerställt urval. I YouGovs februari-gallup är det 17% ”osäkra väljare”.)
Efter dagens domar mot tre nazister ur NMR i Göteborg och denna organisations hårt kritiserade närvaro på politikerveckan i Almedalen är det inte särskilt oväntat att SD nu gör allt för att distansera sig från NMR och deras öppna nazism. Men det finns fakta som SD varken kan glömma eller dölja. Att SD och NMR är grenar på samma släktträd råder ingen tvekan om.
Idag dömdes tre NMR-nazister till långa fängelsestraff för bombdåden i Göteborg. Viktor Melin, 23, döms till fängelse i åtta år och sex månader, Jimmy Jonasson, 50, får fem års fängelse och Anton Thulin, 20 döms till ett år och sex månader.
Till vänster, Viktor Melin, överst till höger Anton Thulin och nederst till höger Jimmy Jonasson.
Domen kommer just den dag som är SD:s dag i Almedalen och SD gör nu av lätt insedda skäl allt för att distansera sig från NMR, bl a har Jimmie Åkesson redan påpekat att NMR borde klassas som en terrororganisation. Men med litet bakgrundskunskap är det enkelt att inse att SD:s projekt att ta avstånd från NMR är dödfött. SD och NMR är nämligen två grenar på samma släktträd, dessutom ett släktträd präglat av ideologiskt kusingifte, svängdörrar mellan organisationerna och mycket täta kontakter.
Och detta är inte bara ett historiskt faktum. SD går nu ut och propagerar för att NMR ska klassas som en terrororganisation. Men jag undrar hur många i partiet som genuint håller med. Jodå. De partiföreträdare som inte hymlar om nazismen och som öppet gillar NMR får ofta lämna partiet. Är det en slump?
Skulle inte tro det….
”NMR är tuffa”
En av dem som missade SD:s grundkurs i: ”Sånt vi INTE säger utåt” är Rättvikspolitikern Elvine Lindell (SD). Så här sa hon i våras:
”Jag tycker Nordiska motståndsrörelsen är tuffa, de går ju på där och de struntar i vad folk tycker om dem och det tycker jag är tufft. Jag tänker så här: om de Heilar Hitler, låt dem göra det. De har inte gjort mig något illa. Det är samma med judarna, de har inte gjort mig nåt illa heller.
Men Förintelsen då?
– Ja det är väl åt helvete. Men sedan vet jag ju också att Rothschilds bank och alla de här höga sionisterna, det är ju de som styr.”
Elvine fick gå. Men hon är inte precis ensam om sina åsikter i SD. De flesta är dock litet smartare och vet när man ska hålla käften.För nu är det ju inte ett par stycken sverigedemokrater det handlar om. Jag har tappat räkningen, men vi pratar hundratals sverigedemokrater som slirar runt i nazistträsket. Gång på gång på gång kommer nya avslöjanden.
SD och NMR är två grenar på samma släktträd
Hur ser detta släktträd ut? En som kan mycket om detta är Tobias Hübinette som besitter en gedigen och detaljerad kunskap om den moderna svenska högerextremismen och dess olika grenar ända ner på individnivå.
Det handlar om SD:s dag under Almedalsveckan och NMR. Och om den svenska extremhögerns ”incestuösa” We are family-värld.
Ibland kan en faktiskt tro att den svenska extremhögerns släktträd växer i någon djungel i de s k tropikerna mot bakgrund av hur snabbt detta träd har förgrenat sig under de senaste decennierna p g a alla partisplittringar och partiavknoppningar. Och det skadar inte att påminna om att NMR faktiskt är en ”utväxt” ur SD.
Så här ser det ut:
NMR har sitt ursprung i den SD-anknutna organisationen Oberoende nationell ungdom (ONU) som bildades 1995.
SACO- och socialgrupp 1-nazister
ONU organiserade och samlade SACO- och socialgrupp 1-nazister från bl a Danderyd, Bromma, Saltsjöbaden, Östermalm och Lidingö och av vilka ett flertal idag är chefer, forskare, läkare, jurister och officerare.
Efter en blixtsnabb radikalisering som bl a innebar att de smått överspända ”pappas pojkar”-överklassnazisterna i ONU började klä sig i paramilitär uniform och förbereda sig för väpnad kamp bytte ONU namn till Nationell ungdom (NU) och bröt med SD och ombildades därefter 1997 till Svenska Motståndsrörelsen (SMR) som idag är NMR.
SMR/NMR samlade även upp resterna av de likaledes nazistiska Vitt ariskt motstånd (VAM), Riksfronten och Nationella alliansen (NA).
Att Sverigedemokraterna och Nordiska Motståndsrörelsen samlas i Visby på samma dag (d v s just idag) och att gissningsvis ett antal tusen sverigedemokrater och ett antal hundra nazister kommer att befinna sig i Visby samtidigt framåt fredagskvällen må vara en ren slump.
Men den svenska extremhögerns släktträd ser ändå ut som det gör. Alla har ”gått i säng” med varandra, alla är ”släkt” med varandra och alla är de ”barn” till någon och har själva ”fött fram” någon och den ene är värre än den andre.
Så ser historien ut.
De långa knivarnas natt
Min kommentar till detta:
När SD idag vill klassa NMR som en terrororganisation så går mina tankar till de långa knivarnas natt. Så kallades nazistledningens massmord sommaren 1934 på tidigare politiska allierade och närstående, personer som Hitler och många i nazistpartiets ledning hade stått mycket nära både personligt och politiskt i femton år.
I slutet av juni 1934 hade Hitler fått nog av sin egen våldsamma gren SA. De behövdes inte längre nu när Hitler hade kontroll över det statliga våldsmonopolet. De hade varit avgörande under de tidiga åren med att sprida skräck, hat och våld. Men nu var de överflödiga och hotade Hitlers relationer till den reguljära polisen och militären.
Vi ser en liknande utveckling i den nazistiska vit-maktmiljö som SD är sprungen ur och som man under många år var beroende av. Denna miljö framfödde både SD och alla de olika öppet nazistiska organisationer som funnits sedan dess.
I takt med att SD normaliseras så blir dessa tidigare allierade en belastning. Idag är därför prio ett för SD att distansera sig från NMR. Men även personer som på olika sätt står för hat, hot och våld. Kent Ekeroth är en av dessa.
Idag är det kostymer som gäller – att på alla sätt distansera sig från det våld och den våldsbrottslighet som har kännetecknat partiet på ett unikt sätt i svensk partipolitik.
Men kopplingarna mellan dagens SD och de öppna nazisterna och ursprunget i vit-maktmiljön kan man inte göra sig av med. Dessa delar sitter ihop och dörrarna mellan dem har aldrig varit stängda.
NMR:s grundmurade förakt för SD
De öppna nazisterna har ända sedan SD bildades föraktat det de anser är SD:s töntiga försök att dölja sin nazism, att inte fullt ut stå för den sanna läran. De är ”oäkta”, ”bedragare”, ”landsförrädare”. Själva ser de sig som ”the real thing”.
Samtidigt finns en avundsjuka gentemot SD. De har ändå ett stort väljarstöd som de olika öppet nazistiska bokstavskombinationer som kommit och gått under åren bara har kunnat drömma om.
Låt oss inte glömma att SD nu också organiserar – om ännu i det fördolda – just de personer som Hübinette beskriver som ”socialgrupp 1-nazister från bl a Danderyd, Bromma, Saltsjöbaden, Östermalm och Lidingö och av vilka ett flertal idag är chefer, forskare, läkare, jurister och officerare”.
Den politiska makten kommer i första rummet. I nuläget är det ideologiskt renläriga därför sekundärt. SD vill fortsätta in i politikens finrum. Målet är Rosenbad och regeringsmakten.
Låt oss se till att de aldrig lyckas nå så långt. Låt oss se till att de aldrig lyckas dölja sanningen om vilka de är.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det skrivs mycket om oro just nu. Katerina Janouch berättade bland annat om att många människor är oroliga i Sverige, och menar därför att landet är på nedgång. Samtidigt är statistiken tydlig – brottsligheten är, på det hela taget, på väg ned. I vissa områden, geografiskt och statistiskt, går det upp, men överlag blir landet tryggare och säkrare.
Så – vem har rätt? Till att börja med är frågan felställd – det ena motsäger inte det andra. Ett land kan bli allt tryggare och säkrare, samtidigt som folk blir mer oroliga. Låter detta konstigt? Betänk då följande: Ett stort antal människor över vårt fagra land är oroliga för öppna ytor. Betyder det att öppna ytor är farliga, eller farligare än trånga utrymmen? Samtidigt finns det människor som oroar sig för trånga utrymmen. Betyder det att trånga utrymmen är farligare?
Oro är en känsla, och en känsla kan skapas både av verkliga fenomen, men också ur intet. Den som ifrågasätter detta kan se en bra skräckfilm, ett drama eller en romantisk komedi för att bli motbevisad – våra känslor bygger på föreställningar liksom på fakta. Om föreställningen är att landet är osäkert så ökar vår oro, även om fakta talar om för oss att det tvärtom är säkrare än någonsin
Frågan är då förstås varifrån denna oro kommer, som i Sveriges fall är så obefogat. I många fall är det media som hellre säljer en story som ger många klick och sålda tidningar (eller reklamplatser i tidningen) än att göra en djupare analys av storyn. Det finns förstås undantag, såsom Jönköpings-Posten, som i en artikel förklarade fakta kring statistiken om våldtäkter, där ett ökat antal våldtäkter inte alls visade på att det begåtts våldtäkter på fler personer, däremot har ett färre antal kvinnor utsatts flera gånger av samma gärningsman. Det är givetvis illa det också, men inte alls samma sak som att fler och fler kvinnor far illa, speciellt inte i överfallsvåldtäkter. Oron för att bli spontant våldtagen är alltså obefogad, eller i alla fall inte mer befogad än tidigare, snarare tvärtom.
Det finns förstås media som inte sprider felaktig information av sensationsjournalistiska anledningar. Grupper såsom Avpixlat, Fria tider och andra som gärna sprider Sverigedemokraternas och extremhögerns ideologi gynnas av att sprida skräck och oro bland befolkningen – det är en oro de kan mjölka, manipulera och utnyttja för att öka sitt inflytande. Rädsla och oro är populistens manna från himlen, det som när deras politiska krafter. Ju fler som är rädda, desto fler som ropar på en stark ledare, som accepterar allt värre metoder för att återfå känslan av trygghet – en känsla som inte kommer återfås under ledare som vinner på att hålla skräcken vid liv.
Rädsla och oro är naturliga känslor för oss människor. De är känslor som hjälper oss att överleva i naturen, när vi inte kan vara säkra på om det som prasslar i skuggorna är löven eller ett rovdjur. Men i ett samhälle måste vi vara på vår vakt mot att olika grupper utnyttjar vår rädsla mot oss, för att jaga in oss i ideologiska och politiska fällor som till syvende och sist mest drabbar oss själva. I samhället har vi en lyx som våra förfäder inte hade i naturen – vi kan ta ett djupt andetag, analysera vår rädsla, analysera situationen, och kallt och sakligt läsa på om vad som faktiskt sker i vår omvärld.
Vad vi ofta finner är att vår oro sällan är så berättigad som vi tror, och att vår första impuls sällan är den rätta.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
2016 kommer sannolikt att gå till historien som det varmaste året någonsin uppmätt, och i november var det 20 grader varmare än normalt i Arktis. Klimatförändringarna sker här och nu, och vi på Motargument bestämde oss därför för att kolla närmare på vad riksdagens tredje största parti, Sverigedemokraterna, vill göra åt det.
Motargument har redan tidigare skrivit om hur den europeiska extremhögerns dåliga miljöpolitik riskerar att leda till fler flyktingar, och hur sverigedemokratiska lokalavdelningar och sympatisörer ser klimatförändringarna som ett skäl att minska invandringen. I den här artikeln dyker vi lite djupare för att se några exempel på SD:s miljöpolitik.
Minskade statliga satsningar
Om vi inleder vår granskning med Sverigedemokraternas förslag till miljöbudget i riksdagen för åren 2017-2020 så ser vi att SD vill minska anslagen till miljö- och naturvård med nästan 2.3 miljarder kronor 2017 och ytterligare 1.9 miljarder per år till 2020. Det innebär en total minskning av miljöbudgeten med nästan 8 miljarder kronor över de kommande fyra åren.
Ur SD:s budgetförslag från 2016. Kolumnerna till höger visar skillnader i miljoner kronor jämfört med regeringens budget under 2017, 2018, 2019 och 2020
I sin budgetmotion skriver man bland annat om regeringens förslag att:
Mot bakgrund av detta är Sverigedemokraterna avvaktande till vissa satsningar på ”klimatet”. Det är att betrakta som slöseri i en situation där listan på mer trängande behov är mycket lång.
Att kalla satsningar för att begränsa de potentiellt katastrofala effekterna av globala klimatförändringar för ”slöseri” är ett förbluffande uttalande. Att det skulle finnas en mycket lång lista av mer trängande behov än detta är också rätt tvivelaktigt.
I en debattartikel från 2015 skriver Sverigedemokraternas näringspolitiske, tidigare miljöpolitiske, talesperson Josef Fransson att ”Sverige bör hålla nere utsläppen men definitivt inte till vilket pris som helst”. Det märks tydligt i deras budgetmotion att priset de är beredda att betala är lågt.
Klimatskepsis
Ett flertal sverigedemokratiska riksdagsledamöter, lokalavdelningar och medlemmar har uttalat sig skeptiska till att människor skulle ha någon som helst påverkan på klimatet, något som webbsajten Supermiljöbloggen vid ett flertal tillfällen har uppmärksammat. Bland annat har uttalade klimatförnekare haft ett direkt inflytande över flera förslag, debattartiklar och riksdagsinlägg samt föreläst för riksdagsledamöter.
I den tidigare nämnda debattartikeln från 2015 så skriver även Josef Fransson att:
Vår uppfattning skiljer sig dock från övriga riksdagspartier då vi faktiskt tagit oss tid att sätta oss in noggrant i klimatvetenskapen och tagit ställning därefter, i stället för att bara följa strömmen. Då inser man snart att det inte finns något linjärt samband mellan temperatur och CO2, vilket inte minst 17 år utan någon uppvärmningstrend visat, trots att vi släppt ut mer än någonsin. Snarare säger detta att vetenskapen har mycket kvar att utforska och att de värsta klimatlarmen överskattats.
Även om det inte är ett rakt ut förnekande av klimatförändringarna så visar det på en klart tveksam inställning till klimatforskning. Påståendet innehåller även felaktigheter då temperaturerna visst har höjts under tidsperioden som nämns.
Lågt rankade förslag
I EU röstade Sverigedemokraterna i slutet av 2014 för att öppna upp möjligheten att slopa kravet på märkning av oljesand, vilket kritiker menar öppnar upp möjligheten för EU att importera oljesand från Kanada. Det är bara ett av många problematiska beslut på miljöområdet som SD har stött i Europaparlamentet.
I en riksdagsmotion från oktober i år så yrkade SD på att miljöorganisationers möjlighet att överklaga beslut som grundas på miljörelaterad lagstiftning ska minska, något som enligt Naturskyddsföreningen skulle vara mycket problematiskt.
I Naturskyddsföreningens ranking av riksdagspartiernas miljöpolitik under 2010-2014 kom Sverigedemokraterna sist. Även i rankingen som gällde deras vallöften för denna mandatperioden kom de sist med 0% (!) positiva svar. Lika dåligt slutade man i WWF:s ranking, där de endast fick 7/30 poäng möjliga, hälften så många som nästjumbon KD.
Intressant att notera är även att Sverigedemokraternas hemsida under fliken ”Vår politik A till Ö” inte har något avsnitt gällande klimat eller miljö. De som kommer närmast är avsnitten ”Bensinskatt”, som de vill stoppa framtida höjningar av, och ”Kärnkraft”, som de vill bygga ut.
Sverigedemokraterna var även det enda partiet i Sveriges riksdag som röstade emot att ratificera det internationella klimatavtalet som slöts i Paris 2015, något som förbryllar eftersom de regelbundet påminner om Sveriges relativt små utsläpp i sammanhanget och vikten av att Kina och USA tar sitt ansvar i frågan. Hur vill de att det ska bli verklighet utan ett globalt avtal, kan man fråga sig?
Naturskyddsföreningens sammanställning från sin snabbguide inför valet 2014.
En komplett sammanställning av Sverigedemokraternas miljöpolitik är inte möjlig här och lämpar sig bäst från andra organisationer. Det är dock uppenbart redan från denna korta översikt att SD inte har en politik som är tillräcklig för att möta klimatförändringarna. Det är ett problem. Om inte klimatförändringarna bromsas så riskerar miljontals människor runt om i världen att tvingas lämna sina hem på grund av stigande havsnivåer, svält och stormar. Inte ett idealt scenario för någon, vare sig om man är den som tvingas fly eller om man inte vill ta emot flyktingar.
Sverigedemokraternas vitbok är ett projekt av Expo där de tar upp händelser i partiets historia som de inte riktigt har tagit avstånd ifrån. Vi har fått läsa om skarpladdade handgranater i Kungsan, om att antisemiter sponsrar partiet och att en partisekreterare anser att diskoteksbranden i Göteborg, vägglöss och trafikolyckor ska räknas in i invandringens kostnader för att nämna några. Idag publicerade Expo en artikel från vitboken där de visar att Sverigedemokraterna i sin medlemsbulletin rekommenderade sina medlemmar flera adresser till olika partier, organisationer och tidningar.
Här kommer en mer utförlig lista på var dessa partier, organisationer och tidningar står politiskt
Centrumdemokraten: Invandrarfientligt parti som bland annat var emot blandäktenskap och adoptioner från tredje världen
Conservative party: Parti med inriktining pro-apartheid
Hur ser då Sverigedemokraternas kopplingar till nazismen ut fram till dagens datum? Från starten till 1995 var alltså 60% av partiets styrelseledamöter nazister och vid valet -94 hade 4 av 10 kopplingar till nazistiska- eller vit makt-organisationer. 50 procent av Sverigedemokraternas samtliga kandidater i valet 1998 har före, under eller efter sin kandidatur varit kopplade till den svenska nazismen. Vid valet 2010 hade 51 personer kopplingar till vit makt eller andra högerextremistiska organisationer och dessa personer kandiderar i var åttonde kommun. Sverigedemokratisk ungdom är inte bättre. 2010 hade 1/5-del av deras medlemmar kopplingar till vit makt.
Det är en hel del nazistkopplingar. Efter valet 2010 såg det inte bättre ut och här nedan kommer en lista på det som har uppmärksammats
Nazisten Patrik Ehn kvar till 2013 trots tidigare uteslutningsärenden. Hans nära kontakter med det högerextrema tyska partiet NPD fram till efter valet och hans kontaktperson i partiet var nazisten Per Lennart Aae. http://expo.se/2013/ehns-nazistiska-forflutna_5731.html
”Judehatet” om att SD-tidningen Samtiden publicerar text av statsvetare som torgfört antisemitisk konspirationsteori https://instagram.com/p/zkjxDnpX8d/