Idag är en speciell dag. Den 27 april 2015 kommer att inta en betydande plats i den svenska politikens historieböcker. Idag kommer Sveriges tredje största parti att offentliggöra det största antal uteslutningar någonsin i svensk politisk historia.

Det har talats om att det skulle röra sig om mellan 30 och 40 stycken, alla aktiva i ungdomsförbundet SDU. Enligt DN riskerar åtminstone 8, däribland ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne, att bli uteslutna ur SD:s partistyrelse idag. Beslutet vidimeras med att SDU-topparna ska ha haft samröre med fascism och nazism. Detta är skenhelighet i dess yttersta form, eftersom SD själva frotterar sig med inte alltid så rumsrena fraktioner, och samarbetet med den främlingsfientliga bloggen Avpixlat understryker partiets ideologiska ståndpunkt.

Ett stort antal av de SD-politiker som har kartlagts har, enligt SD-toppen, självmant valt att avgå. SDU, och förre partiledaren Mikael Jansson, väljer att starkt ifrågasätta, och protestera mot, det historiska beslutet. De anser att detta är ”det största angreppet på interndemokratin i Sverigedemokraternas historia”.

Dagens uteslutningar må vara den största enskilda utrensningen som gjorts i SD, men de är varken de första eller de sista. Inget annat parti utesluter så många av sina företrädare. Häromsistens var det en hoper SD-nämndemän som fick lämna. Uteslutningsprocessen är ett ständigt verktyg för de fyras gäng, det vill säga Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Linus Bylund, att behålla den ”nya”, rumsrena fasaden intakt. Problemet är att fasaden oupphörligen spricker, lagas, spricker och lagas igen. Hur länge klarar toppstyret av att reparera de ständigt återkommande krackeleringarna?

DE FYRAS GÄNG OCH MAKTFULLKOMLIGHETEN

De fyra är kontinuerligt upptagna med att städa i partiet, putsa och feja på retoriken, mörka åsikter och ideologier. Man använder sig av påstådd nolltolerans för att framstå som ett parti som värnar om allas lika värde. Denna process iscensätts med hjälp av att man frontar två unga kvinnor i Hanna Wigh och Paula Bieler, för att försöka få till en något mjukare framtoning inför väljarnas ögon i ett, annars, mansdominerat och hårt parti.

Visst har man ändrat uttrycket och retoriken. De grövsta uttalandena, med vissa undantag, tolereras inte längre. Maktspelet, regisserat av topparna, innefattar godtycklig rensning. Vissa av företrädarna får lämna, andra får stanna. Allt är en tolkningsfråga för att få bort element som kan skada, men på samma gång så väljer man att behålla element som man anser är viktiga för partiets fortlevnad och utveckling. Icke desto mindre lockar fortfarande ”islamkritiken”, och motståndet till det ständigt aktuella tiggeriet, nya och gamla väljare. Polariseringen och antingen/eller-retoriken, där man ställer utsatta grupper mot varandra, är sverigedemokratiska vapen som bär frukt, om än rutten sådan. Det finns en inneboende oro och avsky hos en del av Sveriges befolkning gentemot de grupper som SD misstänkliggör och demoniserar på ett obehagligt generaliserande sätt.

Ungtupparna Kasselstrand och Hahne, som förmodas ha frotterat sig med extremhögern samt gett uttryck för en, tydligtvis, alltför stark nationalism, anses vara till mer skada än gagn och kickas således ur partiet. Andra, som ”muslimkritikern” Kent Ekeroth, ”den politiskt omogne” Jonas Åkerlund, homofoben Björn Söder och islamofoben Thoralf Alfsson blir kvar, trots att de vid upprepade tillfällen uttryckt sig på sätt som rimligtvis borde falla utanför nolltoleransens ramar. Söder och Alfsson har förvisso degraderats (Söder har förlorat sitt politiska inflytande och Alfsson tappade sin riksdagsplats i samband med valet i höstas), men de får vara kvar i partiet. Än så länge.

VÄLJARNA ÄR PARTIET TROGET

Varför sviker inte väljarna? Varför vinner SD ständigt nya röster? En anledning är att SD, med sin oförändrade ideologi i ny förpackning, har bytt taktik. Taktikbytet består i att tona ner de mest extrema åsikterna. Man hävdar sig vara ett socialkonservativt parti, man hävdar att partiet inte accepterar rasism och man filar på hur företrädarna ska uttrycka sig, och man STÄDAR. Ständigt denna städning.

Partiet förfinar oupphörligen sin populism, man blir bättre och bättre på att fånga upp människors oro, skepsis och osäkerhet inför vad som komma skall. Genom den rumsrena retoriken vågar människor stödja ett parti, som egentligen inte har förändrat någonting. Ideologin, tankegodset och åsikterna är de samma idag som för 15 år sedan. Väljarna accepterar det, alternativt tror att partiet genomgått en remarkabel kursändring, och kommer därför heller inte att svika i första taget.

I samband med partiledarintervjun SVT nyligen gjorde med Mattias Karlsson, där intervjuaren gick till hårt angrepp mot partiet för hur man ser på Kent Ekeroths ständiga muslimfientliga uttalanden, valde Karlsson att, å ena sidan, försvara Ekeroth, och, å andra sidan, att backa ett halvt, eller möjligen ett, steg. Anledningen till detta kan stavas rädsla att förlora de mer moderata väljarna i väljarkåren. Att Karlsson egentligen, i mångt och mycket, delar Ekeroths åsikt i frågan framgår med tydlighet.

Än så länge verkar taktikbytet fungera. Väljarkåren förefaller lojal, och partiet arbetar sig stadigt uppåt i opinionen. Folket tycks immunt mot de interna motsättningar och den rasism som ständigt tar sig nya uttryck. Så länge ledningen lyckas med hästjobbet att hålla rent så kommer väljarna att vara partiet trogna. Frågan är om partiet överlever väljarna. Hur många interna stridigheter klarar partiet av? Hur många rasister klarar partiet att ta under sina vingar, för att sedan åter skicka ut i kylan så fort de visar sitt rätta ansikte? Hur länge räcker cementen man använder för att täppa till de sprickor som aldrig upphör att bildas? Hur länge orkar SD-toppen att ständigt vara på sin vakt för framtida hot?

SD är ett överlevarparti. Än så länge. SD är en bubbla som, förr eller senare, kommer att spricka, implodera, förgöras inifrån. Frågan är när väljarna kommer att stå utan parti.

Gustav Kasselstrand intervjuas inför styrelsemötet.

EDIT

Styrelsemötet har ägt rum. Hahne och Kasselstrand har uttalat sig om vad som avhandlades. Vilka som utesluts ur partiet kommer att offentliggöras under dagen.

Presskonferensen är försenad. Den kan följas via denna länk.

24 stycken har, enligt Richard Jomshof på presskonferensen, blivit kartlagda. 6-7 stycken har valt att själva lämna sina uppdrag, eftersom man funnit tydliga bevis på antisemitiska åsikter (bl a uttryckt sig positivt om Hitler) och ”dubbel-anslutning”, d v s medlemskap i både SDU och NU (Nordisk Ungdom). SDU ska också ha samarbetat med främlingsfientliga nätbloggen Fria Tider. SD väljer att inte offentliggöra namn på de 7 som idag har uteslutits. De namngivna är, än så länge, Gustav Kasselstrand och William Hahne. Eftersom Kasselstrand och Hahne fört ett medialt krig är det inte svårt att se att de utgör en del av de 7 uteslutna. De övriga, såväl uteslutna som de som avsagt sig sina uppdrag, väljer man att behandla internt tills vidare. SD har valt att skriftligen varna de företrädare som uppträtt olämpligt.

Det återstår att se hur partiet påverkas internt av denna politiskt historiska händelse. Att väljarna, än så länge, håller sig lojala i opinionen, är rimligt att anta. Däremot kan det mediala krig, inför öppen ridå, som utspelar sig just nu, komma att skada partiet internt. Det finns personer inom moderpartiet, men också i ungdomsförbundet, som står bakom Kasselstrand och Hahne. Vilka väljer att hänga med partitoppen, och då tvingas till att foga sig till deras spelregler, och vilka väljer att självmant lämna Sverigedemokraterna? Det är inga höga odds på att vi inom en snar framtid kommer att bevittna fler uppseendeväckande avslöjanden. Om det kan en spekulera i all oändlighet, men det tänker jag inte göra här eller nu.