Egentligen är allting mycket enkelt. Fakta ÄR. Spelar ingen roll hur många som frustar och skriker, spelar ingen roll hur mycket det hetsas från vissa håll, spelar ingen roll hur stora rubrikerna är, och det spelar heller ingen som helst roll hur många invektiv folk kan häva ur sig per sekund. Fakta bara ÄR. Därför sitter jag lugn när det stormar på diverse kommentarsfält.
Den märkliga polarisering som just nu präglar diskussionen om våldsbrottslighet i Sverige är samtidigt sorglig. Och vi är nu alltfler som reagerar mot detta. Instinktivt inser alltfler att dessa försök att reducera argument till partsinlagor och diskussionen till ett krig är något vi bör undvika.
I onsdags 25 september kom Socialstyrelsens årliga uppdatering med siffror över antalet patienter som 2018 fick vård för ”Skador och Förgiftningar” – där skador av våld ingår.
Den utveckling som jag beskrev i min förra artikel håller i sig. Våldet minskar. I pressmeddelandet från Socialstyrelsen lyfte man också fram just det minskande våldet:
Denna minskning har alltså pågått i mer än tio år – och statistiken har varit fullt tillgänglig för var och en. Men när jag återgav dessa data så slog de ner som en bomb och betraktades som kontroversiella. Situationen är bisarr.
Det handlar alltså om återkommande officiell statistik som år ut och år in har redovisat en stadig minskning utan att detta har satt något avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister. Och när jag lyfter fram fakta ur denna offentliga myndighetsstatistik så blir jag anklagad för att ljuga och vilseleda.
Ja, situationen är onekligen bisarr. Man kan ställa sig frågan vad vi ska ha offentlig statistik till om den betyder så litet för debatten i dessa frågor.
För det råder ingen tvekan. Socialstyrelsens statistik – både över slutenvård och specialiserad öppenvård – visar att antalet personer som fått vård för våld har minskat kontinuerligt och kraftigt. Och är idag den lägsta sedan den här statistiken började föras i slutet av 1980-talet.
Men låt mig nu vara djävulens advokat. Kan det vara så att Patientregistret och Socialstyrelsen har fel? Kan det finnas en felkälla som gör att våldet – särskilt det grova – ändå ökar, trots att antalet personer som fått vård för våld har minskat kraftigt?
Ett förslag som har framförts är att minskningen skulle bero på ändrade vårdrutiner. Denna ”idé” har framförts av Tino Sanandaji. Han tillbakavisar alla försök att använda sig av Patientregistret när det gäller att studera våldsutvecklingen i Sverige. Sanandaji hävdar att ”Patientregistret är värdelöst”.
Enligt honom beror minskningen i Patientregistret inte på att våldet har minskat utan på ändrade vårdrutiner. Framför allt när det gäller hjärnskakning. Eftersom allt färre generellt blir inskrivna i slutenvård för just hjärnskakning så skulle detta förklara minskningen av patienter med skador av våld i Patientregistret.
Men denna hypotes håller inte. Det är nämligen relativt få som får hjärnskakning av våld av det totala antalet inskrivna patienter med våldsskador. Även om lika många hade skrivits in med hjärnskakning av våld 2018 som tidigare år så hade vi ändå haft en minskning av det totala antalet patienter som vårdats för våld.
Patientregistrets data visar helt enkelt att det våld som leder till att människor blir inlagda på sjukhus har minskat – särskilt de senaste tio åren.
Låt oss nu göra en annan sorts felsökning. Kan vi på något oberoende sätt bekräfta eller dementera den bild som vi får av Patientregistret? Finns det andra källor när det gäller utvecklingen av våld?
Ja, en sådan viktig källa är givetvis kriminalstatistiken. Och det visar sig att denna statistik över polisanmälda brott bekräftar Patientregistrets data. Antalet polisanmälningar av grov misshandel har minskat med 16 % under tioårsperioden 2009-2018. Motsvarande minskning i Patientregistrets data är 15 %.
Kriminalstatistiken bekräftar alltså de data vi har från Patientregistret. Våldet har minskat i Sverige – både det grova våld som syns i antalet patienter som får sjukhusvård för våld, och i antalet polisanmälningar om grov misshandel.
I likhet med Patientregistret är även Kriminalstatistiken ett offentligt lättillgängligt register. Båda dessa visar alltså att våldet stadigt har minskat.
Under denna period har den offentliga debatten samtidigt drabbats av panik. Med rubriker som skriker för att överträffa varandra om det tilltagande, allt grövre våldet.
Sedan flera år har den offentliga debatten i Sverige präglats av en bild, som har väldigt litet med sakliga fakta att göra. Vecka ut och vecka in, år efter år översköljs vi av budskapet om ett allt grövre våld som bara ökar och ökar.
Mycket få stannar upp och ställer sig frågan – vad har vi för belägg för detta? Överallt – från media och politiker – trumpetas samma budskap ut:
Våldet är grovt, det ökar ständigt och extraordinära åtgärder krävs för att stoppa det. ”Vi behöver utländsk hjälp för att stoppa våldet!”
Samtidigt har alltså två centrala källor inte ens kontrollerats.
Återigen – det handlar alltså om återkommande officiell statistik, statistik som har varit fullt tillgänglig för var och en. Statistik som i flera år har redovisat en stadig minskning av våldet i Sverige, utan att detta har satt något som helst avtryck i debatten. Inte bland politiker. Inte bland journalister.
Och när jag återger dessa data ur denna offentliga myndighetsstatistik anklagas jag för att ljuga och vilseleda och siffrorna ses som kontroversiella. Finns bara en rimlig kommentar kring detta. Det är pinsamt.
BRÅ-rapporten om antisemitiska hatbrott som publicerades 29 maj 2019 visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande vad gäller ideologiskt motiverad antisemitism. Detta resultat går stick i stäv med vad nationalister vill göra gällande: att det är muslimer som står för antisemitismen i Sverige idag.
Det här ska handla om en rapport från BRÅ som INTE väckte rabalder. I tisdags 28 maj publicerade BRÅ en rapport om sexualbrott. I onsdags den 29 maj – dagen därpå -kom en rapport från BRÅ om antisemitiska hatbrott. Men medan den ena väckte mycket stor uppmärksamhet, fick den andra nästan ingen uppmärksamhet alls. Det är illa.
BRÅ-rapporten om sexualbrott visar att det inte finns något stöd för hypotesen om en koppling mellan flyktingvågen 2015 och sexualbrott och jag har skrivit flera inlägg om den här på sidan. BRÅ-rapporten om antisemitism visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande när det gäller den ideologiskt motiverade antisemitism som kommer till rättsväsendets kännedom – polisanmälningar och domar.
Kan det finnas något som förklarar skillnaden i uppmärksamhet för de två rapporterna? Kan det vara så att de som upprörs på nätet av den första rapportens resultat helst vill att den andra rapporten glöms bort helt och hållet. Jag tänkte hursomhelst bidra till att BRÅ:s rapport 2019:4 ”Antisemitiska hatbrott” inte glöms bort.
Jag tänkte här gå igenom vad rapporten kommer fram till och vad vi kan lära oss av den.
Presentation
Rapporten ”Antisemitiska hatbrott” bygger på samtliga polisanmälningar om hatbrott med antisemitiskt motiv åren 2012-2016, och 103 domar mot personer som dömts för brott med antisemitiskt motiv mellan januari 2007 och maj 2018. I materialet ingår också 92 intervjuer.
Rapporten använder begreppet antisemitiska hatbrott enligt samma definition som i den officiella statistiken:
”Brott som begås på grund av rädsla för, fientlighet eller hat mot judar och judendom som aktiverar en reaktion mot judendomen, judisk egendom, dess institutioner eller den eller dem som är, eller uppfattas vara, judar eller representanter för judar.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 16)
Men BRÅ har inte enbart tittat på de händelser som utgör brott i juridisk mening. Intervjupersonerna har tillfrågats om sina erfarenheter av uttryck för antisemitism generellt. Det är inte alltid självklart var gränsen går mellan icke-brottsliga uttryck för missaktning, nedsättande kommentarer eller hotfulla uttryck med anspelning på en persons grupptillhörighet och vad som är att betrakta som ett straffbart hatbrott i form av exempelvis ofredande, olaga hot eller hets mot folkgrupp.
Bland förövarna är unga män en särskilt framträdande grupp. Bland de utsatta drabbas kvinnor särskilt av sexualiserade hot och trakasserier. Här följer en genomgång av avsnittet mot slutet av rapporten under rubriken ”Gärningspersoner”. Detta avsnitt finns också skärmdumpat längst ner med mina förstrykningar.
”Radikalnationalismen” är totalt dominerande
Vilka är gärningspersonerna? I likhet med andra sammanställningar utgår man i rapporten från en vanlig indelning av tre typer av miljöer som i mer eller mindre grad präglas av antisemitism. Radikalnationalismen, den våldsbejakande islamismen och den radikala vänstern. Men när man går närmare in på det rättsliga materialet så är bilden klar. I några få förundersökningar finns det material som visar en koppling till islamism, men det finns inget exempel på ”radikal vänster” bland polisanmälningar eller domar. ”Radikalnationalismen” är totalt dominerande.
Rapporten ger därmed en viktig relief åt en tes som ofta framförs – att antisemitism är lika vanlig till vänster som till höger. Så är det alltså inte.
NMR och andra nazistiska grupperingar med deras personförföljelser, hot och heilande, öppna nazism i demonstrationer med ansiktsbilder på kända judar med texten ”folkförrädare” har satt ett tydligt avtryck i rättsliga sammanhang. Denna nazistiska närvaro i offentligheten har också skapat stor oro bland judar i Sverige, det framgår av intervjumaterialet. Känslan av att rättssystemet inte skyddar judar dominerar när nazister ges möjlighet att tåga fritt på gator och torg med ett uppenbart antisemitiskt budskap – ofta med symboliska kopplingar till Nazityskland. Rapporten påpekar att nazisternas agerande kan beskrivas som att de skapar och upprätthåller ett ”skrämselkapital” – de vill ge en bild av sin organisation som skrämmande och hotfull. I kraft av detta kan de sedan skapa rädsla bara genom att visa sig iförda sina munderingar vid en församling eller förening. De skapar det som rapporten kallar en ”lågmäld terror”.
Radikal vänster och islamism
Att nazisterna är tydligt dominerande innebär inte att man ska ignorera eller ta lätt på andra former av antisemitism, även om de inte syns lika tydligt i rättsliga sammanhang. Detta är oerhört viktigt att understryka.
I rapporten skriver man:
”En miljö som i forskningen förknippas med antisemitiska idéströmningar är den radikala vänstern. Exempel på detta saknas i princip helt i polis- och domstolsmaterialet, men bland BRÅ:s intervjupersoner var det däremot flera som beskrev erfarenheter av antisemitism inom bland annat vänsterorienterade politiska miljöer, främst bland unga, politiskt aktiva personer.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 67)
Här handlar det om antisemitism framför allt kopplad till ”en hätsk retorik mot staten Israel” – som en intervjuperson beskriver det. Det kan exempelvis handla om en politisk diskussion där enskilda personer får stå till svars för Israels politik för att de är judar.
När det gäller den våldsbejakande islamismen skriver rapportförfattaren:
”På samma sätt som för hatbrott med koppling till radikal vänsterideologi, finns ytterst få uppgifter i polis- och domstolsmaterialen som kopplar samman hatbrottshändelser med en våldsbejakande jihadistisk miljö.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott)
Men i intervjumaterialet framkommer samtidigt en stark oro för att det även i Sverige kan ske terrorattentat riktade mot judiska mål av den typ som under senare år begåtts i Frankrike, Belgien och Danmark. Det är också inom den här miljön som flera intervjupersoner som arbetar med säkerhet hos judiska församlingar anser att det allvarligaste hotet finns, särskilt när det gäller attacker mot judiska institutioner.
Kopplingen till Mellanöstern
Rapporten uppmärksammar också andra varianter av antisemitism som inte är lika tydligt ideologiskt motiverade. Flera intervjupersoner berättar om antisemitism från framför allt unga män med bakgrund i Mellanöstern. Det kan handla om offentliga sammanhang där den intervjuade har varit på väg till synagogan, på sociala medier men också i skolmiljö. Här kan det handla om en vägran att lära sig om Förintelsen därför att ”lärarna går judarnas ärenden”.
I rapporten framhålls att såväl forskningslitteraturen som BRÅ:s intervjuer visar att
”delar av den antisemitiska hatbrottslighet som sker, såväl i Sverige som i andra europeiska länder, sannolikt härrör från en närmast sanktionerad antisemitism som förekommer i olika länder i Mellanöstern. Enligt litteraturen rör det sig ofta om antisemitiska föreställningar och attityder som existerat redan innan staten Israel grundades”. (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 70)
Samtidigt påpekar flera intervjupersoner att även människor med bakgrund i Mellanöstern naturligtvis är olika. Liksom i befolkningen i övrigt finns stora variationer när det gäller antisemitism.
”Kan vara vem som helst”
Och rapporten från BRÅ synliggör att antisemitism varken är ett nytt eller importerat problem. Vi får en skrämmande bild av att antisemitism i Sverige inte bara finns i extrema grupperingar. En polis i en hatbrottsgrupp påpekar att de personer som utreds för antisemitiska hatbrott kan vara ”vem som helst”:
Antisemitiska strömningar förekommer i breda lager av befolkningen och skär genom olika religioner, sekulära grupper, politiska positioner och ideologier, skriver rapportförfattaren. Var antisemitismen kan dyka upp överensstämmer inte alltid med våra förutfattade meningar. En intervjuperson berättar om sin dotters skola:
”Det är mycket heilande, det är mycket skämt om judar. Och då är det ändå en vanlig vit innerstadsskola. Så när min dotter kom hem och sa de drar skämt: ”Här är det rea på hemköp, det passar väl dig bra som är jude”, och de skojar om gas. Så jag blev ju galen och ringde föräldrar, för skolan är helt flat.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)
Och en ung man berättar om sina erfarenheter som elev:
”Jag har hört folk dra nazistskämt titt som tätt, rita hakkors på bänkar eller skåp eller skriva ”judesvin” på toa. De har dragit något skämt om Förintelsen. Vissa av de här skämten är småskämt, men någonstans går gränsen för vad man ska skämta om och inte. […] Alltså det är så mycket djupare än bara NMR, det är vanliga människor.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)
BRÅ:s rapport gör ingen analys av hur omfattande antisemitismen är i Sverige, bara att den finns och att den kan finnas där vi minst anar det. Intervjupersoner från samtliga delar av landet beskriver erfarenheter av antisemitism från personer som skulle kunna vara ”vem som helst”.
Trots att den bakomliggande ideologiska motivationen kan vara mycket olika så finns det ändå något som alltid är gemensamt. Detta är ett tänkvärt resultat i rapporten och det avslutar också detta avsnitt om gärningspersonerna:
”Stora delar av det antisemitiska språkbruk och många av de antisemitiska idéer som kommer till uttryck i Brås olika material är slående lika, oavsett eventuella skillnader i gärningspersonernas kön, ålder, ideologiska bakgrund eller grupptillhörighet.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 75)
Till sist: I regeringsförklaringen i januari tog statsminister Löfven upp kampen mot antisemitismen som ett prioriterat område för regeringen, och han berättade om den planerade internationella konferensen till minne av Förintelsen och mot dagens antisemitism. För några veckor sedan kom beskedet att konferensen ska anordnas i Malmö i oktober 2020. Denna konferens kan få stor betydelse. Samtidigt är det viktigt att påminna om att vi alla har ett personligt ansvar att aldrig acceptera uttryck av antisemitism. Inte från någon och inte i något sammanhang.
Här nedanför har jag lagt ut avsnittet om gärningspersoner ur rapporten (sid 64 – 75). Med rött har jag markerat och lyft fram det jag ser som kärnan i resonemanget.
Det kanske inte låter som en bestseller, men intresset har varit exceptionellt stort för en vetenskaplig rapport från BRÅ. Och debatten har tidvis gränsat till kakafoni. Det finns en huvudperson i denna storm av kritik. En person som nämns överallt på sociala medier som den som har ”visat att BRÅ ljuger”.
Jag ska försöka att leda er igenom det inträffade steg för steg.
Förra året fick BRÅ regeringens uppdrag att utreda vad den rapporterade ökningen av sexualbrott kan bero på. Den 27 och 28 maj publicerar BRÅ två rapporter med koppling till detta uppdrag. Båda handlar om sexualbrott men vinkeln skiljer sig åt. Den ena handlar om att det är svårt att få fler fällande domar av de sexualbrott som blir anmälda. Det är en mycket intressant och viktig fråga med tanke på att bara cirka 5 % av alla polisanmälda sexualbrott leder till fällande dom. Den andra rapporten handlar om hur sexualbrotten har utvecklats över tid, och vad en observerad ökning beror på. Somliga redaktioner blandar ihop de båda rapporterna. Men det är den andra rapporten som egentligen väcker uppmärksamhet. Alla stora redaktioner skriver/sänder referat och intervjuer med rapportens författare. Vad är det då som väcker så stort intresse?
Om asylsökande och sexualbrott
Det handlar om en fråga som diskuteras på 6 av rapportens 116 sidor: ”Med hänsyn till den offentliga debatten om sambandet mellan flyktingtillströmningen 2015 och ökningen av polisanmälda och rapporterade sexualbrott i NTU, har Brå gjort vissa övergripande analyser för att försöka pröva frågan.”
Och BRÅ:s slutsats är att deras analyser ”inte talar för att flyktingtillströmningen 2015 skulle kunna svara för annat än en liten del av ökningen i den rapporterade utsattheten i NTU 2016.”
Detta är vad hela stormen handlar om. En hypotes och ett test och ett resultat.
Men reaktionerna från sedvanligt håll på sociala medier var omedelbara och präglades av upprörda känslor.
Det här inlägget ska istället handla om själva debatten kring rapporten, en bitvis bisarr sak som speglar hur den offentliga debatten i Sverige har hamnat i personangrepp, konspirationsteorier och hat. Låt mig försöka bena ut VARFÖR BRÅ:s slutsatser väcker så starka känslor och HUR försöken att misskreditera BRÅ och dess representanter har sett ut.
VARFÖR väcker BRÅ:s slutsatser så starka känslor?
Den första frågan låter sig enkelt besvaras. Det finns en högljudd minoritet i Sverige som anser att det redan är avgjort att ökningen i den rapporterade utsattheten i NTU 2016 beror på flyktingtillströmningen 2015. För dem behöver saken egentligen inte utredas alls. All information som motsäger deras fast förankrade övertygelse möts med vrede – oavsett på vilket sätt eller med vilka belägg denna information framförs.
Det paradoxala är samtidigt att om BRÅ hade kommit till en annan slutsats så hade denna myndighet istället fått beröm. Det handlar här om en djupt ovetenskaplig attityd till empirisk forskning, och en tydlig politisering.
HUR har försöken att misskreditera BRÅ sett ut?
Den andra frågan är litet mer invecklad.
Hur ser försöken att misskreditera BRÅ och dess forskare ut?
Det finns tre aspekter på dessa försök att misskreditera BRÅ och dess forskare. Den första handlar om själva den vetenskapliga metoden. Den andra rör kopplingen mellan vetenskap och media. Och den tredje rör diskussionsklimatet i vårt land.
1. BRÅ:s rapport har kritiserats för att vara undermålig rent vetenskapligt. Detta är dumheter. Rapporten är mycket tydlig med hur frågan kan besvaras inom ramen för just den här studien. Och man använder standardmetoden som alltid används vid alla empiriska undersökningar: Man ställer upp en hypotes om ett möjligt samband och sedan undersöker man om man hittar något sådant samband. När man inte hittar något samband så säger man det: ”Vi hittade inget samband”.
2. När vetenskapliga resultat ska presenteras i media förenklas formuleringarna. ”Vi hittade inget samband” blir ”Det finns inget samband”. Detta är standard i media och något som man i och för sig kan ha invändningar emot. Men då bör man rikta sig till journalisterna som refererar, och man bör reagera varje gång media förenklar på detta sätt – inte bara när det handlar om en rapport vars slutsatser man ogillar.
3. Diskussionsklimatet har präglats av grova personangrepp på namngivna forskare och konspirationsteorier om att BRÅ ”mörkar” sanningen.
”Han har visat att BRÅ ljuger”
Det finns en person som mycket ofta lyfts fram av personer som har sin uppfattning klar om att det finns en koppling mellan senare års flyktingvåg och sexualbrott.
Tino Sanandaji.
Han blev intervjuad i SvD om sin kritik och han skrev också ett inlägg om saken. På kommentarsfält och i mängder av inlägg på Facebook framhålls han som ”den som vågar säga sanningen”, ”den som har avslöjat BRÅ” och ”den som har visat att BRÅ ljuger”.
Det är samtidigt ganska uppenbart att de allra flesta som hyllar honom varken har läst rapporten eller riktigt begriper vad alltihop handlar om. De ser bara att BRÅ påstår att det inte finns någon koppling mellan sexualbrott och utländska män – en koppling som utgör en av grundpelarna för många på högerkanten. Och de ser att Sanandaji påstår att BRÅ har fel.
Det räcker. De ställer sig på hans sida.
Men jag ser också en del mer sansade bedömare som tycks tro att det finns någon substans i Sanandajis kritik.
Här är texten skärmdumpad med understrykningar av några saker som jag exemplifierar:
Låt oss börja med Sanandajis retorik. Han är en person som ofta framhåller att han har disputerat i nationalekonomi. Men hans retoriska nivå är knappast forskarens.
Han använder systematiskt negativa signalord om dem han kritiserar – de ägnar sig åt ”tricks” och ”lägger dimridåer” – allvarliga anklagelser, men här framförs de utan några som helst belägg.
Han blandar systematiskt ihop begrepp som en forskare på området skulle vara noga med att hålla isär, och som är nyckeltermer i detta sammanhang, som invandrare – asylsökande – flykting – utrikes född.
Han ägnar sig åt grova personangrepp som i de inledande orden, där han utgår från att hans läsare redan har en mycket negativ bild av professor Jerzy Sarnecki:
Detta är knappast en forskares retorik. Sanandaji exemplifierar det diskussionsklimat som förfaller till personangrepp och ogrundade insinuationer. Jerzy Sarnecki har i många år utsatts för mycket grova personangrepp, angrepp som ibland också har varit explicit antisemitiska, inte bara från öppet nazistiska grupper utan även från politiska företrädare för SD. Det Sanandaji gör här är att rida på det hat mot Sarnecki som han vet finns i den krets av följare han har.
Sanandaji citerar i (2) ett längre stycke ur rapporten med inledningsorden att ”BRÅ förklarar i sin rapport att de överhuvud taget inte undersökt invandrares sexualbrott”. I en mening är detta helt korrekt – BRÅ har inte undersökt invandrares sexualbrott. Faktum är att själva ordet ”invandrare” helt och hållet lyser med sin frånvaro i rapporten (om man undantar en referens till en studie från 1996 i litteraturförteckningen). Det rapporten genomgående diskuterar är personer som är utrikes eller inrikes födda, personer med utländsk eller svensk bakgrund samt asylsökande. Att Sanandaji tycker att dessa begrepp och distinktioner är onödiga att bry sig om visar också att han inte agerar som forskare utan som – nåt annat. Här är båda citaten:
Som synes klipper han citatet så att den sista meningen inte finns med. Där framgår att denna fråga kommer att belysas i en större studie som BRÅ har inlett under våren 2019.
Men Sanandaji fortsätter med insinuationer om avsiktlig manipulering av data: ”Tricket är att använda en noisy statistik som närmast garanterar att man inte får några samband”. Återigen – retoriken.
Men det mest anmärkningsvärda i Sanandajis text är ändå hans påståenden om vetenskapliga metoder.
Läs följande citat (3):
Låt oss titta på just detta påstående och dela upp det i två delar:
”Brå undersöker inte invandrare, de undersöker inte vem som begick brott”
Detta är helt korrekt – förutom det där med att BRÅ i rapporten aldrig pratar om invandrare över huvud taget. Att BRÅ i denna rapport inte går in i detalj på vilka som har begått specifika brott beror på det uppdrag de fick av regeringen och syftet med just denna rapport:
”I uppdraget till Brå har också ingått att i den mån det är möjligt ge en bild av gruppen gärningspersoner. Det har inte varit möjligt att närmare belysa denna grupp på grundval av vare sig genomgången av anmälningar eller analysen av uppgifter i NTU. Det beror på att uppdraget avser den självrapporterade utsatthet för brott, där det endast finns uppgifter om gärningspersonernas kön, ålder och relation till den brottsutsatta, respektive anmälda brott, där det ingår en stor andel brott där det saknas en identifierad misstänkt.”
Men för Sanandaji är detta bara ett bevis för att BRÅ mörkar. Att de tricksar och lägger dimridåer.
Att det i rapporten samtidigt påpekas att en mer fördjupad analys av ämnet har påbörjats av BRÅ, där även andra data ska plockas in – det väljer han att inte nämna.
Besynnerlig syn på vetenskap
Andra delen av citat 3 är än mer besynnerlig. Det handlar om någon sorts metodkritik. Han påstår att ”i vetenskapliga temer har deras metod extremt låg power men drar slutsatser från absence of evidence”.
Som gammal vetenskapsfilosof tar jag mig för pannan. Vad menar han?
Ända sedan Sextus Empiricus dagar år 200 f Kr, har det varit allmänt känt att en frånvaro av bevis inte är ett bevis på en frånvaro. Hela den flerhundraåriga diskussionen kring induktionsproblemet utgår från denna insikt.
I klartext betyder detta att det aldrig går att slutgiltigt bevisa att två fenomen INTE har något samband – bara att vi inte har hittat något samband trots att vi har letat väldigt noga. I de allra flesta praktiska sammanhang är detta fullt tillräckligt. Och i de empiriska vetenskaperna är detta standardmetoden.
Man försöker utröna om ett samband finns, man letar noga och hittar man inget samband, så hittar man inget samband.
Detta är elementärt. Och det är just detta som BRÅ gör.
Rapporten noga genomförd
Det är naturligtvis viktigt hur man som forskare formulerar sig. Särskilt när man lägger fram resultat av en undersökning. Men jag har inte kunnat hitta ett enda exempel på att rapportens författare skulle slarva härvidlag. De säger inte att det inte finns något samband utan är mycket noga med att ”de inte har funnit något samband”, och de är också ytterst noga med vilka data de använder sig av, vilka begränsningar dessa data har och vad de anser att man kan dra för slutsatser av undersökningen. Och de hänvisar till att en mer genomgripande studie pågår.
Tillvägagångssättet är helt korrekt och alltså standard inom alla empiriska vetenskaper. Givetvis kan en studie kritiseras för att inte ha letat tillräckligt ordentligt. Men att som Sanandaji påstå att BRÅ:s metod är ”oseriös” är nonsens. Hans påstående faller tillbaka på honom själv. Och den som har kunskap om vetenskaplig metod ser igenom hans retorik. Den är ihålig.
Sanandajis målgrupp
Sanandajis målgrupp tycks dock vara personer som inte har en aning om vad han pratar om. De tycker uppenbarligen att det låter bra – och de länkar och instämmer. Men det är oklart vad de egentligen instämmer i, mer än att Sanandaji har ”visat att BRÅ har fel”.
Som sagt – man tar sig för pannan.
Sanandajis övriga invändningar är av samma kaliber. Om han själv är fullt så okunnig som han framstår här, det låter jag vara osagt, men hans retorik är sådan att folk som vill tro att det pågår en konspiration slukar hans ord utan att tugga.
Låt mig därför bara avsluta med några ord av poeten Erik Axel Karlfeldt.
Han skrev om Fridolin att ”han talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin.”
Sanandaji pratar med bönder på latin. En hemgjord variant av latin.
En första kommentar till BRÅ:s nya rapport om våldtäkter. Förra året fick BRÅ i uppdrag av regeringen att undersöka utvecklingen av sexualbrott i Sverige 2005 – 2017. Bakgrunden är att antalet brott tycks ha ökat. Både antalet polisanmälda sexualbrott och andelen i befolkningen som uppger sig ha blivit utsatta för sexualbrott enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU).
En av rapportens slutsatser är att det inte finns några belägg för att koppla flyktingvågen 2015 till någon ökning av sexualbrott.
Rapporten har redan orsakat storm på somliga kommentarsfält eftersom folk anser sig veta på förhand att detta måste vara fel. De flesta har inte läst rapporten.
Min första kommentar har dock ett annat fokus.
Frågan om utvecklingen av sexualbrott är naturligtvis viktig. Det råder ingen tvekan om att de polisanmälda sexualbrotten har ökat. Om denna ökning beror på en faktisk ökning eller en kombination av förändrad lagstiftning och ökad anmälningsbenägenhet går inte att besvara på något enkelt sätt. Men polisanmälningarna har ökat – framför allt gäller detta sexuella ofredanden, en typ av sexualbrott som ju faller under allmänt åtal som bekant.
Mätfelen i NTU är mycket stora
Men det finns ett stort problem med den andra källan till att sexualbrotten har ökat, NTU. Den som har följt mig vet att jag är kritisk till NTU:s resultat. Mätfelen är mycket stora och innan vi vet vad dessa mätfel beror på bör vi vara försiktiga med att hävda att NTU visar att sexualbrotten har ökat.
Eftersom denna påstådda ökning var själva förutsättningen för BRÅ:s uppdrag inför den särskilda våldtäktsstudien är detta avgörande. Innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat.
Min första notering är att denna rapport inte använder NTU:s omräknade siffror från den senaste publiceringen i januari. Dessa nya siffror är också de som redovisas på BRÅ:s hemsida.
Enligt dessa uppgifter var det 4,7 % som år 2016 uppgav att de utsatts för sexualbrott.
BRÅ har retroaktivt räknat om alla tidigare siffror i NTU tio år tillbaka. Men det handlar inte om nytt material eller nya intervjuer – det är enbart en omräkning. För 2016 hamnade den tidigare siffran på 2,4 %.
Det handlar om en fördubbling. Om detta är en fördubbling i verkligheten eller bara i BRÅ:s excel-ark vet vi inte. På det får vi inget svar. För att verkligen förstå hur stor denna förändring är så måste vi se hur många personer dessa procentsiffror handlar om.
Hur många fler utsattes för sexualbrott år 2016 efter BRÅ:s omräkning? Det handlar om 174 000 fler.
NTU räknade om – och de utsatta för sexualbrott ökade med nästan en miljon – eller 879 000 – räknat på hela perioden. Det är mer än dubbelt så många.
Denna omräkning och hur den motiveras är ett märkligt fenomen i sig – jag ska återkomma till detta. Men här och nu vill jag fokusera på att BRÅ åtminstone borde hålla sig till den ena uträkningen – inte köra med båda. Var det enligt NTU 355 000 som utsattes för sexualbrott 2016 eller var det 181 000? Båda siffrorna kan rimligen inte vara korrekta.
På sin hemsida använder BRÅ konsekvent de nya siffrorna som i procent ligger mellan 1,4 och 4,7 procent. Men i ”Utvecklingen av sexualbrott”, den BRÅ-rapport om våldtäkt som publicerades den 28 maj, hänvisas konsekvent till de gamla siffrorna som ligger mellan 0,7 och 2,4 procent.
Som vi har skett är det en mycket stor skillnad om vi räknar det faktiska antalet utsatta personer.
Som förklaring till att de gamla siffrorna används i den nya rapporten uppges följande:
”För att möjliggöra ingående analyser av empiriska data över längre tid, används i denna studie material från gamla NTU, som genomfördes 2006–2017 och avser rapporterad utsatthet för sexualbrott 2005–2016.” (Källa: BRÅ, ”Indikatorer på sexualbrottsutveckling 2005-2017”, s. 30)
Fair enough.
Men vad betyder detta? Går de nya siffrorna alltså inte att använda för jämförelser över tid?
I den nya studien genomförs en inventering av de personer som under åren 2008 – 2016 hade svarat ja på frågan om de utsatts för sexualbrott. Med hjälp av personnummer lyckas man hitta ett antal personer som har polisanmält.
I studien uppges att det handlar om 1 362 personer ”som uppfyller kriterierna för undersökningen”. Av dessa har 120 personer identifierats som målsägare vid sexualbrott eller närliggande brott. 9 % av dem som har uppgett att de utsatts för sexualbrott har alltså faktiskt gjort en polisanmälan.
Samtidigt finns det felkällor. Bl a finns ett bortfall på 13 % av personnumren i målsägarregistret för 2015 och 2016. Och så lägger rapportförfattaren till följande:
Frågan inställer sig – anledningen till att använda de gamla siffrorna var för att ”möjliggöra ingående analyser av empiriska data över längre tid”. Men här uppges att det i alla fall inte går att undersöka förändringar över tid. Varför använder man då siffror som gör att BRÅ håller sig med två uppsättningar statistik på exakt samma område? Det tycks finnas behov av en viss förbättring av den interna kommunikationen på myndigheten BRÅ.
Samtidigt har jag stor förståelse för att rapportförfattaren väljer att hålla sig till de tidigare siffrorna. Det tidigare materialet tillåter betydligt mer ingående analys. I NTU för åren 2006 till 2016 fanns inte bara uppgifter om antal utsatta personer utan även antal sexualbrottshändelser och hur stor andel av dessa som hade polisanmälts.
Och det är på den här punkten som de stora mätfelen kommer in.
Mätfelet i NTU är 3,5 gånger för högt
Enligt NTU polisanmäldes 71 940 sexualbrott i Sverige 2016. Men i verkligheten anmäldes 20 284. Det är ett mätfel som är 3,5 gånger för högt.
Och det är inte bara år 2016 som det är fel. Som jag har visat tidigare är dessa mätfel systematiska och genomgående för varje år som NTU har genomförts.
Detta avgörande problem med NTU måste bemötas. Innan dess är det ganska meningslöst att utreda en ökning som vi inte vet om den existerar.
Innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat.
”Här på Näthatshjälpen hittar du snabbt hjälp om du utsatts för näthat. Här finns allt från konkreta tips om hur du tvättar bort dina kontaktuppgifter online till handlingsplaner för hela organisationer.
Näthatshjälpen drivs av organisationen Make Equal och är finansierat av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.”
Näthat betraktas av Näthatshjälpen som ett demokratiskt hot. Detta förklaras genom att näthat används för att tysta människor, antingen för våra åsikter eller för vilka vi är.
I denna länk kan du läsa mer om vad näthat innefattar. Här finns också information om hur du ska gå tillväga om du, eller om du bevittnar någon som blir utsatt för näthat.
Många har kanske levt i tron att det skulle vara fritt fram att uttrycka sig och sprida vad som helst. Svenska lagar gäller även på nätet, här förklaras det tydligt:
”Internet är ingen laglös plats, allt som är olagligt är det också online. Internet är på riktigt. Vi vill hjälpa dig att komma fram till om du har blivit utsatt för ett brott. Näthatshjälpen och Make Equal vill dock trycka på att det är din upplevelse som är det centrala, du har alltid rätt till stöd och hjälp.”
I företeelsen näthat ingår hot, hat, kränkningar, trakasserier och sexuella trakasserier – i skriven text och i video eller ljud. Visst näthat är brottsligt, annat är det inte. Din egen upplevelse är oantastlig och avgörande för huruvida det man utsätts för, eller bevittnar, är näthat. I lagrummet görs ingen skillnad på huruvida hot, kränkningar eller trakasserier sker på nätet eller i verkligheten. Näthat ska anmälas.
Vi på Motargument kan inte nog understryka hur viktigt det är att vi agerar då vi utsätts för, eller bevittnar, näthat. Näthat skadar vår demokrati.
Sverigedemokraten Peter Lundgren har erkänt att han har tagit en kvinnlig partikollega på brösten. Eftersom de två, med en video publicerad på SD:s Facebooksida, påstås ha ”rett ut” saken och Lundgren uppgivits ha bett om ursäkt tycker SD att det inte är så allvarligt. Men faktum är att händelsen ska anmälas som allmänt åtal.
Okej.
Ska vi reda ut en sak?
I svensk juridik finns två olika typer av brott: Målsägandebrott och brott som faller under allmänt åtal.
De flesta brott hör under allmänt åtal, det vill säga polisen kan undersöka dem och åklagaren kan väcka åtal också om målsäganden inte har framställt några straffanspråk.
Men i målsägandebrott som exempelvis hemfridsbrott eller ärekränkning kan polisen inleda en undersökning bara om målsäganden yrkar på straff för den som är skyldig till brottet. Om målsäganden tar tillbaka sitt straffanspråk medan förundersökningen pågår, lägger polisen ner undersökningen.
Inte ens polisen själva tycks helt införstådda med detta. En av mina vänner ringde upp polisen och gjorde en polisanmälan mot Peter Lundgren om sexuellt ofredande.
Polisen var märkbart obekväma med denna anmälan och undrade om anmälaren var den utsatta personen.
Fel fråga.
Det enda polisen ska bry sig om är om det påstådda brottet kan misstänkas ha skett och ta emot anmälan. Eftersom förövaren i detta fall har erkänt offentligt och brottsoffret har gett en samstämmig beskrivning av vad som skett så torde saken vara lätt att utreda.
Polisen sa också att de inte visste vem det var som hade utsatts. Om polisens utredare är så inkompetenta finns det anledning att bli orolig. Man kunde ju till exempel kontakta Kristina Winberg som både var vittne till det inträffade och som dessutom har en bandinspelning där brottsoffret beskriver det som hände.
Men så är det faktiskt inte. Det är inte hon som bestämmer över detta. Detta är inget målsägandebrott.
Men just när de gäller de typiska brotten där en man våldför sig på en kvinna så är det en vanlig felsyn. Det var först på 1980-talet som brottet när en man misshandlar sin fru lades under allmänt åtal. Före 1982 var det så att en kvinna som först anmälde och tog tillbaka anmälan – efter exempelvis hot – gjorde vidare polisiär utredning omöjlig.
Så är det inte längre.
Och den som försöker påverka ett brottsoffer att ”ta tillbaka anmälan” begår själv ett brott. Övergrepp i rättssak. Mycket allvarligare än sexuellt ofredande. Medan sexuellt ofredande kan ge två års fängelse så kan övergrepp i rättssak ge åtta års fängelse.
Någon borde berätta för SD att sluta gräva.
Bildcollage: Maria Robsahm
Den grop de nu står i är redan djupare än vad de begriper.
Den alternativa mediebloggen Samhällsnytt skarvar inte sällan med sanningen. Inte sällan väljer man att undvika att belägga sina fakta med källor. Det är en praktisk och säkerligen medveten taktik, då läsarna av deras artiklar lämnar en hel del övrigt att önska vad gäller källkritik. Motargument fortsätter att avslöja Samhällsnytts lögner.
Återigen är det krönikören Rolf Malm som radar upp ett stort antal påståenden, denna gång 24 stycken. Vi kikar närmare på dem. Hur många lögner finner vi denna gång? Häng med.
I en krönika publicerad 23 januari 2019 som fått rubriken ”Nytt köldrekord och andra kalla fakta om insnöade politiker” skriver Rolf Malm, med sin unika stil, återigen en alarmistisk krönika där han radar upp påståenden. Påståendena är så många, och intressanta (läs osannolika) att vi på Motargument känner oss nödgade att syna ytterligare en Samhällsnytt-artikel i sömmarna.
Hur står det till med sanningshalten i Malms påståenden? Är de lögner, halvsanningar eller sanningar? För enkelhetens skull radar vi upp påståendena ett efter ett, och redovisar huruvida de är falska, delvis sanna eller sanna.
PÅSTÅENDE.”Ett nytt köldrekord har uppmätts vid Sydpolen. Där var det nyligen över 90 grader kallt! Tidigare rekord var drygt 86 grader under noll.”
FALSKT. Den lägsta temperaturen som uppmätts vid en officiell väderstation är – 89,2 grader. Denna notering uppmättes vid ryska väderstationen Vostok i juli 1983. Det har gjorts uppmätningar på lägre temperaturer än så, men dessa noteringar är inte giltiga då de inte uppmätts vid officiella väderstationer. De lägre noteringarna är uppskattningar från forskare som gjorts med hjälp av data från satelliter. Mot bakgrund av detta är också Malms påstående om att tidigare rekord skulle ha varit – 86 grader felaktigt. (Källa: AGU 100)
PÅSTÅENDE:”Lägsta uppmätta temperatur i Sverige är drygt 50 minusgrader.”
SANT. Den lägsta temperatur som uppmätts vid en officiell väderstation är – 52,6 grader. Det var den 2 februari 1966 i Vuoggatjålme som rådande köldrekord sattes. (Källa: SMHI)
PÅSTÅENDE:”Enligt danska meteorologer kan vi i år räkna med en lång kall vinter i Skandinavien. Våren lär vänta på sig till långt in i mars.”
DELVIS SANT. I den säsongsprognos från DMI som Malm troligtvis (via andra källor) hämtar siffrorna till den ”långa kalla vintern i Skandinavien” saxar vi följande: ”Samlet set ser perioden februar til april ud til at blive ned til 1 grad koldere end gennemsnittet for de sidste 20 år, hvor især februar og første halvdel af marts trækker ned. Det er dog ikke umuligt, at vi havner på et gennemsnitligt niveau, afhængig af hvornår mildere luftmasser for alvor formår at dominere.” Det kan vara på sin plats att fråga sig när Malm anser att våren brukar anlända till Sverige? (Källa: DMI)
PÅSTÅENDE:”De fyras gäng tänker öppna gränserna och åter öka invandringen efter en period när vi, åtminstone verbalt, anpassat oss till ”EU:s lägsta nivå”.”
FALSKT. ”De fyras gäng” är en omskrivning för den nya regeringen (S och MP) och de två partier (C och L) som stödjer denna regering. Det retoriska greppet ”öppna gränserna” är förkastligt. Det finns inga planer på att inom närmsta tiden ta bort gränskontrollerna. Det Malm åsyftar är att man tänker sig att lätta upp anhöriginvandringen. Att dra detta till ”öppna gränser” är ohederligt.
Det var i november 2015, i samband med flyktingvågen, som regeringen beslutade att återinföra gränskontroll vid inre gräns. I november 2018, tre år senare, togs beslut om tre månaders förlängning av inre gränskontroll (till den 11 februari). (Källor: Polisen och Regeringen.se)
I pressmeddelandet från regeringen 8 november 2018 läser vi att det ”fortsatt finns ett hot mot den allmänna ordningen och den inre säkerheten i Sverige. Säkerhetspolisens bedömning är också alltjämt att terrorhotnivån är fortsatt förhöjd. Det finns också brister i kontrollen av de yttre gränserna runt om i Schengen vilket gör att Sverige måste ha kvar de inre gränskontrollerna.” (Källa: Regeringen.se)
I pressmeddelandet från 7 februari 2019 kommer beskedet från regeringen om ytterligare förlängning av de inre gränskontrollerna), med samma motivering som i det tidigare pressmeddelandet från i november 2018. (Källa: Regeringen.se)
Samhällsnytt har i ett flertal artiklar använt sig av det retoriska knepet ”EU:s lägsta nivå”. Det korrekta är ”EU:s lägstanivå”. Det var i november 2015 som regeringen vidtog åtgärder vad gäller asylinvandring, som blev mer restriktiv. Efter detta har det varit i princip omöjligt att få PUT (permanent uppehållstillstånd). Istället blev TUT (tillfälligt uppehållstillstånd) norm. Gränskontroller och kontroll av ID-handlingar infördes temporärt (och finns fortfarande kvar). Året efter var Sveriges flyktinginvandring nere på nivåer vi hade före flyktingkrisen. (Källa: Delmi)
Enligt statsvetare Karin Borevi på Delmi (Delegationen för migrationsstudier) innefattar familjeåterföreningsdirektivet fyra typer av krav och begränsningar för anhöriginvandring:
(1) krav på vistelsetid och uppehållstillstånd; (2) åldersgräns; (3) krav på försörjning och bostad samt (4) språk- och integrationskrav.
Kartläggningen och analysen visar på att Sverige är något ojämn i tillgodoseendet av de fyra punkterna. Det råder inga tvivel om att Sverige generellt har intagit en position ”nedåt”. (Källa: Delmi)
Analysen ger oss resultatet att:
för punkt (1) har Sverige lagt sig på direktivets lägstanivå. Gällande punkt (2) har Sverige lagt sig under direktivets lägstanivå. Om vi kikar på punkt (3) har Sverige lagt sig på den absoluta miniminivån. Vad beträffar punkt (4) har det aldrig varit någon aktuell fråga i svensk policydebatt. (Källa: Delmi)
PÅSTÅENDE:”Det rimmar illa med Löfvens löfte om den lägsta arbetslösheten i EU nästa år. Vi ligger redan långt ner på listan.”
DELVIS SANT. Löfven hade en vision, kalla det löfte, om att Sverige skulle ha den lägsta arbetslösheten i EU 2020. Det var vid Socialdemokraternas partikongress 2013 som han fastslog målet. (Källa: SR)
2018 uttalade sig Löfven om ”löftet” och menade då att vi ska ha ett tufft mål. I den senaste regeringsförklaringen, från 21 januari 2019, finns målet inte med. Enligt Eurostat ligger Sverige på 19:e plats vad gäller arbetslöshet, strax över genomsnittet (6,7 %). I november 2018 låg Sveriges arbetslöshet på 6,2 %. (Källa: Regeringen.se och Ekonomifakta)
PÅSTÅENDE:”Under 2018 beviljades 132 696 uppehållstillstånd i Sverige – fler än invånarna i hela Jämtland.”
SANT. Antalet beviljade uppehållstillstånd under 2018 stämmer. Det vi måste betänka är att bland uppehållstillstånden finner vi att 44 844 är beviljade på anknytning, 41 065 på arbete, 25 114 på asyl, 14 102 på studier och 7 571 på EU/EES. Så siffran på den typ av invandring som bland annat Samhällsnytt och andra ogillar är 69 958. En något nättare siffra. (Källa: Migrationsverket)
PÅSTÅENDE:”Varannan invandrare är fortsatt arbetslös efter 8 år!”.
SANT. Enligt Ekonomifakta tar det i ”[…] genomsnitt åtta år innan hälften av flyktinginvandrarna förvärvsarbetar. Det finns tendenser som tyder på att processen börjat gå något snabbare under senare år.” Det är en positiv utveckling för Sverige att tiden för processen minskar. (Källa: Ekonomifakta)
PÅSTÅENDE:”Mörkertalet är dock stort eftersom många invandrare har olika former av subventionerade jobb och sysselsättningar som betalas av skattebetalarna.”
FALSKT. Det går inte att tala om ”mörkertal” då det finns statistik på s k ”låtsasjobb” (ett begrepp yttrat av bl a SD:s partiledare Jimmie Åkesson och Samhällsnytt). Definitionen av ”arbetslöshet” är att man inte har en sysselsättning. Sysselsättning är ”[…] ett begrepp som i statistiken används för att visa hur många som arbetar. En person räknas som sysselsatt när denna har utfört minst en timmes arbete under en referensvecka. Arbetet kan vara som anställd, egen företagare eller att man hjälper till i familjens företag.” (Källa: Arbetsförmedlingen, SR och Ekonomifakta)
PÅSTÅENDE:”Han [Anders Ygeman, vår anm.] lovade att 80 000 illegala invandrare skulle utvisas. Polisen har klarat av 4 077. Av Migrationsverkets utvisningsbeslut (december 2018) har 17 515 inte verkställts. 9 364 personer har avvisats redan vid gränsen och aldrig kommit in i Sverige. 649 kriminella har dömts till utvisning av domstol. Det finns alltså drygt 75 000 illegala invandrare som gått under jorden och inte kan hittas.”
FALSKT. Malms sifferexercis i detta påstående förefaller något förvirrad. Det går inte att hänga med i turerna. Vi försöker bena ut siffrorna:
I en intervju med Dagens Industri i januari 2016 uttryckte Ygeman att han ”[…] tror det rör sig om 60 000 personer, men det kan också bli upp till 80 000”.(Källa: Dagens Industri)
Att påstå att Ygeman ”lovade att 80 000 ‘illegala invandrare’ [eg. irreguljära migranter] skulle utvisas” är en lögn. I sammanhanget ska vi ha med oss att det handlar om avvisningar under ”de närmaste åren”.
Siffran 4 077 är ett sakfel. Enligt Migrationsverket verkställdes under 2017 19 267 avvisningar, och, enligt Polismyndigheten verkställdes under 2018 14 077 avvisningar. Förutom att Malm begår ett direkt sakfel, så sätter han inte siffrorna i ett perspektiv. (Källa: Migrationsverket och Polisen)
Siffran på 17 515 avvisningsbeslut som inte har verkställts i december 2018 är korrekt och 12 044 är av dessa är efterlysta/avvikna. Antalet verkställda polisavvisningar är 9 364. Antalet 649 verkställda ärenden från domstol är korrekta. Däremot går de inte ihop med tidigare nämnd siffra 4 077, då antalet verkställda ärenden från Migrationsverket är 4 064 för 2018. 9 364 + 649 + 4 064 = 14 077. (Källa: Polisen)
Det har beräknats att mellan 20 000 och 50 000 sådana tillståndslösa personer för närvarande vistas i Sverige och berörda myndigheter gör bedömningen att den gruppen ökar”. (Källa: SOU 2017:93, sid. 63)
PÅSTÅENDE.”Ylva Johansson påstod i engelsk TV att antalet våldtäkter i Sverige minskade och minskade. Är hon lika dåligt påläst om annat, så blir man mörkrädd. Sedan 1975 har antalet våldtäkter ökat i Sverige med 1 666%! Sedan år 2000 med ytterligare 315%. 1975 anmäldes 421 våldtäkter. Förra året polisanmäldes 7 840 våldtäkter! Men i Brås undersökningar säger bara 11% av dem som uppger att de blivit sexuellt ofredade att de polisanmält detta! Mörkertalet är alltså enormt.”
FALSKT. Först och främst: Malm begår kardinalfelet ”anmälda våldtäkter” = antal utförda våldtäkter. I den förra Malm-krönikan som vi dissekerade pratade han om ”att antalet våldtäkter de senaste åren ökat med 600 %!”.
Han tar inte i beaktning att definitionen av våldtäkt förändrats kraftigt i omgångar sedan 1975. Ytterligare en faktor att ta med i beräkningen är anmälningsbenägenheten. Vi ska påminna oss själva om att Sveriges befolkning har ökat med ca 25 % sedan 1975. Hela ökningen sen millennieskiftet är våldtäkter inomhus, vilket innebär att överfallsvåldtäkter har minskat. Detta indikerar att den typiska våldtäkten som är utförd av en man som kvinnan känner anmäls i större utsträckning.
Mörkertalet kring våldtäkter har alltid varit mycket högt – det har sannolikt minskat i takt med att det blir alltmer kvinnor/tjejer som slutar skambelägga sig själv.
Om vi är snälla så tänker vi bort kardinalfelet och kikar på antalet anmälda våldtäkter. Det har förekommit siffror om 700 %, bl a via Tino Sanandaji – som, troligtvis medvetet, valde att inte sätta de 700 % i ett tidsperspektiv (1975 och framåt).
Malm har hittat siffran 1 666 % på ”Affes statistikblogg”. Vad gäller ökningen av antalet polisanmälningar så är det mycket tydligt att så gott som hela ökningen handlar om våldtäkter inomhus, samt våldtäkter mot barn. Dvs den typ av våldtäkt som såna som etc antyder – överfallsvåldtäkter av okänd utländsk man – är INTE det som har gjort att anmälningarna har ökat.
Det troligaste är att ökningen beror på två saker: 1) förändrad lagstiftning och 2) ökad anmälningsbenägenhet rent generellt.
När det gäller alla dessa absurda procentuella ökningar som kastas runt i debatten så har jag redan i andra sammanhang påpekat att om vi utgår från en mycket låg nivå (1975) så blir varje förändring efter det astronomisk. Därför är det ohederligt att börja prata om tusentals procents ökning. Dessutom har de rent sakligt fel. I grafen återges vad siffrorna faktiskt säger om ökningen av anmälningarna. Det finns som synes en stor skillnad våldtäkter utomhus och inomhus. Och när det gäller våldtäkt mot barn (där vi vet att det uteslutande handlar om en person som står barnet nära) så är ökningen dramatisk.
Det verkligt intressanta här är att den stora ökningen är barn under 15 år som har ökat med nästan 6 000 procent. Inte överfallsvåldtäkter utan barnets närstående personer är förövare. Här ska vi ha med oss att vi vet att etniska svenskar är överrepresenterade bland pedofiler. (Källa: Officiella kriminalstatistiken över polisanmälda brott, BRÅ)
PÅSTÅENDE.”Av dömda våldtäktsmän är utomlands födda i stor majoritet. Inte heller lär det hjälpa att PK-media med alla medel undviker detta faktum och försöker intala kvinnorna att risken för våldtäkt är störst i hemmet. I det land som först av alla länder antog kvinnofridslagar redan år 1280. Med ytterligt stränga straff för förövarna. Att respekten för denna lag levt i hundratals år i Sverige, men bryts i samband med införandet av mångkultur lär inte vara en tillfällighet och kan ifrågasättas enbart av cyniska svenska politiker som påstår sig vara feminister stridande för kvinnors rätt!”
FALSKT. Majoritetsbefolkningen (dvs människor födda i Sverige) utgör 81,5 % av den totala befolkningen (2017). Att antalet dömda våldtäktsmän som är utlandsfödda skulle vara mycket högre (”i stor majoritet”) än antalet dömda våldtäktsmän födda i Sverige faller på sin egen orimlighet. (Källa: SCB)
Kvinnofridslagarna ingår i fridslagarna instiftade av Birger Jarl 1280. Lagen fanns kvar i svensk lag som ett speciellt kapitel till 1864. (Källa: NPPR)
Trälar var rättslösa, dvs utan rättigheter och var föremål för handel. Dessutom saknade trälar personlig säkerhet och var sin herres egendom. Eventuella övergrepp mot trälar gav inga straff, såvida man inte förgrep sig på någon annans träl. Det var belagt med böter. (Källa: Guteinfo)
Kvinnofridslagen innefattade kvinnorov och våldtäkt för att ”begränsa fejderna i samhället”. Våldtäkt sågs som en ondskefull handling riktad mot männen i kvinnans släkt, och inte som ett brott mot kvinnan. Våldtäktsbrott sågs som en ”uppgörelse mellan män” fram till mitten av 1600-talet. Orsaken till att kvinnor skulle skyddas var inte att de hade rätten till sin egen kropp. Orsaken var att de var männens egendom. Synen på våldtäkt innefattade att den som hölls ansvarig för brottet var offret (s k ”victim blaming”) och inte förövaren. Det fanns undantag för vad som ansågs som ett brott: andra mäns hustrur, egna döttrar och minderåriga. Våldtäkt inom äktenskapet (fram till 1965 var detta inte straffbart) och våldtäkt mot prostituerade var inte straffbara. (Källa: Fatta.nu)
Att Malm påstår att respekten för kvinnofrid har brutits är taget ur luften och det finns inget som styrker det påståendet.
PÅSTÅENDE.”Justitieminister Morgan Johansson påstår att brottsligheten i Malmö minskar! Samtidigt varnar rikspolischefen Anders Thornberg för att 2019 blir ett tufft år. Vi ser inga tecken på minskning, säger han. Förra året hade vi 34 800 fler brott och 28 900 fler brott mot person. Vi hade en skjutning om dagen och en dödsskjuten i veckan. Även poliser i Malmö reagerar på Morgan Johanssons uttalande. Var ifrån får han sina siffror frågar man. Vi har 4000 ärenden om mängdbrott och det regnar in fler – 6000 varje månad! Anmälare hamnar i kö! När t.o.m. våldtäktsanmälningar läggs på hög förstår man att folk tycker det är meningslöst att anmäla ett inbrott eller ett mobilrån.”
FALSKT. Morgan Johansson twittrade 17 januari ut att ”Antalet anmälda brott minskar kraftigt i Malmö, och är lägst på 17 år. Det kan vara ett tecken på att det nu går åt rätt håll, men mycket arbete återstår.” Malm feltolkar, troligtvis medvetet, Johanssons tweet. Siffrorna som rikspolischef Thornberg levererar berör hela riket. (Källa: Twitter)
Morgan Johanssons påstående stöds av såväl Brottsförebyggande rådet som Polisen i Malmö. (Källa: Omni)
PÅSTÅENDE.”Sverige har inte råd med ett militärt försvar trots denna goda ekonomi. ÖB beräknar att vi kan försvara landet i högst en vecka.”
FALSKT.Det är naturligtvis en fördelningsfråga vad gäller satsningarna på försvaret. Det har successivt gjorts neddragningar i försvarsbudgeten. 1975 avsattes 3,1 % av BNP för försvaret. 2016 låg samma siffra på 1,0 % av BNP. Svenskt försvar är byggt för fredstid – inte för krig. (Källa: Försvarsmakten)
PÅSTÅENDE.”Det finns bara skyddsrum för halva befolkningen.”
FALSKT. På MSB.se, dvs Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida läser vi att ”I Sverige finns cirka 65 000 skyddsrum med plats för ungefär sju miljoner människor”. Denna siffra (ca 70 % ) motsvarar långt mer än halva befolkningen. (Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB)
PÅSTÅENDE.”Det mesta vi behöver måste importeras. Mat, bränsle, insatsvaror räcker några dagar vid en kris.”
SANT. Den svenska krisberedskapen är föremål för utveckling. Det behövs ett nationellt grepp med tydligt politiskt ledarskap för att det ska skapas förutsättningar på alla nivåer i samhället. Sverige är inte rustat för krig, naturkatastrofer eller drivmedelsbrist.
Det är svårt att precisera hur Sverige skulle klara sig vad gäller livsmedelsförsörjning vid störningar. Störningens omfattning och karaktär är det avgörande. En uppskattning från Livsmedelsverket är att det inom dagligvaruhandeln och storköksgrossisterna finns mat för mellan en och två veckor. Tillgången till drivmedel, elektricitet och IT kommer vid en störning att försämras relativt snabbt. (Källa: LandLantbruk)
I försvarsberedningens rapport ska Sverige uthärda en säkerhetspolitisk kris i tre månader och individen klara sig utan stöd i en vecka. Idag ser det inte ut så (Källa: Försvarsdepartementet – Motståndskraft).
PÅSTÅENDE. ”1950 fanns det 252 000 bondgårdar i Sverige. 1990 fanns det 177 000. 2016 fanns 3 971 kvar!!”
FALSKT. Enligt Jordbruksverket finns idag 63 000 lantbruk i Sverige. 1970 fanns mer än dubbelt så många. Jordbruksproduktionen har däremot inte minskat. Den genomsnittliga gården är nästan dubbelt så stor som den var 1970. Jordbruksgårdarnas produktivitet har ökat kraftigt. Idag ger ett hektar vårvete 4 – 5 ton skörd. 1970 gav samma hektar 3 ton. Idag ger en ko i genomsnitt 8 700 liter mjölk. 1970 gav genomsnittskon 4 000 liter. (Källa: Jordbruksverket)
PÅSTÅENDE.”Sveriges självförsörjningsgrad är lika med noll! Vi är totalt beroende av att införseln från utlandet fungerar. Därmed är vi ständigt hotade. Ett skräckscenario i en värld full av terrorister och vapenskrammel.”
FALSKT. Eftersom Sverige producerar en hel del av sina egna livsmedel är inte Sveriges självförsörjningsgrad lika med noll. Om Sverige inte hade producerat livsmedel för inrikes konsumtion överhuvudtaget, hade vår självförsörjningsgrad varit lika med noll. Sverige har en självförsörjningsgrad på 50 %. LRF (Lantbrukarnas riksförbund) menar att självförsörjningsgraden kan höjas till 80 %. (Källa: LRF)
Att prata om att världen är full av terrorister och vapenskrammel är skräckpropaganda. Det rimmar inte med att 2017 sjönk antalet döda i terroristattacker 27 % och antalet terroristattacker med 23 %. (Källa: Forbes)
2017 fanns ca 857 miljoner privatägda skjutvapen i världen. 100 miljoner (12 %) av dessa var registrerade. USA är det land som har överlägset flest privatägda skjutvapen; 393 miljoner skjutvapen, vilket betyder 120,5 skjutvapen per 100 invånare. På andra plats finner vi Jemen med 52,8, följt av Montenegro på 39,1 och Serbien, också på 39,1. På 19:e plats kommer Sverige med 23,1 skjutvapen per 100 invånare. Vi ska påminna oss om att i siffrorna ryms även jaktvapen och sportvapen. Vi ska också påminna oss om att nästan hälften av all världens skjutvapen finns i USA. (Källa: Small Arms Survey)
PÅSTÅENDE.”Vi har inte kapacitet att själva bekämpa större skogsbränder. Vi måste förlita oss på hjälp från utlandet och hoppas att det inte brinner där samtidigt.”
FALSKT. Det finns ett samarbete bland EU-länderna, koordinerat av ERCC (Emergency Response Coordination Centre), så att länderna kan hjälpa varandra vid krissituationer. I oktober 2014 etablerades en ”frivillig pool” bestående av 20 länder, och som tillhandahåller 82 civilskyddskapaciteter. Sverige har 7 stycken av dessa kapaciteter: Översvämningsskydd, högkapacitetspumpning, havsförorening, medicinsk luftevakuering, skyddskapacitet, teknisk assistans och support och ICT helpdesk.
Som jämförelse har Frankrike 19, Tyskland 9, Danmark 7, Italien 6, Nederländerna 6, Belgien 5, Rumänien 5, Polen 3, Tjeckien 3, Grekland 3, Spanien 2, Finland 2, Norge 1, Estland/Lettland/Litauen 1, Slovakien 1, Slovenien 1 och Bulgarien 1. (Källa: ERCC Analytical Team)
PÅSTÅENDE.”Vid stormar och avbruten elförsörjning slås våra mobiltelefoner och datorer snabbt ut. Mobiloperatörerna behöver inte gardera sig med reservaggregat för att hålla stationerna igång. Efter senaste stormen har politikerna yrvaket insett detta katastrofala hot mot hela vårt moderna samhälle – och kräver nu att operatörerna ska tvingas garantera fortsatt drift vid elavbrott – i EN TIMMA!”
DELVIS SANT.”Vi kräver att man har en timmes reservkraft i tätort [med ett invånarantal som överstiger 8 000 personer, vår anmärkning] och utanför tätort ska det vara fyra timmar. Uppfyller man dom kraven kan man klara 80% av alla strömavbrott”, säger Karin Lodin, jurist på PTS (Post- och telestyrelsen). Detta beslutades 2015. (Källa: SR och PTS)
PÅSTÅENDE.”Vi har en enorm bostadsbrist i Sverige. Bara i Stockholm står nu 556 000 personer i bostadskön. För 15 år sedan var det ”bara” 74 000.”
DELVIS SANT. Hur man än räknar och oavsett från vilken utgångspunkt, är bostadsbristen ett allvarligt problem i Sverige och i synnerhet i svenska storstadsområden. Det faktumet bör samtidigt sättas i sitt perspektiv. Enligt europeiska unionens statistikdatabas Eurostat, låg andelen personer som beräknas bo för trångt i Sverige år 2016, under genomsnittet i EU. (Källa: Eurostat)
PÅSTÅENDE.”Det s.k. miljonprogrammets många hus kräver nu omfattande renoveringar för att inte förfalla till slumområden. Kostnaden beräknas till 500 MILJARDER kronor!”
Samhällsnytts påståenden om kostnaden saknar källa och eftersom tidningen har bevisbördan får deras påstående förmodas vara falskt tills dess att de bevisar motsatsen.
PÅSTÅENDE.”Samtidigt stoppas nu nya bostadsområden beroende på att man inte klarar elförsörjningen till dessa nya områden. Vattenkraft, vindkraft och solenergi räcker helt enkelt inte till för täcka växande behov.”
FALSKT. I Sverige har vi idag vår energi tillgodosedd med till 51 % av förnybar energi: 40% vattenkraft, 11% vindkraft och 0,14% solkraft. Kärnkraften står för 40% och värmekraft för 9 %. (Källa: SCB)
Att påstå att bostadsområden i Stockholm hotas att förvandlas till slumområden för att vår energitillgång skulle vara i risk är ohederligt och alarmistiskt. Stockholm växer så det knakar, man har satt upp som målsättning att fram till år 2030 har startat upp 140 000 nya bostäder och för att en bostad ska räknas som påbörjad ska bottenplattan vara gjuten. Idag har man lyckats med bedriften att bygga 45 601 bostäder i Stockholm. (Källa: Stockholms stad)
Pågående bostäder: Bostadsprojekt där detaljplanen vunnit laga kraft och bygget är igång eller väntas starta inom kort. Skärmdump från Stockholms stad.
Bostadsbyggandet i Stockholm har inte stoppats på grund av att elförsörjningen inte är tillräcklig eller för att förnybar energi inte skulle vara tillfredsställande. Orsaken till att bostadsbyggandet har stoppats i vissa fall är att finansieringskraven har stärkts från bankerna, men även andra skäl som att kommuner har önskat bygga sjönära har stoppats av en dom i miljööverdomstolen. Denna dom avsåg inte Stockholm utan var initialt i Mariestad, dock är domen prejudicerande och kommer att ge utslag i hela landet. Även ett bygge i Telefonplan och kvarteret Kobra stoppades då man funnit miljöfarliga ämnen i marken där 500 nya bostäder skulle byggas. (Källor: DN, Branschaktuellt och Bättre stadsdel)
PÅSTÅENDE.”Räknar man ihop alla dessa vilande behov och kostnader – till detta kommer ju enorma behov i skola, sjukvård, äldrevård, psykvård, kriminalvård etc – så är den goda svenska ekonomin en genuin lögn.”
FALSKT. Prognoser pekar på en relativt god BNP-tillväxt (en bit över 2 %) för 2018, men att den kommer att sjunka under 2019 och 2020 (strax under 2 %). Arbetslösheten spås ligga kvar på 6,3 % de närmsta åren. Inflationstakten spås hamna strax under Riksbankens mål om 2 % 2019 och 2020.
EU är en viktig faktor vad gäller svensk ekonomi. Brexit kan komma att få konsekvenser på svensk ekonomi, eftersom Storbritannien är en viktig handelspartner. Den offentliga skuldsättningen är en annan faktor att ta med i beräkningen.
I den internationella välståndsligan – som mäter köpkraftsjusterade BNP per capita och är ett ungefärligt mått på ett lands levnadsstandard – ligger Sverige på en 12:e plats, före länder som Belgien, Kanada, Finland och Japan. (Källa: Ekonomifakta)
Att kalla ”den goda svenska ekonomin en genuin lögn” är i sig en lögn.
PÅSTÅENDE.”Till detta kommer de 258 miljarder som regeringen Göran Persson ”lånade” från pensionärerna, de 65 miljarder som skattebetalarna tvingades betala för att rädda bankerna under bankkrisen – och de oräkneliga miljarder som invandringen och alla dess allt värre effekter kostar.”
FALSKT. 1994 beslutade riksdagen, under dåvarande statsminister Carl Bildt (M), att garantipensionen, efterlevandepensionen och förtidspensionen skulle lyftas bort från det gamla ATP-systemet till statskassan för att skapa förutsättning att klara kostnaderna för garantipension, efterlevnadspension och förtidspensionärer.
Pensionsgenomförandegruppen enades till sist om beloppet 258 miljarder kronor, vilka fördes över till statskassan 1999-2001. Vid tiden var förvisso Göran Persson statsminister, men fem av sex riksdagspartier var överens.
Persson var alltså inte ensam i det som Malm kallar ”lån”, och andra t o m kallar ”stöld”, utan det var ett legitimt politiskt beslut. Med andra ord var det inte ett ”lån”, eller en ”stöld”, eftersom de 258 miljarderna, precis som det var tänkt, har täckt statens kostnader för trygghet för äldre, förtidspensionärer och annan välfärdspolitik. (Källa: NSD)
KÄLLOR:
AGU 100 – Köldrekord världen SMHI – Köldrekord Sverige DMI – långprognos vinter Skandinavien Polismyndigheten – gränskontroller Regeringen – fortsatta gränskontroller (november 2018) Regeringen – fortsatta gränskontroller (februari 2019) Delmi – invandringsnivå ”EU:s lägsta nivå” Regeringen – regeringsförklaringen 2019 (målet om ”EU:s lägsta arbetslöshet” finns inte med) Ekonomifakta – arbetslöshet i internationell jämförelse Migrationsverket – beviljade uppehållstillstånd, översikter Ekonomifakta – förvärvsfrekvens efter vistelsetid och utbildningsnivå Arbetsförmedlingen – subventionerade anställningar SR – Jimmie Åkesson om ”låtsasjobb” Ekonomifakta – sysselsättning Dagens industri – Anders Ygeman om ”utvisningar”, eg. avvisningar Migrationsverket – årsredovisning 2017 (avvisningar) Polismyndigheten – verkställigheter 2018 (avvisningar) SOU 2017:93 – ”illegala invandrare”, eg. irreguljära migranter BRÅ officiella kriminalstatistiken över polisanmälda brott – våldtäkter i Sverige 1975-2018 SCB – befolkningsstatistik NPPR – kvinnofridslagar Guteinfo – sexuella övergrepp mot kvinnor i historisk kontext Fatta.nu – sexualbrottslagen i historisk kontext Twitter – Anders Ygeman om brottslighet i Malmö Omni – brottsligheten minskar i Malmö (enligt BRÅ och Polisen) Försvarsmakten – försvarets andel av BNP i Sverige MSB – skyddsrum Sverige LandLantbruk – Sveriges matförråd i krisläge Försvarsdepartementet – säkerhetspolitisk kris Jordbruksverket – lantbruk, jordbruk och produktion LRF – Självförsörjningsgrad i Sverige Forbes – fakta om terrorism Small Arms Survey – Statistik om skjutvapen i världen ERCC – skyddskapacitetssamarbete i Europa i samband med kriser SR – reservkraft vid strömavbrott PTS – driftsäkerhet Eurostat – trångboddhet i EU LTH – renovering av miljonprogrammet Fastighetsnytt – renovering av miljonprogrammet TMF – renoveringsskulden i miljonprogrammet KTH – ombyggnad av miljonprogrammet KTH – renovering av miljonprogrammet SCB – elektricitet i Sverige Stockholms stad – bostadsprojekt DN – stärkta finansieringskrav från bankerna på låntagare Branschaktuellt – prejudicerande dom i Mariestad (ville bygga sjönära) ledde till byggnadsstopp Bättre stadsdel – byggnadsstopp pga miljöfarliga ämnen i marken Ekonomifakta – prognoser om ekonomin NSD – Myten om Perssons ”stöld”/”lån” från pensionärerna
NTU (Nationella trygghetsundersökningen) används av vissa som källa för att påstå någonting om hur många som har utsatts för sexualbrott i Sverige och även för att påstå någonting om en eventuell ökning. Det går inte att använda NTU för dessa påståenden.
Ni har säkert inte undgått rapporteringen om NTU, BRÅ:s årliga intervjuundersökning där man frågar ett urval personer om brott – om de har blivit utsatta för brott, om de är oroliga för brottsligheten och vilket förtroende de har för rättssystemet.
Häromdagen kom den studie som gäller händelser 2017 i en rapport som kallas NTU 2018.
De som har följt mig vet att jag har skrivit flera gånger om just NTU och om det flagranta mätfel som har präglat de studier som hittills har genomförts under drygt tio år.
Det var därför med viss spänning som jag läste igenom årets undersökning. Hur skulle man adressera dessa systematiska mätfel?
Inte alls visade det sig.
Jag har tidigare på Motargument skrivit om dessa mätfel. Jag visar då också på att diskrepansen är stor även när det gäller misshandel.
Men jag ska här rekapitulera vad mätfelen handlar om:
I NTU frågar man ett urval personer i Sverige om de har utsatts för brott. De som svarar ja på frågan om de har utsatts för exempelvis sexualbrott får därefter svara på följdfrågor, bl a frågan om detta har anmälts till polisen.
I höstas gjorde jag en jämförelse mellan de antal som i NTU uppgav att de hade polisanmält med den officiella statistiken om polisanmälningar. Och det visade sig då att skillnaden var stor – vissa år anmärkningsvärt stor.
För år 2016 var det uppgivna antalet polisanmälningar mer än tre gånger så högt som det verkliga antalet. Andra år är skillnaden mindre men inget år är det uppgivna antalet lägre.
Vad kan vi nu dra för slutsats av detta?
Det är något som gör att siffrorna blir fel. Systematiskt och kraftigt fel. Mindre variationer hade kunnat accepteras – framför allt om skillnaderna hade varit åt båda hållen, både högre och lägre siffror. Men det är alltså systematiskt högre siffror i NTU än i den verkliga kriminalstatistiken. Jag har i mail kontaktat BRÅ för att få svar på vad detta kan bero på, men inte fått något annat svar än att det ”inte är lämpligt” att jämföra kriminalstatistiken med NTU.
En mycket märklig reaktion. Givetvis är kriminalstatistiken i det här fallet en sorts objektiv kontroll av om uppgifterna om just polisanmälningar i NTU är korrekta eller inte. Oavsett om felet beror på att respondenterna lämnar felaktiga uppgifter eller om det finns något som kan förklaras statistiskt så är detta ett mätfel som måste bemötas.
Det var därför med stort intresse jag undersökte data i årets NTU. Men det visar sig nu att det i NTU 2018 som kom häromdagen inte finns någon följdfråga om huruvida det brott en person har utsatts för är polisanmält. I årets NTU-undersökning finns det alltså ingen objektiv kontrollmetod.
Jag vill i det här sammanhanget jämföra med USA, där man har genomfört en liknande brottsofferundersökning ända sedan 1973. I National Crime Victimization Survey (NCVS) ställer man en uppsättning liknande frågor som i den svenska NTU – bl a också frågan om brottet är polisanmält.
Även i den amerikanska undersökningen finns vissa avvikelser jämfört med den officiella kriminalstatistiken – som i det här fallet när det gäller ”rape” och ”aggravated assault”, men
de är inte alls av samma storleksordning som i Sverige – och dessutom varierar skillnaden – ibland är det fler i NCVS och ibland är det färre. Och man tar dessa avvikelser på största allvar.
2016 var siffran i NTU över antalet polisanmälda sexualbrott 234 % högre än den officiella siffran. I USA var siffran 25 % lägre. Året därpå var den amerikanska offerundersökningens siffra 50 % högre.
När det gäller misshandel var skillnaderna i USA marginella – mellan 8 och 16 procent lägre för 2016 och 2017 – i Sverige var motsvarande siffra för 2016 150% högre.
Men nu kan vi inte jämföra hur offerundersökningen och kriminalstatistiken skiljde sig åt i Sverige år 2017. Medan vi kan jämföra detta i USA har vi alltså inte denna möjlighet i Sverige.
Detta är beklagligt.
Det finns flera skillnader mellan årets NTU och tidigare års. Bland annat har man räknat om tidigare års resultat med utgångspunkt från vissa metodförändringar. Detta innebär att antalet utsatta personer under åren 2007 – 2016 nu bedöms vara mycket högre än tidigare. I genomsnitt handlar det om en fördubbling.
Detta innebär att tidigare års uppskattningar av antal utsatta har reviderats kraftigt. År 2017 var antalet som enligt NTU 2018 utsattes för sexualbrott närmare en halv miljon (483 000 personer) – en ökning med den reviderade siffran för år 2016 med 130 000 eller 37 procent.
Man har också valt att inte redovisa antalet brottshändelser utan bara antalet utsatta personer. Därför går det inte att utläsa om även antalet brottshändelser ska revideras.
Men om vi utgår från de siffror som finns från tidigare NTU så kan vi se hur ökningen över tid korrelerar med den felaktiga ökningen av hur många händelser som polisanmälts. När antalet polisanmälningar är kraftigt fel så är också den generella siffran mycket hög.
En halv miljon människor som utsatts för sexualbrott. Och ett mörkertal på 96%. Det är förstås förfärliga siffror, men frågan är – kan vi lita på att dessa siffror stämmer?
Kan vi anse oss veta att närmare en halv miljon personer utsattes för sexualbrott 2017 – samtidigt som det ”bara” gjordes 20 284 polisanmälningar?
Jag anser att vi inte kan det. Inte innan BRÅ har rett ut vad de systematiska mätfelen beror på.
Och jag utgår från att NTU inför nästa års studie återställer de frågor som de nu har utelämnat.
Om NTU handlar om att fånga mörkertalet borde det vara en självklarhet att ställa frågor om polisanmälningar. Och det borde också vara en självklarhet att även redovisa antalet händelser – inte bara antalet utsatta personer.
Tills vidare anser jag fortsättningsvis att NTU inte kan användas för att påstå någonting om hur många som har utsatts för sexualbrott i Sverige och därför inte heller för att påstå någonting om en eventuell ökning.
Felen är för allvarliga och sträcker sig över lång tid.
Jämfört med tidigare år har NTU ett betydligt större urval. 200 000 personer ska ha getts möjlighet att via nätet svara på frågorna. Men även bortfallet har ökat. Det är idag på 60% – det var ca 74 000 personer som faktiskt svarade på frågorna.
Jag vill också understryka att rapportförfattarna skriver att de hoppas kunna återkomma med ”följdfrågor” till nästa NTU. Jag utgår från att bland dessa även ska ingå frågan om det brott som en utsatt person berättar om har polisanmälts.
Motargument 