Etikettarkiv: argumentation

Artiklar

Patriotism som alternativ till nationalism?

När jag gick i tredje eller fjärde klass, veckorna efter den årliga höstmarknaden där jag lyckats tjata mig till att få köpa Sveriges flagga på en pinne – kanske en och en halv meter lång med en rund knopp av trä i slutet – tog jag en dag med mig flaggan med pinne och allt för att visa upp den för min fröken och mina klasskamrater.

Såhär i efterhand kan jag inte minnas eller ens föreställa mig hur jag tänkte. Vad trodde jag de skulle säga? Vad ville jag själv få sagt? Hade jag någon tanke överhuvudtaget med att ta med mig Sveriges flagga till skolan? Jag vet inte. Och det spelar egentligen ingen roll. Det som spelar roll – och som jag kom att tänka på när jag satte mig ner för att börja skriva den här artikeln om skillnaden mellan patriotism och nationalism – är lärarnas reaktioner när jag på lunchrasten började göra cirkuskonster med nämnda flagga.

För att göra en lång inledning kort, beslagtogs flaggan för resten av dagen och jag fick inte ta med den till skolan igen. Jag fick också veta att man beter sig inte hursomhelst med Sveriges flagga. Den var (och är) på ett sätt helig, alternativt att den är en symbol för något heligt. För Sverige; som nation och som stat. Och för oss svenskar, vilka vi än är och var vi än befinner oss.

Det där sista tänker jag en del på. För när flaggan ibland upplevs vara kapad av rasister eller skändad av konstnärer, så är det utifrån vår gemensamma upplevelse att den är “min” och att “jag” är svensk som vi reagerar. Precis som mina 80-talslärare reagerade på hur jag gjorde cirkuskonster med “deras” flagga, även om den förstås också var min – i fler än en bemärkelse, dessutom. Den här gemensamma upplevelsen är lätt att beskriva som nationalism och därmed öppnas för svårmodig problematisering. Men samtidigt vet alla vi som gärna hemfaller åt just svårmodig problematisering att det finns en hel del svenskhet därute som inte är särskilt lätt att passa in i den nationalistiska fållan. En svenskhet som kanske snarare kan beskrivas som patriotism.

Skillnaden mellan patriotism och nationalism

Såväl uppslagsverket Merriam-Websters onlineresurs som svenskspråkiga Wikipedia och Svensk Ordbok beskriver patriotism som ett uttryck för en i princip villkorslös fosterlandskärlek utan vare sig ideologisk eller politisk färg, medan nationalism i kontrast till det “hävdar den egna nationens värde och intressen” (Svensk Ordbok). Redan på den grundläggande nivån är alltså skillnaden mellan patriotism och nationalism tydlig, men för säkerhets skull gräver vi lite till.

Nationalismens “Sverige” är alltså en idé om att vi som svenskar delar en folksjäl – en mytisk och nästintill religiöst färgad mänsklig essens som finns i alla människor, men som ser olika ut, beroende på om man är svensk, tysk, grek, irakier… You name it. Problemet är att kriterierna för nationstillhörighet – d v s vad den här mänskliga essensen består av och hur man extraherar den nödvändiga informationen ur den – är helt godtyckliga. Alla och ingen kan vara äkta svensk, Sverige som nation skulle i princip kunna uppstå var som helst eller ingenstans i världen, eftersom förutsättningarna måste vara de rätta. För eftersom idén om svenskhet (som inte är förbehållen nationalismen) är just en idé så finns det lika många svenskhetskriterier som det finns nationalister. Nationalismen tenderar också därför i sina uttryck att framförallt handla om eller söka avhandla vem som är “svensk” och vem som inte är det. Med det följer som ett brev på posten ett slags mindervärdeskomplex; nationalisten för en oavbruten kamp för sin nationella tillvaro mot såväl yttre och inre fiender – de sistnämnda kan t ex benämnas “förrädare” eller “folkfiender” – och har egentligen lite till ingen tid över för den stolthet över sitt land/sin nation som den borde känna, men som envisas med att hägra i fjärran.

Patriotismens “Sverige” är förstås också det en idé om en inneboende svensk gemenskap, men har istället sin grund i statsbildningen, territoriet och det formella medborgarskapet. Även om folksjälen – den mänskliga essens som alltså sägs göra oss till svenskar – inte är helt frånvarande, så tar den sig alltså uttryck i en lojalitet och stolthet över den svenskhet som kommer av att vara medborgare i staten Sverige, snarare än i en vagt definierad uppsättning “svenska värderingar” eller “svensk kultur” som måste försvaras med näbbar och klor mot upplevda hot bakom varje hörn. Patriotismen blir därmed nära besläktad med en redan förgivettagen svenskhet som i princip inte är villkorad med mer än att man är svensk medborgare eller strävar efter att bli det.

Fördelen med detta, för den som söker ett konstruktivt alternativ till en mer nationalistisk fosterlandskärlek, är att patrioten kan vara en del av en heterogen skara där annars särskiljande attribut som hudfärg, ursprung, religion, politisk inriktning m m blir en styrkeuppvisning. Desto större diversitet, desto mer att vara stolt över som “svensk”.

Nyanseringen blir ett patriotismens credo, rentav, och i samma veva en motpol till den hårt kontrasterande nationalismen, där du antingen är med oss eller mot oss. Detta blir tydligt i situationer där vi rör oss i gråzonen mellan jättesvensk och ickesvensk. Patrioten behöver t ex inte gå in i svårmodig problematisering för att kunna konstatera att Zlatan är svensk, att man kan vara jude eller same och samtidigt svenskeller bara välkomna nya svenskar in i vår gemenskap. Den välvilliga tolkningen kan få råda till allas gagn. Nationalisten, däremot, har bevisligen massor att grubbla över när det gäller frågor som dessa. Att öppna sitt hjärta är heller inte en rekommenderad väg att gå för denne.

Svårmodig problematisering

Men patriotism har förstås inget frikort från svårmodig problematisering. Soldaten som gör sig redo att döda i Sveriges namn – är hen patriot eller nationalist? Ja, det beror till stor del på hens inneboende bevekelsegrunder, förstås. Men militärtjänstgöringen i sig (som jag själv är gammal nog att ha genomgått; 11 månader på Artilleriregemente 4 i Östersund i början av 90-talet) är en, om vi håller oss till dikotomin nationalism-patriotism, patriotisk uppgift. Den kommer an på samtliga svenska medborgare, oavsett färg, form, politisk hemvist, religiös tro, sexuell läggning o s v. Samtidigt ligger det ett nationalromantiskt skimmer över hela den militära kulturen med alla dess attribut och den centrala idén om att vara redo att ge sitt liv för sitt fosterland som inte så enkelt kan bortförklaras som enbart hängiven patriotism. Eller är det månne verkligen möjligt att göra ett sådant offer till gagn för “statsbildningen, territoriet och det formella medborgarskapet”?

Sammanfattningsvis tänker jag att patriotism som alternativ för den som känner att flaggan är på ett sätt helig erbjuder en mängd möjligheter som nationalismen inte gör. Framförallt representerar patriotismen en inkluderande, heterogen tolkning av Sverige och svenskhet, medan nationalismens nyckelord är exkludering och homogenitet.

Lästips:

I fokus

#Bertgate: Därför har SVT aldrig visat ”Pettersson och Bendel” från 1933

Beslut av SVT att inte visa några gamla delar av serien Bert har väckt stor uppmärksamhet. Återigen kommer debatten igång om ”censur” av åsikter. Det antas att det är censur att sluta visa gamla filmer i  TV eller att bibliotek slutar  köpa vissa böcker då värderingar förändras.

Det skriks högt om censur då några gamla böcker eller filmer som innehåller förlegade rasistiska stereotyper rensas bort. Men samma personer som ogillar att delar av TV-serien ”Bert” inte ska visas eller att ”N-ordet” försvinner, inte protesterat mot att 70-talets vänsterflum nästan helt sorterats bort från bibliotekens bokhyllor och att de värsta uttrycken av vänsterflum i barnprogrammen på TV från den tiden inte körs i repris.

Vi ska kika på en svensk film som aldrig visats på svensk TV, detta trots att den gavs ut 1933 och är en av svensk films största succéer genom tiderna.

”Pettersson och Bendel”

”Pettersson och Bendel” är en film som kom ut 1933 och sågs av 750 000 svenskar. Den fick ett internationellt genombrott 1935. Det är en film baserad på en bok av Waldemar Hammenhög som handlar om skumraskaffärer i utanförskapsområdet Gamla Stan. Skurken i komedin är en jude, och filmen var klart antisemitisk.

Den nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels älskade filmen och bestämde att den skulle visas i Nazityskland. Filmen visades där 1935 och i dess spår följde internationella protester mot filmen och omfattande nazikravaller mot judarna.

Goebbels å sin sida påstod att kravallerna hade uppkommit genom att judarna protesterat mot filmen och inlett kravallerna, och att nazisterna bara ”försvarade sig”.

Här nedan kan ni se ett av Joseph Goebbels tal om filmen från när det begav sig. Goebbels säger i talet:

”Judar i Berlin vågar öppet protestera mot en antisemitisk film. Men nu har ögonblicket kommit när vi säger: hit men inte längre! Den utländska pressen styr inte över Tyskland och vi är inte ansvarsskyldiga inför utlandet, bara vårt eget folk. Führern befaller och vi lyder!”

Filmen blev en så stor succé i Tyskland att den återlanserades inte mindre än två gånger på de nationella biograferna. Den ena återlanseringen skedde precis efter Kristallnatten 1938. Den andra skedde i samband med att nyproducerade tyska propagandafilmer mot judarna släpptes 1940. Filmen visades då också i andra delar av det ockuperade Europa.

Vi i läser i Svenska Filminstitutets beskrivning av filmen:

Kalle Pettersson är arbetslös. För att få husrum för natten har han gått till Skeppsbron i Gamla Stan och hittat ett upplag staplade mjölsäckar med en presenning över. I mitten av detta finns ett tomrum som blir hans logi. Medan han sitter där under presenningen får han besök — en liten mörk yngre mansperson kryper in och lagar sin aftonvard genom att blanda regnvatten med mjöl från en av säckarna. Följande dialog utspinner sig:

Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”
Bendel: ”Oh nej, jag är ingen skojare. Jag ska bara göra hederliga affärer. Jag törs inget annat, för jag har inget pass. Gör jag en ohederlig affär, så kan jag bli stämd och då är det färdigt igen. Men får jag stanna i Stockholm så ska jag bli micket rik.”

Bendel har kommit med båten från Reval som fripassagerare och han har som sagt anlänt för tredje gången till Sverige. De två slår sig ihop tillsammans med Petterssons startkapital — 25 öre. Första affären rör sig om violer som de säljer på gatan. Sedan köper och säljer de en begagnad soffa. Därefter sysslar de med ett mycket suspekt skönhetsmedel…”

SVT har visat nästan alla gamla svartvita svenska filmer men inte denna, inte heller den nästan lika antisemitiska uppföljaren från 1945 (!) då åter juden spelade skurk i komedin har visats på svensk TV. Hasse Alfredsons P&B från 1983 är annorlunda, fortfarande sevärd och inte ett spår antisemitisk.

Detta må vara ett extremt exempel men det finns många, många fler exempel. Tiderna förändras och med det vad vi visar på TV och vilka böcker vi sätter fram på finhyllorna i biblioteken.

Det har aldrig ansetts OK att visa Pettersson och Bendels rasistiska stereotyper om judar i SVT, och idag visas inte heller de mest antikapitalistiska serierna från 70-talet. Att SVT drar sig för att visa filmer med infantila ”bög”- ”CP”- ”mongo”- och ”N-ordsskämt”, eller liknande,  är inte censur, det är normal utveckling.

UPPDATERAT! Artikeln nämde vissa exempel som inte visas på TV men finns tillgängliga på öppet arkiv. Jag har tagit bort de exemplen.

I fokus

Israels regering: SD är ett parti med ”nynazistiska tendenser”

Det finns storpolitiska belägg för att det är korrekt att kalla SD för ett nynazistiskt parti.

Strax före jul 2016 fattade den israeliska regeringen ett avgörande beslut som också påverkar hur SD bör betraktas. Den 22 december 2016 skulle representanter för den tillträdande amerikanske presidenten Trump ha träffat två ministrar i Israels regering. Men det blev inget möte.

För i delegationen ingick en svensk politiker, sverigedemokraten Kristina Winberg, och då vägrade Israels regering att möta även övriga politiker, också representanterna för Trump, nyvald president för Israels allra viktigaste allierad. Orsaken som angavs var mycket tydlig. Enligt den israeliska regeringen, som uttalade sig i Times of Israel, representerar Winberg ett parti med ”nynazistiska tendenser”.

Detta var en politisk skräll av stora proportioner för Sverigedemokraterna. För att förstå vilken skräll detta är för SD så ska jag skissa bakgrunden. I snart femton år har SD försökt framställa sig som det mest Israel-vänliga partiet i Sverige, för att försöka tvätta bort sin egen nazism. Kombinationen med de judiska bröderna Ekeroth och omsvängningen från antisemitism till islamofobi efter 11 september 2001 var en propagandistisk snilleblixt. För om man verkligen vill kunna förneka att man är nazist så finns det inget slugare än att kalla sig israelvän och lyfta fram att man har två judar på framträdande plats i partiet.

Åtskilliga gånger har jag också hört argumentet att SD inte kan vara nazister eftersom nazister är antisemiter och SD har ju bröderna Ekeroth och älskar Israel. Men när Israels regering inte ens vill medverka på en konferens där SD finns med, rasar alltihop samman. För hur kan man vara israelvän om Israel inte ens vill ta i en med tång? Att detta inte är någon liten sak visar det faktum att Israel till och med är beredda att riskera sina egna relationer till USA.

Det finns ett antal händelser som styrker påståendena om SD:s ”nynazistiska tendenser”. Björn Söder (f d partisekreterare och numera andre vice talman i Riksdagen) väckte uppståndelse då hans antijudiska uttalande kom att hamna på en lista över de tio värsta antisemitiska händelserna 2014.

SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) har vid ett flertal tillfällen riktat kritik mot SD. När en organisation som arbetar mot antisemitism kritiserar ett parti som säger sig vara ”det enda israelvänliga partiet” ger det en tyngd som är svår att ifrågasätta. I ”SD exploaterar frågan om antisemitism – igen” ifrågasätts SD:s ”stöd” i debatten. Ett annat exempel på att SD utnyttjar antisemitismen som ett slagträ i debatten för att tvätta bort nazismstämpeln och som förevändning för sin islamofobi.

För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym, eller med förintelse-överlevaren Emerich Roths ord ”SD är ett dolt nazistparti”.

 

Lästips:

Robsahm.se: För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym

The Times of Israel: Backing far-right Swede, Trump proxy shuns top Israeli official

Artiklar

Omkring synen på och hos muslimer

Allt som oftast glömmer vi i debatten bort att muslimer inte är en homogen grupp. Muslimer är en oändlig blandning av olika etniciteter, språk, kulturer, religiösa inriktningar, filosofiska övertygelser och olika grader av sekularism.

Muslimer är, med sina 4 %, den andra största religiösa gruppen i EU efter kristna.

Vi svenskar är de i Europa som ställer oss mest positiva till muslimer. Som kontrast till detta spelar utseende och hudfärg – dvs etnicitet – en större roll i Sverige än i de flesta andra länder i Europa.

Nu har FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter), i ett försök att minska islamofobisk stigmatisering och generaliseringar, publicerat en stor rapport, den hittills största, om Europas muslimer. Rapporten (Second European Union Minorities and Discrimination Survey (EU-MIDIS II) Muslims – Selected findings) bygger på intervjuer med totalt ca 26 000 EU-medborgare, varav ca 10 500 identifierar sig som muslimer.

Den digra rapporten redovisar såväl positiva som negativa uppfattningar och upplevelser. Till de positiva kan vi bl a läsa oss till följande:

  • 76% av muslimerna känner en stark anknytning till landet de bor i: de högsta andelarna hittar vi i Finland, Sverige, Storbritannien och Frankrike i fallande ordning och de lägsta andelarna i Italien, Nederländerna, Österrike och Grekland återigen i fallande ordning
  • 48% av muslimerna känner sig helt bekväma med att en familjemedlem blir tillsammans med och/eller gifter sig med en icke-muslimsk person
  • 92% av muslimerna känner sig helt bekväma med att ha grannar som har en annan religiös bakgrund än dem själva
  • 53% av muslimerna är emot att själva bruka fysiskt våld för att skydda sig själva eller andra från att skadas fysiskt
  • 87% av muslimerna är emot att bruka fysiskt våld mot en person som trakasserar dem

Om vi istället väljer att kika på de negativa resultaten i rapporten kan vi bl a läsa oss till följande:

  • 25% av muslimerna har upplevt diskriminering under det senaste året och 39% under de senaste fem åren
  • 12% av de muslimer som uppgivit att de hade diskriminerats hade anmält fallet (och hela 19% i Sverige och de svenska muslimerna var också de som i högst grad kände till hur och till vem de skulle anmäla – hela 44% av de svenska muslimerna uppgav att de kände till det)
  • 16% av muslimerna har någon gång blivit stoppad av polisen under det senaste året
  • 2% av muslimerna har blivit fysiskt attackerade under det senaste året
  • 39% av muslimska kvinnor som bär slöja eller niqab har blivit trakasserade på offentlig plats
  • 9% av de muslimer som uppgivit att de blivit utsatta för ett hatbrott anmälde fallet
  • 81% av de muslimer som anmält att de utsatts för fysiskt våld uppgav att de var missnöjda med hur polisen skött ärendet

Det finns några saker som får Sverige att sticka ut:

  • (Majoritets)svenskarna ligger bra till bland de som är beredda att bo granne med en muslim (84%). Bäst i klassen är Frankrike med 93%.
  • (Majoritets)svenskarna är utan konkurrens allra mest positivt inställda till att ha muslimska kollegor i Europa överlag (89%).

Däremot är det så att Sverige är ett av de länder där utseendeaspekten spelar störst roll. 17% av de svenska muslimer som uppgav att de diskriminerats i Sverige, upplevde att det berodde på deras etnicitet, snarare än religiös tillhörighet. I Italien är motsvarande siffra 21% och i Grekland 25%. Utifrån underkategorier kan vi förstå att 45% av de svenska muslimerna med ursprung i subsahariska Afrika har blivit diskriminerade under de senaste fem åren, medan motsvarande siffra för svenska muslimer med ursprung i Turkiet bara är 28%. Andra generationens svenska muslimer svarar att de i högre grad utsätts för hatbrott än utrikes födda muslimer.

Att ”islamkritik” många gånger är förklädd rasism illustreras inte sällan då det ofta, och högljutt, talas om ”araber” och ”MENA-folk” i samband med diskussioner om invandrare, muslimer och brottslighet. Genom att å ena sidan tala om ”islamkritik”, samtidigt som man å andra sidan pekar ut människor mot bakgrund av deras ursprung är det svårt att komma ifrån att det faktiskt handlar om rasistiska uttryck. Muslim är, för ”islamkritikerna”, synonymt med ”araber” och ”MENA”. Men alla ”araber” är inte muslimer. Alla muslimer är inte från ”MENA”.

Det kan verka som ett enkelt, bekvämt och ”vattentätt” sätt att smita undan och slippa ta ansvar för sin rasism. Men det håller inte.

Alla siffror i denna artikel går att finna i denna rapport från FRA

Artiklar, Myter

1 809 ensamkommande

Efter att ha skrivit Myter om ensamkommande fick vi en del mail – både uppmuntrande sådana och ett kritiskt, från en person med pseudonymen ”Michaela” som uppgav sig jobba på Migrationsverket och som ansåg att vi hade fel. Det blev en lång back-and-forth-diskussion, men vi kan sammanfatta den med att ”Michaela” ansåg att detta påstående behövde korrigeras:

”det är irrelevant huruvida de ljög om sin ålder, för de hade rätt att stanna i alla fall, och de fick inga direkta fördelar av sin ålder vad gäller beslutet, förutom att Migrationsverkets personal behövde visa viss hänsyn under intervjuerna”

Detta är skrivet om dem som får uppehållstillstånd som flyktingar eller särskilt skyddsbehövande. Hon menar att i långt ner i EUs regelverk finns klausuler som gör att de visst får fördelar under bedömningen, och hon använde ordet ”extremt” för att beskriva hur stora dessa fördelar var. Hon kunde inte peka ut reglerna, dock, utan ansåg att den informationen fick vi hitta själva.

Innan vi petar hål på påståendet behöver vi ta ett steg tillbaka och förklara varför detta teoretiskt hade spelat roll.

När du beviljas asyl i Sverige klassas du som ”flykting” eller ”alternativt skyddsbehövande” enligt två paragrafer i Utlänningslagen 4 kap 1 och 2 §. För denna diskussions skull behöver vi inte skilja dem åt, utan låt oss kalla alla ”skyddsbehövande”. Om du inte är skyddsbehövande utvisas du, såvida du inte är ensamkommande, i vilket fall du ibland får uppehållstillstånd för att du saknar anhöriga i ditt hemland. Du hamnar då i kategorin  som beskrivs i 5 kap 6 §, om särskilt/synnerligen ömmande omständigheter.

Så vi har nu alltså tre kategorier. Skyddsbehövande, ”ömmande” och avslag. Det år vi valde att titta på var 2015, eftersom det var innan alla nya regler började sätta in. Och då kunde vi konstatera att det bara fanns 545 personer i den kategori som haft fördelar av att eventuellt presentera sig som yngre än de var, nämligen ”särskilt ömmande”. Men Michaela menar alltså att även i gruppen skyddsbehövande fanns människor som inte beviljats asyl om de inte bedömts som minderåriga.

Vi gjorde då en grov jämförelse för det aktuella året, 2015, mellan ensamkommande och icke-ensamkommande (dvs vuxna och barn i familj), och hittade intressant nog att marginellt FLER i gruppen icke-ensamkommande fick asyl än i gruppen ensamkommande.

Så här ser det ut:

Beslut för ensamkommande respektive vuxna/barn i familj år 2015.

Vad Michaela, förenklat, påstår är alltså att det är/var ”extremt” mycket lättare att hamna i den blå kategorin om man är ensamkommande. Vad analysen visar är att marginellt FÄRRE hamnade där 2015.

Ensamkommande som fick stanna enbart för att de var ensamkommande är de som återfinns i den röda sektorn. Skillnaden mellan den högra och vänstra röda är alltså de som haft fördel av att vara just ensamkommande. Det var det vi påstod i artikeln, och det står vi fast vid.

Dock ska sägas att det finns en viss skillnad mellan vilka länder ensamkommande kommer från och vilka länder övriga kommer från. Migrationsverket presenterar inte asylskäl per land uppdelat på ensamkommande och icke-ensamkommande, men däremot går det att titta på hur många som fått stanna per land.

Vi gjorde därför en djupanalys av hur många ensamkommande som fått stanna per land i jämförelse med vuxna/barn i familj, och kom fram till att det, för året 2015, var 430 personer som fick stanna enbart för att de var ensamkommande, se tabellen längre ner. Störst antal personer kom från:

  • Afghanistan: 281
  • Somalia: 59
  • Etiopien: 46
  • Irak: 15

Så hur såg det då ut 2016, om vi tillämpar samma formler?

1 797 fick stanna pga sin ”ensamkommande-status”, varav 1 379 var från Afghanistan. Totalt för 2015 och 2016 rör det sig om 1 809 personer som hade utvisats om de inte varit ensamkommande.

Vad betyder då det?

Det säger ingenting om hur många som ljugit om sin ålder. De som ljugit och inte blivit trodda finns för övrigt i gruppen vuxna/barn i familj, och likaså de som varit ensamkommande men sedan hunnit fylla 18. De kan också finnas många som ljugit ”i onödan” eftersom de ändå haft asylskäl.

Den ålder de som sökt asyl som ensamkommande uppgivit år 2015.

Men det vi kommit fram till är att 1 809 personer har bedömts vara minderåriga av Migrationsverket och fått stanna enbart därför. De kan ha haft fel i tio procent av fallen, eller kanske trettio procent. Eftersom vi inte vet hur många ur tabellen bredvid som skrivits upp i ålder av Migrationsverket kan vi bara gissa, men vi vet att 17 801 av dem som kom 2015 uppgav en ålder under 16, och att under 2015 och 2016 beviljades 9 929 barn uppehållstillstånd som ensamkommande, totalt.

Den slutsats vi kan dra är att om precis varenda ensamkommande, även de som uppgivit en ålder under 12, varit vuxna har vi beviljat uppehållstillstånd ”felaktigt” till 1 809 personer under åren 2015 och 2016. Alla siffror över 1 809 är alltså lögner och överdrifter.

Ett rimligt antagande är dock att det rör sig om kanske två- eller trehundra personer.

2015

Medborgarskap Ensamkommande Vuxna/barn i familj
 Citizenship Bifall Avslag Totalt Procent bifall Om vuxna Skillnad Bifall Avslag Totalt Procent bifall
AFGHANISTAN 731 85 816 89,6%  450 281 357 291 648 55,1%
ALBANIEN 0 70 70 0,0%  1 -1 27 1 609 1636 1,7%
ALGERIET 1 9 10 10,0%  0 1 1 41 42 2,4%
ANGOLA 0 1 1 0,0%  1 -1 3 1 4 75,0%
ARGENTINA 0  – 0 0 3 3 0,0%
ARMENIEN 0 3 3 0,0%  1 -1 38 121 159 23,9%
AUSTRALIEN 0  – 0 0 0 0
AZERBAJDZJAN 1 0 1 100,0%  0 1 42 78 120 35,0%
BANGLADESH 2 3 5 40,0%  1 1 10 68 78 12,8%
BELIZE 0  – 0 0 0 0
BENIN 0  – 0 0 0 0
BOLIVIA 0  – 0 3 13 16 18,8%
BOSNIEN OCH HERCEGOVINA 0 0 0  – 0 4 323 327 1,2%
BRASILIEN 0  – 0 0 2 2 0,0%
BULGARIEN 0  – 0 0 8 8 0,0%
BURKINA FASO 0  – 0 0 0 0
BURMA 0  – 0 0 0 0
BURUNDI 0  – 0 7 3 10 70,0%
CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN 0  – 0 0 0 0
CHILE 0 1 1 0,0%  – 0 0 14 14 0,0%
COLOMBIA 0 0 0  – 0 2 10 12 16,7%
COMORERNA 0  – 0 0 0 0
DEM REPUBLIKEN KONGO 3 0 3 100,0%  1 2 5 17 22 22,7%
DJIBOUTI 0 1 1 0,0%  – 0 0 9 9 0,0%
DOMINIKANSKA REPUBLIKEN 0 0 0  – 0 0 0 0
ECUADOR 0  – 0 0 6 6 0,0%
EGYPTEN 0 1 1 0,0%  0 -0 50 132 182 27,5%
EKVATORIALGUINEA 0  – 0 0 0 0
ELFENBENSKUSTEN 0  – 0 0 6 6 0,0%
EL SALVADOR 0  – 0 10 39 49 20,4%
ERITREA 748 0 748 100,0%  747 1 5 794 6 5800 99,9%
ESTLAND 0  – 0 0 0 0
ETIOPIEN 88 14 102 86,3%  42 46 86 125 211 40,8%
FILIPPINERNA 0  – 0 0 6 6 0,0%
FRANKRIKE 1 0 1 100,0%  – 1 0 3 3 0,0%
GAMBIA 1 4 5 20,0%  1 -0 8 25 33 24,2%
GEORGIEN 1 1 2 50,0%  0 1 14 184 198 7,1%
GHANA 1 0 1 100,0%  0 1 1 10 11 9,1%
GREKLAND 0  – 0 4 5 9 44,4%
GRENADA 0  – 0 0 1 1 0,0%
GUINEA 0 1 1 0,0%  0 -0 5 10 15 33,3%
GUINEA BISSAU 0  – 0 0 2 2 0,0%
HONDURAS 0  – 0 0 3 3 0,0%
INDIEN 0 0 0  – 0 5 11 16 31,3%
INDONESIEN 0  – 0 0 0 0
IRAK 41 6 47 87,2%  26 15 505 391 896 56,4%
IRAN 5 3 8 62,5%  5 0 177 113 290 61,0%
ISRAEL 0 1 1 0,0%  0 -0 4 6 10 40,0%
ITALIEN 0  – 0 0 2 2 0,0%
JAMAICA 0  – 0 1 1 2 50,0%
JAPAN 0  – 0 0 0 0
JEMEN 3 0 3 100,0%  2 1 64 25 89 71,9%
JORDANIEN 0 2 2 0,0%  1 -1 31 54 85 36,5%
KAMERUN 0  – 0 8 9 17 47,1%
KANADA 0  – 0 0 3 3 0,0%
KAP VERDE 0 1 1 0,0%  – 0 0 2 2 0,0%
KAZAKSTAN 3 0 3 100,0%  0 3 1 71 72 1,4%
KENYA 0  – 0 2 7 9 22,2%
KINA 0  – 0 8 9 17 47,1%
KIRGIZISTAN 0 1 1 0,0%  0 -0 7 32 39 17,9%
KONGO 1 0 1 100,0%  1 0 1 0 1 100,0%
KOSOVO 4 7 11 36,4%  0 4 56 1 296 1352 4,1%
KROATIEN 0  – 0 0 15 15 0,0%
KUBA 0  – 0 1 22 23 4,3%
KUWAIT 0  – 0 1 4 5 20,0%
LETTLAND 0  – 0 0 0 0
LIBANON 0 0 0  – 0 51 157 208 24,5%
LIBERIA 0  – 0 0 3 3 0,0%
LIBYEN 1 1 2 50,0%  1 0 28 45 73 38,4%
LITAUEN 0  – 0 0 4 4 0,0%
MADAGASKAR 0  – 0 0 3 3 0,0%
MAKEDONIEN 0 1 1 0,0%  0 -0 5 290 295 1,7%
MALAWI 0  – 0 0 0 0
MALAYSIA 0  – 0 1 0 1 100,0%
MALI 0 0 0  – 0 1 3 4 25,0%
MAROCKO 13 55 68 19,1%  9 5 19 133 152 12,5%
MAURETANIEN 0 0 0  – 0 2 0 2 100,0%
MEXICO 0  – 0 0 3 3 0,0%
MOLDAVIEN 0 0 0  – 0 0 16 16 0,0%
MONGOLIET 0 2 2 0,0%  0 -0 38 343 381 10,0%
MONTENEGRO 0 2 2 0,0%  – 0 0 84 84 0,0%
NEDERLÄNDERNA 0  – 0 0 1 1 0,0%
NEPAL 0  – 0 1 5 6 16,7%
NICARAGUA 0  – 0 0 8 8 0,0%
NIGER 0  – 0 0 0 0
NIGERIA 1 3 4 25,0%  2 -1 44 44 88 50,0%
NORDKOREA 0  – 0 1 0 1 100,0%
OKÄNT 4 3 7 57,1%  1 3 27 166 193 14,0%
PAKISTAN 1 4 5 20,0%  2 -1 25 54 79 31,6%
PERU 0  – 0 1 8 9 11,1%
POLEN 0  – 0 1 10 11 9,1%
RUMÄNIEN 0 0 0  – 0 0 36 36 0,0%
RWANDA 0  – 0 1 2 3 33,3%
RYSSLAND 5 2 7 71,4%  3 2 112 182 294 38,1%
SAUDIARABIEN 0  – 0 16 0 16 100,0%
SENEGAL 0 0 0  – 0 4 10 14 28,6%
SERBIEN 0 8 8 0,0%  0 -0 13 799 812 1,6%
SIERRA LEONE 0 0 0  – 0 3 7 10 30,0%
SLOVAKIEN 0  – 0 0 4 4 0,0%
SLOVENIEN 0  – 0 0 5 5 0,0%
SOMALIA 373 96 469 79,5%  314 59 585 289 874 66,9%
SPANIEN 0  – 0 0 4 4 0,0%
SRI LANKA 0  – 0 1 6 7 14,3%
STATEN PALESTINA 12 0 12 100,0%  8 4 297 137 434 68,4%
STATSLÖS 236 7 243 97,1%  230 6 2 906 160 3066 94,8%
STORBRITANNIEN 0  – 0 0 0 0
SUDAN 7 4 11 63,6%  6 1 57 49 106 53,8%
SYDAFRIKA 0  – 0 0 2 2 0,0%
SYDKOREA 0  – 0 0 2 2 0,0%
SYDSUDAN 0  – 0 0 0 0
SYRIEN 764 0 764 100,0%  762 2 17 759 36 17795 99,8%
TADZJIKISTAN 0  – 0 3 10 13 23,1%
TANZANIA 0  – 0 4 5 9 44,4%
TCHAD 3 0 3 100,0%  3 0 1 0 1 100,0%
THAILAND 0  – 0 0 3 3 0,0%
TJECKIEN 0  – 0 0 1 1 0,0%
TOGO 0  – 0 0 2 2 0,0%
TRINIDAD OCH TOBAGO 0  – 0 0 2 2 0,0%
TUNISIEN 1 3 4 25,0%  1 0 6 33 39 15,4%
TURKIET 0  – 0 8 70 78 10,3%
TURKMENISTAN 0  – 0 0 0 0
UGANDA 12 12 24 50,0%  19 -7 48 14 62 77,4%
UKRAINA 2 6 8 25,0%  0 2 27 453 480 5,6%
UNDER UTREDNING 3 0 3 100,0%  2 1 29 7 36 80,6%
UNGERN 0  – 0 1 1 2 50,0%
URUGUAY 0  – 0 0 0 0
USA 0 0 0  – 0 6 13 19 31,6%
UZBEKISTAN 2 0 2 100,0%  1 1 38 44 82 46,3%
VENEZUELA 0 1 1 0,0%  0 -0 2 21 23 8,7%
VIETNAM 0  – 0 4 14 18 22,2%
VITRYSSLAND 0 1 1 0,0%  0 -0 11 45 56 19,6%
ZAMBIA 0  – 0 2 0 2 100,0%
ZIMBABWE 0  – 0 1 1 2 50,0%
ÖVRIGA 1 0 1 100,0%  1 0 22 2 24 91,7%
  430

 

Artiklar

Terminologi – rasism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på afrofobi. Den här gången har turen kommit till rasism.

Rasism är ett komplext begrepp med en månghundraårig historia. För att kunna närma sig en förståelse för begreppet och dess relevans idag, trots att det sedan 1950-talet råder konsensus inom den medicinska forskarvärlden om att olika mänskliga, biologiska, raser inte existerar, behöver vi inleda denna artikel med en kort, historisk bakgrund.

Rasismens uppkomst

Det finns ingen klart avgränsad startpunkt för idén om att vi människor skulle vara väsensskilda; med olika förmågor, egenskaper och värde sinsemellan. Dessa idéer går att hitta lite varstans i såväl tid som rum. Rasismen, som det komplexa begrepp vi känner igen det idag, kan dock sägas stamma ur upplysningstidens strävan att vetenskapliggöra mänsklig kunskap och kunskap om människan. En strävan som dessutom sammanföll med såväl den europeiska kolonisationen av Afrika, Asien och Amerika, som med uppkomsten av den föreställda gemenskap vi känner som nationalism. I denna smältdegel av tankar och idéer hittar vi två för ämnet centrala teorier, ofta benämnda monogenism och polygenism.

Monogenism utgår från idén att alla människor har en gemensam förfader, men att vi p g a det vi idag skulle kalla miljömässiga faktorer utvecklats olika – degenererat – och att det skulle förklara de olika ”människoraser” vi idag möter i världen. Filosofen John Locke och vår egen Carl von Linné var två av de tidigaste förespråkarna för denna teori.

Polygenism handlar istället om att varje ”ras” har sitt eget ursprung, och att den vite mannen därmed är oåterkalleligen väsensskild från t ex afrikanen eller asiaten. Två av de mer namnkunniga vetenskapsmännen inom denna teoribildning är David Hume och Immanuel Kant, även om Isaac La Peyrère anses vara den som satte teorin på kartan genom publiceringen av hans Prae-Adamitae i mitten av 1600-talet.

Även om man tvistade om orsakerna till det hela, var man dock överens om grundpremissen; att människan är indelad i olika raser och att dessa raser var förknippade med olika egenskaper och förmågor.

Efterhand fick monogenismen ge vika åt polygenismen. I och med det befästes bilden av att även om miljön har betydelse för hur människor utvecklas, så räcker det inte för att eliminera karaktärsdrag som beskriver hennes rastillhörighet. Eugeniken – rashygienen – som vetenskap var född, och med den nådde rasism oanad omfattning och resulterade även i fruktansvärda konsekvenser.

Parallellt med andra världskriget började dock forskare inom genetik, antropologi, sociologi och psykologi allt mer ifrågasätta eugeniken som vetenskap och 1950 kunde UNESCO slå fast att det inte existerar olika mänskliga raser. Vidare forskning genom åren har sedan gång på gång bekräftat detta. Människan som biologisk varelse kan inte delas in i olika raser – därtill är vi alldeles för lika.

Hur kan det finnas rasism om det inte finns några mänskliga raser?

Argumentet från den för rasism anklagade ”sverigevännen” låter sällan vänta på sig. Hur kan hen bli anklagad för att vara något som rimligen inte ens kan finnas?

”Race is an ideology and for this reason, many scientists believe that race should be more accurately described as a social construct and not a biological one.” –Vence Bonham, J.D.

Som dr. Bonham mycket riktigt påpekar är (mänsklig) ras inte en biologisk verklighet, utan en i första hand social konstruktion. Det betyder i klartext att det som ”gör” rasism kan vara när grupper av människor beskrivs som om de vore biologiskt avvikande – det vill säga; när åtskillnad görs på ett sätt som antyder att olikheterna gör oss väsensskilda.

Det kan förstås handla om kroppsliga egenskaper som hudfärg, ansiktsdrag eller liknande – så kallad ”hudfärgsrasism” – men lika gärna röra tillskrivna egenskaper som etnicitet, kulturell tillhörighet eller religiös tro. Det är med andra ord nu rasism blir det komplexa begrepp jag påpekade i början av artikeln.

Anders Hellström, docent vid Malmö Högskola, har på uppdrag av Forum för Levande Historia sammanställt en begreppsinventering av rasismbegreppet. Han konstaterar att vi på ett sätt rört oss långt från den uppenbara rasism som en gång legitimerade kolonisation, apartheid och slavhandel, men att rasismen ändå följt med oss och att marginaliserade grupper fortfarande drabbas av dess konsekvenser. Inte minst p g a begreppets komplexitet:

”Förvirringen kring rasismbegreppets natur kvarstår /…/ Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser för hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.” -Anders Hellström

Begreppet ”rasism” dog inte när myten om de mänskliga rasernas existens avslöjades. Istället genomgick det en slags förvandling och blev till flera olika – om än med en gemensam bas – rasismer. 

En rasism, flera rasismer

I Motarguments artikelserie om terminologier har vi redan mött några av rasismerna. De ligger ofta gömda inom andra begrepp. Afrofobi, antiziganism, heterosexism, antisemitism, islamofobi – alla rymmer de aspekter som har mer eller mindre direkta beröringspunkter med rasism.

Rasismerna kan skilja sig åt vad gäller olika aspekter. Ibland handlar det om en begränsad företeelse i tid eller rum, som t ex apartheidregimen i Sydafrika, och i andra fall kan det beskriva en strukturell företeelse som löper genom hela västvärlden och/eller under lång tid. En annan dimension av de olika rasismerna är hur de i vissa fall har fokus på individen (vem är rasist? vad är ett rasistiskt beteende?) och i andra fall fokuserar på begreppet som en dominerande tankestruktur/ideologi.

Även om Hellström i sin text inte riktigt vill hålla med mig om det, menar jag att gemensamt för samtliga rasismer, trots sina inbördes olikheter, är att de delar en gemensam grundläggande proto-definition, som jag med hjälp av Antirasistiska Akademin (ArA) vill beskriva – förvisso svepande, nästan svävande på målet – som teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som i sin tur bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna som t.ex. raser/etniciteter/kulturer) med egenskaper som är specifika för just dem.

Definitionen är med nödvändighet lika vag som begreppet är komplext. Men det gör den å andra sidan lättare att applicera på de olika rasismerna, vilka jag beskriver översiktligt nedan (förteckningen över rasismer är hämtad från Hellbergs text):

Den biologiska rasismen drabbades av ett hårt slag när rasbiologins pseudovetenskaplighet slogs fast och behöver egentligen inte beskrivas särskilt ingående. Det är en daterad form av rasism som få idag öppet bekänner sig till och som framförallt används som försvar för andra former av rasism – inte sällan i form av uttalandet ”Jag är inte rasist, men…”.

När den biologiska rasismen inte längre var gångbar – en process som rivstartade när Förintelsen blev känd – ersattes den av neo-rasism eller kulturrasism/kulturell rasism. Begreppet omfattar rasism som essentialiserar kulturbegreppet. Det innebär uppfattningen att vissa människor är på ett visst sätt eftersom de tillhör en viss kultur, etnicitet eller religion – enligt samma tankemodell som tidigare användes om raser.

Ett annan rasism är den postkoloniala rasismen, som har sitt ursprung i erfarenheter från före detta kolonier i Europa och Asien. Här fokuseras begreppet ”vithet”, som illustrerar både en maktstruktur och identitetsskapande. Antingen är man vit eller icke-vit och desto mindre vit man är, desto längre ned i maktordningen hamnar man.

Den institutionella rasismen (också känd som strukturell rasism) beskriver hur rasism kan existera inom ett samhälles eller en institutions ramverk och lägger tyngdpunkten på rasism som diskriminerande system och institution. Det handlar om en rasism som ”sitter i väggarna”. Det brukar dessutom hävdas att den institutionella rasismen är mer vanemässig än intentionell, vilket betyder att de som gör den institutionella rasismen sällan är medvetna om att de upprätthåller ett rasistiskt system.

Detta för oss till den av Hellström benämnda vardagsrasismen. Rasism är inte bara en ideologi eller samhällelig struktur som vi rör oss innanför eller utanför. Den är också en del av vår vardag – mer för vissa än för andra:

Hudfärgade plåster som lyser ljusbeige mot mörkbrun hy.  Kvinnan som spottar på tiggaren utanför mataffären. Påpekandet (i all välvilja) om det vackra mixade barnet i barnvagnen. Svårigheten för Ahmed Abdikadir att bli kallad till arbetsintervju, trots hans höga kompetens.

Alla är de vardagliga uttryck för olika former av rasism. Vart och ett för sig är de möjliga att förstås eller ursäktas som individuella uttryck för okunskap eller fördomsfullhet – eller helt ryckas på axlarna åt – men tillsammans bildar alla dessa upplevelser en integrerad helhet som visar att rasismen – trots att det sedan snart 70 år är bevisat och fastslaget att inga raser existerar – fortfarande upprätthåller och skapar en diskriminering på i princip samma premisser som innan 1950.

En spännande effekt av att tänka i termer om flera rasismer är att det gör det möjligt att – åtminstone i teorin – vara både antirasistisk och rasistisk samtidigt. Detta genom att t ex som Sverigedemokraterna (SD) ta officiellt avstånd från biologisk rasism men samtidigt driva en otvivelaktigt islamofob agenda.

Finns rasister?

”Eftersom rasism förknippas så starkt med denna händelse [Förintelsen – min anm.] tas det som en förolämpning att förknippa ett individuellt beteende med rasism.” -Anders Hellström

Jag vill avsluta denna artikel med några ord om epitetet ”rasist” vilket jag var farligt nära att använda ovan (men undvek genom att lägga till slutleden -istisk till orden ”antirasist” och ”rasist”). Om nu rasism är ett begrepp som lever och frodas än idag, även om inte raser gör det, torde ju även rasister kunna leva och frodas. Eller?

Det är  – i likhet med själva rasismbegreppet – en komplex fråga att reda ut. Rasism existerar bevisligen, även om dess uttryck sker på lite andra premisser än på den rasbiologiska tiden före 1950. Men som Hellström implicerar i citatet ovan har rasistbegreppet inte riktigt genomgått samma förvandling.

En rasist är för många fortfarande en person som tror på biologiska, mänskliga raser. Och självklart finns de fortfarande kvar, någonstans i periferin. Det kan man bl a bli varse om man tar notis om de regelbundet återkommande försöken att motbevisa påståendet om att mänskliga raser inte existerar. Och dessa individer är utan tvekan den renaste formen av rasister du kan hitta. Men de är få, och de är – som sagt – perifera.

I och med förändringen av rasismbegreppet och uppdelningen i olika rasismer, har man dessutom börjat tala allt mer om att ”göra rasism” snarare än att ”vara rasist”. Det är framförallt en logisk perspektivförskjutning. När fokus ligger på processen att göra kultur, etnicitet eller religiös tro till ställföreträdare för ras, blir den forne rasisten snarare en slags rasism-tillverkare; en som skapar/medskapar ras.

Det går att hävda att detta perspektiv befriar människor från sitt individuella ansvar och dessutom formulerar ursäkter åt dem, så de kan upprätthålla ett rasistiskt beteende utan att det ger några uppenbara konsekvenser.  Men det kan också förstås som ett sätt att erbjuda de här individerna en möjlig väg ut. ”Jag förstår att du menar väl, men det du just sade är ett rasistiskt påstående” är för det mesta en mer konstruktiv ingång i en diskussion än ”Du är rasist”.

Hur man väljer att se på det beror förstås på vad målet är. Bekämpa rasismen eller bekämpa rasisten.

Källor och lästips:
I fokus

SD:s parallella universum – Kristnandet av Sverige

Vi som följer och granskar Sverigedemokraterna finner ständigt och jämt bevis på att de befinner sig i en annan värld, ett parallellt universum.

Bakgrunden till det märkliga förhållningssätt man har till omvärlden är att sverigedemokrater i stor utsträckning baserar sin uppfattning på känslor, gissningar och fördomar. Detta kombinerat med allsköns konspirationsteorier är det som ligger till grund för den enfaldiga och verklighetsfrånvända politiken.

För oss som dagligen tar del av den politiska debatten är det ingen hemlighet att SD storsatsar på kyrkovalet, som äger rum 17 september. Som en del i denna storsatsning har det nu poppat upp en minst sagt kontroversiell idé om kristen mission.

Arnold, den kristna missionären

Denna gången har Arnold Boström, gruppledare i Sverigedemokraternas nomineringsgrupp i Huddinge i kyrkovalet, givit oss ännu ett exempel på att SD befinner sig i en annan värld, det jag väljer att kalla SD:s parallella universum. Som en del i valkampanjen har Boström iklätt sig den illa valda rollen av en modern Ansgar, ni vet munken, tillika missionären, som på 800-talet omvände dåtidens asatroende och kristnade Sverige.

Boström menar att SD är ”räddaren i nöden”, de som ska se till att ”islamiseringen” av Sverige får ett slut. Han uttrycker nödvändigheten av att Sveriges muslimer integreras och blir en del av Svenska kyrkan. I praktiken innebär detta att muslimer ska tvingas ge upp sin tro och bli kristna.

Vidare argumenterar Boström för att Svenska kyrkans huvuduppgift borde vara att se till att så många som möjligt av dessa grupper omvänds till kristendomen. Han anser att Svenska kyrkan genast bör upphöra med alla samarbeten med andra religioner och istället ”bedriva mission, även i parallellsamhällen, för att motverka andra religioners frammarsch”.

I konsekvensens, och rimlighetens, namn anser jag det vara på sin plats att ställa sig följande frågor:

  • Ska detta tvångskristnande gälla även oss som är ateister eller bekänner sig till någon annan religion? 
  • Hur ska denna kristna mission gå till rent praktiskt?

Inskränkning av religionsfriheten är passé

För mig är detta ett tecken på en extrem form av bakåtsträvande, så långt bakåtsträvande som nästan 1 200 år i tiden… Förutom att det är omodernt och tillhör det förgångna att bestämma för människor vad de ska tro på, så är det ett fundamentalt övergrepp på religionsfriheten. I artikel 18 om FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter kan vi läsa följande:

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget
val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor,
andaktsutövning eller undervisning.
2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.
3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna  säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

SD Huddinges förslag hamnar ur alla vinklar och vrår på kollisionskurs med dessa tre punkter ur artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter.

Argumentet är att muslimer ska integreras såväl religiöst som kulturellt och stöpas in i den svenska normen. Sverige står inför, och är under, en ”islamisering” som måste stoppas till varje pris. Muslimer förknippas ideligen och i inkonsekvensens namn med radikal islamism. Enligt SD och ”sverigevänner” (läs muslimhatare) har islam förklarat krig mot såväl Sverige som svenskarna.

”Islamiseringen” och krigsförklaringen

Det pratas och tjatas oupphörligen om ett inbördeskrig som inför våra ögon pågår i vårt land. Hotet om ”islamisering” är egentligen inget nytt, då SD ständigt har rabblat detta mantra sedan åtminstone 2009 – året då Åkessons berömda debattartikel publicerades i Aftonbladet. Det är med andra ord kanske inte så nytt och innovativt när allt kommer omkring?

SD Huddinges konkreta förslag, och uppriktiga uppmaning till Svenska kyrkan, om tvångskristnande av Sveriges befolkning är däremot ny. Det är också ett naturligt steg att ta för SD i deras värv.

SD har kanske glömt att högerextremister ständigt propagerar för en myt om att islamister är här i Sverige endast för att missionera och tvångskonvertera kristna och ateister till islam. Har han månne missat att han propagerar exakt likadant och lika världsfrånvänt?

De abrahamitiska religionerna har samma gud

Att SD inte har förstått hur religionerna hänger ihop blir smärtsamt uppenbart när Boström häver ur sig att

Det går inte att samtala med andra som har en så pass annorlunda syn på så mycket. Vi anser att det finns en väsensskild skillnad mellan kristendom och islam.

Det Boström i synnerhet, och SD i allmänhet, inte har insikt i är att islam, liksom kristendom och judendom, är en abrahamistisk religion, vilket innebär att de är delar av samma ”träd”.

All religiös fundamentalism är av ondo. Detta gäller oavsett vilken religion det handlar om. Om nu islam ska förbjudas, vilket förslaget i praktiken innebär, så borde i rimlighetens namn all religion förbjudas och ateism vore följaktligen det enda riktiga. Idén från SD Huddinge är såväl verklighetsfrånvänd som ologisk och människofientlig.

Generalfelet i denna specifika verklighetssyn är att SD, sin vana trogen, drar alla muslimer över den islamistiska kammen. Det går inte att skuldbelägga människor mot bakgrund av åsikter, tankar och handlingar hos en klick individer.

Alla ska tvångskristnas

Boström ger oss svar på åtminstone en av de två frågor jag ställde tidigare. Ja, människor som inte har någon tro alls ska kristnas. Det är inte särskilt vågat att dra slutsatsen att kristnandet också innefattar de som har en annan tro än kristendom och islam. Mot bakgrund av SD:s antisemitiska historia, och också nutida retorik om judar och judendom, så är risken överhängande att den kristna missionen innefattar även judar.

Om jag skulle drista mig till att formulera ett svar på min andra fråga så skulle det kunna se ut ungefär så här:

Hur det här tvångskristnandet av människor ska gå till är höljt i dunkel. Detta baserar jag dels på att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder och dels på att det, i enlighet med Svenska kyrkans värderingar, kommer att bli svårt att utan tvång, få kyrkan att omvända svenskarnas tro. Möjligheten som jag ser det är en förändring av grundlagen och ett SD med majoritet i Riksdagen, med andra ord sverigedemokratisk diktatur.

Vilka är SD att bestämma för människor vilken tro vi ska ha?

Arnold Boström, SD i Huddinge och SD i resten av landet ger oss oförtrutet nya, och alltmer innovativa, exempel på hur de befinner sig i sitt eget parallella universum.

Bonusfråga: Är Sverigedemokraternas ideologi förenlig med Svenska kyrkans värderingar?

P.S. Gå och rösta i kyrkovalet på söndag.

Tidigare artiklar i serien om SD:s parallella universum:

SD:s parallella universum – Abortmyten
SD:s parallella universum – Klimatförnekarna
SD:s parallella universum – Väljarsympatierna

Krönikor

Invandrarkvinnan som röstar SD

Hon dyker upp i ett kommentarsfält, invandrarkvinnan som stolt deklarerar att hon röstar SD.

Det är i sig inget nytt eller unikt. De är rätt många. Generellt drivs de av ungefär samma ”det räcker med utlänningar nu”-argument som etniska svenskar gör när de väljer det partiet.

”Kriminalitet”, ”utanförskap”, ”hederskulturer”… Vi har hört allt förut. De har fastnat i bilden av Sverige som ett land i fritt fall, och köpt hela propagandapaketet. Siffror och statistik hjälper inte alls. För de ”vet” hur det är i landet.

Muslimhat puttar många till Åkesson och Söder, och emellanåt HBTQ-förakt. Invandrare från just de länder SD pekar ut som särskilt problematiska delar ironiskt nog inte sällan deras nationalistiska världsbild.

Jag är självklart inte den som anser att du måste rösta på ett visst sätt på grund av något du är, vare sig etnicitet, kön, ålder, hudfärg eller religiös identitet.

Men jag frågar henne ändå, så vänligt jag kan, precis som jag brukar göra med SD-röstande invandrare, om hon begripit att SD inte vill ha henne här.

Ivrigt försäkrar hon att jag har fel.

Jag pekar på fakta. Besattheten vid svenskheten och den etniskt svenska identiteten. Viljan att skruva ner även den lönsamma arbetskraftsinvandringen till nästan noll. Det faktum att man tills ganska nyligen ville utvisa samtliga invandrare som kommit efter 1970 och att man ville förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den svenska rasen vit. Att det står i principprogrammet att vi ska erbjuda samtliga invandrare, även de som jobbar, pengar för att lämna Sverige.

Jag frågar hur länge hon tror att hon, i ett Sverige där SD har makten, går säker. Hur lång tid tar det innan hon pekas ut som ett problem?

Hon svarar att det inte spelar någon roll.

Det viktigaste för henne är att det inte kommer hit fler invandrare.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Invandrare som röstar på SD

Myter

Myt: ”Invandrarna tar svenskarnas pengar!”

På Motargument är vi extra glada för mytknäckare, gärna sådana som ger motargument mot falska, vinklade, rasistiska och fördomsspäckade myter om invandrare och bidrag. Faktum är att just den sortens artiklar är de mest lästa och delade på Motargument. Mot bakgrund av att lögnerna aldrig upphör, den totala bristen på källkritik och att hetspropaganda kring invandrare sprids som en löpeld på Internet, så kommer vi på Motargument aldrig att sluta skriva dessa mytknäckare.

I den invandringskritiska debatten föreligger inga större svårigheter att skönja ett starkt missnöje, baserat på ett oärligt feltänk hos en del av oss.

Missnöjet handlar om att ”svenskfödda som lever på ekonomiskt bistånd är få och får ut få antal kronor” och att ”utrikesfödda (läs utomeuropeiska invandrare) får för stor procentandel av allt det totala ekonomiska biståndet från socialen”.

Om vi dristar oss till att dissekera dessa ständigt förekommande påståenden så skulle det kunna se ut ungefär så här:

Feltänket består i att den sammanlagda pengapott som socialen betalar ut i ekonomiskt bistånd skulle vara en fast summa, som de tänker är ”100%”. Sedan räknar de falskeligen ut att utomeuropeiska invandrare ”tar för stor procentandel från de svenskfödda som behöver hjälp”.

Det går inte att finna någon logik i detta, eftersom det fina med socialen är att:

  • de inte bedömer utifrån din hudfärg
  • de inte bryr sig om vilken religion du tillhör
  • de inte tar i beaktning var du är född eller vilken nationalitet du har

Socialen bryr sig bara om hushållens disponibla inkomster och utgifter. Inget annat.

En positiv inställning till saker och ting gör livet så mycket enklare. Visst är det väl en fördel att det inte finns särskilt många hushåll där alla är svenskfödda som är så fattiga och utsatta att de har behov av att få socialt ekonomiskt bistånd? Å andra sidan skulle det vara tragiskt om det var fler hushåll som behövde ekonomiskt bistånd.

Och vi strävar väl efter att alla fattiga och utsatta hushåll ska få det bättre, oavsett människornas hudfärg, religion, nationalitet eller födelseort?

Vi sätter oss in i följande situation: en vuxen i ett hushåll har sysselsättning eller äger en bostadsrättslägenhet eller har försörjning från en enskild firma. Då kan andra vuxna i samma hushåll inte ha full rätt till ekonomiskt bistånd från socialen, eftersom hushållet räknas som en helhet, om det är make/maka eller sambos med/utan barn i hushållet.

I många invandrade familjer är kvinnan ”hemmafru”, och de har varken behov av eller ambitionen att deras familj ska ha två sysselsatta försörjare. I ärlighetens namn anser jag att de själva faktiskt får avgöra huruvida kvinnan ska vara jämställd mannen ur arbetsmarknadssynpunkt.

Alla måste inte jobba i Sverige om de inte vill, såtillvida att de inte har personligt behov för det. Alla är nämligen inte fysiskt kapabla till att ta en sysselsättning utan vidare. Detta gäller för alla, oavsett bakgrund. Tyvärr så är den bistra verkligheten så att många invandrare lider av psykisk ohälsa och har permanenta funktionsnedsättningar i fötter, händer och armar pga krig, kroppsbestraffning och tortyr.

Vi ska vara försiktiga med att falla i den etnocentriska och eurocentriska fällan. Det blir farligt när vi ger oss själva mandat att döma andra människors familje- och arbetsförhållanden samt ambitioner, förutsättningar och potential mot bakgrund av en självupplevd nyckelbarns-uppväxt.

Vilka är vi att avgöra för andra vad som är rätt eller fel i familje- och arbetslivet?

Vilka är vi att avgöra vilka människor som ska ha socialt ekonomiskt bistånd?

Lästips:

Myt: Asylsökande och bidrag

Källa:

Socialtjänstlagen

Krönikor

Demo mot demo

Hur var det nu, är det så att ni är ”bara lite kritiska mot förda invandringspolitiken”, eller hur var det nu?

Självinsikt?

Självrannsakan?

Har ni sådan?

Alla ni vuxna personer som själva planerat och valt att åka till en offentlig plats där det finns personer som har tillståndsgiven manifestation för asylrätten – och så ställer ni er i klunga och skanderar och skriker… eller till och med marscherar… mot tonåringar, ungdomar, unga vuxna…

Har någon av er den minsta förmåga att granska ert eget beteende? Har någon av er möjligen en aning eftertanke, självinsikt, självrannsakan över ert eget beteende på allmän plats?

Kommer någon av er att be offentligt om ursäkt (utan undanflykter eller bortförklaringar) och ta avstånd från ert hat och er uppvisade intolerans mot barn, tonåringar, ungdomar, unga vuxna personer – som knappast kan räknas som politiskt ansvariga representanter för ”den förda invandringspolitiken”… ?

Jag ser er, vi är flera miljoner personer som ser er. Vi gillar inte att se er öppna intolerans och ert öppna, aktiva hat.

Har ni ingen skam i kroppen?

Fundera ännu en gång och ännu ett varv.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Läs gärna några länkar: