Motargument publicerar en gästkrönika i två delar. Gästkrönikörer står själva för åsikter i sin text. Läs även den första delen från signaturen ”Osynliggjord/Anonym” här på Motargument.se
— ”Här är ett annat, feministisk perspektiv från kvinnor med annan etnicitet än mig, med hänvisningar till forskning. Användandet av själva ordet Heder kritiseras – som ju faktiskt är ett svenskt ord som indikerar något som kan tolkas positivt – som begrepp/benämning på motivationen för förtryck/att begå grova brott:
Hedersvåld som politiskt begrepp – feministisktperspektiv.se Den svenska nationella berättelsen om när (och varför) hedersvåld blev ett politiskt problem säger att det var ett svar på mordet på Fadime Sahindal, kvinnan som bara två månader tidigare hade hållit tal i riksdagen för att skapa politisk uppmärksamhet kring ett samhälleligt problem: hot och våld mot kvinnor som inte accepterar familjens önskemål om giftermål, sexualitet och … feministisktperspektiv.se
Liksom dessa feministiska debattörer använder jag oftast enbart ordet heder inom citationstecken om jag ska benämna motivation till förtryck, våld, dödshot, mord/andra brott. Jag skulle faktiskt säga att benämna det som motsatsen – alltså skamrelaterat – är mer klargörande. Det är ju ändå känslan av skam – inte heder – som är drivande bakom dessa brott. Inte heller kan någon familj som mördat eller begått grova brott mot en familjemedlem anse sig ha upprättat sin heder därigenom, då de ändå utgör extremfallen och den stora majoriteten i de flesta kulturer – även så kallat muslimska kulturer – anser att det är att gå alldeles för långt. (I fallet med Peela sa ju hennes pappa till och med i intervju enligt denna källa att han sket i sin heder!) Möjligtvis kan skammen minskas genom att bestraffa den som orsakat den, men det blir troligtvis nästan omöjligt att känna någon starkare heder för någon som känt sig tvungen att göra det!
Ur ett annat perspektiv från en kvinna med annan etnicitet, i en uppsats från Western University, 2016, ifrågasätts varför så kallad slut-shaming cyberbullying – vilket går ut på att skambelägga och hata/hetsa flickor till självmord för att de anses ”för sexuellt frigjorda” inte benämns som en form av s.k. hederskultur:
Själva begreppet ”hederskultur” verkar faktiskt dock ha blivit lite mer breddat i USA den senaste tiden, även om jag inte sett något om offer för nationalistisk/patriotisk amerikansk hederskultur ännu. Många amerikanska delstater listas nu som stater med så kallade white honor cultures. Jag länkar här till en tidningsartikel från ABC News och en del amerikansk forskning om dessa:
Jag vill uppmana alla som forskar/studerar eller ger förslag på ämnesområden till studenter/forskare inom något område där detta kan passa att inkludera/belysa grupper och samhällsproblem som länge osynliggjorts i den allmänna politiska debatten!
Kan ni bedriva forskning/skriva någon vetenskaplig uppsats inom detta område, utifrån ett inkluderande förhållningssätt? Som kan bredda perspektiven inom den allmänna politiska debatten. Förhoppningsvis skulle det leda till att fler offer för denna sorts våld, förtryck och dödshot kan få förståelse och hjälp! Många yrkesgrupper i det svenska samhället har utbildats för att fånga upp signaler på detta s.k. hedersrelaterade förtryck – men även instruerade att enbart leta efter dem inom vissa etniska minoritetsgrupper! Som min samtalspartner från kvinnoorganisationen sa, innebär detta att tjejer med alla möjliga olika bakgrunder kan utsättas för precis samma/lika mycket s.k. hedersrelaterat våld/förtryck/dödshot och självklart må lika dåligt av det. Skillnaden i Sverige idag är att en del tjejer får mycket lättare den förståelse, hjälp och stöd de behöver för att ta sig ur dessa hemska situationer, för att bearbeta trauman/PTSD och gå vidare. De kan ibland till och med lyckas etablera fungerande, men mer distanserade relationer med sin familj och släkt. Medan andra som inte uppfattas eller ser sig själva som möjliga offer för vissa sorters förtryck står ensamma i samma situation och tvingas försöka klara sig själva.
Jag vill också efterlysa detsamma vad gäller forskning om kriminalitet. Det har blivit betydligt vanligare med brända bilvrak, sönderslagna busskurer och skjutningar även i området där jag växte upp, i takt med att fattigdomen ökat! Men det har aldrig framställts som ett ”problemområde” – och jag misstänker starkt att det beror på att det bor extremt liten andel med invandrarbakgrund i det området! Enbart någon enstaka familj, vilken ska vara väldigt skötsamma, såvitt jag hört.
—”Det finns väl alltid en andra sida av allting?”
Detta var avslutande delen av en serie om två krönikor från signaturen ”Osynliggjord/Anonym”. Skribenten står själv för sina texter.
Sedan många år har en anonym bloggare på ”Affes statistikblogg” delat med sig av ”alternativ” statistik. Där kan man bl a läsa att de polisanmälda våldtäkterna har ökat med 1 666 % sedan 1975. Det är naturligtvis en jättehög siffra. Men stämmer den? Siffran är resultatet av att Affe selektivt stryker det som inte passar och s k ”cherry picking”. Den korrekta siffran är 755 %, och den påverkas av ett antal faktorer som Affe blundar för.
Som vi alla vet finns det ett särskilt intresse för det här med våldtäkter från den bruna högern. Inte så att de engagerar sig för de kvinnor som utsätts. Nej, deras agenda handlar egentligen inte alls om detta vidriga brott och om de kvinnor som får sina liv förstörda.
För samtidigt som de pratar så mycket om våldtäkter så ägnar de som bekant ännu mer energi åt kvinnohat och att berätta för kvinnor om det sexuella våld som de tycker att kvinnor som inte håller med borde utsättas för. Dessa neandertalares retorik lämpar sig inte att återge i mer normala sammanhang men vi vet redan alla hur deras bisarra fantasier låter.
Deras påstådda engagemang för att bekämpa våldtäkter är därför lika falskt och lika lätt att genomskåda som The Jokers leende.
Deras intresse handlar – som allt annat de ägnar sig åt – om att försöka leda i bevis att allt ont beror på utlänningar, i detta fall att det är utlänningar som begår våldtäkter. Och att dessa utlänningar därför borde tvingas lämna Sverige. Bortglömda är kapten Klänning och Hagamannen.
Ända sedan SD kom in riksdagen för drygt åtta år sedan har denna propaganda varit deras stapelvara. Och i ansträngningarna att koppla ihop sexualbrott med invandring har de varit synnerligen påhittiga. Systematiskt missbrukar de den offentliga statistiken för att bevisa sin grundläggande tes – det är utlänningar som våldtar och de ska ut.
Denna Affe har sedan många år haft en blogg där han anser sig avslöja saker med statistik – Affes statistikblogg. Hans senaste alster i den här vägen handlar om polisanmälda våldtäkter.
Generellt är det så i denna bruna högervärld att de tror att det räcker att påstå saker om ökningar av sexualbrott för att skuldfördelningen därmed ska vara klar. Låt mig därför poängtera att förändringar i brottslighet – ökningar såväl som minskningar – naturligtvis inte med nödvändighet säger nånting om VILKA som begår brott. Detta förstår varje normal människa. Men dessa personer har en agenda och då är antydningar och insinuationer gott nog för att starta The Blame Game.
Förtjust i procent – ju högre desto bättre
I likhet med Mr. 700 procent (Tino Sanandaji) är Affe också omåttligt förtjust i att använda just procent – ju högre desto bättre. Och utifrån den preliminära kriminalstatistiken för 2018 har Affe kommit fram till att de polisanmälda våldtäkterna har ökat med 1 666 % sedan 1975.
Skärmdump från Affes statistikblogg.
Låt oss börja med den där siffran.
1 666 %. Den är ju typ…. jättehög.
Men stämmer den?
Låt oss skärskåda den närmare.
Affe stryker det som inte passar
Till att börja med kan vi konstatera att Affe inte utgår från kriminalstatistiken över polisanmälda våldtäkter rakt upp och ner. Där ingår nämligen både polisanmälda våldtäktsförsök och polisanmälda fullbordade våldtäkter. Om vi tittar på den gröngula grafen så kan vi se att den största delen av dessa polisanmälda brott är fullbordade våldtäkter och att våldtäktsförsöken utgör en mindre del. Dessutom har andelen våldtäktsförsök minskat kontinuerligt under dessa 43 år. 1975 var våldtäktsförsöken 45 % av alla polisanmälda våldtäktsbrott. 2018 var de bara 5 %.
Affe vill bara prata om antalet fullbordade våldtäkter och hans motiv är att den officiella kriminalstatistiken ger ”en vilseledande bild då våldtäktsförsöken har en helt annan trend än de fullbordade våldtäkterna”.
En helt annan trend? Ja, om nu någon skulle få för sig att göra en graf över utvecklingen av enbart de polisanmälda våldtäktsförsöken så skulle det bli tydligt att de uppvisar en helt annan trend. Räknat per capita har de faktiskt minskat sedan 1975. Men nu finns det ju ingen som fokuserar bara på våldtäktsförsöken – även om det vore möjligt – så varför är det så viktigt för Affe att plocka bort just dem?
Vad fyller det för funktion att göra ett avsteg från den officiella kriminalstatistiken och plocka bort anmälningarna om våldtäktsförsök? Det kan förefalla harmlöst – de polisanmälda våldtäktsförsöken utgör ju bara en liten del.
Men det är inte harmlöst.
Affe plockar körsbär
Som alla vet som då och då får anledning att använda sig av procent för att beskriva en förändring över tid så är det av avgörande betydelse var man börjar och vilken siffra det då handlar om. Ju lägre den inledande siffran är desto högre blir den procentuella förändringen. En förändring från 1 till 2 är en ökning på 100 %, medan en förändring från 10 till 11 bara är 10 %. I absoluta tal samma ökning – i procent stor skillnad.
Det är detta som förklarar varför Affe stryker våldtäktsförsöken – vill man få fram en så hög procentsiffra som möjligt ser man till att sänka den första siffran så mycket det bara går.
Detta innebär att siffran 1 666 % bara är korrekt om man bara räknar med fullbordade våldtäkter. Då blir nämligen startsiffran betydligt lägre – 421 istället för 768 – och procentsiffran blir sådär härligt hög.
Om vi istället utgår från alla polisanmälda våldtäkter så blir den procentuella ökningen 920%.
Den är ju också en rätt hög siffra – men det var inte en siffra som Affe kunde nöja sig med. Affe vet nämligen att de som följer honom inte har så bra koll på det där med procenträkning – men att alla förstår att 1 666 är mer 920. Det Affe pysslar med här är ett typexempel på det som kallas ”cherry picking”.
Det handlar om att vara så styrd av en förutfattad åsikt att man sorterar bort all information som skulle kunna motbevisa den och på ett ohederligt sätt väljer ut de data som ger stöd – i detta fall att våldtäkterna ökar dramatiskt i Sverige (och underförstått att det är utlänningarnas fel).
Att på det här sättet plocka körsbär är naturligtvis förkastligt, men något som är mycket vanligt i Affes kretsar. Ingen nämnd ingen glömd.
I samma genre påstår han att ökningen av antalet polisanmälningar mellan 2017 och 2018 är större än hela siffran för 1975. ”Precis som förra året har antalet anmälningar ökat mer (467) än vad det totala antalet våldtäkter var 1975 (421).”
Jo, just det – eftersom Affe tar bort de delar av statistiken som Affe inte vill ha med, så stämmer det. Men om vi tar med helheten så är följande det korrekta påståendet: Ökningen 2017 till 2018 var 471 fall. Totalsiffran för 1975 var 768.
Affe plockar körsbär.
Vi är två miljoner fler
Inte heller bryr sig Affe om att vi har blivit fler i Sverige på 43 år – något som även de mest okunniga av hans följare torde känna till. 1975 uppgick Sveriges befolkning till 8,2 miljoner. I höstas var vi 10,2 miljoner – alltså två miljoner fler.
För att få en rättvisande bild av de polisanmälda brotten måste naturligtvis denna information tas med – om man är hederlig. Från i genomsnitt 9 år 1975 så inkom år 2018 77 våldtäktsanmälningar per 100 000 invånare. En ökning med 68 från 9 till 77.
Vi kan nu iaktta tre saker:
Här syns en långsamt ökande trend 1975 – 2004.
Fr o m 2005 ser vi en kraftig ökning – det året skedde en stor förändring av sexualbrottslagstiftningen.
Och den som så önskar kan få till en procentsiffra på 755.
Även detta är förstås en substantiellt hög siffra – även om den inte är lika hög som 1 666….Låt oss nu titta närmare på vad denna ökning från 9 till 77 polisanmälda fall per 100 000 invånare berättar.
Mörkertalet
Till att börja med är det svårt att dra slutsatser om det faktiska antalet våldtäkter utifrån polisanmälningar. Omfattande forskning visar att mörkertalet kring sexualbrott är mycket stort. Detta gäller särskilt brott som sexuella övergrepp och sexuellt ofredande, men även det grövre brottet våldtäkt. Tyvärr finns det inga undersökningar som ger oss tillförlitliga siffror när det gäller detta mörkertal. BRÅ:s årliga intervjustudie NTU – vars ambition bl a är att fånga detta mörkertal – inleddes först 2006 och kan därför inte hjälpa oss med åren sedan 1975.
Dessutom är NTU behäftat med så allvarliga mätfel att det tyvärr inte går att använda siffrorna därefter heller för att med någon större exakthet precisera mörkertalet.
Det vi vet är att mörkertalet finns, och vi vet att det är stort, men vi vet inte hur stort det är. Vi kan alltså inte med utgångspunkt från polisanmälningar påstå något med säkerhet om hur det verkliga antalet våldtäkter har utvecklats i Sverige under dessa 43 år.
Detta är egentligen ett större problem än vad som ofta anges i de här sammanhanget. Vi är helt enkelt tvungna att medge att vi inte vet – vilket aldrig är särskilt bekvämt.
Skurkstan och Rättsköping
För att illustrera vad mörkertalet kan betyda – låt oss för diskussionens skull göra ett tankeexperiment och jämföra två olika städer där människors intresse för att anmäla brott skiljer sig åt markant. Vi kan kalla dem ”Skurkstan” och ”Rättsköping”:
I Skurkstan anmäls i genomsnitt bara vart tionde brott – mörkertalet är 90%. I Rättsköping gäller det omvända – där anmäls 9 av 10 brott – mörkertalet är bara 10%. I Skurkstan polisanmäldes 90 brott, men eftersom mörkertalet är 90 % så innebär det att det i verkligheten har begåtts 900 brott.
I Rättsköping anmäldes betydligt fler brott – 770. Men eftersom mörkertalet är så lågt innebär det att det bara är ett fåtal brott i denna stad som inte hamnar hos polisen. I verkligheten begicks 850 brott. Trots att den polisanmälda brottsligheten alltså är betydligt lägre i Skurkstan så kan vi nu alltså säga att brottsligheten i verkligheten är lägre i Rättsköping än i Skurkstan.
Nåväl. Jag vill här passa på att understryka att jag INTE påstår nånting om hur stort mörkertalet har varit under specifika år. Min centrala poäng är att vi faktiskt inte känner till korrelationen mellan antalet polisanmälningar och antalet verkliga brott – varken för ett visst år eller för utvecklingen över tid.
Kvinnor slutar skambelägga sig själva
En sak som vi däremot har en del kunskap om är att benägenheten att anmäla sexualbrott har förändrats över tid. Särskilt beror detta på att kvinnor alltmer har slutat skambelägga sig själva för det brott de har utsatts för. Detta är naturligtvis en mycket positiv utveckling. Att polisanmälningarna ökar kan alltså vara ett positivt tecken och det vore fel att ta en ökning som ett automatiskt bevis på att våldtäkterna har ökat.
Omfattande internationell och svensk forskning visar dessutom att anmälningsbenägenheten är större ju grövre brottet är (det är exempelvis mer sannolikt att våldtäkter anmäls än sexuellt ofredande) och att anmälningsbenägenheten är högre när förövaren är obekant än när det handlar om en förövare som brottsoffret känner.
Den förändrade lagstiftningen spelar också en avgörande roll. Grafen visar en markant ökning efter 2005. Det råder ingen tvekan om att denna ökning kan kopplas samman med den förändring av lagstiftningen som skedde då. Lagändringen innebar bl a att brott som tidigare kategoriserades som sexuella övergrepp nu hamnade i kategorin våldtäkt.
Hela ökningen sedan 2005 – våldtäkter inomhus
Men den avgörande information som vi kan få av denna statistik handlar om var dessa polisanmälda våldtäkter har begåtts. Titta på följande graf.
Den röda delen av staplarna står för de polisanmälningar som handlar om våldtäkter inomhus. Och de blå är våldtäkter utomhus.
Det visar sig nu att nästan hela ökningen (91%) av polisanmälningar sedan 1975, handlar om våldtäkter inomhus. Om vi tittar på 2005 – 2018 – de år då ökningen har varit som störst – så består hela ökningen enbart av våldtäkter inomhus. De blå staplarna har varit stabila under hela denna period – i klartext har våldtäkter utomhus inte ökat alls. Detta har stor betydelse.
Den typiska våldtäkten som polisanmäls begås av en person som brottsoffret känner och den sker oftast inomhus. Samtidigt vet vi sedan tidigare att just denna typ av våldtäkt har ett högre mörkertal än de fall där förövaren är obekant för brottsoffret. Att polisanmäla sin man, sin pojkvän eller en ”god vän” är helt enkelt förknippat med större motstånd än när det handlar om en fullständig främling.
Det är inte heller mer än drygt femtio år sedan våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades. Före 1965 var det rent juridiskt omöjligt att göra en polisanmälan om våldtäkt mot den person man var gift med. De första siffrorna i kriminalstatistiken som vi talar om här är hämtade från en tidpunkt bara tio efter denna lagändring. Vi vet att det tar tid innan attityder förändras när lagarna förändras.
Tittar vi på fördelningen av polisanmälda våldtäkter inomhus och utomhus så ser vi ytterligare en intressant detalj. 1975 var andelen som skedde inomhus ungefär lika stor som andelen utomhus. 2018 ser det helt annorlunda ut. Av de 77 våldtäkter per 100 000 invånare som polisanmäldes skedde 67 inomhus och bara 10 utomhus.
Det är inte osannolikt att denna förändring – där en allt större andel av de polisanmälda våldtäkterna sker inomhus – handlar om en förändring av mörkertalet och i benägenheten att anmäla.
Den typiska våldtäkten som polisanmäls begås alltså av en person som brottsoffret känner och den sker oftast inomhus. Trots att all kunskap visar att så är fallet är det ändå många som tror att en typisk våldtäkt är det som brukar kallas överfallsvåldtäkt, där en okänd man förgriper sig på en kvinna som är ute och promenerar, joggar eller rastar sin hund. Dessa brott väcker stor uppmärksamhet och skapar också stor oro bland kvinnor i de områden där de härjar.
Ett exempel är Hagamannen Niklas Lindgren, som satte skräck i Umeås kvinnor 1998 – 2005. Lindgren angrep kvinnor som han inte kände och han gjorde det utomhus. Som i Lindgrens fall handlar det ofta om serievåldtäktsmän som fram till DNA-tekniken var systematiskt svåra att identifiera och lagföra.
Men trots att överfallsvåldtäkter är mycket ovanliga ses de ändå av många som typiska våldtäkter. Det är värt att understryka att de är varken typiska eller vanliga.
Vi kan nu dessutom konstatera att hela den ökning av polisanmälda våldtäkter som vi har haft i Sverige i över ett decennium handlar om våldtäkter inomhus. De våldtäkter som begås utomhus – där överfallsvåldtäkter ingår – har inte ökat alls sedan 2005.
Slutsatser
Hur var det nu med Affes siffra på 1 666 %?
Den som vill ge hela bilden av kriminalstatistiken kommer fram till en totalsiffra på 920 % – inte 1 666.
Eftersom vi dessutom är två miljoner fler idag än 1975, så sjunker denna procentuella ökning ytterligare och hamnar på 755%.
En andel av denna ökning av polisanmälningar beror på att lagstiftningen har förändrats och att kvinnor idag är mer beredda att anmäla än 1975. Vi vet ingenting om huruvida denna ökning av polisanmälningarna motsvarar en verklig ökning av antalet våldtäkter.
Nästan hela ökningen av polisanmälningar sen 1975 (91%) handlar om våldtäkter inomhus. Sen 2005 är detta hela ökningen. Ingenting tyder på att överfallsvåldtäkterna har ökat. Här är siffran alltså noll.
Detta är det hederliga sättet att redovisa den offentliga kriminalstatistik om polisanmälda våldtäktsbrott som vi alla har tillgång till.
Och till sist:
Den som bara bryr sig om våldtäkter när förövaren är utlänning saknar all trovärdighet.
Rättelse:
I en tidigare version av artikeln utpekades felaktigt Thoralf Alfsson som upphovspersonen bakom ”Affes statistikblogg”.
Det finns en stämpel som är ytterst svår att sudda ut. I princip alla av oss berörs av stämpeln ”psykiskt sjuk”. Antingen lever vi själva med en diagnos eller så finns det någon i vår närhet som lever med en diagnos. Det är dags att radera, eliminera, förinta och krossa stigmat.
Jag vill till att börja med påpeka att detta är en krönika, som inte syftar till att vara vetenskaplig eller skapa någon form av konsensus. Orden i texten kommer enbart från mig själv.
Antingen drabbas vi själva eller så finns det någon i vår närhet som inte mår bra. Det finns fortfarande ett starkt stigma kring människor som är ”psykiskt sjuka”. Förr betraktades man som paria. Man var idiot, dåre, galen, imbecill och sinnesslö. Hade man tur var man bara eljest. Attityderna kring psykisk ohälsa lever kvar. Oftast handlar det om okunskap, rädsla och avsky.
Vi har kommit en bra bit på väg i vår människosyn kring psykisk ohälsa. Men fortfarande gnager en stark känsla av skam hos de av oss som är drabbade. Den allmänna uppfattningen är att det råder tabu att berätta om hur vi mår, om hur vi fungerar, om hur vi förhåller oss, eller inte förhåller oss, till andra människor.
Att vara öppen med sin psykiska ohälsa är att visa sig sårbar och svag. De av oss som är drabbade är oroliga för vad det kommer att få för konsekvenser att berätta. Hur kommer mottagaren att reagera? Blir de rädda för mig, blir de avvaktande, osäkra eller kommer de kanske till och med att ta avstånd från mig?
Vi ska inte glömma att vi alla är olika, vi är alla unika. En del människor lever med diagnoser utan att egentligen veta om det, och har därför inte några som helst möjligheter att bearbeta, hantera eller tydliggöra den egna funktionen.
Det finns olika grader i helvetet för vad som känns OK för oss att dela med oss av. Dessa grader bestäms av den egna känslan, den egna självbilden och den egna upplevelsen. Det kan ingen ta ifrån oss.
Det handlar om att våga bryta barriärer, ta steget, komma till insikt, acceptera och respektera sig själv och inte minst att våga berätta. Men varför är det så svårt? Många av oss som bär på någon form av psykisk ohälsa påverkas direkt av den egna verkligheten. Vi är sårbara, vi klarar av stress i mindre utsträckning, vi har en annan omvärldsuppfattning, vi har en unik självbild, vi styrs av kontrollbehov, vi påverkas av röster och vi saknar sociala koder. Vi ser, känner och hör saker som andra inte gör. Vi är rädda för att andra ska döma oss. Vi känner skam och skuld. Vi är rädda att stämplas som konstiga, galna eller att drabbas av utanförskap.
Varför känner vi skuld och skam över något vi inte kan rå för och som vi inte kan styra över? Varför skuld- och skambelägger vi människor som lever med psykisk ohälsa? Det finns ingen skuld och det finns ingen skam i att leva med en diagnos.
OM vi väljer att ta steget att berätta för andra om vår psykiska ohälsa blir vi, i vissas ögon, en diagnos. Omgivningen identifierar oss som om diagnosen är det enda vi är. Det är inte humant någonstans, och vi förtjänar bättre. Återigen hamnar vi i det där ensidiga facket som vi ska undvika.
Vi får aldrig glömma bort att vi ÄR inte vår diagnos, vi är oss själva – vi är människor. Människor med samma oantastliga människovärde som alla andra människor.
Det är positivt att det finns människor i samhället som väljer att berätta om sin psykiska ohälsa. Förhoppningsvis kan det leda till att fler av oss blir bekväma med att ta steget. Det går långsamt, men attitydernas position förflyttas sakta men säkert framåt.
Samhällssynen kring psykisk ohälsa är i ständig förändring. Det är bra. Men vi behöver alla lära oss att vi är olika, att vi fungerar olika eller att vi uppfattar saker olika.
Vi måste lära oss att respektera och acceptera våra olikheter.
Vi måste ändra attityder och vi måste krossa fördomar.
Vi måste vara mottagliga och vilja lära.
Vi måste våga prata.
Det är genom att prata som vi kan förstå och det är först då vi kan skaffa oss möjligheter att eliminera skammen och skulden.
Vi måste våga vara olika. Vi måste våga acceptera olika. Oavsett vad vi själva och omgivningen anser. Och kom ihåg: vi är alla människor, och vi är alla lika värda. Oavsett. DET kan aldrig tas ifrån oss.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Hur var det nu, är det så att ni är ”bara lite kritiska mot förda invandringspolitiken”, eller hur var det nu?
Självinsikt?
Självrannsakan?
Har ni sådan?
Alla ni vuxna personer som själva planerat och valt att åka till en offentlig plats där det finns personer som har tillståndsgiven manifestation för asylrätten – och så ställer ni er i klunga och skanderar och skriker… eller till och med marscherar… mot tonåringar, ungdomar, unga vuxna…
Har någon av er den minsta förmåga att granska ert eget beteende? Har någon av er möjligen en aning eftertanke, självinsikt, självrannsakan över ert eget beteende på allmän plats?
Kommer någon av er att be offentligt om ursäkt (utan undanflykter eller bortförklaringar) och ta avstånd från ert hat och er uppvisade intolerans mot barn, tonåringar, ungdomar, unga vuxna personer – som knappast kan räknas som politiskt ansvariga representanter för ”den förda invandringspolitiken”… ?
Jag ser er, vi är flera miljoner personer som ser er. Vi gillar inte att se er öppna intolerans och ert öppna, aktiva hat.
Har ni ingen skam i kroppen?
Fundera ännu en gång och ännu ett varv.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 