Etikettarkiv: militär

Patriotism som alternativ till nationalism?

När jag gick i tredje eller fjärde klass, veckorna efter den årliga höstmarknaden där jag lyckats tjata mig till att få köpa Sveriges flagga på en pinne – kanske en och en halv meter lång med en rund knopp av trä i slutet – tog jag en dag med mig flaggan med pinne och allt för att visa upp den för min fröken och mina klasskamrater.

Såhär i efterhand kan jag inte minnas eller ens föreställa mig hur jag tänkte. Vad trodde jag de skulle säga? Vad ville jag själv få sagt? Hade jag någon tanke överhuvudtaget med att ta med mig Sveriges flagga till skolan? Jag vet inte. Och det spelar egentligen ingen roll. Det som spelar roll – och som jag kom att tänka på när jag satte mig ner för att börja skriva den här artikeln om skillnaden mellan patriotism och nationalism – är lärarnas reaktioner när jag på lunchrasten började göra cirkuskonster med nämnda flagga.

För att göra en lång inledning kort, beslagtogs flaggan för resten av dagen och jag fick inte ta med den till skolan igen. Jag fick också veta att man beter sig inte hursomhelst med Sveriges flagga. Den var (och är) på ett sätt helig, alternativt att den är en symbol för något heligt. För Sverige; som nation och som stat. Och för oss svenskar, vilka vi än är och var vi än befinner oss.

Det där sista tänker jag en del på. För när flaggan ibland upplevs vara kapad av rasister eller skändad av konstnärer, så är det utifrån vår gemensamma upplevelse att den är “min” och att “jag” är svensk som vi reagerar. Precis som mina 80-talslärare reagerade på hur jag gjorde cirkuskonster med “deras” flagga, även om den förstås också var min – i fler än en bemärkelse, dessutom. Den här gemensamma upplevelsen är lätt att beskriva som nationalism och därmed öppnas för svårmodig problematisering. Men samtidigt vet alla vi som gärna hemfaller åt just svårmodig problematisering att det finns en hel del svenskhet därute som inte är särskilt lätt att passa in i den nationalistiska fållan. En svenskhet som kanske snarare kan beskrivas som patriotism.

Skillnaden mellan patriotism och nationalism

Såväl uppslagsverket Merriam-Websters onlineresurs som svenskspråkiga Wikipedia och Svensk Ordbok beskriver patriotism som ett uttryck för en i princip villkorslös fosterlandskärlek utan vare sig ideologisk eller politisk färg, medan nationalism i kontrast till det “hävdar den egna nationens värde och intressen” (Svensk Ordbok). Redan på den grundläggande nivån är alltså skillnaden mellan patriotism och nationalism tydlig, men för säkerhets skull gräver vi lite till.

Nationalismens “Sverige” är alltså en idé om att vi som svenskar delar en folksjäl – en mytisk och nästintill religiöst färgad mänsklig essens som finns i alla människor, men som ser olika ut, beroende på om man är svensk, tysk, grek, irakier… You name it. Problemet är att kriterierna för nationstillhörighet – d v s vad den här mänskliga essensen består av och hur man extraherar den nödvändiga informationen ur den – är helt godtyckliga. Alla och ingen kan vara äkta svensk, Sverige som nation skulle i princip kunna uppstå var som helst eller ingenstans i världen, eftersom förutsättningarna måste vara de rätta. För eftersom idén om svenskhet (som inte är förbehållen nationalismen) är just en idé så finns det lika många svenskhetskriterier som det finns nationalister. Nationalismen tenderar också därför i sina uttryck att framförallt handla om eller söka avhandla vem som är “svensk” och vem som inte är det. Med det följer som ett brev på posten ett slags mindervärdeskomplex; nationalisten för en oavbruten kamp för sin nationella tillvaro mot såväl yttre och inre fiender – de sistnämnda kan t ex benämnas “förrädare” eller “folkfiender” – och har egentligen lite till ingen tid över för den stolthet över sitt land/sin nation som den borde känna, men som envisas med att hägra i fjärran.

Patriotismens “Sverige” är förstås också det en idé om en inneboende svensk gemenskap, men har istället sin grund i statsbildningen, territoriet och det formella medborgarskapet. Även om folksjälen – den mänskliga essens som alltså sägs göra oss till svenskar – inte är helt frånvarande, så tar den sig alltså uttryck i en lojalitet och stolthet över den svenskhet som kommer av att vara medborgare i staten Sverige, snarare än i en vagt definierad uppsättning “svenska värderingar” eller “svensk kultur” som måste försvaras med näbbar och klor mot upplevda hot bakom varje hörn. Patriotismen blir därmed nära besläktad med en redan förgivettagen svenskhet som i princip inte är villkorad med mer än att man är svensk medborgare eller strävar efter att bli det.

Fördelen med detta, för den som söker ett konstruktivt alternativ till en mer nationalistisk fosterlandskärlek, är att patrioten kan vara en del av en heterogen skara där annars särskiljande attribut som hudfärg, ursprung, religion, politisk inriktning m m blir en styrkeuppvisning. Desto större diversitet, desto mer att vara stolt över som “svensk”.

Nyanseringen blir ett patriotismens credo, rentav, och i samma veva en motpol till den hårt kontrasterande nationalismen, där du antingen är med oss eller mot oss. Detta blir tydligt i situationer där vi rör oss i gråzonen mellan jättesvensk och ickesvensk. Patrioten behöver t ex inte gå in i svårmodig problematisering för att kunna konstatera att Zlatan är svensk, att man kan vara jude eller same och samtidigt svenskeller bara välkomna nya svenskar in i vår gemenskap. Den välvilliga tolkningen kan få råda till allas gagn. Nationalisten, däremot, har bevisligen massor att grubbla över när det gäller frågor som dessa. Att öppna sitt hjärta är heller inte en rekommenderad väg att gå för denne.

Svårmodig problematisering

Men patriotism har förstås inget frikort från svårmodig problematisering. Soldaten som gör sig redo att döda i Sveriges namn – är hen patriot eller nationalist? Ja, det beror till stor del på hens inneboende bevekelsegrunder, förstås. Men militärtjänstgöringen i sig (som jag själv är gammal nog att ha genomgått; 11 månader på Artilleriregemente 4 i Östersund i början av 90-talet) är en, om vi håller oss till dikotomin nationalism-patriotism, patriotisk uppgift. Den kommer an på samtliga svenska medborgare, oavsett färg, form, politisk hemvist, religiös tro, sexuell läggning o s v. Samtidigt ligger det ett nationalromantiskt skimmer över hela den militära kulturen med alla dess attribut och den centrala idén om att vara redo att ge sitt liv för sitt fosterland som inte så enkelt kan bortförklaras som enbart hängiven patriotism. Eller är det månne verkligen möjligt att göra ett sådant offer till gagn för “statsbildningen, territoriet och det formella medborgarskapet”?

Sammanfattningsvis tänker jag att patriotism som alternativ för den som känner att flaggan är på ett sätt helig erbjuder en mängd möjligheter som nationalismen inte gör. Framförallt representerar patriotismen en inkluderande, heterogen tolkning av Sverige och svenskhet, medan nationalismens nyckelord är exkludering och homogenitet.

Lästips:

Sd och militära insatser mot civila i Sverige

Gästinlägg av Polimasaren

Dagen då detta skrivs, den 14:e maj, var det 82 år sedan svensk militär sköt skarpt mot strejkande arbetare. De dödade 5 personer och skadade fler. Denna händelse är en av de mörkaste i svensk arbetarhistoria. Det tvistades mycket om vems fel det var. I en demokrati ska inte staten ha befogenhet sätta in militär mot sina egna kan man tycka. För dom flesta är detta en självklarhet. Vi får aldrig glömma det och med minnet av Ådalen 1931 kommer vi heller aldrig att göra det.

Make it rain - Marine fires squad automatic weapon
United States Marine Corps Official Page / Foter.com / CC BY-NC

I riksdagsmotionen 2012/13:Ju393 ”Införande av gendarmeri inom polismyndigheten” skriver sverigedemokraternas riksdagsledamot Mikael Jansson att han vill kunna tillåta militärpolis användas i civila situationer — alltså mot våra egna medborgare.

Över tid har det visat sig att det understundom uppstår situationer där den vanliga polisens kapacitet inte räcker till, vilket man bland annat har försökt åtgärda genom inrättandet av en särskild insatsstyrka för situationer som kräver tyngre beväpning

Han nämner händelser som upplopp i storstäder och han nämner ordet stadsdelar. Man undrar vilka städer och stadsdelar han menar? Vi ska inte lägga orden i munnen på honom och tillföra honom saker han inte sagt, så vilka stadsdelar det handlar om låter vi vara osagt för den här gången.

I ett pressmeddelande skrev sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson efter återkommande kravaller i invandrartäta Rinkeby (år 2010), att han kräver hårdare krav. Han var iallafall mer specifik med vilka städer och stadsdelar det gällde. Åkesson förklarar att han tycker att dagens lagstiftning är otidsenlig och vill att det ska finnas möjligheter att införa undantagstillstånd samt att den nationella insatsstyrkan ska skickas till Rinkeby. Åkesson förklarar varför:

att ordningen måste återställas med alla till buds stående medel

Åkesson lägger skulden på det mångkulturella samhället i citatet nedanför, det var ju inte helt oväntat, men vad menar han med extraordinära åtgärder?

Den mångkulturella samhällsordningen i kombination med mediernas och de etablerade partiernas ”tycka synd om -mentalitet” och bristande förmåga att hantera situationen har skapat en situation som kräver extraordinära åtgärder

Gendarmeri, nationella insatsstyrkor och undantagstillstånd riktat mot förorter är alltså dessa två sverigedemokraters lösning på problemen. Då är vi där igen där vi startade det här blogginlägget:

I en demokrati ska inte staten ha rätt att sätta in militär mot sin egen befolkning och glöm aldrig Ådalen 1931 och varför det hände. Kan det vara dom lagar som gäller nu, dom som är otidsenliga enligt Åkesson, som är orsaken? Och att de lagar som gällde före Ådalen är mer tidsenliga?

Gästinlägg av Polimasaren

———
Mera läsning om f.d. partiledare Mikael Janssons motion på Expo