Den elfte juli minns omvärlden Srebrenica och de 8 372 hittills hittade och DNA-identifierade män och pojkar dödade i det största folkmordsbrottet sedan andra världskriget.
Folkmordet innefattar en rad liknande massgravar över hela Bosnien, där civila avrättades från 1992 till 1995.
Det minsta jag kan göra är att idag nämnda en del av de städer där massgravar radades upp genom landet jag lämnade för alltid.
I staden Prijedor avrättades 3 689 personer, de flesta i koncentrationsläger.
I staden Visegrad avrättades 1 750 personer, en del människor samlades i närmsta hus där de brändes levande.
I staden Foca avrättades på samma eller liknande sätt som i Srebrenica 2 043 personer.
I staden Zvornik 3 170, i Bratunac 3 533, i Vlasenica 2 590, i Rogatica 1 426, i Zepa 495, i Bjeljina 1 080, i Ahmici 116, i Maglaj 683, i Zepce 271.
I staden Mostar miste 1 750 civila livet, i Gorazde 4 402.
I norra Bosnien i en hel region som heter Bihac region med små städer runt om kring som Cazin, Sanski Most, Kljuc, Velika Kladusa och byar runtomkring, räknar man med att 10 331 personer avrättades.
Den 11:e juli minns vi folkmord i hela landet med en kedja av koncentrationsläger och våldtäktläger där drygt 60 000 kvinnor och barn utsattes för sexuellt våld.
I huvudstaden Sarajevo dödades folk mest på gator av krypskyttar och granater som haglade dag och natt under 4 år, där ca 11 500 människor dödades, av dessa var ca 1 600 barn. Drygt 50 000 civila blev skadade, av dessa ca 14 000 barn. Här handlar det om en etnisk blandning av civila som dödades och skadades, vilket senare definierades som terror i Haag-tribunalens domar.
”Det är inte människor som dött i Sarajevo. Det är muslimer. 17 000 närmare bestämt.”, sa general Ratko Mladic, till en av Expressens journalister när han frågades om massavrättningarna. (Källa: Expressen)
De som skissade på folkmorden i Bosnien på 1990-talet är idag förebilder till en rad muslimhatare runt om i världen. Precis som Breivik hyllade krigsförbrytarna Ratko Mladic och Radovan Karadzic i sitt Manifest, gjorde Brenton Harrison Tarrant , mannen som utförde attentatet mot en moské i Nya Zeeland 2019, där han avrättade 51 och skadade 47 personer.
År 2015 var jag en av grundarna av ”Elfte julipriset” på Kistas Folkhögskola, som delats ut varje år till organisationer och enskilda individer som aktivt har jobbat mot muslimhat och hat mot andra minoriteter samtidigt.
Jag passade varje år på att säga att hatet transformerades från en form till en annan, från ett folkmord mitt i Europa till en acceptabel högerextrem retorik som vi hör i en rad europeiska länder, en retorik som har vunnit sin plats i olika parlament.
Avhumaniseringen av muslimer är nästan likadan som den vi hörde av Ratko Mladic.
Även om vi i Sverige är trygga och att ett folkmord i Sverige är bortom all realistisk tanke, så har vi liknande politiska profiler som hetsar upp folk och inspirerar till terrorattacker eller attacker vi såg mot Capitol.
Idag är det viktigt att minnas Srebrenica liksom en rad andra städer som drabbades av folkmord i min och din tid, men också att vi förstår faran i ett politiskt uttalande som blev huvudpotential för folkmordet.
Jag var väldigt nyfiken på hur SD själva ser på folkmordet i Bosnien och enligt min analys så var partiet väldigt försiktiga att uttala sig i frågan. Anledningen till detta är att det är nationalism som ligger bakom folkmordet i Bosnien. Det är skrattretande att SD:are själva, som jag har talat med, försökt förklara att det var mångkulturen i forna Jugoslavien som skapade problem – inte nationalism.
Glöm inte att det är politiska ideologier som alltid ligger bakom folkmord.
Mångkultur är ingen ideologi. Nationalism är en ideologi. Samma nationalism som SD hyllar.
Läs gärna min debattartikel i Aftonbladet från 2015:
Sverigedemokraternas Björn Söder rycker partiet tillbaka in i abortdebatten. Söder hävdar att abort är den överlägset vanligaste dödsorsaken i världen och att det används som preventivmedel. Att abort skulle vara mord är abortmotståndarnas starkaste argument, och torde inte stämma överens med partilinjen. Det finns inte heller några belägg för att kvinnor använder abort som preventivmedel. Kvinnor behöver inte meddela orsaken till varför de gör abort.
SD har officiellt intagit en inställning till abort som liknar övriga partiers. Partiet hade länge ett krav på att sänka gränsen för fri abort från vecka 18 till vecka 12. Jimmie Åkesson sa i oktober 2019 i en intervju med Aftonbladet att frågan hamnade alltför mycket i fokus i valrörelsen 2018. För att undvika att partiet framöver ska hamna i samma situation valde de alltså att slopa kravet. Samtidigt signalerade de att de skulle sluta driva frågan om samvetsfrihet.
Åkesson poängterade att abortfrågan har hamnat i skymundan i partiet och inte diskuterats på högre nivå under en längre tid. Mot bakgrund av att abort vid tiden inte fanns med i vare sig politiska program eller åsiktsdokument, är det en legitim fråga att ställa sig huruvida partiet anser att kvinnofrågan abort är särskilt prioriterad. Åkesson har i SVT Opinion Live i juli 2018 uttryckt att:
”Det är ingen viktig fråga, utan mer ett principiellt ställningstagande” (Källa: SVT.se)
”Tidningen Världen Idag rapporterar i dag, den 15 januari 2021, om att den vanligaste dödsorsaken på jorden under 2020 var abort. Totalt 42 miljoner ofödda dödades i aborter, enligt Worldometer, vilket kan jämföras med den näst vanligaste dödsorsaken, smittsamma sjukdomar, som skördade 13 miljoner människoliv och 1,8 miljoner som under förra året dog i covid-19.” (Källa: Riksdagen.se)
Söder påstår att abort är en dödsorsak, dessutom världens klart vanligaste dödsorsak. Han påstår också att abort innebär att ofödda dödas, dvs mördas. Påståendena finner han hos den kristna tidningen Världen idag, som samma dag som Söder rafsar ihop sin skriftliga fråga slår upp en artikel om att 42 miljoner ofödda dödades av abort världen över 2020.
Ofödda foster ingår inte i befolkningen. Därför kan abort inte vara en dödsorsak, då statistiken i dödsorsaksregistret rör levande människor. Åsikten att abort skulle vara en dödsorsak skulle samtidigt innebära att abort är mord. Vem är mördaren i så fall? Är det läkaren som utför aborten? Eller är det mamman som bär på barnet? Kanske är det pappan, som också bidragit till att fostret blev till?
Den vanligaste dödsorsaken i Sverige är hjärt- och kärlsjukdomar, följt av cancer och psykiska sjukdomar/beteendestörningar (framför allt demens).
Vidare i frågan tar Söder återigen upp frågan som SD har haft uppe flera gånger tidigare, nämligen att abort skulle vara ett slags preventivmedel:
”Sverige brukar framhäva sitt internationella arbete gällande sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. I det arbetet brukar fokus ligga på kvinnors rätt till abort. Sällan – eller aldrig – framhålls barnens rätt till liv. Med ett skevt fokus riskerar abort att bli ett slags preventivmedel där ingen hänsyn tas till de ofödda barnens rättigheter.” (Källa: Riksdagen.se)
Abort som preventivmedel?
Framför allt SD-kvinnor har varit aktiva i abortfrågan. Den kvinnofientliga politiken har bl a framförts av Paula Bieler, som nu har lämnat SD och politiken. Hon har påstått att kvinnor använder abort som preventivmedel. Även Julia Kronlid, en kristen profil hos SD, har utan belägg hävdat detsamma. Bieler, Kronlid och Söder använder sig av gissningslekar. De kan inte styrka det farliga och generaliserande påståendet.
Problemet för Söder, och SD, är att det inte finns belägg för att abort skulle användas som preventivmedel. Det finns inga krav på kvinnor att berätta varför de vill göra abort. Följaktligen finns ingen statistik om orsaker till abort. Både RFSU:s ordförande Kristina Ljungros och Socialstyrelsens sakkunniga Karin Gottvall styrker att det är en myt att kvinnor skulle utföra abort som ett slags preventivmedel.
Fram till vecka 18 är orsaken till abort en privatsak. Det är olagligt att fråga om varför en kvinna vill avsluta en oönskad graviditet.
SD-motioner om abort bygger på fördomar och extremism
Partiet har under åren lagt en mängd motioner i abortfrågan. Det är tydligt att frågan är viktig för många i partiet, oavsett vad partiledare Åkesson säger. SD-politiker som uttrycker sig i abortfrågan använder en egenhändigt hopsnickrad sanning då de påstår att abort används som preventivmedel. Argumentet bygger inte på fakta, utan på fördomar och hörsägen. Den nuvarande abortlagen finner du här.
Det är extremt att hävda att kvinnor som gör abort gör sig skyldiga till mord. Det är en åsikt som drivs stenhårt av abortmotståndare och bygger på en religiös övertygelse, framför allt inom katolicismen. Enligt fundamentalister är allt liv oantastligt, oavsett om det handlar om ett ofött foster utan möjligheter till överlevnad utanför kvinnans kropp. Svenska kyrkan ställer sig inte bakom påståendet att abort är mord. De påpekar att det genom historien har funnits skilda åsikter, och summerar ner i huruvida fostret vid befruktning är en individ och när fostret anses få en ”själ”. Tidningen Världen idag, som står på kristen grund, är uppenbarligen av motsatt åsikt.
Påståendena som Söder för fram i är baserade en extrem religiös övertygelse – att abort skulle vara mord – och på en myt – att abort används som ett slags preventivmedel. Söder, liksom föregående SD-politiker som höjt sina röster i frågan, sprider såväl extremism som falsk fakta. Troligtvis går Söders ord stick i stäv med partilinjen, i alla fall den officiella. Lika troligt är att det finns många fler i partiet med samma kvinnofientliga åsikter.
SD-kvinnor har samma kvinnosyn som SD-män
Generalfelet som SD gör är att de ger sig in i ett obehagligt översitteri när de ger sig själva tolkningsföreträde och dikterar vad de tror är kvinnors tankar om vad de vill göra med sina egna kroppar.
Det är ännu ett bevis på hur SD:s kvinnosyn skiljer sig från andra partiers. Eftersom frågan genom åren framför allt drivits av kvinnor, är det obehagligt slående att det inte bara är männen i SD som står för denna förnedrande kvinnosyn.
Jag avslutar med att ställa följande frågor till dig, Björn Söder:
Vad är det som gör att du likställer abort med mord, när dödsorsaker enbart appliceras på levande människor som räknas in i befolkningen?
Vem är, enligt dig, mördaren då ett foster tas bort?
Vad är det som gör att du tar dig rätten att tala för kvinnor som gör abort och påstå att du vet orsakerna därtill, när du uppenbarligen inte har något över huvud taget som backar upp det du påstår?
Pga såväl extern som intern kritik har Björn Söder 210121 valt att dra tillbaka frågan, men avser att formulera om den. Motargument avser att följa händelseförloppet.
Debatten om de ”brottsliga” och ”mordlystna” ölänningarna på 1800-talet påminner mycket om debatten idag bland högerkonservativa med sympatier för Sverigedemokraterna i sociala media. Då var det ölänningarna som man sa hade en kultur som gjorde att de drogs till brottslighet. Idag är det muslimer, romer och andra som får höra detta.
Den tidens ”antirasister” fick ägna mycket möda och energi åt att motarbeta rykten om de våldsamma ölänningarna.
Ryktena hade uppstått av flera anledningar. Främst var Öland beryktat för att det skedde några uppmärksammade mord och uppror riktade mot personer av högre rang och stånd på ön. Bödaupproret 1850 är ett sådant exempel. Men sen var det så att folkmängden var stor på ön, folkmängden på ön var lika stor för 170 år sen som idag (den ökade från 23000 1805 till över 40000 i mitten på 1800talet, innan emigrationen till USA började), och fattigdomen utbredd. Som vanligt där utanförskap existerar grasserar även brottslighet där.
Men betydde det att alla ölänningar var, eller är, kriminella?
Nej, givetvis inte. Man kan inte dra alla människor av en etnicitet eller en kultur över en kam. Det vet alla bildade förnuftiga människor nu, och det visste man då.
Vi ska kika lite på hur den tidens fördomar om ölänningar och på några exempel på hur antirasister bemötte detta.
1827
I början av december 1827 skedde ett ohyggligt mord på Öland, som blev förstasidesstoff i landets alla tidningar.
Det hela började med att en bonde i Buserum i Torslunda socken högg ner träd i Saxnäs, Algutsrum, som tillhörde den avlidne löjtnant Hjorth. Hans son, lantmäteri-ausculant Olof Fredrik Hjorth, åkte tillsammans med några vänner för att konfrontera gärningsmännen och blev misshandlade. Hjorth så illa att han dog.
Som väntat blev upprördheten stor ute i stugorna. Ytterligare ett dåd begått i den del av landet som hade rykte om sig att vara den tidens ”no go-zon”.
Calmarposten rapporterade givetvis om det också. Men gick i svaromål mot förtalen om ölänningarna.
”Man har anmärkt under det sednare tiotalet af år, en mängd gröfre brott begågna af Ölands allmoge, hvilka alla ådagalägga samma lynne, samma lömska sätt att angripa. Jämför man de brottsligheter af gröfre art, som blifwit föröfvade på fasta landet af detta län, med de på Öland, får man anledning til obehagliga betraktelser af så wäl antalet bland lika stor folkmängd, som beskaffenheten, och sättet hwarpå de blifvit verkställda….”
Ölänningar har fått rykte om sig att utöva våld och mord genom ”lömskt försåt”, skrev tidningen. Men det är ändå fel att dra alla ölänningar över en kam, skrev tidningen.
Man får inte bedöma en grupp människor, en allmänhet, efter vad några av deras individer gör. Det finns både brottslingar och hedervärda i varje grupp människor.
”Ligger anlaget till dessa lömska brott uti Öländska allmogens lynne? jag kan inte återhålla denna fråga, ehuru den ganska lätt kan beswaras med nej. Efter några få indiwiders förhållande hwarke bör eller får man bedöma en allmänhet… Öland kan lika wäl som någon annan rikets landsort uppwisa hederwärda och skickeliga män; äfwensom brottsligar tywärr finnes allestädes.”
Det var hårda ord. Skribenten frågade sig om ölänningen är Sveriges vildsinta korsikaner.
”På en sednare tid hafva åtskilliga mord blifvit begångna på Öland, mord af hejdlös ilska, af djurisk blodtörst, der offret blifvit sargadt och misshandladt ännu sedan det upphört att andas, mord, som i all sin vildhet erinra om Korsikas vendetta och Syriens assassiner.
Med en viss fruktan genomvandrar man de förfallna, men ännu i sitt förfall arkitektoniskt sköna hvalven af Borgholms slott. Hvart ögonblick fruktar man att bakom någon pelare upptäcka en förstucken röfvare, som på god öländska tillropar en det till konstterm blifvna uttrycket: ”Pengar eller döden!” Denna barbenta muskulöse figur, som på en raggig Ölands-klippare, tyglad med låggrimma, galopperar alfvaren utåt, har han icke ett visst slägttycke med med en kalabresisk röfvare, som på afstånd observerar sitt rof, och ger icke sjelva det ödsliga nakna landskapet ett slags illusion åt en dylik föreställning?
(…)
En plägsed, gemensam för trakten kring Borgholm och trakten kring Rom är också det beständiga bärandet af vapen. Ingen öländning går — för att hämta en liknelse ur Frithiof — ensam: hans knif följer med. En öländning är icke rätt hemmastadd med sig sjelf, då han icke i sin bröstficka känner detta vapen, som med sin breda sextumsklinga godt håller en stillett stången. Och emellan handen och knifven råder vanligen af gammalt en dragningskraft, som i yttersta rummet utöfvar sitt inflytande på knifven. Det heta blodet kokar upp, och det kalla stålet blottas. Gräl slutar i blod. Denna plägsed är, kanske mer än mången tror, en orsak till de mordiska uppträden, som vanfräjdat Öland…
Öländningen är hvad man gjort honom till: förtryckt har han blifvit lömsk och hämdgirig. Religiöst vanvårdad, har han bildat sig ed egen lära om tillåtet och otillåtet, om dygd och last. Han har lagt sig i försåt för sina länsmän. Han har disputerat med sina själasörjare derom att tillgrepp af mat, då man är hungrig, aldrig kan vara något syndigt. En dylik moral är, om man så vill, naiv — riktig är den icke. Men den skall dock finna insteg hos råa sinnen, såvida frön till bättre åsikter icke i tid hos dem nedläggas.”
Öland har varit utsatt genom historien, både av krig och pest, och genom kronans kontroll av Öland, som varit strängt, skrev Kullberg. Om man utsätts för sånt är det inte konstigt om sinnet inte blir ”milt och menniskovänligt” bland de drabbade.
”Så vårdslöst, så styffaderligt, som svenska styrelsen i århundraden behandlat Öland, hafva knappt Romarne behandlat något af sina minst omtyckta lydländer. Må man derföre, äfven om man icke vill framhålla de flerfaldiga, de kanske vid jemförelse öfvervägande ljussidor öländningen eger, icke för mycket i svart utmåla hans mörka sidor. Öländningen är hvad man gjort honom till. Han är det lefvande resultatet af den styrelse, den förvaltning, den lagstiftning han varit underkastad.”
Måhända var anledningen till att många tidningar valde att utelämna slutklämmen i artikeln att journalisterna själva hyste fördomar om ölänningar?
1855
I en insändare av någon som angav sig för att vara bonde på ”Ölands norra mot” i Folkets Röst 1855-09-22 kunde man läsa kritik mot en herr Sylvander, som i en tjänsteskrivelse från Kalmars Hushållningssällskap uttryckt grovt fördomsfulla åsikter om Öland. Sammanhanget var att han skrev om det öländska lantbruket, som han kritiserade. Sylvander hade skrivit:
”Att ölänningen är ‘är mera rå och obildad än fastlandsboen’, är lika sanningslöst som att han är ‘slösare, lömsk, hämdgirig, blodtörstig, feg i öppen strid, lägger sig gerna i försåt och väntar tåligt flere år, för att utföra sin hämnd‘.”
Insändarskribenten bemötte påståendena att Öland skulle vara en ”no go-zon” där svenskar från fastlandet riskerade att utsättas för brott.
”På Öland finnas fullt ut så bildade och upplysta bönder som i Småland, och hvad angår öfrige grannlåter, som hr Sylvander tillägger ölänningen, så har hr Sylvander tänkt sig tillbaka ett par tjog år. I allmänhet är ölänningen icke slösare, ehuru han lefver godt och är i hög grad gästfri, äfven mot fremlingar, och på Öland kan hvilken som helst, äfven herr Sylvander, färdas lika säkert som i hvarje annan provins, utan att frukta för lömskhet, hämndgirighet, blodtörst eller försåt. ”
Avslutningsvis gav skribenten herr Sylvander en känga för sina fördomar. Det är orättvist att dra en hel provins, med dess invånare, över en kam, och generalisera negativt om dem, bara för att några få sköter sig illa.
”Det vore ännu mångdubbelt mera att anmärka vid herr Sylvanders årsberättelse; men det anförda kan vara nog för att visa vederbörande och den stora allmänheten huru herr Sylvander hopslumpat sin berättelse. — Att bedöma en hel provins efter några slarfviga och illasinnade individer, är och förblifver otillbörligt; ty hvar på jorden uppsöker herr Sylvander det land, der sådana icke finnas?”
Mord på orten, och på andra ställen
Mord var inte ovanliga på ön. Det ska sägas.
Calmarbladet 20 maj 1840 rapporterade t ex om ett mord på en 65-årig undantagspiga, Anna Larsdotter, i Stora Näsby i Sandby socken. Efter mordet gick landshövdingen ut med en skrivelse till allmänheten om att man skulle stoppa de kriminella gängen som härjade i Sandby och Gårdby pastorat. Under loppet av ett par år hade nämligen flera mord skett i de socknarna.
”Anledning saknas således icke til den förmodan, att inom ort finnes ett måhända widt utgrenadt band av djerfwa missdådare, hwilcka, genom den fruktan de injagat, eller det medhåll de förwärfwat, lyckats att giäcka kronobetiäningens waksamhet.”
Allmogen uppmanades ange gärningsmännen ”att åt orten återskänka frid och säkerhet”.
Det måste ha gått vilt till i Sandby och Gårdby pastorat. Aftonbladet 15 januari 1841 rapporterade att en Anders Larsson arresterats för att han misshandlat bonden Petter Månsson och drängen Nils Svensson i Bettorp. Petter skadades så illa att hans liv rapporterades vara i fara. Om den Anders Larsson ingick i det kriminella gäng som härjade i trakten framgår inte av medias rapporter.
Aftonbladet 27 april 1841 rapporterade om ytterligare ett mord. Ett dubbelmord.
Calmar d. 21 April. Nästl. Måndag infördes till härvarande länshäkte ynglingen Anders Beting från Mysinge, af Resmo socken på Öland, hvilken vid häktandet fritt och otvunget vidgått, att han d. 15 dennes på eftermiddagen med yxa så våldsamt slagit undantagsmannen Jöns Olsson och dennes hustru, Brita Olsdotter i Stenåsa, äfven på Öland, att de båda deraf ljutit döden.
Innan man tror att det nödvändigtvis var bättre förr ska man nog läsa på lite om historien. Rasism är något som inte bara funnit mellan länder och etniciteter utan även inom länder.
I flera hundra år har det dödliga våldet i Sverige legat kring 1 fall per 100 000. Den högsta nivån i modern tid var 1989 då siffran var 1,5. Idag är vi återigen nere på ca 1. Skillnaden mot andra delar av världen är astronomisk. Som El Salvador.
Den 2 oktober i höstas kunde tidningen La Prensa komma med en glädjande nyhet. September månad hade avslutats med ”bara” 192 mord! Det var den lägsta siffran sedan juni 2013.
La Prensa – som är en av de två stora dagstidningarna i El Salvador – har i många år rapporterat om det dödliga våldet i landet som periodvis har legat högst i världen. Antalet mördade är på en obegripligt hög nivå.
Och i augusti 2015 slogs ett mycket dystert rekord i El Salvador. Då var det 918 människor som mördades på en enda månad. I genomsnitt alltså 30 mord per dag.
918 människor.
Det är det antal som mördades i Sverige på tio år 2008 – 2017.
Att jämföra Sverige med El Salvador kan te sig märkligt. Men eftersom situationen i Sverige ibland framställs som nära undergången så kan det ändå vara värt att sätta saker och ting i ett större perspektiv.
Det kan också vara värt att påminna om att El Salvador är betydligt mindre än Sverige. Befolkningen är drygt 6 miljoner och de lever på en yta som ungefär motsvarar Värmland. Räknat per capita är därför skillnaden mellan Sverige och El Salvador ännu större.
Mordfrekvensen i El Salvador har sjunkit – särskilt om man jämför med toppåret 2015. Det året låg den genomsnittliga mordfrekvensen på över 105 per 100 000 invånare.
Det kan vara svårt att ta in denna siffra.
Det handlar om en nivå som är 100 gånger så hög som i Sverige, där vi de senaste åren när undergångsprofeterna har härjat som värst har haft en siffra på 1,1 per 100 000. Grafen med jämförelsen mellan Sverige och El Salvador visar hur oerhört långt vi befinner oss från ett land där folk ändå fortfarande går till jobbet och barnen till skolan. Den röda linjen längst ner är alltså Sveriges siffror för dessa år.
Latinamerika har i många år varit särskilt hårt drabbat av dödligt våld. Med 8 procent av jordens befolkning har man 38 procent av det dödliga våldet i världen. El Salvador är inte det enda landet med mycket höga siffror. Där återfinns också Colombia, Brasilien, Venezuela, Honduras, och Mexiko.
/Mexiko kan vara värt en sidokommentar i sammanhanget, eftersom detta land av fåkunniga ibland jämförs med Sverige. Med närmare 25 000 mord betecknas 2018 nu som det blodigaste året i Mexiko i modern tid. Antalet mord per 100 000 i Mexiko är cirka 20 – vilket innebär att det dödliga våldet där är ungefär 19 gånger så högt som i Sverige./
Sedan ganska lång tid har en del försökt göra stor sak av att det dödliga våldet i Norge är mindre än i Sverige. SD försökte driva en jämförelse mellan Norge och Sverige som en valfråga, men det ville sig inte riktigt. Fullt så dumma är inte människor att de tror att Norge och Sverige är två lika stora länder.
Det är lika vanligt att kvinnor mördas i Norge som i Sverige.
Detta må komma som en överraskning för somliga men faktum är att det inte bor lika många människor i Norge som i Sverige. Det rör sig om cirka hälften så många norrmän som svenskar – eller 52 procent.
Detta innebär givetvis att om vi jämför antal mord rakt av så är det av lätt insedda skäl inte förvånande att det är färre i Norge än i Sverige.
Men saken blir en helt annan om vi också tar med befolkningens storlek i kalkylen. Och då upptäcker vi följande:
Även när vi tar hänsyn till att det finns färre norrmän så är morden färre i Norge. Den genomsnittliga skillnaden mellan våra två länder är 0,95 för Sverige och 0,61 för Norge. Och om vi bara pratar om män som mördas så råder ingen tvekan – skillnaden är tydlig. Men när vi tittar närmare på hur många kvinnor som mördas så blir bilden en annan. Här visar det sig att nivån är densamma i Norge och Sverige.
Under åren 2011 – 2017 var det alltså lika många norska kvinnor som svenska kvinnor som mördades per capita. Det handlar om drygt 0,25 per 100 000 invånare.
I följande graf kan vi se att år 2013 låg Sverige och Norge totalt sett på samma nivå, därefter ökade mordfrekvensen i Sverige medan den minskade i Norge.
Men när vi tittar på kurvorna över mord på kvinnor så upptäcker vi två saker.
1. År 2013 låg siffran över antal mördade norska kvinnor på 0,36 – tydligt över alla dessa år i Sverige. Den högsta siffran under perioden för Sverige var 0,29 åren 2015-16.
2. Under hela denna period så följs de norska och svenska siffrorna när det gäller dödligt våld mot kvinnor mycket nära. Hela skillnaden mellan Norge och Sverige handlar om mord på män.
NB. Jag har valt att använda 2011 som startår eftersom BRÅ inledde sin könsuppdelade statistik på det här området det året.
När det gäller år 2018 så har vi siffrorna över antalet mördade kvinnor i Norge – de ligger på samma nivå som 2017. Återstår nu att se hur många kvinnor i Sverige som mördades förra året.
Detta är en artikelserie som syftar till att ta upp bibelcitat som motsäger islamofobers bild av Bibeln kontra Koranen.
”Läs koranen”, säger islamofober ofta. De tillägger ofta att de har läst koranen och anser att den är full av våld, mord, förtryck och ondska. De flesta som påstår detta menar att Sverige är ett kristet land och försvarar kristendomen. Om man öppnar Bibeln är den, likt Koranen, fylld av våld, ondska, uppmaningar till mord och förtryck. Trots att Bibeln och Koranen innehåller mycket som de flesta idag inte skulle tolerera lever de flesta kristna och muslimer som fredliga människor. Detta beror på att de religiösa tolkar sin heliga skrift utifrån den tid vi lever i.
I den tionde delen av artikelserien ska vi kika på citat som uppmanar till mord:
”Förinta dem” – Första Samuelsboken 15:1
Jag har inte glömt vad amalekiterna gjorde mot Israels folk, då de angrep dem på deras vandring från Egypten. Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor.” Då bådade Saul upp folket, och i Telam mönstrade han 200.000 soldater jämte 10.000 man från Juda.
När han hade nått fram till amalekiternas stad lade han sig i bakhåll i bäckravinen. Han uppmanade keniterna att dra sig bort och lämna amalekiterna: ”Jag vill inte utrota er tillsammans med dem. Ni behandlade ju israeliterna som vänner, då de var på väg från Egypten.” Keniterna drog sig då bort, och Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila ända fram till Shur, öster om Egypten. Deras kung Agag greps levande, men alla andra vigdes åt förintelse och höggs ner med svärd. Saul och hans män skonade Agag och vidare det bästa av boskapen, de feta oxarna och lammen och över huvud taget allt som hade något värde: det kunde de inte förmå sig att viga åt förintelse, som de gjorde med allt det odugliga och värdelösa.”
Förinta alla – Femte Mosebok 2 och 3
”Med allt sitt folk drog Sichon ut för att möta oss i strid vid Jahas. Herren, vår Gud, överlämnade honom åt oss, och vi dödade honom, hans söner och allt hans folk. Då intog vi också alla hans städer och vigde alla männen där åt förintelse, och även kvinnorna och barnen. Vi lät ingen komma undan. Men boskapen och det vi tagit i de erövrade städerna behöll vi som krigsbyte.
Därefter slog vi in på vägen mot Bashan. Og, kungen av Bashan, drog ut med allt sitt folk för att möta oss i strid vid Edrei. Men Herren sade till mig: ”Var inte rädd för honom. Jag ger honom i ditt våld, med allt hans folk och hela hans land. Du skall göra med honom som du gjorde med amoreernas kung Sichon, som härskade i Heshbon. Vi vigde dem åt förintelse, så som vi gjort med Sichon, kungen i Heshbon. Vi vigde alla männen i städerna åt förintelse, och även kvinnorna och barnen. All boskapen och det vi tagit i städerna behöll vi som krigsbyte.”
Förinta dem – Femte Mosebok 20:8
”Men i städer som tillhör dessa folk och som Herren, din Gud, vill göra till din egendom får du inte skona en enda levande varelse. I enlighet med Herrens, din Guds, befallning skall du viga dem alla åt förintelse, hettiterna och amoreerna, kanaaneerna och perisseerna, hiveerna och jevuseerna, så att ni inte tar efter alla skändligheter de gör till sina gudars ära, ty då syndar ni mot Herren, er Gud.”
Gud beordrar slakt – Hesekiel 9:5
””Följ honom genom staden och slå ihjäl, utan förskoning, utan barmhärtighet. Döda gammal och ung, barn och kvinnor, förgör dem, men rör ingen som bär tecknet. Börja vid min helgedom.” Då började de med männen, de äldste, som stod framför templet. ”Orena templet och fyll förgårdarna med dräpta”, sade han till dem, ”gå sedan ut i staden och slå ihjäl.””
Detta är en artikelserie som syftar till att ta upp bibelcitat som motsäger islamofobers bild av Bibeln kontra Koranen.
”Läs koranen”, säger islamofober ofta. De tillägger ofta att de har läst koranen och anser att den är full av våld, mord, förtryck och ondska. De flesta som påstår detta menar att Sverige är ett kristet land och försvarar kristendomen. Om man öppnar Bibeln är den, likt Koranen, fylld av våld, ondska, uppmaningar till mord och förtryck. Trots att Bibeln och Koranen innehåller mycket som de flesta idag inte skulle tolerera lever de flesta kristna och muslimer som fredliga människor. Detta beror på att de religiösa tolkar sin heliga skrift utifrån den tid vi lever i.
I denna nionde del av artikelserien har turen kommit till uppmaningar om att döda sina nära:
Mörda spädbarn – Psaltaren 137
”Babylon, du förstörerska,
lycklig den som får vedergälla
vad du har gjort mot oss.
Lycklig den som får ta dina späda barn
och krossa dem mot klippan.”
Gud sätter Abraham på prov – Första Mosebok 22:1
”En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: ”Abraham!” – ”Här är jag”, svarade han. Gud sade: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.””
Döda era bröder, vänner och grannar – Andra Mosebok 32:25
”När Mose märkte att Aron hade släppt greppet om folket och utlämnat det åt motståndarnas förakt ställde han sig i porten till lägret och ropade: ”Alla som är på Herrens sida skall komma hit till mig!” Då samlade sig alla leviterna kring honom. Han sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Spänn på er svärden och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och hugg ner bröder, vänner och grannar.” Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen föll omkring 3 000 män av folket. Och Mose sade: ”I dag har ni blivit vigda åt Herren, ty ni har vänt er mot era egna söner och bröder. Därför vill Herren ge er sin välsignelse i dag.”
Detta är en uppdaterad version av en tidigare publicerad artikel på Motargument: In memoriam
• 31 juli 1983: En 20-årig nazist med ett hakkors tatuerat på huvudet mördar en 35-årig man i Eskilstuna. 20-åringen döms senare till rättspsykiatrisk vård.
• 9 november 1983: En man mördas i sitt hem i Stockholm. Ett hakkors ristas in på hans kropp. Två män, en av dem medlem i Nordiska Rikspartiet (NRP), döms senare till fängelse respektive sluten psykiatrisk vård.
• 29 november 1985: En 62-årig man mördas i sitt hem av en 20-årig nazist som vid tiden var medlem i Nordiska Rikspartiet (NRP). Mördaren trodde att den mördade var homosexuell, och döms senare till rättspsykiatrisk vård. 2004 döms han för ytterligare ett mord.
• 15 januari 1986: En vapenfixerad 28-årig nazist skjuter ihjäl en 23-årig kvinna och skadar hennes pojkvän i Göteborg. Mannen döms senare till rättspsykiatrisk vård.
• 20 juni 1986: En 21-årig man misshandlas till döds av ett gäng skinnskallar vid Nickstabadet utanför Stockholm. En av männen i gänget är Klas Lund, som senare blev ledare för SMR/NMR.
• 20 januari 1990: En 23-årig marockansk turist misshandlas till döds av ett ungdomsgäng som uttryckt främlingsfientliga åsikter. En 18-åring döms senare till ett års fängelse.
• 12 augusti 1990: En man knivhuggs till döds efter att ha följt efter två skinnskallar som hade hotat folk utanför gayklubben Touch i Göteborg. Mördaren, en 18-årig man, gick sedan med i Nationalsocialistisk Front (NSF).
• 15 juli 1991: En assyrisk flykting misshandlas till döds av tre nazister i Uddevalla. Två döms senare till tre års fängelse, den tredje till två och ett halvt år.
• 8 november 1991: Högerextremisten och rasisten John Ausonius skjuter en student i bakhuvudet på Körsbärsvägen nära KTH i Stockholm. Han döms senare för ett mord och för 10 mordförsök.
• 14 augusti 1992: Två nazister, 20 och 21 år, överfaller och misshandlar en man i Linköping till döds. De döms senare till tre respektive fyra års fängelse för grovt vållande till annans död.
• 30 april 1993: En 28-årig man från Härnösand misshandlas till döds av skinheads, efter att han hade klagat på att det spelats för hög musik. Två 20-åringar och en 18-åring döms senare till fängelse i tre år och två år, samt sex månader för den tredje.
• 1 september 1994: En 59-årig lärare huggs ihjäl i sitt hem med 26 knivhugg. En 28-årig man med lång bakgrund inom nazistkretsar döms senare till sex års fängelse.
• 11 mars 1995: En 29-årig man i Västerås mördas av en 19-årig man med koppling till nazistiska Riksfronten. Mördaren trodde att den mördade var homosexuell. 19-åringen döms senare till åtta års fängelse.
• 13 april 1995: En 17-åring knivmördas vid Folkets park i Avesta. Tingsrätten döms senare ett 15-årigt skinhead till fängelse i 2 år sex månader; hovrätten mildrade straffet till vård inom socialtjänsten.
• 29 april 1995: En 28-åring skjuts till döds av två rasister vid sjön Nedre Valsan i Borlänge. Två åtalade frikändes för mordet, men dömdes för bl a olaga vapeninnehav.
• 7 juni 1995: En 60-årig homosexuell man dödas efter att blivit svårt misshandlad vid Nya Allén i Göteborg. Han som dömdes är samma person som dömdes för mordet i anslutning till gayklubben Touch 1990. Har sedan förra domen blivit medlem i Nationalsocialistisk Front (NSF).
• Den 25 juni 1995: En 27-åring skjuts till döds i Skelleftehamn, Skellefteå. Mördaren är ett f d skinhead och döms senare till livstid, ska överklagas.
• 16 augusti 1995: Antirasisten John Hron, 14, misshandlas svårt av fyra tonåringar vid Kode utanför Kungälv. Gänget slänger sedan John i vattnet där han drunknar. Två av tonåringarna döms senare till fem respektive sex års fängelse.
• 9 september 1995: Ett 16-årigt skinhead hugger ihjäl en flykting i Klippan. 16-åringen döms för grovt vållande till annans död.
• 23 juli 1997: En man från Algeriet mördas i Göteborg av två män som sade sig vara nazister och satanister. De trodde att mannen var homosexuell.
• 28 maj 1999: Poliserna Olov Borén och Robert Karlström skjuts till döds av tre nazistiska bankrånare – Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson som var med i VAM (Vitt Ariskt Motstånd). Alla tre döms senare till livstids fängelse.
• 12 november 1999: Fackföreningsmannen och syndikalisten Björn Söderberg, 41, skjuts till döds i Sätra utanför Stockholm av tre nazister i 20-årsåldern. De döms senare i tingsrätten till fängelse, två av dem till 11 år.
• 1 januari 2000: En 19-åring med invandrarbakgrund knivhuggs till döds i samband med ett bråk i Skogås. En 25-årig nazist döms senare till åtta års fängelse för dråp.
• 9 april 2000: En man dödas med sex knivhugg utanför en restaurang i Norrköping. Gärningsmannen, en 20-årig man med förflutet i nazistkretsar, döms senare till rättspsykiatrisk vård.
• 19 maj 2003: En 32-årig man, med bakgrund i skinnskallekretsar, går bärsärkagång vid tunnelbanan i Åkeshov. En 71-årig man avlider och sju personer skadas.
• 13 juni 2003: Högerextremisten och rasisten Peter Mangs skjuter en 66-årig man med invandrarbakgrund till döds i Malmö. Mangs kommer döms 2012 till livstids fängelse för detta, ett ytterligare mord 2009 och 10 mordförsök.
• 2 februari 2004: En 46-årig man blir ihjälskjuten, inrullad i en matta och dumpad utanför Göteborg. En 43-årig man med bakgrund i Nordiska Rikspartiet (NRP) döms till livstids fängelse. Samme man dömdes 1985 för ett annat mord.
• 28 februari 2004: En 38-årig man med hakkors tatuerat på bröstet hugger ihjäl en f d vän i Växjö. Mannen döms till tre års fängelse för grov misshandel och vållande till annans död.
• 15 januari 2005: En 15-årig pojke luras till muslimska kyrkogården i Stockholm där han blir ihjälslagen eftersom gärningsmannen tror att 15-åringen är homosexuell.
• 17 juni 2007: En 55-årig man i Upplands-Väsby misshandlas till döds. Två pojkar, med kopplingar till Nationalsocialistisk Front (NSF), döms senare till ungdomstjänst.
• 27 mars 2008: En 32-årig man som varit medlem i Nationaldemokraterna hugger ihjäl sin flickvän och styvdotter i Surahammar. Han döms senare till livstids fängelse.
• 17 maj 2008: En 19-årig man från Lidköping mördas på en fest. Hans 19-årige f d vän döms senare till sju års fängelse för mord. Både offret och gärningsmannen var kända som aktiva rasister.
• 10 oktober 2009: Högerextremisten och rasisten Peter Mangs skjuter ihjäl en 20-årig kvinna på Västra Skrävlinge kyrkoväg i Malmö. Mangs döms 2012 till livstids fängelse för mordet, ett annat mord 2003 och för 10 mordförsök.
• 22 september 2012: En 22-årig man attackeras av tre SMR/NMR-aktivister i Vallentuna. Han avlider nio dagar senare. En person döms senare till ungdomsvård, en frikänns och en tredje är på flykt, och är fortfarande misstänkt.
• 22 oktober 2015: Anton Lundin-Pettersson, 21 år, går till attack med stickvapen mot flera personer på skolan Kronan i Trollhättan. Två av de angripna samt gärningsmannen avlider genast, och ett tredje offer avlider av sina skador 4 december på sjukhus.
• 23 april 2016: En boende på ett LSS-boende i centrala Göteborg mördar en 30-årig granne med en mängd knivhugg. Den mördade var mörkhyad. Gärningsmannen har uttryckt främlingsfientliga åsikter.
• 4 juni 2016: En 33-årig man, aktiv i högerextrema Soldiers of Odin, döms för bland annat mord, misshandel och narkotikabrott till livstids fängelse. Han överföll och misshandlade brutalt en kvinna han var bekant med, i hennes hem. Kvinnan avlider senare av skadorna.
• 18 juni 2016: En 62-årig transsexuell person mördas. 6 av de 11 åtalade deltog i NMR:s 1 maj-demonstration i Borlänge 2016. Tre av männen döms senare till mellan 12 och 17 års fängelse för mordet.
The Clowns Of War Arguing In Hell, muralmålning av José Clemente Orozco (Guadalajara, Mexiko 1944)
Det så kallade bombdådet i Göteborg är ett exempel på en nyligen inträffad attack som kunde ha fått ödesdigra konsekvenser. I november 2016 smällde en kraftig bomb utanför vänsterlokalen Syndikalistiskt forum. I januari 2017 briserade ytterligare en bombexplosion vid en flyktingförläggning i Frölunda. En man skadas mycket allvarligt, med splitterskador och båda benen avsprängda av det dådet. Senare i januari 2017 finner man en tredje bomb invid ett mellanboende för nyanlända flyktingar på Lilleby camping i Torslanda. Bomben var skarp och tidsinställd, men har av oförklarlig anledning inte exploderat. Denna bomb får betraktas som ett till synes misslyckat dåd. Alla tre bomber har bedömts kunna döda, och dåden kan komma att rubriceras om till en utredning om terrorbrott.
Två män (tidigare tre, men en har släppts) sitter fortsatt häktade för bombattentaten i Göteborg. De häktade har alla kopplingar till nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR). De marscherade så sent som i november i en stor demonstration arrangerad av NMR i Stockholm.
Huruvida dessa 38 mord alla är högerextremt politiskt motiverade vill vi på Motargument låta vara osagt. Däremot är det ställt utom allt rimligt tvivel att alla mördarna och de häktade misstänkta för bombattentaten i Göteborg är människor som är, eller har varit, aktiva i våldsbejakande nationalistiska rörelser. I de flesta fallen går det med enkelhet att finna homofobiska, rasistiska och nazistiska motiv. I något fall rör det sig om mord på politiska meningsmotståndare och antirasister.
Vi på Motargument vill poängtera att vi ser lika allvarligt på all extremism, oavsett om den är politiskt eller religiöst motiverad. All extremism är av ondo, och när den antar en våldsbejakande form blir den som allra farligast. Som konsekventa antirasister, demokrater och humanister gör vi klokt i att fördöma all extremism.
Debatten i Sverige kring det dödliga våldet är bisarr. Den saknar motstycke i andra länder.
Igår kom den årliga rapporten från den statliga myndigheten BRÅ om det dödliga våldet i Sverige och den siffra man efter en detaljerad genomgång kommer fram till är 106 fall år 2016. Rapporten är redan hett debatterad och ifrågasatt.
Att en snustorr årlig översikt med grafer och staplar har blivit en toppnyhet är en smula märkligt. Men det hör ihop med den politiska kantring åt det bisarra som vårt land genomlever.
”Siffrorna stämmer inte”
På fullt allvar ifrågasätts BRÅ:s siffror – inte bara på obskyra högersajter och bloggar utan också i krönikor i vanliga dagstidningar. Elisabeth Höglund har i flera år drivit ett projekt där hon på egen hand har räknat antalet mord och dråp. Hon kallar det ”mediaspaning”… Hennes siffra över antalet mord/dråp i Sverige är 162 och hon fortsätter envist att hävda att den är korrekt och att BRÅ ”mörkar”.
Men efter en fråga från riksdagsledamot Staffan Danielsson kunde Riksdagens utredningstjänst i februari visa att Höglund räknar som en kratta. Bland annat har hon tagit med ”mordbrand” i sin lista, ett brott som inte ens behöver involvera personskada.
Nåväl.
Här tänker jag gå igenom fem myter och visa hur de förfalskar och förmörkar det läge vi befinner oss i och därigenom försvårar försöken att motverka detta våld.
Myt nr 1. ”Det dödliga våldet ökar i Sverige”
Det finns ett grundläggande faktum och det är att det dödliga våldet i Sverige började stiga i början av 1970-talet (85-90 fall) till en toppnivå kring 1989-91 (>120 fall) för att sedan dess sjunka.
Detta borde vara själva utgångspunkten för varje diskussion men istället sprids en massa lögner och rena påhitt på ett fullständigt absurt vis.
Följande är fakta:
År 2015 var det 112 avlidna offer för dödligt våld. Det var högt, men är lägre än tidigare toppen vid ungefär 1989-1991. De nyss publicerade siffrorna från år 2016 innebär en nedgång till 106 fall – och ännu längre ifrån de höga siffrorna 1990-91.
Detta är det faktiska antalet fall. Eftersom vi dessutom är 1,2 miljoner fler i Sverige än 1990 så är den långsiktiga trenden mycket tydlig:
DET DÖDLIGA VÅLDET MINSKAR. Sedan 1991 så handlar det om en minskning på minst 25 % på 25 år.
Det kanske allra mest intressanta är om vi jämför 2015 med 1974. Eftersom vi sedan dess har blivit nästan två miljoner fler så kan vi enkelt konstatera att det var fler som mördades 1974 än 2015 räknat per invånare.
Vi tar det igen: Räknat per invånare var det fler som mördades i Sverige 1974 än 2015.
Myt nr 2. ”Akutsjukvården har blivit bättre på att rädda liv – därför har antalet fall av dödligt våld minskat.”
Vi vet alltså att det dödliga våldet har minskat både i antalet fall och ännu mer i relation till att vi har blivit fler.
Nu finns det de som tror att det måste bero på att akutsjukvården har blivit bättre. Intressant hypotes. Denna hypotes har studerats grundligt och resultatet är entydigt.
Som BRÅ skrev i en rapport 2015:
”Förbättrad akutsjukvård ingen huvudförklaring till minskningen”
Ibland anförs i debatten att minskningen av det dödliga våldet sedan 1990-talet i första hand skulle bero på att akutsjukvården utvecklats och därmed räddar allt fler liv vid allvarliga våldsskador.
Medicinska framsteg, en förbättrad logistik i sjukvården och snabbare insatser genom bland annat mobiltelefonernas genomslag antas helt enkelt avsevärt ha minskat risken för dödsfall vid våldshändelser.
Det i sin tur skulle då ha kunnat påverka statistiken och kanske till och med hållit tillbaka en ökning av det dödliga våld som annars skulle ha skett.
De försök som gjorts inom forskningen att testa denna hypotes har dock inte indikerat annat än att förbättrad akutsjukvård haft mycket marginella effekter på det dödliga våldets nivåer i Sverige de senaste decennierna.
Det kanske främsta argumentet mot att minskningarna av dödligt våld i Sverige på 1990- och 00-talet skulle bero på att sjukvården räddar fler är dock att även antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador minskat över tid.
Det är alltså totalt sett färre som misshandlas, skjuts eller knivskärs så illa att de behöver sjukhusvård.
Dessutom: den stora minskningen av antalet döda återfinns bland dem som inte har kommit under vård. Om akutsjukvården hade varit en faktor så skulle det ha varit färre som dör EFTER att de nått vården, men så är det alltså inte.
Minskningen beror alltså INTE annat än marginellt på förbättringar i akutsjukvård.
Myt nr 3. ”Det dödliga våldet orsakas av invandringen.”
Ibland ser man folk hävda att det dödliga våldet skulle hänga ihop med ”massinvandringen”.
Men under de senaste 25 åren har det dödliga våldet minskat kraftigt – dvs under just den period när vi har haft två perioder av kraftig flyktinginvandring: 1990-talets krig på Balkan och kriget i Syrien de senaste fem åren.
Ett intressant påpekande i sammanhanget rör Finland, ett nordiskt land som i flera avseenden liknar Sverige.
Finland ger knappast något stöd till den som vill hävda att hög andel utrikesfödda ger fler fall av dödligt våld. Finland har 4% utrikesfödda – Sverige har 17%. Samtidigt har Finland betydligt fler fall av dödligt våld än Sverige. Under det senaste decenniet handlar det i genomsnitt om dubbelt så många fall.
Myt nr 4. ”Nuförtiden skjuts folk ihjäl hela tiden.”
Vi kan väl börja med att titta på år 2016. Under månaderna maj, juni, juli och augusti var det en (1) människa som sköts ihjäl per månad. 1 människa i hela vårt land. 1 människa av tio miljoner.
Känns inte som Al Capones Chicago precis.
Tittar vi på helheten under längre tid så finner vi följande:
Fram tills för fem år sedan låg andelen som sköts till döds på ca 20% eller en femtedel av alla mord/dråp.
2012 steg den siffran till 25% men antalet människor som sköts till döds var oförändrat från året innan – 17 stycken. I hela Sverige. På ett år.
2012 var nämligen ett år där det var ovanligt få som mördades/dräptes i vårt land. ”Bara” 68 människor miste livet. Räknat per invånare är det i nivå med 1950-talets siffror.
Året därpå steg siffran på dödsskjutningar från 17 till 26 och andelen skjutvapenvåld har sedan dess varit ca 25-30%.
Det är idag en större andel som mördas med skjutvapen än tidigare, men de allra flesta mord och dråp i Sverige handlar fortfarande om kniv, tillhyggen, misshandel.
Myt 5.
”Det dödliga våldet ökar kontinuerligt i våra tre större städer. Göteborg och Malmö är särskilt hårt drabbade.”
Den här myten är mycket livskraftig. Låt oss titta på fakta:
De tre polisregioner som är knutna till Stockholm, Göteborg och Malmö är överrepresenterade när det gäller dödligt våld.
Men inte särskilt mycket. Med 62% av befolkningen återfinns 69% av det dödliga våldet i dessa storstadsområden.
Men ökar det? Både ja och nej.
I polisregion Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att det dödliga våldet i Västsverige halverades 2016?
Varje dag hörs människor med eftertryck hävda sånt som att ”i Göteborg blir det bara värre och värre” och ”Malmö är numera Sveriges Chicago.” Det sistnämnda har ju till och med som bekant skapat internationella förvecklingar.
Samtidigt är som vi har sett helhetsbilden en annan. Över tid så minskar det dödliga våldet i Sverige. En paradox. Hur kan detta komma sig?
En viktig förklaring är den mediala logiken.
Titta på bilderna nedan som redovisar siffror för Göteborg och Malmö – de två städer som på senare år har kommit att förknippas med ond bråd död.
Här kan vi se att det dödliga våldet är litet märkligt. Det tycks pendla mellan Malmö och Göteborg. Vartannat år är Göteborg Sveriges Chicago, vartannat år är det Malmö. Titta på grafen.
Nu kan vi ställa oss frågan – vilken typ av händelse får rubrikerna – minskningen eller ökningen?
Svaret är entydigt. Åren 2012, 2014 och 2016 var det ganska tyst om Västsverige. De åren låg fokus istället på södra Sverige. Åren 2013 och 2015 var det däremot tunga rubriker från Göteborg, men ganska tyst från Malmö.
Siffrorna ger ett tydligt mönster.
Men nu kanske någon undrar – ska inte media uppmärksamma en dramatisk ökning av dödligt våld? Vi kan ju inte skriva om det som inte händer? Eller?
Nej, naturligtvis inte. Men visst borde det vara en minst lika stor nyhet att det dödliga våldet halverades 2016 jämfört med året innan i den region där Göteborg ligger? Och samma sak gällde för Malmö 2013 jämfört med året innan.
När det dödliga våldet ökar från ena året till nästa blir det stora rubriker. När det minskar från ena året till nästa så blir det ingen rubrik alls. ”Våldet minskar ” är helt enkelt ingen säljande rubrik. Men ”Våldet ökar” säljer.
Därför så kan vi få för oss att våldet bara ökar och ökar när det i själva verket pendlar kraftigt mellan olika år.
I region Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att våldet i Västsverige halverades 2016?
Nog är det en smula märkligt?
PS.
Jag vill understryka att jag på intet vis tar lätt på dödsskjutningar och det faktum att de har ökat. Varje människa som mördas eller skadas är en tragedi.
Det jag vänder mig mot är den skräckpropaganda som med hjälp av lögner vill skrämma upp folk och dessutom påstå fullständigt bisarra saker om ”massinvandringen”.
—–
/Maria Robsahm 31 mars 2017/
Blev lite nyfiken på hur Elisabet Höglund har kunnat komma fram till att det skedde 163 mord under 2016, jämfört med den förmodligen betydligt lägre siffra som BRÅ kommer att redovisa den 30 mars. Satte mig därför en stund och gick igenom Höglunds redovisning parallellt med den redovisning över 105 mord och dråp som Aftonbladet har publicerat, månad för månad. BRÅ:s slutsiffra kommer sannolik att ligga nära siffran i AB.
Det finns nog fler som har konstaterat det; Höglunds redovisning är ett enda mischmasch. Mycket värre än jag befarade. Gång på gång redovisar hon dödsfall där det finns misstanke om mord som konstaterade fall. ”Morden” på tre män i Skivarp i början av februari, där en man anhölls som skäligen misstänkt, men som nu har visat sig vara kolmonoxidförgiftning skulle hon förmodligen redovisat som mord. Hon verkar inte förstå att varje dödsfall där man inte omedelbart kan fastställa dödsorsaken utreds som ett brott, dvs initierar en förundersökning om mord – det är rutin. Gång på gång redovisar hon också dödsfall vid eldsvådor som mord. Hon verkar inte ha fattat att polisen utreder varje brand där brandorsaken inte är uppenbar som en mordbrand – det är också rutin.
Därtill finns ett antal bisarra inslag i mordstatistiken. Exempelvis den 14 oktober i Vansbro: ”Ett kranium från en människa påträffas av en jägare. Polisen inleder en förundersökning” – ett mord till i Höglunds oktoberstatistik. Eller den 11 december i Södertälje: ”En 63-årig kvinna erkänner idag ett 22 år gammalt mord” – ett mord till i Höglunds decemberstatistik.
Jag har ett förflutet som (mycket noggrann, faktiskt) journalist under 70- och 80-talet. Höglunds metoder gör mig smått sjösjuk. Men det fungerar tydligen. När jag läser kommentarerna i hennes blogg och på Facebook inser jag att faktaresistensen hos hennes tiotusentals anhängare är monumental. Det finns inget argument som skulle rubba deras tilltro till henne som sanningssägare. Höglund talar sanning och BRÅ ljuger.
När en människa har kraftigt nedsatt motståndskraft kan även en ganska harmlös virusattack bli livshotande. Moder Svea har kraftigt nedsatt motståndskraft för närvarande. Frågan är om hon pallar med sån här skit.
Motargument 