Etikettarkiv: maskulinitet

”Ras” – att synliggöra ett normsystem

Det finns absolut ingen som helst poäng eller vetenskapligt stöd  idag för att dela in mänskligheten i olika ”raser”, den vetenskapliga rasismen är förkastad.  Faktiskt är det så att man sett att det är större variation inom en så kallad ”ras” än mellan ”raser”. Detta menar bland andra antropologen Thomas Hylland Eriksen. Däremot hindrar inte detta människor från att tänka i sådana termer, det vill säga att man har en föreställning om att olika ”raser” existerar.  Dessutom är det så att idag pratar man inte enbart om en form av rasism utan om rasismer.

I Sverige talar vi  sällan om ”ras”, varken som begrepp eller kategori. Inte heller diskuteras ”ras” i det offentliga eller i det privata. Däremot används begreppen etnicitet och till viss del kultur och religion flitigt. Begreppen har nästan kommit att ersätta och i praktiken innefatta ”ras”.

När det inte talas om ”ras” blir det också svårare att komma till bukt med olika former av samhällsproblem. Här syftar man på olika  typer av problem som vi ser i samhället – segregation, vardagsrasism och diskriminering. Den inställningen som finns till ”ras” idag i Sverige är vad man kallar ”färgblindhet” enligt Tobias Hübinette. Den ”åberopas med vad man kan kalla utopiskt argument, att utseendet inte spelar någon roll, eller åtminstone inte ska spela någon roll”.

Ras – att synliggöra ett normsystem

I ”Om ras och vithet i ett samtida Sverige” resonerar man kring rasbegreppet  utifrån att man vill synliggöra betydelsen av, men också dess påverkan och effekter i samhället. Man ser alltså inte på rasbegreppet som

en essensialistisk och biologisk – medicinsk kategori som på något sätt skulle vara fast, evig eller medfödd.

Om man osynliggör raskategorins betydelse och hur den inverkar på icke-vita samt vita, leder det i sin tur till att vi inte har förmågan att förstå grupper eller individers inkludering och exkludering utifrån ”ras” i olika sammanhang i Sverige.

Ras definieras här som  ett sätt att dela in människor utifrån visuella och fysiska markörer som går tillbaka till kolonialismen och det ’vetenskapliga’ rastänkandets tid som kopplar vissa kroppar till vissa regioner och kontinenter, och ibland också förser dem med vissa egenskaper och läggningar.

När man väljer att tala om vithet och ”ras” kan man på en och samma gång synliggöra ett normsystem. Normsystemet reglerar i sin tur relationerna mellan olika ”raser”, och vithet skapas som den privilegierade och överordnade positionen. Detta kan jämföras med hur maskulinitet skapar en överordnad position gentemot femininitet. På samma sätt som det också finns olika former av maskuliniteter finns det också olika vitheter, där andra är mer dominerande än andra – hegemoniska vitheter kallas det.

Den som räknas som ”vit” eller ej är beroende av tid som plats. Med detta menas att det är skillnad på om du räknas som vit i Sverige, Guatemala eller i Grekland. Utifrån samma logik blir vissa kroppar rasifierade i Sverige men inte i andra länder. Gränsdragningen och uppdelningen mellan vita och olika grupper samt minoriteter av icke-vita ser olika ut beroende på sammanhang.

Att vita eller icke-vita skulle utgöra en homogen grupp är inte riktigt. Individer likt grupper är inte enbart vita eller icke-vita. De härbärgerar även andra identifikationer och positioner. De ingår i många andra sammanhang och kategorier, samtidigt som det är vita och icke-vita.  Raskategorin står aldrig ensam, den ställs alltid i relation till andra kategorier, det vill säga kön, sexualitet, klass, plats, generation, nationalitet osv.

Olika former av vithet

Det finns också olika former av vithet, likaså olika typer av heteronormer – historiskt som geografiskt. Därför är den svenska vitheten inte som den amerikanska vitheten.  Vithet kan också vara en närvarande norm i länder och i sammanhang där vita inte ens är av majoritet. Detta visar sig bland annat genom den popularitet man kan se gällande vita skönhets- och kroppsideal i icke- västerländska länder och bland icke-vita minoriteter.

Den svenska vithetens exklusivitet visar sig också genom att majoritetssvenskar som är kortväxta eller har mörkt hår kan bli rasifierade. De misstas för att vara ”invandrare” och får frågor som ”var kommer du ifrån” eller varför en ser så osvensk ut.  Det ljusa, blonda och ”nordiska” utseendet har också kommit att bli ett globalt skönhetsideal.

Finländare som tidigare varit rasifierade, precis som öst- och sydeuropéer har kommit att blivit mer och mer inkluderade i svenskheten, vilket har att göra med deras vita kroppar. Detta innebär att gränserna för den vita svenskheten är dels föränderliga, dels skapar utrymme för att vara förhandlingsbara.

 

Den negativa bilden av den invandrade familjen

Hanna Wikström (docent i socialt arbete) har med sin avhandling, (O)möjliga positioner, analyserat en återkommande bild av invandrarfamiljer som ”problematiska, traditionella och som offer för sin kultur. Underliggande i många av bilderna finns en okritisk diskurs om jämställdhet som ett unikt svenskt politiskt projekt.”

Effekten av detta blir att feministiska aktioner, rörelser, och ståndpunkter formulerade utanför en vit medelklass, ofta osynliggörs och marginaliseras. Ett centralt begrepp för analysen är ”vit hegemonisk feminism”. Detta begrepp introducerades av Paulina de los Reyes (professor i ekonomisk historia) och Diana Mulinari (fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap).

Begreppet ”vit hegemonisk feminism” visar hur den svenska feminismen formas kring en vit medelklassnorm samt hur konstruktionen av ”svensk jämställdhet” skapar ett normativt centrum inom den svenska feminismen.  Med detta menas att den ”svenska jämställdheten” blir till en måttstock som ”dom andra” mäts mot.

Svenskar är jämställda – dom andra är bakåtsträvande

Den intersektionella analysen – att synliggöra olika identiteter, och utifrån dess maktpositioner i förhållande till varandra har även här uppmärksammat hur det finns ett likhetstecken mellan dels jämställdhet, dels svenskhet. Utifrån detta konstrueras den svenska jämställdhetens ”andra” som tillhörande ”patriarkala familjer”, ”traditionella kulturer”,  ”dominerande invandrarmän” och ”invandrarkvinnor” som offer.

Effekten av detta blir att de könade och rasifierade diskurserna konstruerar bilden av svensk befolkning som åtminstone jämställdhetssträvande, om inte jämställt. Diskurserna i sin tur skapar en bild av den invandrande befolkningen, i förhållande till jämställdhet anses ”de andra” –  stillastående, ibland även bakåtsträvande.

Detta fenomen kan vi se genom tidigare gjorda studier som granskat hur media förmedlar representationer som å ena sidan är genuskodade, å andra sidan rasifierade. Ett viktigt bidrag som framkommit är att studierna har visat på hur mediabilderna formas kring en uppdelning mellan ”svenska kvinnor och män” samt ”invandrarkvinnor”,  även  ”invandrarmän” respektive ”invandrarkillar” och ”invandrartjejer”.

Dessa tidigare nämnda intersektionella figurer tillskrivs olika kollektiva egenskaper, men även tänkta tillhörigheter, som utifrån sammanvävda föreställningar om genus och etnicitet, gör att dessa hänger samman, och inte kan friställas från varandra.

Källa: Katarina Mattsson, Genus och vithet i den intersektionella vändningen.

"Älskade fascism"…

Vi publicerar här ett utdrag ur Henrik Arnstads bok: ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia” som utkom i mars 2013.

Fascismen är en man. Detta är sant, oavsett ansträngningarna hos kvinnliga fascistiska aktivister. Att vara man i moderniteten ”är att vara normbärare”, skriver historikern Yvonne Hirdman. Detta gäller överallt. Men även Hirdman framhåller fascismen som en extremisering av maskulinum. Ingen annan ideologi har samma uttalade manifestation av manlighet, maskulinitet och virilitet som fascismen. Den stora frågan för alla fascismer – även nutidens – har i stället varit exakt vilka egenskaper som ska bygga Den nye fascistiske mannen.

Sitting Lady Falls
quas / Water Photos / CC BY-NC-SA

Den västerländska modernitetens traditionella uppfattning om män bygger på övertygelsen om att en ”verklig man” är oföränderlig. Sann maskulinitet utgår från biologi. Mannens kropp styr hans handlingar – och konstruerar vissa ”sanningar”, exempelvis att män av naturen är mer våldsamma än kvinnor eller att deras okontrollerbara sexualdrift leder till våldtäkter. På samma sätt anses den manliga kroppen medföra vissa begränsningar, till exempel i fråga om att ta hand om småbarn. Dessa uppfattningar existerade inom könspolitik var den än uppstod – inte bara inom fascismen, påpekar maskulinitetsforskaren R.W. Connell: ”Hur man än ser det är politik nästan alltid detsamma som mäns politik. Männen överväger i kabinett, generalstaber, statsförvaltning, politiska partier och påtryckningsgrupper likaväl som ledande befattningar i företagen.”

Denna generella manlighet var inget problem för fascismen när ideologin profilerade sig med maskulinitet som ett eget kännetecken. Fascismen gjorde sig ultramaskulin – på samma sätt som den var ultranationalistisk. Genom att erövra maskuliniteten som sin domän kunde fascismen omedelbart dra fördel av det samhälleliga bifall som tankarna om ”äkta män” väckte. Fascismen kunde spinna vidare på den maskulina populärkulturen. Genom att utnyttja en ideal manlighet som kunde beskådas överallt fick både fascismen som sådan och dess specifika maskulinitet ökad legitimitet. Mellankrigstidens maskulina ideal – på bioduken, i romaner och serietidningar – var cowboyer, äventyrare och privatdetektiver. Därav en del av fascismens succé under tidsperioden. Den nye fascistiske supermannen var en kraftfull bild som funnit fotfäste överallt i samhället – även hos antifascister. Genom denne idealman byggde fascismen ett varumärke: kärlek till äventyr och heroism samt hyllandet av våld. Via maskuliniteten ”tillfredsställdes både behovet av individuella hjältedåd och en önskan att sjunka ner i ett ärorikt kollektiv”, skriver historikern James Anthony Mangan.

I Italien 1919 skapade fascismen en verklighetens idealman – Benito Mussolini personligen. ”Il Duce” manifesterade aktivt och medvetet en mytisk bild som maskulin nietzscheansk övermänniska, med inflytande från futurismens kvinnohatande manlighetskult. Visuellt dramatiserades Mussolini som den perfekte fascisten utifrån teatraliska gester som var överraskande effektiva. Offentligt var han ständigt medveten om sitt manliga kroppsspråk: händerna på höfterna, fötterna brett isär, käken spänd och stirrande hård blick. Oftast filmades eller fotograferades han – som offentlig talare – nedifrån, för att ge ett överväldigande intryck. Denna mistica fascista (”fascistiska mysticism”) underströk att Mussolini hade åstadkommit sin fantastiska karriär på egen hand, en fascismens och maktpolitikens selfmade man. Han var krigshjälte, fysiskt stark och atletisk. Han avbildades som idrottsman och kraftkarl – ryttare, fäktmästare, simmare, gymnast, tennisspelare, skidåkare och boxare. ”Han lät sig fotograferas springande tillsammans med soldater, skördande druvor och råg tillsammans med bönder. Samtidigt som han exponerade sin nakna överkropp”, skriver historikern Gigliola Gori. Det var uttryckligen förbjudet att fotografera eller avbilda Mussolini i sammanhang som kunde förknippas med sjukdom eller ohälsa. Tvärtom personifierade han det antika romerska idealet om mens sana in corpore sano – ”en sund själ i en sund kropp”.

Fascismens manlighetsideal hörde nära samman med den övergripande idén om ett samhälle i förfall, om en degenererad nation på gränsen till kollaps. Om fascisterna misslyckades med att återskapa en nationell maskulinitet skulle landet möta apokalypsen. Den största delen av detta feminina förfall hade uppstått i modernitetens storstäder. Fascismen ville bota den urbant feminine mannen med hjälp av friluftsliv, fysisk aktivitet och traditionella agrara sysselsättningar – därav dessa ständiga framställningar av hur Mussolini hjälpte till med skördar på landsbygden. Den jordbrukande mannen som ”riktig karl” var en viktig del av fascismens alternativa modernitet. Denna strävade inte efter att göra Italien mer agrart, tvärtom. Däremot skulle maskuliniteten hos bonden importeras in i storstaden och den nya tiden. Även industriarbetaren – liksom till och med den rasistiska stereotypen av afrikanen – kunde framhållas som överlägset maskulina. Fascismen ansåg att de urbana tjänstemännen utmärktes av livsfarlig vekhet, eftersom de inte härdades av äldre tiders hårda tillvaro på landsbygden.

Mussolinis tankegång var att storstäderna växte eftersom de drog till sig unga män från landsbygden, men att så fort de urbaniserades så minskade dessa mäns sexuella förmåga. Till slut skulle de bli sterila och inte längre bidra till befolkningsökningen. Storstaden förvägrade mannen den hälsosamma, eviga kampen mot naturen. Urbaniteten hindrade mannen från att mäta sina krafter och sin maskulinitet mot vildmarkens grymheter och fiendskap. Samtidigt ansågs den feminine stadsmannen olycklig, eftersom den lycklige bondens naturliga liv mytifierades av Mussolinis regim.

Storm Over the Fenceline
ecstaticist / Foter.com / CC BY-NC-SA

Fascismen vid makten kunde därmed erbjuda den urbane medelklassmannen en enkel utväg från sin feminina tjänstemannatillvaro. Genom att på kvällar och helger sätta på sig sin fascistiska uniform och delta i någon maskulin aktivitet – gevärsskytte, marscherande eller liknande – blev fascismens maskulinitet ett litet söndagsäventyr.

Dessa aktiviteter beskrevs som ”terapier” för maskulinitet, precis som den styrkekrävande idrotten – som i sin tur anknöt till strid och krigföring. Historikern Sandro Bellassai skriver: ”Upphöjelsen av krigaren knöts till ett specifikt kulturellt klimat, där förlusten av viril härstamning, demografiska problem och därmed den minskade kvaliteten hos ’rasen’ samt hyllandet av spänning och ’ett liv i fara’ sattes i motsats till den tröttande monotonin i medelklassexistensen.”

Fascismen var därmed den enda ideologi som erbjöd ett motgift inom alla de fält som sammanföll inom tankegångarna om en degenerering av samhällelig maskulinitet. Den enda utvägen ur feminiseringens dödsfälla var en fascistisk uppgradering av krigiska dygder. Krigets krav på hierarki – liksom dess våldsamhet – skulle överföras på det fascistiska civila samhället. Bellassai har använt sig av fascistiska romaner som källmaterial i sin forskning. Den italienske författaren Mario Carli skrev 1930 om kriget som ”något sublimt eftersom det tvingar varje man att välja mellan heroism och feghet”. Carli fortsatte: ”På den ena sidan finns den fege, den mjuke, den hysteriske, den feminine, lipsillen, mammapojken; på den andra sidan den starke, den medvetne, idealisten, farans mystiker, den hetlevrade hjälten och viljans hjältar.”

Rent konkret uttryckte sig denne fascistiske man i squadristi, fascistiska våldsverkare som reste landsbygden runt på lastbilsflak och utövade våld mot socialister. Detta var alltså inte enbart en politisk manifestation, utan även konkret terapi för att skapa män av veka storstadsbor; feminina civilister som ifördes svart skjorta och beväpnades. Därigenom förvandlades samtliga till maskulina krigare. Den fascistiske journalisten Mino Maccari skrev att det handlade om att ”göra italienarna – av utlänningar betraktade som pastaätare, mandolinspelare, och så vidare – till män”.

Ultranationalismen, våldet och mannen skulle lyfta Italien från dekadensens avgrunder. Krig är för mannen vad moderskap är för kvinnan, fastslog Mussolini: Våldet är Guds röst! Våldet är naturens egen rättvisa!

Fascismens urbana antimaskulinitet hade en konkret manifestation som gick under benämningen ”den intellektuelle”. Modern, reflekterande och vek – ett barn av bourgeoisien. Total avsaknad av virilitet, glasögonprydd och uppblandad med rasistiska föreställningar om judiskhet. Detta tolkas ofta felaktigt som att fascismen var antiintellektuell. Så var inte fallet; kunskap och intellektuell skärpa kunde hyllas av fascismen. Men den fascistiske intellektuelle fick inte vara feminin – hans kompetens måste kombineras med maskulina förmågor och en imponerande muskulatur, som kanske inte var fysisk men åtminstone själslig. Idealet syns i män som Nietzsche, Wagner och D’Annunzio. En fascistisk och maskulin intellektuell var en orädd gestalt som strävade bortom kända gränser, en andens krigare och äventyrare. Den feminine intellektuelle däremot var ett negativ av den fascistiske maskuline idealmannen. Därmed var feminin intellektualism detsamma som ”infertil intelligens”, eller för att citera en samtida fascistisk källa: ”Dess funktion är i själva verket feminin, men utifrån fenomenets vidrigaste betydelse. För det är en femininitet som aldrig kommer att innebära moderskap.”

Ett annat begrepp som användes för att beskriva intellektualism var ”senilitet”. Motsatsen – den positiva maskuliniteten – kopplades ihop med fascismens hyllande av ungdom. Giovinezza! En dynamisk fascistisk kraft som drogs mot framtiden, som hyllade den eviga pånyttfödelsen av ständigt nya generationer. Idealfascisten var ”en ung man. Och med ung så syftar vi på djärvhet, uppriktighet, frihet i tanke och tal och handling; kärlek till faran, viljans kraft, fallenhet för våld, bekymmerslöshet, ande och tro.”

After the Storm
ToniVC / Foter.com / CC BY-NC-ND

Den unge mannen skulle spela med livet som insats och leka med döden, han borde berika sitt blod med granatsplitter och krut. Han måste återföda sig själv, som maskulinitet. Eller för att tala med fascisten Mario Carli: ”En helt ny mänsklig varelse! Ett färskt exempel på italiensk virilitet!” Detta tankesätt hade en högst påtaglig inverkan på Benito Mussolini personligen, skriver historikern Barbara Spackman: ”Mussolini rakade sin skalle så att inga grå hårstrån skulle förstöra intrycket av en man i sina bästa år. Han fick helt enkelt inte bli gammal. Ljuset hölls tänt långt in på nätterna i hans kontor vid Piazza Venezia, inte bara för att signalera hans flit utan även hans goda vigör och uthållighet. Han fick aldrig ses utföra icke-virila aktiviteter (termen non virili användes), exempelvis dans. I stället visades han upp som deltagare i virila sporter som ridning, flygning, motorcykelkörning och så vidare.”

Den uppmärksamme anar ett självhat utifrån fascismens förakt för den borgerlige mannen, det vill säga medelklassmannen. För samtidigt var det just denna lägre medelklass – bestående av lärare, affärsidkare och tjänstemän – som utgjorde fascismens tidigaste och starkaste stöd i samhället. Ändå drabbades ”den mediokra medelklassen” särskilt hårt av propagandan om maskulinitet. Medelklassens ”mellanman” beskrevs som förmedlare av feminina tendenser just genom sin vardaglighet. Lösningen blev till stor del personlig, där den enskilde manlige medelklassfascisten i sin PNF-uniform uppmuntrades till att projicera dessa värden på sina grannar. Särskilt om dessa inte var lika aktiva fascister som han själv, och exempelvis inte deltog i helgaktiviteter.

I Nazityskland byggde maskulinitetskulten på historiska arv, framför allt det tidiga 1900-talets ungdomsrörelser. Den typiske nazistledaren var född åren 1890–1900 (Adolf Hitler 1889, Hermann Göring 1893, Joseph Goebbels 1897, Heinrich Himmler 1900 och så vidare) och formades av dessa rörelser under sina tidiga levnadsår. Detta tyska manliga kamratskap – Männerbund – var huvudsakligen en medelklassrevolt mot borgerlig modernitet och hade extra starkt inflytande hos tyska unga män som med knapp marginal undslapp första världskriget. I Nazitysklands ”ungdomsverksamhet, i frikårerna och i nazistpartiet som sådant hade Männerbund en kraftfull närvaro”, skriver Martin Durham. Men kulturen kring dessa exklusivt manliga miljöer var också en källa till oro hos den nazistiska eliten, maskulinitetskulten var inte oproblematisk. En stående stereotyp – särskilt av tyska nazister inom dagens populärkultur – är homoerotiken, det vill säga att de avbildade nazisterna i hemlighet har homosexuella böjelser. Detta står i skarp kontrast till att homosexuella förföljdes och mördades av Nazityskland under Förintelsen. Paradoxen är ingen efterhandskonstruktion, framför allt SS-ledaren Heinrich Himmler hyste oro för att Männerbund skulle uppmuntra homosexualitet.

Onekligen fanns det ett starkt homoerotiskt drag hos fascismens hyllande av den manliga kroppen, som skulptural viril manifestation av den ideala maskuliniteten. Glorifieringen av brödraskapet, den exklusivt manliga sammanslutning som utförde heroiska stordåd, förutsatte villkorslös kvinnlig frånvaro. Genom att undvika kvinnor skapades virila, kamratliga och osjälviska enklaver som kontrasterades mot den könsblandade tillvaro som präglade bourgeoisien. Riktiga karlar behövde inga kvinnor. Initialt hade nazistpartiet en viss tolerans gentemot homosexualitet, framför allt inom stormtrupperna SA. Men massmordet på SA-män under de långa knivarnas natt sommaren 1934 satte stopp för denna politik. Homohatet tog vid, ideologiskt motiverat av att homosexualitet var ett hot mot folkets fortplantning och överlevnad. En tydlig gräns sattes för den exklusiva manligheten inom nazistiska organisationer. De manliga idealen – som hämtades från soldatlivet – tilläts inte gå för långt, bland annat därför att den fascistiska ideologin uppmuntrade kvinnlig aktivism.

Principen var att manliga och kvinnliga fascistiska organisationer skulle arbeta parallellt, vid varandras sida. Det hindrade inte att ord som styrka, handlingskraft och ungdom var – för en fascist – självklart maskulina. Till och med det kvinnliga moderskapet kunde tolkas maskulint, eftersom dess syfte var att producera maskulina soldater och kadrer av nya, unga och framför allt manliga fascister. Det gällde nu, det gällde i morgon – och det fortsätter att gälla inför framtiden.

Henrik Arnstad
Vi publicerar här ett utdrag ur Henrik Arnstads bok: ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia” som utkom i mars 2013.