Alla inlägg av Thabo 'Muso

Mitt namn är Thabo ‘Muso. Jag är 39 år och bor i Solna, strax utanför Stockholm. Jag jobbar sedan två år tillbaka som lärarvikarie i juridik och historia. Innan dess har jag arbetat som både privat ombud och offentligt biträde i drygt trehundra migrationsmål. Vid några tillfällen har jag även verkat som konsult åt andra offentliga biträden i Migrationsöverdomstolen.

Barn som bränner bilar – deras föräldrar måste redan betala

Den moderate fritidspolitikern Aras Amin vill att föräldrar skall betala för skadegörelse som deras barn förorsakar. Som tur är, så ålägger redan idag svensk lagstiftning skadeståndsansvar på föräldrar vars barn förorsakar ekonomiska skador.

3 kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207) anger att:

En förälder som har vårdnaden om ett barn ska ersätta

1. personskada eller sakskada som barnet vållar genom brott, och

2. skada på grund av att barnet kränker någon annan på sätt som anges I 2 kap. 3 §.

Förälderns ansvar enligt första stycket är för varje skadehändelse begränsat till en femtedel av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gäller för det år då skadehändelsen inträffade. Står barnet under vårdnad av två föräldrar, gäller begränsningen för dem gemensamt.

Om beloppet som anges i inte räcker till full ersättning åt flera som lidit skada till följd av skadehändelsen, ska ersättningen sättas ned med samma kvotdel för var och en av de skadelidande. Lag (2010:704).”

14089379_10154503557255712_1501224400_n.pngUtvecklingscentrum för Åklagarkammaren i Stockholm har även skrivit en rättslig promemoria (RättsPM 2010:6), med namnet ”Vårdnadshavares skadeståndsskyldighet”. I promemorian utvecklas mer detaljerat hur åklagare skall yrka skadestånd från föräldrar vars barn har förorsakat ekonomisk och annan skada.

Aras Amin borde därför lugna ner sig. Han bör även läsa på innan han gör politiska utspel, så han slipper föreslå saker som redan finns.

Samtidigt bör Expressen förslagsvis bedriva en grundläggande faktakontroll av politiska utspel från politiska debattörer. Då kan mycket av den politiska skuggboxning som lurar läsare och väljare undvikas.

Selimovics stängda gränser

Jasenko Selimovic skriver på debattsidan i Dagens Nyheters kulturdel, under rubriken ”Därför vågade ingen tala öppet om asylkrisen”. Ett av hans mest återkommande teman i artikeln uttrycker han enligt följande:

”Socialdemokratin införde id-kontroller och stängde i praktiken gränserna utan att kunna förklara varför.”

”Pengarna behövs ännu mer nu när man i praktiken har stängt gränser. Om flyktingarna var värda att försvaras i går, hur kan de sluta vara det i dag?”

”Det mest tragiska i hela historien är att de som betalar högsta priset för detta spinn är dagens flyktingar. I dag har id-kontroller införts, landet är i praktiken stängt.”

”Han, som varit med om att de borgerliga – samtidigt som de gav alla bosnier uppehållstillstånd – införde visumtvång? Och han, som bevittnat att Socialdemokraterna tog Luciabeslutet 1989 som i  praktiken stängde landets gränser?”

Selimovic upprepar fyra gånger i sin artikel att Sveriges gränser ”i praktiken” är stängda. Givetvis syftar han inte på den fria rörlighet som EU-medborgare och medborgare inom Nordiska rådet och Schengenländerna åtnjuter.

Inte heller syftar han på den migration av anhöriga, arbetskraftsinvandrare, studenter och många andra som fortfarande sker helt lagligt från hela världen.

Men han upprepar sitt påstående fyra gånger och det gäller flyktingar. Skall han förmodas ha kontrollerat sitt påstående? Har han, innan sitt författande av en artikel som får plats i Dagens Nyheters debattsida, gjort en noggrann analys av faktiskt rådande förhållanden?

Låt oss granska Migrationsverkets statistik över antalet asylsökande under de senaste sex åren och två månaderna, nämligen perioden från januari 2010 till mars 2016.

Selimovics stängda gränser

Den visar att antalet asylsökande nu, i början av år 2016, ligger på samma nivå som merparten av den borgerliga mandatperioden. Samma period då f d statsminister Fredrik Reinfeldt vädjade till svenska folket, sommaren 2014, om att ”öppna sina hjärtan”. Samma period då Sverige hade ett antal asylsökande på en nivå som Jimmie Åkesson och hans partikollegor även långt innan kallat för en ”ansvarslös massinvandring”.

Under de tre och ett halvt första åren 2010, 2011, 2012 och fram till juni 2013, låg asylinvandringen på runt 2 000 asylsökande per månad. Några månader färre, några månader fler. Under en efterföljande tvåårsperiod, mellan juni 2013 till juni 2015, hade antalet asylsökande ökat med cirka 200%, till i snitt ca 6 000 asylsökande per månad. Vissa månader färre, vissa månader betydligt fler.

Under perioden augusti 2015 till november 2015 ökade antalet asylsökande till nära 40 000 per månad.

Antalet asylsökande är under de senaste tre månaderna tillbaka på ungefär 2 000 personer per månad. Under de senaste 314 veckor som passerat sedan första januari 2010, har Sverige under 168 av de veckorna sett 2 000 asylsökande per vecka. Under 53% av tiden under de senaste sex åren, har antalet asylsökande per vecka varit den samma som den är just nu, våren 2016.

Vi kan ha många åsikter om antalet asylsökande till Sverige, vad det beror på, om det är bra eller dåligt och mycket annat.

Men är Selimovics påstående korrekt om att Sveriges gränser ”i praktiken är stängda” för asylsökande?

Beslutet som inte gick att ta

Selimovic hänvisar till att en socialdemokratisk regering 1989 fattade det så kallade ”Luciabeslutet”. Beslutet medförde att enbart flyktingar såsom de definieras i Förenta Nationernas flyktingkonvention skulle få stanna i Sverige. Kategorier som skulle nekas uppehållstillstånd var bland annat krigsflyktingar och andra som fick stanna av vad som då kallades för ”särskilt starka skyddsbehov”, inte längre kunde få asyl.

Skillnaden mellan svensk migrationspolitik år 1989 och svensk migrationspolitik år 2015 och 2016 är däremot avsevärda.

  • 1989 hade regeringen den beslutande makten över vilka som skulle få uppehållstillstånd i Sverige på grund av att de av olika skäl behövde skyddas. De besluten verkställdes av dåvarande Invandrarverket. 2015-2016 sker regleringar av skyddsskäl efter lagstiftning i riksdagen.
  • 1989 kunde avslag på asylansökningar prövas genom överklagande till Sveriges regering. 2015-2016 har Sverige haft en ny utlänningslag sedan 2006. Enligt 2006 års utlänningslag prövar Migrationsverket beslut om uppehållstillstånd. Besluten överklagas till migrationsdomstolar.
  • 1989 utgjorde inte Europakonventionen om mänskliga rättigheter svensk grundlag. Sedan 2010 års ändring av grundlagen, blev Europakonventionen om mänskliga rättigheter svensk grundlag.
  • 1989 fanns inte Europeiska Unionen. Sverige blev medlem flera år efter EU:s skapande, och flera år senare började EU införa en mängd rättsakter, så kallade EU-direktiv, som förpliktigade Sverige att anpassa sin migrationslagstiftning. EU-direktiven har dessutom företräde framför svensk lag om de båda kolliderar. Några exempel på dessa EU-direktiv är familjeåterföreningsdirektivet från år 2003, asylprocedurdirektivet från 2005 (omarbetat 2013), skyddsgrundsdirektivet från 2004 (omarbetat 2011), samt en mängd andra EU-direktiv som detaljreglerar svensk migrationslagstiftning och politik.

Med andra ord, stämmer Selimovics påstående om att det så kallade ”Luciabeslutet” ledde till att Sverige ”i praktiken stängde” sina gränser ens tillfälligt, år 1989? Och är Selimovics jämförelse med regeringens ”Luciabeslut” något som visar att samma agerande av en svensk regering vore möjligt idag?

Har Selimovic detaljstuderat relevant lagstiftning innan han skrev sin artikel?

Svaren kan sammanfattas med att om du som vill läsare gillar Selimovics artiklar, delar hans slutsatser och betraktar honom som en modig sanningssägande skribent, gör så.

Om du finner det krångligt med en massa fakta och finner det obehagligt om fakta kan påvisa att Selimovic till stora delar inte vet vad han talar om, försök då glömma bort den här artikeln.

#näthat: Verbala bombpiloter

Min idol bland svenska historieforskare, professor Peter Englund, skriver i sin essäsamling ”Brev från nollpunkten” om hur 1900-talet blev historiens blodigaste århundrade.

Han nämner översiktligt hur ny vapenteknologi var en av förutsättningarna. Bombplan, långtskjutande artilleri, raketer och stridsvagnar gjorde det praktiskt möjligt.

Men han går inte djupare in på hur ny vapenteknologi gjorde de snabba massmorden psykiskt möjliga, nämligen avståndet till fienden. Inte ens de mest hjärntvättade, kalla och blodtörstiga personerna klarade av att döda hur många som helst i evighet.

De tyska Einsatzkommando som sköt judar, kommunistiska partimedlemmar och andra i de ockuperade delarna av Sovjetunionen, kunde inte hantera massmorden hur länge som helst. Efter ett drygt år av massmord skickades ett stort antal av soldaterna, från meniga upp till generaler, tillbaka till Tyskland på grund av svåra psykiska problem. Även de mest hatiska och kyliga av dessa massmördare fick sina drömmar övertagna av bedjande, skrikande och gråtande kvinnor, barn och gamla. Och lik med ansikten förvridna av skräck förföljde dem. Alkoholen stillade inte deras nerver hur länge som helst.

Det var därför som gaskamrar kunde möjliggöra att bland annat vanliga f d tyska ordningspoliser kunde gasa ihjäl tiotusentals civila om dagen.

Det var bombplanen som gjorde att unga, livsglada 21-åriga Oxfordstudenter eller jämnåriga bondpojkar från amerikanska mellanvästern kunde massbomba tyska städer med fosforbomber som brände ihjäl hundratusentals människor vid varje bombräd.

Det var bombplanen som fick 30-åriga tyska familjefäder som kramade och pussade sina barn och fruar, som med hjälp av artilleri gavs möjlighet att spärra av städer som Leningrad och svälta ihjäl flera hundratusentals människor.

Tack vare tryckande på knappar, avstånd till motståndaren, eller ”fienden”, som du inte behövde se i ögat eller höra rösten på eller se röra sig, kunde människor med lätthet avhumaniseras.

De senaste få åren har sociala medier expanderat över världen. De har vuxit väldigt mycket, kanske huvudsakligen av godo. De får oss att prata med medmänniskor och skapa vänner som vi sedan träffar i verkliga livet.

Men knapptryckandet och avståndet kan också bidra till avhumanisering. Det som i värsta fall känns som lite råa skämt mot någon som inte är ”som oss”, skapar i själva verket stor vrede och harm som vi inte kunde föreställa oss. Det slår mot våra egna vänner eller de som hade kunnat bli våra vänner. Vi slår ena sekunden bakut när vi själva känner oss träffade men hånskrattar när det drabbar andra.

Tänk på det. Besinna dig. Låt inte det fysiska avståndet och tillgängligheten till tangentbordet förvandla dig till en verbal bombpilot som helt i onödan, helt oproportionerligt, skadar dina medmänniskor, som är eller kan bli dina vänner.

Vi är mer lika varandra än vi tror. Det är just vi, nästan alla av oss hyggliga personer, som har samma oro, drömmar, bryr oss om våra familjer och nära och önskar andra människor gott, som så lätt kan förvandlas till de där sadistiska verbala bombpiloterna.

Var en medmänniska även på sociala medier.

Länk till professor Peter Englunds hemsida och information om boken ”Brev från nollpunkten

Ljuga om asylskäl redan kriminellt

Moderaternas migrationspolitiske talesperson Johan Forsell vill att det skall bli tydliga och kännbara konsekvenser för de som ljuger om sin ålder.

Han tar som exempel upp att de som agerar på det sättet skulle kunna få en nedsättning av ekonomiska ersättningar.

Om Forsell och andra politiker i framtiden får för sig att studera utlänningslagen bättre, kommer de att upptäcka något intressant.

Av 20 kap. 6 §, punkt 2 framgår:

“Till böter, eller när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst sex månader döms;

den som i en anmälan eller ett ansökningsärende enligt denna lag eller enligt en förordning som har utfärdats med stöd av denna lag medvetet lämnar oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om något förhållande av betydelse.”

Det lagförslag som moderaterna presenterar i sitt politiska utspel är alltså redan genomfört. Den lag som redan idag existerar är dessutom betydligt strängare än de straffsanktioner som Forsell vill se. Att ljuga om sin ålder kan förutom böter även rendera upp till ett halvårs fängelse.

Lagparagrafens bestämmelse utgör en originalbestämmelse i den nya utlänningslag som trädde i kraft år 2006 och antogs enhälligt av samtliga sju riksdagspartier (sverigedemokraterna satt vid tiden inte i Riksdagen).

Därmed kan konstateras att moderaterna presenterar ett lagförslag som de redan tidigare har infört en långt strängare variant av.

En del av dem som har lämnat kommentarer på Nyheter24:s hemsida har uttryckt önskemål om att asylsökande som ljuger om sin ålder skall kunna utvisas direkt.

Så till de som undrar vad som händer med själva asylärendet om det visar sig att en asylsökande har ljugit på ett sätt som medför att asylsökan visar sig vara uppenbart ogrundad:

Av 8 kap. 19 § utlänningslagen framgår att:

”Migrationsverket får besluta att verkets beslut om avvisning enligt 17 § första stycket får verkställas även om det inte har vunnit laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet), om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund.

I 12 kap. 7 § finns närmare bestämmelser om verkställigheten av beslut om avvisning med omedelbar verkställighet. Lag (2014:198).” 

Däremot får man inte utvisa asylsökande utan utredning eller den som har asylskäl enbart för att den ljugit, enligt bland annat flyktingkonventionen.

Pseudodebatterna i svensk migrationspolitik fortsätter.

 

 

 

Den politiska reformen som redan är genomförd

Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra, gift med komikern David Batra och kanske mest känd för sitt komiska uttalande ”Stockholmare är smartare än lantisar”, aviserar vid en presskonferens att de vill införa möjligheter att utvisa personer som exempelvis döms för grov stöld eller allvarligare fall av misshandel.

Moderaternas efterforskning visar att det inte är möjligt idag, eftersom utvisning enbart kan ske vid brott begångna av utländska medborgare som har ett straffvärde på ”cirka ett års fängelse”.

Om Moderaterna såväl som Aftonbladets reportrar däremot får lust att granska befintlig lagstiftning (vilket tar några minuter), upptäcker de följande:

Enligt 8 kap. 1 § brottsbalken uppgår straffvärdet för stöld till upp till två års fängelse.

Enligt 8 kap. 4 § brottsbalken uppgår straffvärdet för grov stöld till upp till sex års fängelse.

Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken uppgår straffvärdet för misshandel till upp till två års fängelse.

Enligt 3 kap. 6 § brottsbalken uppgår straffvärdet för grov misshandel till upp till sex års fängelse.

Moderaterna vill dessutom att det vid bedömning av huruvida utvisning skall utdömas, att domstolen beaktar hur grovt brottet är. De vill även att utvisning på grund av brott skall kunna ske även om straffvärdet uppgår till minst ett år.

Om Moderaterna såväl som Aftonbladets reportrar får lust att granska befintlig lagstiftning (vilket tar några minuter), upptäcker de följande:

Enligt 8 kap. 1, 2, 3, 4, 5 §§ utlänningslagen är det precis sådant som svenska domstolar skall ta hänsyn till idag. Det anges inte i de ovan nämnda lagrummen, att det krävs ett års fängelse för att utvisning skall komma ifråga. Istället kan utvisning bli aktuell som påföljd, så länge som fängelse ingår i straffskalan.

Lagbestämmelserna genomfördes genom en lagändring år 2014, då Moderaterna själva innehade regeringsmakten och representerade en majoritet i riksdagen. Förslaget lades av den dåvarande moderate migrationsministern Tobias Billström i proposition 2013/14:82

Regeringens lagförslag antogs med stöd av samtliga riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna. Anna Kinberg Batra, som vid tillfället var gruppledare för Moderaterna i riksdagen, röstade själv för förslaget

Avslutningsvis vill Motargument rekommendera att Anna Kinberg Batra själv kontrollerar vad hon gjort och sagt under sitt tidigare riksdagsarbete, så att hon undviker att komma med politiska förslag som redan är genomförda och som hon själv har röstat för.

Vem har rätt till återetableringsstöd?

På sociala medier cirkulerar ryktet om att samtliga cirka 80 000 personer som sökte asyl år 2015 men beräknas få avslag, kommer att automatiskt erhålla återetableringsstöd. Summan är 30 000 kronor per person, vilket enligt vissa skulle innebära en påstådd sammanlagd kostnad av 2,4 miljarder kronor.

Återetableringsstödet är en summa pengar beviljade av Migrationsverket, som skall användas för att återetablera sig i hemlandet.

I själva verket krävs att den som avvisas eller utvisas frivilligt återvänder till sitt hemland. Totalt 170 miljoner kronor utbetalades i återetableringsstöd åren 2007-2014. Stödet gavs till 6 004 personer. Om ryktet kring återetableringsstödets framtida kostnader skulle visa sig stämma, krävs en ökning av antalet personer som frivilligt väljer att lämna Sverige med 1 500% under ett år, jämfört med de föregående sju åren tillsammans.

Är det sannolikt? Det får vi se. 😉

Källor:

Migrationsverkets hemsida med information om återetableringsstöd

Migrationsverkets årsredovisningar – åren 2007-2014

UNHCR – enligt de andra 7 partierna

Thabo ‘Muso granskar statsbudgetens bidrag till UNHCR: Samma sak som sju riksdagspartier sagt länge

Webbtidningen Nyheter Idag publicerade onsdagen den 7 oktober en artikel om svenskt bistånd, det bistånd som bl a slussas ut via UNHCR till syriska flyktingar. I artikeln hänvisas till journalisten Erik Hörstadius, som påpekar att Hans Rosling förespråkar ökade bidrag till UNHCR. Något som även Sverigedemokraterna förespråkat i många år.

Utifrån hur Erik Hörstadius tolkat vad Hans Rosling sagt, tolkar en skribent på Nyheter Idag det hela som om att Rosling förespråkar EXAKT samma politik som Sverigedemokraterna. Om Nyheter Idag istället hade valt att intervjua förstahandskällan direkt, det vill säga dr Rosling – hade de kanske fått total klarhet i frågan.

Men hur ligger det till med svenska statens bidrag till UNHCR egentligen? Sverigedemokraterna har, i flera år, förespråkat att staten skall öka sitt bistånd till UNHCR. Detta har de föreslagit såväl i sina tidigare invandringspolitiska program (numera borttagna från SD:s hemsida), såväl som i riksdagsmotioner och uttalanden.

En del personer ute på sociala medier verkar anse att Nyheter Idag utgör en modig och sanningssägande nyhetskälla har nu börjat dra slutsatsen att sverigedemokratisk politik har påverkat allmänheten till att vilja öka stödet för UNHCR – förutsatt att Roslings stöd för ökat stöd till UNHCR krävs för att svenska folket skall vilja ge mer till UNHCR. Och att stora delar av svenska folket inte kan tänka själva, utan bara okritiskt stödjer vad Rosling än säger.

Hur tycker då det mycket stora antal artister och mediekändisar som uppträdde på ”Hela Sverige skramlar”-galan för att samla in till UNHCR? Har de inspirerats av Sverigedemokraterna? Och är det Sverigedemokraterna som inspirerat alla från Advokatsamfundet till Röda Korset, juridikstudenter och Stora moskén i Stockholm till att bli volontärer för alla de flyktingar som anländer till bland annat Stockholms Centralstation varje dag? Har samtliga inspirerats av Sverigedemokraterna?

Är det ökade antalet syriska flyktingar som anländer till Sverige bara ett sammanträffande med det ökade stödet till flyktingar både utomlands och i Sverige?

Låt oss först granska exakt hur svenska statens bidrag har sett ut under en längre tid. Statistik publicerad på UNHCR:s hemsida visar att svenska statens stöd sedan 1999 till 2014 har ökat dramatiskt. Svenska staten har i själva verket varit ett av deras största bidragsgivarland, i decennier. Vanligtvis har vi varit en av de fyra största bidragsgivarna i världen i antal dollar. Och vi har varit en ännu större bidragsgivare än andra sett till proportionen Sveriges inkomst. Vanligtvis har enbart Europeiska unionen, Japan och USA bidragit mer pengar i absoluta summor, men betydligt mindre sett till de ekonomier som de representerar.

SweUNHCRDet svenska biståndet till UNHCR har ökat de flesta år då svensk ekonomi ökat. Och även vissa av de år då vår ekonomi har krympt. Svenska statens bidrag till UNHCR har ökat långt innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Under socialdemokratisk, ”rödgrön”, regering åren 1999-2006 ökade svenska statens bidrag till UNHCR från 381 696 427 kronor till 500 757 621, en ökning på 31% (omräknat med dagens dollarkurs på 8,2313 kronor, 2014-10-09).

Under Alliansens regeringsinnehav år 2006-2014 ökade svenska statens bidrag till UNHCR från 500 757 621 till 1 104 929 814, en fördubbling.

Från 1999 till 2014 ökade svenska statens bidrag till UNHCR med hela 189% per år.

Och hur mycket säger Sverigedemokraterna att de vill öka biståndet till UNHCR med egentligen?
UNHCRsd
Citat ur SD:s motion 2014/15:3003:

”Trots att UNHCR gör stor nytta, […] och vädjar om ytterligare stöd uppgår det svenska stödet till UNHCR till endast omkring 600 miljoner kronor om året.”

Citat ur SD:s motion 2015/16:761:

”Nuvarande regering budgeterar 2016 […] bidrar med 715 miljoner”

Men vänta… UNHCR:s egna siffror anger ju att de får 1 104 miljoner kronor i bidrag från Sverige år 2014. Inte 600 eller 715 miljoner som SD utgått ifrån? Är SD bättre informerade än UNHCR om hur mycket pengar som UNHCR får i bidrag från svenska staten? Eller kan det vara så att SD råkar uppge fel siffror i sin budgetmotion? Kanske kan Nyheter Idag bringa klarhet i frågan? Men om vi bara rent hypotetiskt vågar utgå ifrån att UNHCR:s siffror gällande UNHCR:s bidrag är mer korrekta än SD:s siffror, skulle man kunna dra en annan slutsats. Nämligen att det är Sverigedemokraterna som inspirerats av flera decennier av svensk biståndspolitik gällande bidrag till UNHCR.

Kanske vi kan hoppas på att SD inom kort berömmer hur både de socialdemokratiska och allianspartiernas regeringar nästan utan avbrott har ökat sitt bistånd till UNHCR. Dessutom mycket kraftigt. Och sett till att Sverige ständigt har legat i topp bland världens länder som UNHCR:s bidragsgivare.

Lästips:

Myt: Hans Rosling ger stöd åt SD

Källor:
UNHCR Global Report 1999
UNHCR Global Report 2000
UNHCR Global Report 2001
UNHCR Global Report 2002
UNHCR Global Report 2003
UNHCR Global Report 2004
UNHCR Global Report 2005
UNHCR Global Report 2006
UNHCR Global Report 2007
UNHCR Global Report 2008
UNHCR Global Report 2009
UNHCR Global Report 2010
UNHCR Global Report 2011
UNHCR Global Report 2012
UNHCR Global Report 2013
Contributions to UNHCR For Budget Year 2014

Förlåt om jag låter cynisk

Förlåt om jag låter cynisk. För jag är cynisk. Arbetsskadad i brist på bättre uttryck.

Flyktingar på väg från Mellanöstern har dött under alla år. Barn, kvinnor och män. De fryser ihjäl i bergen på gränsen till Turkiet. Skjuts ihjäl av gränspoliser, törstar ihjäl i öknar. De har spolats upp på land, inte minst på grekiska stränder, i åratal.

Jag har sett fotografierna och hört berättelserna från deras anhöriga som överlevde och tog sig till Sverige. Jag har sett bilderna på spädbarn skjutna i huvudet av kulor avsedda för deras pappor. Och väckts på morgonen av gode män i Sverige som introducerat sig med gråtskrik i luren efter att ensamkommande flyktingbarn försökt hänga sig i svenska skogar. Eller stoppats från att hoppa från flyktingboendenas balkonger.

Jag har läst de hundratals psykiatriska rättsutlåtanden från ensamkommande flyktingar, ofta barn, som skurit sig i halsen med knivar eller rusat in i väggar i försök att knäcka sina egna nackar.

Och jag har läst de medicinska kroppsundersökningarna som visat svåra sprickor i flickors vaginor och pojkars anus efter åratal av gruppvåldtäkter från talibaner och olika krigsherrar.

De som hade sönderslagna revben och tänder och utstuckna ögon. Eller som flytt hit som tonåringar från Kongo efter att ha fått armarna avhuggna med machete. Efter att de sett sina mammor gruppvåldtagna och sedan långsamt hackade till småbitar av betalda legosoldater som jagat slavar till mineralgruvor. De som med andra ord hade ”tur”, överlevde och tog sig till Sverige.

Psykiatriska och medicinska undersökningar som Migrationsverket i regel gjort sitt bästa för att underkänna som bevisning.

Och jag har sett åtskilliga brännmärken från cigaretter som dessa vuxna och minderåriga flyktingar åsamkat sig själva för att hålla sig någorlunda stabila.

I dessa stunder kunde jag inte gråta och ville inte göra det heller. Jag hade ett jobb att utföra. Att stoppa deras utvisning. Och tvingades tjata, försöka lugna men ofta skrika åt dem och deras släktingar och vänner att förklara triviala, såväl som hårresande, detaljer som fick dem att börja skaka och skrika.

Eller få dem att sansa sig nog för att kunna fotografera sina egna mammor som kissat på sig, svimmat och legat i sjukhussäng nedsövda med syrgas inom akutpsykiatrin, någon timme efter att svensk gränspolis knackat på dörren för att gripa och utvisa det enda av deras barn som överlevde bombräden i hemlandet.

sea-412519_640Jag blev till slut upprörd över att inte bli upprörd längre. Samtidigt som allt detta nästan obeskrivliga fanns inom mig. Det tog över ett år innan skriken och gråten från dem slutade sjunga i mina öron och i mina drömmar.

Nu är det ännu ett oskyldigt litet barns kropp som spolas upp på en strand. Många fler kommer efter. Men den här pojken på tre år hamnade på kamera och blev därmed ofrivilligt, på vad som juristsvenska kallas ”adekvat bevisning”. Så som jag med sedvanligt lugn hade fått presentera saken i en migrationsdomstol.

Det är tragiskt att detta barns lik framför kameror är vad som krävs för att den hånfulla debatten om ”massinvandring”, ”skäggbarn”, ”lycksökare” och prat om volymer och hjälp på plats sakta skall börja återfinna mänskligheten och de mänskliga rättigheterna.

Nej, jag har inte gråtit en tår för detta barn. Tyvärr. Jag dödade mina tårar för många år sedan. De dog i tystnad. Osedda liksom nästan alla civila offer som dör på plats eller under flykten.

Jag omvandlade snabbt sorgen till en nästan omättlig iskall vrede mot de beslutsfattare som försökte förringa och bortförklara dessa människors öden. Och använde iskylan i juridiskt arbete med dem.

Nu gäller det att vi kyler ner oss, samlar oss och gör något åt saken för att på sikt stoppa den skräckfilm som pågår dygnet runt för dessa människor.

Merit Wager och IKEA-morden

Merit Wager funderar över varför inte den mordmisstänkte avvisades med omedelbar verkan.

Hon menar att Migrationsverket inte skulle följa utlänningslagen, vilket i sin tur påstås bero på att man inte klarar ”att hantera den stora asylsökaranstormingen”.

Men Merit blandar ihop korten, och uppvisar en bristande insikt i hur utlänningslagen är formulerad.

De som skall överföras enligt Dublinförordningen får tre veckor på sig att på eget initiativ lämna Sverige. Inom tre veckor kan de även överklaga överföringsbeslutet, vilket ofta sker och som nästan alltid leder till avslag.

Även om tiden varierar, överlämnar Migrationsverket verkställigheten till polisen om den asylsökande inte lämnat landet själv. Och då går många av dem under jorden.

Sammanfattningsvis:

Det verkar som om den här personen sökte asyl igen innan Dublinbeslutet hade preskriberats, vilket är inom 18 månader. En asylsökande måste få tid att överklaga beslut och tre veckor är en kort och fullt acceptabel tid. Det är först när det står klart att den asylsökande inte samarbetar som ärendet får överlämnas till polisen.

Det sker dagligen överföringar med stöd av Dublinförordningen till Italien och många andra länder.

Och Sverige är verkligen inte så dåliga på verkställighet av avvisningar och utvisningar. I större delen av Sydeuropa finns människor som har fått avslag på sina ansökningar men lever kvar i de länderna.

Myt: Migranter utan giltiga identitetshandlingar

Under en längre tid har uppgifter på Internet florerat om att den absoluta merpart av asylsökande som kommer till Sverige medvetet slänger id-handlingar för att lura till sig uppehållstillstånd. Lögner sprids om att det för asylsökande ofta räcker med att påstå sig komma från ett visst land för att kunna få asyl beviljad i Sverige.

Russian Federation: stampsSkälet till att de absolut flesta asylsökande saknar pass och andra id-handlingar har en huvudsaklig förklaring. Dessa människor smugglas till Sverige av flyktingsmugglare. Att smuggla flyktingar är ett brott som renderar höga böter och fängelse. De som smugglar flyktingar vill undvika att straffas. För att undgå det vill de, efter bästa förmåga, undvika att polis och åklagare kan bevisa att de har smugglat flyktingar. Ett enkelt sätt att bevisa att någon är flyktingsmuggare, är att gripa denne tillsammans med människor som har pass på sig, utan att det finns viseringsstämplar i passen. Det är därför flyktingsmugglare, nästan undantagslöst, beslagtar pass och, oftast, andra identitetshandlingar av de personer som de skall smuggla. Ett krav för att låta sig smugglas är ibland också att de som har giltiga passhandlingar överlämnar dem till flyktingsmugglarna för att de skall få låta sig smugglas. Detta för att flyktingarna inte skall kunna gömma pass på sig.

En annan viktig förklaring till varför flyktingar ofta saknar pass, är att pass är, som regel, svåra att få utfärdade i länderna som de flyr ifrån.

Politiskt oppositionella som vill försöka fly måste ofta hålla sig gömda från myndigheterna i det land som de flyr ifrån. Att söka pass kan dessutom indikera för förtryckande regimer att deras politiska motståndare tänker gå i exil. Exempel på sådana länder, från vilka många flyktingar kommit till Sverige, är Syrien, Irak och Eritrea. I ett land som Somalia, från vilket många människor flyr till Sverige, har det sedan väldigt många år saknats fungerande passmyndigheter. Pass har då helt enkelt varit omöjliga att få utfärdade.

Afghanistan är ett annat land från vilket många människor flyr. Landet har sedan år 2002 börjat skapa allt passmyndigheter, men än så länge utfärdas passen centralt vid inrikesministeriet i landets huvudstad Kabul. För det krävs att en afghansk medborgare har en födelseattest och är folkbokförd. De afghanska folkbokföringsregistren är inte datoriserade utan skrivna för hand. De arkiveras inte centralt i landet, utan i de olika provinsstyrelsernas kontor. Stora delar av folkbokföringsregistren förstördes under kriget mot Sovjetunionen, och det efterföljande inbördeskriget, och därefter det följande talibanstyret. Stora delar av landets befolkning, särskilt många unga, föddes utanför Afghanistans gränser och hamnade därför inte i landets folkbokföring. Afghanistan har under flera decennier haft, och har fortfarande, brist på läskunniga som kan folkbokföra sina medborgare. Detsamma gäller bristen på antalet tjänstemän som kan utfärda pass.

Många afghaner, inte minst de som bor i svårt krigsdrabbade delar av landet, löper ytterligare risker för sina liv om de tar sig till regionala myndigheter för att registrera sig och därefter bege sig till huvudstaden för att skaffa ett pass. Och även om en afghansk medborgare lyckas med att skaffa identitetshandlingar och därefter pass, krävs det ofta höga mutor för att få tjänstemännen att utfärda dessa dokument.

Vad händer i de fall då exempelvis afghanska och somaliska medborgare införskaffar pass och identitetshandlingar som de presenterar för Migrationsverket?

iq-testJo, Migrationsverket bedömer dem vanligtvis som ogiltiga. Det vill säga de räcker inte för att styrka identiteten i alla fall. Skälet är att själva processen för att skaffa pass, som beskrivs ovan, gör att svenska myndigheter inte bedömer passen som tillförlitliga. Passen är inte knutna till samma typ av datoriserade, centrala och tillförlitliga folkbokföringsregister som Sverige har. Passen har inte heller de säkerhetsmarkeringar som svenska pass har, vilket gör dem lätta att förfalska.

De flyktingar som har pass är till övervägande del den lilla grupp flyktingar som har råd att anlita smugglare som har kontakter med personal på flygbolag som låter sig mutas. På så sätt kan de flyga med viserade pass hela vägen till Sverige. Och även i de fallen så har flyktingar som anländer till Sverige med flygplan ofta andra människors pass. Pass som de sedan slänger på Arlanda flygplats.

Hur kan Migrationsverket veta vem den asylsökande är, och att vederbörande har giltiga skäl för att beviljas uppehållstillstånd i Sverige?

Jo, inom migrationsrätten krävs enbart att den som skall beviljas flyktingstatus eller status som skyddsbehövande, kan göra ”sannolikt” att den personen har skyddsbehov. Till skillnad från andra ärenden krävs ingen fullgod bevisning. Om så vore fallet, skulle nästan inga som flydde beviljas uppehållstillstånd. Något som även anges i UNHCR:s riktlinjer för fastställande av internationellt skydd och som är bindande för Sverige. För det krävs att den asylsökande kan lämna en i alla väsentliga sammanhang trovärdig, logisk och sammanhängande asylberättelse. Migrationsverket ställer frågor kring de åberopade asylskälen och jämför även med vad som är kända fakta kring landet och övriga förhållanden i det landet gentemot vilket asyl åberopas.

Den asylsökande skall även presentera alla skriftliga bevis och vittnen som går att uppbringa. Vittnen finns inte sällan genom släktingar och vänner som redan befinner sig i Sverige. Den asylsökande måste även aktivt medverka till att klarlägga sin identitet så långt som möjligt. Det sker ofta genom att asylsökande har med sig identitetshandlingar, observera: inte pass.

Alla identitetshandlingar som Migrationsverket får in granskas av Migrationsverkets dokumentenhet.

Därutöver får asylsökande genomgå språktest där både språkkunskaper, grammatik och dialekter utreds.

Mot hela denna samlade bakgrund fattas beslut i asylärendet.

===

Thabo ‘Muso har verkat i över sju år som både privat ombud och offentligt förordnat biträde åt asylsökande och för personer i alla slags migrationsärenden. Arbetstillstånd, uppehållstillstånd för anhöriga, gäststuderande, egenföretagare, medborgarskapsärenden, och har i den rollen träffat något tusental personer som har eller vill migrera till Sverige, varav kanske 350 varit klienter. Thabo har också utfört utredningar gällande migrationspolitik och migrationsjuridik åt flera riksdagspolitiker för olika partier,  hållit föreläsningar i migrationsjuridik och migrationspolitik i riksdagen och för olika föreningar över hela Sverige och deltagit i seminarier och paneldebatter med riksdagsutskott gällande migrationspolitik och migrationsjuridik. Thabo har även gått på utbildningar i Sverige och utomlands i UNHCR:s regi, och besökt flyktingar och andra migranter i Italien, Grekland och Afghanistan.