Etikettarkiv: rasism

I fokus

Samhällsnytt ljuger om migranter på Medelhavet

 

Samhällsnytt har återigen publicerat en artikel som vrider på sanningen så till den milda grad att det vore parodiskt om det inte vore för den ogenerade rasismen. Denna gång är det migranter som utsätts för övergrepp under pågående sjönöd som i #fakenews-maskinen förvandlas till otacksamma och lättkränkta bedragare.

I en artikel på Samhällsnytt (Avpixlat) bjuder politiske chefredaktören, tillika ansvarig utgivare Mats Dagerlind på en sällan skådad uppvisning i hur man förvandlar en nyhetsartikel till rasistiskt nonsens. Rubriken ”Illegala invandrare stämmer Italien inför Europadomstolen: Vi kränktes när vi räddades på Medelhavet'” sammanfattar väl vad som påstås relativt väl och som vanligt litar Dagerlind på att Samhällsnytts läsare inte kommer att klicka på länken som utgör textens källmaterial. Genom sig själv känner man andra heter det ju, för Mats Dagerlind har uppenbarligen inte heller läst artikeln han hänvisar till.

Artikeln som Dagerlinds text bygger på, ”Flera migranter stämmer Italien”, är publicerad av Sveriges Radio och skiljer sig på fler ställen än rubriken. I ingressen på Samhällsnytts artikel kan man läsa att migranterna

”(…)anser att de  blivit kränkta när de av den tyska frivilligorganisationen Sea Watch och den libyska kustbevakningen räddades från att drunkna i Medelhavet i november”.

I SR:s ingress får man dock reda på att stämningen handlar om att migranterna anser sig ha blivit illa behandlade under räddningsaktionen, ett ganska långt steg från den bild Mats Dagerlind vill måla upp.

Faktum är att SR:s rapportering utgör god grund för att ifrågasätta om det ens rörde sig om en räddningsaktion i ordets rätta bemärkelse;

”Den tyska frivilligorganisationen Sea Watch och den libyska kustbevakningen deltog i manövern, som filmades från Sea Watch fartyg. På videon syns hur libyerna slår med rep på migranterna, som de dragit upp på däck från den vita gummibåten och hur vissa migranter kastar sig tillbaka i vattnet för att komma undan.

Åtminstone tjugo drunknade, hävdar Sea Watch som guppar med ribbåtar runt det libyska fartyget för att rädda liv.”

SR skriver vidare att det libyska fartyget vänder

”(…) hemåt med en migrant fortfarande hängande utanpå fartyget vilket är som att driva personen i döden. En italiensk helikopter griper in och surrar som en ilsken geting nära över libyerna och vrålar stopp, stopp för att personen ska dras ombord. ”

I Samhällsnytts rapportering, som alltså hänvisar till SR:s artikel (!), heter det istället att den libyska besättningen gjort allt man kan för att rädda de drunknande (och otacksamma) migranterna. Det rep som enligt SR användes för att slå på människor i nöd förvandlas till ett räddningsredskap i Mats Dagerlinds huvud.

 

Recensioner

Bokrecension: ”Kommer de, så skjuter jag oss”

Bernt Hermeles nya bok ”Kommer de, så skjuter jag oss” är en välbehövlig kalldusch av antisemitisk historia. Hermele tar oss med på en resa genom århundraden av hat och förföljelse, där vissa valde att stå upp och säga emot, medan andra försökte ducka undan hatet och istället smälta in i mängden.

Min farmor är en av alla judar som med fasa följde upptrappningen av antisemitism under 30- och 40-talen. Hon är en av alla dem som levde med hotet hängande över sig, som höll andan vid nyhetssändningarna. Skulle tyskarna komma hit? Hatet har dock vare sig begränsats till Tyskland eller till andra världskriget. Farmor är uppvuxen i centrala Stockholm där hon sedan bott under merparten av sitt hittills 93-åriga liv. Farmor har beskrivit hur antisemitismen följt henne under hela tiden. Som barn var hon inte välkommen hem till klasskamrater efter skolan, barnens föräldrar ville inte ha en judinna i sitt hem. Senare i livet förlorade min farfar sin anställning efter att ha gift sig med farmor. Företagets ledning ville inte ha en judinna kopplad till företaget. Idag är farmor livrädd för den utveckling hon ser där rasism normaliseras och nazistiska organisationer växer sig starkare.

Hermele påminner oss om att antisemitismen inte på något sätt är  nytt och visar på alla de tydliga kopplingar som fanns mellan Sverige och Nazityskland. Han sveper över århundrade av kristna tvångsdop, stigmatisering och ”forskning” som sades bevisa judarnas opålitlighet. Han beskriver ett samhälle där antisemitismen varit ett helt accepterat inslag i samhällsdebatten, där uttalade antisemiter återfunnits i såväl kungahuset som inom den politiska eliten. 

Utöver den välbehövliga uppdateringen på antisemitismens historia väcker Hermele många tankar kring vår samtid. Jag har i mitt arbete varit i kontakt med många nyanlända flyktingar som börjat rätta sig i de rasistiska leden.

De har lyckats komma hit, få sitt uppehållstillstånd, och vill nu snabbt distansera sig från kollektivet ”nyanlända” för att själva undgå den växande främlingsfientligheten. De är tydliga med att vilja betala skatt, att göra rätt för sig, att ”betala tillbaka till Sverige”.

I nästa andetag kommer svepande generaliseringar kring hur deras forna landsmän eller andra nysvenskar inte tillför något till det nya samhället. Vissa har gått så långt som att förespråka helt stängda gränser.

Hermele beskriver liknande fenomen bland judar i Sverige som snabbt assimilerats och släppt sin religiösa och kulturella identitet för att ducka undan antisemitismens radar. 

Farmor har 2 barn, 7 barnbarn och 6 barnbarnsbarn. Hon pratar mer om judendomen sedan hon blivit äldre, som att den delen av hennes identitet blivit ännu viktigare att inte glömma. Hon pratar ofta om sin rädsla för den värld hon lämnar efter sig till oss. En värld där nazister återigen marscherar på gatorna. Och där allt fler verkar tycka att människans värde avgörs av hennes religion och ursprung. 

I fokus

Samhällsnytt och Fria tider använder psykiskt funktionsvarierade som politiskt slagträ

I sin iver att sprida fördomar och rasism väljer s k alternativ media att undanhålla ack så viktiga detaljer. Anledningen till detta är kristallklar – att lägga mer fnöske på den migrationspolitiska brasan.

När man bedriver nyhetsförmedling är det ohederligt att inte klarlägga hela bilden. Alternativa mediakanaler har som återkommande arbetsmetod att utelämna viktig fakta just för att kunna skapa den sensations- och populismjournalistik som är deras signum.

Malmö är den kommun i Sverige som allt som oftast får finna sig i att klä skott för populismen och polariseringen. Kommunen har, i alternativa kretsar, kommit att bli näst intill synonym med islamisering, no go-zoner och gängkriminalitet. Denna gången är det en kommunal skola som hamnar i fokus.

Samhällsnytt (f d Avpixlat) och Fria tider har plockat upp bollen om en icke namngiven skola i Malmö där Arbetsmiljöverket har gjort en inspektion. Tydligen ska det råda ”totalt kaos” på skolan. Eftersom det är Samhällsnytt och Fria tider som bedriver sin karaktäristiska journalistik har man valt att undanhålla avgörande information.

Skärmdump från Sydsvenskan 180505.

Det som Mats Dagerlind på Samhällsnytt och en anonym artikelförfattare på Fria tider insinuerar är att kaoset på den utpekade Malmöskolan skulle vara en konsekvens av den ”massinvandring” och det mångkulturella samhälle som man anser att Malmö är sinnebilden av. Vad är det då som journalisterna på nämnda alternativa nyhetssajter undanhöll i jakten på ryggdunkningar från invandringskritiker, rasister och främlingsfientliga?

Arbetsmiljöverket utförde inspektionen på, som ”gammelmedia” mycket riktigt framhåller, en särskild undervisningsgrupp för elever i Malmö. I Dagens Nyheter kan vi läsa:

Besöket skedde vid en så kallad särskild undervisningsgrupp för barn som inte bedöms klara vanlig skolgång, med sju elever i låg- och mellanstadieåldern och lika många lärare. I det här fallet rör det sig om barn med social problematik utan impulskontroll, enligt Anders Malmquist, grundskoledirektör i Malmö.

– Barnen som går där har väldigt stora svårigheter och kan inte gå i en vanlig skola. Det är barn med utåtagerande problematik, säger Malmquist till TT och betonar att det inte rör sig om en traditionell skola.

Konsekvensen av inspektionen är att Arbetsmiljöverket kräver åtgärder från Malmö stad. Bland åtgärderna finns krav på snabb hjälp om det uppstår hot och våld samt införande av överfallslarm. Anders Malmquist säger till TT att arbetet har påbörjats redan innan rapporten från Arbetsmiljöverket har kommit.

På skolverket.se kan vi läsa mer om särskilda undervisningsgrupper:

Elever ska i första hand gå i sin ordinarie klass men ibland kan det behövas särskilda undervisningsgrupper för elever med stort stödbehov. Men att använda särskilda undervisningsgrupper kräver noggranna avvägningar visar en ny studie från Skolverket.

Skolan ska arbeta inkluderande. Elever som har behov av särskilt stöd ska i första hand få det stödet i sin ordinarie klass. Det säger skollagen. Skolverket har gjorde en intervjustudie i fyra kommuner som har många olika särskilda undervisningsgrupper. Studien visar att de besökta kommunerna har ambitioner att arbeta mer inkluderande men att det i vissa lägen är bäst att eleven får gå i en särskild undervisningsgrupp. Det handlar då om att eleven har ett stort behov av specifik lärarkompetens, en mindre grupp och mer lärarstöd.

Sammanfattningsvis kan sägas att alternativ media inte har några skrupler i sin nyhetsrapportering. Om det gagnar den egna agendan ser man inga problem i att vrida och vända på sanningen eller att sprida lögner, fördomar och myter.

Än en gång har Samhällsnytt et al lagt fram bevis på sin ohederliga journalistik då man insinuerar att invandrarbarn skapar kaos på en Malmöskola. Att använda psykiskt funktionsvarierade barn som populistiskt slagträ är ryggradslöst.

Jag vill avsluta med att avslöja en hemlighet bara för er läsare:

Social problematik, avsaknad av impulskontroll och utåtagerande beteende har ingenting med etnicitet att göra. Inte heller har det med religion eller kultur att göra. Funktionsvariationer slår skoningslöst och hämningslöst. Oavsett vem du är.

Lästips:

Krönikor

Den högerextrema identitetspolitiken

Ett försvar av den naturliga men svartmålade identitetspolitiken samt ett nytt perspektiv på den multikulturella högerextremismens identitetspolitik.

I den svenska samhällsdebatten har det förekommit mycket kritik mot vad som kallas ”identitetspolitik”. Kritiker och försvarare av identitetspolitik verkar dock inte överens om vad identitetspolitik är.

Vad exakt är då identitetspolitik?

Identitetspolitik är politisk teori och praktik baserad på erfarenheterna och intressena hos en viss grupp människor där den gemensamma nämnaren kan vara t ex klass, kön, yrke, religion, kultur, könsidentitet, partitillhörighet, etnicitet, sexuell läggning, etc. (Källa)

Ett exempel på identitetspolitik kan då alltså vara arbetarrörelsen, som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos arbetare.

Ett annat exempel är feminismen, som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos kvinnor.

Ett tredje exempel är HBTQ-rörelsen som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos HBTQ-folk.

Ett fjärde exempel är Svenskt Näringsliv som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos svenska företagsledare.

Identitetspolitik är alltså en naturlig del av politiken.

Det är först nu på senare år när identitetspolitik som metod  används mer och mer av rasifierade människor (dvs de som ofta eller alltid bedöms som icke-svenskar pga exempelvis sin hudfärg) som  ”identitetspolitik” har kritiserats riktigt hårt. Inte alla som ”kritiserar identitetspolitik” är rasister givetvis, men att denna kraftiga ökning av ”kritik mot identitetspolitik” skett just nu i denna kontext är för mig ett uppenbart symptom av den normaliserade rasismen i samhället. Det finns krafter i samhället som inte vill att de som utsätts för rasism ska organisera sig, för de vet att organisering betyder inflytande och gör skillnad.

Högerextrem identitetspolitik

Högerextrem identitetspolitik är då enligt samma definition ovan, politik som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos högerextremister.

Men det finns en aspekt av identitetspolitik som har en intressant funktion inom högerextrem identitetspolitik.

En väldigt vanlig del av identitetspolitiken är att det krävs respekt för viss personlig bakgrund hos de som är en del av rörelsen. Det behöver inte vara något konstigt, utan självklara saker som t ex att en homosexuell person oftast vet bättre än en heterosexuell person hur det är att utsättas för homofobi.

Eller att en kvinna oftast vet bättre än en man om hur det är att utsättas för sexistiskt förtryck.

Eller att en fabriksarbetare oftast vet bättre än en fabriksägare hur slitsamt och hårt fabriksjobb kan vara.

Oftast, men inte alltid givetvis.

Multikulturell högerextremism

Den högerextrema identitetspolitiken använder i sin tur folk med invandrarbakgrund, gärna med samma eller liknande bakgrund som de som högerextremisterna vill demonisera, i syfte att legitimera sina egna fördomar och hat. Det kan t ex handla om iranska invandrare som delar högerextremisters avsky för araber. Det kan handla om kurder som delar högerextremisters muslimhat.  Det kan handla om somalier som delar högerextremisters flyktingfientlighet. Dessa invandrare blir då en del av den högerextrema rörelsen. Detta kan man tycka är konstigt, eftersom många är kvar i gammalt tänk om rasism, dvs att det endast handlar om vita mot svarta. Men man måste förstå att de rasistiska rörelserna idag är på många sätt ironiskt nog multikulturella, dvs rörelserna kan bestå av folk med många olika sorters bakgrunder, och de samarbetar och nätverkar ofta över landsgränserna världen över. 

Saker jag väldigt ofta hört av vita högerextremister, efter att en person tillhörande en invandrargrupp t ex skriver en rasistisk status på Facebook om muslimer, är olika variationer av följande:

”Så bra att du vågar säga sanningen om detta! Hade jag sagt det så hade jag kallats för rasist!”

Sen delas statusen gärna friskt av vita högerextremister och invandrarens bakgrund används som en slags sköld för att skydda budskapet och ge det legitimitet. I samma anda kan sen vita antirasister pekas ut som naiva och oerfarna och att de borde lyssna på den här invandraren som ”faktiskt vet hur muslimer är på riktigt!”.

Men borde då inte detta identitetspolitiska fenomen ge rasistiska budskap legitimitet?

Borde t ex inte en ex-muslim ”veta sanningen” om hur ”sjuka och onda” muslimer är?

Borde inte en före detta flykting veta hur ”lögnaktiga och vidriga” flyktingar som kommer till Sverige är?

Borde inte en invandrare från Mellanöstern veta sanningen om hur ”aggressiva och äckliga” araber är?

Nej självklart inte! En invandrare kan ha precis lika mycket fel som en infödd svensk om muslimer, araber, svarta, flyktingar och andra! En invandrare kan självklart vara lika rasistisk som vilken infödd svensk som helst!

Detta är givetvis något som högerextrema identitetspolitiker vill undvika att prata om i samband med att de visar upp invandrares rasistiska åsikter som stöd för sina egna rasistiska åsikter.

Däremot är högerextremister ofta väldigt ivriga med att uppmärksamma rasistiska invandrare så länge rasismen kommer från en muslim och är riktad mot judar! I det fallet talas det gärna om att invandrare minsann också kan vara rasister, gärna med rubriker som ”Vi måste våga tala om …”, och ofta med en ytlig och falsk omtanke om judar, som ofta avslöjas.

Antisemitismen i Malmö är något som har uppmärksammats väldigt mycket både i Sverige och världen över, och det är bra i sig. Vi kan dock inte låta samhällsdebatten fokusera enbart på VISSA rasistiska invandrare, vi ”måste även våga prata om” t ex islamofober med kurdisk, iransk, somalisk, afghansk och andra bakgrunder. Detta är en grupp som den högerextrema identitetspolitiken har stor nytta av, och detta fenomen med högerextrem identitetspolitik måste avslöjas och kritiskt granskas betydligt mer än vad som görs idag! 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Myter

Myt: Idag kommer antisemitismen från muslimer

Det finns en myt om att dagens antisemitism i Sverige kommer från muslimer. Faktum är dock att de allra flesta med antisemitiska åsikter i Sverige idag är ickemuslimer!

Ett vanligt påstående från rasister är att det idag är muslimer som antisemitismen kommer från.  Detta påstående används som en del i en rasistisk demoniseringsprocess mot muslimer samtidigt som det förminskar den totala antisemitismen som idag i Sverige är skrämmande stor.

Vi ska titta på forskningen och ta reda på hur det verkligen ligger till.

Först ska vi definiera vad som faktiskt sägs. Två konkreta påståenden kan utläsas:

  1. Att ALLA muslimer som kommer till Sverige från Mellanöstern är antisemiter.
  2. Att antisemitismen idag INTE kommer från svenska ickemuslimer.

MYT: Alla muslimer är antisemiter

Punkt 1 kan tyckas så självklart falsk att den inte behöver bevisas, men det ska vi göra ändå.

Enligt en undersökning så har 55 % av svenska muslimer i gymnasieåldern en konsekvent negativ inställning till judar. En alldeles för hög andel givetvis, men utan tvekan långt ifrån alla muslimer. 45 % av dem har det inte.

Punkt 1 är därmed motbevisad.

MYT: Svenska ickemuslimer är inte antisemiter

Punkt 2 förnekar antisemitismen hos dagens ickemuslimska svenskar.

Från samma undersökning som hänvisas till i bemötandet av punkt 1 så konstateras att 18 % av samtliga gymnasielever har en konsekvent negativ inställning mot judar. Hur många av dessa 18 % är då ickemuslimska svenskar?

Statistik på hur många som är av en viss religion förs inte i Sverige, men det finns uppskattningar. Antalet muslimer i Sverige idag har uppskattas till allt från runt 100 000, 500 000 hela vägen upp till en miljon, beroende på hur man definierar vem som är muslim. I denna artikel utgår jag från 500 000 muslimer i Sverige, samtidigt som Sverige idag har en folkmängd på totalt 10 135 303 personer enligt SCB. 

Om man extrapolerar undersökningsresultatet för gymnasieeleverna och applicerar det på hela Sveriges befolkning, dvs antar att resultatet för gymnasieeleverna skulle ungefärligt motsvara resultatet hos hela befolkningen, så har vi idag alltså ungefär 275 000 muslimer med konsekvent negativ inställning mot judar.

Hur många antisemiter finns det i Sverige totalt?

Som sagt så hade totalt 18 %  av undersökta gymnasieelever i svenska skolor en konsekvent negativ inställning mot judar. Om man skulle extrapolera även det undersökningsresultatet på Sveriges befolkning så innebär det att vi i Sverige idag har ungefär 1,8 miljoner människor med konsekvent negativ inställning mot judar.

Av dessa 1,8 miljoner så var som sagt ungefär 275 000 muslimer. Detta innebär att av alla med konsekvent negativ inställning mot judar i Sverige så utgör alltså muslimer endast 15 % av dem, 275 000 muslimer, samtidigt som ickemuslimer utgör 85 % av dem, 1 525 000 ickemuslimer.

De allra flesta antisemiter i Sverige idag är alltså ickemuslimer!

Punkt 2 är därmed motbevisad.

Det finns olika siffror och undersökningar att utgå från, men trots en viss variation i undersökningsresultat så förändrar det inte det faktum att påståendet om att dagens antisemitism kommer från muslimer – är falskt.

All antisemitism, oavsett var den kommer från, är förkastlig. Att då bara peka ut en minoritetsgrupp i Sverige som antisemiter är inte bara demoniserande av den minoritetsgruppen – det är också att ignorera den största gruppen antisemiter vi har i Sverige idag, nämligen den som består av ickemuslimer.

Jag låter Henrik Bachner, doktor i idéhistoria som forskat på ämnet antisemitism i Sverige, avsluta artikeln:

Bachner varnar också för att attackerna mot svenska judar utnyttjas av ”den antimuslimska opinionen, högerpopulistiska grupper och partier som Sverigedemokraterna”.

– I alla dessa kretsar hittar man antisemitiska uppfattningar men samtidigt är de väldigt intresserade att exploatera frågan för att kunna stigmatisera muslimer. Vi måste vara vaksamma mot generaliseringar, säger Bachner.

 

Krönikor

Om fruktan och kärlek

Fördelen med att vakna ohemult tidigt är att man kan komma att minnas saker och få lite sammanhang.

I veckan har mycket av det jag delat och skrivit varit på temat skräck, omedvetet. Vad rädsla är och gör med oss. Det är ett långlivat tema i mitt liv på många sätt; inte så konstigt då det troligen är allmänmänskligt och en av de mest basala och primala känslor vi har.

Jag minns en kväll för många, många år sedan, då jag var på en fest där jag kände få, och kände mig lite ensam. Men värdinnan, en då gravid kvinna som hävdade sig kunna magi, var en sympatisk själ som gav mig uppmärksamhet trots att vi inte kände varandra. Hon berättade att hon fann en av gästerna obehaglig, då han också var magiker, men en som fokuserade på fruktan snarare än på kärlek, som hon gjorde. Jag minns att jag berättade att jag, om än inte magikunnig eller troende, också (redan då) var övertygad om att fruktan var en starkare kraft än kärlek. Jag minns inte exakt hennes svar, men kontentan var att hon i mig såg mer godhet och värme trots detta, och att det handlade mer om vad man gjorde med sitt fokus än vilket det var. I alla fall är det så jag minns och tolkade hennes ord; det var i alla fall ord av tröst och tillit. Det var, antar jag, något av en vändpunkt för mig, trots att jag inte såg det då. Det var på den tiden då jag var väldigt negativ och pessimistisk, och det kändes ovanligt att någon som inte kände mig såg gott i mig, trots att jag just sagt något som torde uppfattats som något negativt.

Hur som helst, jag har alltid, eller i alla fall så långt jag kan minnas, tänkt att fruktan är en starkare drivkraft än kärlek. Båda är förvisso urkrafter i oss, primala känslor, men medan kärlek är bra för vår långsiktiga överlevnad, att kunna finna och samspela med en grupp, så är fruktan bra för vår omedelbara överlevnad. Kärlek kan övervinna konflikter inom en grupp, men det är fruktan som kan rädda oss från farliga situationer där vi kan skadas eller dödas. Det har också lett till att jag varit väldigt modstulen inför individer eller grupper som använder hat som drivmedel för sina kampanjer, såsom rasister, nazister och liknande. För emedan kärlek kan få oss att hålla ihop, så är det just den långsiktiga känslan. Den omedelbara känslan, fruktan, trumfar lätt kärleken hos många. Dessutom är kärlek svårare; förvisso tror polypersonen i mig att kärlek kan vara obegränsad i hur många vi kan älska (även om jag inte är ett fan av det flummiga ”allälskandet”), men hur många vi än kan känna kärlek till så blir det sällan alla. Och de som hamnar utanför kommer att känna sig utanför, bli bittra och söka förståelse för varför just de är de som ratats. Och det kan leda till självhat, eller hat för andra. Notera att jag nu med kärlek också inkluderar inkludering, alltså inte bara romantisk eller vänskaplig kärlek, utan helt enkelt en känsla av att höra hemma i ett samhälle eller någon grupp. Kanske kan man lite förenklat säga att hat är bristen på kärlek, men det är förstås en massiv förenkling, många som hatar har ju familj. Fruktan kan komma ur flera källor, även om jag tror att brist på kärlek, i en eller annan form, kan vara roten till en hel del av det. Ironiskt nog kan kärlek givetvis också vara roten till fruktan; fruktan att förlora det man älskar.

Nu ska jag inte grotta ner mig mer i amatörfilosofi här, det kan bli väldigt långt och till slut duga mest som nattläsning en sömnlös kväll, men jag tror att min poäng mynnar ut i det här – jag har inte tänkt på mina tankar och teorier som rädslan som den starkare kraften på ett tag, trots att jag i grunden formulerade den tanken mycket ur just sådant som jag ser ske idag. Ökad radikalisering, ökat hat och ökad frustration. Jag tror att mycket av det vi ser ske idag beror på fruktan. Jag tror att mycket av det beror på en frammanad fruktan, en som många politiska grupper tror är något positivt – att ökad otrygghet på arbetsmarknaden är något bra. Att ökade klasskillnader är något bra. Att ökad ojämlikhet är något bra. Och att de oönskade bieffekterna av detta, segregering, frustration, panik är acceptabla, ibland kanske rentav önskvärda.

Denna fruktan piskas upp och kanaliseras sedan av populister och skräckmånglare för sina egna intressen. Och det är där vi står idag.

Och det är därför jag på sistone känt mig så kraftlös, uppgiven, med en stark känsla av hopplöshet. För jag har aldrig sett hur man kan vinna mot fruktan och hat med kärlek. Fascism är på det sättet en stark ideologi – möter du det med kärlek och vilja till förändring ses du som svag och lätt att krossa, möter du det med våld så bevisar du ideologin rätt. Men det är kanske är så att jag i natt insåg något som jag inte tänkt på förut – att rädsla faktiskt kan användas åt flera håll. Jag menar nu inte rädsla som i att vi ska agera som dem, jag tänker inte bli monstret jag vill bekämpa, men att den rädsla som driver detta hat, denna övertygelse faktiskt också kan användas emot de som besitter den. Jag vet inte exakt hur eller på vilket sätt, men tanken ger mig märkligt nog lite hopp såhär i denna ogudaktiga morgontimma. Att kanske kan rädslan fås att övervinna sig själv. Eller i alla fall vändas till något konstruktivt.

För det ska vi minnas – rädsla i sig är inte något negativt. Rädsla är naturligt och en stark drivkraft för vår överlevnad. Det är hur rädslan används och behandlas som avgör slutresultatet. Det är ju trots allt rädsla som också driver oss som motarbetar rädslans apostlar. Det är en vacker ironi, tycker jag.

Och det kanske var vad hon menade, den där gravida magikunniga värdinnan, för så många år sedan.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Är du rasist ELLER vänsterextremist?

Att kasta mindre väl valda epitet på den som inte tycker som du är inte produktivt. Konstruktiva samtal och debatter bygger på argument, inte på att skrika högst.

Kommunist!

Rasist!

Vänsterextremist!

Nazist!

På sociala medier, såsom Facebook och Twitter, finns generella attityder som kategoriskt, och utan större eftertanke, förpassar in meningsmotståndare i fack. Om vi spetsar till det lite går det att sammanfatta så här:

  • Den som inte är ”sverigevän”, nationalist, ”invandringskritisk” eller uttrycker liknande uppfattningar är per automatik kommunist och vänsterextremist.
  • Den som inte är för mångfald, globalism, öppenhet eller uttrycker liknande uppfattningar är per automatik rasist och nazist.

Det finns en uppsjö varianter på benämningar, men dessa fyra är de vanligaste.

Det är oroväckande att även folkvalda politiker faller i epitetsfällan. Mekanismerna är desamma för dem som för oss ”vanliga dödliga”.

Skriker högst skriker inte bäst.

Vad är det för mekanismer som styr att vi så gärna vill stämpla meningsmotståndare som det ena eller det andra? Saknar vi argument? Är det den förkastliga vi och dom-mentaliteten som härskar? Handlar det om att vi vill demonisera och framställa oss själva som bättre? Vill vi tysta?

Vi ska komma ihåg att det är nödvändigt att inte göra avkall på respekt. Mottagaren är en människa av kött och blod som, liksom jag själv, har känslor. Att stigmatisera, polarisera och nedvärdera är inte människovärdigt, det är att spotta på oss själva. Det slår, förr eller senare, alltid tillbaka mot oss själva.

Att slänga ogenomtänkta epitet omkring sig är förkastligt, kontraproduktivt och leder inte diskussionen framåt.

För det är väl ändå det vi vill uppnå? Vill vi inte få motparten att börja fundera? Vill vi inte väcka tankar? Vill vi inte så ett frö till förändring? Vill vi inte uppnå en konstruktiv debatt?

När jag hänfaller till att klistra etiketter på människor som inte tycker som jag själv har jag passerat linjen för vad som är konstruktivt. Dessutom har jag förutbestämt den andres människosyn eller åsikt. Men det ger inga resultat. Det enda som händer är att debatten trampar vatten: vi kommer ingenvart.

Allt är inte svart eller vitt. Alla antirasister är inte kommunister och alla nationalister är inte nazister.

Jag skulle vilja avsluta med att mana till besinning då vi diskuterar politik med varandra. Men du väljer själv, och du gör det utifrån din avsikt. Ett sista tips: håll dig innanför ramarna för vad som är OK att uttrycka. Var försiktig med orden, ord har makt. Ord förvandlas alltför lätt till näthat.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Korta motargument

Vilka invandrare är för många?

Ofta påpekar rasister att vi tar emot för många invandrare i Sverige. Man pekar på statistiken för Sveriges totala invandrarmottagande och många försöker då bryta igenom debatten och protestera mot det oseriösa i detta retoriska grepp då man ofta syftar på de flyktingar som flyr till Sverige. Jag har därför valt att behandla begreppet invandrare på samma sätt som man gör från rasistiskt håll.

Under 2016 hade vi en total invandring på 160 000 människor. Samtidigt hade vi en utvandring på närmare 45 000 människor (Migrationsverkets siffror). Av dessa 160 000 så var 29 000 asylsökande. Inom begreppet ryms även återvändande svenskar vilka utgör den näst största posten för 2016 på drygt 15 000 människor (SCB:s siffror). Med enkel subtraktion får vi vid handen att det rör sig om 119 000 människor som är varken asylsökande eller återvändande svenskar. En stor andel invandrare – 13 000 – är studerande från andra länder (Migrationsverket 2017).

Frågan vi därför bör ställa oss är: VILKA invandrare är det som anses vara för många?

Enligt statistiken så har vi alltså asylsökande som uppgick 2016 till 29 000 personer av totalt 160 000 invandrare. Är dessa 29 000 så många att man helt kan bortse från de övriga 120 000 (bl a gäststudenter och gästarbetare) som också ingår i kategorin invandrare?

Jag har i denna text valt att använda mig av avrundade siffror, men för den som vill se vad de exakta siffrorna var för den valda perioden finns länkarna nedan.

Migrationsverket
SCB
Migrationsverket, beviljade uppehållstillstånd

Debatt

Dagens Nyheter tondöva i debatten

Under hösten 2017 publicerade Dagens Nyheter en kolumn av Nathan Shachar under rubriken ”Mobbningens ordförråd”. Trots att Motargument skrivit två artiklar som svar på kolumnen har varken DN eller Shachar bemött kritiken.

Kolumnen skriven av Shachar baserades på felaktiga översättningar av det spanska ordet ”negro”. Den felaktiga översättningen användes för att driva tesen att svarta människor i Sydamerika inte har något emot ord som ”neger”, trots att spanskans ”negro” betyder ”svart”, inte ”neger”. I artikeln hävdas även att romer överlag inte invänder mot att kallas ”zigenare”.

Shachar påstår vidare att svarta i Latinamerika inte protesterar mot användandet av nidbilder av svarta, att brasilianska slavägare skulle ha ”satt en ära” i att befria sina slavar och att katolska samhällen – till skillnad från protestantiska – skulle ha präglats av större harmoni i relationerna mellan svarta och vita.

Vi på redaktionen för webbsajten Motargument publicerade en artikelserie om två artiklar: ”DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred”, del 1 och del 2, vilka systematiskt motbevisade påståendena i Shachars text. Förutom att påvisa att grunden för Shachars resonemang är felöversättningar från spanska, visade vi också hur stark rasismen är i Sydamerika, att slaveriet inletts tidigast och varat som längst i latinamerikanska länder och att såväl slaveriet som folkmord på svarta människor varit mest utförliga i länder med en katolsk majoritetsbefolkning. Vi påvisade att teologiska skillnader mellan katolicism och protestantism överhuvudtaget inte har haft någon relevans i utformningen av slaveriet av svarta och andra människor.

Slutligen visade vi att det varken finns någon bred acceptans bland svarta människor och romer att benämnas som ”negrer” eller ”zigenare”. I själva verket hör det till extrema undantag. Våra publicerade artiklar, som bemötte Shachars kolumn, är skrivna av en svart och en romsk författare.

Därefter kontaktade vi Dagens Nyheter ett flertal gånger för att få vår replik publicerad. Våra förfrågningar besvarades aldrig med ett enda ord.

Av DN:s ”Publicistiska målsättning” framgår bland annat:

”DN ska verka i en upplysningstradition. DN:s utgångspunkt är att människor med olika förutsättningar och social bakgrund har rätt och möjlighet att delta i och förstå gemensamma angelägenheter. DN ska vara en bred kvalitetstidning och fungera som Sveriges viktigaste demokratiska mötesplats.

Tidningen ska visa livets och samhällets mångfald och ge läsarna den orientering, kunskap och förståelse de behöver som aktiva medborgare i en tid av snabba förändringar.”

Av DN:s ”Policy för rättelser, undersökningar och vetenskapsjournalistik” framgår:

”DN har en generös policy för rättelser. Har vi gjort fel ska det rättas till tydligt, sakligt och ärligt. Det gäller inte bara rena faktafel som felstavningar av namn eller fel i grafik, utan också vid publiceringar som vilar på bristande underlag, där vi inte angivit källa ordentligt eller där vi inte låtit en sida få komma till tals i tillräcklig grad.”

Då DN:s ansvariga utgivare, och inte heller Shachar, har valt att inte bemöta oss på redaktionen Motargument har man med tydlighet visat att deras etiska regler inte betyder något. Inte heller betyder våra motargument något, eller så är de i vart fall inte mödan värt att bemöta. Det förefaller inte heller betyda något att DN:s läsare berövas möjligheten att informeras om de korrekta sakförhållandena. Och inte heller verkar DN:s svarta och romska läsare betyda något. Att många av dem har undrat om och efterfrågat reaktioner från DN:s redaktion och ansvariga utgivare betyder inte något.

Vi har kommit dithän att DN:s publicistiska och journalistiska trovärdighet har fått sig en rejäl törn i och med att man har valt att ignorera Motarguments artikelserie som pekar på direkta sakfel och rasism. DN utger sig för att ha som målsättning att sätta dagordningen för politisk och kulturell debatt i svenska medier. Att DN:s nonchalerande av kritik får passera obemärkt kan ge konsekvenser av att även andra redaktioner inom svensk massmedia väljer samma strategi.

Länkar:

 Dagens Nyheter – Nathan Shachar: Mobbningens ordförråd

Thabo ‘Muso: DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred (del 1)

Emir Selimi: DN:s Nathan Shachar vill ha sin rasism ifred (del 2)

Korta motargument

Värde eller värdighet?

Påståendena att begreppet ”alla människors lika värde” skulle vara en felöversättning från engelska originalet, bortser från att det är inte ordet ”dignity” som ska översättas, utan det är en hel text som bland annat innehåller: ”all human beings are equal in dignity”.

I tusentals diskussioner om allt möjligt kan man stöta på ett argument att begreppet ”alla människors lika värde” skulle vara en felöversättning av en förklaring i FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter.

Det är inte ordet ”dignity” som ska översättas, utan hela texten i alla artiklar och i förordet till FN-konventionen om mänskliga rättigheter.

Översättning mellan olika språk är inte så enkelt.

Och skulle det verkligen vara så jobbigt och ansträngande om vi alla erkänner alla nu levande medmänniskors likvärdiga värde OCH värdighet OCH människovärde?

Exakt vad skulle vara så enormt fel och skadligt för dig eller någon annan, att svenska staten och svenska myndigheter betraktar alla svenska medborgare och alla invånare i Sverige på likvärdigt sätt och tillerkände dem alla liknande beaktande för varje persons värde, människovärdighet, rättigheter OCH rätten att slippa bli diskriminerade eller utsatta för rasism?