Etikettarkiv: rädsla

SD är ett rasistiskt parti – 7. Muslimhatet

För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.

I förra delen av artikelserien om SD:s rasism belyste vi hur framträdande representanter fått stanna kvar, trots upprepade uttalanden som går stick i stäv med partiets nolltolerans mot rasism. I denna artikel flyttar vi fokus till den kanske mest framträdande aspekten av SD:s rasism; islamofobin.


Muslimer och de som skyddar muslimer och deras rättigheter, riskerar att straffas om SD får makt. Detta mot bakgrund av att SD, likt Breivik, ser på islam som (ibland värre än) nazism.

Jimmie Åkesson vill förbjuda nazistiska partier som NMR, vilket gör att man kan fundera över vad Sd vill göra med ett hot som partiets ledare beskriver som värre än nazismen.

”Islam = nazism”

Pratar man med muslimer märker man att många är lika oroade över Sverigedemokraterna. På allvar är många rädda att SD vill utvisa muslimerna då de får makt, eller t.o.m sätta en kula i dem.

Hur ska man förstå denna rädsla?

Rädsla finns där för att Sd och dess anhängare hela tiden jämställer islam med nazism, terror, pedofili, våldtäkter, mord, etc, etc… Ja nu i dagarna får islam skulden för skogsbränderna också.

SD pratar inte öppet om rättegångar mot folkförräderi, som NMR och delar av de konservativa och althögern gör. Däremot tolererar SD öppet att man jämför islam med nazism, eller till och med som nazistiska ockupanter. Och jämför man islam med nazism så utpekas givetvis även den troende muslimen, som följer islam, som nazist.

Vad gjorde man med nazistiska ockupanter och nazisternas ”kollaboratörer” efter andra världskriget? Vad gjorde man med dem under andra världskriget? Jo, man sköt dem under kriget och man hängde dem eller spärrade in dem efter kriget.

Lukepryke: Sketch of Breivik

Att göra en ”breivikare”

Många muslimer vet att Breivik resonerade på samma sätt och vad Breivik gjorde var att skjuta norska socialdemokratiska ungdomar.
Varför sköt han ungdomarna? Jo, för att de i hans ögon var nazister och nazianhängare i krig mot Norge.

Numera är Breivik öppen nazist. Men då, 2011, var han inte nazist. På sin Facebook-sida jämförde han sig istället med den antinazistiska motståndsmannen Max Manus, som dödade nazister och deras anhängare under andra världskriget.

Breivik ansåg att Europa hotades av vad han kallade en ”ny nazism”, nämligen ”massinvandringen” av muslimer. Dessutom hotas Europa av de politiker, som samarbetar med islam, genom att vara för mångkultur och invandring. Dessa sistnämnda kallade han för kulturmarxister och jämförde också dem med nazister, och ibland för landsförrädare, quislingar.

Om inte islam stoppas kommer Europa att gå under, menade Breivik.

Breivik såg sig som en motståndsman mot nazismen och och attackerna på socialdemokratiska ungdomar kan förstås om man ser att Breivik såg dem som ett slags modernt ”Hitlerjugend”, eller ”Nasjonal Samlings ungdomsbevegelse”. Han såg sig som en klassisk motståndsman med plikten att döda landsförrädarna som sålde ut landet.

Ur Breiviks manifest

Detta bekräftas i hans manifest – 2083 A European Declaration of Independence, i talen inför rätten 2013, i hans video, på hans sida på Facebook och även i hans skriverier för Document.no, det tidigaste beviset för Breiviks ideologi. Där skrev han:

”Också har vi förhållandet mellan konservativa muslimer och så kallade ‘moderata muslimer’. Det finns moderata nazister också, som icke stödde gasningen av romaner och judar. Men den är ju fortfarande nazister och sitter bara och tittar på när de konservativa nazisterna slår till. Ska vi acceptera moderata nazister så länge de tar avstånd från gasning av romer och judar?”

Partiledningen

Pratet inom Sverigedemokraterna om att islam är nazistiskt, och därmed att muslimer är nazister, är sanktionerat från högsta partiledningen.

Jimmie Åkesson själv har beskrivit islam som det största hotet sen andra världskriget:

”Massinvandringen från muslimska länder tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen talar för att denna utveckling kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker…
Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år. ”(Källa)

Hans närmaste medarbetare har uttryckt sig mer rakt på sak: Mattias Karlsson, partiets chefsideolog, har jämfört Koranen med Mein Kampf:

”– Att läsa högt ur Koranen i en kristen kyrka, när det i Koranen står att kristna ska dödas, är som att läsa högt ur Mein Kampf i en synagoga, dundrade Karlsson inför de församlade åhörarna.
Till media motiverar Karlsson sin jämförelse med att det finns hatiskt våldsuppviglande suror i Koranen som uppmanar rättrogna muslimer att ”döda, halshugga, korsfästa, tillfångata och förslava” icke-muslimer.” (Källa)

Björn Söder, andre vice talman, har upprepade gånger jämfört islam med nazism. T ex i Smålandsposten 2010: ”Precis som nazismen bekämpades måste nu islam bekämpas.”

”– Det är en ödesfråga för framtiden. Stoppar vi inte utbredningen av islam kommer muslimerna att ta över, och det kommer att gå fort, sade Björn Söder till Smålandsposten efter torgmötet.
Ni målar upp en bild av muslimer som en helt homogen grupp, så ser väl inte verkligheten ut?
– Alla muslimer är förstås inte fundamentalister, men de som inte är det protesterar ju inte. Precis som nazismen bekämpades måste nu islam bekämpas, svarade Björn Söder.” (Källa)

Kent Ekeroth, riksdagsledamot, har attackerat islam för att vara nazistiskt så många gånger nu att man tappar räkningen. ”Nazismen är en totalitär och förtryckande ideologi. Islam med sin sharia är en totalitär och förtryckande ideologi.”

Kent har varit en viktig aktör inom den sk counterjihadrörelsen under lång tid. Det var denna rörelse Breivik inspirerades av innan han begick sina dåd.

”Amanda Glans: – När det kommer till islam, vad är det du är rädd för?
Kent Ekeroth: – Kortfattat är det en totalitär, primitiv, kvinnoförtryckande ideologi.
– Och det är klart att man inte vill att en sådan ideologi ska prägla ens samhälle. Jag vill inte att kommunismen ska prägla mitt samhälle. Jag vill inte att nazismen ska prägla mitt samhälle. Och samma gäller liksom islam.
AG: – Men du jämställer islam med nazismen och kommunsimen.
KE: – Jag jämställer principen. Så jag sa inte att jag likställer dem. Även om jag kanske gör det i många fall. Men jag sa att principen är samma sak.” (Källa)

Richard Jomshof

Den som mest av allt driver idén och liknelsen mellan islam och nazism är partisekreteraren Richard Jomshof.

Precis som Breivik menar Jomshof att Europa kommer att gå under om man inte stoppar islam. I en intervju i DN nyligen sa han ”Jag tror att Västeuropa kommer att gå under, som en följd av islamisering, om vi inte vågar hantera de problem som vi har i dag.”

Hans syn på islam är att islam är mycket värre än nazism. Som i denna tweet från den 18/7 2012 där han faktiskt direkt svarar att han tycker Breivik hade rätt i sin jämförelse mellan islam och nazism.

Det finns många exempel på Jomshofs åsikter om islam.

2017 spred han bilden av islam som en trojansk häst. Man lurar alltså Europa att ta emot muslimer för att ta över Europa. Och döda européer. Precis som i myten om trähästen i Troja.

Att islam är värre än nazism är något Jomshof ofta pratar om.

”Islam är i dag det största hotet mot det demokratiska Europa. Värre än nazismen”. (Källa)

SD-Kuriren

Redan 2001 jämförde Jomshof islam och nazism i en artikel i SD-Kuriren, som han var chefredaktör för.

I tidningen intervjuade han en aktivist i Norska folkrörelsen mot invandring. Aktivisten hade arbetat mot nazism i motståndsrörelsen på 40-talet och var nu aktiv mot invandring och islam. Så här skrev Jomshof:

”Hösten 1940 valde en 17-årig norsk yngling att engagera sig i kampen mot den nazistiska ockupationsarmén i Norge… Drygt femtio år senare, i oktober 1987, varsamme man med om att grunda ”Folkebevegelsen mot innvandring… Jan menar att de senaste årens invandring är en form av invasion och inget annat. Han går till och med så långt som att kalla denna massinvandring för ”Norges nya 9 april”…

1940-årene feide dod og drap inn over Hitlers ”natt og lake” leire. Begge system tok sikte på å vinne makt og herredemme ut over andre folks fedreland. Den nye og tredje ideologi på marsj innover Europa er islam.

Jan Høeg jämför alltså islam med kommunism och nazism. Och den muslimska folkvandringen in över Europa, och då framför allt Norden, ser han som ett mycket stort hot. Han menar att det måste till en kraftsamling i Västeuropa så att massinvandringen stoppas; det handlar enligt honom om överlevnad. Våra folkvalda, men också media, jämför han med Jesu förrädare Judas Iskariot.. som stöder… den islamiska invasionen”.

Samma resonemang som Breivik. Om det var rätt att döda i kampen mot nazismen på 40-talet, så är det väl rätt att döda i kampen mot den nya nazismen idag? Eller?

Man kan läsa ett annat nummer av SD-Kuriren också, specialnumret om islam från 2006.

Artiklarna handlar om att muslimer håller på att ta över Sverige och Europa.

”Jag är inte heller förvånad att islam är en religion som även tilltalade de tyska nazisterna…. Vi riskerar på fullt allvar en framtid då Sverige omvandlats till en muslimsk stat; det otänkbara blir tänkbart…”

2006 handlade debatten mycket om Jyllands-postens publicering av skämtteckningar av profeten Muhammed. Så här skrev tidningen om det:

”Vad gäller de muslimska reaktionerna på publiceringen ser jag det som ett angrepp på och en provokation mot det fria, demokratiska Danmark…

På samma sätt som den demokratiska världen tog kampen mot nazismen under 1930- och 40-talen, måste vi idag ta kampen mot islamisterna. Från Sverige lär det dock inte komma något stöd i denna kamp; här kröker nämligen samtliga riksdagspartier, med socialdemokraterna i spetsen, rygg för islamisterna på samma sätt som man kröp för nazisterna då det begav sig.”

Är det konstigt att muslimer är rädda?

Parallellt med detta har SD i åratal generaliserat om islam som en terrorreligion, som en våldtäktsreligion, som en brutal religion, som ett hot mot demokratin, etc, etc. Allt på samma generaliserande sätt, utan att se till nyanserna.

Att dra alla muslimer över en kam, direkt och indirekt och jämföra dem med nazister, med våldtäktsmän, och terrorister, är rasism.

Det är helt rätt att jämföra IS, al-Qaida och den radikala och fundamentalistiska extremismen i islams namn med nazism. Det gör även jag. Det finns många likheter mellan radikal islamism och både nazismen och extremnationalismen. Men då pratar vi om en extrem del av islam.

På samma sätt är det givetvis rätt att dra likhetstecken mellan Ku Klux Klan och nazismen. Att kalla KKK nazister betyder INTE att man påstår att alla kristna är nazister. Då skiljer man mellan extremisterna och de vanliga troende kristna. Men att säga att kristendomen är nazistisk och hänvisa till KKK som bevis för det, är lika galet som SD:s jämförelser mellan nazism och islam med IS som bevis för det.

Det är just generaliseringen om islam som visar att Sd är rasistiskt.

Att generalisera om en folkgrupp, kultur eller religion och kalla dem som kollektiv nazister ÄR rasism.

Den moderna antisemitismen gör samma sak, för övrigt. Modern antisemitism handlar mycket om att jämföra judar med nazister. Eller att demonisera sionismen och jämställa den med nazism (det finns många sionister som är mot Israels politik och kämpar för palestiners rättigheter).

Evan McLaren. Lobbyist för althögern i USA, f d VD för National Policy Institute.

Många judar är givetvis rädda för de grupper som jämställer nazism och judendom, av samma orsak som muslimer är rädda för det jämställandet.

Här är ett svenskt exempel. Lasse Wilhelmson skriver om judarna och sionismen och jämför dem med nazister och kommunisterna i Sovjet:

Att en del av debattörerna pratar om sionism eller islamism istället för judendom eller islam, spelar ingen roll. Att jämställa alla judar som är för att Israel ska få existera med nazister är lika fel som att jämställa alla troende politiskt aktiva muslimer med nazister.

Så, är det konstigt att muslimer, och även en del antirasister som försvarar muslimerna, ofta uttrycker rädsla för att SD en dag ska sätta en kula i skallen på dem? Det var väl det man gjorde under det andra världskriget med nazister? Det var väl det man gjorde med nazisterna och deras kollaboratörer under Nürnbergrättegångarna?

SD är ett rasistiskt parti.

Detta är den sista delen i vår artikelserie om SD:s rasism.

Bildkällor:

1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.

Alternativ för Sverige: ”Dags att åka hem…”

Gästkrönika av Amer

Alternativ för Sverige tycker att det är hög tid för mig att åka ”hem”.

Med Sveriges flagga i ett hjärta som symbol och klassiska svenska färger använder de min brevlåda och dessa till synes enkla ord för att tydliggöra min värdighet som svensk medborgare och som människa. Jag har nog aldrig blivit så rädd, besviken, ledsen och arg som när jag kom hem och plockade upp denna broschyr. Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg vad jag höll i mina händer. Och i virrvarret av tankar som infann sig i just den stunden så var det en tanke som utmärkte sig särskilt:

Varför duger inte jag?

Alternativ för Sverige hade fått mig att börja fundera varför inte jag dög. Varför inte jag var tillräckligt svensk. Varför jag skulle exporteras ut ur landet som en oönskad last möglig potatis. Och kanske är det precis det de vill uppnå: att ingjuta tvivel, rädsla och osäkerhet djupt inne i människan. Att få folk att börja ifrågasätta sina identiteter, sina ursprung och allt de tidigare hållit kärt och bekant.

Egentligen är svaret enkelt: vi duger alla precis som vi är. Även jag. Vi duger för oss själva, vi duger inför andra, vi duger inför alla våra åtaganden.

Och vi duger i synnerhet för Sverige. Mitt hem. Vårt hem.

Den fullaste (fulaste) odugligheten finns enbart hos den konstruktion som kallar sig Alternativ för Sverige, och alla de konstruktioner i samhället och världen som är Alternativ för Sverige lika.

Dessa mörka krafter förespråkar antidemokrati. Segregation. Ilska, hat och rasism. Division. Misstro. Isolering. Totalitarism. Dränering. Exkludering. Utanförskap. Egoism. Och ensamhet.

Dessa mörka krafter har vi alla ett ansvar att bekämpa och utrota.

För Sverige är inte någon glorifierad, idyllisk framtida Narnia-utopi där blåögda och blonda oskuldsfulla, lyckliga och lydiga svenskar skuttar omkring på gröna ängar och i lummiga skogar. Där det alltid är fred, där alla har pengar och kärlek, och där allt är homogent.

Sverige är här och nu, precis som det alltid har varit. Sverige är jag. Och det är ni. Sverige är vi alla. Vi får tillsammans plats i Sverige, för det är tillsammans vi skapar Sverige. Och vi behöver inte åka hem, för vi är redan hemma. Jag är redan hemma.

Så nej, tack. Jag stannar.

#vemskabort
#jagstannar
#svpol
#val2018

Foto: Privat

Katerina Janouchs Sverigebild


Katerina Janouch, som skildrar ett Sverige många inte känner igen sig i, har nu vänt blicken mot Göteborg och målar upp en skrämmande bild. Frågan är om den stämmer överens med verkligheten?


I semestertider svämmar tidningarna över med tips för hur man ska få en så härlig semester som möjligt men på bloggen Katerina Magasin, som skrivs av Katerina Janouch, publicerades ett blogginlägg med tips av en lite annan karaktär inför en resa hon skulle göra till Göteborg.

Katerina Magasin är ett webbaserat fristående media som främst finansieras genom swishbetalningar från läsarna. Artiklarna som publiceras är ofta invandrarkritiska och rent av rasistiska, men Katerina själv menar att hon skildrar ”samtidens Sverige ur olika perspektiv”.

Hur ser samtidens Göteborg ut, skildrat av Katerina? Hon menar att ”no go-zonerna” i Göteborg numera sträcker sig in till city. I inlägget uppger hon att hon varit i kontakt med en polis som önskar vara anonym, och som uttalar sig om kvinnors situation i staden, i synnerhet om man har ljus hy och blå ögon.

Förutom att han rekommenderar fotsida klädsel och att man täcker håret så rekommenderar han att man inte tar ögonkontakt med någon, att man åker taxi från dörr till dörr, alltid låser bilen för att den inte ska kapas när man stannar vid rödljus och att man varken bär religiösa symboler eller smycken på sig.

Som förberedelse inför en resa till Göteborg bör man se över ytterdörrens lås och gärna installera skottsäkert glas, då bilens registreringsnummer kan leda stöldligor till ens hem.

Katerinas blogginlägg har dock fått kritik, bland annat från Erik Nord som är polischef vid polisen i Göteborg. I Svenska Dagbladet säger han att några sådana rekommendationer från polisen inte finns alls, och i en post på Twitter uttalar han sig om att det finns bekymmer men att

”nyanserna försvinner när polariseringen gör att debatten tar foliehattskaraktär”.

Även andra, både bofasta och semestrande personer, på plats i Göteborg, är kritiska till Katerinas inlägg.

En av mina vänner skriver till mig i ett mail:

”Jag är i Göteborg nu, här ligger kvinnor på gräsmattorna i bikini och solar. Kvinnor går i korta kjolar och shorts. Ingen, vad jag vet, har blivit antastad eller trakasserad”.

Uttalandet från polischefen gjorde Katerina upprörd, och på sin blogg skriver hon i ett inlägg om hur hon upplever sig smutskastad av både media och polisen för att hon ger sin bild av Sverige., och Göteborg. Men frågan är om det inte är Katerina som står för smutskastningen när hon använder sig av anonyma källor som inte går att verifiera.

Hon avslutar inlägget med kommentaren ”den 9 september är det val”, vilken kan tänkas vara en av anledningarna till varför Katerina deltar i spridningen av ”fake news”; Katerina står på riksdagslistan för Medborgerlig samling, och är sedan länge känd för sin främlingsfientliga inställning.

 

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 2)

 


Olika funktionsvariationer har olika status. T o m när vi går in i begreppet funktionsvariation finns det attityder, okunskap och åsikter som kategoriserar och stigmatiserar.


I detta sammanhang vill jag göra en poäng av att en rullstol t ex får igång våra fördomar: okunskapen får till följd att vissa utgår ifrån att människor i rullstol också har någon form av kognitiv funktionsvariation eller intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning). Detta är baserat på okunskap, men också djupt liggande fördomar.

Funktionsvariationernas hierarki

Det finns en tydlig hierarki, anser jag, mellan olika typer av funktionsvariationer. Fysiska funktionsvariationer, uteslutet sådana som utmärker sig framför allt med synliga skador i t ex ansikte, har, enligt min erfarenhet en högre status.

Vi menar på att de är som du och jag, med undantag av den fysiska funktionsvariationen. Kanske kan vi sträcka oss till att tycka synd om personen ifråga.

CP-skador (en fysisk funktionsvariation – ett annat exempel är ryggmärgsbråck) förtjänar en egen passage här, eftersom det används som nedsättande epitet och okunskapen om denna funktionsvariation är stor.

Vissa utgår ifrån att människor som har CP också har en intellektuell funktionsvariation. Det i sig är en fördom, många har inte en en intellektuell funktionsvariation. Fördomar och stigmatisering är tydliga vad gäller CP-skador.

Vad gäller neuropsykiatriska funktionsvariationer (t ex ADHD, autism och Tourettes syndrom) så skiljer individer sig så mycket sinsemellan, naturligtvis beroende på att vi alla är unika. Det är därför svårt att avgöra hur människor ser på dessa funktionsvariationer. Grav autism är stigmatiserat. Tourettes syndrom (såväl den vanligare varianten med enbart fysiska tics, som den mer ovanliga med både fysiska och verbala tics – som bara några procent har) är av förklarliga skäl svår att bemöta om en inte har kunskap och verktyg. Bokstavsdiagnosernas status varierar oändligt från person till person.

Kognitiva funktionsvariationer anses ha låg status

De funktionsvariationer som har lägst status är de kognitiva funktionsvariationerna. Dessa kan delas in i nyss nämnda neuropsykiatrisk funktionsvariation, intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning) och förvärvad hjärnskada (dvs en skada som uppstått i vuxen ålder). Kognition innefattar hjärnans förmåga att ta emot, lagra, bearbeta och plocka fram information.

Nedsatta kognitiva funktioner kan medföra att det kan vara svårt för den enskilde att samspela, kommunicera och utföra praktiska handlingar. Detta kan i sin tur innebära inlärningsproblem, svårigheter att delta i aktiviteter och sämre möjlighet till delaktighet för den enskilde.

Att vi väljer att hierarkisera funktionsvariationer är verkligen att brista i tanken om ”allas lika värde”.

Människor med intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning), och framför allt de med grav intellektuell funktionsvariation, är för många av oss svåra att hantera:

  • ”Kan man prata med dem?”
  • ”Fattar hen något överhuvudtaget?”
  • ”Jag förstår inte vad hen säger”.

Hos oss alla finns  medvetna eller omedvetna attityder och fördomar kring funktionsvariationer som bygger på okunskap, rädsla och avsky. Inom paraplybegreppet funktionsvariationer råder ett hierarkiskt synsätt som kategoriserar och delar in enskilda i en fallande skala på människovärde.

För att mänsklighet, inkludering, delaktighet och gemenskap ska bli verklighet så måste vi krossa funkofobin. Det som krävs för att krossa fördomarna, attityderna, rädslan och avskyn är kunskap och åter kunskap. Släng in ett stort mått av öppenhet och tolerans så är vi på väg i alla fall. Missionen är i rullning. Långsamt, men säkert.


Detta är del 2 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 1 går att läsa här:

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 1)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 1)

 


Om vi alla strävade efter kunskap, erfarenhet och öppenhet istället för avsky, rädsla och fördomar, så hade vi kunnat tro på ett mer förstående och inkluderande samhälle. Funkofobin är fortsatt utbredd, och trots att det är myrsteg som tas, så lever hoppet om ett bättre samhälle för alla.


Det finns massor av orsaker till hur vi i omgivningen ser på funktionsvariationer och hur vi bemöter dem. Jag tror att hos vissa av oss finns en inneboende rädsla för det som vi uppfattar som annorlunda, eller ”onormalt”.

För människor som inte är vana vid att interagera med, se på eller höra på människor med funktionsvariation är denna rädsla något som jag skulle vilja jämföra med andra typer av intolerans än just funkofobi.

Jag tänker t ex på rasism, sexism och homofobi. Mekanismerna som styr påminner om varandra: rädsla/avsky för det som uppfattas som annorlunda, eller ”onormalt” än jag själv, eller den egna gruppen.

Det kan finnas fysiska funktionsvariationer som kan uppfattas som skrämmande, eller t o m ”äckliga”. Jag tänker på människor som har en CP-skada, har synliga missbildningar eller har tvång, hör röster, uttrycker vanföreställningar, har tics etc.

Det finns många funktionsvariationer som kan ha den effekten på människor som inte har erfarenhet, eller kunskap om, olika funktionsvariationer.

Hur ser vår människosyn ut?

Vi måste börja fundera över hur vår människosyn ser ut. Delar vi medvetet, eller omedvetet, in människor i kategorier utifrån fysiska, psykiska och kognitiva egenskaper? Varför gör vi i så fall det? Handlar det om okunskap, rädsla och avsky?

Jag tror att det i mångt och mycket handlar om dessa faktorer. Faktorerna påverkar attityden och hur vi bemöter, eller interagerar med, funktionsvarierade.

Är du rädd, tycker någon är ”äcklig”, onormal eller konstig eller ser ner på människor är det klart att det påverkar hur och om vi vill, eller inte vill, närma oss och interagera med dessa människor.Visst låter det fint med ”allas lika värde” och visst tycker vi – åtminstone de allra flesta av oss – att alla är lika värda. Jag vill påstå att handling är starkare än ord. Det är enkelt att säga, men svårare att verkligen praktisera.

För mig blir det skenheligt att uttrycka denna (egentligen fantastiska) fras, men att i ord och handling i ”skarpt läge” inte efterleva det. Och nu menar jag som sagt inte bara funkofobi, utan även andra intoleranser som jag nämnt.

Skiftande status ger skiftande stigma

En funktionsvariations status (mer om skiftande status kommer i del 2 av denna artikelserie) har sin orsak i våra fördomar, attityd och rädsla.

För individen innebär kategorisering, eller status, en känsla av att bli bedömd utifrån något man inte har någon möjlighet att påverka. Funktionsvariationen finns där och jag kan inte göra något åt det. Jag kan med rätt hjälp och stöd lära mig att leva med funktionsvariationen.

Uttalade konsekvenser för den enskilde är utanförskap, frustration, ledsamhet, utpekande, otillräcklighet och en känsla av att inte få vara med. Det finns fler konsekvenser, men de kan jag bara komma att finna om jag talar med fler individer än de jag redan talat med.

Jag har under stora delar av mitt arbetsliv arbetat med människor med olika funktionsvariationer: såväl psykisk som fysisk och kognitiv. Jag har då förstått att även närstående påverkas av funktionsvariationen, då samhällets attityder, skuldbeläggning och känslor av skam är vardag för människor i den enskildes omgivning.

Sverige är, internationellt sett, ett föregångsland vad gäller förändringar, anpassning etc. Men jag är inte nöjd, och jag kommer aldrig att bli nöjd.

Fysiska förändringar i miljön, läs lättillgänglighet för fysiska funktionshinder – blindskrift, hörslingor, markeringar i gatubilden, ramper, dörröppnare etc – är ständigt under utveckling. Förändringar för kognitivt, intellektuellt och neuropsykiatriskt funktionsvarierade – lättlästa texter, tidshjälpmedel och symbolspråk – är saker som verkligen har utvecklats. Dessa förändringar underlättar för många människor.

Är ett samhälle för alla blott en utopi?

Detta i kombination med utbildning (som ger kunskap), erfarenhet, attitydförändring, elimineringsarbete kring fördomar och stigmatisering är oumbärliga ingredienser för att nå en utopi där alla får förutsättningar att delta i samhället på samma villkor.

”Utopi” skriver jag för att jag har svårt att se att vi kommer att komma till den punkten när det faktiskt blir så att alla människor ses som jämlika. Oavsett funktionsvariation, etnicitet, religion, sexualitet, kön, ålder etc.

Vi kan påverka genom att se, uppmärksamma och ifrågasätta. Vi ska bli bättre på att informera allmänheten om vad en funktionsvariation betyder rent praktiskt, men också mentalt för den enskilde och för dennes närstående.

Förståelsen ska stärkas, attityder och fördomar ska brytas. Rädslan knäcker vi genom att inkludera människor mer än vad vi gör idag. Vi ska skapa möjligheter och förutsättningar för ett deltagande på liknande premisser som alla andra.

För att mänsklighet, inkludering, delaktighet och gemenskap ska bli verklighet så måste vi krossa funkofobin. Det som krävs för att krossa fördomarna, attityderna, rädslan och avskyn är kunskap och åter kunskap. Släng in ett stort mått av öppenhet och tolerans så är vi på väg i alla fall. Missionen är i rullning. Långsamt, men säkert.

Detta är del 1 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 2 går att läsa här:

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 2)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Om fruktan och kärlek

Fördelen med att vakna ohemult tidigt är att man kan komma att minnas saker och få lite sammanhang.

I veckan har mycket av det jag delat och skrivit varit på temat skräck, omedvetet. Vad rädsla är och gör med oss. Det är ett långlivat tema i mitt liv på många sätt; inte så konstigt då det troligen är allmänmänskligt och en av de mest basala och primala känslor vi har.

Jag minns en kväll för många, många år sedan, då jag var på en fest där jag kände få, och kände mig lite ensam. Men värdinnan, en då gravid kvinna som hävdade sig kunna magi, var en sympatisk själ som gav mig uppmärksamhet trots att vi inte kände varandra. Hon berättade att hon fann en av gästerna obehaglig, då han också var magiker, men en som fokuserade på fruktan snarare än på kärlek, som hon gjorde. Jag minns att jag berättade att jag, om än inte magikunnig eller troende, också (redan då) var övertygad om att fruktan var en starkare kraft än kärlek. Jag minns inte exakt hennes svar, men kontentan var att hon i mig såg mer godhet och värme trots detta, och att det handlade mer om vad man gjorde med sitt fokus än vilket det var. I alla fall är det så jag minns och tolkade hennes ord; det var i alla fall ord av tröst och tillit. Det var, antar jag, något av en vändpunkt för mig, trots att jag inte såg det då. Det var på den tiden då jag var väldigt negativ och pessimistisk, och det kändes ovanligt att någon som inte kände mig såg gott i mig, trots att jag just sagt något som torde uppfattats som något negativt.

Hur som helst, jag har alltid, eller i alla fall så långt jag kan minnas, tänkt att fruktan är en starkare drivkraft än kärlek. Båda är förvisso urkrafter i oss, primala känslor, men medan kärlek är bra för vår långsiktiga överlevnad, att kunna finna och samspela med en grupp, så är fruktan bra för vår omedelbara överlevnad. Kärlek kan övervinna konflikter inom en grupp, men det är fruktan som kan rädda oss från farliga situationer där vi kan skadas eller dödas. Det har också lett till att jag varit väldigt modstulen inför individer eller grupper som använder hat som drivmedel för sina kampanjer, såsom rasister, nazister och liknande. För emedan kärlek kan få oss att hålla ihop, så är det just den långsiktiga känslan. Den omedelbara känslan, fruktan, trumfar lätt kärleken hos många. Dessutom är kärlek svårare; förvisso tror polypersonen i mig att kärlek kan vara obegränsad i hur många vi kan älska (även om jag inte är ett fan av det flummiga ”allälskandet”), men hur många vi än kan känna kärlek till så blir det sällan alla. Och de som hamnar utanför kommer att känna sig utanför, bli bittra och söka förståelse för varför just de är de som ratats. Och det kan leda till självhat, eller hat för andra. Notera att jag nu med kärlek också inkluderar inkludering, alltså inte bara romantisk eller vänskaplig kärlek, utan helt enkelt en känsla av att höra hemma i ett samhälle eller någon grupp. Kanske kan man lite förenklat säga att hat är bristen på kärlek, men det är förstås en massiv förenkling, många som hatar har ju familj. Fruktan kan komma ur flera källor, även om jag tror att brist på kärlek, i en eller annan form, kan vara roten till en hel del av det. Ironiskt nog kan kärlek givetvis också vara roten till fruktan; fruktan att förlora det man älskar.

Nu ska jag inte grotta ner mig mer i amatörfilosofi här, det kan bli väldigt långt och till slut duga mest som nattläsning en sömnlös kväll, men jag tror att min poäng mynnar ut i det här – jag har inte tänkt på mina tankar och teorier som rädslan som den starkare kraften på ett tag, trots att jag i grunden formulerade den tanken mycket ur just sådant som jag ser ske idag. Ökad radikalisering, ökat hat och ökad frustration. Jag tror att mycket av det vi ser ske idag beror på fruktan. Jag tror att mycket av det beror på en frammanad fruktan, en som många politiska grupper tror är något positivt – att ökad otrygghet på arbetsmarknaden är något bra. Att ökade klasskillnader är något bra. Att ökad ojämlikhet är något bra. Och att de oönskade bieffekterna av detta, segregering, frustration, panik är acceptabla, ibland kanske rentav önskvärda.

Denna fruktan piskas upp och kanaliseras sedan av populister och skräckmånglare för sina egna intressen. Och det är där vi står idag.

Och det är därför jag på sistone känt mig så kraftlös, uppgiven, med en stark känsla av hopplöshet. För jag har aldrig sett hur man kan vinna mot fruktan och hat med kärlek. Fascism är på det sättet en stark ideologi – möter du det med kärlek och vilja till förändring ses du som svag och lätt att krossa, möter du det med våld så bevisar du ideologin rätt. Men det är kanske är så att jag i natt insåg något som jag inte tänkt på förut – att rädsla faktiskt kan användas åt flera håll. Jag menar nu inte rädsla som i att vi ska agera som dem, jag tänker inte bli monstret jag vill bekämpa, men att den rädsla som driver detta hat, denna övertygelse faktiskt också kan användas emot de som besitter den. Jag vet inte exakt hur eller på vilket sätt, men tanken ger mig märkligt nog lite hopp såhär i denna ogudaktiga morgontimma. Att kanske kan rädslan fås att övervinna sig själv. Eller i alla fall vändas till något konstruktivt.

För det ska vi minnas – rädsla i sig är inte något negativt. Rädsla är naturligt och en stark drivkraft för vår överlevnad. Det är hur rädslan används och behandlas som avgör slutresultatet. Det är ju trots allt rädsla som också driver oss som motarbetar rädslans apostlar. Det är en vacker ironi, tycker jag.

Och det kanske var vad hon menade, den där gravida magikunniga värdinnan, för så många år sedan.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Oro är inte fakta

Det skrivs mycket om oro just nu. Katerina Janouch berättade bland annat om att många människor är oroliga i Sverige, och menar därför att landet är på nedgång. Samtidigt är statistiken tydlig – brottsligheten är, på det hela taget, på väg ned. I vissa områden, geografiskt och statistiskt, går det upp, men överlag blir landet tryggare och säkrare.

Så – vem har rätt? Till att börja med är frågan felställd – det ena motsäger inte det andra. Ett land kan bli allt tryggare och säkrare, samtidigt som folk blir mer oroliga. Låter detta konstigt? Betänk då följande: Ett stort antal människor över vårt fagra land är oroliga för öppna ytor. Betyder det att öppna ytor är farliga, eller farligare än trånga utrymmen? Samtidigt finns det människor som oroar sig för trånga utrymmen. Betyder det att trånga utrymmen är farligare?

Oro är en känsla, och en känsla kan skapas både av verkliga fenomen, men också ur intet. Den som ifrågasätter detta kan se en bra skräckfilm, ett drama eller en romantisk komedi för att bli motbevisad – våra känslor bygger på föreställningar liksom på fakta. Om föreställningen är att landet är osäkert så ökar vår oro, även om fakta talar om för oss att det tvärtom är säkrare än någonsin

Frågan är då förstås varifrån denna oro kommer, som i Sveriges fall är så obefogat. I många fall är det media som hellre säljer en story som ger många klick och sålda tidningar (eller reklamplatser i tidningen) än att göra en djupare analys av storyn. Det finns förstås undantag, såsom Jönköpings-Posten, som i en artikel förklarade fakta kring statistiken om våldtäkter, där ett ökat antal våldtäkter inte alls visade på att det begåtts våldtäkter på fler personer, däremot har ett färre antal kvinnor utsatts flera gånger av samma gärningsman. Det är givetvis illa det också, men inte alls samma sak som att fler och fler kvinnor far illa, speciellt inte i överfallsvåldtäkter. Oron för att bli spontant våldtagen är alltså obefogad, eller i alla fall inte mer befogad än tidigare, snarare tvärtom.

Det finns förstås media som inte sprider felaktig information av sensationsjournalistiska anledningar. Grupper såsom Avpixlat, Fria tider och andra som gärna sprider Sverigedemokraternas och extremhögerns ideologi gynnas av att sprida skräck och oro bland befolkningen – det är en oro de kan mjölka, manipulera och utnyttja för att öka sitt inflytande. Rädsla och oro är populistens manna från himlen, det som när deras politiska krafter. Ju fler som är rädda, desto fler som ropar på en stark ledare, som accepterar allt värre metoder för att återfå känslan av trygghet – en känsla som inte kommer återfås under ledare som vinner på att hålla skräcken vid liv.

Rädsla och oro är naturliga känslor för oss människor. De är känslor som hjälper oss att överleva i naturen, när vi inte kan vara säkra på om det som prasslar i skuggorna är löven eller ett rovdjur. Men i ett samhälle måste vi vara på vår vakt mot att olika grupper utnyttjar vår rädsla mot oss, för att jaga in oss i ideologiska och politiska fällor som till syvende och sist mest drabbar oss själva. I samhället har vi en lyx som våra förfäder inte hade i naturen – vi kan ta ett djupt andetag, analysera vår rädsla, analysera situationen, och kallt och sakligt läsa på om vad som faktiskt sker i vår omvärld.

Vad vi ofta finner är att vår oro sällan är så berättigad som vi tror, och att vår första impuls sällan är den rätta.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Hjulet och rädslan för det okända

Krönika av Polimasaren

Mångkulturen började redan när vi uppfann hjulet och kunde förflytta oss på ett helt annat sätt än förr. I takt med att kraften bakom hjulet utvecklades kunde vi människor förflytta oss allt snabbare mellan plats A och plats B. Nu har även plats C och plats D blivit avreseorter respektive resmål. Platser har, med nya färdsätt, fått kortare avstånd mellan sig. Visst, förändringen har i och för sig skyndats på något då rörligheten mellan kontinenterna avsevärt har ökat och tidsrymden för förflyttningen blivit marginell. Trots detta känner vi rädsla inför människor från andra sidan jorden när vi har 151 TV-kanaler där människor från andra kulturer flimrar förbi på var och varannan bildruta, och när du kan bli vän med och prata i realtid med någon vilt främmande människa 1000 mil härifrån om precis vad som helst.

Det okända i mångkulturen kan te sig lika okänt som de miljöer man träffar på som nyfödd. Ett barn kan vara skrämt när hen får åka bil för första gången, men andra gången går det lättare. En vuxen människa vet farorna med att åka bil, men vet även att risken att det ska hända något är väldigt liten. Vad är det då vuxna blir rädda för och var är ursprunget för den rädslan? Det okända? Det okända finns där överallt för dom att göra känt bara viljan finns där. Återigen, barn har lyckats med det. Barn är nyfikna och provar sig fram.

Är rädslan i sig själv något som framkallar än mer rädsla? Kan det vara så att rädslan för vad man till en början tycker är främmande kan hamna i en ond cirkel? Fobier ska med rätt kunskap kunna botas relativt lätt. Kan man bryta denna cirkel med att utsätta sig för det man är rädd för från början, så ska det kunna gå att övervinna den rädsla som egentligen inte borde finnas där. Sympatier för främlingsfientliga partier är mindre på orter som t ex Stockholm där majoriteten av de människor som bor där utsätts för det mångkulturella. Det finns undantag och det är högre upp i landet. Där är arbetarrörelsen väldigt stark fortfarande om man jämför med resten av landet. I en stark arbetarrörelse kan man söka sin identitet och inte i nationen som är något som det pratas om i kretsar där rädslor för det okända och avog mot mångkultur existerar. Att kunna känna sig hemma som arbetare tillsammans med andra arbetare kan för många vara en starkare identitet än att basera på sin nationella identitet. Man har mer gemensamt med en annan arbetare på hemorten än med någon som man enbart delar epitetet ”svensk” med.

6707773257_2b77c0cdb8Rasist är inget man föds till, det är något man lär sig att bli och att vara rasist är något man väljer att bli är två talesätt som använts mer och mer. Det sägs att barn föds utan fördomar, men att de lär sig det under sin uppväxt. Kommer rasismen och rädslan för det okända från föräldrar, andra vuxna förebilder eller kompisar? Som sagt var, vuxna har ett val och då inte bara att välja att tänka rasistiskt själv utan även att föra vidare sina främlingsfobier till sina barn. Föräldrar vill inte lära sina barn andra skadliga beteenden, men rasism verkar går bra. Är det så att man inte märker att man börjar tänka i rasistiska tankar så att då man blivit ”fullblodsrasist” kan man vara så indoktrinerad av det tankesättet att det gör att man märker inte av att man sprider rasism till sina barn?

Vad gör man när man kommer på sig själv att tänka en rasistisk tanke? Jag är ganska säker på att förr eller senare så känner man på sig att ”Oj, detta var rasistiskt, detta var inte rätt”. Rasism är så pass diskuterat i samhället så alla har nog någonstans i bakhuvudet vart gränsen går. Det är när man får frågan av sig själv om man vill tänka i dessa banor som egentligen avgör om man är rasist eller enbart har rasistiska fördomar. Ett exempel är försvarandet av att använda sig av ordet ”n*-boll” på en bakelse när man vet att andra människor kan ta illa upp av det ordet är skillnad mot att vid ett tillfälle råka säga det när man är på fiket. Det finns många andra.

Kan man bli fördomsfri? Väljer man att försöka göra något åt sitt tänkande eller är man någon som anser sig redan vara ickerasistisk och tror att man kan bli helt fördomsfri kan man vara illa ute. Jag tycker att den som anser sig vara utan fördomar är farlig. Fördomar är något vi har allihopa, mer eller mindre, och det måste vi erkänna för oss själva. Det är vad vi gör åt dem som är frågan.

Hur skapar man ett monster?

– Främlingsfientlighet utifrån klassikern Frankenstein

I Mary Shelleys ”Frankenstein”  möter vi vetenskapsmannen Viktor Frankenstein, och det så kallade monster, som han efter hårt arbete lyckas återföra till livet. Men vad är det egentligen som formar ett monster? Om alla varelser föds goda, vad händer på vägen, och hur blir man ond? Hur påverkar det en människa att ställas utanför en gemenskap?

Bild: Stina Walfridsson
Bild: Stina Walfridsson

 

Ett världskänt fenomen

Frankensteins slagkraft är anmärkningsvärd i sin genre. Ett monster utan namn, som känns igen över hela världen, och som återskapats i åtskilliga filmer, serietidningar och som leksaker. Vad är det som är så speciellt med honom? Vad gör honom så tidlös och varför intresseras människor än idag av denna sorgliga historia? Svaret ligger nog i hans trots allt mänskliga natur. Han föds oskyldig, precis som jordens alla varelser, men med två stora skillnader. Han föds vuxen, och han föds genom ett makabert experiment, utan havandeskap och förlossning. Och framförallt, utan Kärlek.

Ett monster tar form

Frankensteins skapelse är inget monster från början. Han är en godhjärtad varelse som älskar solen, blommorna och fåglarna. Han vill tillhöra en gemenskap, och bli älskad.  Efter den traumatiska ”födelsen” flyr han från staden och söker värme och skydd i en liten lantstuga. Den gamle mannen i stugan är blind och blir därför inte rädd. Främlingen tas vänligt emot och de två hinner samtala en stund. Strax kommer familjen hem, och när de ser den hisklige gestalten, blir de skräckslagna och han drivs på flykten med hugg och slag. ”Monstrets” vandring blir kall och ensam, och han möts av rädsla, oförstånd och elakhet. Överallt stöts han bort, enbart för sitt utseendes skull, och läsaren kan lätt känna sympati för varelsen som behandlas så illa av världen. Eter en tid på flykt träffar han sin skapare igen, och kräver då att han skapar en kvinna till honom, någon som han kan finna gemenskap med.

Människorna vill inte umgås med mig, men någon lika deformerad och hemsk som jag själv skulle inte neka. Min följeslagare måste vara av samma art och ha samma defekter. Du måste skapa en kvinna till mig, som jag kan leva med och som kan ge mig den förståelse som är nödvändig för min existens

Viktor vägrar göra om sitt misstag, vilket gör att monstret svär på att hämnas och de blir bittra fiender. Men när Frankenstein slutligen dör, förlorar hans skapelse sitt monstruösa sinnelag. Han sörjer sin ”far” och känner djup ångest inför det liv han levt.

Vad tjänar det till att jag nu ber dig förlåta mig? Jag är förgiftad av brott och söndersliten av bittraste ånger, och var kan jag då finna ro förutom i döden?
Bild: Stina Walfridsson
Bild: Stina Walfridsson

 

Vad gör ensamhet med oss?

Monstret har blivit frånskild det organiska. Den naturliga födelsen, barnsbörden, följs ju normalt av barnets anknytning till föräldrarna. Man kan jämföra med barn som vid födseln, eller mycket tidigt, fråntas sina föräldrar, och växer upp på barnhem. Avsaknaden av den livsviktiga anknytningsprocessen leder ofta till en mycket svår uppväxt. Man får svårt med relationer och att fungera socialt. Människans oförstånd och ondska kan göra en oskyldig varelse till ett hämndlystet monster. Den blinde mannen är den ende som behandlar främlingen med vänlighet. Många invandrare har tagit fasta på detta på sitt eget sätt. Några byter till ‘svenskklingande’ namn för att få jobb. De sopar igen spåren, så att ingen ska kunna se var de kommer ifrån.

Rasister ser en fara i våra nya svenskar, något hotande. Men det finns ju inte där egentligen.

På liknande sätt är det med monstret, han föds god och vill bara ha vänner och kärlek, men han får inte det, han blir utstött och byfolket kastar sten på honom, de kallar honom monster. Vad händer då med honom…?

Utanförskapets historia

344564600_7fb0dbf43e_z
Foto: mojolicious

När man diskuterar människans ondska utifrån just Frankenstein så handlar det mycket om det viktiga i att ingå i en gemenskap. Att innesluta en grupp människor i en gemenskap, betyder automatiskt att det måste finnas några andra att utestänga. Däri skapar man utanförskap och främlingsfientlighet. Du kan inte ingå i någonting, om det inte finns någon som står utanför. Människans rädsla för just detta utanförskap är mycket sannolikt nedärvd, och stammar från överlevnadsinstinkt. Gemenskap betydde skydd, mat, fortplantning och annat socialt utbyte. Urvalet har troligen skett utifrån förmåga att tillföra gruppen någonting, men även utifrån likhet, dvs. förmåga att passa in i gruppen. En skadad eller alltför avvikande individ skulle alltså kunna nekas att inkluderas i gruppen av säkerhetsskäl. En kvarleva av detta beteende finns i mobbing och diskriminering i olika typer av grupperingar. Om man istället innesluter en avvikande individ i den befintliga gruppen, innebär det troligen att de som innefattas i gemenskapen måste förändras på något sätt. Tänker vi på urmänniskan igen, så kunde det kanske innebära att ändra färdsätt, förflyttningshastighet, kost, boförhållanden eller annat.

För den moderna människan kan det räcka med att vi tvingas omvärdera våra fördomar, men det kan även handla om att hitta givande mötesplatser och gemensamma nämnare mellan våra kulturer.  Men framförallt krävs det medmänsklighet, något vi måste lära våra barn från början.

Så vem är egentligen monstret?

Frankensteins skapelse är sammansatt av delar från olika kroppar, med ärr och stygn överallt, blek och ovanligt storväxt. En främling, en skrämmande syn. Men vem är monstret? Är det den främling som söker gemenskap där ingen finns att få, eller den som dömer en människa till ensamhet och olycka, bara för att han inte ser ut som ”oss”? Om en människa möts med hat vart han än går, kan man då fortsätta förvänta sig gott av honom? Nya svenskar kommer till vårt land, och ”föds” här på nytt. Nya oskrivna blad, som förtjänar en ny chans. Om vi bemöter dem, som 1800-talsbokens bybor bemötte Shelleys monster, hur kan vi då vänta oss något gott ifrån våra nya medmänniskor?

Om fyra år fyller Frankenstein 200 år. Kanske skulle vi kunna ta dessa fyra år och använda dem till att förändra synen på främlingskap? Är det inte dags att visa att mångfald inte innebär ett hot? Kan vi inte innesluta fler som behöver oss, så fråga inte mig varför vi har ”monster” lösa på våra gator. Ondska skapar ondska, det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.

Frankenstein flickr
Boris Karloff as the Frankenstein Monster – 1931

 

Baserat på Mary Shelleys Frankenstein, 1818 (Frankenstein eller den moderne Prometheus)