Etikettarkiv: rädsla

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 2)

 


Olika funktionsvariationer har olika status. T o m när vi går in i begreppet funktionsvariation finns det attityder, okunskap och åsikter som kategoriserar och stigmatiserar.


I detta sammanhang vill jag göra en poäng av att en rullstol t ex får igång våra fördomar: okunskapen får till följd att vissa utgår ifrån att människor i rullstol också har någon form av kognitiv funktionsvariation eller intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning). Detta är baserat på okunskap, men också djupt liggande fördomar.

Funktionsvariationernas hierarki

Det finns en tydlig hierarki, anser jag, mellan olika typer av funktionsvariationer. Fysiska funktionsvariationer, uteslutet sådana som utmärker sig framför allt med synliga skador i t ex ansikte, har, enligt min erfarenhet en högre status.

Vi menar på att de är som du och jag, med undantag av den fysiska funktionsvariationen. Kanske kan vi sträcka oss till att tycka synd om personen ifråga.

CP-skador (en fysisk funktionsvariation – ett annat exempel är ryggmärgsbråck) förtjänar en egen passage här, eftersom det används som nedsättande epitet och okunskapen om denna funktionsvariation är stor.

Vissa utgår ifrån att människor som har CP också har en intellektuell funktionsvariation. Det i sig är en fördom, många har inte en en intellektuell funktionsvariation. Fördomar och stigmatisering är tydliga vad gäller CP-skador.

Vad gäller neuropsykiatriska funktionsvariationer (t ex ADHD, autism och Tourettes syndrom) så skiljer individer sig så mycket sinsemellan, naturligtvis beroende på att vi alla är unika. Det är därför svårt att avgöra hur människor ser på dessa funktionsvariationer. Grav autism är stigmatiserat. Tourettes syndrom (såväl den vanligare varianten med enbart fysiska tics, som den mer ovanliga med både fysiska och verbala tics – som bara några procent har) är av förklarliga skäl svår att bemöta om en inte har kunskap och verktyg. Bokstavsdiagnosernas status varierar oändligt från person till person.

Kognitiva funktionsvariationer anses ha låg status

De funktionsvariationer som har lägst status är de kognitiva funktionsvariationerna. Dessa kan delas in i nyss nämnda neuropsykiatrisk funktionsvariation, intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning) och förvärvad hjärnskada (dvs en skada som uppstått i vuxen ålder). Kognition innefattar hjärnans förmåga att ta emot, lagra, bearbeta och plocka fram information.

Nedsatta kognitiva funktioner kan medföra att det kan vara svårt för den enskilde att samspela, kommunicera och utföra praktiska handlingar. Detta kan i sin tur innebära inlärningsproblem, svårigheter att delta i aktiviteter och sämre möjlighet till delaktighet för den enskilde.

Att vi väljer att hierarkisera funktionsvariationer är verkligen att brista i tanken om ”allas lika värde”.

Människor med intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning), och framför allt de med grav intellektuell funktionsvariation, är för många av oss svåra att hantera:

  • ”Kan man prata med dem?”
  • ”Fattar hen något överhuvudtaget?”
  • ”Jag förstår inte vad hen säger”.

Hos oss alla finns  medvetna eller omedvetna attityder och fördomar kring funktionsvariationer som bygger på okunskap, rädsla och avsky. Inom paraplybegreppet funktionsvariationer råder ett hierarkiskt synsätt som kategoriserar och delar in enskilda i en fallande skala på människovärde.

För att mänsklighet, inkludering, delaktighet och gemenskap ska bli verklighet så måste vi krossa funkofobin. Det som krävs för att krossa fördomarna, attityderna, rädslan och avskyn är kunskap och åter kunskap. Släng in ett stort mått av öppenhet och tolerans så är vi på väg i alla fall. Missionen är i rullning. Långsamt, men säkert.


Detta är del 2 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 1 går att läsa här:

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 1)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 1)

 


Om vi alla strävade efter kunskap, erfarenhet och öppenhet istället för avsky, rädsla och fördomar, så hade vi kunnat tro på ett mer förstående och inkluderande samhälle. Funkofobin är fortsatt utbredd, och trots att det är myrsteg som tas, så lever hoppet om ett bättre samhälle för alla.


Det finns massor av orsaker till hur vi i omgivningen ser på funktionsvariationer och hur vi bemöter dem. Jag tror att hos vissa av oss finns en inneboende rädsla för det som vi uppfattar som annorlunda, eller ”onormalt”.

För människor som inte är vana vid att interagera med, se på eller höra på människor med funktionsvariation är denna rädsla något som jag skulle vilja jämföra med andra typer av intolerans än just funkofobi.

Jag tänker t ex på rasism, sexism och homofobi. Mekanismerna som styr påminner om varandra: rädsla/avsky för det som uppfattas som annorlunda, eller ”onormalt” än jag själv, eller den egna gruppen.

Det kan finnas fysiska funktionsvariationer som kan uppfattas som skrämmande, eller t o m ”äckliga”. Jag tänker på människor som har en CP-skada, har synliga missbildningar eller har tvång, hör röster, uttrycker vanföreställningar, har tics etc.

Det finns många funktionsvariationer som kan ha den effekten på människor som inte har erfarenhet, eller kunskap om, olika funktionsvariationer.

Hur ser vår människosyn ut?

Vi måste börja fundera över hur vår människosyn ser ut. Delar vi medvetet, eller omedvetet, in människor i kategorier utifrån fysiska, psykiska och kognitiva egenskaper? Varför gör vi i så fall det? Handlar det om okunskap, rädsla och avsky?

Jag tror att det i mångt och mycket handlar om dessa faktorer. Faktorerna påverkar attityden och hur vi bemöter, eller interagerar med, funktionsvarierade.

Är du rädd, tycker någon är ”äcklig”, onormal eller konstig eller ser ner på människor är det klart att det påverkar hur och om vi vill, eller inte vill, närma oss och interagera med dessa människor.Visst låter det fint med ”allas lika värde” och visst tycker vi – åtminstone de allra flesta av oss – att alla är lika värda. Jag vill påstå att handling är starkare än ord. Det är enkelt att säga, men svårare att verkligen praktisera.

För mig blir det skenheligt att uttrycka denna (egentligen fantastiska) fras, men att i ord och handling i ”skarpt läge” inte efterleva det. Och nu menar jag som sagt inte bara funkofobi, utan även andra intoleranser som jag nämnt.

Skiftande status ger skiftande stigma

En funktionsvariations status (mer om skiftande status kommer i del 2 av denna artikelserie) har sin orsak i våra fördomar, attityd och rädsla.

För individen innebär kategorisering, eller status, en känsla av att bli bedömd utifrån något man inte har någon möjlighet att påverka. Funktionsvariationen finns där och jag kan inte göra något åt det. Jag kan med rätt hjälp och stöd lära mig att leva med funktionsvariationen.

Uttalade konsekvenser för den enskilde är utanförskap, frustration, ledsamhet, utpekande, otillräcklighet och en känsla av att inte få vara med. Det finns fler konsekvenser, men de kan jag bara komma att finna om jag talar med fler individer än de jag redan talat med.

Jag har under stora delar av mitt arbetsliv arbetat med människor med olika funktionsvariationer: såväl psykisk som fysisk och kognitiv. Jag har då förstått att även närstående påverkas av funktionsvariationen, då samhällets attityder, skuldbeläggning och känslor av skam är vardag för människor i den enskildes omgivning.

Sverige är, internationellt sett, ett föregångsland vad gäller förändringar, anpassning etc. Men jag är inte nöjd, och jag kommer aldrig att bli nöjd.

Fysiska förändringar i miljön, läs lättillgänglighet för fysiska funktionshinder – blindskrift, hörslingor, markeringar i gatubilden, ramper, dörröppnare etc – är ständigt under utveckling. Förändringar för kognitivt, intellektuellt och neuropsykiatriskt funktionsvarierade – lättlästa texter, tidshjälpmedel och symbolspråk – är saker som verkligen har utvecklats. Dessa förändringar underlättar för många människor.

Är ett samhälle för alla blott en utopi?

Detta i kombination med utbildning (som ger kunskap), erfarenhet, attitydförändring, elimineringsarbete kring fördomar och stigmatisering är oumbärliga ingredienser för att nå en utopi där alla får förutsättningar att delta i samhället på samma villkor.

”Utopi” skriver jag för att jag har svårt att se att vi kommer att komma till den punkten när det faktiskt blir så att alla människor ses som jämlika. Oavsett funktionsvariation, etnicitet, religion, sexualitet, kön, ålder etc.

Vi kan påverka genom att se, uppmärksamma och ifrågasätta. Vi ska bli bättre på att informera allmänheten om vad en funktionsvariation betyder rent praktiskt, men också mentalt för den enskilde och för dennes närstående.

Förståelsen ska stärkas, attityder och fördomar ska brytas. Rädslan knäcker vi genom att inkludera människor mer än vad vi gör idag. Vi ska skapa möjligheter och förutsättningar för ett deltagande på liknande premisser som alla andra.

För att mänsklighet, inkludering, delaktighet och gemenskap ska bli verklighet så måste vi krossa funkofobin. Det som krävs för att krossa fördomarna, attityderna, rädslan och avskyn är kunskap och åter kunskap. Släng in ett stort mått av öppenhet och tolerans så är vi på väg i alla fall. Missionen är i rullning. Långsamt, men säkert.

Detta är del 1 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 2 går att läsa här:

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 2)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Om fruktan och kärlek

Fördelen med att vakna ohemult tidigt är att man kan komma att minnas saker och få lite sammanhang.

I veckan har mycket av det jag delat och skrivit varit på temat skräck, omedvetet. Vad rädsla är och gör med oss. Det är ett långlivat tema i mitt liv på många sätt; inte så konstigt då det troligen är allmänmänskligt och en av de mest basala och primala känslor vi har.

Jag minns en kväll för många, många år sedan, då jag var på en fest där jag kände få, och kände mig lite ensam. Men värdinnan, en då gravid kvinna som hävdade sig kunna magi, var en sympatisk själ som gav mig uppmärksamhet trots att vi inte kände varandra. Hon berättade att hon fann en av gästerna obehaglig, då han också var magiker, men en som fokuserade på fruktan snarare än på kärlek, som hon gjorde. Jag minns att jag berättade att jag, om än inte magikunnig eller troende, också (redan då) var övertygad om att fruktan var en starkare kraft än kärlek. Jag minns inte exakt hennes svar, men kontentan var att hon i mig såg mer godhet och värme trots detta, och att det handlade mer om vad man gjorde med sitt fokus än vilket det var. I alla fall är det så jag minns och tolkade hennes ord; det var i alla fall ord av tröst och tillit. Det var, antar jag, något av en vändpunkt för mig, trots att jag inte såg det då. Det var på den tiden då jag var väldigt negativ och pessimistisk, och det kändes ovanligt att någon som inte kände mig såg gott i mig, trots att jag just sagt något som torde uppfattats som något negativt.

Hur som helst, jag har alltid, eller i alla fall så långt jag kan minnas, tänkt att fruktan är en starkare drivkraft än kärlek. Båda är förvisso urkrafter i oss, primala känslor, men medan kärlek är bra för vår långsiktiga överlevnad, att kunna finna och samspela med en grupp, så är fruktan bra för vår omedelbara överlevnad. Kärlek kan övervinna konflikter inom en grupp, men det är fruktan som kan rädda oss från farliga situationer där vi kan skadas eller dödas. Det har också lett till att jag varit väldigt modstulen inför individer eller grupper som använder hat som drivmedel för sina kampanjer, såsom rasister, nazister och liknande. För emedan kärlek kan få oss att hålla ihop, så är det just den långsiktiga känslan. Den omedelbara känslan, fruktan, trumfar lätt kärleken hos många. Dessutom är kärlek svårare; förvisso tror polypersonen i mig att kärlek kan vara obegränsad i hur många vi kan älska (även om jag inte är ett fan av det flummiga ”allälskandet”), men hur många vi än kan känna kärlek till så blir det sällan alla. Och de som hamnar utanför kommer att känna sig utanför, bli bittra och söka förståelse för varför just de är de som ratats. Och det kan leda till självhat, eller hat för andra. Notera att jag nu med kärlek också inkluderar inkludering, alltså inte bara romantisk eller vänskaplig kärlek, utan helt enkelt en känsla av att höra hemma i ett samhälle eller någon grupp. Kanske kan man lite förenklat säga att hat är bristen på kärlek, men det är förstås en massiv förenkling, många som hatar har ju familj. Fruktan kan komma ur flera källor, även om jag tror att brist på kärlek, i en eller annan form, kan vara roten till en hel del av det. Ironiskt nog kan kärlek givetvis också vara roten till fruktan; fruktan att förlora det man älskar.

Nu ska jag inte grotta ner mig mer i amatörfilosofi här, det kan bli väldigt långt och till slut duga mest som nattläsning en sömnlös kväll, men jag tror att min poäng mynnar ut i det här – jag har inte tänkt på mina tankar och teorier som rädslan som den starkare kraften på ett tag, trots att jag i grunden formulerade den tanken mycket ur just sådant som jag ser ske idag. Ökad radikalisering, ökat hat och ökad frustration. Jag tror att mycket av det vi ser ske idag beror på fruktan. Jag tror att mycket av det beror på en frammanad fruktan, en som många politiska grupper tror är något positivt – att ökad otrygghet på arbetsmarknaden är något bra. Att ökade klasskillnader är något bra. Att ökad ojämlikhet är något bra. Och att de oönskade bieffekterna av detta, segregering, frustration, panik är acceptabla, ibland kanske rentav önskvärda.

Denna fruktan piskas upp och kanaliseras sedan av populister och skräckmånglare för sina egna intressen. Och det är där vi står idag.

Och det är därför jag på sistone känt mig så kraftlös, uppgiven, med en stark känsla av hopplöshet. För jag har aldrig sett hur man kan vinna mot fruktan och hat med kärlek. Fascism är på det sättet en stark ideologi – möter du det med kärlek och vilja till förändring ses du som svag och lätt att krossa, möter du det med våld så bevisar du ideologin rätt. Men det är kanske är så att jag i natt insåg något som jag inte tänkt på förut – att rädsla faktiskt kan användas åt flera håll. Jag menar nu inte rädsla som i att vi ska agera som dem, jag tänker inte bli monstret jag vill bekämpa, men att den rädsla som driver detta hat, denna övertygelse faktiskt också kan användas emot de som besitter den. Jag vet inte exakt hur eller på vilket sätt, men tanken ger mig märkligt nog lite hopp såhär i denna ogudaktiga morgontimma. Att kanske kan rädslan fås att övervinna sig själv. Eller i alla fall vändas till något konstruktivt.

För det ska vi minnas – rädsla i sig är inte något negativt. Rädsla är naturligt och en stark drivkraft för vår överlevnad. Det är hur rädslan används och behandlas som avgör slutresultatet. Det är ju trots allt rädsla som också driver oss som motarbetar rädslans apostlar. Det är en vacker ironi, tycker jag.

Och det kanske var vad hon menade, den där gravida magikunniga värdinnan, för så många år sedan.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Oro är inte fakta

Det skrivs mycket om oro just nu. Katerina Janouch berättade bland annat om att många människor är oroliga i Sverige, och menar därför att landet är på nedgång. Samtidigt är statistiken tydlig – brottsligheten är, på det hela taget, på väg ned. I vissa områden, geografiskt och statistiskt, går det upp, men överlag blir landet tryggare och säkrare.

Så – vem har rätt? Till att börja med är frågan felställd – det ena motsäger inte det andra. Ett land kan bli allt tryggare och säkrare, samtidigt som folk blir mer oroliga. Låter detta konstigt? Betänk då följande: Ett stort antal människor över vårt fagra land är oroliga för öppna ytor. Betyder det att öppna ytor är farliga, eller farligare än trånga utrymmen? Samtidigt finns det människor som oroar sig för trånga utrymmen. Betyder det att trånga utrymmen är farligare?

Oro är en känsla, och en känsla kan skapas både av verkliga fenomen, men också ur intet. Den som ifrågasätter detta kan se en bra skräckfilm, ett drama eller en romantisk komedi för att bli motbevisad – våra känslor bygger på föreställningar liksom på fakta. Om föreställningen är att landet är osäkert så ökar vår oro, även om fakta talar om för oss att det tvärtom är säkrare än någonsin

Frågan är då förstås varifrån denna oro kommer, som i Sveriges fall är så obefogat. I många fall är det media som hellre säljer en story som ger många klick och sålda tidningar (eller reklamplatser i tidningen) än att göra en djupare analys av storyn. Det finns förstås undantag, såsom Jönköpings-Posten, som i en artikel förklarade fakta kring statistiken om våldtäkter, där ett ökat antal våldtäkter inte alls visade på att det begåtts våldtäkter på fler personer, däremot har ett färre antal kvinnor utsatts flera gånger av samma gärningsman. Det är givetvis illa det också, men inte alls samma sak som att fler och fler kvinnor far illa, speciellt inte i överfallsvåldtäkter. Oron för att bli spontant våldtagen är alltså obefogad, eller i alla fall inte mer befogad än tidigare, snarare tvärtom.

Det finns förstås media som inte sprider felaktig information av sensationsjournalistiska anledningar. Grupper såsom Avpixlat, Fria tider och andra som gärna sprider Sverigedemokraternas och extremhögerns ideologi gynnas av att sprida skräck och oro bland befolkningen – det är en oro de kan mjölka, manipulera och utnyttja för att öka sitt inflytande. Rädsla och oro är populistens manna från himlen, det som när deras politiska krafter. Ju fler som är rädda, desto fler som ropar på en stark ledare, som accepterar allt värre metoder för att återfå känslan av trygghet – en känsla som inte kommer återfås under ledare som vinner på att hålla skräcken vid liv.

Rädsla och oro är naturliga känslor för oss människor. De är känslor som hjälper oss att överleva i naturen, när vi inte kan vara säkra på om det som prasslar i skuggorna är löven eller ett rovdjur. Men i ett samhälle måste vi vara på vår vakt mot att olika grupper utnyttjar vår rädsla mot oss, för att jaga in oss i ideologiska och politiska fällor som till syvende och sist mest drabbar oss själva. I samhället har vi en lyx som våra förfäder inte hade i naturen – vi kan ta ett djupt andetag, analysera vår rädsla, analysera situationen, och kallt och sakligt läsa på om vad som faktiskt sker i vår omvärld.

Vad vi ofta finner är att vår oro sällan är så berättigad som vi tror, och att vår första impuls sällan är den rätta.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Hjulet och rädslan för det okända

Krönika av Polimasaren

Mångkulturen började redan när vi uppfann hjulet och kunde förflytta oss på ett helt annat sätt än förr. I takt med att kraften bakom hjulet utvecklades kunde vi människor förflytta oss allt snabbare mellan plats A och plats B. Nu har även plats C och plats D blivit avreseorter respektive resmål. Platser har, med nya färdsätt, fått kortare avstånd mellan sig. Visst, förändringen har i och för sig skyndats på något då rörligheten mellan kontinenterna avsevärt har ökat och tidsrymden för förflyttningen blivit marginell. Trots detta känner vi rädsla inför människor från andra sidan jorden när vi har 151 TV-kanaler där människor från andra kulturer flimrar förbi på var och varannan bildruta, och när du kan bli vän med och prata i realtid med någon vilt främmande människa 1000 mil härifrån om precis vad som helst.

Det okända i mångkulturen kan te sig lika okänt som de miljöer man träffar på som nyfödd. Ett barn kan vara skrämt när hen får åka bil för första gången, men andra gången går det lättare. En vuxen människa vet farorna med att åka bil, men vet även att risken att det ska hända något är väldigt liten. Vad är det då vuxna blir rädda för och var är ursprunget för den rädslan? Det okända? Det okända finns där överallt för dom att göra känt bara viljan finns där. Återigen, barn har lyckats med det. Barn är nyfikna och provar sig fram.

Är rädslan i sig själv något som framkallar än mer rädsla? Kan det vara så att rädslan för vad man till en början tycker är främmande kan hamna i en ond cirkel? Fobier ska med rätt kunskap kunna botas relativt lätt. Kan man bryta denna cirkel med att utsätta sig för det man är rädd för från början, så ska det kunna gå att övervinna den rädsla som egentligen inte borde finnas där. Sympatier för främlingsfientliga partier är mindre på orter som t ex Stockholm där majoriteten av de människor som bor där utsätts för det mångkulturella. Det finns undantag och det är högre upp i landet. Där är arbetarrörelsen väldigt stark fortfarande om man jämför med resten av landet. I en stark arbetarrörelse kan man söka sin identitet och inte i nationen som är något som det pratas om i kretsar där rädslor för det okända och avog mot mångkultur existerar. Att kunna känna sig hemma som arbetare tillsammans med andra arbetare kan för många vara en starkare identitet än att basera på sin nationella identitet. Man har mer gemensamt med en annan arbetare på hemorten än med någon som man enbart delar epitetet ”svensk” med.

6707773257_2b77c0cdb8Rasist är inget man föds till, det är något man lär sig att bli och att vara rasist är något man väljer att bli är två talesätt som använts mer och mer. Det sägs att barn föds utan fördomar, men att de lär sig det under sin uppväxt. Kommer rasismen och rädslan för det okända från föräldrar, andra vuxna förebilder eller kompisar? Som sagt var, vuxna har ett val och då inte bara att välja att tänka rasistiskt själv utan även att föra vidare sina främlingsfobier till sina barn. Föräldrar vill inte lära sina barn andra skadliga beteenden, men rasism verkar går bra. Är det så att man inte märker att man börjar tänka i rasistiska tankar så att då man blivit ”fullblodsrasist” kan man vara så indoktrinerad av det tankesättet att det gör att man märker inte av att man sprider rasism till sina barn?

Vad gör man när man kommer på sig själv att tänka en rasistisk tanke? Jag är ganska säker på att förr eller senare så känner man på sig att ”Oj, detta var rasistiskt, detta var inte rätt”. Rasism är så pass diskuterat i samhället så alla har nog någonstans i bakhuvudet vart gränsen går. Det är när man får frågan av sig själv om man vill tänka i dessa banor som egentligen avgör om man är rasist eller enbart har rasistiska fördomar. Ett exempel är försvarandet av att använda sig av ordet ”n*-boll” på en bakelse när man vet att andra människor kan ta illa upp av det ordet är skillnad mot att vid ett tillfälle råka säga det när man är på fiket. Det finns många andra.

Kan man bli fördomsfri? Väljer man att försöka göra något åt sitt tänkande eller är man någon som anser sig redan vara ickerasistisk och tror att man kan bli helt fördomsfri kan man vara illa ute. Jag tycker att den som anser sig vara utan fördomar är farlig. Fördomar är något vi har allihopa, mer eller mindre, och det måste vi erkänna för oss själva. Det är vad vi gör åt dem som är frågan.

Hur skapar man ett monster?

– Främlingsfientlighet utifrån klassikern Frankenstein

I Mary Shelleys ”Frankenstein”  möter vi vetenskapsmannen Viktor Frankenstein, och det så kallade monster, som han efter hårt arbete lyckas återföra till livet. Men vad är det egentligen som formar ett monster? Om alla varelser föds goda, vad händer på vägen, och hur blir man ond? Hur påverkar det en människa att ställas utanför en gemenskap?

Bild: Stina Walfridsson
Bild: Stina Walfridsson

 

Ett världskänt fenomen

Frankensteins slagkraft är anmärkningsvärd i sin genre. Ett monster utan namn, som känns igen över hela världen, och som återskapats i åtskilliga filmer, serietidningar och som leksaker. Vad är det som är så speciellt med honom? Vad gör honom så tidlös och varför intresseras människor än idag av denna sorgliga historia? Svaret ligger nog i hans trots allt mänskliga natur. Han föds oskyldig, precis som jordens alla varelser, men med två stora skillnader. Han föds vuxen, och han föds genom ett makabert experiment, utan havandeskap och förlossning. Och framförallt, utan Kärlek.

Ett monster tar form

Frankensteins skapelse är inget monster från början. Han är en godhjärtad varelse som älskar solen, blommorna och fåglarna. Han vill tillhöra en gemenskap, och bli älskad.  Efter den traumatiska ”födelsen” flyr han från staden och söker värme och skydd i en liten lantstuga. Den gamle mannen i stugan är blind och blir därför inte rädd. Främlingen tas vänligt emot och de två hinner samtala en stund. Strax kommer familjen hem, och när de ser den hisklige gestalten, blir de skräckslagna och han drivs på flykten med hugg och slag. ”Monstrets” vandring blir kall och ensam, och han möts av rädsla, oförstånd och elakhet. Överallt stöts han bort, enbart för sitt utseendes skull, och läsaren kan lätt känna sympati för varelsen som behandlas så illa av världen. Eter en tid på flykt träffar han sin skapare igen, och kräver då att han skapar en kvinna till honom, någon som han kan finna gemenskap med.

Människorna vill inte umgås med mig, men någon lika deformerad och hemsk som jag själv skulle inte neka. Min följeslagare måste vara av samma art och ha samma defekter. Du måste skapa en kvinna till mig, som jag kan leva med och som kan ge mig den förståelse som är nödvändig för min existens

Viktor vägrar göra om sitt misstag, vilket gör att monstret svär på att hämnas och de blir bittra fiender. Men när Frankenstein slutligen dör, förlorar hans skapelse sitt monstruösa sinnelag. Han sörjer sin ”far” och känner djup ångest inför det liv han levt.

Vad tjänar det till att jag nu ber dig förlåta mig? Jag är förgiftad av brott och söndersliten av bittraste ånger, och var kan jag då finna ro förutom i döden?
Bild: Stina Walfridsson
Bild: Stina Walfridsson

 

Vad gör ensamhet med oss?

Monstret har blivit frånskild det organiska. Den naturliga födelsen, barnsbörden, följs ju normalt av barnets anknytning till föräldrarna. Man kan jämföra med barn som vid födseln, eller mycket tidigt, fråntas sina föräldrar, och växer upp på barnhem. Avsaknaden av den livsviktiga anknytningsprocessen leder ofta till en mycket svår uppväxt. Man får svårt med relationer och att fungera socialt. Människans oförstånd och ondska kan göra en oskyldig varelse till ett hämndlystet monster. Den blinde mannen är den ende som behandlar främlingen med vänlighet. Många invandrare har tagit fasta på detta på sitt eget sätt. Några byter till ‘svenskklingande’ namn för att få jobb. De sopar igen spåren, så att ingen ska kunna se var de kommer ifrån.

Rasister ser en fara i våra nya svenskar, något hotande. Men det finns ju inte där egentligen.

På liknande sätt är det med monstret, han föds god och vill bara ha vänner och kärlek, men han får inte det, han blir utstött och byfolket kastar sten på honom, de kallar honom monster. Vad händer då med honom…?

Utanförskapets historia

344564600_7fb0dbf43e_z
Foto: mojolicious

När man diskuterar människans ondska utifrån just Frankenstein så handlar det mycket om det viktiga i att ingå i en gemenskap. Att innesluta en grupp människor i en gemenskap, betyder automatiskt att det måste finnas några andra att utestänga. Däri skapar man utanförskap och främlingsfientlighet. Du kan inte ingå i någonting, om det inte finns någon som står utanför. Människans rädsla för just detta utanförskap är mycket sannolikt nedärvd, och stammar från överlevnadsinstinkt. Gemenskap betydde skydd, mat, fortplantning och annat socialt utbyte. Urvalet har troligen skett utifrån förmåga att tillföra gruppen någonting, men även utifrån likhet, dvs. förmåga att passa in i gruppen. En skadad eller alltför avvikande individ skulle alltså kunna nekas att inkluderas i gruppen av säkerhetsskäl. En kvarleva av detta beteende finns i mobbing och diskriminering i olika typer av grupperingar. Om man istället innesluter en avvikande individ i den befintliga gruppen, innebär det troligen att de som innefattas i gemenskapen måste förändras på något sätt. Tänker vi på urmänniskan igen, så kunde det kanske innebära att ändra färdsätt, förflyttningshastighet, kost, boförhållanden eller annat.

För den moderna människan kan det räcka med att vi tvingas omvärdera våra fördomar, men det kan även handla om att hitta givande mötesplatser och gemensamma nämnare mellan våra kulturer.  Men framförallt krävs det medmänsklighet, något vi måste lära våra barn från början.

Så vem är egentligen monstret?

Frankensteins skapelse är sammansatt av delar från olika kroppar, med ärr och stygn överallt, blek och ovanligt storväxt. En främling, en skrämmande syn. Men vem är monstret? Är det den främling som söker gemenskap där ingen finns att få, eller den som dömer en människa till ensamhet och olycka, bara för att han inte ser ut som ”oss”? Om en människa möts med hat vart han än går, kan man då fortsätta förvänta sig gott av honom? Nya svenskar kommer till vårt land, och ”föds” här på nytt. Nya oskrivna blad, som förtjänar en ny chans. Om vi bemöter dem, som 1800-talsbokens bybor bemötte Shelleys monster, hur kan vi då vänta oss något gott ifrån våra nya medmänniskor?

Om fyra år fyller Frankenstein 200 år. Kanske skulle vi kunna ta dessa fyra år och använda dem till att förändra synen på främlingskap? Är det inte dags att visa att mångfald inte innebär ett hot? Kan vi inte innesluta fler som behöver oss, så fråga inte mig varför vi har ”monster” lösa på våra gator. Ondska skapar ondska, det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.

Frankenstein flickr
Boris Karloff as the Frankenstein Monster – 1931

 

Baserat på Mary Shelleys Frankenstein, 1818 (Frankenstein eller den moderne Prometheus)

Politisk problemlösning

Jag satt just och funderade över detta med hur Sverige hittills under 1900-talet styrts av antingen vänster- eller högerblocket. Det har handlat om solidaritet eller det som tidigare kallats konservativ högerpolitik. Idag skulle åtminstone jag själv vilja vända på steken och säga att det mesta till vänster på den politiska barometerskalan i mina öron är ganska konservativt och mindre benäget att vilja se någon form av förändring. Ja, nu bortser jag från både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, för dessa båda nånstans till höger om mittstrecket är faktiskt väldigt konservativa.

Det kan inte finnas en enda människa som missat att Sverigedemokraterna är arga. Inte nödvändigtvis uteslutande unga, arga män utan högre utbildning, men politiker och väljare är arga för att sittande regering och regeringar innan dess misslyckats med att bevara Sverige såsom dessa politiker och väljare önskar att det vore.

Tänk utanför lådan!De flesta av oss inser att det är befängt att önska sig tillbaka till en tid med ett samhälle som inte skulle fungera idag. Däremot är det befängt att tro att det inte går att lösa de problem som med stor sannolikhet ligger bakom invandringskritikernas oro. Givetvis går det att lösa problemen, men jag tror att man måste ägna sig åt att tänka lite utanför boxen, så att säga.

Blockpolitik och kompetens

Jag tror inte att det längre är rimligt att höger- och vänsterblocken arbetar mot varandra. Det är så oerhört tydligt vart de olika blockens lojaliteter och skarpa kompetens ligger. Vänsterblocket arbetar så starkt för solidaritet på olika sätt, och har förmodligen en bättre insikt om hur den svenska sjukvården, omsorgen och så vidare, borde fungera. Högerblocket, å andra sidan, har troligen bättre kännedom om hur företagande och kontakter med världen utanför Sverige och Skandinavien fungerar. Alltså torde en sammansmältning (vill säga; ett starkare och bättre samarbete) mellan blocken vara intressant – för alla. Kunde man dessutom lägga in en liberal överton i det hela tror jag att det skulle kunna fungera bra.

Blockpolitik med liberal överton

Jag är liberal och tror ärligen på individens personliga lycka och personliga utveckling som förutsättning för att kunna stödja och hjälpa andra. Det finns för mig ingen motsättning mellan att vara för individens enskilda rättigheter, skyldigheter, ansvar och frihet, samt ett fungerande socialt skyddsnät.

Ekonomi, prioriteringar och kompetens

Det här är något som Sverigedemokrater och deras anhängare, liksom läsarna av exempelvis Avpixlat.info ofta retar upp sig på. De flesta, oavsett politisk tillhörighet, undrar nog ibland hur partierna tänker när de planerar sina förslag till statsbudgeten. Vad jag tror att särskilt de som läser och tror på det som står på Avpixlat.info och liknande sajter, missar, är att man oavsett om det är statsekonomi eller privatekonomi, hela tiden måste prioritera. Även detta är ett område där jag tror att alla skulle tjäna på att båda blocken samarbetar snarare än motarbetar varandra. Kunde man komma överens om att fördela ekonomin på ett vettigt sätt och att de som handhar ekonomin över överenskomna delar får fördela pengarna inom dessa områden, tror jag att det skulle fungera bättre. Det man måste komma ihåg är att med en begränsad peng som ska fördelas är det alltid så att där den ena vinner en krona, förlorar en annan samma krona.

Sen är det ju också så att det inte enbart är pengar som spelar roll. I de flesta områden och branscher är det också oerhört viktigt vilka som jobbar i verksamheterna. För att det ska fungera på ett bra och smidigt sätt, även med ekonomin, måste det vara personal med hög kompetens och erfarenhet. För de som kommer nya till ett yrke är det att föredra om de får jobba med personal som har erfarenhet, så att kunskapen förs vidare på ett effektivt sätt. Det är också personerna ute i verksamheterna man bör lyssna på för att med utgångspunkt i deras kunskap och erfarenhet kunna genomföra förändringar som fungerar, snarare än förändringar man utan egentlig insikt tror fungerar.

Så. Min slutsats av blockpolitik och kompetens är att om de partier som sitter i riksdag och regering fördelade arbetsbördan så att olika delar av politiken tas omhand av den som har störst kompetens, skulle det förhoppningsvis fungera bättre i längden.

Verklighetsförankring

Det här är ett problem jag anser sträcker sig över alla block- och partigränser. Min uppfattning är att de flesta politiker som sitter i riksdag och regering (ibland ända ner på kommunnivå) har en bakgrund inom statsvetenskap och liknande ämnen, med starka politiska intressen – men utan reell kunskap om hur politiken faktiskt påverkar samhället. Det här är ett problem såtillvida att en politiker som lever och arbetar på nationell och internationell nivå inte har några referensramar till hur de lagar de beslutar om påverkar den vanliga människan som går till jobbet varje dag, tar hand om familj och barn, blir sjukskriven och utförsäkrad, och så vidare.

Att som politiker gå ut på studiebesök och träffa människor som jobbar i fabrik, som lärare, kulturutövare, sjukvårdspersonal eller något annat, det räcker inte. Det är den egna personliga erfarenheten som krävs för att man ska kunna ta vettiga beslut. Sedan är vi ju alla olika; även om vi har jobbat i samma verksamhet ser våra erfarenheter troligen olika ut. Därför dras vi till olika politiska ideologier, och tar våra beslut utifrån dessa.

Politisk problemlösning

 För att lösa politiska problem är det några saker som sticker ut. Till att börja med är detta med verklighetsförankring något som är grundläggande för att klara av att utföra sitt politiska uppdrag. Jag är socialliberal, och vill bland annat påpeka detta med hur det kommunala försörjningsstödet fungerar idag. Ponera att alla riksdagspolitiker innan de fick tillträde till sina poster, tvingades leva med försörjningsstöd under ett eller två års tid för att på riktigt uppleva hur det är att inte kunna äta bättre än det absolut billigaste, att efter två veckor inte ha några pengar kvar, att hela tiden konfronteras med gamla vanor och dessutom en handläggare på socialkontoret som inte alltid uppvisar någon större förståelse för ens situation. Vad tror ni det skulle göra med politikernas förståelse för hur det är att inte ha ett jobb, att leva i ett utanförskap och att inte alltid få den hjälp man behöver?

Vidare anser jag att politikerna bör lyssna till vad den svenska befolkningen har att säga. I just det här fallet menar jag att man bör lyssna på vad de som går från att rösta på vilket annat parti som helst, till att rösta på Sverigedemokraterna, har att säga. Såsom framkommit i den enkät som utförts av Anna Siekas här på Motargument.se är det inte nödvändigtvis invandringsfrågan som är den största anledningen till att man väljer Sverigedemokraterna (även om den givetvis är mest synlig), utan det finns andra frågor såsom bostäder, jobb, vård och omsorg, kriminalitet med mera. För att kunna åtgärda dessa problem är det av yttersta vikt att ta reda på hur människor uppfattar dem och vad man vill ska göras. Allting är kanske inte realistiskt, men jag tror att om flera partier faktiskt lyssnade på riktigt och därefter kom med nya , faktiska, praktiska lösningar skulle Sverigedemokraterna tappa röster och procent i opinionsundersökningar.

Vore inte det ett bra alternativ till att ge rasism och fascism en allt större plats i det svenska samhället?

Ett politiskt korrekt Sverige

Vem bestämmer i vilken riktning något ska gå? Är till exempel ett debattklimat något som omedvetet formas mellan olika meningsmotståndare, eller är det en deg som bakas gemensamt? Och vem bestämmer vad som är ”rätt” att tycka?

pk-elitJag upplever att det svenska debattklimat där frågor som har med rasism, främlingsfientlighet och intolerans behandlas just nu, består av två motpoler; dels de politiskt korrekta debattörerna och proffstyckarna, dels den nya, politiskt inkorrekta sfären som består av helt vanliga människor med – helt fel åsikter… ?

Att vara eller inte vara

Jag kan givetvis ha fel i detta, men jag finner flera faror i detta med att vara politiskt korrekt versus politiskt inkorrekt. Till att börja med är det ytterligare en uppdelning i ”vi och dem”, vilket är precis vad vi antirasister, proffstyckare och debattörer anklagar våra meningsmotståndare för att göra. ”Vi” har rätt – ”de” har fel. Jag säger inte att vi därmed ska ge meningsmotståndarna anledning att tro att vi ger dem rätt, men vi kan sluta upp att vara så rädda för att själva tycka fel.

Dessutom kan vi sluta upp att teoretisera och problematisera rasismen och främlingsfientligheten så att de som faktiskt har de här åsikterna inte känner sig så exkluderade. De flesta är nämligen inte ett dugg intresserade av våra teorier, utan många av dom är mer intresserade av praktiska lösningar på faktiska problem. För att intala sig att det inte finns problem med till exempel invandring är enbart naivt. Därmed inte sagt att vi inte bör, kan eller ska ha invandring – för vi både bör, kan och ska ta emot invandrare av olika slag. Däremot behöver politiken runt omkring de frågor som kommer upp förändras, så att den fungerar tillsammans med det nya Sverige som utvecklas i samband med invandringen. Och det åstadkommer vi inte genom den typ av debatt vi för nu.

PK som försvar mot ett kränkande anfall

chain_roseDen främlingsfientliga, rasistiska motpol till oss själva har ofta förmågan att kränka oss med väldigt enkla medel. Vårt svar på dessa kränkande anfall är att go PK to the degree of being ridiculous. Vi tar till ett teoretiskt språkbruk, och omger oss själva med en känsla av godhet som i mångas öron (även mina egna) kan upplevas som godtroget, oansvarigt, men som för oss själva bevisar att vi minsann inte är rasister eller främlingsfientliga. Vi använder våra argument för att beskydda oss mot att kallas epitet vi vet på det stora hela är oacceptabla hos de flesta innevånare i Sverige.

Spridningen av PK-ismen

Till skillnad från 20 år tillbaka i tiden har vi idag tillgång till ett oerhört stort och effektivt nätverk där vi kan sprida våra åsikter. Givetvis pratar jag om Internet. Idag sköter vi det mesta via sociala medier; Facebook, Twitter, bloggar och så vidare. De flesta debattsajter skulle för tio år sen ha kallats ”levande” med meningen att ”det händer något” på dem hela tiden. Idag finns det tusentals bloggar vars författare debatterar för eller emot det ena och det andra. Det finns ett antal debattsajter för de som är proffstyckare blandat med dem som tagit sig upp till semiproffstyckar-nivå (till exempel Newsmill). För den som vill vara politiskt korrekt på en mer vardagsnära nivå finns återigen Facebook där vi sköter vår PK-ism genom att starta och gå med i diverse olika grupper för att visa vårt stöd för olika politiskt korrekta saker, samt Twitter där vi samlas under speciella hashtaggar när någonting stort händer (jfr förra sommarens #Utøya).

Svårigheten med att använda sig av sociala medier är att det ibland blir så bra, och ibland blir det helt enkelt bara fånigt. En del har verkligen lyckats dra ihop stora event på nolltid genom t ex Facebook, andra har fått igång sådant som Soppkök Stockholm genom Twitter – och andra går med i Facebookgrupper där man tillsammans förfasar sig över vad-det-nu-är-den-här-gången. Vissa saker kan ge väldigt mycket, annat ger i princip ingenting.

Rädsla versus handling

Skillnaden mellan att vara PK och att vara PK tror jag ligger i rädslan av att hamna i rampljuset på fel sätt; att få obehagliga epitet kastade efter sig, och att faktiskt göra en praktisk handling som gör skillnad. Och faktum är att det inte är proffstyckare och debattörer som gör den stora skillnaden med sina teorier, utan det är människorna som befolkar gatorna ute i svenska städer som ser problematiken, och som dessutom kommer med praktiska lösningar.

Och för det ska de ha cred. Mycket cred. Politiker kan gott gå en kurs hos dessa människor för att se hur de bär sig åt för att åstadkomma skillnad.