Av någon outgrundlig anledning valde jag medvetet att titta på ”Der ewige Juden”, en av nazisternas propagandafilmer.

Eller kanske inte så outgrundlig – jag har aldrig sett en hel propagandafilm, såvitt jag kan minnas, så jag valde att se hur den var, hur den såg ut. Se om jag kände igen element från dagens högerextrema propaganda.

Mitt första intryck var att den var ruggigt långsam; det är förstås baserat på min mer moderna vana av filmer, reklam och propaganda som försöker nå ut snabbt till tittare utan tålamod för långa scener och slö handling. Den var heller inte egentligen särskilt välgjord, med moderna mått mätt. Dagens propaganda är, i alla fall för ett modernt sinne, klart mer sofistikerad och subtil.

Men det som kändes igen var memerna, språkbruket, vridandet och vändandet av företeelser, citat och individers handlingar till att handla om ett helt folks ”essens”. Om den belyste något så är det den skrämmande likheten med Åkessons och SD:s prat om ”essens”. Det är som taget direkt ur denna propagandafilm, även om ordet som sådant inte används. För det är poängen med filmen – att påvisa att ”juden” har en essens, en kärna, en ärftlig karaktär som gör hen till en oförbätterlig parasit.

Det är lite intressant, för i filmen hävdar filmmakarna att judarna själva ser sina ”värdfolk” (som de kallar folken bland vilka judarna bor) på just det sättet, att det står i Toran att alla ickejudar ska dödas, för till och med den bästa av ”de otrogna” är oförbätterlig. (En retorik som för övrigt känns igen från moderna nazisters och rasisters påståenden om islam.)

Judarna beskrivs som hjärtlösa individualister, men samtidigt som tätt sammansvurna, nästan som ett ”hivemind” (typ Borg från Star Trek), som glatt mördar och med flit plågar kor till döds (ett helt avsnitt i filmen handlar om grymheten i kosherslakt, precis som man idag talar om halalslakt) – nazisterna försöker alltså berättiga sitt kommande folkmord med att offren för denna själva är folkmördare.

Men som sagt, det jag mest tog med mig från filmen var de uppenbara parallellerna mellan dess avsändare NSDAP och vårt eget SD av idag. Språkbruket, memerna, idéerna om essens, etnisk renhet (det moderna för rasrenhet) och att ”fienden” måste utrotas för ”det godas” överlevnad, det finns allt där, om än visst lite mindre uttalat än annat.

Jag rekommenderar att se den, även om den kan kännas seg och längre än sin ca timme. Det är en mental och moralisk utmaning väl värd att utsätta sig för, tycker jag.

(Filmen finns på Youtube, men jag väljer att inte länka till det här.)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.