Etikettarkiv: Sverige

Krönikor

Oro är inte fakta

Det skrivs mycket om oro just nu. Katerina Janouch berättade bland annat om att många människor är oroliga i Sverige, och menar därför att landet är på nedgång. Samtidigt är statistiken tydlig – brottsligheten är, på det hela taget, på väg ned. I vissa områden, geografiskt och statistiskt, går det upp, men överlag blir landet tryggare och säkrare.

Så – vem har rätt? Till att börja med är frågan felställd – det ena motsäger inte det andra. Ett land kan bli allt tryggare och säkrare, samtidigt som folk blir mer oroliga. Låter detta konstigt? Betänk då följande: Ett stort antal människor över vårt fagra land är oroliga för öppna ytor. Betyder det att öppna ytor är farliga, eller farligare än trånga utrymmen? Samtidigt finns det människor som oroar sig för trånga utrymmen. Betyder det att trånga utrymmen är farligare?

Oro är en känsla, och en känsla kan skapas både av verkliga fenomen, men också ur intet. Den som ifrågasätter detta kan se en bra skräckfilm, ett drama eller en romantisk komedi för att bli motbevisad – våra känslor bygger på föreställningar liksom på fakta. Om föreställningen är att landet är osäkert så ökar vår oro, även om fakta talar om för oss att det tvärtom är säkrare än någonsin

Frågan är då förstås varifrån denna oro kommer, som i Sveriges fall är så obefogat. I många fall är det media som hellre säljer en story som ger många klick och sålda tidningar (eller reklamplatser i tidningen) än att göra en djupare analys av storyn. Det finns förstås undantag, såsom Jönköpings-Posten, som i en artikel förklarade fakta kring statistiken om våldtäkter, där ett ökat antal våldtäkter inte alls visade på att det begåtts våldtäkter på fler personer, däremot har ett färre antal kvinnor utsatts flera gånger av samma gärningsman. Det är givetvis illa det också, men inte alls samma sak som att fler och fler kvinnor far illa, speciellt inte i överfallsvåldtäkter. Oron för att bli spontant våldtagen är alltså obefogad, eller i alla fall inte mer befogad än tidigare, snarare tvärtom.

Det finns förstås media som inte sprider felaktig information av sensationsjournalistiska anledningar. Grupper såsom Avpixlat, Fria tider och andra som gärna sprider Sverigedemokraternas och extremhögerns ideologi gynnas av att sprida skräck och oro bland befolkningen – det är en oro de kan mjölka, manipulera och utnyttja för att öka sitt inflytande. Rädsla och oro är populistens manna från himlen, det som när deras politiska krafter. Ju fler som är rädda, desto fler som ropar på en stark ledare, som accepterar allt värre metoder för att återfå känslan av trygghet – en känsla som inte kommer återfås under ledare som vinner på att hålla skräcken vid liv.

Rädsla och oro är naturliga känslor för oss människor. De är känslor som hjälper oss att överleva i naturen, när vi inte kan vara säkra på om det som prasslar i skuggorna är löven eller ett rovdjur. Men i ett samhälle måste vi vara på vår vakt mot att olika grupper utnyttjar vår rädsla mot oss, för att jaga in oss i ideologiska och politiska fällor som till syvende och sist mest drabbar oss själva. I samhället har vi en lyx som våra förfäder inte hade i naturen – vi kan ta ett djupt andetag, analysera vår rädsla, analysera situationen, och kallt och sakligt läsa på om vad som faktiskt sker i vår omvärld.

Vad vi ofta finner är att vår oro sällan är så berättigad som vi tror, och att vår första impuls sällan är den rätta.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus, Krönikor

Det där om yttrandefriheten

1 kommentar

Få har undgått författaren Katerina Janouchs framträdande i tjeckisk webb-TV, där hon målat upp en mörk dystopisk bild av dagens Sverige. Hennes påståenden har dementerats i en artikel på Dagens Nyheter, skriven av filmvetaren Hynek Pallas som liksom Janouch har tjeckisk bakgrund. Janouchs respons på att Pallas sagt emot henne är att kräva DNs chefredaktör Peter Wolodarskis avgång, eftersom Pallas artikel inte är ”värdig ett land med 250 års yttrandefrihet”.

Att Janouchs påståenden om ”massinvandring”, ”no go-zoner” samt att ”många fler lär sig skjuta” är totalt nys är en annan femma. Men låt oss fokusera på yttrandefriheten. Den som bemödar sig att läsa på om Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469), om FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna lär upptäcka inom kort att Janouchs resonemang om yttrandefriheten är ologisk. Vi kan sammanfatta det ur tre punkter:

1. Läser man på FN-deklarationen står det följande: ”Var och en har rätt till […] yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”. Det står ingenstans om att man ska stå oemotsagd, eftersom den andra parten också omfattas av yttrandefriheten. Det vore något annat om Janouch inte hade fått skriva i svensk media, men i samma tidning som hon kritiserat har hon exempelvis fått replikera Björn Wimans söndagskrönika.

2. Om man noga studerar femte kapitlet i vår yttrandefrihetsgrundlag så ser man svart på vitt att varken Wiman, Pallas eller Wolodarski gjort sig skyldiga till någon form av olaga hot, olaga våldsskildring, högförräderi eller dylikt. Samtliga utom Wolodarski har tagit till orda mot de påståenden som Janouch spridit. Att ”attackera” påståenden och åsikter är något som man också har rätt till enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

3. Egna individer kan inte kränka andra individers yttrandefrihet. Det kan däremot stater och andra stora aktörer göra. Men inte ens där har Dagens Nyheter gått i fällan.

Summa summarum: Yttrandefriheten innebär rätten att få uttrycka vilken åsikt man vill, men den innebär inte någonstans att man har rätten att slippa bli motsagd. Yttrandefrihet är en give-and-take-frihet. Att bli emotsagd och säga emot ingår i det fria ordets värld.

Så sorry Katerina, men att läsa på lite innan skadar inte. Både dina ‘motståndare’ och du omfattas av den.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus

Annelie Sjöbergs text, del 2

Så jag skriver sällan om personer, och när jag gör det handlar det nästan uteslutande om politiker. Ett undantag skedde när jag snubblade över Annelie Sjöbergs tämligen rasistiska och rätt delade Facebookinlägg, där hon utmålar somalier, eritreaner och afghaner som olämpliga att jobba i äldrevården. Texten i sin helhet återfinns i artikeln, så jag upprepar den inte här.

Efter att jag postat artikeln blev det ganska turbulent. Annelie postade något femtontal inlägg på sin Facebookvägg direkt eller indirekt relaterade till artikeln, hon och hennes vänner skrev på min vägg och på Motarguments sida och hon diskuterade i grupper. Både hon och jag fick en del hatiska kommentarer. Jag har hela tiden erbjudit henne att skriva en uppföljande artikel med hennes frågor och kommentarer, men hon har antingen inte svarat alls eller avböjt. Tills nu.

Jag tänker här möta de synpunkter jag uppfattar som centrala för Annelie i hennes kritik mot mitt inlägg. Viss tolkning förekommer förstås, men jag försöker vara rättvis.

Missförståndet

Annelie menar att jag och övriga som läst inlägget hängt upp oss på fel saker, och hon svajar fram och tillbaka. I hennes snävaste beskrivning har hon bara velat framföra att män inte ska sköta kvinnors intimhygien och att det är viktigt att den som vårdar gamla förstår språket. Vi som inte fattar detta har mer eller mindre avsiktligt missförstått, menar hon. Att hon pekade ut somalier, eritreaner och afghaner var bara en tillfällighet.

Men det håller inte.

Inlägget börjar med ”Ett argument som man ibland hör bland dem som ivrigast försvarar Sveriges generösa flyktingpolitik, är att invandring behövs för att ta hand om oss svenskar när vi blir äldre.”

Om den meningen ska avslutas med ”men det går inte för män kan inte sköta kvinnors intimhygien” eller ”men det går inte, för nyanlända pratar inte svenska”, hänger inte inlägget ihop alls. Uppenbarligen är inte alla invandrare män, inte alla gamla kvinnor, inte all äldrevård intimhygien och uppenbarligen är ingen nyanländ för alltid.

Dessutom tenderar Annelie att anpassa tolkningen efter vem som skriver, så hon halkar snabbt tillbaka till att asylinvandrarnas kultur är det egentliga problemet så fort hon inte ska övertyga oss i PK-eliten.

Det är samma sak som …

Hon har också pekat på en hypotetisk äldre, outbildad muslimsk kvinna från något muslimskt land som inte vill bli vårdad av en ung, piercad svenska i urringning som motexempel. Inte heller det håller, för det är inte en motsvarande svensk 30-talist från Kalix hon hänvisar till, utan sig själv. Det är hon själv, förmodat universitetsutbildad 60-talist, som inte vill vårdas av somalier och eritreaner.

Jag skriver mycket, och jag vet att ibland råkar man sätta ihop en mening som kan feltolkas, hur väl man än menar. Men det är inte det som hänt här. Jag menar att antingen tar man ansvar för det man skrivit, och står för sina åsikter, eller också backar man helt, och säger ”det var dumt, det blev fel”. Annelie har editerat sitt inlägg, men raljerar samtidigt över inskränkta läsare som tvingat henne dithän. Det är inte att ta ansvar. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att hon fortfarande anser att det hon skrev var rätt.

Kontaktandet av skolan

Annelie, och många ur hennes nätverk, har upprörts över att jag kontaktade skolan jag trodde hon fortfarande jobbade på. Det finns en legitim kritik i detta. Jag har själv ibland stött på personer på nätet som hånfullt hotar med att kontakta min ”arbetsgivare”, och jag tycker det är urfjantigt. Alldeles bortsett det faktum att min chef är utländsk och bor och jobbar utomlands och inte skulle fatta ett smack av ett sådant samtal, än mindre vidta någon åtgärd, är det lite ”ha, då går jag till fröken!” över konceptet.

Så varför kontaktade jag då den skola där jag trodde Annelie jobbade (eftersom det står så i hennes Facebookprofil)?

Jo, på grund av den här meningen ”När jag blir gammal vill jag bli omhändertagen och vårdad t ex av någon av alla de fantastiska och underbara omvårdnadselever som jag själv har varit med om att utbilda.”

För mig är det oerhört magstarkt att någon utbildar omvårdnadselever som hyser ett så stort förakt för människor baserat på deras etniska ursprung. Jag såg framför mig den somaliska, eritreanska eller afghanska elev som hade Annelie som lärare, med de uppenbart rasistiska fördomar hon har.

Det var anledningen till mitt mail till rektorn där jag pekade på hennes inlägg.

Förtal och hets mot folkgrupp

Under en period gjorde Annelie och hennes nätverk en stor grej av att jag skulle polisanmälas för förtal. Det gjordes upp stora planer i kommentarsfälten, och jag fick klargjort för mig att en åklagare i princip förberedde åtal (inte av Annelie, men av en ur hennes hejaklack).

Till slut förklarade jag i en diskussion att förtal mycket sällan leder till åtal såvitt man inte inleder en civilrättslig process, är minderårig eller kombinerar förtalsåtalet med åtal för andra brott. Dessutom är det inte förtal att skriva om någons text. Möjligen, om man verkligen tänjer på begreppen, kan meningen där jag kallar henne för ”smygrasist” vara förtal, men eftersom den är underbyggd tror jag det hade blivit svårt att hävda.

Däremot är det fullt möjligt att det kan räknas som hets mot folkgrupp att uttrycka sig som Annelie gör. Eller gjorde, tills hon editerade inlägget. Det är i alla fall åtalbart. Nu tänker jag inte polisanmäla Annelie. Jag skrev mitt inlägg istället. Det är oftast bättre med debatt än polisanmälan.

Slutligen

Annelie ställer följande två frågor till mig:

1) Tror du verkligen att det är det viktigaste som finns för ensamkommande afghaner att få torka gamla tanter i rumpan? Har du ens pratat med någon av dem? De har andra planer kan jag berätta för dig.

Svar: Annelie började med ”Ett argument […] är att invandring behövs för att ta hand om oss svenskar när vi blir äldre.”, och fortsätter med att förklara att ensamkommande afghaner inte är lämpliga till detta yrke. Alla invandrare är uppenbarligen inte ensamkommande och inte afghaner, och de som är ensamkommande afghaner vill kanske inte överlag vårda gamla, men det är irrelevant för sakfrågan, som är utpekandet av somalier, eritreaner och afghaner, och för den delen även muslimer överlag, som olämpliga.

2) Varför ska inte somaliska kvinnor med slöja som är analfabeter ha samma rättigheter och skyldigheter som andra svenska kvinnor och få bli en del av svenska samhället, få adekvat utbildning och kunskaper om vårt språk och vår kultur? Ska dessa kvinnor vara utestängda från gemenskap och rätten att åtnjuta den jämlikhet som t ex du och andra svenska kvinnor tar för givna, menar du?

Svar: Jag kan inte svara på denna fråga, för jag begriper den inte. Alls.

Jag hade inte skrivit detta inlägg om inte Annelie kommit tillbaka med frågor. För mig stod det liksom 1:1. Jag skrev om henne, hon skrev om mig. Och jag förstår att hon är förbannad och upprörd. Det hade jag också blivit.

Men jag tycker också att hon förtjänar att få veta hur jag resonerat och varför jag skrivit som jag gjort, och varför jag mailade rektorn. Nu när jag redogjort för detta hoppas jag denna diskussion är över.

Jag tror inte att hon är ond. Och jag kan inte uttala mig om hennes åsikter, annat än det som lyser igenom. Människor är komplexa, och det finns säkert fler lager därinne som jag inte vet något om.

Det jag däremot kan uttala mig om är hennes text. Den var grovt rasistisk.

Och hon har inte tagit tillbaka det hon skrev.

Recensioner

Bokrecension: En droppe midnatt

Din mamma spillde kaffe på dig när du var liten, svarar hon. Det är därför du är brun.

Illustration av Jesper Waldersten

Jag har läst boken En droppe midnatt skriven av musikern och debattören Jason Diakité. I boken, som är sinnebilden för en självbiografi, får vi lära oss hur det kan kännas att ständigt vara på jakt efter sin egen identitet. Att inte vara vit, men inte heller svart. Att ständigt känna sig utanför och att ständigt befinna sig i ett ingenmansland. Mellanförskapet.

För mig personligen är detta livsöde speciellt. Jag kan relatera till de miljöer och de personer som ungdomsåren utspelar sig i och kring, eftersom jag i 8 år gick på samma skola som Jason. Jag bevittnade på avstånd den rasism och den mobbning han blev utsatt för under skolåren, men kunde inte riktigt förstå vidden av vad som skedde dag efter dag. Det kanske blir så när man går i olika årskurser, och vi blandade oss inte mellan klasserna på Tunaskolan i Lund. Jag har ett gott minne då jag interagerade med Jason på ett fint sätt. Jag gick i nian och han gick i åttan. Jag minns att jag vid ett tillfälle, jag kommer inte ihåg sammanhanget då vi egentligen inte kände varandra, i korridoren fick lyssna på en demo han hade spelat in. För mig var rap främmande, men idag kan jag se på det med helt andra ögon.

Jason är en mix av massvis med etniciteter, och det är det han, genom livet, förlikat sig med att han är. Men resan har varit lång och mödosam. Allt från barndomens ständiga påminnelse om att han är annorlunda, genom den identitetssökande ungdomen till idag, då många av pusselbitarna verkar ha fallit på plats.

– Niggerbajs.
Det är mitt mellannamn i flera år. Vad kan vara svartare än en svart människas bajs? Det hade varit illa nog att bara kallas bajs. Men tydligen förstår mellanstadieungar att bajs från en nigger måste vara äckligare än vitas. En duo kallar mig detta på så många raster att jag inte har annat försvar än mina händer. Men jag kan inte slå bort deras ord. De borrar sig in under min rödbruna hud.
Hur osynlig jag än gör mig kan de blotta mig för vad jag är. Hur lärde sig Magnus och Agge dessa ord? Niggerbajs. Nigger. Niggerjävel. Din jävla nigger. Varje gång jag hör orden är det som om de avtäcker mitt inre som just består av det äckligaste: niggerbajs.

Vi får läsa om hur onda och elaka barn kan vara, hur rasismen flödar ur människor oavsett ålder. Vi får känna av rasismen och mobbningen på skolgården, vi får en inblick i hur det kan kännas att inte vara en del av ett sammanhang, en grupp och ett samhälle. Vi bevittnar hur Jason förhoppningsfull blir hembjuden till en av sina plågoandar av dennes far, tillika Jasons tandläkare, i ett med facit i hand, utnyttjande syfte.

På min vänstra hand har jag ju den där pigmentfläcken. En grupp små vita fläckar som liknar en karta över någon ögrupp. Jag kan sitta länge och stirra på fläcken och tänka att om fläckarna varit fler hade jag varit vit.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag skulle se ut om jag var vit. Ibland får jag till och med för mig att märket har växt. Att vitheten inom mig håller på att breda ut sig. Men det gör den aldrig. De där vita fläckarna är fast i en evig remi med ett hav av brunt.

Sökandet efter en egen identitet i en terapeutisk resa är den röda tråden som spinner genom hela berättelsen. Med smärtan och den ständiga oroskänslan molande i magen kommer en önskan om att vara ömsom vit, ömsom svart. Denna önskan är ständigt föränderlig, och istället för ”vi och dom” får vi känna på Jasons känsla av ”jag och dom”.

Vi följer med i Jasons självpåtagna mission att leta upp sina rötter. Hur svårt det var för hans föräldrar, pappa som är svart och mamma som är vit, att rättfärdiga sitt unika förhållande. Pappa Madubuko och mamma Elaine ses i 60-talets USA som förrädare då de valt en människa av annan ”ras” att förälska sig i.

Det uppstår en evig diskussion mellan Jason och fadern om huruvida det egentligen är en bra idé att åka till USA för att finna sig själv. Fadern är envis i sin övertygelse om att det inte tjänar något till att riva upp gamla sår. Men Jason släpper inte sin dröm. Viljan är så stark att han, trots faderns motvilja, bestämmer sig för att förverkliga drömmen.

Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.) NARA FILE #: 165-JT-230 WAR & CONFLICT BOOK #: 109
Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.)

Jason söker, med hjälp av vännen och fotografen Simme, och kärleken Amelie, rötterna i slavarna och i bomullsplantagernas South Carolina. Han söker upp släktingar i den amerikanska södern och intervjuar dem. Slavarnas grymma verklighet under den vita mannens piska genomsyrar det amerikanska samhället än idag. Jason blir varse den strukturella rasism som fortfarande är ständigt närvarande i USA, och han kan tyvärr också dra paralleller till hur det idag också ser ut i Europa. Det är den svarta historien, och släktens livsöden, som är nyckeln för Jason att finna sin egna identitet. Han finner många av svaren han har letat efter, och grubblat över.

De målande beskrivningarna av samtalen med den envisa fadern hemma i Lund och, sedermera Malmö, och den fina relationen till den alltid uppbackande modern i Lund är vackra. Kaoset, sorgen och hopplösheten som uppstår då fadern blir sjuk och den ständiga närvaron i berättandet gör att biografin är oumbärlig, ett historiskt tidsdokument som alla, oavsett bakgrund, borde ta del av. Boken skildrar slavarnas, de svartas och de vitas – dvs allas vår – historia, på ett innerligt, vackert och hjärtskärande sätt.

Hur kommer den droppe midnatt, den genom generationerna utspädda mängden melanin som finns kvar i vår linje att bäras?

Jag ser boken som ett nödvändigt och angeläget inlägg i den antirasistiska debatten, då den har sin utgångspunkt i individens personliga upplevelser av rasism.

Boken är utgiven på AlbertBonniers Förlag och jag rekommenderar att lyssna på den som ljudbok, då det är Jason själv som läser.

Fotnot: Jag vill framföra min kritik över att Jason fortlöpande genom boken talar om ”raser”. Det är sedan lång tid belagt att det inte finns ”raser”.

Artiklar

Rasismens olika ansikten – vit rasism

Hur rasism bör definieras är inte självklart. Det finns en mångfald av definitioner när det kommer till rasism. Det är ett omtvistat begrepp såväl internationellt som i Sverige.

Kulturgeografer bland andra menar att det inte bara finns en rasism – det finns olika former av rasism vilka uppträder i olika rumsliga och tidsmässiga sammanhang.  Den ”vita rasismen” nämns sällan som just vit rasism – det är högst aktuellt att bekanta oss med detta begrepp.  Vi kommer bekanta oss med detta begrepp  utifrån en rapport från ett forskarseminarium ”Rasismer i Europa – kontinuitet och förändring”.

I artikeln ”Rasist? Inte jag” får vi läsa om att statsvetaren Anders Hellström delar in rasismen i fem huvudgrupper; biologisk rasism, nyrasism (kulturell rasism), postkolonial rasism, institutionell rasism samt vardagsrasism. För definitioner av ovanstående rasismer läs hela artikeln här.

Utifrån hela artikeln är man inne på vad kulturgeografen Katarina Mattson lyfter – nämligen vit rasism. Jag vill dock lyfta den vita rasismen vidare, som en av de mest aktuella rasismerna i Sverige idag, bland annat då den haft en särställning bland andra rasistiska ideologier. Den har legitimerats och rationaliserats av vetenskapliga teorier.

Den svenska rasismen som existerar under 2000-talet  menar Stefan Jonsson, forskare och kulturjournalist,  grundar sig först och främst i ”föreställningen om en oöverbryggbar värdekonflikt, en motsättning mellan universella, frihetliga och jämlika värden – som ”vi” anses stå för – och patriarkala, traditionella, etniskt särpräglade värden som tillskrivs ”de andra” och som inte passar i ”vårt” land eller ”vår” värld”.

I Europa har rasismen genom historien tillskrivit ”vita” människor en viss rasifierad position som är ”bortom all jämförelse”. Således har detta gett denna grupp privilegier och makt och den för givet tagna koppling som finns mellan begrepp som svensk, västerländsk, europé, kristen och vit, får en avgörande betydelse för hur man inkluderas eller exkluderas från dels ekonomiskt, dels politiskt betydelsefulla sammanhang i Sverige.

Katarina Mattson använder begreppet ”vit rasism” för att avgränsa och definiera den specifika form av maktstrukturer som formats kring vithet i Europa och europeiska bosättarsamhällen sedan 1500-talet”. Den här formen av rasism upprättades inom ramen för kapitalismens expansion – därför bör den också förstås i relation till framväxten av modernitet, upplysningen och vetenskap.

När det kommer till vit rasism är det viktigt att påpeka att denna form av rasism knappast är den enda rasismen som funnits, vit rasism är en specifik typ av rasism. Utifrån den ”vita rasismen får de symboler, värden och maktpositioner som sammankopplas med vithet på en rad sätt strukturerar europeiska samhällen, så även det svenska”. Vithet utgör en för givet tagen norm när det kommer till föreställningar om svenskhet, men också vem som är svensk, samt den föreställda gemenskapen som ”det europeiska” och västerländska.

Vithet och vit rasism har genom historien och fortsätter än idag att skapat utrymme för att ge ”företräde, tillträde, möjlighet till kontroll, möjlighet till att ge tillsägelser, ifrågasätta, misstänkliggöra, möjlighet att uttala sig, fatta beslut osv”. Man kan se vit rasism som ett privilegieupprätthållande system. Detta system drivs genom dess specifika logik som sker genom bevarandet och försvaret av dels en särskild grupps självskrivna förmåner, dels deras maktpositioner. Det finns alltså en drivkraft hos individer, likaså samhällsgrupper att ideologiskt vidmakthålla systemet.

Källor:

Mattson, Katarina, i Mattson, Katarina & Lindberg Ingemar (red.) 2004, Rasismer i Europa ─ kontinuitet och förändring, Danmark, Agora.

 

Krönikor

Föreningen HEM om tiggeriförbud

Gästinlägg av Föreningen HEM

Det har tagit oss i HEM några dagar att smälta Stefan Löfvens uttalande om tiggeriförbud i helgen och vi tvingas inse att regeringen behöver en påminnelse om Sveriges människorättsansvar. Att kriminalisera fattigdom har aldrig varit en framkomlig väg och precis som lösdriverilagar och bettleriförbud så borde den här retoriken höra hemma på historiens sopDetipp, inte i den aktuella debatten. Vi vill här samla några olika argument varför både ett tiggeriförbud och ett licenssystem för tiggeri är katastrofala idéer, för de individer som tvingas försörja sig genom att tigga och för oss som samhälle.

Sveriges rättssystem vilar på ett antal allmänna rättsprinciper, likhet inför lagen, proportionalitet och behov ska styra hur lagar utformas. Grunden för att kriminalisera ett beteende är att det beteendet i sig är förkastligt. I de fall man vill skydda enskilda från ett skadligt beteende bör man istället använda social skyddslagstiftning. Att bestraffa någon för ett beteende man anser att de bör skyddas ifrån är fullständigt omvänt eftersom det bara förvärrar personens bekymmer att tilldöma böter eller fängelse. En neutral lagstiftning måste också vända sig mot beteenden, inte grupper, vilket i det här fallet innebär att ett neutralt förbud mot tiggeri skulle förhindra organisationers insamlingar likaväl som att förbjuda den som tappat sin plånbok att be en vänlig medmänniska om pengar till bussen hem. Om dessa situationer särskiljs betyder det att fattiga, utlänningar eller romer pekas ut specifikt av lagen och hindras från beteenden som är tillåtna för andra, något som inte skulle vara förenligt med likabehandlingsprincipen.

hand-1465707_960_720Licenser kan bara ses som en form av förbud eftersom det i alla fall då tillstånd inte ges är just det. Det skulle dessutom innebära att inrätta ett register över både vilka som får och vilka som inte får tillstånd. Den typen av register bör vi ha i färskt minne hur skadliga de kan vara och hur lätta de är att missbruka. Ett licenssystem skulle också liksom alla andra hinder framförallt drabba de fattigaste och mest utsatta och skapa ett system där en något mer världsvan landsman kan ta betalt för att hjälpa en analfabet utan språkkunskaper med att fylla i blanketter.

En kriminalisering skulle även vara problematisk ur ett rättighetsperspektiv. Sverige har förbundit sig att följa en rad juridiskt bindande konventioner och dessa styr hur vi utformar vår lagstiftning. Om ett tiggeriförbud är förenligt med Europakonventionen är inte prövat än men ett sådant fall är under avgörande i ett mål mot Schweiz. Däremot har FN:s människorättskommitté uttalat att kriminalisering av fattigdom utgör grym och förnedrande behandling och kommittén som bevakar FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering påpekat att kriminalisering av fattigdom är något som drabbar minoriteter i högre grad än majoritetssamhället och är därför inte förenligt med konventionen.

För att tala lite om konsekvenserna för de grupper som drabbas av en eventuell lagstiftning är ödesdigra. Utanförskapet man befinner sig i förstärks och cementeras då man utöver sitt sociala utanförskap dessutom stämplas som kriminell. Från vårt stödarbete där vi dagligen träffar människor på gatan och i läger har vi redan kunskap om att varje utspel från politiskt håll om hårdare tag eller att inte ge i muggen omedelbart får obehagliga konsekvenser, en uppfattning som stöds av FN:s särskilda rapportör för extrem fattigdom. Det är alltid de mest utsatta, däribland kvinnor, minderåriga och funtionsnedsatta, som blir ännu mer utsatta när inkomsterna minskar och därmed beroendet av andra ökar.

Genom långsiktigt socialt arbete skulle alternativet till att tigga vara att skaffa ett jobb. Men genom att helt enkelt rycka undan den lilla möjlighet människor har till en laglig inkomst är alternativet inte att börja jobba imorgon. Alternativet är istället att tvingas in i prostitution och kriminalitet. Erfarenheter från andra länder, däribland Danmark, där förbud införts visar att tiggandet inte heller upphör. Det som händer är att människor dras nedåt i en ond spiral när skulder från böter eller anmärkningar om fängelsestraff håller fast dem i en utsatt situation som blir ännu svårare att ta sig ur.

bundesarchiv_r_165_bild-244-52_asperg_deportation_von_sinti_und_romaMed tanke på den vitbok som kom ut så sent som 2014 om övergrepp och kränkningar mot romer som Sverige begått under 1900-talet är det otroligt hur snabbt Socialdemokraterna svängt från att helt utesluta ett tiggeriförbud till att nu ha som sitt viktigaste fokus i frågan att få bort alla misshagliga människor från gatorna för att slippa se dem. Det enda ärliga argument för ett tiggeriförbud är ju faktiskt att vi som lever i ett rikt land och åtnjuter de sociala rättigheter ett medborgarskap i Sverige innebär skall slippa påminnas om alla de som inte är lika lyckligt lottade. Men erfarenheter från Norge, Danmark och England visar att det inte skulle uppnås eftersom förbud inte har avsedd effekt.

Föreningen HEM – hemlösa EU-migranter grundades i mars 2014 som ett sätt att strukturera det volontära arbetet som under några månaders tid pågått för att hjälpa marginaliserade EU-medborgare som tillfälligt befinner sig i Sverige.

Följ gärna Föreningen HEM på deras hemsida och på Facebook och Twitter

Krönikor

”No go-zoner” förr och nu

”Man riskerar att bli skjuten om man går dit, eller rånad, av kriminella element. Det är områden dit polisen knappt själva vågar gå och folk som är där är annorlunda.” Så lät det om Gamla Stan och Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar fram till andra världskriget. Idag är det andra områden som myter sprids om, som är farliga s k ”no go-zoner”. Alla som bor där är kollektivt misstänkliggjorda..

Polisen importerade uttrycket ”no go”-zoner, och använde det ibland som intern polisslang, för att beskriva orter med mycket problem med utanförskap och där kriminella nätverk håller hus. De menade ursprungligen zoner där polisen måste se upp lite extra eftersom det KAN bli gängbildning och en aggressiv stämning mot dem där.

Polisen själva pratar inte om no go-zoner officiellt sett utan om ”områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället” (2014) eller ”ett område med låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället.” (2016)

Områdena har givetvis problem. Det är områden där inte bara kriminalitet växer utan även med mycket utanförskap och arbetslöshet. Men det är inga farliga zoner där man blir dödad om man sätter sin fot, som antyds i rasistisk media över hela världen.

”No go-zonen” Gamla Stan

Områden med stort utanförskap är inget nytt i svenska historien, sådana områden har funnits förr. Förr gick de under benämningen ”farliga områden”.

Söder i Stockholm var en sådan plats för inte så länge sen, vilket speglas i gamla svenska filmer som t ex Söderkåkar.

Gamla stan var värre, rena slummen. Mycket skräck spreds om Gamla Stan så sent som för 80-90 år sedan. De rikas chock över att beblandas med kreti och pleti från ”no go-zonen” Gamla Stan har skickligt beskrivits i filmen Greven från Gränden med Nils Poppe i huvudrollen.

Skräcken bland en del i över- och medelklassen var reell. Den tidens rasister utmålade gärna Gamla Stan som ett ”farligt område” fullt med judar och ”zigenare” och ryssar och andra suspekta typer.

Joseph Goebbels ansåg att Gamla Stan i Stockholm var en farlig ”no go-zon” full av judar och polacker och andra läskiga människor. Nej, det är inte en ”godwin”, Goebbels älskade den svenska filmen Pettersson och Bendel (1933) som utspelades i Gamla Stan. Den var en motsvarighet till dagens skräckpropaganda om Tensta eller Nordborg, och Goebbels beundran för filmen visar hur nazisterna såg på detta med ”no go-zoner” på den tiden. Filmen var den tyska nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels favoritfilm.

Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”

Filmen med Nils Poppe var en av en lång rad filmer som försökte nyansera bilden av utanförskapsområdena. En annan betydande film var Edvard Perssons film om Klockorna i Gamla Sta’n.

Albert och Herbert i ”no go-zonen”

Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar är två andra före detta ”no go-zoner”, och samma sak med dem som Gamla Stan. Det var zoner som i skräckpropagandan beskrevs som ”farliga” men som inte var det.

Ängö i Kalmar var t ex en fattig arbetarförort med mycket utanförskap och elände och därmed en hög kriminalitet. Men det var inget livsfarligt område att bo i eller vistas i.

Haga var så förknippat med kriminalitet och fattigdom att serien Albert och Herbert kunde göras med de myterna som grund.

Har du besökt en ”no go-zon”!

Du har säkert besökt en s k ”no go-zon” nyligen. Låt oss kika på vilka områden polisen pratar om.

Stockholm

nogo

Göteborg

nogo2

Kalmar

nogo3

Livsfarliga områden, eller hur?

De som sprider begreppet ”no go-zoner” antyder att det blivit som i USA, ghetton där det är livsfarligt för en vit att vistas. De myterna spreds om Gamla Stan också på 30-talet fast då var det en del i medelklassen och överklassen som var rädda att bli överfallna av fattig underklass.

Myterna om ”no go-zoner” förhindrar oss att se och lösa de verkliga problemen. Utanförskap skapar lidande för de i utanförskapet.

När man tror att situationen i förorterna idag är något unikt och speciellt i svensk historia har man fel, mycket fel. Det enda unika med dagens situation är att det är många med utländsk bakgrund som bor där, resten, rubbet, är sånt vi sett innan.

Numera är Söder och Gamla Stan och Haga och Ängö platser där folk bor med hög medelinkomst, och barnbarnsbarnen till dem i utanförskap lever idag som alla andra. Utom om de är lyckliga nog att ha ärvt något hus i den f d slummen, för då är de med all sannolikhet stenrika idag. Problemen går att lösa. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen.

Till sist SvD 1941 0930. Myterna om ”no go-zonernas” farlighet fick man bemöta redan 1941. Nej det var inte livsfarligt att strosa runt i Gamla Stan eller Klarakvarteren, skrev Centralförbundet för Socialt arbete.

19410930-kriminalitet2

19410930-kriminalitet

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Läs mer här

Motarguments artikel om Folkpartiets rapport om Utanförskapsområden

Motarguments artikel ”No go-zoner för dummies”

Krönikor

Svensk kulturs undergång

Det där med att vår kultur på något sätt skulle förstöras och kanske till och med förgöras när människor från andra kulturer flyttar hit är rappakalja, såvida vi definierar ”kultur” som gemensamma tankebanor, normer, språk, musik, konst, mat, historia och traditioner.

Anledningen är att kulturer inte är som färger i en palett, dvs om vi är röda och iranier gula skulle den svenska kulturen gradvis bli orange när iranier flyttar hit.

Istället funkar det så här: Den rådande kulturen äter upp den inflyttade, såvida inte den inflyttade blir till majoritet, som i fallet med Nordamerika på 17-1800-talet.

Kvar blir istället helt harmlösa, men oftast trevliga, kulturella uttryck, som enstaka slangord, maträtter och broderier.

En sorts undantag är när kulturen lever separat under en tid, som i diverse Chinatowns, som i svenskkolonier i Spanien, som i vissa förorter i Sverige. Den inflyttade kulturen inkapslas då, fortfarande utan att påverka övriga, tills människor flyttar ut ur kapseln.

Tror du mig inte?

Se på andra generationens invandrare runtomkring dig. Såvida inte föräldrarna bott i en hermetiskt tillsluten kulturgrupp är de nästan undantagslöst i det närmaste helt svenska i beteende och värderingar. På gott och ont. Fråga dina invandrarvänner hur bra de lyckas med att få sina barn att hålla fast vid sitt kulturella arv. De kommer förmodligen att svara att barnen på sin höjd firar högtidsdagar och gillar vissa maträtter.

Visst finns religiösa föräldrar vars barn fortsätter tro på samma gud, muslimer såsom kristna, men sannolikheten att hög religiositet fortsätter ner i generationerna är även den rätt låg. Och antalet konvertiter i Sverige är också mycket litet. Det troliga är att barn till invandrare liksom barn till svenskar blir mer sekulära än sina föräldrar. Världen är på väg att bli ateistisk. Utvecklingen går sällan åt motsatt håll.

De invandrare som varit längst i Sverige kommer enligt SCB 1975 från:

  • Finland
  • Jugoslavien
  • Danmark
  • Norge
  • Grekland
  • Tyskland Förbundsrep (Väst)
  • Turkiet

Dagens största invandrargrupper, 2015, är födda i:

  • Syrien
  • Finland
  • Polen
  • Somalia
  • Danmark
  • Norge
  • Tyskland

Hur mycket ser du påverkan på svensk kultur från dessa? Det är ganska lätt. Vi äter tzatziki och falafel. Vi bastar. Vi kör BMW, vi klär oss i norska ulltröjor. I övrigt, knappast alls, såvida vi inte kommit någon invandrare från dessa länder mycket nära.

pitchers-mariatorget_14241339374_oDen största kulturella påverkan vi haft under de senaste fyrtio åren är rent objektivt från USA, via filmer och TV-program, och från Italien och kanske även Japan vad gäller mat. Det är inte invandrarna som förändrar oss. Det är media och vi själva.

Hela tankefiguren att vi måste vara rädda för andra kulturer eftersom de kan få oss att plötsligt börja könsstympa våra döttrar och hata våra HBTQ-vänner är trams.

Naturligtvis kan individer från andra kulturer bete sig både ovanligt bra och ovanligt dåligt. Många invandrare har bidragit enormt till sitt nya land. Andra generationens invandrare än mer så. Andra har mördat eller våldtagit. Invandrare och deras barn är mer företagsamma, i båda riktningarna, än de som inte flyttar på sig. Det gäller även svenskar när vi flyttar inom landet eller utomlands. Men vad gäller invandrarnas kulturella avtryck på vår vardag är det närmast obefintligt.

Så cheer up! Såvida det inte kommer tio miljoner personer kommer vi att fortsätta vara precis som vi är.

På gott och ont.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

===

Hela SCBs tabell över födelseländer:

1975 1995 2015
Afghanistan 5 1329 26032
Albanien 125 128 1496
Algeriet 458 506 806
Andorra 0 1 2
Angola 0 172 179
Antigua och Barbuda 0 3 2
Arabemiraten, Förenade 0 47 18
Argentina 290 530 442
Armenien 0 112 1541
Australien 416 1447 1893
Azerbajdzjan 0 79 1707
Bahamas 4 4 6
Bahrain 10 30 25
Bangladesh 61 1062 3713
Barbados 11 72 39
Belgien 257 436 1526
Belize 0 4 9
Benin 3 11 35
Bhutan 0 4 14
Bolivia 350 765 1482
Bosnien och Hercegovina 0 53943 6415
Botswana 1 22 28
Brasilien 461 1279 2484
Brunei Darussalam 0 0 1
Bulgarien 486 1874 5978
Burkina Faso 4 14 40
Burundi 1 11 824
Centralafrikanska republiken 0 2 47
Chile 1576 13028 5596
Colombia 298 1089 1874
Comorerna 1 3 3
Costa Rica 24 81 108
Cypern 190 130 274
Danmark 38284 26485 37104
Djibouti 0 11 198
Dominica 0 24 6
Dominikanska republiken 37 86 218
Ecuador 156 240 578
Egypten 416 755 3149
Ekvatorialguinea 0 2 19
El Salvador 17 1751 561
Elfenbenskusten 16 148 419
Eritrea 0 348 25097
Estland 0 938 4681
Etiopien 571 6342 5335
Fijiöarna 1 22 17
Filippinerna 152 1838 3226
Finland 184001 104967 57589
Frankrike 2268 3278 7600
Gabon 25 9 11
Gambia 223 1616 1983
Georgien 0 49 710
Ghana 92 420 1354
Grekland 17836 4636 8418
Grenada 1 24 16
Guatemala 59 171 93
Guinea 12 35 321
Guinea-Bissau 0 34 37
Guyana 37 31 10
Haiti 35 33 17
Honduras 25 91 92
Hongkong 0 138 0
Indien 1049 1535 11383
Indonesien 138 313 1055
Irak 121 21289 23190
Iran 806 29323 14120
Irland 211 845 2396
Island 1596 4954 4653
Israel 575 697 452
Italien 6234 3963 8553
Jamaica 43 48 113
Japan 980 1660 2405
Jemen 9 48 999
Jordanien 480 490 1813
Jugoslavien 40403 38389 0
Kambodja 8 39 161
Kamerun 19 33 971
Kanada 490 1282 1969
Kap Verde 0 71 63
Kazakstan 0 36 1014
Kenya 116 489 1435
Kina 210 3388 16646
Kirgizistan 0 10 597
Kiribati 0 3 2
Kongo 7 30 373
Kongo, Demokratiska republiken 28 515 2206
Kosovo 0 0 5127
Kroatien 0 3766 4836
Kuba 26 536 735
Kuwait 3 60 40
Laos 0 283 107
Lesotho 7 5 2
Lettland 0 282 5548
Libanon 263 3818 2595
Liberia 62 108 236
Libyen 13 172 809
Liechtenstein 8 6 6
Litauen 0 227 11261
Luxemburg 8 19 48
Madagaskar 4 16 14
Makedonien 0 935 2020
Malawi 8 13 18
Malaysia 118 673 738
Maldiverna 1 0 12
Mali 10 21 68
Malta 39 51 113
Marocko 1099 1430 2945
Mauretanien 3 16 32
Mauritius 14 63 37
Mexiko 134 393 898
Mikronesien 0 0 1
Mocambique 0 61 67
Moldavien 0 35 289
Monaco 1 0 3
Mongoliet 0 5 2862
Montenegro 0 0 669
Myanmar 5 50 1152
Namibia 2 13 86
Nauru 0 0 0
Nederländerna 2533 2781 9899
Nepal 1 23 611
Nicaragua 28 208 271
Niger 3 6 9
Nigeria 160 300 3186
Nordkorea 0 9 9
Norge 27466 32265 34373
Nya Zeeland 95 374 450
Oman 1 4 34
Pakistan 400 894 7308
Palau 0 0 0
Palestinskt område, ockuperat 0 0 464
Panama 25 75 63
Papua Nya Guinea 0 5 3
Paraguay 19 40 39
Peru 202 2002 1430
Polen 6925 15988 50831
Portugal 1902 1372 2344
Qatar 0 0 6
Rumänien 520 4186 14396
Rwanda 0 58 371
Ryssland 0 2970 7836
Salomonöarna 0 1 1
Samoa 1 7 1
San Marino 2 5 2
Sao Tomé och Principe 0 4 1
Saudiarabien 5 134 408
Schweiz 2238 2280 1973
Senegal 35 88 355
Serbien 0 0 6852
Serbien och Montenegro 0 0 0
Seychellerna 0 36 20
Sierra Leone 32 52 408
Singapore 22 160 307
Slovakien 0 155 1433
Slovenien 0 418 848
Somalia 40 11332 46180
Sovjetunionen 1037 1619 0
Spanien 3656 2967 8826
Sri Lanka 206 1339 1092
St Kitts och Nevis 0 0 2
St Lucia 0 8 6
St Vincent och Grenadinerna 0 9 4
Storbritannien och Nordirland 7050 11153 19782
Sudan 70 386 1291
Surinam 0 0 3
Swaziland 0 5 8
Sydafrika 203 194 536
Sydkorea 1179 413 939
Sydsudan 0 0 22
Syrien 369 3338 69989
Tadjikistan 0 23 138
Taiwan 53 130 357
Tanzania 84 339 748
Tchad 0 28 27
Thailand 323 4704 15441
Tjeckien 0 171 1477
Tjeckoslovakien fd 3702 1122 0
Togo 2 116 87
Tonga 0 6 0
Trinidad och Tobago 101 103 54
Tunisien 551 997 1610
Turkiet 7071 20252 11663
Turkmenistan 0 22 36
Tyska dem rep 94 0 0
Tyskland 0 13375 28227
Tyskland Förbundsrep (Väst) 17254 0 0
Uganda 95 1102 1701
Ukraina 0 482 3817
Ungern 4300 3046 6704
Uruguay 462 393 148
USA 6251 9198 9272
Uzbekistan 0 48 2245
Vanuatu 0 0 0
Vatikanstaten 0 1 0
Venezuela 123 175 328
Vietnam 79 3831 3706
Vitryssland 0 104 1552
Yemen dem folkrep 2 7 0
Zambia 23 96 178
Zimbabwe 2 73 176
Österrike 4052 2683 3296
Östtimor 0 0 1
Statslös 3710 6743 21580
under utredning 161 2582 119
okänt medborgarskap 327 4935 9482
Krönikor

Begreppet ”värdegrund” är inget smurford

Begreppen värderingar och värdegrund har debatterats en del sista året i sociala medier. Vad betyder detta med ”gemensamma spelregler” i samhället och i Sverige och ner på mikronivå i företag och kommuner?

De som framhåller betydelsen av svenska värderingar ogillar ofta begreppet värdegrund medan de som gillar begreppet värdegrund av någon outgrundlig (!) anledning ofta påstår att det inte finns svenska värderingar. Det är lite lustigt eftersom begreppen löper in i varandra. Värdegrunden är att man bestämmer vilka värderingar som ska ligga till grund för verksamheten i ett företag, en kommun… eller i hela Sverige eller EU.

Ordet värdegrund är illa omtyckt av många. Ett gammalt citat från Axxess 2014 visar hur en del ser på ordet värdegrund.

”Värdegrund är ett smurford. Det kan betyda vad som helst – och därigenom förtrycka vem som helst. Ingen lyssnar ju på den med felaktig värdegrund.”

I samband med debatten om Sverigedemokraternas möte på Grand Hotell har begreppet ifrågasatts mer än någonsin. Oftast i hånande ordalag. Det antyds dessutom att om man anger att man har en viss värdegrund (t ex att respektera andra religioner) så måste man diskriminera dem med en annan värdegrund. Som detta jag saxat från ett par trådar på Facebook:

”Om sjukhusens värdegrund är mot rasism, och man säger att de anställda ska jobba i en rasistfri miljö, betyder väl det att man kan vägra ge vård åt de man anser är rasister.”

Överallt

Värdegrunder finns överallt. Samhället rör sig i en riktning. Företag, kommuner, institutioner och föreningar har också riktningar för deras verksamhet. Värdegrunden är, med Nationalencyklopedins ord: ”de grundläggande värderingar som formar” gruppens eller individens ”normer och handlingar”.

Företag arbetar mycket med värdegrunder. Fast de använder ofta andra begrepp för det. Det är marknadsanalyser, det är målbilder, det är management, coachning och begrepp som att ”arbeta mot gemensamt mål” och ”skapa varumärken med innehåll”. Att leda ett företag betyder att man gärna vill ha motiverade medarbetare som rör sig en gemensam riktning.

Värdegrunder har traditionellt sett formats uppifrån. Men i vår demokratiska tid blir ofta värdegrunden ett resultat av samarbete mellan folk, underifrån.

Att en grupp anser sig ha gemensamma spelregler, eller en värdegrund, betyder inte att alla måste tycka lika. Jag arbetar i hemtjänsten i en kommun i södra Sverige. Där har vi värdegrunder som till exempel säger att vi lämnar partipolitik och religion utanför arbetsplatsen. Det betyder inte att man är förbjuden att visa att man är sosse eller moderat eller jude, bara att vi lämnar diskussionerna om det utanför arbetsplatsen. Om man ber eller googlar på Moderaternas hemsida får man göra det, men alla behöver inte engageras i det.

Och lagarna betyder inte att vi diskriminerar IS-medlemmar, gamla nazister eller judehataren Ahmed Rami om de behöver hjälp. Det ingår nämligen i vår värdegrund att vi som undersköterskor ska ge lika hjälp till alla, till och med till IS-medlemmen och den judehatande nazisten.

Ett aktivt värdegrundsarbete kan hjälpa oss att agera snabbare och effektivare då något sker. Men de är inte perfekta. Det finns många exempel på att både rasism, sexism och homofobi kan visa upp sitt fula tryne, trots en på pappret bra värdegrund.

En svensk värdegrund?

Det ironiska är att samma personer som hånar begreppet värdegrund ofta älskar begreppet ”svenska värderingar”. Egentligen är det samma sak.

Många sverigedemokrater är missnöjda med att värdegrundsdebatten missgynnar dem. Att hotell ”kan tillåtas” vägra låta sverigedemokrater att hålla konferens där. Men att så sker beror på att sverigedemokraternas värderingar är ganska osvenska. Än så länge är det en del av de svenska värderingarna att respektera folk med en annan religion, till exempel, islam. Och svenskar är generellt sett positiva till flyktingar.  Det återspeglas därför i värdegrunderna ute i samhället.

Personligen tror jag att vi vinner mycket på att föra debatterna om svenska värderingar och värdegrunder närmare varandra. Det är inte farligt med gemensamma spelregler och debatt om hur vi hanterar olika värderingar och åsikter, i Sverige, kommuner eller företag eller i vilken grupp som helst.

Ja även Nazityskland hade en värdegrund, och den var inte speciellt humanistisk. Men nej, begreppet är inget smurford. Även diktaturer pratar ofta om frihet, demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter, men det gör inte orden till innehållslösa.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Granskning av systemkollapsen – Del 3 – BNP per capita

av Thabo ‘Muso och Elias Lodin 

Sverigedemokraterna pratar om vad de kallar för en ”systemkollaps”. Det var tal om att samhället skulle tappa sina funktioner och problemen skulle öka. Det skulle bli kaos överallt. Motargument granskar nu om det är möjligt att det skulle kunna vara frågan om en ”systemkollaps” i vårt samhälle – eller ej.

Först granskade vi arbetslösheten  som inte kunde ses om en indikator på att Sverige befinner sig i eller är nära förestående en ”systemkollaps”. Motarguments granskning av Sveriges BNP visade att vår bästa tid är nu. Motargument fortsätter nu att granska BNP per capita.

Nedan redogörs för BNP per capita ur ett historiskt perspektiv från 1950 till 2015. Avslutningsvis finns granskningens sammanfattning.

rekordaren1960-1976

Rekordåren 1950 – 1976

Under perioden ökade BNP med +151%.

Under perioden ökade BNP per capita med +122 600 vilket är en ökning med +114,7 %

I den första oljekrisens spår 1976 – 1977

Under perioden minskade BNP med -1,3%. Räknat utifrån 1950 års BNP minskade BNP med -3,4 %.

Under perioden minskade BNP per capita –4 000 kronor vilket är -1,7 %, eller med -3,7% räknat utifrån 1950 års BNP per capita.

Återhämtning 1977 – 1980

Under perioden ökade BNP med +7,3% eller +18,1%. räknat utifrån 1950 års BNP.

Under perioden ökade BNP per capita med +14 800 kronor vilket är +6,5 %, eller +13,8 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.

I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981

Under perioden minskade BNP med -0,25%, eller -0,67% räknat utifrån 1950 års BNP.

Under perioden minskade BNP per capita med  –900 kronor vilket är –0,37 %. eller -0,8 % i räknat utifrån 1950 års BNP.

Det glada 80-talet 1981 – 1990

Under perioden ökade BNP med +24,19%, eller med +64% räknat utifrån 1950 års BNP.

Under perioden ökade BNP per capita med + 49 600 kronor vilket är +20,7 %, eller +46,4 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.


Finanskrisen 1990 – 1993

Under perioden minskade BNP med -3,9% eller -12% räknat utifrån 1950 års BNP.

Under perioden minskade BNP per capita med -16 400 kronor vilket är -5,6%, eller -5,3 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.


IT – Boomen 1993 – 2007

Under perioden ökade BNP med +59%, eller med hela 187%, räknat utifrån 1950 års BNP.

Under perioden ökade BNP per capita med +140 600 kronor vilket är +51,5 %, eller +136% räknat utifrån 1950 års BNP.

Den globala finanskrisen 2007 – 2009

Under perioden minskade BNP med -5,7%, eller -28,8% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden minskade BNP per capita med –29 900 kronor vilket är –7,2 % i BNP per capita, eller –27,9 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.

Återhämtning 2009 – 2011

Under perioden ökade BNP med +8,8%, eller med +41,9% räknat utifrån 1950 års BNP.

Under perioden ökade BNP per capita med +27 100 kronor vilket är +7 %, eller +25,3 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.

Tillbakagång 2011 – 2012

Under perioden minskade BNP med -0,28% eller med +1,4% räknat utifrån 1950 års BNP.
Under perioden minskade BNP per capita med –4 200 kronor vilket är –1 %, eller –3,9 % i räknat utifrån 1950 års BNP per capita.

Vår bästa tid är nu 2012 – 2015

Under perioden ökade BNP med +8,1%, eller med +41,7% räknat utifrån 1950 års BNP.

Under perioden ökade BNP per capita med +20 500 kronor, vilket är +5 %, eller +19,1 % räknat utifrån 1950 års BNP per capita.

Jämförelse och sammanfattning

En lågkonjunktur innebär att BNP sjunker mer än tre kvartal i rad. Ett motsatt förhållande ger en högkonjunktur.

I lågkonjunkturer minskar BNP per capita mer än BNP. Något som uppenbarligen måste bero på att befolkningen ökar varje år i Sverige. I lågkonjunkturer delar alltså fler människor på mindre pengar. Under högkonjunkturer ökar BNP per capita långsammare än BNP, eftersom BNP:n visserligen ökar, men även befolkningen ökar gör det.

Befolkningsökningen medför att BNP per capita-kurvan bromsas upp i förhållande till BNP. Fast å andra sidan är en konstant eller minskande befolkning ofta en indikation på att BNP:n minskar.

BNP per capita är en beräkningsmodell och ingenting annat. Om BNP divideras det med befolkningsmängden blir nettobeloppet BNP per capita. Därmed är det ett matematiskt faktum att en befolkningsökning medför att BNP per capita bromsas upp i förhållande till BNP, men säger nödvändigtvis inte om BNP:n ökar eller minskar.

Om vi har en konstant BNP och de arbetslösa migrerar så ökar vår BNP per capita. I motsatt riktning har Sverige stora urantillgångar som vi inte utvinner av miljömässiga och säkerhetspolitiska skäl. Skulle vi exempelvis utvinna och sälja uranet så skulle vi tjäna stora pengar utan att särskilt många fler nödvändigtvis fick ta del av de pengarna.

Det som tydligt framgår är att BNP per capita i Sverige har mångdubblats sedan 1950 och att vår bästa tid är nu. Nästa relevanta fråga är om Sveriges befolkning därmed har blivit rikare och höjt sin levnadsstandard på olika sätt. Den frågan försöker vi besvara i kommande granskningar.

Källor:
Granskning av systemkollapsen – del 2 – BNP
Statistiska Centralbyrån – BNP per capita