Moderaterna har startat en viral spridning med ett påstående om att 675 000 av utrikes födda inte kan försörja sig själva här i Sverige. Siffran har spridits vidare, av många andra, helt taget ur sin kontext, och därför även förvanskats av vissa ”opinionsbildare” till att lyda ”nästan sju hundra tusen”. Detta används sedan i sin tur som slagträ i debatter om de där andra, som är tärande och förstör ”vårt land”.
FAKTA har Motargument tagit fram till samtliga delar och detaljer bakom påståendena. Kedjan går att beskriva ungefär så som följer. Moderaterna har tillsatt en grupp som gjort en rapport vilken de kallar för ”Integrationskommissionen”. I den finns källhänvisningar till statistisk fakta i en rapport från Entreprenörskapsforum: ”När blir utrikes födda självförsörjande?” – vilken syftade till att undersöka sysselsättning och ekonomiskt utanförskap i befolkningen som inte är svenskfödd. De satte upp en definition på fyra prisbasbelopp som nivå för när man är självförsörjande.
Den gränsen ska alltså förstås som om att varje vuxen person i Sverige behöver en netto-inkomst per person om 12 600 kronor per månad, varje månad efter att inkomstskatten är avdragen, för att den personen i deras rapports bemärkelse ska kunna klara av att försörja sig själv. Nivån påstås ligga i linje med vad man kan få i ekonomiskt bistånd, och i linje med kollektivavtals ingångslöner.
Entreprenörskapsforum har endast granskat åren 1990-2016 och vuxna i arbetsför ålder från 20 år till 64 år. Som jämförelsegrupp till invandrarna valde de alla inrikes födda och inkluderade alla bosatta i Sverige som är födda i nordiska grannländerna i samma kategori.
Rapporten visar på, utöver sifferuppgiften i rubriken, att av de inrikes födda (och de som är födda i våra nordiska grannländer), är det med exakt samma gränsdragning: 73% som är självförsörjande i Sverige!!!
Det är alltså 27% av dem som INTE är självförsörjda enligt det måttet. Den gruppen är alltså mer än dubbelt så stor i faktiskt antal personer, som den utpekade gruppen med 675 000 invandrade som nu blivit slagträ i alla kommentarfält som har krav på omedelbara massutvisningar av invandrade som är ”tärande”.
ÄNNU FLER FAKTA från Entreprenörskapsforums rapport för att förmana fler på att läsa den:
”Utbildning ökar sannolikheten till självförsörjning”
”Stockholms arbetsmarknadsregion uppvisar högre självförsörjningsgrad än rikssnittet…”
”Icke desto mindre kvarstår mätproblem. Kapital och kapitalinkomster är inte inkluderade, vilket sannolikt leder till underskattning av självförsörjningsgraden, det torde dock vara ett marginellt problem. Andra faktorer som talar för att självförsörjningsgraden överskattas är det faktum att det inte går att exkludera anställningssubventioner till arbetsgivare. Eventuellt överskattas självförsörjningen även via företagande, samtidigt som gränsvärdet för självförsörjning är lågt satt.”
”Fortsatta analyser är nödvändiga för att förstå skillnader i självförsörjningsgrad mellan olika grupper, exempelvis genom att studera andra generationens invandrare samt olika institutionella, geografiska och kulturella förklaringsfaktorer. ”
Motarguments anledning till varför vi granskar detta är att främlingsfientliga och organiserade rasister nyttjar en siffra från Moderaterna som slagträ i alla debatter – helt taget ur sin kontext – och försöker med det upprepandet motivera sin rasistiska, politiska agenda emot alla invandrare, oavsett om de är högavlönade eller företagsägare eller ej.
Motargument önskar och hoppas att det blir många fler som sakligt granskar, synar, uppmärksammar och kritiserar alla bakomliggande faktorer bakom sådana virala spridningar.
Citat ur M:s integrationskommission:
”[…] graden av självförsörjning – att vuxna människor, både män och kvinnor, i Sverige förväntas försörja sig själva och sin familj. Bidrag finns för speciella livshändelser och för de få som omöjligen kan arbeta, inte som en permanent och normal försörjning. Med detta ekonomiska mått har Sverige idag 675 000 invandrare som inte är självförsörjande utan i varierande grad bidragsförsörjda.” (Källa: Moderaterna.se)
Citat 2 ur M:s integrationskommission:
”En studie som presenterades av Entreprenörskapsforum, och som granskar perioden 1990-2016, visar att det i genomsnitt tar fyra till fem år för hälften av de nyanlända att få någon form av jobb. Samtidigt tar det mer än ett decennium innan ens hälften är självförsörjande. År 2019 var cirka 675 000, eller 50 procent, av invandrarna i arbetsför ålder inte självförsörjande. Självförsörjning definieras som en bruttoinkomst på 186 000 kronor per år eller cirka 12 500 kronor netto per månad.” (Källa: Moderaterna.se)
Motargument ställde några frågor till rapportens huvudförfattare Johan Eklund på Entreprenörskapsforum och fick dessa svar:
Det finns flera skäl till varför vi valt denna gräns, den torde var en lägsta rimliga gräns för självförsörjning, ligger i paritet med bidragsnivåer, men under kollektivavtalens stipulerade ingångslöner. Sedan går det naturligtvis att anföra att vi skulle kunna använda en högre satt självförsörjningsgräns. Men med en högre gräns skulle ännu fler sakna självförsörjning. Se gärna resonemanget i rapporten.
Som forskare tycker jag det är olyckligt att information och material tas ur sitt sammanhang.
Vi har ett stort ekonomiskt utanförskap och sysselsättnings/arbetsmarknadsstatistiken är otillräcklig för att förstå omfattningen på integrationsproblemet.
Motargument har på senare år inte sett några uppdateringar av tidigare års vanligt förekommande artiklar som beskriver vilka befolkningsgrupper som är de som har mest andel SD-sympatisörer i Sverige. Vi försöker väl oss på att göra en ny sådan analys då.
Statistiska Centralbyråns Partisympatiundersökning PSU används denna gång, för att den dels är väldigt specifikt utformad och även publiceras offentligt, vilket är en väldigt fin service som SCB gör.
Den senaste PSU som publicerats från SCB är den som anlände i december 2020, och som gällde deras stora opinions-enkät som till största del genomfördes i november 2020. Nästkommande SCB PSU kommer presenteras offentligt i början av juni 2021, så nedanstående förändringar kommer bli intressant att följa i år och även fram till maj år 2022, vilket är ett valår.
Många av sifferuppgifterna här nedan har jämförts med tidigare SCB PSU som gjorts i maj och november år 2019. Nu sätter vi igång.
Det är övervikt hos män när det gäller procentandelen partisympatier för SD – i alla kategorier i hela SCB PSU. Så den väljare vi ska försöka formera en ”fantombild” av i denna artikel är en man, eller en person som identifierar sig som en man.
Personen bor högst troligen i Blekinge län eller i Skåne län, (men utanför storstadsområdet som kallas Stormalmö). Bland män i Blekinge och Skåne län som har sina partisympatier främst hos SD är 29,7%. Kvinnorna i samma regioner är 15,6% SD-sympatisörer, hos dem är detta en nedgång från 26,1% år 2019.
Mannen är sysselsatt, bland den gruppen har 25,2% sina sympatier främst hos SD. Bland de män som identifierar sig som facklärda arbetare som var sysselsatta var det 41,2% som hade SD-sympatier, och lönen är okej, enligt SCB. Om man delar in alla inkomstgrupper i femtedelar, så visar det sig att män som har en inkomst lite över genomsnittet (alltså en inkomst som gör de hamnar i inkomstgrupp 61-80% av medianlönen) skulle rösta på SD 29,9% (ner från 32,2% från år 2019)
Bland män som uppgett att de ej var sysselsatta är 19,3% SD-sympatisörer (nedgång från år 2019, då det var 27,9%)
Män som ej tagit gymnasiexamen skulle högst troligen rösta på SD till 30,9% (ned från 37,4% år 2019)
Männen är ej gifta 28,2% (nedgång från 30,4% i år 2019) och de har ej barn, 24,8% (ner från 28,3% från föregående års SCB PSU). De är svenskfödda och har ej någon förälder som har utländsk bakgrund: cirka 24,5-24,9% (en nedgång från 28,2%)
Om man vill få en aning om bland vilka åldersgrupper där SD är störst, kan man utläsa att män mellan 50 år och 64 år är mest SD-sympatiserande, 28,1%. (ner från 31,4%) och bland kvinnor i samma åldersgrupp är det 14,8% SD-sympatisörer (ner från 20,4%). I en lite mer fingraderad uppdelning i åldersgrupper kan man se att hos män mellan 45 och 54 år har SD-sympatierna ökat något, (från 28,6% år 2019) upp till 29,3% för november 2020.
Genomsnittliga partisympatier för SD hos samtliga som svarat på frågorna i SCB:s PSU i november 2020 indikerar på cirka 16,8%. Stödet för SD minskar bland alla som fyllt 65 år.
Vi sammanfattar något överförenklat: ogift man utan barn, bosatt i Blekinge eller Skåne, är ungefär 50 år och är sysselsatt, arbetar möjligen i ett småföretag, lantbruk eller är anställd i sin egen firma, med en sund inkomst som ligger över median-lönen.
Många kommentarsfält innehåller ofta påståenden från både kritiker mot SD och från SD-sympatisörer om att SD ständigt ökar och att det är av kritik mot SD som stödet ökar. Det finns även påståenden att bland LO-medlemmar skulle SD ha enormt mycket högre väljarstöd än något av de andra partierna.
Det har under många år varit en konstant diskussion om var SD:s största grupper med sympatisörer och väljare finns någonstans i det svenska, långsmala landet. Motargument är av åsikten att det inte är särskilt viktigt för rösträkningen på valdagarna vilka det egentligen är som röstat på vad, men vill uppmärksamma överdrifter och desinformation.
Ord spelar stor roll, om majoriteten i hela landet fortsätter skriva och tala om att SD ökar på grund av att de får kritik för sin politik, då kanske allmänhetens uppfattning av den bilden fäster och förblir den enda versionen av sanningen. När det är så lätt att googla fram opinionsmätningar så kan vi alla snabbt och smidigt hitta fakta och se efter om de påståendena stämmer eller ej.
Alla kan lära sig hitta Sveriges största opinionsundersökning, som är Statistiska Centralbyråns PSU : partisympatiundersökning, vilken görs två gånger om året, så kan man upptäcka väljarsympatierna på många olika perspektiv och aspekter. Bland annat kan man titta på könsskillnaderna mellan män och kvinnor: av alla tillfrågade gifta, röstberättigade kvinnor i PSU, har 9,2% av dem sina partisympatier främst vid partiet SD, jämför detta med 17,5% av de gifta männen. De ogifta männen stöder SD i stor utsträckning, 28,2% sympatiserar med SD. Men skillnaden mellan att vara gift eller ogift är inte särskilt märkbar hos kvinnorna. (10,9% för de ogifta kvinnorna i samma månad, nov 2020)
Senaste PSU från SCB i november 2020 indikerade att ungefär 82,4% av de väljare som uppgav de hade röstat på SD i valet 2018 skulle rösta på SD om det vore val idag. (5,7% ”osäkra/vet ej”)
Om man till slut tittar på fackförbunds-tillhörighet så är 30,5% av männen i LO sympatisörer till SD. Se till exempel på diagrammet längre upp i artikeln, och se även närmre på skillnaden mellan könen i frågan om ”Vilket riksdagsparti skulle du rösta på idag, om det vore riksdagsval idag, nov 2020?” : kvinnorna som skulle välja SD är 10,8% och 24,4% av alla männen skulle rösta på SD.
Motargument vill även påminna er om att det finns flera andra gallupinstitut och väljarundersökningar, vars rapporter och siffror ni kan leta upp varje gång ni vill uppdatera er på ungefärliga opinionsläget bland väljarna.
Patrik Engellau ville leda i bevis att ”invandrare” är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Så han beställde siffror från SCB och BRÅ för en rapport. Men hans rapport misslyckas. Han lyckas däremot förvandla större delen av det svenska kungahuset till utlänningar. Men han kan inte dölja att andelen utrikes födda kraftigt har minskat sin andel av dem som misstänks för våldtäkt.
Äntligen var det dags att försöka summera mina intryck av rapporten om ”Invandring och brottslighet” från ”Den Nya Välfärden”, signerad Patrik Engellau.
Låt mig i all enkelhet meddela att jag har många kommentarer. Och de är av rätt olika slag. Till att börja med går det naturligtvis inte att prata om rapporten utan att prata om den agenda som Engellau aldrig har försökt dölja.
Likt många andra som länge har tjatat om att BRÅ borde göra en rapport liknande den som senast publicerades 2005 så är Engellau intresserad av att visa att ”invandrare” (utlänningar, utrikes födda, utländsk ursprung) är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Detta är den hypotes som han vill leda i bevis. Vad en sådan slutsats i så fall ska innebära är inte helt klart, men det ingår ju som bekant i retoriken från diverse personer och organisationer från högerhåll att detta är ett synnerligen allvarligt samhällsproblem.
Eftersom BRÅ hittills inte har gjort någon uppdatering av rapporten 2005 så bestämde sig Engellau för att beställa relevant statistik från BRÅ och SCB för att själv göra den.
Jag har granskat rapporten sedan den kom i början på juni. Vid flera tillfällen har jag haft anledning att kontakta SCB och BRÅ för att få ytterligare klarhet i en del saker. Därför har mina kommentarer dröjt.
Men nu är det dags.
För att inte även denna uppdatering ska skjutas på framtiden har jag valt att mycket kortfattat summera mina intryck i några få punkter. Jag kommer att skriva mer utförligt på min egen blogg och hoppas få klart detta till helgen eller strax efter.
1. Frågan om ursprung
För Patrik Engellau är det uppenbarligen viktigt att särskilt definiera vilka människor som har ”svenskt ursprung”. Inte svensk medborgare, inte född i Sverige. Det krävs mera. För Engellau är en människa av svenskt ursprung en som är född inrikes och vars båda föräldrar också är födda inrikes.
Med den indelningen finns det bara fem människor på bilden på kungafamiljen som har svenskt ursprung – prins Daniel, prinsessan Estelle och prinsarna Oscar, Alexander och Gabriel. Alla övriga är utländska.
Det är lätt för de allra flesta att inse att detta är struntprat. Men det är inte bara strunt. Allt detta prat om ”ursprung” är också kränkande, förlegat och dumt, och det splittrar inte bara kungafamiljen utan många, många andra familjer i vårt land. Ingen – förutom möjligen Engellau och några till på den bruna kanten – skulle förneka att de människor som syns på bilden tillhör samma familj. Som så många andra liknande i vårt land.
Att prata om ursprung är ett eget påhitt av Engellau och det förekommer inte i den officiella svenska statistiken. Däremot finns begreppet ”svensk bakgrund”. Där inkluderas även de människor som har en svenskfödd förälder. Med denna terminologi är det på bilden bara Christopher O’Neill och drottning Silvia som har utländsk bakgrund. Och det verkar ju mer rimligt, eller hur? Om det nu är så viktigt…
När jag talade med SCB var de ytterst noga med att påpeka att denna indelning för att definiera skillnaden mellan svensk och utländsk bakgrund är den terminologi man sedan 2003 använder i svensk officiell statistik, och att man inte på något sätt ställer sig bakom Engellaus hemsnickrade variant.
Det är en smula oklart vad Engellaus syfte är med sitt begrepp ”ursprung”, men det dominerande intrycket är att han på detta sätt vill kunna prata om ”riktiga svenskar”. Med Engellaus synsätt är följaktligen varken vår kung Carl XVI Gustaf eller kronprinsessan Victoria eller hennes syskon prins Carl Philip och prinsessan Madeleine ”riktiga svenskar”.
De är ”andra generationens invandrare”. De har utländskt ursprung.
2. Hur ska man räkna?
När jag först började läsa rapporten gjorde jag som jag brukar – jag kollade siffrorna. I tabellerna står det att utgångspunkten för analysen är alla personer mellan 15 och 44 år som under perioderna 2003 – 2007 samt 2012 – 2017 var skäligen misstänkta för brott.
Liksom standarden ser ut i svensk officiellt statistik delas dessa personer in i fyra kategorier:
Inrikes födda med två inrikes föräldrar
Inrikes födda med en inrikes född förälder
Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar
Utrikes födda
Därpå delas gruppen utrikes födda in i de olika regioner av världen som dessa personer är födda i. Här har Engellau skapat egna kategorier:
Västländer Östeuropa Latinamerika Västra Asien Östra Asien Okänt
Ingenstans i rapporten uppges vilka länder som Engellau anser bör räknas till de olika kategorierna, men SCB skickade mig listan. Det visade sig då bl a att kategorin västländer innehåller en del oväntade inslag – där finns bl a Papua Nya Guinea, Fiji och Samoa.
Jag har tillbringat två månader på Samoa och jag skulle inte vara beredd att kalla landet för ett ”västland”. Men i detta sammanhang spelar det mindre roll – personer födda i dessa länder utgör en ytterst marginell del av den svenska befolkningen.
Uppdraget handlade alltså om hur många personer mellan 15 – 44 som var skäligen misstänkta under de två femårsperioderna och hur stor andel de utgjorde av alla i den åldersgruppen.
Från BRÅ har Engellau fått siffrorna på antalet personer som under perioderna har varit skäligen misstänkta för brott. Och från SCB har han fått uppgifterna på antalet folkbokförda personer.
När det gäller uppgifterna från BRÅ har jag inga synpunkter. Jag utgår ifrån att siffrorna därifrån är korrekta. Men när det gäller siffrorna från SCB – eller snarare vad de sägs representera – finns det ett mycket stort problem.
Man skulle ju kunna tycka att det vore enkelt att plocka fram siffrorna på hur många mellan 15 – 44 som var folkbokförda i Sverige åren 2002 – 2006 samt 2013 – 2017. Men det är inte särskilt enkelt. Med lite eftertanke inser de flesta detta.
Det vi har i statistiken är antalet folkbokförda personer ett givet år och hur gamla de var då. Vill vi ha svar på frågan ”Hur många mellan 15 – 44 var folkbokförda i Sverige 2013 – 2017?” så kan vi inte titta på ett visst år. Då får vi bara antalet som var folkbokförda just det året.
Därför har man gjort på ett annat sätt. Man plockar ut alla som var 15 – 39 år den 31 december 2012. De äldsta i gruppen – 39-åringarna – blev ju 44 år under den relevanta perioden.
Med denna metod följer vi en specifik grupp (de som var 15 – 39 den 31 december 2012). I praktiken innebär detta att vi får fram ett urval av dem som var 15 – 44 under denna femårsperiod. Ett stort urval, men likafullt ett urval. De som inte kommer med är de som år 2017 var 15 -19, de som år 2016 var 15 – 18 osv. Inte heller får vi med dem som år 2013 var 40 – 44, de som år 2014 var 41-44 osv.
Detta är dock möjligen ett mindre problem.
Men vad händer om det något år under perioden flyttar in ett stort antal människor till Sverige? Utrikes födda personer som blev folkbokförda i Sverige exempelvis 2016 och 2017? Med den räkningsmetod som används för det statistiska underlaget i Engellaus rapport så finns dessa personer helt enkelt inte med. De var ju inte folkbokförda den 31 december 2012.
Är då inte detta en petitess? Nej, det visar sig att det tvärtom är något som får mycket stor inverkan på det statistiska underlag som Engellau analyserar.
Att räkna antalet 15 – 44-åringar perioden 2013-2017 genom att utgå från alla som är 15 – 39 den 31 december 2012 ger oss en siffra. Jag kallar det att ”räkna i förväg”. Ett annat sätt att räkna är att istället utgå från hur många 20 – 44-åringar som var folkbokförda den 31 december 2017. Detta kallar jag att ”räkna i efterhand”. Den som år 2017 var 20 var 15 år 2013.
Med detta andra sätt att räkna – i efterhand – får vi nu fram helt andra siffror.
Och det intressanta är att medan skillnaden är marginell när det gäller inrikes födda, så är skillnaden dramatisk när det gäller utrikes födda. Skillnaden mellan de två sätten att räkna uppgår där till en kvarts miljon människor (251 482). I förlängningen får detta mycket stora konsekvenser för de olika gruppernas andel av brottsligheten och sådant som överrepresentation och överrisk.
Jag vill här göra två anmärkningar.
För det första är detta inte en metod som Engellau kan lastas för. Att på detta sätt ”räkna i förväg” gjorde BRÅ även med sina två tidigare rapporter 1996 och 2005. Jag har kollat uppgifterna i dessa två och även där förekommer det vissa förskjutningar. Men inget som motsvarar den stora diskrepans som finns perioden 2013-17. Även under den första period som Engellau har valt – 2002 – 2006 finns det en skillnad, men även den är mindre än i den andra perioden.
I sig är det naturligtvis inte särskilt märkligt. Under perioden 2013-17 hade Sverige ett mycket stort inflöde av utrikes födda till Sverige. Därför blir det också stor skillnad på att räkna antalet utrikes födda 2012 eller 2017.
Ökningen i de två mätmetoderna signalerar ett inflöde på cirka 30 000 från Västländer, 50 000 från Östeuropa, 5 000 från Latinamerika, 100 000 från Västra Asien, 25 000 från Östra Asien och 40 000 från Afrika. På fem år.
Men det centrala i detta sammanhang är att valet av hur man räknar får stor inverkan på frågan om andelen som är misstänkta för brott. Antalet skäligen misstänkta är ju nämligen det faktiska antalet under perioden 2013-2017. När populationen ökar så blir den kriminella andelen mindre.
För det andra så är det sannolikt förenklat att bara byta ut den ena räkningsmetoden till den andra. Men fakta kvarstår att när skillnaden är så stor för en specifik grupp – utrikes födda – så är räkningsmetoden något som bör tas med i beräkningen.
Eftersom räkningsmetoden och de resultat som blir konsekvensen genomsyrar hela rapporten så är det svårt att i detalj diskutera mer specifika ökningar, minskningar och procentandelar. Därför är Engellaus rapport oanvändbar utan omräkning.
3. Andelen skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat kraftigt bland utrikesfödda
Det finns ett resultat som Engellau själv uppenbarligen är en smula brydd över.
Andelen inrikes födda personer med två inrikes födda föräldrar – de personer som i Engellaus ordval har ”svenskt ursprung” – har fördubblat sin andel av dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt.
Han skriver:
”Det är anmärkningsvärt att benägenheten hos personer med svenskt ursprung att begå våldtäkt skulle ha ökat så kraftigt som statistiken visar. Man vet inte om ökningen av andelen personer med svenskt ursprung som misstänks för våldtäkt beror på ändrat beteende eller ändrade bedömningar.”
Jo, nog är det anmärkningsvärt. Särskilt för Engellau. Detta stämmer ju inte med den vanliga retoriken från dem som är intresserade av att dela upp folk efter var de är födda eller var deras föräldrar är födda. Där framstår det som om våldtäkt är något som bara utländska män känner till och gör sig skyldiga till.
Naturligtvis är detta dumheter.
Vi kan samtidigt betrakta detta ur ett annat perspektiv. Hur ser det ut om vi istället fokuserar på de utrikes födda bland dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt?
Om vi jämför gruppen utrikes födda med gruppen inrikes födda med två inrikes födda föräldrar så påverkar den kraftiga ökningen bland svenskarna alla andra grupper eftersom de utgör jämförelsegrunden.
Ett sätt att mäta detta är att använda begreppet överrisk. Det visar sig nu att överrisken har sjunkit dramatiskt för de utrikesfödda om vi jämför BRÅ 2005 med de två perioder som Engellau redovisar.
Minskningen är ett faktum också med den räkningsmetod som han tillämpar men den blir ännu tydligare om vi tar med ALLA som var folkbokförda den 31 december 2017.
Det begrepp som här används är alltså ”överrisk” – en jämförelse mellan två grupper där man fokuserar på hur mycket större risk att den ena gruppen misstänks för brott. Här finns det som ibland kallas ”socioekonomiska faktorer” – inkomst, utbildning – men även ålder, exempelvis att det är betydligt vanligare att personer mellan 25 – 40 misstänks för brott än personer över 40. Men av alla faktorer är kön den enskilt viktigaste. Fyra femtedelar (80%) av all brottslighet begås av män och mönstret blir ännu tydligare ju mer våld som är inblandat – då är männen 9 av 10 bland de skäligen misstänkta. När vi tittar på våldtäktsbrotten specifikt så är kvinnliga förövare knappt synliga i statistiken.
Generellt gäller i Sverige att den officiella statistiken ska vara könsuppdelad. I BRÅ 2005 är detta också en självklarhet. Men hos Engellau finns ingen könsuppdelning av siffrorna – allt som har med könsskillnader lyser med sin totala frånvaro. Därför finns det heller ingen möjlighet att analysera hur stor andel kvinnor som finns i de olika kategorierna eller vilken typ av brott de begår.
Engellaus rapport handlar om en och endast en faktor – överrisken för utrikes födda och personer med utländsk bakgrund att begå brott i Sverige. Att det finns en sådan överrisk är ett känt faktum. Denna överrisk finns dokumenterad i många länder. I Finland visar exempelvis siffror från Statistikcentralen att män födda i Sverige är åtta gånger vanligare bland de misstänkta för sexualbrott jämfört med gruppen män födda i Finland.
De siffror som vi nu har genom Engellaus rapport visar något mycket intressant. När det gäller gruppen utrikes födda så har alltså överrisken sjunkit dramatiskt när det gäller antalet skäligen misstänkta för våldtäkt. Från 5,1 i BRÅ:s rapport 2005 till 1,7 för perioden 2013-2017 i Engellaus rapport.
Detta är en mycket tydlig indikation på att skrämselpropagandan från högerhåll om någon sorts ”våldtäktsepidemi” i spåren av flyktingvågen helt enkelt är falsk. Genomfalsk.
—
Till sist.
Jag bifogar en jämförelse mellan Engellaus statistik och den revidering som jag har gjort utifrån en översyn av räknemetoden för de folkbokförda – specifikt för tabell 4 som rör våldtäkt.
Dubbelklicka två gånger för att läsa tabellerna.
En mer genomgripande analys av de olika räknemetoderna och en genomgång av vad det får för konsekvenser lämnar jag med varm hand åt andra. Engellaus rapport går inte att använda utan en sådan genomgång.
Låt mig bara påpeka att det verkligt viktiga arbetet ligger framför oss – nämligen att på allvar analysera mäns brottslighet. När det gäller specifikt våldtäkter så borde det inte förvåna någon att det faktiskt inte spelar någon roll var våldtäktsmannen eller hans föräldrar är födda. Men om vi kan påverka utvecklingen så att ingen pojke som föds idag någonsin hamnar bland de skäligen misstänkta för våldtäkt därför att han inte våldtar – så har vi lyckats uppnå något avgörande. Det borde vara vårt centrala fokus.
Det finns många fler kommentarer jag skulle kunna göra.
Varje år redovisar SCB såväl invånarnas som nyföddas förnamn och tilltalsnamn. Motargument kan härmed meddela att inte heller år 2016 är Mohamed det namn som vinner störst mark bland nyfödda pojkar i Sverige.
Bland de pojkar som föddes i Sverige under år 2016 hamnar Mohamed med sina 410 nyfödda på 35:e plats. Viktigt i sammanhanget är att bland dessa ingår olika stavningar av namnet, såsom Muhammed, Mohamad etc, vilket vi kan läsa om här. Förvisso har namnet fått en liten skjuts uppåt sedan föregående år, då namnet Mohamed hamnade på 43:e plats.
Om vi kikar på statistiken för pojkar och män gällande hela den folkbokförda befolkningen ser vi att det fanns 28 924 personer med tilltalsnamnet Mohamed (med alla stavningsvariationer inräknade) i Sverige år 2015. Det ger namnet en 43:e plats bland tilltalsnamn i landet.
De populäraste förnamnen bland pojkar och män i Sverige år 2015 var Karl, Erik och Lars.
Om vi tittar närmre på Malmö så ser siffrorna ut på följande vis, enligt det svar jag erhållit av SCB via mail: den 31 januari 2015 var Mohamed, Lars och Mikael de vanligaste tilltalsnamnen. Om vi däremot tittar på pojkars och mäns förnamn i Malmö ser vi en annan bild: Mohamed återfinns inte på topp 10. De vanligaste förnamnen på pojkar och män i Malmö är Karl, Erik och Lars.
Den 1 november 2016 fanns totalt 161 384 pojkar och män i Malmö Stad. 2 610 av dessa, dvs 1,6 %, lystrar till namnet Mohamed.
Man bör heller inte glömma att det är betydligt vanligare för muslimer att döpa sina söner till Mohamed än det är vanligt för icke-muslimer att döpa sina barn till något specifikt kristet namn, vilket kan påverka så att det uppstår en statistisk snedvridning av resultatet. Mer om ”fäblessen” för namnet står att läsa här.
Det finns en stark önskan och vilja hos en del att hävda att Mohamed i framtiden kommer att bli Sveriges vanligaste mansnamn. Det finns varken statistik eller logik som indikerar att så kommer att bli fallet.
Så nej, alla i Malmö heter inte Muhammed. Att sprida myten om namnet Muhammed tjänar enbart ett syfte, nämligen att underblåsa de främlingsfientliga krafternas agenda.
Många av de texter Motargument publicerar handlar om att knäcka myter och felaktigheter. Statistiska centralbyrån, SCB, är givetvis en viktig källa för att hämta korrekt information.
SCB har under Almedalsveckan placerat sig centralt i vimlet med sitt statistiktält, vägg i vägg med medias enorma tält. Två steg mellan kvällstidningarna och TV-stationernas scener men ända långt från sensationsrubriker. SCB har en rad seminarier om statistik och hur man kan använda statistik.
”Man kan alltid ljuga med statistik” fick jag höra i skolan. Och visst är det så att man kan använda statistik för att bekräfta nästan vad som helst? Givetvis ville jag höra vad SCB säger om detta och frågade helt enkelt Statistiktältet.
– Hur kommer det sig att myter och osanningar om migration och -invandring får fäst i Sverige? Ni presenterar ju siffror hela tiden som visar hur det förhåller sig?
– Ett svar kan vara att man tolkar orden lite olika. Vi talar till exempel inte om invandrare utan om invandringen och redan där kan det uppstå missförstånd. Och i våra mätningar använder vi till exempel ”utrikesfödd” och det är man ju hela livet, även om man blir medborgare till exempel. Man kanske är lite snabb med att ta siffror utan att tänka igenom vad de står för.
SCB håller också seminarier. Ett stående inslag varje morgon är ”I statistikens värld – så undviker du fallgroparna” om vanliga fel och misstolkningar kring statistik. I dag ges också ett antal seminarier om undersökningar kring utrikesfödda i kontexten skola, arbetsliv och tillväxt.
Intressanta fakta och statistiska underlag presenteras. Vis av varningsorden vill jag inte dra för stora växlar på det som presenteras. Det som ändå går att sammanfatta är att dina föräldrars skolbakgrund och den socioekonomiska bakgrunden hos dina skolkamraters familjer har betydelse för din framtid; men störst betydelse verkar ändå könet ha.
Och ja just det. Asylinvandringen har ökat BNP med cirka 0,5%.
Under året har det förekommit ett veritabelt motionsregn från Sverigedemokraternas sida. Många av motionerna handlar om invandring, och hur synen på invandrare bör förändras. Förslagen handlar, exempelvis, om medborgarskap, fängelsestandard och trohetsförklaring till kungen för nysvenskar. Det är ingen slump att det är just SD som lägger fram motioner av detta slag.
Det är nu tredje året i rad som sverigedemokraten Kent Ekeroth skriver samma motion. I korta ordalag går motionen, som kallas ”Reformering av lag om behandling av personuppgifter”, ut på att Kriminalvården och andra myndigheter ska ges laglig rätt att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser som har en, eller två, utlandsfödda föräldrar, eller som själva invandrat. Orsaken till förslaget är att Ekeroth menar att värderingar och kultur spelar roll för benägenheten att begå brott.
Ekeroth bygger sin motion på att han är av uppfattningen att mer än 50 % av Sveriges fängelsekunder faller inom ramen för nationalitetsregistrering. Förslaget innebär att människor med annan bakgrund ska urskiljas och sedan särbehandlas. Genom att föra statistik över dömdas ursprung skulle man kunna härleda att vissa nationaliteter skulle komma att begå fler brott än andra. Idag registrerar inte Kriminalvården interners ursprungsnationalitet eller deras föräldrars nationalitet.
Enligt Sverigedemokraternas pressansvarige, Martin Kinnunen, avviker inte Ekeroths motion från partilinjen. Jag avser här och nu reda ut vad motionen egentligen innebär och vad den kan komma att få för konsekvenser i framtiden.
Är brottslighet kulturellt betingat?
Ekeroth vill med förslaget till lagförändring kunna föra statistik över ”brottsbenägna” nationaliteter. Det Ekeroth inte tar med i beräkningen är att många som döms i Sverige förvisso är utländska medborgare, men de är inte med säkerhet invandrare. En del av dem är med i internationella ligor som reser runt och begår brott, men de bor inte i landet de begår brott i. En överrepresentation av en nationalitet behöver därför inte vara ett ”invandringsproblem”. Svenskar finns representerade i utländska fängelser, liksom att utlänningar finns representerade i svenska fängelser.
Med rådande lag finns möjlighet för BRÅ att forska, men incitamentet för Ekeroth, och SD, är att kunna ges tillgång till rådata som kan ge dem möjlighet att extrahera egna, optimerade tabeller som, exempelvis, ”från 12 februari 2014 till 5 januari 2015 begicks alla brott i östra Kalmar av afrikaner”.
För att kunna förstå trender, mönster och hur samhället utvecklas kan vi inte blunda för den invandrarrelaterade brottsligheten eller de ekonomiska konsekvenserna bland den första eller andra generationens invandrare som erhållit svenskt medborgarskap.
Registreringen av egen eller föräldrars nationalitet motiveras av Ekeroth med att det ska finnas tillgång till statistiska underlag för att kunna se hur brottsbenägenheten skiljer sig åt mellan olika grupper. Förslaget understryker skillnaderna mellan olika ursprung, det vill säga att kultur och värderingar, och i samma andemening brottsbenägenheten, inte försvinner på grund av att man erhållit svenskt medborgarskap.
Problemet är att motiveringen till förslaget om nationalitetsregistrering baserar sig på Ekeroths egenhändigt hopsnickrade tes, sprungen ur egna fördomar om människors olikheter utifrån etnicitet, i detta fall omskrivet till nationalitet, för att framstå mer rumsrent. Att kleta etnicitet, eller nationalitet, på människor i brottsstatistiska sammanhang är inget annat än främlingsfientlighet, byggd på fördomar om det som upplevs främmande och skrämmande. De lagar som omfattas av motionen är Lagen om behandling av personuppgifter inom Kriminalvården, Personuppgiftslagen och Lagen om den officiella statistiken.
Motionen nöjer sig alltså inte med att registrera ursprungsnationalitet på utländska medborgare, utan innefattar också första, och andra, generationens invandrare. De omfattar alltså människor som bara haft svenskt medborgarskap.
Anledningen till att Ekeroth för tredje gången skriver denna motion är att han menar att det finns tydliga bevis på att invandrare är mer brottsbenägna än svenskar. Men, som tidigare påpekats, är det inte bara invandrare som fångas upp av denna lagförändring, utan även utländska medborgare som inte ens bor i Sverige.
Registrering av nationalitet, eller etnicitet, ger en déjà-vu-upplevelse. 1935 gjordes detta i Nazityskland (Nürnberglagarna) för att urskilja judar från andra medborgare. Särbehandlingen blev nästa steg. Ekeroths förslag innebär urskiljning av människor. Det finns ingen enhetlig kriminologisk forskning som säger att kriminalitet är kulturellt betingat, men SD, och Ekeroth är övertygade om, och vill bestyrka, att invandrare är kriminella. Förslaget grundas i en önskan om att stärka fördomarna om, misstänkliggörandet av och generaliseringarna kring invandrare och brottslighet.
Det motsägelsefulla i motionen är att Kent Ekeroth själv har en mamma med icke-svensk nationalitet, och att han själv, om lagförslaget blir verklighet, skulle komma att bli ämne för denna registrering. Är det kanske så att Ekeroth själv är mer brottsbenägen än en människa som är alltigenom svensk? Ekeroths mormor flydde från nazisterna och hamnade i Sibirien. Hon tog sig sedermera tillbaka till Polen och 1969 kom hon och Ekeroths mamma till Malmö. Mot bakgrund av den förföljelse som mormodern råkade ut för tycker man att Ekeroth borde ha lärt sig att slik registrering är början på en hierarkisk indelning av människor utifrån etnicitet.
En möjlig förklaring till Ekeroths vilja att registrera människors ursprungsnationalitet och dess betydelse för kriminalitet kan ha sin grund i att Ekeroths uppväxtår präglas av invandrartäta klasser och en tidig åsikt om människor med annan bakgrund, vilka han i en öppenhjärtig intervju i Ystads Allehanda väljer att benämna ”packet”.
”Kultur” är det nya ”ras”.
Statsvetare Ann-Cathrine Jungar menar att, istället för att, som på 1930-talet, särskilja människor utifrån ras, innebär motionen att man särskiljer människor utifrån kultur. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg twittrar: ”SD:s Kent Ekeroth motionerar om att Kriminalvården ska registrera ursprungsnationalitet på intagna. Varför inte ett tygmärke på jackan också?”.
Ekeroths motion spär ytterligare på den stigmatisering, och de fördomar, som finns gentemot invandrare. Den bidrar till att skapa större exkludering av vissa grupper, som redan befinner sig i utanförskap, i svenska samhället. Människor som redan har fördomar får ytterligare vatten på sin kvarn, då Ekeroth utgår ifrån att människor med annat ursprung begår fler brott än de med svenskt ursprung. Det finns ingen enhetlig forskning som styrker Ekeroths ogrundade tes, och det är vedervärdigt att gå händelserna i förväg och peka ut vissa människor som andra klassens medborgare, som människor som begår fler brott än andra. Att peka finger åt människor, och att hävda att de är kriminella beroende på kultur och ursprung är ytterligare ett led i att skapa en skiljelinje mellan vad som är svenskt och vad som inte är det. Ur integrationssynpunkt är det förkastligt att ställa grupper mot varandra på detta sätt.
På den ena planhalvan hittar vi de riktiga svenskarna, och på den andra finner vi invandrarna. Integrationsarbetet försvåras då man misstänkliggör vissa människor, eftersom integration bygger på ett ömsesidigt förtroende. Forskning säger, däremot, att det finns en kriminell överrepresentation på grund av låg socioekonomisk status, psykisk funktionsnedsättning, arbetslöshet, låg utbildning och missbruksproblematik. Mer om detta finns att läsa i Kriminalvårdens klientkartläggning.
Det är inte så att data saknas. BRÅ kan exempelvis dra slutsatser och skriva rapporter. Forskare och övriga intresserade kan begära ut domar, intervjua intagna och göra egna analyser.
Sverige har i EU förbundit sig att följa det som brukar kallas The Data Protection Directive, och som sedan 1995 reglerar vad som får och inte får sparas i register med persondata. Direktivet ligger till grund för svenska personuppgiftslagen, och där framgår tydligt att persondata inte får sparas, såvida det inte finns ett tydligt syfte och en ”nödvändighet” – de kan inte bara sparas för att det ”kan vara intressant”. Att i kriminalvårdens persondatabaser registrera nationalitet skulle enligt all rimlig bedömning vara ett brott mot detta direktiv. Den lagändring Ekeroth föreslår står därmed i strid med europeisk lag.
Kent Ekeroth vill göra det möjligt för Statistiska Centralbyrån (SCB) och Kriminalvården att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser. Statistiken ska ge underlag för att styrka att invandrare är kriminella. Med ett sådant underlag blir det enkelt, och naturligt, att propagera för att invandringen ska minskas med 90 %. Det är svårt att hitta någon annan anledning till varför Ekeroth, och SD, väljer att, gång på gång, föreslå denna lagförändring. Jag ser det som ytterligare ett led i polariseringen, mellan svenskar och invandrare, som SD arbetar för att stärka. För Ekeroth och hans partivänner är detta början på drömmen om det etniskt homogena Sverige. Vari ligger annars den ständiga tjusningen att etikettera människor utifrån ursprung? Det troliga är att motionen avslås. Men vi kan räkna med att motionen läggs fram nästa år igen.
Motargument 