Alla inlägg av Alina Koltsova

Miljöpartiet - Frihetssmedjan - Motargument Historiestudent. Grön socialliberal feminist. Bosatt i Arvika. Är förövrigt en slags kombination mellan Värmland och Tatarstan. Vill ni veta något mer är ni välkomna att fråga.

Det där om yttrandefriheten

Få har undgått författaren Katerina Janouchs framträdande i tjeckisk webb-TV, där hon målat upp en mörk dystopisk bild av dagens Sverige. Hennes påståenden har dementerats i en artikel på Dagens Nyheter, skriven av filmvetaren Hynek Pallas som liksom Janouch har tjeckisk bakgrund. Janouchs respons på att Pallas sagt emot henne är att kräva DNs chefredaktör Peter Wolodarskis avgång, eftersom Pallas artikel inte är ”värdig ett land med 250 års yttrandefrihet”.

Att Janouchs påståenden om ”massinvandring”, ”no go-zoner” samt att ”många fler lär sig skjuta” är totalt nys är en annan femma. Men låt oss fokusera på yttrandefriheten. Den som bemödar sig att läsa på om Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469), om FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna lär upptäcka inom kort att Janouchs resonemang om yttrandefriheten är ologisk. Vi kan sammanfatta det ur tre punkter:

1. Läser man på FN-deklarationen står det följande: ”Var och en har rätt till […] yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”. Det står ingenstans om att man ska stå oemotsagd, eftersom den andra parten också omfattas av yttrandefriheten. Det vore något annat om Janouch inte hade fått skriva i svensk media, men i samma tidning som hon kritiserat har hon exempelvis fått replikera Björn Wimans söndagskrönika.

2. Om man noga studerar femte kapitlet i vår yttrandefrihetsgrundlag så ser man svart på vitt att varken Wiman, Pallas eller Wolodarski gjort sig skyldiga till någon form av olaga hot, olaga våldsskildring, högförräderi eller dylikt. Samtliga utom Wolodarski har tagit till orda mot de påståenden som Janouch spridit. Att ”attackera” påståenden och åsikter är något som man också har rätt till enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

3. Egna individer kan inte kränka andra individers yttrandefrihet. Det kan däremot stater och andra stora aktörer göra. Men inte ens där har Dagens Nyheter gått i fällan.

Summa summarum: Yttrandefriheten innebär rätten att få uttrycka vilken åsikt man vill, men den innebär inte någonstans att man har rätten att slippa bli motsagd. Yttrandefrihet är en give-and-take-frihet. Att bli emotsagd och säga emot ingår i det fria ordets värld.

Så sorry Katerina, men att läsa på lite innan skadar inte. Både dina ‘motståndare’ och du omfattas av den.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Ondskan kan komma tillbaka

För 71 år sedan kapitulerade Nazityskland. Efter år av krig kom äntligen freden till Europa. Även Sverige, som på ingalunda sätt drabbades överhuvudtaget av krigets fasor, firade freden med konfettikast över Stockholms gator. Uttrycket ”aldrig mer” yttrades ur människors läppar. Men vi får aldrig tro att rasistiska totalitära krafter för evigt är utsuddade.

När jag läste Psykologi A under tredje året i gymnasiet fick min klass se den tyska filmen Die Welle*, där en lärare utför ett experiment på en skolklass som går för långt. Till en början frågar han om något i stil med Tredje Riket kan återvända till samhället, varav eleverna skakar på huvudet och bestämt hävdar att vi minsann är såpass vaccinerade mot diktatur och förtryck att det aldrig kommer hända igen. Men så sker experimentet, som går för långt. Klassen fattar till slut att det är lätt att återskapa diktatur.

Även om det mesta blir bättre i världen nu, går utvecklingen bakåt i vissa länder. Ett klockrent exempel på det är Ryssland, vars demokratiseringsprocess som kännetecknades under 1990-­talet
gått i graven. Landet styrs av en totalitär rasistisk regim med grovt islamofoba tendenser, som får landets minoriteter (speciellt oss tatarer) att falla ner på knä.

Till och med inom EU gror liknande auktoritära utvecklingar fram. Ungern är ett exempel sedan ett antal år tillbaka, och sedan i höstas ser vi liknande ske i Polen. Det finns dock de som aldrig tar demokratin för given, som demonstrerar på gator och torg för att visa sitt missnöje. Under senaste helgen, i Warszawa, gick 240 000 medborgare man ur huse för att protestera mot den nuvarande
polska regeringen.

Även om det i Sverige inte är lika illa ställt skedde något mirakulöst när 300 militanta nazister från Nordiska Motståndsrörelsen trodde sig ha ensamrätt till Borlänges gator på självaste 1 maj. En ensam kvinna, min väninna Tess Asplund, stod framför dem. Hon framförde en icke-våldsprotest genom att hålla upp en knuten näve för allas lika värde, något Nordiska Motståndsrörelsen föraktar.

Foto: David Lagerlöf/Expressen
Foto: David Löfgren/Expressen

Hennes gest blev fångad på ett foto, som blev så pass viralt att hennes kamp nu är ett med världen. Men det räcker verkligen inte med att Tess Asplund står där ensam för att bekämpa totalitära krafter. Fotot må vara en symbol, men vi andra måste rycka in. Man får aldrig glömma att

Nordiska Motståndsrörelsen är ett gäng våldsbejakande förintelseförnekare som öppet hyllar Adolf Hitler och som enbart på grund av ursprung vill kasta ut sådana som mig och Tess från landet med huvudet före. De föraktar demokrati, och eftersträvar något i stil med det Nordkorea pysslar med, det vill säga etnisk homogenitet och noll invandring.

Visst var det fint att freden till slut kom i maj 1945, men det är vår förbannade plikt att upprätthålla freden, demokratin och allas lika värde. Låt bilden på Tess Asplund sjunka in som en lärdom. För det är få saker som har betytt så mycket för samhället som individens rätt att få vara sig själv. Vad än nazisterna och andra totalitära eller auktoritära makter försöker pådyvla oss.

Redaktörens anmärkningar

*Die Welle är en tysk version av en amerikansk TV-film ifrån 1981 som kan ses här 

Artikeln är tidigare publicerad på Frihetssmedjan.

När högerextremister trampar på terrorns offer

Idag syns ytterligheterna igen. Det är lätt att tro att kampen står mellan dem två, när kampen egentligen står mellan allas lika värde och totalitarism. Egentligen har dessa två ytterligheter väldigt mycket likheter med varandra, även om det är lätt att tro precis tvärtom.



Men vilka två är det jag syftar på? Jo, dessa två skräcködlor i kamp med varandra är Daesh, som orsakat enorma terrordåd i Bryssel, Ankara och Istanbul, och högerextremister/nationalister som idag på Bryssels gator utnyttjar terrordådet för att sprida invandrarfientlig propaganda.

Enligt rapportering från CNN har alltså flera svartklädda män, troligen i hundratal, vissa medtagande alkoholhaltiga drycker, anlänt till minnesplatsen i Bryssel ungefär kl 14:45 under måndagen den 28 mars. När andra människor i frid och stilla lugn sökt sig dit för att hedra offren som terrordåden skördat har dessa svartklädda män stört ordningen genom att heila och skrika invandrarfientliga slogans.

Redan där kan man argumentera för att deras så kallade ”demonstration” är så urbota dum att det knappt finns ord för det. Att störa andra som befinner sig i en sorgeprocess, sådana som också kan ha mist en anhörig i terrordåden, är djupt ovärdigt. Det finns inga ursäkter för ett sådant beteende. Punkt slut.

Sedan anvä160327141745-brussels-attack-memorial-nazi-salute-protest-field-00000000-exlarge-teasender högerextremisterna terrordåden för att sprida sin människofientliga vidriga propaganda. Att vara emot Daesh är sunt, det borde alla vara. Men att applicera Daeshs vidrigheter på invandrare och flyktingar är ohederligt, då det är just denna terrorsekts barbari som dessa flyktingar flyr från. Man ska ej heller glömma att de Daesh-soldater som åkt iväg från Belgien ofta är folk som är födda i Belgien eller som bott där sedan barnsben. Alltså, de är belgier och inte syrier.

Att dessutom applicera detta på etnicitet är ännu dummare. För då är vi tillbaka i 1920-talets rasbiologiska termer, som idag betraktas som ren pseudovetenskap. Man har inte ett visst beteende i blodet, punkt slut. Ens beteende uppstår av de val man gör i livet. Att dessutom övergeneralisera alla med en viss religiös tro är också fel. Man ska komma ihåg att det finns ca 1,6 miljarder muslimer i världen, och att en stor del av dessa inte har samma världsbild som Daesh.

Dessutom har jihadister och högerextremister mycket mer gemensamt än man vill tro. Båda styrs av ett totalitärt tänk, där man vill ha en stark ledare som andra ska falla i underkastelse för. Båda drivs av hat mot andra grupper. Faktiskt, så är Daesh också rasister mot bland annat kurder, men också kristna, judar etc. Sedan finns det en stark machokultur. Kvinnan ska vara i underkastelse, och det finns en allmän skräck för femininitet. Där spelar homofobin också en viktig roll.

Kampen står alltså inte mellan muslimer och kristna européer, den står mellan demokrati och totalitarism. De som står för totalitarism är extremister från alla håll och kanter, de som med råge gör skillnad på folk och folk. När det gäller oss som står för demokrati och allas lika värde, är vi av olika sort. Muslimer, kristna, judar, sikher, ateister, heterosexuella, homosexuella, CIS, trans, och av olika etniciteter. Kontexten här är att vi alla är människor oavsett.

Det är lätt att stirra sig blind på ytterligheter vid hårda tider som dessa, och tro att kampen står mellan dessa två. Här vill jag passa på att beskriva dessa ytterligheter såsom Astrid Lindgren beskrev kommunismen och nazismen på 1940-talet: ”Högerextremismen och jihadismen. Det är som två skräcködlor i kamp med varandra”.



Artikeln är tidigare publicerad på Frihetssmedjan.

Sverigedemokraterna och kvinnosynen

Att vara kvinna och med i nationalistiska rörelser är inte lätt. På ytan ser det fint ut för dem, man säger sig vilja skydda ”sina kvinnor” från ”de andra”, men hur ser det ut i det egna ledet egentligen? Hur pass skyddade är kvinnor i Sverigedemokraterna?

Under fredagen den 11 mars kom avslöjanden från Expressen om sextrakasserier inom Sverigedemokraterna, där tidningen har tagit del av en intern rapport från Sverigedemokraternas säkerhetsavdelning. Detta har då relevans med sextrakasserier som skedde tidigare, år 2013. Alltså är fenomenet egentligen ingen nyhet alls.

img_5327
Skärmdump från SD:s interna säkerhetsrapport (Expressen 160311)

SDU-kvinnan Emma Sandkvist är en av de sex namngivna kvinnorna i den interna femsidiga rapporten, då hon anmält en SD-tjänsteman för våldtäkt. När hon valde att bryta tystnaden och tala ut om händelsen gav partiet henne kalla handen. De anklagade henne bl a för ”omoraliskt leverne” och för att ha varit ”berusad” under tillfället. Partiet talar också om henne som en säkerhetsrisk för deras inre säkerhet.

En annan SD-kvinna som förekommer i rapporten är Hanna Wigh, som tidigare suttit i partistyrelsen. Hon slog larm till partikamraten och riksdagsledamoten Björn Söder om sextrakasserier inom partiet, men även hon blev direkt misstrodd och stämplad som en lögnare.

Sverigedemokraterna talar gärna om hur fel det är när utländska män våldtar kvinnor. De var väldigt snabba med att t ex reagera på händelserna i Köln och We Are Sthlm. När det var partiledardebatt i riksdagen den 13 januari i år höll partiledaren Jimmie Åkesson ett passionerat anförande om hur massinvandringen ”bidrog” till fler sexuella övergrepp.

När det dock kommer till sexuella trakasserier inom det egna ledet, väljer Sverigedemokraterna att mörka det samt stämpla de utsatta kvinnorna för lögnare och omoraliska. När det gäller att allmänt ta upp kvinnors rättigheter finns det flera paradoxer. Sverigedemokraterna är förmodligen, förutom kanske Kristdemokraterna, det enda riksdagsparti som totalvägrar omfamna ordet feminism. Partiet är väldigt konservativt när det kommer till frågor som insemination och abort. I tillägg är det betydligt fler män än kvinnor inom den sverigedemokratiska väljarkåren.

Angående Emma Sandkvist, så lyder den sverigedemokratiska sammanfattningen precis som bilden antyder. Lek med tanken att det hade varit Jimmie Åkesson som hade varit utsatt, eller att saker han utsatts för hade blivit bemött på samma sätt av partiet. Detta är en parafras på bildillustrationen i början av denna artikel:

”Sammanfattning:
1. Jimmie har enligt vittne vid ett flertal tillfällen varit berusad och hans sätt att hantera relationer i partiet är anmärkningsvärt.
2. Hans berättelse om vad som hänt i Sölvesborg stämmer inte heller överens med de vittnen som skrivit i media om Jimmies uppväxt där.
4. Från att ha varit på Scientologi-möte, anti-abortrörelsen och senare på MUF-möte och försök att ta kontakt med Ny Demokrati, tar det mindre än sex år innan han är ordförande i ungdomsförbundet och ytterligare fem år innan han är partiledare i SD.”

Samtliga uppgifter om detta går att hitta här:

Sverigedemokraternas historia (Wikipedia)

Jimmies väg till toppen (Expo)

Jimmie Åkesson (Wikipedia)

Nyfiken på partiledaren: Jimmie Åkesson

Ett annat intressant kapitel när det gäller Sverigedemokraterna och arbetet för kvinnors rättigheter är organisationen SD-kvinnor. En organisation som visade sig vara påhittad egentligen efter bevis på dokument och mejl från år 2014. I själva verket var det partiet självt som hade lurat till sig en summa på 1 418 050 kr från Riksdagens partibidragsnämnd. Detta efter att ett hemligt möte hade hållits efter valsuccén år 2010. Mötet skedde på Jimmie Åkessons kontor, där förutom partiledaren själv också den tillförordnade kanslichefen Daniel Assai samt dåvarande chefen Per Björklund deltog.

Daniel Assai är idag avhoppare från Sverigedemokraterna, och har berättat om hur planerna såg ut för att snabbt tillskansa sig drygt en miljon skattekronor till partiet. Då passade det att ansöka till det man sade skulle gå till Sverigedemokraternas kvinnoförbund. Samma kvinnoförbund som rapporterades inte existera år 2014, utan det var bl a fejkade styrelsemöte- och årsmötesprotokoll som man gick på.

Nationalismen och kvinnokampen har aldrig varit särskilt goda vänner. Det har historien visat gång på gång, och nationalistiska partier runtom i Europa visar det idag. Sverigedemokraterna är inget undantag. De säger sig värna om vad de kallar för svenska kvinnor, så länge de blir sexuellt trakasserade av rätt personer. Blir de trakasserade av sina egna heter det att de får skylla sig själva.

Muslimer utmålas som syndabockar

Idag är jag, liksom många andra, led och vred på mänskligheten. Hur kan vi skapa så mycket hat och skräck? Varför blandar vi ihop skyldiga med oskyldiga människor? Kan vi inte bara följa John Lennons uppmaning i ”Imagine”?

I fredags drabbades Paris av ett terrordåd som var det andra i ordningen i staden år 2015. På sex platser i staden skedde samordnade explosioner och skottlossningar, bl a på arenan Stade de France där en fotbollsmatch mellan Frankrike och Tyskland pågick, och i konserthuset Bataclan där garagerockbandet Eagles of Death Metal spelade. Hittills är 129 liv släckta och 352 människor vårdas på sjukhus. Vad man har fått fram så kom gärningsmännen från den vidriga terrorsekten Daesh, eller IS som de flesta kallar dem. Det är helt enkelt islamistisk fanatism som är boven i dramat.

Men det finns en sak som är exakt lika tragisk som terrordådet i sig. Och det är hur terrordådet används som en ursäkt till hat och hets mot flyktingar, invandrare och muslimer. Sedan fredagen har ett crescendo av xenofobiskt hat briserat. Det är invandringen, mångkulturen och islam som pekas ut.

NamnlösEtt klockrent exempel på det uppiskade hatet är det Mats Dagerlind från Avpixlat skriver på Twitter, nämligen att Europa bör vara ”islamfritt”. Jag själv har fått ta min beskärda del av hatet sedan dess (dock inte från Dagerlind). Nu är jag ju inte flykting, men en massa annat stämmer in. Här och nu vill jag dissekera det ursäktande hatet, bit för bit.

Det är muslimerna: Nej, det är islamisterna. Här finns en stark orsak till varför jag kallar terrorsekten för Daesh och inte IS. För att islam och islamism är två skilda ting. Självklart är det islamister som ligger bakom terrordådet. Men att blanda ihop dem med vanliga hederliga muslimer är ingenting annat än islamofobi och kulturrasism. Och det är precis vad Daesh vill, att vi ska blanda ihop dem med islam. Det är exakt samma mekanism som att mena att vanliga hederliga judar är på samma sätt som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Dessutom är det just till stor del muslimerna själva som faller offer för Daeshs galenskap. Tips för mer anständighet: håll isär folk och religion från extremister, och läs Koranens budskap.

Det är flyktingströmmen: Nej, terroristerna som attackerade Paris var inte flyktingar. Dessutom gömmer sig inte Daesh-krigare som flyktingar. Sådana myter har spridits på internet, men inte utan att Viralgranskaren senare avslöjat att dessa är just myter. Svaret är ganska enkelt här. Daesh lider inte direkt av någon brist på pengar. Flyger de åker de business class, med falska pass som de självfallet har råd med. Med en sådan förmögenhet, skulle ni då riskera livet på en slags hinderbana på liv och död som först börjar med en sjaskig båt i ett stort farligt hav för att sedan gå genom taggtråd och tårgas? Skulle inte tro det. Tips för mer anständighet: försök förstå att flyktingarna flyr från den terror som skedde i Paris, ty det är vardag i Syrien.

Det är mångkulturen: Nu vill jag verkligen citera Brasse Brännström; ”fel fel fel”! Är det något som Daesh hatar så är det mångkultur. Jag skulle med råge kunna påstå att deras hat mot mångkultur är på likartad nivå med Svenska Motståndsrörelsens. Rasismen är slående. Speciellt mot kurder, som är en av de mest drabbade grupperna i Syrien och Irak, men lika stark är intoleransen mot andra religioner. Mot shia, kristendom, yazidi, judendom, zoroastrism, you name it. T o m mot mångtaliga sunnimuslimer. Dessutom är Paris en stad präglad av mångkultur, vilket vem som helst som besökt staden kan vittna om. Tips för mer anständighet: försök förstå att mångkulturen är offret och inte förövaren.

Må hända att ”je suis une provocateuse”. Men det bjuder jag på. För rätt är rätt även om det retar upp. Det som är rätt i det här fallet är, förutom ett starkt fördömande av dådet, mer förståelse och sympati för de drabbade. Jag kan lova er att detta crescendo av rasism vanärar offren och övriga drabbade samt anhöriga. Samtidigt som jag ber för Paris, ber jag er om mer anständighet. För motsatsen till det är det ingen som vinner på, förutom extremisterna.

Krönikan är tidigare publicerad på Frihetssmedjan.

En hyllning till Mariefred

Det finns många fina sidor med den lilla sörmländska staden Mariefred, det pittoreska samhället som årligen lockar turister med bl a Gripsholms slott.
Rent samhälleligt finns det ytterligare något att glädjas över med just Mariefred. Gatubilden är helt förändrad. Ingen sitter och tigger längre. Anledningen bakom det är dock inte vad de flesta kan tro.

Flera högljudda röster runtom i Sverige tror att denna gatubild uppnås genom tiggeriförbud, diskriminering och allmän antiziganistisk hets. Dessa högljudda röster riktar udden mot tiggarna som ett samhällsproblem, istället för att se själva människornas situation som ett problem. Vi har ett helt riksdagsparti som har gått ut i sina kampanjer med att se människorna som tigger som problem.

I en artikel från Dagens Nyheter står det om hur Mariefred kom till bukt med det. Man såg helt enkelt att det inte höll att människors utsatthet tvingade dem till tiggeri, och i tillägg på det förbipasserande människors irritation. Man beslöt sig för att ge tiggarna arbete, vilket började med anordning av loppmarknad på församlingshemmet i december 2014. Mariefredsborna skänkte saker de inte ville ha, och behållningen blev 20 000 kr.

Sedan dess har de fortsatt med loppmarknader med bortskänkt och egentillverkat material, fönsterputsning, terrasstvätt, städning och trädgårdsarbete. Enligt romerna själva tjänar de betydligt mer på dessa arbeten än på att tigga som de gjorde förut. En framtidsoptimism har fötts i takt med detta, och ortsborna i Mariefred är också nöjda. Det är helt enkelt en winwin-situation.

Hur är detta då möjligt? Skattemyndigheten har gett besked om att arbeten för upp till 1.000 kr kan ske utan krav på att rapportera detta till myndigheten. Beskattning i hemlandet sker efter en inkomst på 18.000 kr. Ortsborna betalar efter samvete och förmåga, och 70 kr per timme rekommenderas. Enligt bestämmelser från EU får EU-medborgare vistas i ett annat EU-land högst tre månader i sträck, vilket också är så länge som romerna stannar och arbetar.

Enligt Mariefreds Tidnings ägare Anna Löfving borde fler mindre orter prova på projekt likt det som just nu äger rum i Mariefred. För projektet gör minsann skillnad. Hon har, tillsammans med Strängnäs pingstpastor Fredrik Olsson, personligen åkt ner till romernas hemstad Crovu, som ligger strax utanför Bukarest. Dit har behållningssumman på 20 000 kr från loppmarknaden hamnat, till Crovus fattigaste invånare.

Så kom inte och säg att vi inte har andra lösningar på tiggeriet än förbud och avhysningar, för här motbevisar Mariefred allt det där. Det vore eftersträvansvärt om fler orter hade tagit efter det som man kan kalla för Mariefredsmodellen. För även om den absolut inte kan hjälpa alla så kan den hjälpa många.

Tacksamhet är fint, om det är äkta

Lite ytligt tycks det finnas två sidor vad gäller ordet tacksamhet, i synnerhet i Sverige om man är utlandsfödd eller på något sätt av invandrarbakgrund. Antingen krävs det att man ska visa det, eller så är all form av tacksamhet av ondo. Men behöver det verkligen vara så polariserat? Det borde räcka med att individen själv känner tacksamhet av sin egna fria vilja. Dessutom kan inte man bara gå och bestämma hur andra ska känna samt inte känna.

Låt oss till en början konstatera att det på intet sätt är något nytt fenomen. Redan som litet barn fick jag och min mor jämt och ständigt höra att vi måste vara tacksamma över att få vara här i Sverige, som om vi vore gäster på besök. Vi fick inte gnälla på något, alltså med andra ord inte få vara som vilka människor som helst här. Allt för att vi hade vår bakgrund någon annanstans ifrån.

Men vi är inga gäster, nu är vi svenska medborgare som både bor och arbetar/studerar här. Sverige är definitivt vårt land, oavsett vad näthatare, putinvurmande nationalister och eller SD-sympatisörer försöker pådyvla oss. Och det är endast jag som bestämmer över mina tanker. Inte du. Inte staten. Ingen alls. Detsamma gäller varenda individ i hela världen. Ingen har någonsin rätt att bestämma vad du ska känna och inte känna, förutom du själv. Glöm aldrig det.

Tacksamhetsdebatten har gått i vågor, som ett sidospår av integrationsdebatten och antirasismdebatten. Speciellt omkring 0956595590924_Maxnationaldagen brukar det blossa upp. Det senaste är vice talmannen Tobias Billströms reaktion på en artikel i Aftonbladet författad av Somar al Naher. Artikelförfattaren menar att en ursäkt vore på sin plats istället för en ceremoni efter att ha fått ett svenskt medborgarskap. Något som direkt besvaras av Billström på hans facebookprofil att al Naher ”borde visa lite tacksamhet”.

Diverse rasistiska sajter har kallat al Naher för otacksam och bortskämd, allt det där får hon mot sig bara av den lilla orsaken att hon använde sig av yttrandefriheten. Missförstå mig rätt, man får tycka vad man vill om al Nahers artikel. Men det svar som uppkommer efter den visar tydligt att den där yttrandefriheten som vissa säger sig ohämmat försvara verkar totalt hamna i glömskan så fort någon visar sig yttra en helt motsatt åsikt.

”Invandrare” är till en början ingen homogen grupp. Vi som är av utländsk bakgrund är av blandad kompott, precis som infödda svenskar. Vi tänker och känner olika, det är helt enkelt individuellt. Vi är lika mycket svenskar som infödda, det sitter liksom inte i blodådran eller på födelseorten. Egentligen borde det vara så självklart, men på vissa håll är det väldigt tydligt att det fortfarande inte är så självklart.

Fortfarande behandlas många av oss som gäster som ska falla ner på knä och låtsas vara nöjda med exakt allt som vårt nya hemland erbjuder. Vi ska ta skeden i vacker hand med ett krystat leende på läpparna. Trots att yttrandefrihetsgrundlagen gäller även oss.



Men så fort vi ska över till ”andra sidan”, d v s till de som inte kräver tacksamhetsskuld, är det lätt att trampa i identitetspolitikens myrhål. Det blir som ett förbud att ens känna en gnutta av tacksamhet. Som att vi alltid måste vara arga på allt och alla här och misstänka att varje vita människa är en ondskefull förtryckare som vi absolut inte ska liera oss med. Med den logiken är jag en ”husblatte” för att min partner är en vit man som är född här och svensk sedan massa generationer tillbaka, och att jag endast är ihop med honom och tacksam över att få bo här för att få s k vit cred.

Men jag är inte ute efter det.

Jag vill mer än något bryta de strukturer som utövas av bl a Tobias Billström. Men jag är baske mig inte någon som skäms över min tatariska bakgrund. Mitt val av partner är helt och hållet tack vare kärlek, och min tacksamhetskänsla är helt och hållet tack vare egen fri vilja samt positiva erfarenheter av mitt Sverige. 



Min känsla av tacksamhet hindrar mig inte från att försvara Somar al Nahers ståndpunkt och ställa mig kritisk till Billströms tacksamhetskrav. Visst är tacksamhet något fint, men det är det endast om individen själv känner så.

Att kräva av en annan individ att påtvinga fram känslor är aldrig fint. Och det kommer aldrig lösa något integrationsproblem överhuvudtaget.

Om du värnar om åsiktsfriheten på riktigt, låt oss då med invandrarbakgrund få känna exakt vad vi vill. Även om det är känslor som går stick i stäv mot vad du förväntar oss att känna. Vi är också individer.

Krönikan har tidigare publicerats på Frihetssmedjan.