Etikettarkiv: förorterna

Vad är ”förorten”?

Det tål att upprepas. Förorten är en geografisk plats. Förorten är inte en kultur. Förorten är inte en religion. Förorten är inte en nationalitet. Förorten är inte en inkomst. Förorten är inte en social tillhörighet.

Jag växte upp under en stor del av min barndom i den förort där den här villan ligger. Jag spenderade många dagar och ibland veckor varje månad i den här villan. Jag var med när den byggdes.

Garaget till vänster i bilden byggdes av min kära, numera bortgångne morfar medans jag lekte byggarbetare. Min morfar lade stenplattorna runt villan. Min mormor och morfar planterade växterna runt huset och min morfar planterade gräsmattan, medans jag lekte markägare och strängt beordrade min skrattande morfar att jobba hårt eller försökte hjälpa honom att klippa gräsmattan, eller klängde på hans rygg när han klippte rabatterna.

Både när mina morföräldrar flyttade in i villan, vilket var år 1979 och fram tills idag, ligger villan i en av Sveriges rikaste kommuner.

Förr i tiden bodde nästan enbart etniska svenskar i den kommunen. Idag utgör de fortfarande en klar majoritet, även om det har flyttat in massor av människor från andra länder samtidigt som kommunen är ändå rikare.

Mina morföräldrar gjorde karriär efter kriget, men hade växt upp i fattigdom och marginalisering, men i deras fall i Västerbottens skogsland. Som för de flesta miljontals andra svenskar och människor som invandrade från andra länder, blev förorten vägen till ett bra liv.

Den svenska medelklassen och en större del av den så kallade överklassen skapades i förorterna, oavsett vad nyhetsrapporteringen och förfasade debattskribenter krönikörer vill ge sken av.

Mina närmaste grannbarn som jag ständigt lekte med, var i ena fallet ett antal etniskt svenska, alla blonda och blåögda pojkar och i andra fallet en pojke och en flicka med en finsk och en sydkoreansk förälder.

Som tur var, hade vi inga vuxna som tutade i oss att vi skulle vara annorlunda från varandra mer än att vi var individer. Vi kände oss varken mångkulturella bara för att vi samtidigt hade olika ursprung och umgicks, eller ”marginaliserade” bara för att vi levde i en förort. Vi behövde varken ”integreras”, ”assimileras”, försvenskas eller lära oss vara ”toleranta” .

Inte heller kände vi oss ”privilegierade” som levde i ett höginkomsttagarområde där de flesta var egenföretagare eller högavlönade statstjänstemän.

Vi var glada så länge vi kunde bada tillsammans, åka pulka tillsammans, äta lördagsgodis tillsammans, leka kurragömma tillsammans, gå på varandras födelsedagskalas, titta på TV och videofilmer tillsammans, bygga kojor tillsammans. leka i skogarna tillsammans och både gräla, skratta och glädjas tillsammans.

Vi var bara barn som just då för det mesta var förskonade från vuxenvärldens alla förgiftande metadebatter om huruvida vi var bra eller dåliga eller hur vi levde våra liv.

Inte ens merparten av de som bor i förorternas så kallade miljonprogramsområden bor i höghus, eftersom miljonprogrammens hus till största delen utgörs av tvåvåningsbostäder.

Över femtio år innan Jimmie Åkesson började varna oss för systemkollapsen, byggde ett då betydligt fattigare Sverige en miljon hyresbostäder, villor, samt skolor och dagis, centrum, bibliotek, kontor, garage, parkeringsplatser, vägar och sjukhus åt de nästan två miljoner människor som flyttade in till Sveriges storstäder.

Det var den utmaningen som Olof Palme i ett av sina tal som dåvarande kommunikationsminister, kallade för ”Sveriges största invandring”. Den invandring som skedde inne i Sverige. Svenskarna hade övergått från att vara ekonomiska välfärdsmigranter till USA till att bli ekonomiska migranter till svenska städer.

Den migrationen sågs som en utmaning och som även medförde problem, men inte ett problem i sig.

Många av de som antingen ondgör sig över förorter eller de som på något sätt vill tala om eller ”försvara Orten”, talar inte om förorter alls, utan enbart om en begränsad del.

Sluta generalisera om förorter och när du talar om förorter, kom ihåg att de är lika mångskiftande som ”frukter” och ”blommor” och ”väder”.

Oavsett var du bor i Sverige, nästa gång du letar efter en socialt och kulturellt isolerad människa, pröva att titta dig själv i spegeln. Kanske är det du själv? Du som tror att människor i fattigare områden eller rikare områden skulle vara så fundamentalt annorlunda än dig själv, försök lära känna människor i en helt annan miljö.

De människorna kommer ofta att visa sig vara de finaste människorna som du har träffat.

PS
Jag glömde att säga att det får man väl inte säga i det här jävla landet!

Image may contain: house, sky and outdoor

 

”No go-zoner” förr och nu

”Man riskerar att bli skjuten om man går dit, eller rånad, av kriminella element. Det är områden dit polisen knappt själva vågar gå och folk som är där är annorlunda.” Så lät det om Gamla Stan och Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar fram till andra världskriget. Idag är det andra områden som myter sprids om, som är farliga s k ”no go-zoner”. Alla som bor där är kollektivt misstänkliggjorda..

Polisen importerade uttrycket ”no go”-zoner, och använde det ibland som intern polisslang, för att beskriva orter med mycket problem med utanförskap och där kriminella nätverk håller hus. De menade ursprungligen zoner där polisen måste se upp lite extra eftersom det KAN bli gängbildning och en aggressiv stämning mot dem där.

Polisen själva pratar inte om no go-zoner officiellt sett utan om ”områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället” (2014) eller ”ett område med låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället.” (2016)

Områdena har givetvis problem. Det är områden där inte bara kriminalitet växer utan även med mycket utanförskap och arbetslöshet. Men det är inga farliga zoner där man blir dödad om man sätter sin fot, som antyds i rasistisk media över hela världen.

”No go-zonen” Gamla Stan

Områden med stort utanförskap är inget nytt i svenska historien, sådana områden har funnits förr. Förr gick de under benämningen ”farliga områden”.

Söder i Stockholm var en sådan plats för inte så länge sen, vilket speglas i gamla svenska filmer som t ex Söderkåkar.

Gamla stan var värre, rena slummen. Mycket skräck spreds om Gamla Stan så sent som för 80-90 år sedan. De rikas chock över att beblandas med kreti och pleti från ”no go-zonen” Gamla Stan har skickligt beskrivits i filmen Greven från Gränden med Nils Poppe i huvudrollen.

Skräcken bland en del i över- och medelklassen var reell. Den tidens rasister utmålade gärna Gamla Stan som ett ”farligt område” fullt med judar och ”zigenare” och ryssar och andra suspekta typer.

Joseph Goebbels ansåg att Gamla Stan i Stockholm var en farlig ”no go-zon” full av judar och polacker och andra läskiga människor. Nej, det är inte en ”godwin”, Goebbels älskade den svenska filmen Pettersson och Bendel (1933) som utspelades i Gamla Stan. Den var en motsvarighet till dagens skräckpropaganda om Tensta eller Nordborg, och Goebbels beundran för filmen visar hur nazisterna såg på detta med ”no go-zoner” på den tiden. Filmen var den tyska nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels favoritfilm.

Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”

Filmen med Nils Poppe var en av en lång rad filmer som försökte nyansera bilden av utanförskapsområdena. En annan betydande film var Edvard Perssons film om Klockorna i Gamla Sta’n.

Albert och Herbert i ”no go-zonen”

Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar är två andra före detta ”no go-zoner”, och samma sak med dem som Gamla Stan. Det var zoner som i skräckpropagandan beskrevs som ”farliga” men som inte var det.

Ängö i Kalmar var t ex en fattig arbetarförort med mycket utanförskap och elände och därmed en hög kriminalitet. Men det var inget livsfarligt område att bo i eller vistas i.

Haga var så förknippat med kriminalitet och fattigdom att serien Albert och Herbert kunde göras med de myterna som grund.

Har du besökt en ”no go-zon”!

Du har säkert besökt en s k ”no go-zon” nyligen. Låt oss kika på vilka områden polisen pratar om.

Stockholm

nogo

Göteborg

nogo2

Kalmar

nogo3

Livsfarliga områden, eller hur?

De som sprider begreppet ”no go-zoner” antyder att det blivit som i USA, ghetton där det är livsfarligt för en vit att vistas. De myterna spreds om Gamla Stan också på 30-talet fast då var det en del i medelklassen och överklassen som var rädda att bli överfallna av fattig underklass.

Myterna om ”no go-zoner” förhindrar oss att se och lösa de verkliga problemen. Utanförskap skapar lidande för de i utanförskapet.

När man tror att situationen i förorterna idag är något unikt och speciellt i svensk historia har man fel, mycket fel. Det enda unika med dagens situation är att det är många med utländsk bakgrund som bor där, resten, rubbet, är sånt vi sett innan.

Numera är Söder och Gamla Stan och Haga och Ängö platser där folk bor med hög medelinkomst, och barnbarnsbarnen till dem i utanförskap lever idag som alla andra. Utom om de är lyckliga nog att ha ärvt något hus i den f d slummen, för då är de med all sannolikhet stenrika idag. Problemen går att lösa. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen.

Till sist SvD 1941 0930. Myterna om ”no go-zonernas” farlighet fick man bemöta redan 1941. Nej det var inte livsfarligt att strosa runt i Gamla Stan eller Klarakvarteren, skrev Centralförbundet för Socialt arbete.

19410930-kriminalitet2

19410930-kriminalitet

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Läs mer här

Motarguments artikel om Folkpartiets rapport om Utanförskapsområden

Motarguments artikel ”No go-zoner för dummies”

No go-zoner för dummies

UPPDATERAD ARTIKEL 10/2 2016

Ingenstans i Rikskriminalpolisens Granskningsrapport från 2014, eller i Nationella operativa avdelningens, NOAs uppdatering från 2015, nämns begreppet ”no go-zon”. I sin undersökning redovisade de 55 olika områden år 2014, och 53 stycken år 2015, men 15 ”särskilt utsatta”:

2015decMap

Visst förekommer kriminalitet, stenkastning mot brandkår, ambulans, polisbilar, och polis beskriver problematiska, lokala, kriminella gängbildningar och gängkonflikter – men det räcker inte för att man automatiskt benämner ett bostadsområde som en s k ”no go-zon”.

”No-go areas” är ett uttryck från USA, och har använts sedan 1960-talet. Visst kan det vara farligt att gå i några olika områden i USA där det finns kraftigt beväpnade kriminella gäng. Det är vad ”no go-zon” innebär; att det är uppenbart farligt för allmänheten att befinna sig där.

Vissa ”opinionsbildare” efterapar den retoriken. Rinkeby och Granängsringen i Tyresö kallades för ”no go-zon” under en period i början av 1990-talet.

Men, om man ringer runt lite i områden som pekades ut 2014. Så här uttrycker sig en person som bor i Laholm:

”…fattar inte varifrån någon kan ha fått för sig att Laholm skulle vara laglöst land? … kanske beror det på vad man har för bild av samhället? Jag känner mig inte rädd för att vistas utomhus. Jag bor just bredvid Lilla Nybo, ortens boende för nyanlända ensamkommande barn & ungdomar. Killar som bor där hälsar på oss när vi möter dem på byn. Har du hört så hemskt? De hälsar! Det ska man väl inte göra i det här jävla landet?”

Burning

Motargument intervjuar en annan person, en kommunpolitiker i Laholm. Hen säger sig bli extremt förvånad över påståendet att hen bor mitt i en påstådd s k ”no go-zon” , och kan inte se att det skulle kunna stämma överens med verkligheten. De känner ingen rädsla över att gå utomhus på kvällarna. En riksdagsledamot som bor mitt i Gävle-stadsdelen Brynäs uppger liknande omdöme om sitt hemområde.

Om man läser rapporter från Polisen, kallar de INTE något område för ”no go-zon” eller ”no go-area”, utan begreppet nyttjas endast av andra och klistrar det nedsättande på vissa områden. När man ifrågasätter de som försöker använda begreppet, så är det varenda gång en och samma rapport från Rikskrim som de länkar till. Begreppet ”parallellsamhälle” nämns, men det förklaras såhär (dec 2014, sidan 14):

”I de allra flesta utsatta områden har utvecklingen inte gått så långt att det är befogat att tala om parallellsamhällen i betydelsen alternativ samhällsordning.”

Rikskriminalpolisen beskriver de 55 områdena, (sidan 15) :

”…(polis) störs ofta och hindras i sin tjänsteutövning, vilket kan skapa olust att arbeta i området. Dessutom upplevs det vara problem med att klara upp brott i områdena. Det är svårt att få personer att delta i brottsutredningar, men det är också svårt att agera obemärkt och bedriva spaning i dessa områden…”

(sidan 18):

”I de fall allmänheten uppfattar det som att Polisen inte lyckas stävja och utreda brott kan det bidra till uppfattningen att kriminella ”styr” i området.”

Utgår man ifrån vad begreppet ursprungligen betyder och innebär finns alltså inga s k ”no go-zoner” i Sverige. Visst finns legitima diskussioner om att det i olika bostadsområden förekommer fattigdom, arbetslöshet, upplevt utanförskap, kriminalitet, dåliga skolresultat o s v – men majoriteten av de boende i VARJE område skulle kanske säga att de oroas av problem de upplever i och kring sitt bostadsområde.

Nästa gång du hör eller läser om ”no go-zoner” i Sverige, och denne hänvisar till Rikskriminalen, så har du nu motargument. För det är fel med kollektiv bestraffning, att svartmåla bostadsområden eller avhumanisera/stigmatisera alla som bor där.

Lästips:
Motarguments artikel om Folkpartiets rapport om Utanförskapsområden
”Förortshat”, Johanna Langhorst
”Främling, vad döljer du för mig?”, Marcus Priftis

UPPDATERING, 10/2 2016
Polisen har uppdaterat, med en helt ny granskning, där 53 ‘Utsatta områden’ nämns. 15 av dessa områden ‘anses som särskilt utsatta’, vilket betyder att i 15 bostadsområden i Sverige, där har polis vissa ‘svårigheter att fullfölja sitt uppdrag’.
Alltså ännu inte någon s.k. ”no go-area” i Sverige!

Är de s.k. "invandrarförorterna" farligare än innerstäderna?

MYT:

”Förorterna är farligare än innerstäderna!”

Det finns en hel del problem i förorterna till storstäderna i Sverige. Men är förorterna de ”helveten på jorden” som rasistbloggarna utmålar dem till? Låt oss titta närmare på myten att invandrarförorterna är farligare att leva i än, t.ex. innerstäderna.

Om man tittar på antalet fall av misshandel är Rinkeby och Tensta ganska säkra områden att leva i, vilket Metro skrev om för en tid sen då de tog misshandelsfall som exempel:

Risken att utsättas för misshandel är alltså större vid riksdagshuset än i förorterna.

Samma mönster finner man om man studerar antalet anmälda brott per 100 000 invånare.

För Botkyrka är det 14 000, för Bromma 14 000, Norrmalm 51 000, för Kista, Tensta och Rinkeby 21 000 och för Östermalm 20 000. För Rosengård är det 15 000 (!).

Så här ser ett urval av statistiken ut. Källa är BRÅ. Anmälda brott totalt, sexualbrott och våldsbrott.

Anmälda brott totalt
Anmälda sexualbrott
Anmälda våldsbrott

Ni ser mönstret. Nåt ”farligare” än Norrmalm finns visst inte. Vill man undvika att leva farligt ska man alltså undvika centrala Stockholm. Det bör man veta innan man utmålar invandrarförorterna som livsfarliga att leva i.

Men…

Det där med pengar och social miljö…

Man ska inte förringa problem som finns. Att det är farligare att befinna sig i innerstan i Stockholm än i Rinkeby betyder inte att det inte finns problem med brottslighet i förorterna.

Men skillnaderna i brottslighet mellan Lidingö och Rinkeby-Kista visar något viktigt: att sociala och ekonomiska faktorer spelar en stor roll. Om man undersöker utbildningsnivåer och hur mycket pengar folk har att röra sig med är det en stor skillnad mellan situationen i Rosengård och Tensta-Rinkeby mycket å ena sidan och Lidingö å andra.

Det kan vara på plats att vi påminner oss om att liknande situationer som dagens funnits förr. På 20-talet och 30-talet var Gamla Stan och Södermalm den tidens ”stökiga förort”, där den tidens ungdomar kastade sten, och som den tidens förståsigpåare varnade fint folk från att åka till. Det intressanta var att Söder och Gamla Stan var var den tidens ”invandrarförorter”. Det var där ”invandrarna” från hela landet bosatte sig. Norrlänningar, skåningar, smålänningar och alla andra. Det var där fattigområdena fanns.