Så här knappt två veckor före valet ser SD nu en möjlighet att förverkliga sin nollvision på invandring. Partiet föreslår nu att helt stoppa mottagandet av kvotflyktingar.
Sverigedemokraterna slår in på en ny linje i migrationspolitiken i slutskedet inför valet. I det valmanifest som ska offentliggöras på onsdag kommer partiet att lansera ytterligare åtstramningar. Enligt Paula Bieler, SD:s migrationspolitiske talesperson anser man att situationen i Sverige nu gör att vi måste stoppa mottagandet av kvotflyktingar via FN.
”Principiellt tycker vi att kvotflyktingsystemet är något bra. Men vi har också varit tydliga med att det här förutsätter att vi har möjlighet att ta emot i Sverige. Det förutsätter att vi har ordning och reda i våra system. Under ett eller ett par års tid framöver ser inte vi att den möjligheten finns.”
”Sverigedemokraterna menar att det är av största vikt att antalet kvotflyktingar baseras på Sveriges möjlighet till ett värdigt mottagande, vilket omöjliggörs med den senaste tidens höga asylnivåer. Beaktas bör vilka förutsättningar som finns för en kvotflykting att komma in i det svenska samhället och anpassa sig. Sverigedemokraterna avsätter därför resurser för ett mottagande av 4 000 kvotflyktingar per år genom FN:s vidarebosättningssystem under förutsättning att Sverigedemokraternas politik på asylområdet blir verklighet.”
Totalstopp på kvotflyktingar slår mot de allra mest utsatta
SD har fram till igår använt kvotflyktingar som ett alibi för att kunna föra en kraftigt åtstramad migrationspolitik. Man har de senaste åren talat om en utökning av antalet kvotflyktingar. SD:s förslag, som offentliggörs med mindre än två veckor före valet, verkar vara en medveten strategi för att visa på att man är det enda riksdagspartiet som verkligen tänker på invandringen. I och med Socialdemokraternas och Moderaternas tuffare hållning i migrationspolitiken ser SD sig tvungna att ytterligare stärka sin invandringskritiska profil.
I samband med den migrationspolitiska uppgörelsen under flyktingkrisen 2015 ökades antalet kvotflyktingar till 5 000 per år. Tidigare har siffran legat på ungefär 1 900 per år. 2017 tog Sverige emot 3 400 kvotflyktingar och i år har antalet nått de 5 000 man beslutade om 2015.
Om man ska se till de opinionsundersökningar som presenterats senaste tiden så kan man se en nedåtgående trend för SD i opinionen. Partiet ser nu att de blir utmanade av såväl S som M, men också av Alternativ för Sverige (AfS), ett än mer högerextremt parti som består av uteslutna och avhoppade f d sverigedemokrater. S och M har tuffat till sig i migrationspolitiken i förhoppning om att vinna tillbaka röster som förlorats till SD, och AfS har genom tuff retorik angående återvandring marknadsfört sig som det enda parti som verkligen värnar den svenska nationen.
Förslaget om totalstopp på mottagande av kvotflyktingar är en markering från SD att de är Sveriges enda ”invandringskritiska” parti.
Det finns gott om kollapsteoretiker på internet. Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att föra fram budskapet att vi står inför en systemkollaps med fallerande välfärd, kriminalitet, fallande tillit till vitala institutioner i samhället och en ekonomi som tar stryk av så kallad massinvandring.
Ett sådant exempel är Erik Wiklunds debattinlägg på sajten Newsvoice.se den 6:e augusti i år. Rubriksättningen avslöjar ambitionerna: ”Fakta som krossar de som romantiserar massinvandringen”. Bortsett från att man i debatter vanligen riktar sig mot att krossa argument och inte personerna bakom argumenten så haltar Wiklunds framställning betänkligt. Tesen att ”Sverige brottas med enorma samhällsproblem på grund av massinvandringen” håller helt enkelt inte för en närmare granskning.
En bärande idé hos Wiklund är att de flesta invandrare som kommit till Sverige sedan år 2000 är ute efter att leva på bidrag. Den viktiga länken i beviskedjan är att ”svensk personal” som arbetar med nyanlända säger att den första frågan invandrarna ställer är ”hur mycket bidrag kommer jag att få?”. Wiklund anger ingen källa. Wiklund talar inte ens om var denna ”svenska personal” arbetar.
Wiklund hävdar också att dessa invandrare inte har flytt krig och elände utan kommer till Europa endast för dessa bidrags skull. Detta resonemang är så absurt att det är svårt att ta på allvar. Tänk på hur hemmakär och hemmavan du sannolikt är själv. Vad skulle krävas för att välja att lämna allt för att resa till andra sidan jorden?
I en debattartikel skriver psykologen och tidigare verksamhetschefen för Kris- och traumacentrum i Stockholm, Luis Ramos Ruggiero, att flyktingar inte flyr till Sverige utan framför allt från helvetet i exempelvis Afghanistan, Syrien eller Irak.
Det är alltså inte hoppet om socialbidrag utan hoppet om att slippa att leva i helvetiska förhållanden som driver flyktingarna att lämna sina hem.
Har Sverige blivit ett ”råare land”?
Wiklund gör en stor poäng av att ”många svenskar upplever helt enkelt att Sverige blivit ett råare land” på grund av alla flyktingar som kommit hit. Återigen finns ingen källa angiven. Återigen är Wiklunds argument så absurda att det är svårt att ta dem på allvar. Vad värre är, det stämmer helt enkelt inte. Mer än 8 av 10 svenskar känner sig bekväma med att ha en invandrare som vän, enligt Special Eurobarometer 469, 2017, sidan 38. Om invånarna ansåg att invandrarna har orsakat ett ”råare land” så verkar det inte rimligt att man skulle vara så positivt inställd till att ha en invandrare som vän.
Och tittar vi på samhällsnivån finner vi fler saker som motsäger Wiklunds tes om ett ”råare land”. Endast sex procent av svenskarna oroar sig för korruption inom politik- och finansvärlden, enligt What Worries the World, Ipsos Public Affairs, juli 2018, sidan 17. Sverige utmärker sig år efter år som ett högtillitsland i vilket medborgarna både litar på sina grannar och på staten. SOM-institutet vid Göteborgs universitet gör regelbundet den här typen av mätningar. Svenskar är också nöjda med demokratin i sina kommuner. Andelen nöjda var 70 procent 2017.
Det finns också skäl att tro att många människor har en alltför dyster bild av Sveriges läge på grund av hur sociala medier fungerar. Social medier tycks underblåsa faktaresistens. Professor Per Ödling lyfter fram det perspektivet i en intervju i Veckans Affärer.
Tillgänglig statistik visar att Sveriges BNP ökar mer än i övriga EU, rapporterar Bloomberg, och har lyfts av invandringen. Visserligen kan man invända att detsamma inte gäller BNP per capita, men den produktivitetsavmattningen kommer å andra sidan efter många år av mycket stark produktivitetsökning i Sverige. Det har med andra ord knappast så mycket med invandringen att göra.
Poängen vi bör minnas är inte att Sverige är ett mönsterland på alla sätt, det vore att likt Pangloss i Voltaires Candide från 1759 utbrista att vi lever i den bästa av världar. Det finns kriminalitet som ökar oroväckande, till exempel gängrelaterade skjutningar, och integrationen av nyanlända kan utan tvekan bli bättre.
Men Sverige är inte på avgrundens rand. Och invandrarna är inte problemet. Konfliktlinjen går mellan oss som är laglydiga – det vill säga de flesta svenskar och invandrare – och de som begår brott. Inte mellan invandrare och infödda svenskar.
Från valdagen i september 2014 fram till skrivande stund har totalt sett fler än 460 kommunfullmäktigeledamöter från SD avgått eller fått sparken under denna mandatperiod.
SD har just nu, i november 2017, 60 tomma stolar i hela Sveriges kommunfullmäktige-salar.
SD har dessutom tappat kontrollen över ytterligare ett antal stolar, där det nu sitter en politisk vilde och ockuperar en SD-stol – utan att partiet har kontroll. Den senaste i raden att gå ur SD, men sitta kvar, är Pavel Gamov i Uppsala.
SD fick 1 324 kommunfullmäktige-mandat i valet 2014 – baserat på de 581 476 rösterna som väljarna gav SD sammanlagt sett i samtliga kommun-val i hela landet i valet 2014.
Över 460 avgångna eller utsparkade kommunfullmäktigeledamöter ger ett smått rekordartat facit i kommunerna! Över 34,7 %! Mattias Karlsson, SD, har påstått i flera intervjuer att det rör sig endast om mindre än en promille. En promille är en tusendel, och därmed 0,1%. Även om Mattias skulle syfta på en promille av alla SD-medlemmar, så tror han alltså att det är mellan 24 och 27 personer som uteslutits ur SD?
Även om Mattias Karlsson syftade på att ”de rasistiska” är en promille av alla som röstade på SD, så skulle det vara 801 personer! enligt Mattias sätt att se på det alltså
Det finns flera kommunfullmäktigesalar runtom i Sverige där SD har endast tomma stolar utan representation. Några kommuner ser hälften av SD:s mandat tomma. Partiet SD som grundades 1988, borde väl ha haft tillräcklig tid och resurser att bygga upp intern organisation, intern demokrati och internutbildningar?
”No representation without representation” – för att parafrasera ett gammalt uttryck.
Varje år redovisar SCB såväl invånarnas som nyföddas förnamn och tilltalsnamn. Motargument kan härmed meddela att inte heller år 2016 är Mohamed det namn som vinner störst mark bland nyfödda pojkar i Sverige.
Bland de pojkar som föddes i Sverige under år 2016 hamnar Mohamed med sina 410 nyfödda på 35:e plats. Viktigt i sammanhanget är att bland dessa ingår olika stavningar av namnet, såsom Muhammed, Mohamad etc, vilket vi kan läsa om här. Förvisso har namnet fått en liten skjuts uppåt sedan föregående år, då namnet Mohamed hamnade på 43:e plats.
Om vi kikar på statistiken för pojkar och män gällande hela den folkbokförda befolkningen ser vi att det fanns 28 924 personer med tilltalsnamnet Mohamed (med alla stavningsvariationer inräknade) i Sverige år 2015. Det ger namnet en 43:e plats bland tilltalsnamn i landet.
De populäraste förnamnen bland pojkar och män i Sverige år 2015 var Karl, Erik och Lars.
Om vi tittar närmre på Malmö så ser siffrorna ut på följande vis, enligt det svar jag erhållit av SCB via mail: den 31 januari 2015 var Mohamed, Lars och Mikael de vanligaste tilltalsnamnen. Om vi däremot tittar på pojkars och mäns förnamn i Malmö ser vi en annan bild: Mohamed återfinns inte på topp 10. De vanligaste förnamnen på pojkar och män i Malmö är Karl, Erik och Lars.
Den 1 november 2016 fanns totalt 161 384 pojkar och män i Malmö Stad. 2 610 av dessa, dvs 1,6 %, lystrar till namnet Mohamed.
Man bör heller inte glömma att det är betydligt vanligare för muslimer att döpa sina söner till Mohamed än det är vanligt för icke-muslimer att döpa sina barn till något specifikt kristet namn, vilket kan påverka så att det uppstår en statistisk snedvridning av resultatet. Mer om ”fäblessen” för namnet står att läsa här.
Det finns en stark önskan och vilja hos en del att hävda att Mohamed i framtiden kommer att bli Sveriges vanligaste mansnamn. Det finns varken statistik eller logik som indikerar att så kommer att bli fallet.
Så nej, alla i Malmö heter inte Muhammed. Att sprida myten om namnet Muhammed tjänar enbart ett syfte, nämligen att underblåsa de främlingsfientliga krafternas agenda.
Sverigedemokraterna pratar om vad de kallar för en ”systemkollaps”. Det var tal om att samhället skulle tappa sina funktioner och problemen skulle öka. Det skulle bli kaos överallt. Motargument granskar nu om det är möjligt att det skulle kunna vara frågan om en ”systemkollaps” i vårt samhälle – eller ej.
Först granskade vi arbetslösheten som inte kunde ses om en indikator på att Sverige befinner sig i eller är nära förestående en ”systemkollaps”. Vår granskning fortsätter med Sveriges BNP.
BNP står för bruttonationalprodukt. Det utgörs av värdet räknat i valfri valuta på alla varor och tjänster som produceras under en viss period.
Rekordåren
Mellan 1950 till 1976 steg BNP med 151%
Tidsperioden präglades inledningsvis av ett Europa som till stora delar hade sina fabriker och bostäder i ruiner och åkrar skövlade, med tiotals miljoner dödade och ytterligare tiotals miljoner svårt sårade människor. Ett Europa vars arbetskraft till stora delar låg i gravar eller på sjukhus. Ett Europa med förstörd infrastruktur, administration och tiotals miljoner flyktingar. Europa behövde byggas upp igen, men arbetskraften var till stora delar utplånad.
Sverige var ett av få länder på kontinenten som hade en intakt industri och en oskadad arbetskraft med intakta bostäder i dess närhet. Beställningar av stål, trä, papper och många andra varor staplades snart upp till taken. Våra industrier sprutade ut allt fler varor och behovet tycktes ett tag nästan vara omättligt.
Sverige, som hade varit ett land som hundratusentals människor flyttat ifrån, blev nästan över en natt ett land som hundratusentals människor flyttade till och då inte minst från Finland, Tyskland, Grekland, Italien och därefter Turkiet. Fram till 1970 var tyska invandrare den tredje största gruppen utrikesfödda personer som flyttade till Sverige. Utan dem hade Sverige inte kunnat skapa det välstånd som nu höll på att bygga ett nytt svenskt samhälle.
Den moderna svenska välfärdsstaten byggdes upp tillsammans med bostäder för miljontals svenskar och invandrare som flyttade in till tätorterna.
Det är denna period som är känd som ”rekordåren”.
Rekordåren 1950 – 1976 Källa: SCB
I den första oljekrisens spår 1976-1977
Mellan 1976-1977 minskade BNP med 3,4 % år 1977, räknat utifrån 1950 års BNP. Jämfört med 1976 års BNP, minskade BNP år 1977 med med 1,3 %.
Rekordåren var över och på dem följde en kort nedgång i svensk BNP som fortfarande dominerades av industriproduktion.
En annan ny ekonomisk faktor var oljans ökade betydelse för ekonomin i Sverige och i resten av världen. Olja dominerade energiproduktionen vid uppvärmning av hem, fabriker och givetvis även transporter med motorfordon.
Minskad produktion och oljeembargo från flera oljeproducerande länder drabbade mot slutet av rekordåren även Sverige. Efter drygt två decennier hade Europa även hämtat sig från det värsta av andra världskrigets nästan gränslösa förstörelse.
Industrier, städer och vägar i Europas länder var återuppbyggda och en ny generation européer kom in på arbetsmarknaden. Slutligen började en viss produktion från fattigare länder, som skapats från forna europeiska kolonier, att konkurrera med västerländsk och därmed svensk industriproduktion.
i den första oljekrisens spår 1976 – 1977 Källa: SCB
Återhämtning 1977-1980
BNP ökade med 18,1% under åren 1978-1980, räknat från 1950 års BNP, eller med 7,3% räknat utifrån 1977 års BNP.
Slutet av 70-talet såg en viss återhämtning i svensk ekonomi som bland annat berodde på den svenska Riksbankens devalvering av den svenska kronan. Det medförde att det blev billigare att sälja svenska exportvaror.
Den motsvarande prishöjningen på importvaror till Sverige kompenserade mer än väl för de risker som Sverige hade tagit. Sveriges BNP fortsatte att stiga.
Återhämtning 1977 – 1980 Källa: SCB
I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981
Under perioden 1980-1981 minskade BNP med 0,25%, räknat utifrån 1980 års BNP eller med 0,67% räknat utifrån 1950 års BNP.
Den svenska ekonomin fortsatte att drabbas av strukturella problem. Omvärldens konkurrens fortsatte hårdna. Sverige var ett litet land med höga skatter som finansierade en ökande social välfärd. Teknikutvecklingen ersatte arbetaren i en allt högre takt.
Ökande konsumtionspriser för en svensk befolkning som vant sig vid högre levnadsstandard resulterade i konflikter mellan fackförbund och arbetsgivarföreningar. Det utbröt omfattande strejker.
Sveriges oljeberoende var fortsatt hög, och när flera oljeproducerande länder återigen minskade sin oljeproduktion drabbades även svensk ekonomi. Såväl 1974 som 1976 hade Sverige korta perioder av oljeransoneringar.
Oljebristen och de ökande priserna kombinerat med höga statsutgifter, höga skatter och låga inkomster fick Sveriges budgetunderskott att skjuta i höjden.
Kriser kring regeringsbildningar förvärrade läget ytterligare i svensk ekonomi. Skulle systemkollapsen inträffa?
I den andra oljekrisens spår 1980 – 1981 Källa: SCB
Det glada 80-talet
Under perioden 1981-1990 ökade BNP med 24,19% räknat utifrån 1981 års BNP. Eller med 64% räknat utifrån 1950 års BNP.
Det blev ingen systemkollaps. Svensk industri hade istället än en gång återhämtat sig och effektiviserats. Regeringar och riksdagen avreglerade valutarestriktioner som underlättade införseln av investeringskapital. Resultatet blev ett enormt inflöde av kapital som investerades och konsumerades av privata hushåll, näringsliv, stat och kommuner.
Sveriges satsning på kärnkraft och vattenkraft, gemensamt med en energieffektivare industri, hämmade valutautflödet och skapade tillgångar som kunde investeras på den inhemska marknaden.
Under ett av 80-talets år låg arbetslösheten till och med under en procent. Sverige levde i en köpfest som till stora delar finansierades med lån. Vanliga svenska hushåll bedrev allt större spekulationer på värdepapper och fastigheter. Längre semester, föräldraförsäkring och sjukersättning infördes. Pengarna tycktes aldrig ta slut.
Det visade sig även att Sverige inte längre enbart var beroende av ett stort antal industrijobb för att hålla arbetslösheten nere. En ny generation kom ut från universiteten och det svenska folket hade aldrig varit mer välutbildat. Under hela perioden fortsatte invandringen till Sverige att öka.
Tillväxten gjorde att perioden är känd som ”det glada 80-talet”.
Det glada 80-talet 1981 – 1990 Källa: SCB
Finanskrisen 1990-1993
Under perioden 1990-1993 minskade BNP med 3,9% räknat utifrån 1990 års BNP eller med 12% räknat utifrån 1950 års BNP.
Det finns ett talesätt som säger att ”om något verkar för bra för att vara sant, så är det förmodligen så”. Det stämmer delvis in på 80-talets ekonomiska utveckling. En ekonomi som visserligen baserades på reellt ökad effektivitet och produktion, men som samtidigt hade stora inslag av spekulation i ständigt ökade vinster. Spekulationen finansierades till stora del med lån.
Förr eller senare kommer produktionen att överstiga både behovet och betalningsförmågan. När det händer går företag i konkurs och människor förlorar sina arbeten. Staten och kommunerna förlorar skatteintäkter. Statens tvång att bygga ut välfärden fortsätter samtidigt som kostnaderna till ersättningar till arbetslösa ökar.
Det blev konsekvenserna av 80-talets överhettade ekonomi. Sverige är ett litet land och påverkas därför mycket av internationella händelser. Tysklands återförening medförde enorma kostnader för de tyska regeringarna. De minskade därför Tysklands import från bland annat Sverige, men även andra länder.
Tyskland, som är Europas ekonomiska motor och hjärta, påverkade de andra länderna som försökte konkurrera om en minskad tysk importmarknad genom att sänka värdet på sina valutor. Det medförde att såväl fattigare länder, men även rika, som Sverige, fick sina valutor ständigt nerskrivna.
Det tidigare kapitalinflödet hade nu förvandlats till ett internationellt valutautflöde. Investerare ville placera sina pengar på säkrare marknader och med säkrare valutor. Den svenska kronan hamnade i fritt fall och snart följde hela den svenska ekonomin efter.
Den utlösande faktorn kom när svenska bankers utlåning till hushåll och företag, som saknade förmåga att återbetala skulderna, var nära att driva merparten av våra storbanker i konkurs. Något som i sig hade lamslagit hela näringslivet.
För första gången sedan 30-talets internationella ekonomiska depression var det till viss del befogat att tala om en hotande systemkollaps i Sverige. I början av 90-talet exploderade arbetslösheten till att bli en av de högsta i Europa. Vår statsskuld var redan hög och det budgetunderskott som finanskrisen hade förorsakat kunde på sikt ha försatt den svenska staten i statsbankrutt.
Samtidigt utbröt inbördeskriget i forna Jugoslavien vilket resulterade i den största flyktinginvandringen till Sverige sedan andra världskriget. Debatten kring 90-talets flyktinginvandring, präglades av påståendet att Sverige inte hade råd att ta emot så många flyktingar under sin värsta lågkonjunktur i modern tid.
Sverigedemokraterna använde det jugoslaviska inbördeskriget som ett exempel på att mångkultur i länder, enligt sverigedemokraterna inte fungerade. Samma parti som tryckte upp klistermärken med parollen ”Indianerna stoppade inte invandringen – idag sitter de i reservat”.
Ett annat nytt politiskt parti som kallade sig ”Ny demokrati” tog plats i riksdagen. Ny demokrati profilerade sig snart i den invandringspolitiska debatten genom att kräva en kraftigt begränsad invandring i allmänhet och flyktingar i synnerhet.
Ny demokratis sista partiledare Vivianne Franzén hävdade bland annat att bosniska flyktingar borde utvisas och att det inte fanns jobb åt bosnierna. Hon gjorde sig främst känd för att hävda att muslimer begår ”muslimska ritualmord på sina barn”.
Skulle detta bli slutet på svensk ekonomi och kanske även det svenska samhället?
Finanskrisen 1990 – 1993 Källa: SCB
IT-Boomen 1993-2007
Under perioden 1993-2007 ökade BNP med 59%, räknat utifrån 1993 års BNP. Eller med hela 187%, räknat utifrån 1950 års BNP.
Efter den korta men hårda ekonomiska krisen under 90-talets början blev Sverige inte sig likt igen. Sittande regeringar genomförde hårda sparpaket med försämrad välfärd. Ny lagstiftning tvingade kommuner att behålla sin budget i balans. Staten amorterade på sina skulder och regeringar blev varsammare med investeringar. Industrin fortsatte att effektiviseras, men krävde inte arbetskraft i samma takt.
Antalet universitetsutbildade i Sverige fortsatte samtidigt att öka allt snabbare. Något som både förbättrade effektiviteten i näringslivet, men med baksidan att det allt mer blev en nödvändighet för att vara anställningsbar.
År 1995 blev Sverige en medlem av Europeiska Unionen vilket, genom Schengen-avtalet, avskaffade tullar och införde fri rörlighet, förbättrade exporten och gjorde importen billigare. Den svenska kronan tilläts ha en rörlig kurs gentemot euron och dollarn, vilket bidrog till ökad ekonomisk stabilitet.
Två viktiga faktorer som påverkade världsekonomin var revolutionen inom informationsteknologin, samt den oöverträffade tillgången på internationellt kapital.
Expansionen av en global export-, import och kreditmarknad, med Kina som en av de nya stora exportörerna av billiga varor, köpare av teknologi och råvaruresurser, samt utlåning till världens banker, gjorde att tillväxten tog fart även i Sverige. Informationsteknologin gjorde att idéer, marknader, varor och kunder kunde knytas samman allt snabbare och generera mer pengar och affärer.
Svenska bilar blev liksom i övriga bilproducerande länder allt miljövänligare och Sverige övergick mer till andra energikällor.
Helt nya marknader för mobiltelefoner och persondatorer skapades och slogs dessutom samman med hjälp av internet. Det skapades även nya marknader för byggande och underhåll av hemsidor, betalning över internet och reparationer av datorer som fanns i alla hushåll och företag m.m.
Större delen av 90-talet och 2000-talet kom att bli en av de stora renässanserna i svensk ekonomi. Tillväxten utgjordes inte lika mycket av grundlösa spekulationer av kapital som på 80-talet, utan istället investerades och konsumerades det och saker blev mer bestående.
Ett oroande tecken var att arbetslösheten inte gick ner i samma takt som ekonomin gick upp. Ett annat var att 90-talskrisen hade medfört bestående inskränkningar i den sociala välfärden, såsom försämrade pensioner, sjukersättning och arbetslöshetsersättning.
Svenska staten drog därmed inte på sig nya skuldberg, men sektorer som utbildning, ersättningar till pensionärer och sjukskrivna förblev sämre än de hade varit tidigare.
IT – Boomen 1993 – 2007 Källa: SCB
Den globala finanskrisen 2007-2009
Under perioden 2007-2009 minskade BNP med 5,7% räknat utifrån 2007 års BNP. Eller med 28,8% räknat utifrån 1950 års BNP.
Den globala finanskrisen 2007-2009 var, liksom tidigare låg- och högkonjunkturer, en utomstående kraft som påverkade Sverige. Ur ett ekonomiskt perspektiv, kanske det mest intressanta med krisen, var att den trots sina fruktansvärda konsekvenser för omvärlden visade att Sverige och världen hade lärt sig viktiga läxor från 90-talets finanskris.
Finanskrisen förorsakades främst av spekulationer på den amerikanska fastighetsmarknaden som hade tappat all besinning. På grund av den starka amerikanska dollarn kunde amerikanska banker och finansinstitut låna pengar till en mycket låg ränta. Pengarna lånades sedan vidare till mindre kreditgivare, vilka i sin tur lånade ut pengarna till privatpersoner och hushåll, som sedan köpte fastigheter.
Ägarna av fastigheterna använde just fastigheterna som säkerhet för lånen och fastigheternas värde förmodades ständigt öka. En stor del av utlåningen skedde till privatpersoner som i längden saknade förmåga att betala räntor och amorteringar på sina fastighetslån. När betalningarna uteblev, förlorade allt fler husägare sina fastigheter och vräktes från sina hem.
Det skapade allt fler tillgängliga fastigheter i förhållande till fastighetsköpare. Det var samtidigt som den bristande betalningsförmågan ledde till indragna krediter till bolagen som lånade till fastighetsköpen. Utöver det sjönk samtidigt intäkterna till kreditgivarna. Den negativa cirkeln blev sluten.
Därefter drabbades snabbt allt större amerikanska banker. Följden blev att bankerna minskade sin utlåning till privata hushåll och företag. Arbetslösheten i USA sköt i höjden, konsumtion och skatteintäkter sjönk som en sten. Banksystemet och de större amerikanska industrierna var nära konkurs.
Minskad konsumtion i USA ledde även till att svensk export till USA och andra länder som drabbades av finanskrisen avtog. Det ledde i sin tur till en snabbt sjunkande svensk BNP.
Räknat i rena kapitalförluster var finanskrisen i slutet av 2000-talet den värsta kris som drabbat Sverige sedan 30-talet.
Men det är här som det blir intressant. Sverige stod nämligen väl finansiellt rustat. Vårt land hade under en lång tid amorterat på sin statsskuld. Kommunerna var i lag tvingade att anpassa sina finanser efter sina utgifter och vice versa. Faktumet att svensk välfärd inte var lika omfattande som tidigare i modern tid hade drabbat många enskilda, men det medförde även mindre fasta kostnader som belastade ekonomin i kristider.
Världens industriländer hade lärt sig av tidigare globala kriser och drev därför igenom gigantiska räddningspaket för näringslivet. Oavsett hur befogad kritiken mot räddandet av rika bolag utan motsvarande återkrav i bättre tider var, så hindrade räddningspaketen ett sammanbrott i global och nationell handel.
De svenska statsfinanserna var relativt stabila innan finanskrisen. Tack vare det kunde krispaket finansieras med lätthet och stoppa de värsta följderna på den svenska kapitalmarknaden.
Den globala finanskrisen fick för Sveriges del lite av samma effekt som den där bilen som kör förbi dig, mycket nära, i hög hastighet. Du kunde ha blivit påkörd. Du kunde ha dött eller invalidiserats på ett ögonblick. Men du klarade dig utan en skråma och drabbades mest av chocken över vad som kunde ha hänt. Sverige kom undan med blotta förskräckelsen.
Därefter fortsatte den svenska ekonomin och BNP:n mot allt mer spektakulära höjder.
Invandringen till Sverige, som huvudsakligen utgjordes av flyktingar och deras anhöriga, fortsatte att öka under perioden.
Den globala finanskrisen 2007 – 2009 Källa: SCB
Återhämtning 2009-2011
Under perioden 2009-2011 ökade BNP med 8,8% räknat utifrån 2009 års BNP. Eller med 41,9% räknat utifrån 1950 års BNP.
Det visade sig snart att den globala finanskrisen främst var ett internationellt problem men som inte drabbade Sverige långsiktigt. Arbetslöshet, ytterligare nedskuren välfärd och andra ekonomiska problem drabbade svenska hushåll, men inte på ett sätt som systematiskt hotade vårt samhälle.
Återhämtning 2009 – 2011 Källa: SCB
Svensk tillväxt fortsatte att öka, men försiktiga företag och ett näringsliv allt mindre beroende av arbetskraft, ledde till att arbetslösheten sjönk långsamt.
Tillbakagång 2011-2012
Under perioden 2011-2012 minskade BNP med 0,28% räknat utifrån 2011 års BNP. Eller med 1,4% räknat utifrån 1950 års BNP.
Tillbakagång 2011-2012 Källa: SCB
Tillbakagången i svensk BNP under åren 2011-2012 var så kortvarig och liten, att den i ett historiskt perspektiv inte är värd att nämna mycket mer än som en fotnot.
Vår bästa tid är nu – 2012 – ?
Under perioden 2011-2015 ökade BNP med 8,1% räknat utifrån 2009 års BNP. Eller med 41,7% räknat utifrån 1950 års BNP.
De senaste få åren har visat en tillväxt till en nivå som Sverige aldrig har befunnit sig på och det på flera sätt. Både i kronans nominella värde men även i reell tillväxt. Sverige har samtidigt ekonomiska problem och utmaningar.
Fast mot bakgrund av Sveriges ekonomiska utveckling, befinner vi oss i, eller är vi på väg mot, en systemkollaps?
Det är en fråga som vi kommer att fortsätta granska i våra kommande artiklar.
Återigen kan konstateras. Invandringen till Sverige, mestadels flyktingar och deras anhöriga, fortsätter att öka.
Sverigedemokraterna pratar om vad de kallar för en ”systemkollaps”. Det var tal om att samhället skulle tappa sina funktioner och problemen skulle öka. Det skulle bli kaos överallt. Motargument granskar nu om det är möjligt att det skulle kunna vara frågan om en ”systemkollaps” i vårt samhälle – eller ej.
Först granskar vi arbetslösheten. En eventuell ”systemkollaps” motiveras ofta med att det kommer att bli hög arbetslöshet, människor blir utslagna, det finns inga jobb etc.
Arbetslösheten var låg fram till krisen på 90-talet. Då sköt den i höjden. Därefter har den sjunkit till drygt en tredjedel. Jämfört med andra medlemsstater i EU ligger Sverige lite under genomsnittet. Det är alltså inte frågan om någon dramatiskt ”systemkollaps” även om det inte heller är någonting att jubla över.
Sedan 1994 har arbetslösheten minskat med en tredjedel. Det senaste fem åren med 13%. Det visar på en befolkning där fler människor arbetar – även om det är långt kvar till en full sysselsättning.
De senaste fem åren har Sverige haft en ihållande – men inte dramatisk – trend med en minskande arbetslöshet. 2010 var arbetslösheten 8,7%. Idag 2016 är arbetslösheten 7,6%.
Med en arbetslöshet på nuvarande 7,6% kan några få procentenheters ökning i framtiden göra arbetslösheten i Sverige hög jämfört med resten av EU. Med några få procentenheters minskning i framtiden kommer arbetslösheten i Sverige vara låg jämfört med resten av EU.
Hur det blir under kommande år vet vi inte, men i nuläget kan nivån på arbetslösheten i Sverige knappast utgöra en indikation på att Sverige skulle befinna sig i eller vara nära en systemkollaps.
*Sveriges pensionsålder är 65 år. Tidsspannet räknar ända från 15 – 74 år – vilket är långt över normal arbetstidslivslängd. I Sverige är det idag väldigt ovanligt att femtonåringar börjar arbeta.
Under årets Almedalsvecka handlar mycket om Sverige i världen, och världen i Sverige. Integration, mångkultur, etablering och bistånd är heta punkter.
Jag har besökt flera evenemang under dagen och två av dem hade en gemensam nämnare; hur vi påverkas av bilden av Sverige som förändrat efter hösten 2015.
Vid paneldiskussionen “Efter systemkollapsen – hur går vi vidare” (IM och Svenska Afghanistankommittén) konstaterar Staffan Landin att på samtliga mätpunkter för ett “gott ställt samhälle” befinner sig Sverige i topp, på samma positioner som före den stora flyktingströmmen i höstas. Vi har inte fått det sämre, inte på något sätt. Det cirkulerar enorma överdrifter om hur dåligt vårt samhälle blivit. Landin påpekar också att retoriken kring diskussionen om flyktingar och migration behöver förändras, så att vi slutar betrakta migration som en belastning. Samtalsdeltagarna önskade för framtidens flyktingmottagande en gemensam politisk lösning inom Europa.
Något som även berördes i samtalet “Ökad invandring – hur påverkas social tillit?” (Fores): Här belystes två aspekter av tillit; dels den människor emellan: om man anser att människor i allmänhet (som man inte känner sedan tidigare) går att lita på, dels tilliten till samhället och samhällsinstitutioner som riksdag, regering, rättsväsende osv.
Dessa två former verkar intressant nog bete sig olika. Tilliten till andra människor verkar vara tämligen stabil hos vuxna människor, den ändras knappast alls hos en person. Tilliten till samhället och samhällsinstitutioner är däremot mycket rörlig. Bland annat tenderar tilliten till lokalsamhället att minska ju mer mångkulturellt lokalsamhället är, kunde panelen berätta. Det är inte fastställt hur orsakssambandet ser ut. Andreas Bergh, docent i nationalekonomi, redogjorde för hur tilliten till samhället bibehålls genom likabehandlingsprinciper och marknadsmekanismer som gör att alla har samma möjligheter och att alla behandlas lika. All särbehandling, även s k “positiv särbehandling” inverkar negativt på tilliten.
Andreas Johansson Heinö beskrev hur tillit varierar kolossalt på global nivå och därför antagligen hänger ihop med hur respektive samhälle är organiserat med institutioner och principer. Han uttryckte för Sveriges del bekymmer för bristen på tilltro inom vissa grupper, hur det kan skapa (och redan skapar?) allvarliga samhällsklyftor och hur då parallellsamhällen växer fram.
Hög social tillit har positivt samband med t ex demokratisk stabilitet, politiskt deltagande och lägre brottslighet. När allt fler felaktiga påståenden om särbehandling av nyanlända, migranter och invandrare får fäste i det allmänna medvetandet, påverkas tilltron till samhället negativt. Detta leder till exempelvis ökade kontrollsystem, på längre sikt ett mer avancerat juridiskt system avseende överenskommelser där muntliga avtal inte gäller utan ersätts av skriftliga som utformas av advokater. Ett annat tecken på minskad tillit är de misstankar och upplevelser av korruption som ges uttryck för på sociala medier.
Det ligger inte långt bort att fundera över hur tillit och misstro till samhället färgas av de överdrifter som Staffan Landin talade om. Min tanke efter dagens evenemang är helt enkelt denna:
Håller Sverige – och även Europa – på att skapa sig en självuppfyllande profetia?
På sista tiden har alltfler framfört att vi som är för en generös asylmottagning nu bevisats ha haft fel. Det gäller särskilt Reinfeldts famösa ”öppna era hjärtan”-tal, som hånas från framförallt högerhåll.
Svenska politiker från vänster till höger anklagas för att ha bedrivit en politik som varit en ”morot” för asylsökande.
Det är rent nonsens.
Svensk asylpolitik har i allt väsentligt varit likadan som i övriga rika länder inom EU-samarbetet. Enda påtagliga skillnaden har varit att vi tidigare beviljat permanenta uppehållstillstånd till vissa grupper, framförallt syrier. Men eftersom vi inte såg någon ökning av asylsökande när det infördes eller minskning när det togs bort verkar det inte ha särskilt stor inverkan.
Vad är det då som gör att asylsökande kommer hit i så hög utsträckning? Det är frågan alla skribenter ställer sig, utan att gräva tillräckligt djupt för att inse att svaret inte återfinns i politiska beslut. Det är mycket enklare:
Vi har ett gott rykte. Vi upplevs som toleranta och trevliga. Och vi har en stor befolkning från de länder varifrån människor flyr, och precis som våra förfäder som emigrerade till USA väljer asylsökande länder där de har släkt och vänner.
Men opålästa journalister som fantiserar om att just vår asylpolitik varit extraordinärt generös spär på myten utan att ens försöka motivera sina påhitt:
Anna Dahlberg menar att de kommer på grund av migrationsuppgörelsen. Ni vet – den som ger papperslösa barn rätt att gå i skolan och vuxna papperslösa rätt att söka akut vård. Hur hon dragit den slutsatsen är obegripligt.
Ivar Arpi påstår att Sverige hållit ut en ”gigantisk morot för människor i hela världen”. Vilken? Det vet ingen, för det säger han inte.
Och termen ”signalpolitik”, som borde stannat hos Sverigedemokraterna, anammas av alltfler partier. Signalpolitik är tankefiguren att det är bra om vi uppfattas som otrevliga. Det viktiga är inte politiken, utan att vi upplevs som ogästvänliga. Då minsann ska asylsökande sluta komma hit.
Men vårt goda rykte har byggts upp under decennier, och raseras inte så fort.
Vad Sverige behöver idag, så fort vi löst de akuta problemen med sovplatser, är att sluta prata om asylsökande som problem. Vi har vunnit massor av nya, spännande invånare som kommer att behövas. Vårt fokus borde vara på att snabbt lära dem svenska, och på att välkomna dem.
Och jag känner att detta år har svenska folket på allvar börjat öppna sina hjärtan. Vi skänker pengar, kläder och framförallt vår tid. Socialtjänsten vittnar om en flod av människor som vill ta emot ensamkommande barn i sina familjer. Rädda barnen, kyrkor och moskéer får stora bidrag. Vi har återigen visat att vi är samma folk som för sjuttio till sjuttiofem år sedan tog emot nästan tvåhundratusen flyktingar från Finland – varav många i våra hem.
Jag är orolig för vad som kommer nästa år. Jag är rädd för nationalismen som får spridning – och för att människor kommer att fara illa. Jag är trött på Don Quijote-kampen mot populism och skrämselpropaganda. Jag är däremot inte rädd för att vi skulle duka under för en systemkollaps, då flera instanser har konstaterat att vi inte står inför en sådan.
Jag tror vår förmåga är större än många gör gällande, om vi fokuserar, sänker kraven och förenklar.
Imorgon firar vi barnet från Mellanöstern som från födseln tvingades fly till Egypten för att undgå att dödas.
Där någonstans mellan julgröt och Kalle Anka måste vi minnas dem som idag vandrar genom ett fruset Europa på väg mot det bästa landet i världen.
Motargument 