Etikettarkiv: tolkningsföreträde

Krönikor

Vilhelm Moberg versus SD

Sverige är ett av världens mest individualistiska länder. Vilhelm Moberg propagerade för ökad individualism, republik, NATO och mot kyrkan. SD använder sig av ett logikfel, s k ”cherry-picking”/plockar ”russin ur kakan”, när de använder sig av lösryckta citat från Mobergs verk.

När flera av topparna inom SD citerar Vilhelm Moberg, kanske de bör ta reda på Mobergs åsikter så att de inte tar sig ensidiga tolkningsföreträdet över dennes intentioner och värderingar.

Turligt nog finns det väldigt mycket text som beskriver vad Moberg tyckte och tänkte. Det märks därför att SD har plockat ”russin ur kakan” i sina försök att framställa det som att SD:s värderingar idag är som Mobergs.

”Sverigedemokraterna är anhängare av den konstitutionella monarkin och anser därmed att Sveriges monark skall vara statschef.”

– citat ur SD:s partiprogram

Moberg var republikan och avskydde monarki, kungahuset, hovet och kyrkan. Moberg värnade om allmogen, småbönder, torpare, backstugusittare, soldater, tjänstehjon, småfolk och ”löskefolk” och agiterade inkluderande om alla människor som bodde i Sverige – och de hemlösa. När Moberg skrev om svenskar och om folket, då hade han inga exkluderande tankar baserade på etnicitet eller medborgarskap.

Mobergs ideologi har beskrivits som bonde-anarkism, och så har bland annat Eva Moberg (hans dotter), Svante Nycander (DN) och Daniel Sjöberg på Allmogen.org beskrivit den. Moberg skrev och uttryckte sig ibland antisemitiskt, bland annat gentemot bokförläggaren Albert Bonnier.

”Svensk strävan” skrevs på beställning av svenska Försvarsstaben, som krigstidspropaganda, år 1941, i syfte att försöka ”fostra” svenska folket inför ett potentiellt invasionsförsök från Tyskland.

Moberg var motståndare till neutralitet och för NATO, som man kan läsa i detta brev han skickade från USA:

”Jag har skrivit skällebrev till alla neutralitetsidioterna i högre ställning… så fort jag får fullmakt skriver jag under Atlantpakten (Nato) för Sveriges räkning…” (Källa: Allmogen.org)

”… allt jävelskap som man läser om hemifrån… att jag med varje dag får allt mindre lust att återvända hem…” (Källa: Allmogen.org)

”De grundelement inom den klassiska socialkonservatismen som Sverigedemokraterna framförallt sympatiserar med är dess strävan efter att försöka skapa stabilitet och gemenskap i samhället…” (Källa: Sverigedemokraternas partiprogram)

– är ett av många citat man kan göra ur SD:s partiprogram vilka väl får tolkas som totala motsatsen till individualism?

”…var och en får leva sitt liv såsom han finner bäst så länge han inte inkräktar på någon annans rätt att leva såsom honom synes bäst.” (Källa: Allmogen.org)

– är ett citat från Vilhelm Moberg där han tydligt uttrycker sig om ökad individualisering och emot assimileringspolitik.

Då Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson väljer att rycka stycken helt ur sitt sammanhang ur ”Svensk strävan” så ignorerar de kontexten och tiden i vilken den skrevs, och de missar att Mobergs ideologi och temperament inte skulle tolerera att SD försöker vrida om betydelsen av hans ord.

Vän av ordning undrar även varför SD aldrig citerat Mobergs åsikter om auktoritära, totalitära stater, fascism, nazism, kommunism etc.:

”den totalitära staten kan överrumpla oss inifrån, på smygvägar vi aldrig tänker på, ett steg i sänder. Jag tror att den faran börjar bli aktuell för oss.” (Källa: Allmogen.org)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Allmogen.org (allmoge-projektet hette tidigare: ”Projekt Moberg”)

Sverigedemokraternas partiprogram

IFFS: Sverige – världens mest extrema land?

Korta motargument

Vem har tolkningsföreträde?

Vem sitter på tolkningsföreträdet för vilka ord, benämningar och epitet som är OK, och vilka som inte är det?

Egoism är för mig ett nyckelord i denna frågeställning. Egoism är en mekanism som styr vår vilja att fortsätta använda uttryck som vi ”alltid har gjort” eller för att ”det heter faktiskt så”. I samma stund bortser vi från att det finns en motpart i alla sammanhang när vi använder förlegade uttryck, benämningar och epitet.  När vi accepterar samma språkbruk, inte reagerar då vi bevittnar detta språkbruk eller vill behålla detta språkbruk samt fasar över hur ”det har gått för långt”. Det håller inte. Det är uttryck för egoism och innebär att vi inte tar hänsyn till vad våra medmänniskor känner, tycker eller protesterar mot.

Vad beträffar fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:

  • När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
  • När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
  • När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
  • När vi inte tänker på våra medmänniskor.
  • När vi är själviska.
  • När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.

Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. När vi ändå väljer att göra det, i syfte att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet, framställer vi oss likgiltiga inför att uttrycken och acceptansen av rasistiskt språkbruk, överförs till nästa generation.

Vill vi medverka till att samhället fortsatt är exkluderande, eller vill vi vara delaktiga i processen där samhället – förhoppningsvis en dag – blir inkluderande?

Detta är ett kort motargument baserat på ”Att ha eller inte ha: Tolkningsföreträde”

Korta motargument, Myter

Myt: FN vill bestämma över våra känslor

En viktig detalj i ett av argumenten som används mot antirasister och mot mänskliga rättigheter är att det skulle vara omöjligt att någon kan älska sitt eget barn och en massmördare, dömd pedofil eller Hitler lika mycket. Vi syftar naturligtvis på myten om att ordet ”dignity” påstås ha felöversatts.

Personer som använder argumentet tycks tro att FN:s allmänna konventioner om mänskliga rättigheter handlar om att alla privatpersoner är lagbundna under dessa texter att tycka om alla människor exakt likadant och lika mycket. Det förefaller som om att de använder argument mot mänskliga rättigheter på ett sätt som liknar försök att förringa eller förneka eller normalisera diskriminering och/eller rasism.

Det finns ett ”förord”, ett så kallat ”preamble” i FN-konventionerna, som förklarar dokumentets tillkomst, syfte och användningssätt såväl som dess användbarhet.

FN-konventionerna handlar om hur FN-medlemsstaterna ska behandla sina medborgare och invånare – och vad medborgarna har för rättigheter i staten de är medborgare i.

FN-konventionerna handlar inte i första hand om dig och dina känslor eller åsikter om andra människor. Alla privatpersoner tillerkänns dessutom åsiktsfrihet i svenska grundlagen och Europakonventionen och i FN-konventionerna.

Källor:
Levande historia.se : Förklaring om de mänskliga rättigheterna (teckenspråkstolkad)

Artikelserien: Mänskliga rättigheter på Motargument.se

Europakonventionen

Krönikor

Att ha eller inte ha: Tolkningsföreträde

Denna krönika kommer att handla om ord, och hur vi väljer våra ord. Vem avgör egentligen vilka som är OK, och vilka som inte är det?

För en del av oss är det orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

För vissa av oss är det rimligt, logiskt, nödvändigt, intelligent, behagligt, sunt, acceptabelt och begripligt.

För några av oss är det både och. Några av oss står i mitten av skalan och vet inte riktigt var vi ska ta vägen. Det är vi som tycker att ”har det inte gått lite för långt med hur mycket de klipper i Kalle Anka?” eller rör inte våra heliga kor Pippi och Tintin. Oavsett. Man rör ju inte skriven litteratur!

De sistnämnda är vi som går halva vägen, vi som har förstått att det finns betänkligheter, men vi tar dem inte på det fullaste allvar som de faktiskt förtjänar. För mig är det svårt att acceptera tankebanan, det är som om att vi som är ”halvvägare” inte riktigt har förstått, men som ändå väljer våra ord för att inte stöta oss med andra som antingen ingår i den grupp som utsätts eller med de av oss som är mer insiktsfulla, och osjälviska.

Varför så självisk?

Själviskhet, eller egoism, är för mig ett nyckelord. Egoism är en mekanism som styr vår vilja att fortsätta använda oss av uttryck som vi alltid har gjort. Det vi tappar bort på vägen är att det finns en motpart i alla sammanhang där vi använder uttryck, accepterar samma uttryck, inte reagerar då vi bevittnar dessa uttryck, vill behålla rasistiska stereotyper samt fasar över hur ”det har gått för långt”. Det håller inte. Det är inte ett giltigt argument någonstans överhuvudtaget. Det är själviskt och det tar ingen hänsyn till vad våra medmänniskor känner, tycker eller protesterar mot.

Här vill jag passa på att flika in en anekdot, som jag känner är talande för hur många av oss faktiskt tänker. Följande är hämtat från en Facebook-status jag skrev härförleden:

Vardagsrasismen. En pigg och glad kvinnlig representant för Maglarpsbullen AB – Chokladbollsfabrik stod och gjorde reklam för företagets godsaker när jag var och handlade på ICA. Två äldre kvinnor går långsamt framför mig och stannar till, medan jag med något raskare steg försöker ta mig mot kassorna. Den ena av kvinnorna frågar den andra: ”Vill du ha lite n****bullar? Fast så får man ju inte säga”. Maglarpskvinnan svarar högt och glatt: ”Jo, det får man visst det! Men inte när jag står här. Men det heter ju så!”.

Den tragiska egoismen hos oss lyser igenom och den följs av en obehaglig eftersmak såväl i anekdoten som när vi hävdar att det har gått för långt när Disney väljer att plocka bort rasistiska stereotyper i ”Jultomtens verkstad” – den svarta dockan och den äldre judiske mannen som båda figurerar i filmen – för övrigt det enda i filmen som klippts bort av humanistiska skäl. Vi ska inte tappa bort att den heliga kon ses av alla, inkluderat barn som har svårt med att vara kritiska och inte känner till den vidriga historiska kontexten. Jag är av uppfattningen att ingenting går förlorat av att dessa rasistiska nidbilder är borttagna. Jag är också av uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll om Pippis pappa är söderhavskung eller om jag inte, som barn, har tillgång till kontroversialismen i Tintin i Kongo. Återigen, det är vår egen vilja, vår egen önskan som styr att det är viktigt att vi får fortsätta läsa om, och föra vidare, rasism. Inte barnens.

Tolkningsföreträdets fällor

Om vi skulle ta och kika lite på vad vi faktiskt diskuterar här, nämligen fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:

  • När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
  • När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
  • När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
  • När vi inte tänker på våra medmänniskor.
  • När vi är själviska.
  • När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.

Faktum är och kvarstår: Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. Vi som ändå väljer att göra det, för att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet, förefaller likgiltiga inför att uttrycken och accepterandet av rasistiska stereotyper, överförs till nästa generation. Vi medverkar till att samhället fortsätter att vara exkluderande, när vi istället ska sträva efter att samhället ska vara inkluderande.

För vilka är det viktigt att behålla rasistiska nidbilder och uttryck?

I den eviga diskussionen om huruvida barnlitteratur ska vara fri från rasism vill jag väcka en tanke: Förlorar historien om Pippi något på att pappa Efraim är ”söderhavskung” istället för ”n****kung”? Om svaret är nej, vad är då argumentet för att behålla rasismen?*

I böckerna om Lilla Hjärtat kunde vi se hur, medvetet eller omedvetet, ”Blackface”-traditionen fördes vidare på ett klumpigt och obehagligt sätt. Författarinnan valde senare att dra tillbaka böckerna 2012. Ett bra beslut, i mina ögon.

Jag vill också väcka tanken om huruvida Tintin i Kongo är en nödvändig del av våra barns barndom? Är detta oomtvistat rasistiska seriealbum – betänk den belgiska kolonialismen – oumbärligt och tar till vara på alla viktiga funktioner som vi tycker att barnböcker bör ha?Kan våra barn klara sig utan Jan Lööfs rasistiska stereotypiska skildringar av andra kulturer? Jag vill hävda att de kan det.

Det är inte våra barn som går miste om den ”fantastiska” litteraturen, det är vi i äldre generationer som reagerar, fasar och går man ur huse för att ge vår egen själviskhet näring. Våra barn kunde inte bry sig mindre.

För oss som vill läsa böckerna så finns de fortfarande och är för evigt bevarade vid Kungliga biblioteket.

Att ge oss själva tolkningsföreträde för vad som uppfattas som kränkande, nedvärderande, rasistiskt eller stigmatiserande är själviskt. Vi kan inte fortsätta göra det om vi samtidigt hävdar alla människors lika värde och vill verka för ett inkluderande samhälle.

Det lirar inte.

Det är orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

* Astrid Lindgren gav redan 1970 uttryck för att OM hon hade skrivit böckerna om Pippi  senare hade hon aldrig gjort pappa Efraim till ”n****kung”.

Tillägg 1: Redigeringarna i ”Jultomtens verkstad”, Tintin i Kongo, Pippiböckerna och andra ”drabbade” kulturskatter har gjorts av de företag som äger rättigheterna till böckerna och filmerna.

Tillägg 2: Antisemitiska barnböcker från 30- och 40-talen är sedan lång tid tillbaka bortplockade från bibliotekshyllorna.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Om ordet ”lapp” och varför vi ska sluta använda det

Använder du ”N-ordet”? Kanske ”Z-ordet”? Säger du ”handikapp”?

De flesta av oss är i alla fall medvetna om hur kontroversiellt det är med såväl ”N-ordet” som ”Z-ordet”. En del av oss är också på det klara med att begreppet ”handikapp” är förpassat till historien. Många tar sig rätten att, med en dåres envishet, fortsätta nedvärdera och kränka utsatta minoriteter, trots att det finns så många argument för att begagna de modernare, mer neutrala begreppen. Det enda argument de har för att fortsätta kränka andra människor är att ”Det har alltid hetat så”, ”Det heter så” och ”Jag har alltid sagt så, så varför ska jag ändra på mig nu?”.

Vad många inte vet är att ”lapp” är ett nedvärderande och kränkande uttryck. I fortsättningen av artikeln kommer jag att använda mig av ”L-ordet”.

Vad är det nu med ”L-ordet” då, tänker ni? Ska man inte kunna säga någonting nuförtiden? För mig räcker det med att individen själv inte vill bli kallad ”L-ordet”. Och vad är anledningen till att begreppet anses nedsättande? Jo, samer har historiskt sett blivit benämnda med ”L-ordet”. ”L-ordet” finns inte i det samiska språket och många samer vill idag inte bli kallade ”L-ordet”. ”L-ordet” härrör troligen från finskans ”lappalainen” som i sig betyder ”lapsk/från Lappland”, och det finns tolkningar som gör gällande att ”L-ordet” kan ha betydelsen av ”en som bor långt borta/avsides” eller ”dom andra” – alltså ett ord för att särskilja människor*.

Ordet har, med andra ord, inte heller sitt ursprung i samernas egna sinnevärld. ”L-ordet” är föråldrat, stigmatiserande och kränkande. Samer kallar sig själva för ”samer” och inget annat och de bör själva bli kallade så som de kallar sig själva. Ordet ”same” kommer från samiskans ”sápmelas” och betyder ”människa”. Tänka sig, människor vill bli kallade för vad de är.

Samer har genom historien varit utsatta för övergrepp i form av rasbiologiska experiment och rashygien. Undersökningar, fotografering och skallmätningar (utförda med speciella verktyg) utgjorde viktiga pusselbitar i s k ”Lappundersökningar” (bok utgiven 1941).

”L-ordet” hänger kvar i massvis av ordsammansättningar, namn på djurarter och ortsnamn. Är det dags att tänka om och finna nya ord? Det är inte första gången man, i så fall, byter namn på en ort, eller djurart. Eller är behovet av att vi ”måste” hålla oss kvar vid de gamla, kränkande benämningarna större än respekten för våra medmänniskor?

Exempel på ordsammansättningar med ”L-ordet” är:

  • lappkast
  • lappsjuka

Exempel på namn på djurarter med ”L-ordet” är:

  • lapphund
  • lappuggla

Exempel på ortsnamn med ”L-ordet” är:

  • Lapporten
  • Lappträsk
  • Lappland

Så länge ”L-ordet” lever kvar i ortsnamn, namn på djurarter och i diverse ordsammansättningar blir det svårt att kräva av gemene man att man inte ska använda sig av ”L-ordet”. För att vi ska komma dithän måste det förmodligen till förändringar i attityder kring vedertagna uttryck.

Vem har egentligen tolkningsföreträde för vad som är rasistiskt eller kränkande? Är det du, eller är det den historiskt utsatta minoriteten?

Se dig själv i spegeln och fråga dig om det är viktigt för dig att fortsätta hävda din rätt att svänga dig med det (för dig) ”riktiga” ordet och samtidigt kränka medmänniskor. Eller är det kanske så att det är en självklarhet att lämna de föråldrade, stigmatiserande och nedvärderande uttrycken åt historien, så att vi kan få ett samhälle som inkluderar alla, oavsett?

Och nej, argumentet att ”det alltid har hetat så” eller att vissa i den utsatta gruppen använder benämningen är inte legitima argument.

On topic, kuriosa och en självklarhet: Till skillnad från Björn Söder anser jag att det går finfint att vara same OCH svensk samtidigt.

* Uppgift om etymologin för ”L-ordet” är inhämtad från kommunikatör på Sametinget.

Lästips:

SVT: Ordet lapp var i fokus första rättegångsdagen

DN: Man kallade same för ”lapp” – åtalas

”Det har ju alltid hetat så!”

Artiklar

I kraft av sin hudfärg – den vita kvinnans tolkningsföreträde

Ann Heberlein skriver i sin analys SLOW CULTURE: Frantz Fanon – Svart hud, vita masker (1952)  och Jordens fördömda (1961), på ledarsidorna om hudfärger, där hon till viss del redogör för ”vita” och ”svarta” människors olika förutsättningar i samhället. Hon har bekantat sig med kritiska vithetsstudier. Hennes resonemang utgår ifrån Frantz Fanon och Sara Ahmeds vetenskapliga texter om vithet och dess privilegier. Texterna är producerade under olika tider men även i olika geografiska områden/samhällen.

Jag har funderat en del kring det mystiska begreppet ”vithet” den senaste tiden. Allt oftare blir jag nämligen anklagad för att vara just detta: Vit. Det förbryllar mig. Jag har aldrig tänkt på att min hudfärg skulle vara betydelsefull – och jag inser när jag skriver det, att just detta, min oförmåga att se att min ”vithet” skulle betyda något särskilt kan hållas emot mig. Efter att ha läst in mig något på vithetsdiskursen – Sara Ahmeds Vithetens hegemoni och antologin Om ras och vithet i det samtida Sverige – har jag förstått att just detta, min oförmåga att se innebörden i min egen vithet är ett bevis på att de som inte är vita är förtryckta och konstrueras som ”de andra”.

Heberlein har funderat över det mystiska begreppet ”vithet” den senaste tiden, det verkar finnas någon slags mystik över detta begrepp, att det är gåtfullt, misstänksamt och suspekt. Hon skriver vidare om hur hon har blivit anklagad för detta, att vara just vit. Vithet blir här i hennes ögon som något som hon kategoriserar som negativt.

Vithet framstår i detta stycke som om vithet är något man kan bli utpekad för att vara och som något hon blivit beskylld för att vara. Hon blir  ofrivilligt anklagad för något, det är utom hennes kontroll och något hon blivit tilldelad utan hennes eget godkännande. Hon kategoriseras till att vara något (vit och privilegierad) utifrån den utseendenorm som råder i samhället.

Vita människor som stigmatiserade offer

En intressant tanke som Barbara Perry (professor) lyfter fram i In the Name of Hate: Understanding hate crime gällande förövare som begår rasistiska hatbrott, är att de paradoxalt nog har en förmåga att framställa sig själva som offer. De blir den ”nya minoriteten” och är sårbar för hotet från ”dom andra”.

Utifrån detta blir beteendet och handlingen legitimt (att begå hatbrott) eftersom det nu handlar om att skydda sig själv samtidigt som man försvarar sitt land/ samhälle från ”dom andra”.  Samtidigt förklarar Katarina Mattson att ”vithet” och ”vit rasism” tillsammans är en maktposition som tillåter vissa handlingsutrymmen. Det kan få röra sig om att kontrollera eller ha möjligheten till att ge tillsägelser eller ha tolkningsföreträde.

Människor med olika hudfärg som ”färglösa” 

Heberlein fortsätter med att skriva att hon aldrig tänkt på sin hudfärg som betydelsefull. Vidare skriver hon, efter att ha läst Sara Ahmed och förstått att hennes oförmåga att se sin egen vithet är ett bevis på att de som inte är vita är förtryckta och konstrueras som ”dom andra”.

Samtidigt som hon sätter sig själv i offerrollen kan hon på en och samma gång utnyttja att hon är ”vit” genom att inta en maktposition som just vit och privilegierad. Genom att ifrågasätta och förminska rasifieringsaktivisters synliggörande av icke-vitas diskriminering:

Jag, som vit, är normen – och normer kännetecknas av att de i en mening är osynliga. Den som bryter normen syns – och straffas. I alla fall är det vad rasifieringsaktivisterna påstår, att ickevita ständigt diskrimineras och straffas i Sverige. De nekas arbete och bostad, de utsätts för våld och förföljelse. Påståenden som aldrig verifieras med tillförlitlig statistik eller kontrollerbar empiri, nej som bevis anförs ständigt egna erfarenheter av hur ”vita tittar”, av ”den svarta kroppens utanförskap” och så vidare.

Avfärdandet av empiri och forskning

Utifrån ovanstående citat kan vi utläsa att dels påstår rasifieringsaktivister, dels menar hon att dessa påståenden aldrig verifieras med tillförlitlig statistik eller kontrollerbar empiri. Centralt i citatet är att förminska påståenden om diskrimineringens existens samt forskning om ”dom andras” diskriminering, till att ”bevis” som anförs handlar om egna erfarenheter av hur ”vita tittar”, av ”den svarta kroppens utanförskap” och så vidare.

Det är enligt Heberlein alltså bara påståenden, som varken kan verifieras med statistik eller med kontrollerbar empiri, att icke-vita ständigt diskrimineras och straffas i Sverige. De erfarenheter som ”dom andra” har är alltså inte trovärdiga, till skillnad från hennes egna påståenden som hon betraktar som trovärdiga.

Här förkastar hon och avfärdar den forskning som finns på området och dess empiri. Intressant är att hon varken hänvisar eller länkar till någon vetenskaplig studie som bekräftar hennes påstående.

Offerkoftan på

Intersektionalitet är ett teoretiskt begrepp som problematiserar olika maktpositioner och hur dessa beroende på dess intersektioner med varandra skapar olika förutsättningar.

Detta är ett ypperligt tillfälle som synliggör hur det är möjligt för Heberlein att genom att inta sin position som vit, svensk, lektor och kvinna har tolkningsföreträde – hennes påståenden om vad som är bevis väger tyngre.

Att benämnas ”vit” är aldrig en komplimang. Det används i den svenska offentligheten för att avfärda någon, för att insinuera att denna någon på ett orättfärdigt sätt uppnått sin position – bara i kraft av sin hudfärg, inte genom prestation. Enligt denna retorik är alla vita alltid privilegierade, ett påstående som naturligtvis är nonsens.

Hon fortsätter i ovanstående stycke att offergöra sin tilldelade och negativa position – Att benämnas som ”vit” är enligt henne aldrig en komplimang. Samtidigt avfärdar hon att det skulle finnas likhetstecken mellan privilegium och att vara vit, det är ett påstående som naturligtvis är nonsens – att alla vita alltid är privilegierade.

Centralt för Heberleins resonemang är att hon återkommer till att vita människor på ett orättfärdigt sätt uppnått sin specifika position vilket hon menar är nonsens, det handlar om prestation.

Ännu en gång avfärdar Heberlein att hudfärgen vit har något med en viss position att göra. Hudfärg ska alltså enligt henne inte spela någon roll. Vi vet att det finns en etnisk hierarkisk skala som mycket väl diskriminerar människor utifrån vilken hudfärg man anses bära.

Samtidigt som hon på olika sätt förnekar att diskriminering är ”färglöst” och att det är ett icke-diskriminerande så anser hon att sin egen tilldelade hudfärg placerar henne i ett fack.

Heberlein kan egentligen inte komma runt med att det Sverige hon lever i är färglöst och icke-diskrimineranden när hon simultant offergör sin position och i samma stund erkänner dess existens genom sitt eget offergörande.

Källor:

Barbara Perry, in the name of hate: understanding hate crimes

Rasismens olika ansikten – vit rasism

Artiklar

Rasismens olika ansikten – vit rasism

Hur rasism bör definieras är inte självklart. Det finns en mångfald av definitioner när det kommer till rasism. Det är ett omtvistat begrepp såväl internationellt som i Sverige.

Kulturgeografer bland andra menar att det inte bara finns en rasism – det finns olika former av rasism vilka uppträder i olika rumsliga och tidsmässiga sammanhang.  Den ”vita rasismen” nämns sällan som just vit rasism – det är högst aktuellt att bekanta oss med detta begrepp.  Vi kommer bekanta oss med detta begrepp  utifrån en rapport från ett forskarseminarium ”Rasismer i Europa – kontinuitet och förändring”.

I artikeln ”Rasist? Inte jag” får vi läsa om att statsvetaren Anders Hellström delar in rasismen i fem huvudgrupper; biologisk rasism, nyrasism (kulturell rasism), postkolonial rasism, institutionell rasism samt vardagsrasism. För definitioner av ovanstående rasismer läs hela artikeln här.

Utifrån hela artikeln är man inne på vad kulturgeografen Katarina Mattson lyfter – nämligen vit rasism. Jag vill dock lyfta den vita rasismen vidare, som en av de mest aktuella rasismerna i Sverige idag, bland annat då den haft en särställning bland andra rasistiska ideologier. Den har legitimerats och rationaliserats av vetenskapliga teorier.

Den svenska rasismen som existerar under 2000-talet  menar Stefan Jonsson, forskare och kulturjournalist,  grundar sig först och främst i ”föreställningen om en oöverbryggbar värdekonflikt, en motsättning mellan universella, frihetliga och jämlika värden – som ”vi” anses stå för – och patriarkala, traditionella, etniskt särpräglade värden som tillskrivs ”de andra” och som inte passar i ”vårt” land eller ”vår” värld”.

I Europa har rasismen genom historien tillskrivit ”vita” människor en viss rasifierad position som är ”bortom all jämförelse”. Således har detta gett denna grupp privilegier och makt och den för givet tagna koppling som finns mellan begrepp som svensk, västerländsk, europé, kristen och vit, får en avgörande betydelse för hur man inkluderas eller exkluderas från dels ekonomiskt, dels politiskt betydelsefulla sammanhang i Sverige.

Katarina Mattson använder begreppet ”vit rasism” för att avgränsa och definiera den specifika form av maktstrukturer som formats kring vithet i Europa och europeiska bosättarsamhällen sedan 1500-talet”. Den här formen av rasism upprättades inom ramen för kapitalismens expansion – därför bör den också förstås i relation till framväxten av modernitet, upplysningen och vetenskap.

När det kommer till vit rasism är det viktigt att påpeka att denna form av rasism knappast är den enda rasismen som funnits, vit rasism är en specifik typ av rasism. Utifrån den ”vita rasismen får de symboler, värden och maktpositioner som sammankopplas med vithet på en rad sätt strukturerar europeiska samhällen, så även det svenska”. Vithet utgör en för givet tagen norm när det kommer till föreställningar om svenskhet, men också vem som är svensk, samt den föreställda gemenskapen som ”det europeiska” och västerländska.

Vithet och vit rasism har genom historien och fortsätter än idag att skapat utrymme för att ge ”företräde, tillträde, möjlighet till kontroll, möjlighet till att ge tillsägelser, ifrågasätta, misstänkliggöra, möjlighet att uttala sig, fatta beslut osv”. Man kan se vit rasism som ett privilegieupprätthållande system. Detta system drivs genom dess specifika logik som sker genom bevarandet och försvaret av dels en särskild grupps självskrivna förmåner, dels deras maktpositioner. Det finns alltså en drivkraft hos individer, likaså samhällsgrupper att ideologiskt vidmakthålla systemet.

Källor:

Mattson, Katarina, i Mattson, Katarina & Lindberg Ingemar (red.) 2004, Rasismer i Europa ─ kontinuitet och förändring, Danmark, Agora.

 

Krönikor

Empatisk läsning

Gästkrönika av Robert Nilsson

”Empatisk läsning – en utrotningshotad läsart i klickonomins medielandskap”

Jag brukar försöka att vara välvillig när jag på ett eller annat sätt tar del av en människas utsaga.

När utsagan kommer i form av en text, så kallas det för empatisk läsning.

Med det följer att du som läsare försöker sätta dig in i avsändaren med allt vad det innebär – att du försöker se texten eller det sagda med avsändarens ögon eller öron.

I dagens politiska klimat så har den typen av social fingertoppskänsla – som krävs för empatisk läsning – amputerats av de sociala medierna och klickonomins kugghjul och drev.

Det finns varken tid eller vilja till att ge avsändaren något som helst utrymme att förklara eventuella missförstånd. Det har till och med gått så långt att då budskap kan tolkas på fler än ett sätt (vilket i princip alltid är fallet) så väljer många att tolka budskapet eller utsagan på det för avsändaren minst välvilliga sättet.

Halmgubbar konstrueras. Utsagor tas ur sitt sammanhang – t ex en mening som tas ur ett större textsammanhang eller ett större socialt och samhälleligt sammanhang – och sätts i ett nytt på ett sätt som ger utsagan en helt annan – från avsändarens sida – ej avsedd betydelse.

På så sätt skapar vi fiender med agendor som egentligen inte finns men som genom våra mer eller mindre medvetna feltolkningar blir till för att positionera oss som hjältar på det politiska slagfältet.

Vi omtolkar utsagornas argument så att de passar motargumenten som vi har färdiga i våra arsenaler. Kanske skriver vi en rant eller en debattartikel med utgångspunkt i denna feltolkning för att sedan riva ner folkets jubel i form av viral spridning och gilla-klick.

På samma sätt som jag valde att tro på Salahaden Raoofs förklaring till varför han visade det s k Rabia-tecknet i Almedalen – att det var av solidaritet med offren för folkmord världen över och inte för att visa lojalitet med Muslimska Brödraskapet – så väljer jag att tro på Amineh Kakabavehs förklaring: att hon handlade mot bättre vetande.

Jag tänker att om något, så har den senaste tiden åtminstone lärt mig att vi måste vara mer förlåtande och välvilligt inställda till våra medmänniskors utsagor.

Någon sa att människors utgångspunkt är att tro på andra människor när de säger något – att detta är grunden för alla mänskliga relationer. Att det är det som har gjort människan och människosläktet till skapelsens krona.

Det finns något logiskt tilltalande med det. Jag menar – vad är alternativet?

Vilken värld hade vi kunnat bygga om vår utgångspunkt hade varit alla människor ljuger tills det att motsatsen bevisats?

Då hade vi fortfarande befunnit oss i grottorna – paranoida och asociala. Bligande ut på en värld utanför grottöppningen. En värld fylld av människor som ljuger och vill oss illa.

/Gästkrönikör Robert Nilsson

Krönikor

Om tolkning av verkligheten

Jag är konstvetare och fotograf, och således van att använda mina ögon ur ett både fysiskt samt abstrakt (tankemässigt) perspektiv. Utbildad inom dessa två områden är jag väl medveten om att varje människa tolkar sin omgivning mot bakgrund av sina egna kunskaper och erfarenheter.

När man läser konstvetenskap och skriver uppsatser inom ämnet är det alltid den egna tolkningen som är intressant. När man själv läser andras uppsatser eller böcker om ett givet konstverk får man alltid acceptera att personen i fråga ser verket på ett särskilt sätt. Man lär sig snart att alla ser saker olika, och att det till och med kan skilja sig mellan två människor som ser (något) med samma glasögon (inom just konstvetenskap; vilken teori och metod man väljer att använda i sitt seende av ett konstverk). Det vill säga; man håller inte alltid med om tolkningen av (något).

Med den här kunskapen i bakfickan känns det väldigt märkligt att tänka sig att det är vi svenskar som över huvudet på den som kommer till Sverige, oavsett anledning, bestämmer hur denne ska inpassas, anpassas, integreras i samhället.

From another Dimension
h.koppdelaney / Art Photos / CC BY-ND

Undrar om man ens tänkt tanken att det kanske vore bra att fråga den som faktiskt står där vid vår gräns och precis ska ta klivet in i ett nytt liv, i ett nytt land med nytt språk, ny kultur, nya lagar och oskrivna regler, om hur just den vill bli assisterad i sitt inträde.

Eller?

En av sakerna jag själv reflekterat över är hur det inte verkar finnas särskilt många alternativ för den som kommer hit som invandrare. Man ska lära sig språket och skaffa sig en sysselsättning. Vägarna dit ser inte ut att vara alltför många, och jag får uppfattningen om att man inte kan välja hur man vill ta sig fram till målet.

Jag har skrivit lite om detta tidigare, och jag står fast vid min åsikt om att det borde anställas fler människor som kan fungera som mittenpunkt i ett nätverk av kontakter som en nyanländ person kan ta del av. Kanske som också kan göra djupintervjuer med den anlände, för att ta reda på hur man på bästa sätt kan hjälpa denne att hitta en plats i samhället.

Jag kan inte låta bli att tänka – hur svårt kan det vara?

Och jag tänker dessutom att om man gör detta så skapar man en hel del nya jobb. Det gäller liksom att tänka smart, och eftersom många anser att invandringen kostar tänker jag att med en armé av lärare i SFI blir det många fler som har en lön de kan betala skatt på, och lägga på bostadshyror, shopping, resor och så vidare. På samma sätt som om en nyanländ person får det stöd som behövs när det gäller språkkunskaper samt en individanpassad plan som alla hjälps åt för att förverkliga, så kommer även denne att ha ett jobb som kan betala hyran, samt alla andra kostnader man har i ett hushåll. I min värld kan det bara gå plus.

De som bestämmer hur saker ska gå till, är politiker. De som sedan ser till att det blir som politikerna har bestämt är beslutsfattare i diverse organisationer och företag. Och det är dessa människor jag skulle vilja nå med den här frågeställningen.

Hur tänker de sig att de ska kunna få en bättre och mer stabil integration av nyanlända, när de inte frågat dem hur de vill bli integrerade? Hur tänker de sig att de vet bättre än den som kommer hit utan att kunna språket eller veta någonting om den svenska kulturen? Är det inte bättre att ta reda på det och forma sin politik efter det, i stället för att bestämma över huvudet på dem och genom detta kanske stjälpa snarare än hjälpa?

För det är ju så, och det tror jag att de flesta är överens om, att politikernas och beslutfattarnas verklighet ser helt annorlunda ut än den som kommer från ett annat land och ska flytta till ett nytt land och ett nytt liv. Och vems verklighet är det vi borde försöka se? Politikernas som inte påverkas personligen av hur nyanlända tas emot, eller de som kommer hit till sin nya verklighet?

Hur svårt kan det vara?