Etikettarkiv: individ

Vad är ”förorten”?

Det tål att upprepas. Förorten är en geografisk plats. Förorten är inte en kultur. Förorten är inte en religion. Förorten är inte en nationalitet. Förorten är inte en inkomst. Förorten är inte en social tillhörighet.

Jag växte upp under en stor del av min barndom i den förort där den här villan ligger. Jag spenderade många dagar och ibland veckor varje månad i den här villan. Jag var med när den byggdes.

Garaget till vänster i bilden byggdes av min kära, numera bortgångne morfar medans jag lekte byggarbetare. Min morfar lade stenplattorna runt villan. Min mormor och morfar planterade växterna runt huset och min morfar planterade gräsmattan, medans jag lekte markägare och strängt beordrade min skrattande morfar att jobba hårt eller försökte hjälpa honom att klippa gräsmattan, eller klängde på hans rygg när han klippte rabatterna.

Både när mina morföräldrar flyttade in i villan, vilket var år 1979 och fram tills idag, ligger villan i en av Sveriges rikaste kommuner.

Förr i tiden bodde nästan enbart etniska svenskar i den kommunen. Idag utgör de fortfarande en klar majoritet, även om det har flyttat in massor av människor från andra länder samtidigt som kommunen är ändå rikare.

Mina morföräldrar gjorde karriär efter kriget, men hade växt upp i fattigdom och marginalisering, men i deras fall i Västerbottens skogsland. Som för de flesta miljontals andra svenskar och människor som invandrade från andra länder, blev förorten vägen till ett bra liv.

Den svenska medelklassen och en större del av den så kallade överklassen skapades i förorterna, oavsett vad nyhetsrapporteringen och förfasade debattskribenter krönikörer vill ge sken av.

Mina närmaste grannbarn som jag ständigt lekte med, var i ena fallet ett antal etniskt svenska, alla blonda och blåögda pojkar och i andra fallet en pojke och en flicka med en finsk och en sydkoreansk förälder.

Som tur var, hade vi inga vuxna som tutade i oss att vi skulle vara annorlunda från varandra mer än att vi var individer. Vi kände oss varken mångkulturella bara för att vi samtidigt hade olika ursprung och umgicks, eller ”marginaliserade” bara för att vi levde i en förort. Vi behövde varken ”integreras”, ”assimileras”, försvenskas eller lära oss vara ”toleranta” .

Inte heller kände vi oss ”privilegierade” som levde i ett höginkomsttagarområde där de flesta var egenföretagare eller högavlönade statstjänstemän.

Vi var glada så länge vi kunde bada tillsammans, åka pulka tillsammans, äta lördagsgodis tillsammans, leka kurragömma tillsammans, gå på varandras födelsedagskalas, titta på TV och videofilmer tillsammans, bygga kojor tillsammans. leka i skogarna tillsammans och både gräla, skratta och glädjas tillsammans.

Vi var bara barn som just då för det mesta var förskonade från vuxenvärldens alla förgiftande metadebatter om huruvida vi var bra eller dåliga eller hur vi levde våra liv.

Inte ens merparten av de som bor i förorternas så kallade miljonprogramsområden bor i höghus, eftersom miljonprogrammens hus till största delen utgörs av tvåvåningsbostäder.

Över femtio år innan Jimmie Åkesson började varna oss för systemkollapsen, byggde ett då betydligt fattigare Sverige en miljon hyresbostäder, villor, samt skolor och dagis, centrum, bibliotek, kontor, garage, parkeringsplatser, vägar och sjukhus åt de nästan två miljoner människor som flyttade in till Sveriges storstäder.

Det var den utmaningen som Olof Palme i ett av sina tal som dåvarande kommunikationsminister, kallade för ”Sveriges största invandring”. Den invandring som skedde inne i Sverige. Svenskarna hade övergått från att vara ekonomiska välfärdsmigranter till USA till att bli ekonomiska migranter till svenska städer.

Den migrationen sågs som en utmaning och som även medförde problem, men inte ett problem i sig.

Många av de som antingen ondgör sig över förorter eller de som på något sätt vill tala om eller ”försvara Orten”, talar inte om förorter alls, utan enbart om en begränsad del.

Sluta generalisera om förorter och när du talar om förorter, kom ihåg att de är lika mångskiftande som ”frukter” och ”blommor” och ”väder”.

Oavsett var du bor i Sverige, nästa gång du letar efter en socialt och kulturellt isolerad människa, pröva att titta dig själv i spegeln. Kanske är det du själv? Du som tror att människor i fattigare områden eller rikare områden skulle vara så fundamentalt annorlunda än dig själv, försök lära känna människor i en helt annan miljö.

De människorna kommer ofta att visa sig vara de finaste människorna som du har träffat.

PS
Jag glömde att säga att det får man väl inte säga i det här jävla landet!

Image may contain: house, sky and outdoor

 

Vithetsstudier

Inom kritiska vithetsstudier uppmärksammas det att forskare (läs vita) måste ta ansvar för, men också kritiskt granska de normer som ligger till grund för ett rasistiskt samhälle. Genom att analysera och synliggöra vithet som en norm är det en politisk men även en kunskapsmässig strategi.

I följande text kommer vi bekanta oss med vithet och dess gränsdragning, som inte alltid är alldeles enkel. Det kan också tyckas obekvämt att prata om ”vithet” i förhållande till att vara svensk – varför jag finner det relevant och högst aktuellt att tänka i termer av vithet och att vara svensk.

Vithet som perspektiv

Vithet utgör ett perspektiv där ”vita människor” får en överordnad status, det är detta som medför ett specifikt perspektiv på samhället. Vithet innebär kulturella praktiker som inte benämns som specifikt ”vita”. Det utgör en måttstock där andra kulturella praktiker mäts, bedöms och benämns mot. Detta kan visa sig genom exempelvis att man benämner musik och konst som svart musik och svart konst. Det i sig markerar att det är ett synligt avsteg från den vita normen.

Vidare betonar man att rasism formas kring maktrelationer. Vithet blir till norm och förutsätts, samt skapas i relation till de som är ”icke-vita”. Värt att nämna i detta sammanhang är att vithet är en social och historiskt uppkommen idé, vilket har formats av dels sociala, dels politiska processer. Med detta menas att det inte finns någon naturlig, eller för den delen stabil grupp av ”vita människor”. Inte heller finns något självklart sätt att avgränsa de som kallas vita.

Dock finns det vissa grupper som utifrån specifika historiska situationer omdefinierats och gjorts ”vita” . Exempel på detta är irländare, mexikaner och judar. Dessa i sin tur fungerar som en buffert  mellan de föreställt motställda grupperna ”vita” och ”svarta”. Detta innebär att rassystemets och föreställningar om vithet är instabila och föränderliga.

Rasbegreppet ser man som en historisk konstruktion som förkroppsligas i tre olika diskurser. Dessa består av teorier om ”raser”, kristendomen och diskurser om företagande i form av imperialism. Diskurserna är centrala för att man ska förstå vithet, de vilar på en uppfattning om kroppen, vilket möjliggör vithet som maktposition.

hand-984170_960_720Föreställningarna om vithet formades under moderniteten och byggde då vidare på de innebörder av blekhet som symbol för aristokratin, men även för renhet samt religiositet vilket fanns i Europa sedan antiken och medeltiden. Traditioner som dessa var sammanvävda med kristna, vithet associerades till dels gudomlighet, dels kyskhet. Kristendomen och vithet går hand i hand, genom större delen av historien men även utifrån ett flertal sätt.

Tankegången om människor som vita

När det kommer till vithet menar Katarina Mattson, kulturgeograf, att det är viktigt att klargöra tankegången gällande människor som ”vita”. Även om hudfärg, ögonfärg och utseende har en biologisk grund handlar det om en idé som skapats i sociala och kulturella sammanhang vilket gör att biologi har ytterst lite med detta att göra. I ett samhälle som är rasistiskt blir individers utseende av stor betydelse för hur denne kommer att uppfattas av sin omgivning.

Gällande den generella idén om raser har biologin således liten eller ingen relevans, snarare är det så att innehållet kommer från politiska samt sociala processer. Dessutom har det även varit så att de som ansetts ”vita” har varierat från olika tider och platser. Vithet i Sverige är något som kan tas för givet, troligtvis mer än vad man gör i Storbritannien och USA. Därför kan det även tyckas svårsmält att resonera kring vithet som norm utifrån en svensk kontext.

Vithet bör alltså ses som ”ett ideal som genomsyrar båda symboliska och materiella dimensioner av samhällsprocesser, inte minst i människors vardag”. Katarina Mattsson beskriver vidare att vithet kan ses som en praktiserad relation, man intar en vithetsposition som i förhållande till andra människor och platser som kategoriseras som icke-vita. Vithet refererar till en praktik som skapar och upprätthåller en gränsdragning till den rasifierade andre. Detta sker när personer intar en ”vithetsposition” och agerar i enlighet med den makt som denna position skapar utrymme för.

Utifrån ett sådant synsätt sammankopplas vithet med en situation och handling istället för till enskilda individer. Denna maktposition som vithet skapar upprätthållas genom ett oavbrutet upprepande av rutinmässiga praktiker och handlingar.

När det gäller gränsdragningen kring vithet är även den av betydelse eftersom vit rasism även kan drabba de som förefaller som ”vita” grupper om de inte anses uppleva och vara värdiga vitheten. Eftersom gruppens ”positiva värden måste hållas intakt” kommer det finnas de som försvarar vita privilegier och kommer exkludera och inkludera människor efter behov.

Bokrecension: En droppe midnatt

Din mamma spillde kaffe på dig när du var liten, svarar hon. Det är därför du är brun.

Illustration av Jesper Waldersten

Jag har läst boken En droppe midnatt skriven av musikern och debattören Jason Diakité. I boken, som är sinnebilden för en självbiografi, får vi lära oss hur det kan kännas att ständigt vara på jakt efter sin egen identitet. Att inte vara vit, men inte heller svart. Att ständigt känna sig utanför och att ständigt befinna sig i ett ingenmansland.

För mig personligen är detta livsöde speciellt. Jag kan relatera till de miljöer och de personer som ungdomsåren utspelar sig i och kring, eftersom jag i 8 år gick på samma skola som Jason. Jag bevittnade på avstånd den rasism och den mobbning han blev utsatt för under skolåren, men kunde inte riktigt förstå vidden av vad som skedde dag efter dag. Det kanske blir så när man går i olika årskurser, och vi blandade oss inte mellan klasserna på Tunaskolan i Lund. Jag har ett gott minne då jag interagerade med Jason på ett fint sätt. Jag gick i nian och han gick i åttan. Jag minns att jag vid ett tillfälle, jag kommer inte ihåg sammanhanget då vi egentligen inte kände varandra, i korridoren fick lyssna på en demo han hade spelat in. För mig var rap främmande, men idag kan jag se på det med helt andra ögon.

Jason är en mix av massvis med etniciteter, och det är det han, genom livet, förlikat sig med att han är. Men resan har varit lång och mödosam. Allt från barndomens ständiga påminnelse om att han är annorlunda, genom den identitetssökande ungdomen till idag, då många av pusselbitarna verkar ha fallit på plats.

– Niggerbajs.
Det är mitt mellannamn i flera år. Vad kan vara svartare än en svart människas bajs? Det hade varit illa nog att bara kallas bajs. Men tydligen förstår mellanstadieungar att bajs från en nigger måste vara äckligare än vitas. En duo kallar mig detta på så många raster att jag inte har annat försvar än mina händer. Men jag kan inte slå bort deras ord. De borrar sig in under min rödbruna hud.
Hur osynlig jag än gör mig kan de blotta mig för vad jag är. Hur lärde sig Magnus och Agge dessa ord? Niggerbajs. Nigger. Niggerjävel. Din jävla nigger. Varje gång jag hör orden är det som om de avtäcker mitt inre som just består av det äckligaste: niggerbajs.

Vi får läsa om hur onda och elaka barn kan vara, hur rasismen flödar ur människor oavsett ålder. Vi får känna av rasismen och mobbningen på skolgården, vi får en inblick i hur det kan kännas att inte vara en del av ett sammanhang, en grupp och ett samhälle. Vi bevittnar hur Jason förhoppningsfull blir hembjuden till en av sina plågoandar av dennes far, tillika Jasons tandläkare, i ett med facit i hand, utnyttjande syfte.

På min vänstra hand har jag ju den där pigmentfläcken. En grupp små vita fläckar som liknar en karta över någon ögrupp. Jag kan sitta länge och stirra på fläcken och tänka att om fläckarna varit fler hade jag varit vit.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag skulle se ut om jag var vit. Ibland får jag till och med för mig att märket har växt. Att vitheten inom mig håller på att breda ut sig. Men det gör den aldrig. De där vita fläckarna är fast i en evig remi med ett hav av brunt.

Sökandet efter en egen identitet i en terapeutisk resa är den röda tråden som spinner genom hela berättelsen. Med smärtan och den ständiga oroskänslan molande i magen kommer en önskan om att vara ömsom vit, ömsom svart. Denna önskan är ständigt föränderlig, och istället för ”vi och dom” får vi känna på Jasons känsla av ”jag och dom”.

Vi följer med i Jasons självpåtagna mission att leta upp sina rötter. Hur svårt det var för hans föräldrar, pappa som är svart och mamma som är vit, att rättfärdiga sitt unika förhållande. Pappa Madubuko och mamma Elaine ses i 60-talets USA som förrädare då de valt en människa av annan ”ras” att förälska sig i.

Det uppstår en evig diskussion mellan Jason och fadern om huruvida det egentligen är en bra idé att åka till USA för att finna sig själv. Fadern är envis i sin övertygelse om att det inte tjänar något till att riva upp gamla sår. Men Jason släpper inte sin dröm. Viljan är så stark att han, trots faderns motvilja, bestämmer sig för att förverkliga drömmen.

Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.) NARA FILE #: 165-JT-230 WAR & CONFLICT BOOK #: 109
Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.)

Jason söker, med hjälp av vännen och fotografen Simme, och kärleken Amelie, rötterna i slavarna och i bomullsplantagernas South Carolina. Han söker upp släktingar i den amerikanska södern och intervjuar dem. Slavarnas grymma verklighet under den vita mannens piska genomsyrar det amerikanska samhället än idag. Jason blir varse den strukturella rasism som fortfarande är ständigt närvarande i USA, och han kan tyvärr också dra paralleller till hur det idag också ser ut i Europa. Det är den svarta historien, och släktens livsöden, som är nyckeln för Jason att finna sin egna identitet. Han finner många av svaren han har letat efter, och grubblat över.

De målande beskrivningarna av samtalen med den envisa fadern hemma i Lund och, sedermera Malmö, och den fina relationen till den alltid uppbackande modern i Lund är vackra. Kaoset, sorgen och hopplösheten som uppstår då fadern blir sjuk och den ständiga närvaron i berättandet gör att biografin är oumbärlig, ett historiskt tidsdokument som alla, oavsett bakgrund, borde ta del av. Boken skildrar slavarnas, de svartas och de vitas – dvs allas vår – historia, på ett innerligt, vackert och hjärtskärande sätt.

Hur kommer den droppe midnatt, den genom generationerna utspädda mängden melanin som finns kvar i vår linje att bäras?

Jag ser boken som ett nödvändigt och angeläget inlägg i den antirasistiska debatten, då den har sin utgångspunkt i individens personliga upplevelser av rasism.

Boken är utgiven på AlbertBonniers Förlag och jag rekommenderar att lyssna på den som ljudbok, då det är Jason själv som läser.

Fotnot: Jag vill framföra min kritik över att Jason fortlöpande genom boken talar om ”raser”. Det är sedan lång tid belagt att det inte finns ”raser”.