Etikettarkiv: Sverige

Myter

Myt 1: ”Vi har inte råd”

Detta är första delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.

Den svenska regeringen har nu deklarerat att antalet asylsökande till Sverige inte ska överstiga hälften av 2017 års nivå. Detta innebär i klartext att antalet asylsökande som regeringen anser är lämpligt per år är ca 12 833.

Tittar vi på genomsnittligt antal asylsökande sedan 1990 så finner vi då att denna nivå är hälften av 1990-talets och 2000-talets nivåer.
På grafen kan vi se att det årliga genomsnittet asylsökande på 1990-talet var 24 555 och på 2000-talet 25 395.

Helt ny asylpolitik

Den politiska slutsatsen är glasklar:

Den svenska regeringen anser nu att Sverige under både 1990-talet och 2000-talet tog emot ungefär dubbelt så många asylsökande som vi borde ha gjort.

Att på detta sätt ompröva decennier av asylpolitik med utgångspunkt från det som hände 2015 borde inte vara rimligt.
Men det är vad som nu sker.

2017 – en sjättedel av 2015

Många tycks dessutom tro att Sverige fortfarande får in ett stort antal asylansökningar. Så är det inte.

Antalet asylansökningar minskade dramatiskt redan 2016, och 2017 kom 25 666 – en sjättedel av 2015 års nivå.

Att på detta sätt använda toppnivån från 2015 för att halvera antalet asylsökande jämfört med 1990- och 2000-talet är minst sagt märkligt.

Drygt hälften får PUT

Det är viktigt att påpeka att långt ifrån alla som söker asyl får den godkänd. Genomsnittet för åren mellan 1990 – 2017 är att 55 % som sökte asyl fick PUT, permanent uppehållstillstånd.

Siffran var högre på 1990-talet (65 %) och lägre på 2000-talet (45 %) och hittills under 2010-talet ligger andelen godkända asylansökningar på genomsnittet för hela perioden – 55 %.

Sveriges dåliga ekonomi?

Denna genomsnittliga siffra innebär att den svenska regeringen nu hävdar att vi bara kan ge skydd åt ca 7 000 flyktingar per år (55 % av 12 833).

Flera ministrar påstår nu att detta är en rent ekonomisk fråga. Vi skulle helt enkelt inte ha råd.


För att göra det ännu tydligare – den svenska regeringen hävdar att Sverige inte har råd att ta emot fler än sju människor per 10 000 svenskar.

Under den ekonomiska krisen kring 2008 tog Sverige emot 24 353 asylsökande – alltså dubbelt så många som detta nya riktmärke, och betydligt fler fick PUT än det som nu aviseras som tak.

Och alla vet att Sveriges ekonomi sedan flera år går bättre än på mycket länge. Att vi inte skulle ha råd nu faller på sin egen orimlighet.

Det är något som inte stämmer i själva kalkylen.

Den observanta läsaren upptäcker att jag inte alls använder begreppet invandrare eller invandring utan koncentrerar mig på begreppet Permanent UppehållsTillstånd (PUT). Skälet till detta är enkelt.

Enbart personer som inte är svenska medborgare behöver ansöka om PUT, medan även svenska medborgare ibland räknas som invandrare.

Visserligen infördes 2014 nya regler som gör att EU-medborgare inte längre syns i statistiken över PUT, men jag har ändå funnit att fördelarna med att utgå från PUT överväger.

Invändningen att en diskussion av begreppet ”massinvandring” måste utgå från det juridiska begreppet ”invandring” är inte giltig.

Skälet är enkelt. Begreppet ”massinvandring” är inte politiskt neutralt och de som använder detta politiskt laddade uttryck har inget intresse av att begränsa svenska medborgares inresa till Sverige.

Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 31 maj 2018

Krönikor

Återvandringen: Står SD:s stövlar putsade i garderoben ännu?

Återvandring är ett begrepp vi lär höra mer av framöver. Partierna Alternativ för Sverige (AfS), och Sverigedemokraterna (SD), har börjat propagera för detta i år. Kort och gott har det blivit en del av valdebatten att vilja kasta ut hundratusentals personer med svenskt medborgarskap eller permanenta uppehållstillstånd. I denna artikel beskriver jag faran med detta.

Partiet Alternativ för Sverige (AfS) bildades mars 2018 av avhoppare från Sverigedemokraterna (SD). En av de punkter som står på deras dagordning är ”återvandring” eller som det kallas ibland ”repatriering”, dvs att man ska börja skicka hem invandrare. AfS själva har beskrivit detta med att personer som bott här sen 80-talet inte ska känna sig säkra. Det rör sig om hundratusentals som de vill skicka hem.

Men inte bara AfS utan även SD har börjat prata om återvandring i stor skala.

SD drev kampanjer om detta förr i tiden, det var faktiskt en av huvudfrågorna för de nazister och nazisympatisörerna som bildade partiet på 80-talet. Man har aldrig tagit avstånd från återvandringen, men har hållit låg profil med denna frågan länge. I februari började man prata om återvandring igen i samband med partiets framtidsdagar.

Eftersom SD redan har en nollvision för asylmottagande är det svårt att skärpa den politiken, enligt Åkesson. Men det kan vara dags att driva på om återvandring, som Åkesson beskriver som nästa stora strid i migrationspolitiken.
– Vi ska tvinga fram de andra partierna på den banan, sade Åkesson och tillade att partiet har många förslag hur människor ska återvända till länder ”där de bör bo”. (Källa)

Det finns skillnader mellan AfS och SD. AfS vill gå längre och antyder att även de med osvenskt beteende, som muslimer, bör skickas ”hem”. AfS-aktivister har dessutom pratat om att skicka ”hem andra generationens invandrare”. AfS är nog mer fokuserade på återvandring genom tvång och SD:s retorik handlar ännu oftast om återvandring som ska ske frivilligt. Men båda är överens om att återvandring ska ske och att tvångsmetoder ska användas, speciellt mot de som kommit hit på s k ”felaktiga grunder”.

Intressant nog är det den förment ”liberale” Paula Bieler som SD valt att göra till inofficiell talesperson för dessa återvandringsfrågor.

”Felaktiga grunder”

Det är inte s k ”illegala flyktingar” eller afghanska ensamkommande AfS och SD tänker på. Inte heller kriminella flyktingar. Båda partierna vill gå längre. Både SD och AfS vill börja ompröva asylbeslut och beslut om uppehållstillstånd. Nyckelordet här är ”felaktiga grunder”. ”Många har kommit hit på felaktiga grunder”, som SD skrev på Twitter.

Det som menas här är att börja leta efter alla som angett felaktig information då de sökte asyl, eller alla som använt falska ID-kort eller påhittade identiteter. Ofta inkluderas de som tagit sig in här ”illegalt”, dvs med hjälp av smugglare. Det är just här det börjar bli riktigt farligt och knepigt. Det finns nämligen få flyktingar som lyckats ta sig till Sverige utan att använda smugglare och/eller falska identitetshandlingar.

EU har murar. EU är så gott som stängt. Det saknas lagliga vägar in. Det gör att de som vill fly, av vilken anledning det än må vara, ekonomi, att de är homosexuella, eller politiskt förföljda, måste använda metoder utanför lagar och regler, för att överhuvudtaget kunna ta sig hit. Ibland anger de fel födelseland också för att öka chanserna att komma in. Det är t ex lättare att komma in i EU som somalier än som en person från Djibouti. Anledningen till detta är att det finns extremt få lagliga vägar in i EU.

Den som kan sin historia vet att det varit på samma sätt förr. Många av de judar som flydde Nazityskland var tvungna att skaffa falska ID- handlingar för att kunna lämna landet eller för att kunna stanna i de länder de flydde till.

Ett bra exempel på detta är den tysk-svensk-judiska konstnären Lotte Laserstein. Hon flydde från Nazityskland 1937 genom att delta i en konstutställning i Stockholm. För att få ut även möbler och all sin konst från Tyskland tvingades hon skaffa falska handlingar. När hon väl kom hit arrangerades ett giftermål mellan Lotte och en gammal man i skärgården i Sverige. Efter giftermålet sågs ”makarna” aldrig mer. Det var ett arrangerat äktenskap, men hade hon inte gift sig hade hon troligen hamnat i gasugnarna även hon, som var lesbisk och judinna. Knappast några bra odds för att lyckas överleva.

Om man tänker sig att börja kasta ut personer som kommit in hit med falska handlingar och genom smugglare kommer man att behöva kasta ut nästan alla som kommit hit överhuvudtaget, utom kanske en del som kommit hit via FN. Det är just det som är livsfarligt! Speciellt eftersom man redan börjat återkalla uppehållstillstånd och medborgarskap i flera länder i EU.

Norge har redan börjat återkalla uppehållstillstånd och kasta ut de mest extrema exemplen på ”falska identiteter”. T ex har flera personer som angett Somalia som ursprungsland visat sig komma från andra länder, t ex Djibouti, och därmed har de både förlorat medborgarskap och fått besked om att de måste kastas ut.

När man kastar ut människor för att de ljugit om ålder, ursprungsland, eller för att de använt falska ID eller smugglare, så bortser man från hur människorna är. Att kasta ut brottslingar som mördar är nåt annat än att kasta ut de som kommit hit med falskt ID. Man bortser också från de murar som EU har rest. Det är lika snurrigt att kasta ut människor på dessa grunder som det är att kasta ut människor som har arbetstillstånd för att de tjänat några kronor för mycket något år.

Mer triangulering?

SD är väldigt medvetna om att flera av de gamla partierna, speciellt Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Moderaterna, håller på att anpassa sin retorik och politik för att vinna tillbaka SD-väljare. SD kallar detta en seger.

Som det stod på SD:s Facebook tidigare i år:

Gårdagens fake news är dagens sanningar. Både media och övriga partier börjar sakta anpassa sin retorik efter verkligheten och den sverigedemokratiska verklighetsbeskrivningen. Lögner som att ”invandringen är lönsam” och ”tiggeriet är inte organiserat” hörs inte lika ofta längre. Moderaterna gör sitt bästa för att väljarna ska glömma ”öppna era hjärtan”-retoriken och kopierar nu vår politik så gott de kan.

Jimmie Åkesson menar att nästa strid inom migrationspolitiken kommer handla om återvandring. Många har kommit till Sverige på felaktiga grunder och vi behöver underlätta för dem att återvända till sina hemländer.

Även rumsrena partier i Europa har betonat detta med att skicka tillbaka de med avslag. Socialdemokraterna i Nederländerna pratade mycket om detta under sitt katastrofval förra året (Läs mer om detta i min artikel här.) Det är inte att gå så långt som AfS eller SD eller andra rasistiska partier ute i Europa. Men det är triangulering, dvs att anpassa retorik och politik efter motståndaren för att vinna tillbaka väljare från dem. Att ”rumsrena” partier överbetona att ”nu ska minsann asylsökande som får avslag skickas hem” i en situation när rasistiska partier driver återvandringsfrågan är livsfarligt!

Att kasta ut invandrare har blivit en valfråga 2018, genom Alternativ för Sverige och Sverigedemokraterna. SD försöker ofta säga att de numera är ett rumsrent parti och att de tar avstånd från sin gamla politik och retorik. Bl a den från den tid då nazisterna härjade i partiet. Ett exempel på den politik som man försökt hålla låg profil om är just återvandringen. Att SD dammar av denna gamla fråga visar att partiet inte står långt från sina gamla nazirötter än idag. SD visar att de svarta klackstövlarna, med nazisymbolerna på, ännu står putsade i deras garderob.

Lästips:

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

 

Diverse skärmdumpar från AfS

Jeff Ahl sitter i riksdagen för AfS, som avhoppare från SD.
När ni läser uttalandena från de f d SD-medlemmarna ska ni minnas att SD en gång i tiden försvarade dessa medlemmar då de anklagades för rasism.

‘

Lästips:

I fokus, Myter

Myt: Invandrade pensionärer får dubbelt så mycket som svenska

 

Än en gång har en lögn angående invandrare och bidrag blivit viral. Att SD-politikern som ursprungligen spridit lögnen säger att han tar avstånd från det spelar ingen roll, eftersom lögnen, som först delades 2015, fortfarande delas.

Under flera år har myten spridits på sociala medier. Det var 2015 som bl a andre vice ordförande i för Sverigedemokraterna Per Gustafsson delade ett inlägg på Facebook med följande punchline:

”Garantipensionen på 7 500 kr anses räcka till alla levnadsomkostnader för den svenske pensionären emedan 14 831 inte anses räcka för den invandrade pensionären.”

Inlägget har delats tusentals gånger. Detta trots att Dagens Nyheter 2015 och Viralgranskaren 2016 förklarat att inlägget är en lögn. Även Pensionsmyndigheten har på sin hemsida rett ut missuppfattningarna kring äldreförsörjningsstödet.

Vad är garantipension?

Garantipensionen är en del av den allmänna pensionen och fungerar som ett grundskydd för de som har låg eller ingen arbetsinkomst i livet. Generellt sett kan man säga att ju senare du har kommit till Sverige desto lägre pension får du. För att erhålla full garantipension krävs att du har bott i Sverige i 40 år. Många som har kommit till Sverige senare i livet har inte ens rätt till garantipension. På Pensionsmyndighetens hemsida läser vi:

”Äldreförsörjningsstödet är ett stöd för dig som har låg eller ingen pension och innebär att du ska kunna betala för din försörjning och ditt boende så att du får en skälig levnadsnivå. När du ansöker om äldreförsörjningsstöd prövar vi alltid samtidigt om du också har rätt till bostadstillägg.

Du kan ansöka om äldreförsörjningsstöd från det att du fyller 65 år. Du måste vara bosatt i Sverige för att kunna ansöka. Hur mycket du kan få i äldreförsörjningsstöd beror på dina inkomster och din bostadskostnad. Äldreförsörjningsstödet beräknas utifrån ett belopp för skälig levnadsnivå.”

Vidare kan vi läsa oss till att 5 634 kronor per månad (2018) räknas som skälig levnadsnivå för ensamstående. För den som är gift, sambo eller registrerad partner ligger siffran på 4 590 kronor per månad (2018). Om den totala inkomsten efter avdrag för skatt och skälig bostadskostnad skulle ligga under skälig levnadsnivå har man rätt att söka äldreförsörjningsstöd, så att man kommer upp i skälig levnadsnivå.

Siffran för skälig bostadskostnad när man ansöker om äldreförsörjningsstöd ligger på 6 620 kronor per månad (2018) för ensamstående och 3 310 kronor per månad för den som är gift, sambo eller registrerad partner. Om den ena parten i ett gift par inte längre kan bo kvar i det gemensamma hushållet, och flyttar till t ex ett äldreboende, så räknas man som ogift.

Den som erhåller pension kan även söka bostadstillägg. Maximalt kan pensionärer få 5 560 kronor skattefritt i bostadstillägg. Om man erhåller full garantipension och bostadstillägg får man ut 12 470 kronor efter skatt per månad.

Via äldreförsörjningsstödet kan man erhålla boendestöd om maximalt 6 620 kronor per månad. Erhåller man fullt äldreförsörjningsstöd inklusive boendestöd så får man som mest 12 254 kronor efter skatt per månad.

– Det är väldigt få som får det högsta beloppet, de flesta får betydligt mindre, säger Linda Nygren på Pensionsmyndigheten.

Åter till garantipensionen: För att erhålla garantipension krävs att du har bott i Sverige i minst tre år. För varje år som du bott i Sverige ökar garantipensionen. Har du bott i Sverige 40 år får du maximal garantipension. För varje år mindre du har bott i Sverige minskar garantipensionen med 1/40-del. Har du bott i Sverige i 20 år får du alltså 20/40-delar, dvs halva maxbeloppet. Den maximala garantipensionen ligger på 8 076 kronor per månad för ensamstående och 7 204 kronor per månad för den som är gift, sambo eller registrerad partner. Den som kommit till Sverige med flyktingstatus har rätt att även räkna in boendeår i hemlandet.

OM du som ensamstående har inkomstgrundande pensioner på över 11 650 kronor per månad före eventuellt skatteavdrag får du ingen garantipension. Siffran för den som är gift, sambo eller registrerad partner är 10 326 kronor per månad. Dessa belopp gäller de som tar ut sin pension vid 65 års ålder. Garantipension betalas ut även om du flyttar utomlands. De länder som gäller för att fortsatt erhålla garantipension är EU-länderna, EES-länderna samt Schweiz.

De som är berättigade garantipension får den automatiskt då de ansöker om allmän pension. Beloppet på garantipensionen kan minska mot bakgrund av inkomstpension, tilläggspension, änkepension och utländsk pension.

Massor av lögner florerar

På Pensionsmyndighetens hemsida kan vi läsa om de vanligaste missuppfattningarna, lögnerna och myterna om äldreförsörjningsstödet:

  • Äldreförsörjningsstödet går bara till invandrare – FALSKT
  • Äldreförsörjningsstödet är högre än garantipensionen – FALSKT
  • Pensionerna blir lägre när fler beviljas stödet – FALSKT
  • Du kan få stödet utan att ha bott en enda dag i Sverige – FALSKT
  • Det görs ingen ekonomisk prövning när du ansöker om stödet – FALSKT
  • Du kan ha tillgångar och pension från utlandet utan att det påverkar stödets storlek – FALSKT
  • Du kan vistas utomlands under en lång tid och ändå få stödet – FALSKT

Totalt erhåller 23 126 personer äldreförsörjningsstöd, och medelbeloppet är 3 564 kronor per månad. Den som nyligen har flyttat till Sverige får alltså mindre än den som har bott större delen av sitt liv i Sverige. Inte dubbelt så mycket som hävdas i påståendet. (Källa)

Lögnen, som utvecklats till en myt, uppstod troligtvis genom en insändare i tidningen Senioren 2011. Insändarskribenten försökte sig på att göra en uträkning, som visade sig vara felaktig. Hen räknar på hur mycket äldre som inte arbetat i Sverige kan få i äldreförsörjningsstöd:

Äldreförsörjningsstöd: 4 831 kr (2011 års nivå)
Äldreförsörjningsstöd för skälig boendestandard: 6 200 kr
Utländsk pension: 3 000 kr
= 14 031 kr per månad

I uträkningen har skribenten räknat på att invandraren erhåller maximalt äldreförsörjningsstöd plus boendestöd plus utländsk pension. Uträkningen stämmer inte. äldreförsörjningsstöd blir lägre mot bakgrund av pension eller annan inkomst. Den utländska pensionen på 3 000 kronor per månad medför att äldreförsörjningsstöd minskar med samma belopp.

– Det är som att jämföra äpplen och päron, säger Linda Nygren som är expert på Pensionsmyndigheten.

Det som Per Gustafsson gör i sitt Facebook-inlägg som delats tusentals gånger i sociala medier är att han jämför en svensk garantipensionär utan bostadstillägg med en invandrad person med äldreförsörjningsstöd inklusive boendestöd och utländsk pension. Gustafsson slarvar med siffrorna och skriver ”14 831” istället för ”14 031”, och det är därför den spridda lögnen ser ut som den gör. Inga av siffrorna i det virala inlägget stämmer.

Sammanfattningsvis konstaterar vi att det inte stämmer att invandrade pensionärer får ut mer än svenska garantipensionärer.
Garantipensionen ligger på minst 6 910 kronor per månad efter skatt och som mest 8 076 kronor per månad efter skatt. En nyinflyttad pensionär kan maximalt erhålla 5 634 kronor i äldreförsörjningsstöd. Om båda har rätt till bostadstillägg respektive äldreförsörsjningsstöd för boende får den svenske garantipensionären ut 12 470 kronor per månad och den invandrade pensionären 12 254 kronor per månad.

Beräkningen för att få fram dessa siffror ser ut så här:

Garantipension efter skatt: minst 6 910 kronor per månad
Bostadstillägg för personer med pension: 5 560 kronor per månad
= 12 470 kronor per månad
Äldreförsörjningsstöd: 5 634 kronor per månad
Äldreförsörjningsstöd för boende: 6 620 kronor per månad
= 12 254 kronor per månad

Per Gustafsson avsäger sig idag allt ansvar. Han säger att han har letat fram inlägget på Facebook från 2015 och ändrat inledningen på inlägget genom att skriva att siffrorna blivit faktakollade och att ingen ska dela inlägget. Till vilken nytta, kan man undra. Jo, till ingen nytta! Skadan är redan skedd, och den är lika gigantisk som den är irreparabel.

Vi på Motargument vill än en gång påminna om att alltid vara källkritisk.

Om något låter för bra för att vara sant, så är det med största sannolikhet inte sant.

 

Debatt

Hederskultur används som politiskt slagträ

Hederskultur används felaktigt för att kollektivt skuldbelägga människor. Det största felet man begår i debatten är att man ser religion som den viktigaste orsaken till att vi har en värld där hederskultur existerar i alltför stor utsträckning. Men det stämmer inte: de viktigaste faktorerna i hederskultur är tradition, sociala konstruktioner och kultur.

Hedersnormer, hedersförtryck och hedersrelaterat våld har en komplex och allvarlig problematik och baserar sig på traditionella, sociala och kulturella mönster.

Missförstå mig rätt när jag väljer att rubricera denna artikel med att hederskultur är ett politiskt slagträ. Jag är den förste att välkomna debatt kring hur vi ska lösa ett av de största problem vi har i svenska samhället.

Varje liv som tas pga hedersrelaterat våld är ett för mycket. Det finns ett enormt mörkertal, men statistik visar att var tionde mord är ett hedersmord och en tredjedel av mord på kvinnor är hedersmord (siffror från 2016). På alla nivåer ska företeelsen diskuteras och anta en lösningsfokuserad argumentation.

Det jag vänder mig mot är att hederskultur i debatten används som ett argument för att begränsa, eller stoppa, invandringen.

Hederskultur kopplas felaktigt ihop med religion

Många vill koppla ihop begreppet heder med religion, men det är en felaktig ingång i problemet. Ibland används hedersrelaterat våld ”i religionens namn”, men då det förekommer bland följare till flera religioner, är det inte ett hållbart argument och det är inte heller där vi ska angripa problemet.

Det vi vet är att det inte finns stöd för hedersrelaterat våld i någon av de större religionernas heliga skrifter (t ex Bibeln – inklusive Toran – och Koranen). Uppfattningen om att det finns stöd för hedersrelaterat våld i religionen har kollektivt fördömts av högprofilerade religiösa företrädare.

Det finns människor (såväl kristna som muslimer och judar) som besitter en felaktig uppfattning om att alla aspekter av livsstil och kultur är relaterat till tron. Uppfattningen strider mot den ”officiella” religionen.

I debatten hörs röster som framför hederskulturen som ett argument för en annan migrations- och invandringspolitik. Dessa röster förenklar företeelsen på ett sätt som inte gagnar vare sig utsatta eller oss som vill se en förändring vad gäller hederskultur i Sverige, och internationellt.

Framför allt flickor drabbas

En grundbult i hederskultur är klan- eller familjebaserade hierarkier som utgångspunkt för vad en medlem av klanen eller familjen inte anses få göra, och hedersnormer är verktyget. Det hedersrelaterade våldet och förtrycket styrs av kollektivistiska strukturer och är alltid kollektivt sanktionerat, och hederskulturen hyser en övertygelse om skillnaderna mellan män/pojkar och kvinnor/flickor. Hedersrelaterat våld drabbar oftast kvinnor/flickor, medan ungefär 4% av de drabbade är män/pojkar.

En särskilt utsatt grupp är HBTQ-personer, som lever i en föreställning om att homosexualitet är förbjudet, sjukt och syndigt. För klanen är det otänkbart med något annat än en heterosexuell relation. Om familjen får vetskap om att en son eller en dotter är homo-, bi-, transsexuell eller queer kan förtrycket bli våldsammare.

De utsatta kan komma att bli utfrysta eftersom de uppfattas som en stor skam. Unga hbtq-personer är oftast medvetna om att deras sexualitet är förbjuden. Detta medför en skam och skuld över att ha svikit föräldrarna.

Många utsätts för omvändelseförsök, det vill säga att familjen eller klanen försöker omvända dem att bli heterosexuella.

Det kan göras genom att de utsatta tvingas resa till släktens hemland för att träffa en andlig ledare eller för att finna en lämplig partner av motsatt kön. Tvångsäktenskap för hbtq-personer är yttersta formen av omvändelseförsök.

En särskilt utsatt grupp som är sårbar och svårupptäckt är personer med intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning). Sårbarheten hos dessa personer består i att de befinner sig i beroendeställning till familjen eller klanen och svårupptäckt eftersom våldet och förtrycket kan ta sig andra uttryck.

Det kan istället handla om passivt våld: man låter bli att söka LSS-insatser, man avstår från att ge praktiskt stöd eller från att assistera vid toalettbesök, från att gå till skolan eller så kan man se till att den utsatte inte får sin medicin.

Till skillnad från andra äktenskap inom hederskulturen så är det vanligt att funktionsnedsatta ingår vilseledande äktenskap utan att egentligen veta vad det innebär, eller så invaggas de i en föreställning om att de blir ”normala”/”som alla andra” om de gifter sig.

Hedersförtrycket är en direkt konsekvens av att familjen eller klanen inte ska skämmas över levnadsstilen som förs inom gruppen. Därför skapas normer, en mall, för hur man ska leva. Om normerna inte följs, får det konsekvenser. Konsekvenserna spänner över en skala, där hedersmord är det värsta som kan inträffa.

En viktig del av samhällslivet är sociala normer. Vad gäller hederskultur är de sociala normerna strikta. Det kan handla om hur framför allt flickor umgås med andra människor. Det passar sig dåligt att befinna sig i miljöer där flickor kan komma i kontakt med pojkar. Därför finns stränga regler för hur flickor ska förhålla sig i skolan och på fritiden.

Kontroll är nyckelordet, och det är viktigt att man har kontroll över individen. Då invandrarfamiljer flyttar till Sverige, kan det förekomma s k ”statusförlust” (dvs män förlorar status i det jämställda samhället), vilket kompenseras av att män utövar mer kontroll för att inte tappa ansiktet. Jag kan tänka mig att det kan kännas kränkande att acceptera ”statusförlust”, och för att återfå kontroll missbrukas könsrollerna.

Kön, kultur och tradition skapar kollektivism

Könsmakten, vilken kan sägas ingå i patriarkialism, är viktig för att män ska kunna ta kontroll över sexualiteten och levnadsstilen hos kvinnor. Detta går helt i polemik med den jämställdhet som ingår i vår majoritetskultur. Att tappa makten kan kännas frustrerande och kränkande.

Kultur och traditionella mönster är viktiga inslag i hederskultur. I kulturen finns en kollektivism som dikterar levnadsvillkoren för individen. Individens egen vilja ska underordnas kollektivets normer/intressen. Dessa strider mot majoritetskulturens normer, vilket i sin tur skapar segregation.

Kulturkrockar kan ge näring åt hederskulturen. Hederskulturen krockar med såväl kulturen i skolan som den i samhället. Kulturperspektivet skapar en uppdelning i ”vi och dom”. Hedersförtryck kan användas för att bevara det man anser vara ”rätt”, och samtidigt är den ett ställningstagande som pekar ut andra gruppers livsuppfattning/jämställhet som ”fel”.

”Vi har rätt och dom har fel”.

Hederskultur är inte ett ”importerat” problem

Vi ska vara på det klara med att det är farligt att invaggas i föreställningen om att hederskultur enbart skulle vara ett ”importerat” problem. Historiskt sett har Sverige haft tydliga normer, tvång och våld relaterat till uppfattningar om vilken levnadsstil unga människor ska anta.

Att unga kvinnor ”ska” gifta sig med män och att det inte passar sig att man väljer att leva, eller gifta sig, med en människa av samma kön är normer som fortsatt lever kvar i s k ”äktsvenska” familjer.

Att få utomäktenskapliga barn är numera i princip helt accepterat hos majoritetsbefolkningen, men föreställningar om att det är skamligt och syndigt, vilket historiskt sett – och inte särskilt långt bakåt i tiden – har varit snarare lag än norm och fortlever än idag i vissa släkter och familjer. Att den som gifter sig ska vara oskuld är en åsikt som fortsatt existerar.

Hbtq-personer är en minoritet som fortsatt är särskilt utsatt och sårbar, även i svensk kontext. Orsakerna till detta är samma som de orsaker jag nämnde tidigare i denna text.

Mekanismerna som omger föreställningarna om vad som är rätt och fel angående levnadsstil, äktenskap och barn är desamma oavsett vilket land en familj eller släkt har sitt ursprung i. Det är därför på sin plats att ifrågasätta varför normer, våld och förtryck som sker i ”äktsvenska” familjer och släkter inte ska betraktas som hedersnormer, -våld och -förtryck.

Att familjen och släkten anser sig vara domare över den utsattes sexualitet och beteende, mot bakgrund av faktorer som heder, synd och skam är på intet sätt unikt för människor med ursprung i andra länder.

Förr reglerades denna kontroll av staten via lagar och kyrkan, idag upprätthålls dessa normer av enskilda. Dessa normer, förtryck och våld har orsakat många barnamord, självmord pga utomäktenskapliga barn eller ekonomiskt trubbel samt dueller mellan inblandade.

Narrativet föder våldet

Det narrativa perspektivet består i att gruppen skapar mening genom narrativet, dvs man skapar identitet och normer som vidimeras genom faktorer som tradition, kulturella mönster och sociala konstruktioner.

Att gå emot dessa faktorer är inget alternativ. Narrativet får mening utan att kritiskt ifrågasättas. Narrativet föder handlingen, dvs det fysiska och psykiska våldet. Hederskulturen får näring av att man skapar mening baserad på, för oss i majoritetskulturen, irrationella föreställningar. För utövare av hedersförtryck och -våld är dessa föreställningar oantastliga i all sin riktighet.

Vilka är utmaningarna för att eliminera hedersrelaterat våld?

Det finns många hinder för att skapa möjligheter för att eliminera hedersrelaterat våld. Det är först när vi har utjämnat dessa hinder som vi har makt att göra skillnad för alla utsatta världen över. Vilka hinder finns det? (Källa: hbw-awareness.com)

  • Brist på korrekt statistik över hedersrelaterat våld, nationellt och internationellt
  • Brist på förståelse – även hos professionella, polis och i offentliga sektorn
  • Brist på förtroende för staten – beroende på erfarenheter i hemlandet
  • Kulturella hinder för att rapportera brott eller risk för brott – ”familjeangelägenheter är privata”, eller utsatta ser sig inte som offer, utan som skyldiga till brott
  • Mord i hemlandet – utsatta övertalas eller luras att åka till hemlandet där brottet kan utföras utan risk för påföljder
  • Tystnad – inom familjen eller klanen finns inget intresse av att vittna eller anmäla
  • Professionella mördare
  • Unga mördare – minderåriga tvingas att mörda för en mildare påföljd
  • Brist på stöd till icke-statliga organisationer – de mest kunniga och effektiva aktörerna är underfinansierade och underbemannade
  • Kulturrelativism/risk för anklagelse om rasism – det finns en orättvisa i att svika offren mot bakgrund av uppfattningen att kollektiv kultur övervinner individens rätt. Det är inte rasistiskt att motverka brott eller att skydda en utsatt person, däremot kan det vara rasistiskt att låta bli pga den utsattes, eller föräldrars, kultur

För att komma till rätta med hedersrelaterat våld är det grundläggande att vi kommer ihåg att våldet och förtrycket utövas av människor, människor som du och jag. Därför är det nödvändigt att angripa problemet utifrån att hederskultur och -normer är sanningen, och på riktigt är den enda verkligheten för utövarna.

För att lyckas krävs att vi utmanar våra egna fördomar, åsikter och uppfattningar och förhåller oss objektivt. Vi måste vara ödmjuka inför att alla inte hyser samma etik, moral och tankar kring ”rätt och fel”. Förändringstänk är en lång process som kräver tålamod, respekt och tid. Vi är alla människor, och alla människor kan förändra sig. Det är utgångspunkten vi måste inta för att arbetet ska bära frukt. Det hedersrelaterade våldet kommer att besegras. Men det kommer bara att ske med gemensamma krafter.

Lästips:

Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld

Ökat stöd till länsstyrelserna för att förebygga mäns våld mot kvinnor

Länsstyrelsen Östergötland Nationellt arbete mot hedersrelaterat våld: Hedersförtryck.se

Källor:

Thord Eriksson intervjuar socionomen Dilek Baladiz, författare av ”I hederns skugga”

Olivestam, C.E, Thorsén, Etik och människans livsvillkor. Liber AB, Stockholm, 2012.

Thomas Jordan: Göteborgs universitet Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap: Processinriktad värdegrundsdialog – med barnen i centrum. Utvärdering av ett projekt för att främja integration och förebygga hedersrelaterat våld 

Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK): Hedersrelaterat våld och förtryck

International Resource Centre: Honour Based Violence Awareness Network

Krönikor

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 1)

 

Om vi alla strävade efter kunskap, erfarenhet och öppenhet istället för avsky, rädsla och fördomar, så hade vi kunnat tro på ett mer förstående och inkluderande samhälle. Funkofobin är fortsatt utbredd, och trots att det är myrsteg som tas, så lever hoppet om ett bättre samhälle för alla.

Det finns massor av orsaker till hur vi i omgivningen ser på funktionsvariationer och hur vi bemöter dem. Jag tror att hos vissa av oss finns en inneboende rädsla för det som vi uppfattar som annorlunda, eller ”onormalt”.

För människor som inte är vana vid att interagera med, se på eller höra på människor med funktionsvariation är denna rädsla något som jag skulle vilja jämföra med andra typer av intolerans än just funkofobi.

Jag tänker t ex på rasism, sexism och homofobi. Mekanismerna som styr påminner om varandra: rädsla/avsky för det som uppfattas som annorlunda, eller ”onormalt” än jag själv, eller den egna gruppen.

Det kan finnas fysiska funktionsvariationer som kan uppfattas som skrämmande, eller t o m ”äckliga”. Jag tänker på människor som har en CP-skada, har synliga missbildningar eller har tvång, hör röster, uttrycker vanföreställningar, har tics etc.

Det finns många funktionsvariationer som kan ha den effekten på människor som inte har erfarenhet, eller kunskap om, olika funktionsvariationer.

Hur ser vår människosyn ut?

Vi måste börja fundera över hur vår människosyn ser ut. Delar vi medvetet, eller omedvetet, in människor i kategorier utifrån fysiska, psykiska och kognitiva egenskaper? Varför gör vi i så fall det? Handlar det om okunskap, rädsla och avsky?

Jag tror att det i mångt och mycket handlar om dessa faktorer. Faktorerna påverkar attityden och hur vi bemöter, eller interagerar med, funktionsvarierade.

Är du rädd, tycker någon är ”äcklig”, onormal eller konstig eller ser ner på människor är det klart att det påverkar hur och om vi vill, eller inte vill, närma oss och interagera med dessa människor.Visst låter det fint med ”allas lika värde” och visst tycker vi – åtminstone de allra flesta av oss – att alla är lika värda. Jag vill påstå att handling är starkare än ord. Det är enkelt att säga, men svårare att verkligen praktisera.

För mig blir det skenheligt att uttrycka denna (egentligen fantastiska) fras, men att i ord och handling i ”skarpt läge” inte efterleva det. Och nu menar jag som sagt inte bara funkofobi, utan även andra intoleranser som jag nämnt.

Skiftande status ger skiftande stigma

En funktionsvariations status (mer om skiftande status kommer i del 2 av denna artikelserie) har sin orsak i våra fördomar, attityd och rädsla.

För individen innebär kategorisering, eller status, en känsla av att bli bedömd utifrån något man inte har någon möjlighet att påverka. Funktionsvariationen finns där och jag kan inte göra något åt det. Jag kan med rätt hjälp och stöd lära mig att leva med funktionsvariationen.

Uttalade konsekvenser för den enskilde är utanförskap, frustration, ledsamhet, utpekande, otillräcklighet och en känsla av att inte få vara med. Det finns fler konsekvenser, men de kan jag bara komma att finna om jag talar med fler individer än de jag redan talat med.

Jag har under stora delar av mitt arbetsliv arbetat med människor med olika funktionsvariationer: såväl psykisk som fysisk och kognitiv. Jag har då förstått att även närstående påverkas av funktionsvariationen, då samhällets attityder, skuldbeläggning och känslor av skam är vardag för människor i den enskildes omgivning.

Sverige är, internationellt sett, ett föregångsland vad gäller förändringar, anpassning etc. Men jag är inte nöjd, och jag kommer aldrig att bli nöjd.

Fysiska förändringar i miljön, läs lättillgänglighet för fysiska funktionshinder – blindskrift, hörslingor, markeringar i gatubilden, ramper, dörröppnare etc – är ständigt under utveckling. Förändringar för kognitivt, intellektuellt och neuropsykiatriskt funktionsvarierade – lättlästa texter, tidshjälpmedel och symbolspråk – är saker som verkligen har utvecklats. Dessa förändringar underlättar för många människor.

Är ett samhälle för alla blott en utopi?

Detta i kombination med utbildning (som ger kunskap), erfarenhet, attitydförändring, elimineringsarbete kring fördomar och stigmatisering är oumbärliga ingredienser för att nå en utopi där alla får förutsättningar att delta i samhället på samma villkor.

”Utopi” skriver jag för att jag har svårt att se att vi kommer att komma till den punkten när det faktiskt blir så att alla människor ses som jämlika. Oavsett funktionsvariation, etnicitet, religion, sexualitet, kön, ålder etc.

Vi kan påverka genom att se, uppmärksamma och ifrågasätta. Vi ska bli bättre på att informera allmänheten om vad en funktionsvariation betyder rent praktiskt, men också mentalt för den enskilde och för dennes närstående.

Förståelsen ska stärkas, attityder och fördomar ska brytas. Rädslan knäcker vi genom att inkludera människor mer än vad vi gör idag. Vi ska skapa möjligheter och förutsättningar för ett deltagande på liknande premisser som alla andra.

För att mänsklighet, inkludering, delaktighet och gemenskap ska bli verklighet så måste vi krossa funkofobin. Det som krävs för att krossa fördomarna, attityderna, rädslan och avskyn är kunskap och åter kunskap. Släng in ett stort mått av öppenhet och tolerans så är vi på väg i alla fall. Missionen är i rullning. Långsamt, men säkert.

Detta är del 1 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 2 går att läsa här:

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 2)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus

Jooo! FN kritiserar Sverige för tillåtande av rasistiska organisationer

NMR framför felaktiga konspirationsteorier om att Svenska FN-förbundet står bakom rapporten som kritiserar Sverige för att fortsatt tillåta rasistiska organisationer.

Den nationalsocialistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) hemsida påstår i artikeln ”Lögnpressen sprider återigen fake news om ‘FN-kritik’ mot Sverige”, publicerad den 12 maj 2018, i vilken det förnekas att Förenta Nationerna har utfärdat en rapport som kritiserar Sverige för att tillåta existensen av rasistiska organisationer.

NMR påstår att det i själva verket är svenska FN-förbundet (som är en från FN fristående organisation) som har författat rapporten.

I en poddsändning publicerad den 13 maj 2018, för flera av NMR:s ledare en längre diskussion, enligt vilken alla påståenden om att FN och dess rasdiskrimineringskommitté har publicerat rapporten, är ”lögner”.

Emellertid kan Motargument meddela för alla skeptiska och källkritiska nationalsocialister, att FN:s rasdiskrimineringskommitté faktiskt har kritiserat Sverige för att tillåta existensen av rasistiska organisationer.

I NMR:s artikel refereras FN:s rapport som ”…ett dokument på engelska som tar upp några av de frågor som FN-förbundet passionerat driver. Men allt är så diffust och orwellianskt att det fortfarande är ytterst oklart vad som egentligen försiggår.”

Vi på det äckligt politiskt korrekta Motargument har i vårt mångkulturella kramande, god kompetens på det engelska språket och kan bekräfta att rapporten på punkt 12, kritiserar Sverige för att inte ha förbjudit existensen av rasitiska organisationer.

Rapporten finns publicerad på hemsidan för Förenta Nationernas kommissionär för mänskliga rätttigheter, eller United Nations Office of the High Commissioner for Human Rights (OHCHR).

Men hur vet vi att länken verkligen går till detta organ? Länken till rapporten går visserligen till den länken som avslutas med ”ohchr.org”, men räcker det? Det är viktigt att inte tro på information för lättvindigt.

Den som vill kontrollera om OHCHR verkligen har skrivit den rapporten, kan skicka ett e-postmeddelande till e-postadressen InfoDesk@ohchr.org och fråga om epostadressen verkligen tillhör OHCHR och fråga om de ligger bakom adressen.

Men kan inte vem som helst ha satt upp en sådan e-postadress?

Om nationalsocialisterna fortfarande oroar sig för att bli bedragna, kan de även ringa till OHCHR:s växelnummer +41 22 917 9220 och be att få tala med någon på OHCHR som kan bekräfta att de ligger bakom rapporten.

Men kan inte vem som helst ligga bakom det telefonnumret och kan man ens lita på att man kopplas till rätt nummer via Telias utlandsupplysning?

Om NMR och deras anhängare vill vara riktigt säkra på att säkerställa fakta, kan de resa till Schweiz och Genève och besöka Palais des Nations, där OHCHR ligger.

Besökadressen är:

Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights (OHCHR)
Palais Wilson
52 rue des Pâquis
CH-1201 Genève, Schweiz

Byggnaden tillhörande Förenta Nationerna i Schweiz ser ut så här:

OHCHRs högkvarter

Nationalsocialister och alla andra hängivna källkritiker kan begära rapporten på plats.

Förutsatt att det inte framkommer att bygggnaden och dess personal bara är en fasad för människor som låtsas representera FN och till råga på allt lurat alla i hela staden Genève om den saken, kanske nationalsocialisterna kan ta till sig den bittra sanningen; FN kritiserar Sverige för att de inte har förbjudit rasistiska organisationer.

Vi vill uppmana våra läsare att delge alla tvivlare denna artikel, och i synnerhet varenda nationalsocialist som ni känner.

Redaktionen

 

 

 

Artiklar

Homosexuella par får inte adoptera trots att lagen säger ja

2003 fick samkönade par i Sverige laglig rätt att adoptera. Trots detta har endast två (2) samkönade adoptioner* genomförts sedan lagändringen för 15 år sedan.

Vi har tidigare på Motargument argumenterat för allas rätt att bli föräldrar. Vi har också, med stöd av forskning, fastslagit att det inte spelar någon roll för ett barns utveckling huruvida barnets föräldrar är samkönade eller inte.

2002 är en milstolpe för hbtq-rörelsen och homosexuellas rättigheter. Det är idag 15 år sedan samkönade par fick rätt att bli föräldrar (lagändringen trädde i kraft 2003). Sverige är ett föregångsland vad gäller rättigheter för samkönade par. Först ut att godkänna samkönade adoptioner var Nederländerna, som 2001 gav alla nederländska medborgare rätten att bli föräldrar. 2002 följde Sverige och Sydafrika Nederländernas exempel. Övriga länder som tillåter samkönad adoption är Andorra (2005), Spanien (2005), Storbritannien (2005-2009), Belgien (2006), Island (2006), Norge (2009), Uruguay (2009), Argentina (2010), Brasilien (2010), Danmark (2010), Malta (2014), Colombia (2015), Luxemburg (2015), Guam (2015), Österrike (2016), USA (2016) och Australien (2018). Samkönad adoption är laglig i vissa delar av Mexiko och Kanada.

S k ”närståendeadoption”, dvs då den ena parten i ett samkönat par adopterar partnerns barn, har haft bättre resultat. Närståendeadoptioner var en av drivkrafterna då lagändringen gjordes 2003.

Endast två samkönade adoptioner på 15 år

Trots att det är 15 år sedan Sverige ändrade lagstiftningen angående samkönade pars rätt till adoption har, till dags dato, endast två (2) samkönade adoptioner genomförts. De två adoptionerna har gjorts i samarbete med Colombia, som är ett av två adoptionsländer som godkänner samkönade adoptioner. Det andra landet som är villigt att hjälpa samkönade par är Sydafrika.

Jag har varit i kontakt med de tre adoptionsförmedlingar som finns i Sverige. De är Adoptionscentrum, Barnen framför allt (BFA) och Barnens vänner internationell adoptionsförening (BV). De två genomförda samkönade adoptioner har genomförts av Adoptionscentrum. BFA och BV låter hälsa att inget av deras samarbetsländer godkänner samkönade föräldrar. Adoptionscentrum har samarbete med Colombia och Sydafrika, de två länder som godkänner samkönade par för adoption.

Väntan på att bli förälder

Det finns flera samkönade par i Sverige som väntar på att bli föräldrar. Anledningen till att det är så svårt att nå önskvärda resultat, dvs att fler människor blir föräldrar, torde vara att utbudet på adoptionsländer som godkänner samkönade par är begränsat. Det måste bli en ändring på detta för att lagstiftningen ska göra skillnad. För de två par som har fått glädjen att bli föräldrar gör lagstiftningen naturligtvis en jättestor skillnad. Men det finns massor av människor som inte har fått möjlighet att utnyttja rätten att bli föräldrar.

För omväxlings skull är det framför allt män som drabbas. Detta beror på att lesbiska par har haft laglig rätt till insemination sedan 2005.

Är då lagstiftningen fruktsam? Ja, för varje samkönat par som får bli föräldrar blir lagstiftningen alltmer fruktsam. Tyvärr går det för långsamt, och det finns massor av människor som trots lagen fortfarande inte kunnat adoptera. Rättigheten finns, men det internationella motståndet och kollektiva attityder diskriminerar och visar på en omodern inskränkthet. Det går inte heller att utesluta att adoptionsförmedlingarna i Sverige kan vara diskriminerande. Det är inte mänskligt att vissa får bli föräldrar och andra inte. Sexuell läggning är inte avgörande för hur bra förälder du är. Inte heller påverkar föräldrarnas kön barns utveckling.

Det är gamla, homofoba, fördomsfulla, orationella och omänskliga åsikter i världen som ligger till grund för att Sverige endast har kunnat genomföra två (2) samkönade adoptioner. Det går framåt, men det går för långsamt. Lagen finns där, men den är ineffektiv, såtillvida att massor av människor fortfarande väntar.

För många människor är det en utopi att bli förälder.

I en QX-intervju med Jimmie Åkesson inför valet i höst kan vi läsa följande:

”Det är min övertygelse att du som barn både vill ha och mår bäst av att ha en mamma och en pappa och på så sätt ha hela ditt ursprung klart för dig, så att du inte drabbas av identitetsproblem senare i livet”.

Men i dag finns det väldigt många barn som har pappor eller två mammor och kanske har okänd… ja, blir till via insemination till exempel. Det är ju inte alls ovanligt.

”Nej, men ja, det finns forskning som visar att det finns en identitetsproblematik senare i livet där.

Finns det det?

”Ja, det gör det. Absolut.”

Det som är intressant är att det inte finns någon sådan forskning. Däremot finns forskning som visar på att det inte spelar någon roll vilket kön föräldrarna har. Åkesson använder alltså en lögn, som han tror att han kan komma undan med.

Fotnot: Sverigedemokraterna är det enda riksdagsparti i Sverige som motsätter sig samkönad adoption, och vill se en lagändring. SD vill att homosexuella ska förbjudas att bli föräldrar.

Fotnot 2: Sedan 2005 har lesbiska par i Sverige haft laglig rätt att bli föräldrar via insemination. I Danmark kunde lesbiska par även före 2005, pga ett kryphål i lagen, lagligt genomföra en insemination. I början åkte de flesta lesbiska par till Danmark för att genomföra assisterad befruktning. Detta beror på att väntetiden i Danmark är mycket kortare.

*Undantaget s k närståendeadoption

Lästips:

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa

SD vill förbjuda homosexuella att bli föräldrar

SVT: Nej, barn som växer upp med samkönade föräldrar får inte identitetsproblem

Recensioner

Bokrecension: ”Kommer de, så skjuter jag oss”

Bernt Hermeles nya bok ”Kommer de, så skjuter jag oss” är en välbehövlig kalldusch av antisemitisk historia. Hermele tar oss med på en resa genom århundraden av hat och förföljelse, där vissa valde att stå upp och säga emot, medan andra försökte ducka undan hatet och istället smälta in i mängden.

Min farmor är en av alla judar som med fasa följde upptrappningen av antisemitism under 30- och 40-talen. Hon är en av alla dem som levde med hotet hängande över sig, som höll andan vid nyhetssändningarna. Skulle tyskarna komma hit? Hatet har dock vare sig begränsats till Tyskland eller till andra världskriget. Farmor är uppvuxen i centrala Stockholm där hon sedan bott under merparten av sitt hittills 93-åriga liv. Farmor har beskrivit hur antisemitismen följt henne under hela tiden. Som barn var hon inte välkommen hem till klasskamrater efter skolan, barnens föräldrar ville inte ha en judinna i sitt hem. Senare i livet förlorade min farfar sin anställning efter att ha gift sig med farmor. Företagets ledning ville inte ha en judinna kopplad till företaget. Idag är farmor livrädd för den utveckling hon ser där rasism normaliseras och nazistiska organisationer växer sig starkare.

Hermele påminner oss om att antisemitismen inte på något sätt är  nytt och visar på alla de tydliga kopplingar som fanns mellan Sverige och Nazityskland. Han sveper över århundrade av kristna tvångsdop, stigmatisering och ”forskning” som sades bevisa judarnas opålitlighet. Han beskriver ett samhälle där antisemitismen varit ett helt accepterat inslag i samhällsdebatten, där uttalade antisemiter återfunnits i såväl kungahuset som inom den politiska eliten. 

Utöver den välbehövliga uppdateringen på antisemitismens historia väcker Hermele många tankar kring vår samtid. Jag har i mitt arbete varit i kontakt med många nyanlända flyktingar som börjat rätta sig i de rasistiska leden.

De har lyckats komma hit, få sitt uppehållstillstånd, och vill nu snabbt distansera sig från kollektivet ”nyanlända” för att själva undgå den växande främlingsfientligheten. De är tydliga med att vilja betala skatt, att göra rätt för sig, att ”betala tillbaka till Sverige”.

I nästa andetag kommer svepande generaliseringar kring hur deras forna landsmän eller andra nysvenskar inte tillför något till det nya samhället. Vissa har gått så långt som att förespråka helt stängda gränser.

Hermele beskriver liknande fenomen bland judar i Sverige som snabbt assimilerats och släppt sin religiösa och kulturella identitet för att ducka undan antisemitismens radar. 

Farmor har 2 barn, 7 barnbarn och 6 barnbarnsbarn. Hon pratar mer om judendomen sedan hon blivit äldre, som att den delen av hennes identitet blivit ännu viktigare att inte glömma. Hon pratar ofta om sin rädsla för den värld hon lämnar efter sig till oss. En värld där nazister återigen marscherar på gatorna. Och där allt fler verkar tycka att människans värde avgörs av hennes religion och ursprung. 

I fokus, Krönikor

Anser Ebba Busch Thor att ”religion är som en penis”?

Växjö kommun tillåter muslimska böneutrop. Detta beslut upprörde många, bland annat blev Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor arg. Det är ”ett steg mot ett parallellsamhälle” som vi inte accepterar förklarade hon.

Parallellsamhälle? Jag skulle snarast säga att det är tvärtom. När moskéer syns och böneutrop hörs mitt ibland oss så är det ett tecken på att vi inkluderar muslimerna i vårt svenska samhälle. Att tillåta böneutrop betyder inte att man skapar parallellsamhällen. Att förbjuda dem betyder däremot att man exkluderar och förklarar att islam är något osvenskt och skapar ett parallellsamhälle.

Men för Busch Thor verkar det som det är nåt annat hon försöker förmedla: Att det skulle vara skadligt för barn och människor att se eller höra nåt muslimskt. Som om allt muslimskt ska hållas borta från offentlig plats.

”Människor ska inte återkommande få höra Allahu akbar ropas ut över sina bostadsområden”

Är religion som en penis?

För att beskriva hur knasigt Busch Thor tänker måste jag dra en parallell med ett uttryck som cirkulerar mycket i sociala medier. Ibland säger en del extrema ateister att religion ”är som en penis”.

Så här brukar det låta:

”Religion är som en penis.
Det är okej att ha en och det är okej att vara stolt över den,
men snälla, dra inte fram den ute bland folk och börja vifta omkring med den.
Och SNÄLLA försök inte trycka ner den i halsen på mina barn.”

Med detta menar de att religion ska vara en ”privatsak”. Religion ska inte synas eller höras offentligt, för då påtvingar man människor något de ska slippa se eller höra. Religionsfrihet definieras som ”rätten att slippa se och höra religion” i det offentliga rummet.

Har ni någonsin undrat varför Katolska Domkyrkan ligger gömd bakom Medborgarhuset i Stockholm? När det huset byggdes tänkte beslutsfattarna att ”katoliker är som penisar” och dolde domkyrkan bakom huset. För många herrans år sen kollade jag vad beslutsfattarna bakom bygget på 30-talet i Stadshuset sa och tänkte om andra religioner än den svenska protestantiska. De hade fördomar mot katoliker. De gav t ex avslag då katolska kyrkan ville genomföra processioner runt kyrkan. ”Katolikerna var ju som penisar” som skulle döljas och inte synas offentligt. ”Religion är en privatsak” sa man och gav avslag åt katoliker som ville göra processioner, eller bygga kloster och smällde upp Medborgarhuset framför deras domkyrka. En gång var frikyrkor särbehandlade i svensk lagstiftning. De hade precis blivit lagliga men de tolererades inte. Man såg frikyrkor som något ”osvenskt” som inte skulle synas eller höras. Samma sak var det med katolicismen då den växte sig stark i Sverige. Katolikerna skulle inte synas och höras på offentlig plats.

När frikyrkorna började växa på 1800-talet var det också många som reagerade på samma sätt. De tyckte att frikyrkorna ”var som en penis”. De skulle inte synas för mycket. Om ni undrar varför frikyrkor inte använder klockor så är det för att Svenska kyrkans pastorer hade inflytande i socknarna. Det ansågs fel och störande att frikyrkor skulle få ha samma rätt att ringa med klockor som statskyrkan.

Busch Thor har en bakgrund i Livets Ord. Det var samma debatt när Livets Ord skulle bygga sitt stora centrum i Uppsala på 80-talet. Då var det Livets Ord ”som var som en penis”. Det fanns politiker som tyckte det bygget var alldeles för stort. De skulle synas alldeles för mycket. ”Tänk på barnen”, sa många då. ”Barnen, och vuxna också för övrigt, ska inte behöva Livets Ords åsikter nertryckta i halsen”.

Om man tänker efter så hittar man mycket annat som har hanterats på samma sätt. Personer med funktionsnedsättningar gömdes undan för att de inte skulle synas för mycket i offentligheten. Homosexuella fick höra att de skulle sluta ”provocera” folk genom att kyssas offentligt eller hålla varandra i handen. Judar ansågs provocera genom att bära kippan synligt.

Idag är det muslimerna som inte ska få synas eller höras offentligt. I allafall om politiker som Ebba Busch Thor får bestämma. Eller som hon själv uttrycker det:

”Människor ska inte återkommande få höra Allahu akbar ropas ut över sina bostadsområden”

Exakt samma sak har sagts om många grupper genom tiderna.

Inte frihet

Ofta anser de som säger att religion ska vara en ”privatsak” att de är toleranta. De tolererar ”det andra”, men vill bara inte att det ska synas offentligt. Det är så som Sovjets ateister såg på religionen. Den skulle inte ses eller höras offentligt.

Men så fungerar inte ett fritt samhälle.

I ett fritt och öppet samhälle tillåts människor bli vad de vill, så länge de inte skadar andra. I denna rätt ingår rätten att på lika villkor med andra offentligt visa att man är den man är. Om religion eller sexuell läggning reduceras till enbart en privatsak blir följden att de med religionen eller läggningen diskrimineras. Om man kan visa sin heterosexuella kärlek offentligt på stan men inte sin homosexuella kärlek, är det då frihet? Kan man visa upp att man är ateist eller sosse men inte att man är muslim eller jude på Stortorget i Malmö, är det då frihet?

Om man inte tillåts visa fritt vad man är offentligt, är man fri då? Var frikyrkornas medlemmar helt fria vid den tid då de inte tilläts visa sin tro offentligt?

Så frågan är om Ebba Busch Thor håller med de extrema ateisterna om att religion ”är som en penis”?

PS

Om nu händelsevis Ebba Busch Thor tror att kyrkklockor inte har ett ”religiöst budskap”, rekommenderar jag henne att läsa inskriften på Uppsala Domkyrkas stora klocka. Som synes ansågs den klockan ha en massa budskap.

 

Krönikor

Den högerextrema identitetspolitiken

Ett försvar av den naturliga men svartmålade identitetspolitiken samt ett nytt perspektiv på den multikulturella högerextremismens identitetspolitik.

I den svenska samhällsdebatten har det förekommit mycket kritik mot vad som kallas ”identitetspolitik”. Kritiker och försvarare av identitetspolitik verkar dock inte överens om vad identitetspolitik är.

Vad exakt är då identitetspolitik?

Identitetspolitik är politisk teori och praktik baserad på erfarenheterna och intressena hos en viss grupp människor där den gemensamma nämnaren kan vara t ex klass, kön, yrke, religion, kultur, könsidentitet, partitillhörighet, etnicitet, sexuell läggning, etc. (Källa)

Ett exempel på identitetspolitik kan då alltså vara arbetarrörelsen, som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos arbetare.

Ett annat exempel är feminismen, som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos kvinnor.

Ett tredje exempel är HBTQ-rörelsen som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos HBTQ-folk.

Ett fjärde exempel är Svenskt Näringsliv som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos svenska företagsledare.

Identitetspolitik är alltså en naturlig del av politiken.

Det är först nu på senare år när identitetspolitik som metod  används mer och mer av rasifierade människor (dvs de som ofta eller alltid bedöms som icke-svenskar pga exempelvis sin hudfärg) som  ”identitetspolitik” har kritiserats riktigt hårt. Inte alla som ”kritiserar identitetspolitik” är rasister givetvis, men att denna kraftiga ökning av ”kritik mot identitetspolitik” skett just nu i denna kontext är för mig ett uppenbart symptom av den normaliserade rasismen i samhället. Det finns krafter i samhället som inte vill att de som utsätts för rasism ska organisera sig, för de vet att organisering betyder inflytande och gör skillnad.

Högerextrem identitetspolitik

Högerextrem identitetspolitik är då enligt samma definition ovan, politik som ska driva frågor för och ta tillvara intressena hos högerextremister.

Men det finns en aspekt av identitetspolitik som har en intressant funktion inom högerextrem identitetspolitik.

En väldigt vanlig del av identitetspolitiken är att det krävs respekt för viss personlig bakgrund hos de som är en del av rörelsen. Det behöver inte vara något konstigt, utan självklara saker som t ex att en homosexuell person oftast vet bättre än en heterosexuell person hur det är att utsättas för homofobi.

Eller att en kvinna oftast vet bättre än en man om hur det är att utsättas för sexistiskt förtryck.

Eller att en fabriksarbetare oftast vet bättre än en fabriksägare hur slitsamt och hårt fabriksjobb kan vara.

Oftast, men inte alltid givetvis.

Multikulturell högerextremism

Den högerextrema identitetspolitiken använder i sin tur folk med invandrarbakgrund, gärna med samma eller liknande bakgrund som de som högerextremisterna vill demonisera, i syfte att legitimera sina egna fördomar och hat. Det kan t ex handla om iranska invandrare som delar högerextremisters avsky för araber. Det kan handla om kurder som delar högerextremisters muslimhat.  Det kan handla om somalier som delar högerextremisters flyktingfientlighet. Dessa invandrare blir då en del av den högerextrema rörelsen. Detta kan man tycka är konstigt, eftersom många är kvar i gammalt tänk om rasism, dvs att det endast handlar om vita mot svarta. Men man måste förstå att de rasistiska rörelserna idag är på många sätt ironiskt nog multikulturella, dvs rörelserna kan bestå av folk med många olika sorters bakgrunder, och de samarbetar och nätverkar ofta över landsgränserna världen över. 

Saker jag väldigt ofta hört av vita högerextremister, efter att en person tillhörande en invandrargrupp t ex skriver en rasistisk status på Facebook om muslimer, är olika variationer av följande:

”Så bra att du vågar säga sanningen om detta! Hade jag sagt det så hade jag kallats för rasist!”

Sen delas statusen gärna friskt av vita högerextremister och invandrarens bakgrund används som en slags sköld för att skydda budskapet och ge det legitimitet. I samma anda kan sen vita antirasister pekas ut som naiva och oerfarna och att de borde lyssna på den här invandraren som ”faktiskt vet hur muslimer är på riktigt!”.

Men borde då inte detta identitetspolitiska fenomen ge rasistiska budskap legitimitet?

Borde t ex inte en ex-muslim ”veta sanningen” om hur ”sjuka och onda” muslimer är?

Borde inte en före detta flykting veta hur ”lögnaktiga och vidriga” flyktingar som kommer till Sverige är?

Borde inte en invandrare från Mellanöstern veta sanningen om hur ”aggressiva och äckliga” araber är?

Nej självklart inte! En invandrare kan ha precis lika mycket fel som en infödd svensk om muslimer, araber, svarta, flyktingar och andra! En invandrare kan självklart vara lika rasistisk som vilken infödd svensk som helst!

Detta är givetvis något som högerextrema identitetspolitiker vill undvika att prata om i samband med att de visar upp invandrares rasistiska åsikter som stöd för sina egna rasistiska åsikter.

Däremot är högerextremister ofta väldigt ivriga med att uppmärksamma rasistiska invandrare så länge rasismen kommer från en muslim och är riktad mot judar! I det fallet talas det gärna om att invandrare minsann också kan vara rasister, gärna med rubriker som ”Vi måste våga tala om …”, och ofta med en ytlig och falsk omtanke om judar, som ofta avslöjas.

Antisemitismen i Malmö är något som har uppmärksammats väldigt mycket både i Sverige och världen över, och det är bra i sig. Vi kan dock inte låta samhällsdebatten fokusera enbart på VISSA rasistiska invandrare, vi ”måste även våga prata om” t ex islamofober med kurdisk, iransk, somalisk, afghansk och andra bakgrunder. Detta är en grupp som den högerextrema identitetspolitiken har stor nytta av, och detta fenomen med högerextrem identitetspolitik måste avslöjas och kritiskt granskas betydligt mer än vad som görs idag! 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.